Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-74

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
भीष्म उवाच ।
राज्ञा पुरोहितः कार्यो भवेद्विद्वान्बहुश्रुतः ।
उभौ समीक्ष्य धर्मार्थावप्रमेयावनन्तरम् ॥१॥
1. bhīṣma uvāca ,
rājñā purohitaḥ kāryo bhavedvidvānbahuśrutaḥ ,
ubhau samīkṣya dharmārthāvaprameyāvanantaram.
1. bhīṣmaḥ uvāca rājñā purohitaḥ kāryaḥ bhavet vidvān
bahuśrutaḥ ubhau samīkṣya dharmārthau aprameyau anantaram
1. bhīṣmaḥ uvāca: rājñā vidvān bahuśrutaḥ purohitaḥ kāryaḥ bhavet.
anantaram ubhau aprameyau dharmārthau samīkṣya.
1. Bhishma said: A learned and widely knowledgeable royal priest (purohita) should be appointed by the king. Thereafter, having carefully considered both the unfathomable matters of natural law (dharma) and material prosperity (artha).
धर्मात्मा धर्मविद्येषां राज्ञां राजन्पुरोहितः ।
राजा चैवंगुणो येषां कुशलं तेषु सर्वशः ॥२॥
2. dharmātmā dharmavidyeṣāṁ rājñāṁ rājanpurohitaḥ ,
rājā caivaṁguṇo yeṣāṁ kuśalaṁ teṣu sarvaśaḥ.
2. dharmātmā dharmavit yeṣām rājñām rājan purohitaḥ
rājā ca evaṃguṇaḥ yeṣām kuśalam teṣu sarvaśaḥ
2. rājan,
yeṣām rājñām purohitaḥ dharmātmā dharmavit,
ca yeṣām rājā evaṃguṇaḥ,
teṣu sarvaśaḥ kuśalam.
2. O King, for those rulers whose royal priest (purohita) is righteous (dharmātman) and a knower of (dharma), and whose king himself possesses such qualities, there is well-being in every respect.
उभौ प्रजा वर्धयतो देवान्पूर्वान्परान्पितॄन् ।
यौ समेयास्थितौ धर्मे श्रद्धेयौ सुतपस्विनौ ॥३॥
3. ubhau prajā vardhayato devānpūrvānparānpitṝn ,
yau sameyāsthitau dharme śraddheyau sutapasvinau.
3. ubhau prajā vardhayataḥ devān pūrvān parān pitṝn
yau sameyāsthitau dharme śraddheyau sutapasvinau
3. yau dharme sameyāsthitau sutapasvinau śraddheyau
ubhau prajā devān pūrvān parān pitṝn vardhayataḥ
3. Both uphold the people, the gods, and ancestors, both past and future. Those two who are firmly established in natural law (dharma) and are intensely devout are worthy of reverence.
परस्परस्य सुहृदौ संमतौ समचेतसौ ।
ब्रह्मक्षत्रस्य संमानात्प्रजाः सुखमवाप्नुयुः ॥४॥
4. parasparasya suhṛdau saṁmatau samacetasau ,
brahmakṣatrasya saṁmānātprajāḥ sukhamavāpnuyuḥ.
4. parasparasya suhṛdau saṃmatau samacetasau
brahmakṣatrasya saṃmānāt prajāḥ sukham avāpnuyuḥ
4. parasparasya suhṛdau saṃmatau samacetasau
brahmakṣatrasya saṃmānāt prajāḥ sukham avāpnuyuḥ
4. If they are mutually benevolent, respected, and of harmonious mind, then through the honor shown to both the Brahmanical (brahma) and warrior (kṣatra) classes, the people will attain happiness.
विमाननात्तयोरेव प्रजा नश्येयुरेव ह ।
ब्रह्मक्षत्रं हि सर्वेषां धर्माणां मूलमुच्यते ॥५॥
5. vimānanāttayoreva prajā naśyeyureva ha ,
brahmakṣatraṁ hi sarveṣāṁ dharmāṇāṁ mūlamucyate.
5. vimānanāt tayoḥ eva prajāḥ naśyeyuḥ eva ha
brahmakṣatram hi sarveṣām dharmāṇām mūlam ucyate
5. tayoḥ eva vimānanāt prajāḥ naśyeyuḥ eva ha
brahmakṣatram hi sarveṣām dharmāṇām mūlam ucyate
5. However, from disrespect towards these two alone, the people would surely perish. For the combined power of the Brahmanical (brahma) and warrior (kṣatra) classes is indeed declared to be the very root of all natural laws (dharma).
अत्राप्युदाहरन्तीममितिहासं पुरातनम् ।
ऐलकश्यपसंवादं तं निबोध युधिष्ठिर ॥६॥
6. atrāpyudāharantīmamitihāsaṁ purātanam ,
ailakaśyapasaṁvādaṁ taṁ nibodha yudhiṣṭhira.
6. atra api udāharanti imam itihāsam purātanam
ailakaśyapasaṃvādam tam nibodha yudhiṣṭhira
6. atra api imam purātanam itihāsam udāharanti
ailakaśyapasaṃvādam tam nibodha yudhiṣṭhira
6. Regarding this, they also cite this ancient narrative: the dialogue between Aila and Kaśyapa. Listen to that, O Yudhiṣṭhira.
ऐल उवाच ।
यदा हि ब्रह्म प्रजहाति क्षत्रं क्षत्रं यदा वा प्रजहाति ब्रह्म ।
अन्वग्बलं कतमेऽस्मिन्भजन्ते तथाबल्यं कतमेऽस्मिन्वियन्ति ॥७॥
7. aila uvāca ,
yadā hi brahma prajahāti kṣatraṁ; kṣatraṁ yadā vā prajahāti brahma ,
anvagbalaṁ katame'sminbhajante; tathābalyaṁ katame'sminviyanti.
7. Aila uvāca yadā hi brahma prajahāti
kṣatram kṣatram yadā vā prajahāti
brahma anvak balam katame asmin bhajante
tathā abalyam katame asmin viyanti
7. Aila uvāca yadā hi brahma kṣatram prajahāti,
vā yadā kṣatram brahma prajahāti,
asmin (satyām) katame balam anvak bhajante,
tathā asmin (satyām) katame abalyam viyanti?
7. Aila said: When indeed the priestly class (brahman) abandons the warrior class (kṣatra), or when the warrior class (kṣatra) abandons the priestly class (brahman) – in such a situation, which ones resort to power, and which ones depart from weakness?
कश्यप उवाच ।
व्यृद्धं राष्ट्रं भवति क्षत्रियस्य ब्रह्म क्षत्रं यत्र विरुध्यते ह ।
अन्वग्बलं दस्यवस्तद्भजन्तेऽबल्यं तथा तत्र वियन्ति सन्तः ॥८॥
8. kaśyapa uvāca ,
vyṛddhaṁ rāṣṭraṁ bhavati kṣatriyasya; brahma kṣatraṁ yatra virudhyate ha ,
anvagbalaṁ dasyavastadbhajante;'balyaṁ tathā tatra viyanti santaḥ.
8. Kaśyapa uvāca vyṛddham rāṣṭram bhavati
kṣatriyasya brahma kṣatram yatra
virudhyate ha anvak balam dasyavaḥ tat
bhajante abalyam tathā tatra viyanti santaḥ
8. Kaśyapa uvāca yatra brahma kṣatram ha virudhyate,
(tatra) kṣatriyasya rāṣṭram vyṛddham bhavati (tatra) dasyavaḥ tat balam anvak bhajante,
tathā santaḥ abalyam tatra viyanti
8. Kaśyapa said: The kingdom (rāṣṭra) of a kṣatriya becomes ruined where the priestly class (brahman) and the warrior class (kṣatra) truly conflict. In such a situation, robbers (dasyavaḥ) resort to power, and similarly, good people (santaḥ) depart from weakness.
नैषामुक्षा वर्धते नोत उस्रा न गर्गरो मथ्यते नो यजन्ते ।
नैषां पुत्रा वेदमधीयते च यदा ब्रह्म क्षत्रियाः संत्यजन्ति ॥९॥
9. naiṣāmukṣā vardhate nota usrā; na gargaro mathyate no yajante ,
naiṣāṁ putrā vedamadhīyate ca; yadā brahma kṣatriyāḥ saṁtyajanti.
9. na eṣām ukṣā vardhate na uta usrā
na gargaraḥ mathyate na yajante
na eṣām putrāḥ vedam adhīyate ca
yadā brahma kṣatriyāḥ samtyajanti
9. yadā kṣatriyāḥ brahma saṃtyajanti (tadā),
eṣām ukṣā na vardhate,
uta usrā na (vardhate) gargaraḥ na mathyate,
na yajante ca eṣām putrāḥ vedam na adhīyate (ca)
9. Neither do their oxen grow, nor even a single cow. Nor is the churn agitated, nor do they perform Vedic rituals (yajña). And their sons do not study the Veda when the kṣatriyas abandon the priestly class (brahman).
नैषामुक्षा वर्धते जातु गेहे नाधीयते सप्रजा नो यजन्ते ।
अपध्वस्ता दस्युभूता भवन्ति ये ब्राह्मणाः क्षत्रियान्संत्यजन्ति ॥१०॥
10. naiṣāmukṣā vardhate jātu gehe; nādhīyate saprajā no yajante ,
apadhvastā dasyubhūtā bhavanti; ye brāhmaṇāḥ kṣatriyānsaṁtyajanti.
10. na eṣām ukṣā vardhate jātu gehe na
adhīyate sa-prajāḥ na yajante
apadhvastāḥ dasyubhūtāḥ bhavanti ye
brāhmaṇāḥ kṣatriyān samtyajanti
10. eṣām ukṣā jātu gehe na vardhate sa-prajāḥ na adhīyate,
na yajante (ca) ye brāhmaṇāḥ kṣatriyān saṃtyajanti,
(te) apadhvastāḥ dasyubhūtāḥ bhavanti
10. Their oxen never grow in the house, nor do their offspring study (the Vedas), nor do they perform Vedic rituals (yajña). Those Brahmins who abandon the kṣatriyas become ruined and like robbers (dasyu).
एतौ हि नित्यसंयुक्तावितरेतरधारणे ।
क्षत्रं हि ब्रह्मणो योनिर्योनिः क्षत्रस्य च द्विजाः ॥११॥
11. etau hi nityasaṁyuktāvitaretaradhāraṇe ,
kṣatraṁ hi brahmaṇo yoniryoniḥ kṣatrasya ca dvijāḥ.
11. etau hi nityasaṃyuktau itaretaradhāraṇe kṣatram
hi brahmaṇaḥ yoniḥ yoniḥ kṣatrasya ca dvijāḥ
11. dvijāḥ etau hi nityasaṃyuktau itaretaradhāraṇe
kṣatram hi brahmaṇaḥ yoniḥ ca kṣatrasya yoniḥ hi
11. O twice-born ones (dvijāḥ), these two are indeed always united in their mutual sustenance. Truly, the warrior power (kṣatra) is the source of the priestly power (brahman), and the priestly power (brahman) is the source of the warrior power (kṣatra).
उभावेतौ नित्यमभिप्रपन्नौ संप्रापतुर्महतीं श्रीप्रतिष्ठाम् ।
तयोः संधिर्भिद्यते चेत्पुराणस्ततः सर्वं भवति हि संप्रमूढम् ॥१२॥
12. ubhāvetau nityamabhiprapannau; saṁprāpaturmahatīṁ śrīpratiṣṭhām ,
tayoḥ saṁdhirbhidyate cetpurāṇa;stataḥ sarvaṁ bhavati hi saṁpramūḍham.
12. ubhau etau nityam abhiprapannau
samprāpatuḥ mahatīm śrīpratiṣṭhām
tayoḥ sandhiḥ bhidyate cet purāṇaḥ
tataḥ sarvam bhavati hi sampramūḍham
12. ubhau etau nityam abhiprapannau
mahatīm śrīpratiṣṭhām samprāpatuḥ cet
tayoḥ purāṇaḥ sandhiḥ bhidyate
tataḥ sarvam hi sampramūḍham bhavati
12. These two, having always mutually approached each other, attained great glorious stability and prosperity. If their ancient bond (sandhi) is broken, then indeed everything becomes utterly confounded.
नात्र प्लवं लभते पारगामी महागाधे नौरिव संप्रणुन्ना ।
चातुर्वर्ण्यं भवति च संप्रमूढं ततः प्रजाः क्षयसंस्था भवन्ति ॥१३॥
13. nātra plavaṁ labhate pāragāmī; mahāgādhe nauriva saṁpraṇunnā ,
cāturvarṇyaṁ bhavati ca saṁpramūḍhaṁ; tataḥ prajāḥ kṣayasaṁsthā bhavanti.
13. na atra plavam labhate pāragāmī
mahāgādhe nauḥ iva sampranuṇṇā
cāturvarṇyam bhavati ca sampramūḍham
tataḥ prajāḥ kṣayasaṃsthāḥ bhavanti
13. atra pāragāmī mahāgādhe sampranuṇṇā
nauḥ iva plavam na labhate ca
cāturvarṇyam sampramūḍham bhavati
tataḥ prajāḥ kṣayasaṃsthāḥ bhavanti
13. Here, one desiring to reach the other shore does not find a raft (plava), just like a boat tossed about in very deep waters. And the system of four social classes (cāturvarṇya) becomes utterly confused, whereupon the people (prajāḥ) fall into a state of decay and destruction.
ब्रह्मवृक्षो रक्ष्यमाणो मधु हेम च वर्षति ।
अरक्ष्यमाणः सततमश्रु पापं च वर्षति ॥१४॥
14. brahmavṛkṣo rakṣyamāṇo madhu hema ca varṣati ,
arakṣyamāṇaḥ satatamaśru pāpaṁ ca varṣati.
14. brahmavṛkṣaḥ rakṣyamāṇaḥ madhu hema ca varṣati
arakṣyamāṇaḥ satatam aśru pāpam ca varṣati
14. rakṣyamāṇaḥ brahmavṛkṣaḥ madhu ca hema varṣati
arakṣyamāṇaḥ saḥ satatam aśru ca pāpam varṣati
14. The tree of spiritual knowledge (brahmavṛkṣa), when protected, showers honey and gold. When it is constantly left unprotected, it showers tears and evil.
अब्रह्मचारी चरणादपेतो यदा ब्रह्मा ब्रह्मणि त्राणमिच्छेत् ।
आश्चर्यशो वर्षति तत्र देवस्तत्राभीक्ष्णं दुःसहाश्चाविशन्ति ॥१५॥
15. abrahmacārī caraṇādapeto; yadā brahmā brahmaṇi trāṇamicchet ,
āścaryaśo varṣati tatra deva;statrābhīkṣṇaṁ duḥsahāścāviśanti.
15. abrahmacārī caraṇāt apetaḥ yadā
brahmā brahmaṇi trāṇam icchet
āścaryavat varṣati tatra devaḥ tatra
abhīkṣṇam duḥsahāḥ ca āviśanti
15. yadā abrahmacārī caraṇāt apetaḥ brahmā brahmaṇi trāṇam icchet,
tatra devaḥ āścaryavat varṣati,
ca tatra abhīkṣṇam duḥsahāḥ āviśanti
15. When a person who has broken the vow of celibacy (brahmacārī) and deviated from proper conduct seeks refuge in the sacred knowledge (brahman), then the deity (deva) sends down astonishing (calamities) there, and unbearable difficulties frequently enter upon them.
स्त्रियं हत्वा ब्राह्मणं वापि पापः सभायां यत्र लभतेऽनुवादम् ।
राज्ञः सकाशे न बिभेति चापि ततो भयं जायते क्षत्रियस्य ॥१६॥
16. striyaṁ hatvā brāhmaṇaṁ vāpi pāpaḥ; sabhāyāṁ yatra labhate'nuvādam ,
rājñaḥ sakāśe na bibheti cāpi; tato bhayaṁ jāyate kṣatriyasya.
16. striyam hatvā brāhmaṇam vā api
pāpaḥ sabhāyām yatra labhate anuvādam
rājñaḥ sakāśe na bibheti ca api
tataḥ bhayam jāyate kṣatriyasya
16. yadā pāpaḥ striyam vā api brāhmaṇam hatvā sabhāyām anuvādam labhate,
ca rājñaḥ sakāśe api na bibheti,
tataḥ kṣatriyasya bhayam jāyate
16. When a wicked person (pāpaḥ), having killed a woman or even a Brahmin, is merely criticized in an assembly (sabhāyām) and does not show fear even in the king's presence, then fear arises for the ruler (kṣatriya).
पापैः पापे क्रियमाणेऽतिवेलं ततो रुद्रो जायते देव एषः ।
पापैः पापाः संजनयन्ति रुद्रं ततः सर्वान्साध्वसाधून्हिनस्ति ॥१७॥
17. pāpaiḥ pāpe kriyamāṇe'tivelaṁ; tato rudro jāyate deva eṣaḥ ,
pāpaiḥ pāpāḥ saṁjanayanti rudraṁ; tataḥ sarvānsādhvasādhūnhinasti.
17. pāpaiḥ pāpe kriyamāṇe ativelam
tataḥ rudraḥ jāyate devaḥ eṣaḥ
pāpaiḥ pāpāḥ sañjanayanti rudram
tataḥ sarvān sādhu asādhūn hinasti
17. yadā pāpe pāpaiḥ ativelam kriyamāṇe,
tataḥ eṣaḥ devaḥ rudraḥ jāyate.
pāpaiḥ pāpāḥ rudram sañjanayanti,
tataḥ sarvān sādhu asādhūn hinasti
17. When evil is committed excessively through wicked deeds (pāpaiḥ), then this god Rudra arises. The wicked (pāpāḥ), through their own sins (pāpaiḥ), generate Rudra, and then he destroys everyone (sarvān) - both the righteous (sādhu) and the unrighteous (asādhu).
ऐल उवाच ।
कुतो रुद्रः कीदृशो वापि रुद्रः सत्त्वैः सत्त्वं दृश्यते वध्यमानम् ।
एतद्विद्वन्कश्यप मे प्रचक्ष्व यतो रुद्रो जायते देव एषः ॥१८॥
18. aila uvāca ,
kuto rudraḥ kīdṛśo vāpi rudraḥ; sattvaiḥ sattvaṁ dṛśyate vadhyamānam ,
etadvidvankaśyapa me pracakṣva; yato rudro jāyate deva eṣaḥ.
18. ailaḥ uvāca kutaḥ rudraḥ kīdṛśaḥ vā
api rudraḥ sattvaiḥ sattvam dṛśyate
vadhyamānam etat vidvan kaśyapa me
pracakṣva yataḥ rudraḥ jāyate devaḥ eṣaḥ
18. ailaḥ uvāca: he vidvan kaśyapa,
kutaḥ rudraḥ? vā api kīdṛśaḥ rudraḥ? sattvam sattvaiḥ vadhyamānam dṛśyate.
yataḥ eṣaḥ devaḥ rudraḥ jāyate,
etat me pracakṣva
18. Aila said: 'From where does Rudra come, or what kind of Rudra (rudra) is he? (For) one being (sattvam) is seen being killed by other beings (sattvaiḥ). O wise Kaśyapa, explain this to me: from whom does this god Rudra arise?'
कश्यप उवाच ।
आत्मा रुद्रो हृदये मानवानां स्वं स्वं देहं परदेहं च हन्ति ।
वातोत्पातैः सदृशं रुद्रमाहुर्दावैर्जीमूतैः सदृशं रूपमस्य ॥१९॥
19. kaśyapa uvāca ,
ātmā rudro hṛdaye mānavānāṁ; svaṁ svaṁ dehaṁ paradehaṁ ca hanti ,
vātotpātaiḥ sadṛśaṁ rudramāhu;rdāvairjīmūtaiḥ sadṛśaṁ rūpamasya.
19. kaśyapa uvāca | ātmā rudraḥ hṛdaye
mānavānām svam svam deham paradeham ca
hanti | vātotpātaiḥ sadṛśam rudram āhuḥ
dāvaiḥ jīmūtaiḥ sadṛśam rūpam asya
19. kaśyapa uvāca mānavānām hṛdaye ātmā rudraḥ
(asti) (saḥ) svam svam deham paradeham ca
hanti (janāḥ) rudram vātotpātaiḥ sadṛśam āhuḥ
asya rūpam dāvaiḥ jīmūtaiḥ ca sadṛśam (asti)
19. Kashyapa said: The Self (ātman) is Rudra, residing in the hearts of human beings. It destroys both its own body and the bodies of others. They declare Rudra to be like violent storms, and his form is compared to forest fires and rain clouds.
ऐल उवाच ।
न वै वातं परिवृनोति कश्चिन्न जीमूतो वर्षति नैव दावः ।
तथायुक्तो दृश्यते मानवेषु कामद्वेषाद्बध्यते मुच्यते च ॥२०॥
20. aila uvāca ,
na vai vātaṁ parivṛnoti kaści;nna jīmūto varṣati naiva dāvaḥ ,
tathāyukto dṛśyate mānaveṣu; kāmadveṣādbadhyate mucyate ca.
20. aila uvāca | na vai vātam parivṛṇoti
kaścit na jīmūtaḥ varṣati na eva
dāvaḥ | tathā yuktaḥ dṛśyate
mānavessu kāmadveṣāt badhyate mucyate ca
20. aila uvāca kaścit vātam na vai parivṛṇoti jīmūtaḥ na varṣati,
dāvaḥ na eva (dahati) tathā (eva) manavesu yuktaḥ dṛśyate kāmadveṣāt (saḥ) badhyate ca mucyate (ca)
20. Aila replied: Indeed, no one controls the wind, nor does a cloud rain on its own, nor a forest fire. Similarly, among human beings, (the self/Rudra) is observed (acting), yet it is bound and liberated by desire and aversion.
कश्यप उवाच ।
यथैकगेहे जातवेदाः प्रदीप्तः कृत्स्नं ग्रामं प्रदहेत्स त्वरावान् ।
विमोहनं कुरुते देव एष ततः सर्वं स्पृश्यते पुण्यपापैः ॥२१॥
21. kaśyapa uvāca ,
yathaikagehe jātavedāḥ pradīptaḥ; kṛtsnaṁ grāmaṁ pradahetsa tvarāvān ,
vimohanaṁ kurute deva eṣa; tataḥ sarvaṁ spṛśyate puṇyapāpaiḥ.
21. kaśyapa uvāca | yathā ekagehe jātavedāḥ
pradīptaḥ kṛtsnam grāmam pradahet
saḥ tvarāvān | vimohanam kurute devaḥ
eṣaḥ tataḥ sarvam spṛśyate puṇyapāpaiḥ
21. kaśyapa uvāca yathā ekagehe pradīptaḥ
tvarāvān jātavedāḥ kṛtsnam grāmam pradahet
(tathā eva) eṣaḥ devaḥ vimohanam
kurute tataḥ sarvam puṇyapāpaiḥ spṛśyate
21. Kashyapa said: Just as a swiftly blazing fire (jātavedāḥ) kindled in one house can incinerate the entire village, so too does this divine (deva) being cause delusion. Consequently, everything becomes tainted by merits and demerits.
ऐल उवाच ।
यदि दण्डः स्पृशते पुण्यभाजं पापैः पापे क्रियमाणेऽविशेषात् ।
कस्य हेतोः सुकृतं नाम कुर्याद्दुष्कृतं वा कस्य हेतोर्न कुर्यात् ॥२२॥
22. aila uvāca ,
yadi daṇḍaḥ spṛśate puṇyabhājaṁ; pāpaiḥ pāpe kriyamāṇe'viśeṣāt ,
kasya hetoḥ sukṛtaṁ nāma kuryā;dduṣkṛtaṁ vā kasya hetorna kuryāt.
22. aila uvāca | yadi daṇḍaḥ spṛśate
puṇyabhājam pāpaiḥ pāpe kriyamāṇe
aviśeṣāt | kasya hetoḥ sukṛtam nāma
kuryāt duṣkṛtam vā kasya hetoḥ na kuryāt
22. aila uvāca yadi pāpe kriyamāṇe (sati)
daṇḍaḥ aviśeṣāt pāpaiḥ puṇyabhājam spṛśate
(tarhi) kasya hetoḥ sukṛtam nāma
kuryāt? vā kasya hetoḥ duṣkṛtam na kuryāt?
22. Aila replied: If punishment touches the virtuous indiscriminately when an evil (karma) is performed, then for what reason should one indeed perform meritorious actions (sukṛta), or for what reason should one not perform evil deeds (duṣkṛta)?
कश्यप उवाच ।
असंत्यागात्पापकृतामपापांस्तुल्यो दण्डः स्पृशते मिश्रभावात् ।
शुष्केणार्द्रं दह्यते मिश्रभावान्न मिश्रः स्यात्पापकृद्भिः कथंचित् ॥२३॥
23. kaśyapa uvāca ,
asaṁtyāgātpāpakṛtāmapāpāṁ;stulyo daṇḍaḥ spṛśate miśrabhāvāt ,
śuṣkeṇārdraṁ dahyate miśrabhāvā;nna miśraḥ syātpāpakṛdbhiḥ kathaṁcit.
23. kaśyapaḥ uvāca | asaṃtyāgāt pāpakṛtām
apāpān tulyaḥ daṇḍaḥ spṛśate miśrabhāvāt
| śuṣkeṇa ādram dahyate miśrabhāvāt
na miśraḥ syāt pāpakṛdbhiḥ kathaṃcit
23. kaśyapaḥ uvāca pāpakṛtām asaṃtyāgāt,
miśrabhāvāt apāpān tulyaḥ daṇḍaḥ spṛśate miśrabhāvāt śuṣkeṇa ādram dahyate kathaṃcit pāpakṛdbhiḥ na miśraḥ syāt
23. Kaśyapa said: Because of not abandoning evildoers, the innocent are touched by equal punishment due to association. Just as the wet is burned by the dry due to mixing, one should by no means associate with those who commit evil (pāpakṛt).
ऐल उवाच ।
साध्वसाधून्धारयतीह भूमिः साध्वसाधूंस्तापयतीह सूर्यः ।
साध्वसाधून्वातयतीह वायुरापस्तथा साध्वसाधून्वहन्ति ॥२४॥
24. aila uvāca ,
sādhvasādhūndhārayatīha bhūmiḥ; sādhvasādhūṁstāpayatīha sūryaḥ ,
sādhvasādhūnvātayatīha vāyu;rāpastathā sādhvasādhūnvahanti.
24. ailaḥ uvāca | sādhūn asādhūn dhārayati
iha bhūmiḥ sādhūn asādhūn tāpayati iha
sūryaḥ | sādhūn asādhūn vātayati iha
vāyuḥ āpaḥ tathā sādhūn asādhūn vahanti
24. ailaḥ uvāca iha bhūmiḥ sādhūn asādhūn
dhārayati iha sūryaḥ sādhūn asādhūn
tāpayati iha vāyuḥ sādhūn asādhūn
vātayati tathā āpaḥ sādhūn asādhūn vahanti
24. Aila said: Here on Earth, the land sustains both the righteous and the unrighteous. Here, the sun warms both the righteous and the unrighteous. Here, the wind blows upon both the righteous and the unrighteous. Similarly, the waters carry both the righteous and the unrighteous.
कश्यप उवाच ।
एवमस्मिन्वर्तते लोक एव नामुत्रैवं वर्तते राजपुत्र ।
प्रेत्यैतयोरन्तरवान्विशेषो यो वै पुण्यं चरते यश्च पापम् ॥२५॥
25. kaśyapa uvāca ,
evamasminvartate loka eva; nāmutraivaṁ vartate rājaputra ,
pretyaitayorantaravānviśeṣo; yo vai puṇyaṁ carate yaśca pāpam.
25. kaśyapaḥ uvāca | evam asmin loke
eva na amutra evam vartate rājaputra
| pretya etayoḥ antaravān viśeṣaḥ
yaḥ vai puṇyam carate yaḥ ca pāpam
25. kaśyapaḥ uvāca rājaputra,
evam asmin loke eva vartate,
amutra evam na vartate pretya,
yaḥ vai puṇyam carate,
yaḥ ca pāpam (carate),
etayoḥ antaravān viśeṣaḥ (asti)
25. Kaśyapa said: O prince, it is like this in this world, but it is not like this in the other world. After death, there is indeed a significant difference between those who perform virtuous (puṇya) deeds and those who commit evil (pāpa).
पुण्यस्य लोको मधुमान्घृतार्चिर्हिरण्यज्योतिरमृतस्य नाभिः ।
तत्र प्रेत्य मोदते ब्रह्मचारी न तत्र मृत्युर्न जरा नोत दुःखम् ॥२६॥
26. puṇyasya loko madhumānghṛtārci;rhiraṇyajyotiramṛtasya nābhiḥ ,
tatra pretya modate brahmacārī; na tatra mṛtyurna jarā nota duḥkham.
26. puṇyasya lokaḥ madhumān ghṛtaarciḥ
hiraṇyajyotiḥ amṛtasya nābhiḥ |
tatra pretya modate brahmacārī na
tatra mṛtyuḥ na jarā na uta duḥkham
26. puṇyasya lokaḥ madhumān,
ghṛtārciḥ,
hiraṇyajyotiḥ,
amṛtasya nābhiḥ (asti) tatra pretya,
brahmacārī modate tatra mṛtyuḥ na,
jarā na,
uta duḥkham na (asti)
26. The world attained through virtuous (puṇya) deeds is sweet, gleaming with butter-like radiance, shining with golden light, and is the very center of immortality. Having departed from this world, a celibate student (brahmacārī) rejoices there. In that realm, there is no death, no old age, nor any suffering.
पापस्य लोको निरयोऽप्रकाशो नित्यं दुःखः शोकभूयिष्ठ एव ।
तत्रात्मानं शोचते पापकर्मा बह्वीः समाः प्रपतन्नप्रतिष्ठः ॥२७॥
27. pāpasya loko nirayo'prakāśo; nityaṁ duḥkhaḥ śokabhūyiṣṭha eva ,
tatrātmānaṁ śocate pāpakarmā; bahvīḥ samāḥ prapatannapratiṣṭhaḥ.
27. pāpasya lokaḥ nirayaḥ aprakāśaḥ
nityaṃ duḥkhaḥ śokabhūyiṣṭhaḥ eva
tatra ātmānaṃ śocate pāpakarmā
bahvīḥ samāḥ prapatan apratiṣṭhaḥ
27. pāpasya lokaḥ aprakāśaḥ nityaṃ
duḥkhaḥ śokabhūyiṣṭhaḥ nirayaḥ eva
tatra pāpakarmā apratiṣṭhaḥ
prapatan bahvīḥ samāḥ ātmānaṃ śocate
27. The realm destined for sin is a dark hell, perpetually filled with suffering and overwhelming sorrow. In that realm, the one who performs sinful actions (karma) grieves for himself (ātman), falling for many years without any stable foundation.
मिथो भेदाद्ब्राह्मणक्षत्रियाणां प्रजा दुःखं दुःसहं चाविशन्ति ।
एवं ज्ञात्वा कार्य एवेह विद्वान्पुरोहितो नैकविद्यो नृपेण ॥२८॥
28. mitho bhedādbrāhmaṇakṣatriyāṇāṁ; prajā duḥkhaṁ duḥsahaṁ cāviśanti ,
evaṁ jñātvā kārya eveha vidvā;npurohito naikavidyo nṛpeṇa.
28. mitho bhedāt brāhmaṇakṣatriyāṇāṃ
prajāḥ duḥkhaṃ duḥsahaṃ ca āviśanti
evaṃ jñātvā kāryaḥ eva iha vidvān
purohitaḥ na ekavidyaḥ nṛpeṇa
28. brāhmaṇakṣatriyāṇāṃ mitho bhedāt
prajāḥ duḥsahaṃ duḥkhaṃ ca āviśanti
evaṃ jñātvā nṛpeṇa iha vidvān
na ekavidyaḥ purohitaḥ eva kāryaḥ
28. Due to the mutual division between Brahmins and Kshatriyas, the people indeed fall into unbearable suffering. Knowing this, a king should appoint here a learned royal chaplain (purohita), who is not merely knowledgeable in one branch of study.
तं चैवान्वभिषिच्येत तथा धर्मो विधीयते ।
अग्र्यो हि ब्राह्मणः प्रोक्तः सर्वस्यैवेह धर्मतः ॥२९॥
29. taṁ caivānvabhiṣicyeta tathā dharmo vidhīyate ,
agryo hi brāhmaṇaḥ proktaḥ sarvasyaiveha dharmataḥ.
29. taṃ ca eva anvabhiṣicyeta tathā dharmaḥ vidhīyate
agryaḥ hi brāhmaṇaḥ proktaḥ sarvasya eva iha dharmataḥ
29. tathā dharmaḥ vidhīyate ca eva taṃ anvabhiṣicyeta hi
iha brāhmaṇaḥ eva sarvasya agryaḥ dharmataḥ proktaḥ
29. And indeed, he (the learned purohita) should be consecrated after (the previous one), for thus the natural law (dharma) is prescribed. Indeed, a Brahmin is declared to be the foremost of all here, according to the natural law (dharma).
पूर्वं हि ब्राह्मणाः सृष्टा इति धर्मविदो विदुः ।
ज्येष्ठेनाभिजनेनास्य प्राप्तं सर्वं यदुत्तरम् ॥३०॥
30. pūrvaṁ hi brāhmaṇāḥ sṛṣṭā iti dharmavido viduḥ ,
jyeṣṭhenābhijanenāsya prāptaṁ sarvaṁ yaduttaram.
30. pūrvaṃ hi brāhmaṇāḥ sṛṣṭāḥ iti dharmavidaḥ viduḥ
jyeṣṭhena abhijanen asya prāptaṃ sarvaṃ yat uttaram
30. hi pūrvaṃ brāhmaṇāḥ sṛṣṭāḥ iti dharmavidaḥ viduḥ asya
jyeṣṭhena abhijanena sarvaṃ yat uttaraṃ (asti) prāptaṃ
30. Indeed, Brahmins were created first – so say those who know the natural law (dharma). By virtue of his superior birth (lineage), everything that is excellent (or superior) is obtained by him.
तस्मान्मान्यश्च पूज्यश्च ब्राह्मणः प्रसृताग्रभुक् ।
सर्वं श्रेष्ठं वरिष्ठं च निवेद्यं तस्य धर्मतः ॥३१॥
31. tasmānmānyaśca pūjyaśca brāhmaṇaḥ prasṛtāgrabhuk ,
sarvaṁ śreṣṭhaṁ variṣṭhaṁ ca nivedyaṁ tasya dharmataḥ.
31. tasmāt mānyaḥ ca pūjyaḥ ca brāhmaṇaḥ prasṛtāgrabhuk
sarvam śreṣṭham variṣṭham ca nivedyam tasya dharmataḥ
31. tasmāt prasṛtāgrabhuk brāhmaṇaḥ mānyaḥ ca pūjyaḥ ca (asti).
sarvam śreṣṭham variṣṭham ca tasya dharmataḥ nivedyam (asti).
31. Therefore, a Brahmin who partakes of the first offerings is respectable and worshipable. All things best and most excellent should be offered to him according to natural law (dharma).
अवश्यमेतत्कर्तव्यं राज्ञा बलवतापि हि ।
ब्रह्म वर्धयति क्षत्रं क्षत्रतो ब्रह्म वर्धते ॥३२॥
32. avaśyametatkartavyaṁ rājñā balavatāpi hi ,
brahma vardhayati kṣatraṁ kṣatrato brahma vardhate.
32. avaśyam etat kartavyam rājñā balavatā api hi brahma
vardhayati kṣatram kṣatrataḥ brahma vardhate
32. hi etat avaśyam balavatā api rājñā kartavyam.
brahma kṣatram vardhayati; kṣatrataḥ brahma vardhate.
32. This (duty) must certainly be performed by the king, even by a powerful one; for the spiritual power (brahman) promotes the temporal power (kṣatra), and the spiritual power (brahman) increases through the temporal power (kṣatra).