Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-3, chapter-174

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
वैशंपायन उवाच ।
नगोत्तमं प्रस्रवणैरुपेतं दिशां गजैः किंनरपक्षिभिश्च ।
सुखं निवासं जहतां हि तेषां न प्रीतिरासीद्भरतर्षभाणाम् ॥१॥
1. vaiśaṁpāyana uvāca ,
nagottamaṁ prasravaṇairupetaṁ; diśāṁ gajaiḥ kiṁnarapakṣibhiśca ,
sukhaṁ nivāsaṁ jahatāṁ hi teṣāṁ; na prītirāsīdbharatarṣabhāṇām.
1. vaiśaṃpāyanaḥ uvāca naga-uttamaṃ
prasravaṇaiḥ upetaṃ diśāṃ gajaiḥ
kiṃnara-pakṣibhiḥ ca sukhaṃ nivāsaṃ jahatāṃ hi
teṣāṃ na prītiḥ āsīt bharata-ṛṣabhāṇām
1. Vaiśaṃpāyana said: Indeed, as the foremost among the Bharatas (Pāṇḍavas) were abandoning that excellent mountain - a delightful dwelling adorned with springs and inhabited by the elephants of the quarters, Kinnaras, and birds - they felt no joy.
ततस्तु तेषां पुनरेव हर्षः कैलासमालोक्य महान्बभूव ।
कुबेरकान्तं भरतर्षभाणां महीधरं वारिधरप्रकाशम् ॥२॥
2. tatastu teṣāṁ punareva harṣaḥ; kailāsamālokya mahānbabhūva ,
kuberakāntaṁ bharatarṣabhāṇāṁ; mahīdharaṁ vāridharaprakāśam.
2. tataḥ tu teṣāṃ punaḥ eva harṣaḥ
kailāsaṃ ālokya mahān babhūva
kubera-kāntaṃ bharata-ṛṣabhāṇām
mahīdharaṃ vāridhara-prakāśam
2. But then, a great joy arose again in the foremost among the Bharatas (Pāṇḍavas) upon beholding Kailasa, that mountain beloved by Kubera, which shone like a rain cloud.
समुच्छ्रयान्पर्वतसंनिरोधान्गोष्ठान्गिरीणां गिरिसेतुमालाः ।
बहून्प्रपातांश्च समीक्ष्य वीराः स्थलानि निम्नानि च तत्र तत्र ॥३॥
3. samucchrayānparvatasaṁnirodhā;ngoṣṭhāngirīṇāṁ girisetumālāḥ ,
bahūnprapātāṁśca samīkṣya vīrāḥ; sthalāni nimnāni ca tatra tatra.
3. samucchrayān parvata-saṃnirodhān
goṣṭhān girīṇāṃ giri-setu-mālāḥ
bahūn prapātān ca samīkṣya vīrāḥ
sthalāni nimnāni ca tatra tatra
3. The heroes, observing numerous high peaks, vast mountain ranges, the pastures of mountains, chains of mountain ridges, many waterfalls, and both elevated and low-lying lands throughout the region,
तथैव चान्यानि महावनानि मृगद्विजानेकपसेवितानि ।
आलोकयन्तोऽभिययुः प्रतीतास्ते धन्विनः खड्गधरा नराग्र्याः ॥४॥
4. tathaiva cānyāni mahāvanāni; mṛgadvijānekapasevitāni ,
ālokayanto'bhiyayuḥ pratītā;ste dhanvinaḥ khaḍgadharā narāgryāḥ.
4. tathā eva ca anyāni mahāvanāni
mṛga-dvija-aneka-upa-sevitāni |
ālokayantaḥ abhiyayuḥ pratītāḥ te
dhanvinaḥ khaḍga-dharāḥ nara-agryāḥ
4. And in the same way, those foremost men, who were skilled bowmen and sword-wielders, confidently observed and proceeded towards other vast forests, which were frequented by numerous deer and birds.
वनानि रम्याणि सरांसि नद्यो गुहा गिरीणां गिरिगह्वराणि ।
एते निवासाः सततं बभूवुर्निशानिशं प्राप्य नरर्षभाणाम् ॥५॥
5. vanāni ramyāṇi sarāṁsi nadyo; guhā girīṇāṁ girigahvarāṇi ,
ete nivāsāḥ satataṁ babhūvu;rniśāniśaṁ prāpya nararṣabhāṇām.
5. vanāni ramyāṇi sarāṃsi nadyaḥ
guhā girīṇām giri-gahvarāṇi |
ete nivāsāḥ satataṃ babhūvuḥ
niśā-niśam prāpya nara-ṛṣabhāṇām
5. Charming forests, serene lakes, flowing rivers, mountain caves, and deep ravines of the mountains – these constantly served as the dwelling places of those finest among men, night after night.
ते दुर्गवासं बहुधा निरुष्य व्यतीत्य कैलासमचिन्त्यरूपम् ।
आसेदुरत्यर्थमनोरमं वै तमाश्रमाग्र्यं वृषपर्वणस्ते ॥६॥
6. te durgavāsaṁ bahudhā niruṣya; vyatītya kailāsamacintyarūpam ,
āseduratyarthamanoramaṁ vai; tamāśramāgryaṁ vṛṣaparvaṇaste.
6. te durga-vāsam bahudhā niruṣya
vyatītya kailāsam acintya-rūpam |
āseduḥ atyartha-manoramam vai
tam āśrama-agryam vṛṣaparvaṇaḥ te
6. After dwelling in challenging and remote places for a long time, and having passed Kailasa, which is of inconceivable form, those (men) finally reached that exceptionally delightful, foremost hermitage (āśrama) belonging to Vṛṣaparvan.
समेत्य राज्ञा वृषपर्वणस्ते प्रत्यर्चितास्तेन च वीतमोहाः ।
शशंसिरे विस्तरशः प्रवासं शिवं यथावद्वृषपर्वणस्ते ॥७॥
7. sametya rājñā vṛṣaparvaṇaste; pratyarcitāstena ca vītamohāḥ ,
śaśaṁsire vistaraśaḥ pravāsaṁ; śivaṁ yathāvadvṛṣaparvaṇaste.
7. sametya rājñā vṛṣaparvaṇaḥ te
prati-arcitāḥ tena ca vīta-mohāḥ
| śaśaṃsire vistaraśaḥ pravāsam
śivam yathāvat vṛṣaparvaṇaḥ te
7. Having met with King Vṛṣaparvan, and having been honored by him, those men, now free from delusion (moha) or confusion, narrated their auspicious journey in detail and accurately to Vṛṣaparvan.
सुखोषितास्तत्र त एकरात्रं पुण्याश्रमे देवमहर्षिजुष्टे ।
अभ्याययुस्ते बदरीं विशालां सुखेन वीराः पुनरेव वासम् ॥८॥
8. sukhoṣitāstatra ta ekarātraṁ; puṇyāśrame devamaharṣijuṣṭe ,
abhyāyayuste badarīṁ viśālāṁ; sukhena vīrāḥ punareva vāsam.
8. sukhoṣitāḥ tatra te ekarātraṃ puṇyāśrame devamaharṣijuṣṭe
abhyāyayuḥ te badarīṃ viśālāṃ sukhena vīrāḥ punar eva vāsam
8. Those heroes, having happily spent one night there in the sacred hermitage frequented by gods and great sages, comfortably approached the vast Badarī region to reside there once again.
ऊषुस्ततस्तत्र महानुभावा नारायणस्थानगता नराग्र्याः ।
कुबेरकान्तां नलिनीं विशोकाः संपश्यमानाः सुरसिद्धजुष्टाम् ॥९॥
9. ūṣustatastatra mahānubhāvā; nārāyaṇasthānagatā narāgryāḥ ,
kuberakāntāṁ nalinīṁ viśokāḥ; saṁpaśyamānāḥ surasiddhajuṣṭām.
9. ūṣuḥ tatas tatra mahānubhāvāḥ nārāyaṇasthānagatāḥ narāgryāḥ
kuberakāntāṃ nalinīṃ viśokāḥ saṃpaśyamānāḥ surasiddhajuṣṭām
9. Then, those great-souled and foremost among men, having reached the abode of Nārāyaṇa, resided there, free from sorrow, while beholding the lotus lake, which was beloved by Kubera and frequented by gods and Siddhas.
तां चाथ दृष्ट्वा नलिनीं विशोकाः पाण्डोः सुताः सर्वनरप्रवीराः ।
ते रेमिरे नन्दनवासमेत्य द्विजर्षयो वीतभया यथैव ॥१०॥
10. tāṁ cātha dṛṣṭvā nalinīṁ viśokāḥ; pāṇḍoḥ sutāḥ sarvanarapravīrāḥ ,
te remire nandanavāsametya; dvijarṣayo vītabhayā yathaiva.
10. tāṃ ca atha dṛṣṭvā nalinīṃ viśokāḥ
pāṇḍoḥ sutāḥ sarvanarapravīrāḥ
te remire nandanavāsam etya
dvijarṣayaḥ vītabhayāḥ yathā eva
10. And then, having seen that lotus lake, the sons of Pāṇḍu – those foremost heroes among all men and free from sorrow – delighted there, just like brahmin sages, free from fear, would, upon reaching the abode of Nandanā (a celestial garden).
ततः क्रमेणोपययुर्नृवीरा यथागतेनैव पथा समग्राः ।
विहृत्य मासं सुखिनो बदर्यां किरातराज्ञो विषयं सुबाहोः ॥११॥
11. tataḥ krameṇopayayurnṛvīrā; yathāgatenaiva pathā samagrāḥ ,
vihṛtya māsaṁ sukhino badaryāṁ; kirātarājño viṣayaṁ subāhoḥ.
11. tatas krameṇa upayayuḥ nṛvīrāḥ
yathāgatena eva pathā samagrāḥ
vihṛtya māsaṃ sukhinaḥ badaryāṃ
kirātarājñaḥ viṣayaṃ subāhoḥ
11. Then, having happily dwelt and roamed for a month in Badarī, all those human heroes gradually proceeded, by the very same path they had used to come, to the territory of Subāhu, the Kirāta king.
चीनांस्तुखारान्दरदान्सदार्वान्देशान्कुणिन्दस्य च भूरिरत्नान् ।
अतीत्य दुर्गं हिमवत्प्रदेशं पुरं सुबाहोर्ददृशुर्नृवीराः ॥१२॥
12. cīnāṁstukhārāndaradānsadārvā;ndeśānkuṇindasya ca bhūriratnān ,
atītya durgaṁ himavatpradeśaṁ; puraṁ subāhordadṛśurnṛvīrāḥ.
12. cīnān tuṣārān daradān sa-dārvān
deśān kuṇindasya ca bhūri-ratnān
atītya durgam himavat-pradeśam
puram su-bāhoḥ dadṛśuḥ nṛ-vīrāḥ
12. The heroic men, having traversed the arduous Himalayan region and crossed the lands of the Chinas, Tukhāras, Daradas, and Darvas, as well as the territories of the Kunindas (which were abundant in gems), then saw the city of Subāhu.
श्रुत्वा च तान्पार्थिवपुत्रपौत्रान्प्राप्तान्सुबाहुर्विषये समग्रान् ।
प्रत्युद्ययौ प्रीतियुतः स राजा तं चाभ्यनन्दन्वृषभाः कुरूणाम् ॥१३॥
13. śrutvā ca tānpārthivaputrapautrā;nprāptānsubāhurviṣaye samagrān ,
pratyudyayau prītiyutaḥ sa rājā; taṁ cābhyanandanvṛṣabhāḥ kurūṇām.
13. śrutvā ca tān pārthiva-putra-pautrān
prāptān su-bāhuḥ viṣaye samagrān
pratyudyayau prīti-yutaḥ sa rājā
tam ca abhyanandan vṛṣabhāḥ kurūṇām
13. And King Subāhu, having heard that all those princes (sons and grandsons of kings) had arrived in his territory, went forth to meet them with joy. In turn, the foremost among the Kurus greeted him.
समेत्य राज्ञा तु सुबाहुना ते सूतैर्विशोकप्रमुखैश्च सर्वैः ।
सहेन्द्रसेनैः परिचारकैश्च पौरोगवैर्ये च महानसस्थाः ॥१४॥
14. sametya rājñā tu subāhunā te; sūtairviśokapramukhaiśca sarvaiḥ ,
sahendrasenaiḥ paricārakaiśca; paurogavairye ca mahānasasthāḥ.
14. sametya rājñā tu su-bāhunā te
sūtaiḥ viśoka-pramukhaiḥ ca sarvaiḥ
sa-indra-senaiḥ paricārakaiḥ ca
pauragavaiḥ ye ca mahānasa-sthāḥ
14. After the princes had met with King Subāhu, they were also accompanied by all their charioteers (led by Viśoka), their attendants (including Indrasena), their chief cooks, and those who worked in the kitchen.
सुखोषितास्तत्र त एकरात्रं सूतानुपादाय रथांश्च सर्वान् ।
घटोत्कचं सानुचरं विसृज्य ततोऽभ्ययुर्यामुनमद्रिराजम् ॥१५॥
15. sukhoṣitāstatra ta ekarātraṁ; sūtānupādāya rathāṁśca sarvān ,
ghaṭotkacaṁ sānucaraṁ visṛjya; tato'bhyayuryāmunamadrirājam.
15. sukhoṣitāḥ tatra te eka-rātraṃ
sūtān upādāya rathān ca sarvān
ghaṭotkacam sa-anucaram visṛjya
tataḥ abhyayuḥ yāmunaṃ adri-rājam
15. After staying there comfortably for one night, the princes, having taken all the charioteers and chariots, and having dismissed Ghaṭotkaca along with his followers, then proceeded from that place towards the Yamuna, king of mountains.
तस्मिन्गिरौ प्रस्रवणोपपन्ने हिमोत्तरीयारुणपाण्डुसानौ ।
विशाखयूपं समुपेत्य चक्रुस्तदा निवासं पुरुषप्रवीराः ॥१६॥
16. tasmingirau prasravaṇopapanne; himottarīyāruṇapāṇḍusānau ,
viśākhayūpaṁ samupetya cakru;stadā nivāsaṁ puruṣapravīrāḥ.
16. tasmin girau prasravaṇa-upapanne
hima-uttarīya-aruṇa-pāṇḍu-sānau
viśākhayūpam samupetya
cakruḥ tadā nivāsam puruṣa-pravīrāḥ
16. The chief among men, having approached Viśākhayūpa, then made their dwelling on that mountain, which was endowed with waterfalls and had reddish-white slopes appearing as if covered by snowy garments.
वराहनानामृगपक्षिजुष्टं महद्वनं चैत्ररथप्रकाशम् ।
शिवेन यात्वा मृगयाप्रधानाः संवत्सरं तत्र वने विजह्रुः ॥१७॥
17. varāhanānāmṛgapakṣijuṣṭaṁ; mahadvanaṁ caitrarathaprakāśam ,
śivena yātvā mṛgayāpradhānāḥ; saṁvatsaraṁ tatra vane vijahruḥ.
17. varāha-nānāmṛga-pakṣi-juṣṭam
mahat vanam caitraratha-prakāśam
śivena yātvā mṛgayā-pradhānāḥ
saṃvatsaram tatra vane vijahruḥ
17. Having arrived safely, they, primarily engaged in hunting, enjoyed themselves for a year in that great forest, which was frequented by boars, various types of deer, and birds, and resembled the beautiful Caitraratha forest.
तत्राससादातिबलं भुजंगं क्षुधार्दितं मृत्युमिवोग्ररूपम् ।
वृकोदरः पर्वतकन्दरायां विषादमोहव्यथितान्तरात्मा ॥१८॥
18. tatrāsasādātibalaṁ bhujaṁgaṁ; kṣudhārditaṁ mṛtyumivograrūpam ,
vṛkodaraḥ parvatakandarāyāṁ; viṣādamohavyathitāntarātmā.
18. tatra āsasāda ati-balam bhujaṅgam
kṣudhā-arditam mṛtyum iva
ugra-rūpam vṛkodaraḥ parvata-kandarāyām
viṣāda-moha-vyathita-antarātman
18. In a mountain cave, Vṛkodara (Bhīma), whose inner self (antarātman) was distressed by sorrow and delusion, there encountered an extremely powerful serpent, tormented by hunger, and terrifying in form like death.
द्वीपोऽभवद्यत्र वृकोदरस्य युधिष्ठिरो धर्मभृतां वरिष्ठः ।
अमोक्षयद्यस्तमनन्ततेजा ग्राहेण संवेष्टितसर्वगात्रम् ॥१९॥
19. dvīpo'bhavadyatra vṛkodarasya; yudhiṣṭhiro dharmabhṛtāṁ variṣṭhaḥ ,
amokṣayadyastamanantatejā; grāheṇa saṁveṣṭitasarvagātram.
19. dvīpaḥ abhavat yatra vṛkodarasya
yudhiṣṭhiraḥ dharma-bhṛtām variṣṭhaḥ
amokṣayat yaḥ tam ananta-tejāḥ
grāheṇa saṃveṣṭita-sarva-gātram
19. Where Vṛkodara was, a crocodile (dvīpaḥ) seized him. Yudhiṣṭhira, who was the foremost among those who uphold natural law (dharma) and possessed infinite energy (anantatejāḥ), released him, whose entire body was encircled by the crocodile.
ते द्वादशं वर्षमथोपयान्तं वने विहर्तुं कुरवः प्रतीताः ।
तस्माद्वनाच्चैत्ररथप्रकाशाच्छ्रिया ज्वलन्तस्तपसा च युक्ताः ॥२०॥
20. te dvādaśaṁ varṣamathopayāntaṁ; vane vihartuṁ kuravaḥ pratītāḥ ,
tasmādvanāccaitrarathaprakāśā;cchriyā jvalantastapasā ca yuktāḥ.
20. te dvādaśam varṣam atha upayāntam
vane vihartum kuravaḥ pratītāḥ
tasmāt vanāt caitrarathaprakāśāt
śriyā jvalantaḥ tapasā ca yuktāḥ
20. As the twelfth year of their forest dwelling for wandering approached, the Kurus (Pāṇḍavas) became renowned. From that forest, they blazed with splendor, resembling the radiance of Caitraratha, and were endowed with (chaste) asceticism (tapas).
ततश्च यात्वा मरुधन्वपार्श्वं सदा धनुर्वेदरतिप्रधानाः ।
सरस्वतीमेत्य निवासकामाः सरस्ततो द्वैतवनं प्रतीयुः ॥२१॥
21. tataśca yātvā marudhanvapārśvaṁ; sadā dhanurvedaratipradhānāḥ ,
sarasvatīmetya nivāsakāmāḥ; sarastato dvaitavanaṁ pratīyuḥ.
21. tataḥ ca yātvā marudhanvapārśvam
sadā dhanurvedaratipradhānāḥ
sarasvatīm etya nivāsakāmāḥ
saraḥ tataḥ dvaitavanam pratīyuḥ
21. And then, having traveled to the region near the desert, they (the Pāṇḍavas), who were always pre-eminent in their devotion to the science of archery (dhanurveda), reached the Sarasvatī river. Desirous of dwelling near a lake, they then proceeded to the Dvaitavana forest.
समीक्ष्य तान्द्वैतवने निविष्टान्निवासिनस्तत्र ततोऽभिजग्मुः ।
तपोदमाचारसमाधियुक्तास्तृणोदपात्राहरणाश्मकुट्टाः ॥२२॥
22. samīkṣya tāndvaitavane niviṣṭā;nnivāsinastatra tato'bhijagmuḥ ,
tapodamācārasamādhiyuktā;stṛṇodapātrāharaṇāśmakuṭṭāḥ.
22. samīkṣya tān dvaitavane niviṣṭān nivāsinaḥ tatra tataḥ
abhijagmuḥ tapodamācārasamādhiyuktāḥ tṛṇodapātrāharaṇāśmakuṭṭāḥ
22. Having observed them (the Pāṇḍavas) settled in Dvaitavana, the residents there then approached them. These residents were endowed with (chaste) asceticism (tapas), self-control (dama), good conduct, and deep meditation (samādhi), having grass, water, and vessels for their provisions, and using stone grinders.
प्लक्षाक्षरौहीतकवेतसाश्च स्नुहा बदर्यः खदिराः शिरीषाः ।
बिल्वेङ्गुदाः पीलुशमीकरीराः सरस्वतीतीररुहा बभूवुः ॥२३॥
23. plakṣākṣarauhītakavetasāśca; snuhā badaryaḥ khadirāḥ śirīṣāḥ ,
bilveṅgudāḥ pīluśamīkarīrāḥ; sarasvatītīraruhā babhūvuḥ.
23. plakṣākṣarauhītakavetasāḥ ca snuhāḥ badaryaḥ khadirāḥ śirīṣāḥ
bilveṅgudāḥ pīluśamīkarīrāḥ sarasvatītīraruhāḥ babhūvuḥ
23. Fig trees, Vibhitaka trees, Rohītaka trees, and canes; spurge plants, Jujube trees, Catechu trees, Siris trees; Bael trees, Inguda trees, Pilu trees, Shami trees, and Karira trees - these grew on the banks of the Sarasvatī river.
तां यक्षगन्धर्वमहर्षिकान्तामायागभूतामिव देवतानाम् ।
सरस्वतीं प्रीतियुताश्चरन्तः सुखं विजह्रुर्नरदेवपुत्राः ॥२४॥
24. tāṁ yakṣagandharvamaharṣikāntā;māyāgabhūtāmiva devatānām ,
sarasvatīṁ prītiyutāścarantaḥ; sukhaṁ vijahrurnaradevaputrāḥ.
24. tām yakṣagandharvamaharṣikāntām āyāgabhūtām iva devatānām
sarasvatīm prītiyutāḥ carantaḥ sukham vijahruḥ naradevaputrāḥ
24. The sons of kings, filled with joy, roamed happily along that Sarasvatī river, which was beloved by Yakṣas, Gandharvas, and great sages, and was, as it were, a place of worship for the gods.