Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-283

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
पराशर उवाच ।
प्रतिग्रहागता विप्रे क्षत्रिये शस्त्रनिर्जिताः ।
वैश्ये न्यायार्जिताश्चैव शूद्रे शुश्रूषयार्जिताः ।
स्वल्पाप्यर्थाः प्रशस्यन्ते धर्मस्यार्थे महाफलाः ॥१॥
1. parāśara uvāca ,
pratigrahāgatā vipre kṣatriye śastranirjitāḥ ,
vaiśye nyāyārjitāścaiva śūdre śuśrūṣayārjitāḥ ,
svalpāpyarthāḥ praśasyante dharmasyārthe mahāphalāḥ.
1. parāśara uvāca pratigrahāgatāḥ vipre kṣatriye
śastranirjitāḥ vaiśye nyāyārjitāḥ ca
eva śūdre śuśrūṣayārjitāḥ svalpāḥ api
arthāḥ praśasyante dharmasya arthe mahāphalāḥ
1. parāśara uvāca: vipre pratigrahāgatāḥ,
kṣatriye śastranirjitāḥ,
vaiśye nyāyārjitāḥ ca eva,
śūdre śuśrūṣayārjitāḥ (ca) arthāḥ svalpāḥ api dharmasya arthe mahāphalāḥ praśasyante.
1. Parashara said: For a Brahmin, wealth obtained through accepting gifts; for a Kshatriya (warrior), wealth acquired by conquest through weapons; for a Vaishya (merchant), wealth justly earned; and for a Shudra (laborer), wealth gained through devoted service - even small amounts of such wealth, when acquired for the sake of one's constitutional (dharma) duty, are praised as yielding great results.
नित्यं त्रयाणां वर्णानां शूद्रः शुश्रूषुरुच्यते ।
क्षत्रधर्मा वैश्यधर्मा नावृत्तिः पतति द्विजः ।
शूद्रकर्मा यदा तु स्यात्तदा पतति वै द्विजः ॥२॥
2. nityaṁ trayāṇāṁ varṇānāṁ śūdraḥ śuśrūṣurucyate ,
kṣatradharmā vaiśyadharmā nāvṛttiḥ patati dvijaḥ ,
śūdrakarmā yadā tu syāttadā patati vai dvijaḥ.
2. nityam trayāṇām varṇānām śūdraḥ śuśrūṣuḥ
ucyate kṣatradharmā vaiśyadharmā
na āvṛttiḥ patati dvijaḥ śūdrakarmā
yadā tu syāt tadā patati vai dvijaḥ
2. śūdraḥ nityam trayāṇām varṇānām śuśrūṣuḥ
ucyate kṣatradharmā vaiśyadharmā
dvijaḥ na āvṛttiḥ patati yadā tu
śūdrakarmā syāt tadā vai dvijaḥ patati
2. A śūdra is always declared to be a servant of the three higher classes (varṇas). For a twice-born (dvija) person adopting kṣatriya or vaiśya duties (dharma), no degradation (āvṛttiḥ) occurs. However, when a twice-born (dvija) engages in the work (karma) of a śūdra, then he certainly degrades.
वाणिज्यं पाशुपाल्यं च तथा शिल्पोपजीवनम् ।
शूद्रस्यापि विधीयन्ते यदा वृत्तिर्न जायते ॥३॥
3. vāṇijyaṁ pāśupālyaṁ ca tathā śilpopajīvanam ,
śūdrasyāpi vidhīyante yadā vṛttirna jāyate.
3. vāṇijyam pāśupālyam ca tathā śilpopajīvanam
śūdrasya api vidhīyante yadā vṛttiḥ na jāyate
3. yadā vṛttiḥ na jāyate tadā vāṇijyam pāśupālyam
tathā śilpopajīvanam ca śūdrasya api vidhīyante
3. Trade, animal husbandry, and also subsistence through handicrafts are prescribed even for a śūdra when their proper means of livelihood is not available.
रङ्गावतरणं चैव तथा रूपोपजीवनम् ।
मद्यमांसोपजीव्यं च विक्रयो लोहचर्मणोः ॥४॥
4. raṅgāvataraṇaṁ caiva tathā rūpopajīvanam ,
madyamāṁsopajīvyaṁ ca vikrayo lohacarmaṇoḥ.
4. raṅgāvataraṇam ca eva tathā rūpopajīvanam
madyamāṃsopajīvyam ca vikrayaḥ lohacarmaṇoḥ
4. raṅgāvataraṇam ca eva tathā rūpopajīvanam
madyamāṃsopajīvyam ca lohacarmaṇoḥ vikrayaḥ
4. Performing on stage, living by impersonation (or acting), subsisting on liquor and meat, and the selling of iron and hides (are acts abhorred in society).
अपूर्विणा न कर्तव्यं कर्म लोके विगर्हितम् ।
कृतपूर्विणस्तु त्यजतो महान्धर्म इति श्रुतिः ॥५॥
5. apūrviṇā na kartavyaṁ karma loke vigarhitam ,
kṛtapūrviṇastu tyajato mahāndharma iti śrutiḥ.
5. apūrviṇā na kartavyam karma loke vigarhitam
kṛtapūrviṇaḥ tu tyajataḥ mahān dharmaḥ iti śrutiḥ
5. loke vigarhitam karma apūrviṇā na kartavyam tu
kṛtapūrviṇaḥ tyajataḥ mahān dharmaḥ iti śrutiḥ
5. An act (karma) that is despised by people in the world should not be performed by one who has not engaged in it previously. However, for one who has done it before and subsequently abandons it, this is considered a great intrinsic nature (dharma), so declares sacred tradition (śruti).
संसिद्धः पुरुषो लोके यदाचरति पापकम् ।
मदेनाभिप्लुतमनास्तच्च नग्राह्यमुच्यते ॥६॥
6. saṁsiddhaḥ puruṣo loke yadācarati pāpakam ,
madenābhiplutamanāstacca nagrāhyamucyate.
6. samsiddhaḥ puruṣaḥ loke yat ācarati pāpakam
madena abhipluta-manāḥ tat ca na grāhyam ucyate
6. loke samsiddhaḥ puruṣaḥ yadā madena abhipluta-manāḥ
pāpakam ācarati tat ca na grāhyam ucyate
6. When a person who has achieved success in the world commits a sinful act with a mind overwhelmed by intoxication or arrogance, that act is said to be unacceptable.
श्रूयन्ते हि पुराणे वै प्रजा धिग्दण्डशासनाः ।
दान्ता धर्मप्रधानाश्च न्यायधर्मानुवर्तकाः ॥७॥
7. śrūyante hi purāṇe vai prajā dhigdaṇḍaśāsanāḥ ,
dāntā dharmapradhānāśca nyāyadharmānuvartakāḥ.
7. śrūyante hi purāṇe vai prajāḥ dhik-daṇḍa-śāsanāḥ
dāntāḥ dharma-pradhānāḥ ca nyāya-dharma-anuvartakāḥ
7. hi purāṇe vai śrūyante prajāḥ dhik-daṇḍa-śāsanāḥ
dāntāḥ ca dharma-pradhānāḥ nyāya-dharma-anuvartakāḥ
7. Indeed, it is heard in ancient texts (purāṇa) that in the past, people (prajāḥ) were ruled by strict punishment, yet they were disciplined, devoted primarily to natural law (dharma), and followers of righteous conduct (dharma).
धर्म एव सदा नॄणामिह राजन्प्रशस्यते ।
धर्मवृद्धा गुणानेव सेवन्ते हि नरा भुवि ॥८॥
8. dharma eva sadā nṝṇāmiha rājanpraśasyate ,
dharmavṛddhā guṇāneva sevante hi narā bhuvi.
8. dharmaḥ eva sadā nṛṇām iha rājan praśasyate
dharma-vṛddhāḥ guṇān eva sevante hi narāḥ bhuvi
8. rājan iha nṛṇām sadā dharmaḥ eva praśasyate hi
bhuvi dharma-vṛddhāḥ narāḥ guṇān eva sevante
8. O King, here (iha) among men (nṛṇām), natural law (dharma) is always indeed praised. For on earth, people who are mature in natural law (dharma) cultivate virtues only.
तं धर्ममसुरास्तात नामृष्यन्त जनाधिप ।
विवर्धमानाः क्रमशस्तत्र तेऽन्वाविशन्प्रजाः ॥९॥
9. taṁ dharmamasurāstāta nāmṛṣyanta janādhipa ,
vivardhamānāḥ kramaśastatra te'nvāviśanprajāḥ.
9. tam dharmam asurāḥ tāta na amṛṣyanta janādhipa
vivardhamānāḥ kramaśas tatra te anu āviśan prajāḥ
9. tāta janādhipa asurāḥ tam dharmam na amṛṣyanta
kramaśas vivardhamānāḥ te tatra prajāḥ anu āviśan
9. O father, O lord of men (janādhipa), the asuras did not tolerate that natural law (dharma). As they gradually increased, they then entered among the people.
तेषां दर्पः समभवत्प्रजानां धर्मनाशनः ।
दर्पात्मनां ततः क्रोधः पुनस्तेषामजायत ॥१०॥
10. teṣāṁ darpaḥ samabhavatprajānāṁ dharmanāśanaḥ ,
darpātmanāṁ tataḥ krodhaḥ punasteṣāmajāyata.
10. teṣām darpaḥ samabhavat prajānām dharmanāśanaḥ
| darpātmanām tataḥ krodhaḥ punaḥ teṣām ajāyata
10. teṣām prajānām dharmanāśanaḥ darpaḥ samabhavat
tataḥ darpātmanām teṣām punaḥ krodhaḥ ajāyata
10. Arrogance (darpa) arose in them, which destroyed the natural law (dharma) of the people. Subsequently, anger was again born in those who were possessed by such arrogance.
ततः क्रोधाभिभूतानां वृत्तं लज्जासमन्वितम् ।
ह्रीश्चैवाप्यनशद्राजंस्ततो मोहो व्यजायत ॥११॥
11. tataḥ krodhābhibhūtānāṁ vṛttaṁ lajjāsamanvitam ,
hrīścaivāpyanaśadrājaṁstato moho vyajāyata.
11. tataḥ krodhābhibhūtānām vṛttam lajjāsamanvitam |
hrīḥ ca eva api anaśat rājan tataḥ mohaḥ vyajāyata
11. rājan,
tataḥ krodhābhibhūtānām vṛttam lajjāsamanvitam (abhavat) ca eva api hrīḥ anaśat tataḥ mohaḥ vyajāyata
11. O King, then, for those overcome by anger, their conduct became associated with shame. Indeed, modesty (hrī) itself was lost, and from that, delusion (moha) was born.
ततो मोहपरीतास्ते नापश्यन्त यथा पुरा ।
परस्परावमर्देन वर्तयन्ति यथासुखम् ॥१२॥
12. tato mohaparītāste nāpaśyanta yathā purā ,
parasparāvamardena vartayanti yathāsukham.
12. tataḥ mohaparītāḥ te na apaśyanta yathā purā
| parasparāvamardena vartayanti yathāsukham
12. tataḥ mohaparītāḥ te purā yathā na apaśyanta
parasparāvamardena yathāsukham vartayanti
12. Then, overcome by delusion (moha), they no longer perceived things as they had before. They conducted themselves by mutually oppressing each other, acting as they pleased.
तान्प्राप्य तु स धिग्दण्डो नकारणमतोऽभवत् ।
ततोऽभ्यगच्छन्देवांश्च ब्राह्मणांश्चावमन्य ह ॥१३॥
13. tānprāpya tu sa dhigdaṇḍo nakāraṇamato'bhavat ,
tato'bhyagacchandevāṁśca brāhmaṇāṁścāvamanya ha.
13. tān prāpya tu saḥ dhigdaṇḍaḥ na akāraṇam ataḥ abhavat
| tataḥ abhyagacchan devān ca brāhmaṇān ca avamanya ha
13. tu tān prāpya saḥ dhigdaṇḍaḥ ataḥ na akāraṇam abhavat
tataḥ devān ca brāhmaṇān ca avamanya ha abhyagacchan
13. But when that ignominious consequence (dhigdaṇḍa) befell them, it was therefore not without reason. Then, having indeed disrespected the gods and the Brahmins, they went forth.
एतस्मिन्नेव काले तु देवा देववरं शिवम् ।
अगच्छञ्शरणं वीरं बहुरूपं गणाधिपम् ॥१४॥
14. etasminneva kāle tu devā devavaraṁ śivam ,
agacchañśaraṇaṁ vīraṁ bahurūpaṁ gaṇādhipam.
14. etasmin eva kāle tu devā devavaram śivam
agacchan śaraṇam vīram bahurūpam gaṇādhipam
14. devā etasmin eva kāle tu vīram bahurūpam
gaṇādhipam devavaram śivam śaraṇam agacchan
14. At this very time, the gods indeed sought refuge with the heroic Shiva, the best of the gods, who has many forms and is the lord of the gaṇas.
तेन स्म ते गगनगाः सपुराः पातिताः क्षितौ ।
तिस्रोऽप्येकेन बाणेन देवाप्यायिततेजसा ॥१५॥
15. tena sma te gaganagāḥ sapurāḥ pātitāḥ kṣitau ,
tisro'pyekena bāṇena devāpyāyitatejasā.
15. tena sma te gaganagāḥ sapurāḥ pātitāḥ kṣitau
tisraḥ api ekena bāṇena devāpyāyitatejasā
15. sma tena devāpyāyitatejasā ekena bāṇena te
gaganagāḥ sapurāḥ tisraḥ api kṣitau pātitāḥ
15. Indeed, by him (Shiva), all three of those sky-moving cities, along with their inhabitants, were brought down to earth by a single arrow, whose immense power was augmented by the gods.
तेषामधिपतिस्त्वासीद्भीमो भीमपराक्रमः ।
देवतानां भयकरः स हतः शूलपाणिना ॥१६॥
16. teṣāmadhipatistvāsīdbhīmo bhīmaparākramaḥ ,
devatānāṁ bhayakaraḥ sa hataḥ śūlapāṇinā.
16. teṣām adhipatiḥ tu āsīt bhīmaḥ bhīmaparākramaḥ
devatānām bhayakaraḥ saḥ hataḥ śūlapāṇinā
16. tu teṣām adhipatiḥ bhīmaḥ bhīmaparākramaḥ
devatānām bhayakaraḥ āsīt saḥ śūlapāṇinā hataḥ
16. But their chief was a formidable one, of terrible valor, a cause of fear to the gods. He was slain by Shiva, the trident-handed one (Śūlapāṇi).
तस्मिन्हतेऽथ स्वं भावं प्रत्यपद्यन्त मानवाः ।
प्रावर्तन्त च वेदा वै शास्त्राणि च यथा पुरा ॥१७॥
17. tasminhate'tha svaṁ bhāvaṁ pratyapadyanta mānavāḥ ,
prāvartanta ca vedā vai śāstrāṇi ca yathā purā.
17. tasmin hate atha svam bhāvam pratyapadyanta mānavāḥ
prāvartanta ca vedāḥ vai śāstrāṇi ca yathā purā
17. atha tasmin hate,
mānavāḥ svam bhāvam pratyapadyanta; ca vai vedāḥ ca śāstrāṇi yathā purā prāvartanta
17. When he was slain, then human beings returned to their proper nature (bhāva). And indeed, the Vedas and scriptures functioned as they did before.
ततोऽभ्यषिञ्चन्राज्येन देवानां दिवि वासवम् ।
सप्तर्षयश्चान्वयुञ्जन्नराणां दण्डधारणे ॥१८॥
18. tato'bhyaṣiñcanrājyena devānāṁ divi vāsavam ,
saptarṣayaścānvayuñjannarāṇāṁ daṇḍadhāraṇe.
18. tataḥ abhyaṣiñcan rājyena devānām divi vāsavam
saptarṣayaḥ ca anvayuñjan narāṇām daṇḍadhāraṇe
18. tataḥ saptarṣayaḥ ca divi devānām vāsavam rājyena abhyaṣiñcan,
narāṇām daṇḍadhāraṇe anvayuñjan.
18. Then, the seven sages (saptarṣi) anointed Indra (Vāsava) with sovereignty over the gods in heaven, and they appointed him to administer justice among men.
सप्तर्षीणामथोर्ध्वं च विपृथुर्नाम पार्थिवः ।
राजानः क्षत्रियाश्चैव मण्डलेषु पृथक्पृथक् ॥१९॥
19. saptarṣīṇāmathordhvaṁ ca vipṛthurnāma pārthivaḥ ,
rājānaḥ kṣatriyāścaiva maṇḍaleṣu pṛthakpṛthak.
19. saptarṣīṇām atha ūrdhvam ca vipṛthuḥ nāma pārthivaḥ
rājānaḥ kṣatriyāḥ ca eva maṇḍaleṣu pṛthak pṛthak
19. atha ca saptarṣīṇām ūrdhvam,
vipṛthuḥ nāma pārthivaḥ (āsīt).
rājānaḥ ca eva kṣatriyāḥ maṇḍaleṣu pṛthak pṛthak (rājyam cakruḥ).
19. And then, after the time of the seven sages (saptarṣi), there was a king named Vipṛthu. Kings and kṣatriyas, indeed, ruled separately in their respective territories.
महाकुलेषु ये जाता वृत्ताः पूर्वतराश्च ये ।
तेषामथासुरो भावो हृदयान्नापसर्पति ॥२०॥
20. mahākuleṣu ye jātā vṛttāḥ pūrvatarāśca ye ,
teṣāmathāsuro bhāvo hṛdayānnāpasarpati.
20. mahākuleṣu ye jātāḥ vṛttāḥ pūrvatarāḥ ca ye
teṣām atha āsuraḥ bhāvaḥ hṛdayāt na apasarati
20. ye mahākuleṣu jātāḥ,
ye ca pūrvatarāḥ vṛttāḥ,
teṣām hṛdayāt atha āsuraḥ bhāvaḥ na apasarati.
20. From the hearts of those who are born in noble families and those who are of ancient standing, a demonic disposition (bhāva) does not depart.
तस्मात्तेनैव भावेन सानुषङ्गेन पार्थिवाः ।
आसुराण्येव कर्माणि न्यषेवन्भीमविक्रमाः ॥२१॥
21. tasmāttenaiva bhāvena sānuṣaṅgena pārthivāḥ ,
āsurāṇyeva karmāṇi nyaṣevanbhīmavikramāḥ.
21. tasmāt tena eva bhāvena sānuṣaṅgeṇa pārthivāḥ
āsurāṇi eva karmāṇi nyaṣevan bhīmavikramāḥ
21. tasmāt,
bhīmavikramāḥ pārthivāḥ tena eva sānuṣaṅgeṇa bhāvena āsurāṇi eva karmāṇi nyaṣevan.
21. Therefore, influenced by that very disposition (bhāva) and its inherent tendencies, the kings of formidable valor indeed engaged in demonic actions (karma).
प्रत्यतिष्ठंश्च तेष्वेव तान्येव स्थापयन्ति च ।
भजन्ते तानि चाद्यापि ये बालिशतमा नराः ॥२२॥
22. pratyatiṣṭhaṁśca teṣveva tānyeva sthāpayanti ca ,
bhajante tāni cādyāpi ye bāliśatamā narāḥ.
22. pratyatiṣṭhan ca teṣu eva tāni eva sthāpayanti ca
bhajante tāni ca adya api ye bāliśatamāḥ narāḥ
22. ye narāḥ bāliśatamāḥ teṣu eva pratyatiṣṭhan ca
tāni eva sthāpayanti ca adya api tāni ca bhajante
22. And they established themselves in those very (things); and they uphold those very (things). Even today, those people who are most foolish continue to adhere to them.
तस्मादहं ब्रवीमि त्वां राजन्संचिन्त्य शास्त्रतः ।
संसिद्धाधिगमं कुर्यात्कर्म हिंसात्मकं त्यजेत् ॥२३॥
23. tasmādahaṁ bravīmi tvāṁ rājansaṁcintya śāstrataḥ ,
saṁsiddhādhigamaṁ kuryātkarma hiṁsātmakaṁ tyajet.
23. tasmāt aham bravīmi tvām rājan saṃcintya śāstrataḥ
saṃsiddhādhigamam kuryāt karma hiṃsātmakam tyajet
23. rājan tasmāt aham śāstrataḥ saṃcintya tvām bravīmi
saṃsiddhādhigamam kuryāt hiṃsātmakam karma tyajet
23. Therefore, O King, having thoroughly pondered according to the scriptures, I tell you: one should strive for perfect achievement, and abandon actions (karma) that are inherently violent.
न संकरेण द्रविणं विचिन्वीत विचक्षणः ।
धर्मार्थं न्यायमुत्सृज्य न तत्कल्याणमुच्यते ॥२४॥
24. na saṁkareṇa draviṇaṁ vicinvīta vicakṣaṇaḥ ,
dharmārthaṁ nyāyamutsṛjya na tatkalyāṇamucyate.
24. na saṃkareṇa draviṇam vicinvīta vicakṣaṇaḥ
dharmārtham nyāyam utsṛjya na tat kalyāṇam ucyate
24. vicakṣaṇaḥ na saṃkareṇa draviṇam vicinvīta
dharmārtham nyāyam utsṛjya tat kalyāṇam na ucyate
24. A discerning person should not acquire wealth through dishonest means. It is not considered beneficial when one abandons justice (nyāya) for the sake of righteousness (dharma).
स त्वमेवंविधो दान्तः क्षत्रियः प्रियबान्धवः ।
प्रजा भृत्यांश्च पुत्रांश्च स्वधर्मेणानुपालय ॥२५॥
25. sa tvamevaṁvidho dāntaḥ kṣatriyaḥ priyabāndhavaḥ ,
prajā bhṛtyāṁśca putrāṁśca svadharmeṇānupālaya.
25. saḥ tvam evamvidhaḥ dāntaḥ kṣatriyaḥ priyabāndhavaḥ
prajāḥ bhṛtyān ca putrān ca svadharmeṇa anupālaya
25. saḥ tvam evamvidhaḥ dāntaḥ kṣatriyaḥ priyabāndhavaḥ
svadharmeṇa prajāḥ bhṛtyān ca putrān ca anupālaya
25. Therefore, you, being such a self-controlled warrior (kṣatriya) and one with dear friends, protect your subjects, servants, and sons according to your own intrinsic nature (dharma).
इष्टानिष्टसमायोगो वैरं सौहार्दमेव च ।
अथ जातिसहस्राणि बहूनि परिवर्तते ॥२६॥
26. iṣṭāniṣṭasamāyogo vairaṁ sauhārdameva ca ,
atha jātisahasrāṇi bahūni parivartate.
26. iṣṭāniṣṭasamāyogaḥ vairam sauhārdam eva
ca atha jātisahasrāṇi bahūni parivartate
26. iṣṭāniṣṭasamāyogaḥ vairam sauhārdam eva
ca atha bahūni jātisahasrāṇi parivartate
26. The connection with desirable and undesirable things, as well as enmity and friendship, certainly recurs through many thousands of births.
तस्माद्गुणेषु रज्येथा मा दोषेषु कदाचन ।
निर्गुणो यो हि दुर्बुद्धिरात्मनः सोऽरिरुच्यते ॥२७॥
27. tasmādguṇeṣu rajyethā mā doṣeṣu kadācana ,
nirguṇo yo hi durbuddhirātmanaḥ so'rirucyate.
27. tasmāt guṇeṣu rajyethāḥ mā doṣeṣu kadācana
nirguṇaḥ yaḥ hi durbuddhiḥ ātmanaḥ saḥ ariḥ ucyate
27. tasmāt guṇeṣu rajyethāḥ,
mā kadācana doṣeṣu.
hi yaḥ nirguṇaḥ durbuddhiḥ,
saḥ ātmanaḥ ariḥ ucyate.
27. Therefore, one should be attracted to virtues, and never to faults. For whoever is devoid of good qualities and is ill-minded, he is declared to be an enemy of the self (ātman).
मानुषेषु महाराज धर्माधर्मौ प्रवर्ततः ।
न तथान्येषु भूतेषु मनुष्यरहितेष्विह ॥२८॥
28. mānuṣeṣu mahārāja dharmādharmau pravartataḥ ,
na tathānyeṣu bhūteṣu manuṣyarahiteṣviha.
28. mānuṣeṣu mahārāja dharmādharmau pravartataḥ
na tathā anyeṣu bhūteṣu manuṣyarahiteṣu iha
28. mahārāja,
mānuṣeṣu dharmādharmau pravartataḥ.
iha manuṣyarahiteṣu anyeṣu bhūteṣu tathā na.
28. Among human beings, O great king, the intrinsic nature (dharma) of existence and its opposite, unrighteousness (adharma), operate. This is not so among other creatures here that are devoid of human presence.
धर्मशीलो नरो विद्वानीहकोऽनीहकोऽपि वा ।
आत्मभूतः सदा लोके चरेद्भूतान्यहिंसयन् ॥२९॥
29. dharmaśīlo naro vidvānīhako'nīhako'pi vā ,
ātmabhūtaḥ sadā loke caredbhūtānyahiṁsayan.
29. dharmaśīlaḥ naraḥ vidvān īhakaḥ anīhakaḥ api vā
ātmabhūtaḥ sadā loke caret bhūtāni ahiṃsayan
29. dharmaśīlaḥ vidvān naraḥ,
īhakaḥ vā api anīhakaḥ,
ātmabhūtaḥ sadā loke bhūtāni ahiṃsayan caret.
29. A man of righteous character (dharmaśīla), who is learned, whether active or inactive, should always live in the world, established in the self (ātman), without harming any beings.
यदा व्यपेतहृल्लेखं मनो भवति तस्य वै ।
नानृतं चैव भवति तदा कल्याणमृच्छति ॥३०॥
30. yadā vyapetahṛllekhaṁ mano bhavati tasya vai ,
nānṛtaṁ caiva bhavati tadā kalyāṇamṛcchati.
30. yadā vyapetahṛllekham manaḥ bhavati tasya vai
na anṛtam ca eva bhavati tadā kalyāṇam ṛcchati
30. yadā tasya manaḥ vyapetahṛllekham bhavati ca
anṛtam na eva bhavati tadā vai kalyāṇam ṛcchati
30. When a person's mind (manas) becomes free from the impurities of the heart, and there is certainly no untruth, then he attains auspiciousness.