Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-331

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
जनमेजय उवाच ।
ब्रह्मन्सुमहदाख्यानं भवता परिकीर्तितम् ।
यच्छ्रुत्वा मुनयः सर्वे विस्मयं परमं गताः ॥१॥
1. janamejaya uvāca ,
brahmansumahadākhyānaṁ bhavatā parikīrtitam ,
yacchrutvā munayaḥ sarve vismayaṁ paramaṁ gatāḥ.
1. janamejaya uvāca brahman sumahat ākhyānam bhavatā
parikīrtitam yat śrutvā munayaḥ sarve vismayam paramam gatāḥ
1. janamejaya uvāca: brahman bhavatā sumahat ākhyānam parikīrtitam,
yat śrutvā sarve munayaḥ paramam vismayam gatāḥ
1. Janamejaya said: "O Brahmin, a truly magnificent narrative has been related by you, upon hearing which all the sages (munis) were filled with supreme wonder."
इदं शतसहस्राद्धि भारताख्यानविस्तरात् ।
आमथ्य मतिमन्थेन ज्ञानोदधिमनुत्तमम् ॥२॥
2. idaṁ śatasahasrāddhi bhāratākhyānavistarāt ,
āmathya matimanthena jñānodadhimanuttamam.
2. idam śatasahasrāt hi bhāratākhyānavistarāt
āmathya matimanthena jñānodadhim anuttamam
2. idam bhāratākhyānavistarāt śatasahasrāt hi
anuttamam jñānodadhim matimanthena āmathya
2. Having churned this unsurpassed ocean of knowledge from the extensive narrative of the Mahābhārata - indeed, from its hundred thousand (verses) - using intelligence as the churning rod,
नवनीतं यथा दध्नो मलयाच्चन्दनं यथा ।
आरण्यकं च वेदेभ्य ओषधिभ्योऽमृतं यथा ॥३॥
3. navanītaṁ yathā dadhno malayāccandanaṁ yathā ,
āraṇyakaṁ ca vedebhya oṣadhibhyo'mṛtaṁ yathā.
3. navanītam yathā dadhnaḥ malayāt candanam yathā
āraṇyakam ca vedebhyaḥ oṣadhibhyaḥ amṛtam yathā
3. yathā dadhnaḥ navanītam yathā malayāt candanam ca
yathā vedebhyaḥ āraṇyakam yathā oṣadhibhyaḥ amṛtam
3. Just as fresh butter (is extracted) from curd, just as sandalwood (is taken) from the Malaya mountain, and just as the Āraṇyakas (are drawn) from the Vedas, and nectar (is obtained) from medicinal herbs,
समुद्धृतमिदं ब्रह्मन्कथामृतमनुत्तमम् ।
तपोनिधे त्वयोक्तं हि नारायणकथाश्रयम् ॥४॥
4. samuddhṛtamidaṁ brahmankathāmṛtamanuttamam ,
taponidhe tvayoktaṁ hi nārāyaṇakathāśrayam.
4. samuddhṛtam idam brahman kathāmṛtam anuttamam
taponidhe tvayā uktam hi nārāyaṇakathāśrayam
4. brahman taponidhe idam anuttamam nārāyaṇakathāśrayam
kathāmṛtam hi tvayā samuddhṛtam uktam
4. O brāhmaṇa, this unsurpassed nectar of stories, which is based on the narratives of Nārāyaṇa, has indeed been extracted and told by you, O treasure of asceticism (tapas).
स हीशो भगवान्देवः सर्वभूतात्मभावनः ।
अहो नारायणं तेजो दुर्दर्शं द्विजसत्तम ॥५॥
5. sa hīśo bhagavāndevaḥ sarvabhūtātmabhāvanaḥ ,
aho nārāyaṇaṁ tejo durdarśaṁ dvijasattama.
5. saḥ hi īśaḥ bhagavān devaḥ sarvabhūtātmabhāvanaḥ
aho nārāyaṇam tejaḥ durdarśam dvijasattama
5. dvijasattama aho saḥ hi īśaḥ bhagavān devaḥ
sarvabhūtātmabhāvanaḥ nārāyaṇam tejaḥ durdarśam
5. Indeed, He is the Lord, the glorious God, who causes the self (ātman) of all beings to exist. Oh, the radiance of Nārāyaṇa is difficult to behold, O best among the twice-born!
यत्राविशन्ति कल्पान्ते सर्वे ब्रह्मादयः सुराः ।
ऋषयश्च सगन्धर्वा यच्च किंचिच्चराचरम् ।
न ततोऽस्ति परं मन्ये पावनं दिवि चेह च ॥६॥
6. yatrāviśanti kalpānte sarve brahmādayaḥ surāḥ ,
ṛṣayaśca sagandharvā yacca kiṁciccarācaram ,
na tato'sti paraṁ manye pāvanaṁ divi ceha ca.
6. yatra āviśanti kalpa-ante sarve
brahma-ādayaḥ surāḥ ṛṣayaḥ ca sagandharvāḥ
yat ca kiṃcit carācaram na tataḥ
asti param manye pāvanam divi ca iha ca
6. manye na tataḥ param pāvanam asti divi
ca iha ca yatra kalpānte sarve
brahma-ādayaḥ surāḥ ṛṣayaḥ ca sagandharvāḥ
ca yat kiṃcit carācaram āviśanti
6. I believe there is nothing purer than that, both in heaven and on this earth, where, at the end of a cosmic age (kalpa), all gods headed by Brahmā, along with sages and Gandharvas, and whatever else is moving or non-moving, enter.
सर्वाश्रमाभिगमनं सर्वतीर्थावगाहनम् ।
न तथा फलदं चापि नारायणकथा यथा ॥७॥
7. sarvāśramābhigamanaṁ sarvatīrthāvagāhanam ,
na tathā phaladaṁ cāpi nārāyaṇakathā yathā.
7. sarva-āśrama-abhigamanam sarva-tīrtha-avagāhanam
na tathā phaladam ca api nārāyaṇa-kathā yathā
7. sarva-āśrama-abhigamanam sarva-tīrtha-avagāhanam
ca api tathā phaladam na yathā nārāyaṇa-kathā
7. Neither going to all stages of life (āśramas) nor bathing in all holy places (tīrthas) yields as much fruit as the stories of Nārāyaṇa.
सर्वथा पाविताः स्मेह श्रुत्वेमामादितः कथाम् ।
हरेर्विश्वेश्वरस्येह सर्वपापप्रणाशनीम् ॥८॥
8. sarvathā pāvitāḥ smeha śrutvemāmāditaḥ kathām ,
harerviśveśvarasyeha sarvapāpapraṇāśanīm.
8. sarvathā pāvitāḥ sma iha śrutvā imām āditaḥ kathām
hareḥ viśva-īśvarasya iha sarva-pāpa-praṇāśanīm
8. iha sarvathā sma pāvitāḥ śrutvā āditaḥ imām kathām
hareḥ viśva-īśvarasya sarva-pāpa-praṇāśanīm
8. We are completely purified here, having heard from the beginning this story of Hari, the Lord of the universe, which destroys all sins.
न चित्रं कृतवांस्तत्र यदार्यो मे धनंजयः ।
वासुदेवसहायो यः प्राप्तवाञ्जयमुत्तमम् ॥९॥
9. na citraṁ kṛtavāṁstatra yadāryo me dhanaṁjayaḥ ,
vāsudevasahāyo yaḥ prāptavāñjayamuttamam.
9. na citram kṛtavān tatra yat āryaḥ me dhanaṃjayaḥ
vāsudeva-sahāyaḥ yaḥ prāptavān jayam uttamam
9. na citram tatra yat me āryaḥ dhanaṃjayaḥ yaḥ
vāsudeva-sahāyaḥ uttamam jayam prāptavān kṛtavān
9. It is no surprise there that my noble Dhanañjaya (Arjuna), who was assisted by Vāsudeva (Kṛṣṇa), achieved supreme victory.
न चास्य किंचिदप्राप्यं मन्ये लोकेष्वपि त्रिषु ।
त्रैलोक्यनाथो विष्णुः स यस्यासीत्साह्यकृत्सखा ॥१०॥
10. na cāsya kiṁcidaprāpyaṁ manye lokeṣvapi triṣu ,
trailokyanātho viṣṇuḥ sa yasyāsītsāhyakṛtsakhā.
10. na ca asya kiñcit aprāpyam manye lokeṣu api triṣu
trailokyanāthaḥ viṣṇuḥ sa yasya āsīt sāhyakṛt sakhā
10. manye asya kiñcit aprāpyam na triṣu lokeṣu api sa
trailokyanāthaḥ viṣṇuḥ yasya sāhyakṛt sakhā āsīt
10. I believe nothing is unattainable for him, not even in the three worlds, because Viṣṇu, the lord of the three worlds, was his helpful friend.
धन्याश्च सर्व एवासन्ब्रह्मंस्ते मम पूर्वकाः ।
हिताय श्रेयसे चैव येषामासीज्जनार्दनः ॥११॥
11. dhanyāśca sarva evāsanbrahmaṁste mama pūrvakāḥ ,
hitāya śreyase caiva yeṣāmāsījjanārdanaḥ.
11. dhanyāḥ ca sarve eva āsan brahman te mama pūrvakāḥ
hitāya śreyase ca eva yeṣām āsīt janārdanaḥ
11. brahman mama sarve pūrvakāḥ dhanyāḥ ca eva āsan
yeṣām hitāya ca eva śreyase janārdanaḥ āsīt
11. O Brāhmaṇa, all my ancestors were indeed fortunate, for whose benefit and ultimate good Janārdana (Viṣṇu) was present.
तपसापि न दृश्यो हि भगवाँल्लोकपूजितः ।
यं दृष्टवन्तस्ते साक्षाच्छ्रीवत्साङ्कविभूषणम् ॥१२॥
12. tapasāpi na dṛśyo hi bhagavāँllokapūjitaḥ ,
yaṁ dṛṣṭavantaste sākṣācchrīvatsāṅkavibhūṣaṇam.
12. tapasā api na dṛśyaḥ hi bhagavān lokapūjitaḥ
yam dṛṣṭavantaḥ te sākṣāt śrīvatsāṅkavibhūṣaṇam
12. hi lokapūjitaḥ bhagavān tapasā api na dṛśyaḥ te
yam śrīvatsāṅkavibhūṣaṇam sākṣāt dṛṣṭavantaḥ
12. Indeed, the revered Lord, worshipped by the worlds, is not to be seen even by spiritual discipline (tapas). Yet, those [ancestors] saw him directly, adorned with the mark of Śrīvatsa.
तेभ्यो धन्यतरश्चैव नारदः परमेष्ठिजः ।
न चाल्पतेजसमृषिं वेद्मि नारदमव्ययम् ।
श्वेतद्वीपं समासाद्य येन दृष्टः स्वयं हरिः ॥१३॥
13. tebhyo dhanyataraścaiva nāradaḥ parameṣṭhijaḥ ,
na cālpatejasamṛṣiṁ vedmi nāradamavyayam ,
śvetadvīpaṁ samāsādya yena dṛṣṭaḥ svayaṁ hariḥ.
13. tebhyaḥ dhanyataraḥ ca eva nāradaḥ
parameṣṭhijaḥ na ca alpatejasam ṛṣim
vedmi nāradam avyayam śvetadvīpam
samāsādya yena dṛṣṭaḥ svayam hariḥ
13. ca eva nāradaḥ parameṣṭhijaḥ tebhyaḥ
dhanyataraḥ ca ṛṣim nāradam na
alpatejasam vedmi avyayam yena śvetadvīpam
samāsādya hariḥ svayam dṛṣṭaḥ
13. And indeed, Nārada, born of Parameṣṭhī (Brahmā), is more blessed than those [ancestors]. I do not consider sage (ṛṣi) Nārada to be of little power, and I know him as imperishable. [He is the one] by whom Hari (Viṣṇu) himself was seen after reaching Śvetadvīpa.
देवप्रसादानुगतं व्यक्तं तत्तस्य दर्शनम् ।
यद्दृष्टवांस्तदा देवमनिरुद्धतनौ स्थितम् ॥१४॥
14. devaprasādānugataṁ vyaktaṁ tattasya darśanam ,
yaddṛṣṭavāṁstadā devamaniruddhatanau sthitam.
14. deva-prasāda-anugatam vyaktam tat tasya darśanam
yat dṛṣṭavān tadā devam aniruddha-tanau sthitam
14. tat tasya vyaktam darśanam,
yat tadā aniruddha-tanau sthitam devam dṛṣṭavān,
deva-prasāda-anugatam
14. That manifest vision of his, by which he then saw the deity situated in the body of Aniruddha, was obtained through divine grace.
बदरीमाश्रमं यत्तु नारदः प्राद्रवत्पुनः ।
नरनारायणौ द्रष्टुं किं नु तत्कारणं मुने ॥१५॥
15. badarīmāśramaṁ yattu nāradaḥ prādravatpunaḥ ,
naranārāyaṇau draṣṭuṁ kiṁ nu tatkāraṇaṁ mune.
15. badarīm āśramam yat tu nāradaḥ prādravat punaḥ
nara-nārāyaṇau draṣṭum kim nu tat kāraṇam mune
15. mune,
kim nu tat kāraṇam,
yat nāradaḥ punaḥ badarīm āśramam nara-nārāyaṇau draṣṭum prādravat?
15. But what indeed was the reason, O sage (muni), that Narada again hurried to the Badari hermitage to see Nara and Narayana?
श्वेतद्वीपान्निवृत्तश्च नारदः परमेष्ठिजः ।
बदरीमाश्रमं प्राप्य समागम्य च तावृषी ॥१६॥
16. śvetadvīpānnivṛttaśca nāradaḥ parameṣṭhijaḥ ,
badarīmāśramaṁ prāpya samāgamya ca tāvṛṣī.
16. śveta-dvīpāt nivṛttaḥ ca nāradaḥ parameṣṭhi-jaḥ
badarīm āśramam prāpya samāgamya ca tau ṛṣī
16. ca parameṣṭhi-jaḥ nāradaḥ śveta-dvīpāt nivṛttaḥ
badarīm āśramam prāpya ca tau ṛṣī samāgamya
16. And Narada, born from Brahmā, having returned from Śvetadvīpa, reached the Badari hermitage and met those two sages.
कियन्तं कालमवसत्काः कथाः पृष्टवांश्च सः ।
श्वेतद्वीपादुपावृत्ते तस्मिन्वा सुमहात्मनि ॥१७॥
17. kiyantaṁ kālamavasatkāḥ kathāḥ pṛṣṭavāṁśca saḥ ,
śvetadvīpādupāvṛtte tasminvā sumahātmani.
17. kiyantam kālam avasat kāḥ kathāḥ pṛṣṭavān ca saḥ
śveta-dvīpāt upāvṛtte tasmin vā su-mahā-ātmani
17. saḥ kiyantam kālam avasat ca kāḥ kathāḥ pṛṣṭavān? vā,
śveta-dvīpāt upāvṛtte tasmin su-mahā-ātmani
17. For how long did he reside there, and what stories did he inquire about? Or, what occurred when that great-souled (mahā-ātman) being returned from Śvetadvīpa?
किमब्रूतां महात्मानौ नरनारायणावृषी ।
तदेतन्मे यथातत्त्वं सर्वमाख्यातुमर्हसि ॥१८॥
18. kimabrūtāṁ mahātmānau naranārāyaṇāvṛṣī ,
tadetanme yathātattvaṁ sarvamākhyātumarhasi.
18. kim abrūtām mahātmānau naranārāyaṇau ṛṣī tat
etat me yathātattvam sarvam ākhyātum arhasi
18. kim mahātmānau naranārāyaṇau ṛṣī abrūtām tat
etat sarvam me yathātattvam ākhyātum arhasi
18. What did the two great-souled sages (muni), Nara and Narayana, say? You should narrate all of that to me, exactly as it happened.
वैशंपायन उवाच ।
नमो भगवते तस्मै व्यासायामिततेजसे ।
यस्य प्रसादाद्वक्ष्यामि नारायणकथामिमाम् ॥१९॥
19. vaiśaṁpāyana uvāca ,
namo bhagavate tasmai vyāsāyāmitatejase ,
yasya prasādādvakṣyāmi nārāyaṇakathāmimām.
19. vaiśaṃpāyanaḥ uvāca namaḥ bhagavate tasmai vyāsāya
amitatejase yasya prasādāt vakṣyāmi nārāyaṇakathām imām
19. vaiśaṃpāyanaḥ uvāca tasmai bhagavate amitatejase vyāsāya
namaḥ yasya prasādāt imām nārāyaṇakathām vakṣyāmi
19. Vaiśampāyana said: Salutations to that revered Vyāsa of immeasurable splendor, by whose grace I shall narrate this story of Narayana.
प्राप्य श्वेतं महाद्वीपं दृष्ट्वा च हरिमव्ययम् ।
निवृत्तो नारदो राजंस्तरसा मेरुमागमत् ।
हृदयेनोद्वहन्भारं यदुक्तं परमात्मना ॥२०॥
20. prāpya śvetaṁ mahādvīpaṁ dṛṣṭvā ca harimavyayam ,
nivṛtto nārado rājaṁstarasā merumāgamat ,
hṛdayenodvahanbhāraṁ yaduktaṁ paramātmanā.
20. prāpya śvetam mahādvīpam dṛṣṭvā ca
harim avyayam nivṛttaḥ nāradaḥ
rājan tarasā merum āgamat hṛdayena
udvahan bhāram yat uktam paramātmanā
20. rājan śvetam mahādvīpam prāpya ca
avyayam harim dṛṣṭvā nāradaḥ nivṛttaḥ
tarasā merum āgamat hṛdayena
paramātmanā yat uktam bhāram udvahan
20. Having reached the great White Island and seen the imperishable Hari, Nārada, O King, returned and quickly arrived at Mount Meru, carrying in his heart the message that had been spoken by the supreme self (ātman).
पश्चादस्याभवद्राजन्नात्मनः साध्वसं महत् ।
यद्गत्वा दूरमध्वानं क्षेमी पुनरिहागतः ॥२१॥
21. paścādasyābhavadrājannātmanaḥ sādhvasaṁ mahat ,
yadgatvā dūramadhvānaṁ kṣemī punarihāgataḥ.
21. paścāt asya abhavat rājan ātmanaḥ sādhvasam mahat
yat gatvā dūram adhvānam kṣemī punaḥ iha āgataḥ
21. rājan paścāt asya ātmanaḥ mahat sādhvasam abhavat
yat dūram adhvānam gatvā kṣemī punaḥ iha āgataḥ
21. Afterward, O King, a great apprehension arose in his self (ātman), because he had traveled a long distance and returned safely here again.
ततो मेरोः प्रचक्राम पर्वतं गन्धमादनम् ।
निपपात च खात्तूर्णं विशालां बदरीमनु ॥२२॥
22. tato meroḥ pracakrāma parvataṁ gandhamādanam ,
nipapāta ca khāttūrṇaṁ viśālāṁ badarīmanu.
22. tataḥ meroḥ pracakrāma parvatam gandhamādanam
nipapāta ca khāt tūrṇam viśālām badarīm anu
22. tataḥ meroḥ gandhamādanam parvatam pracakrāma
ca khāt tūrṇam viśālām badarīm anu nipapāta
22. From there, he departed from Mount Meru towards the Gandhamādana mountain. He swiftly descended from the sky towards the great Badarī tree.
ततः स ददृशे देवौ पुराणावृषिसत्तमौ ।
तपश्चरन्तौ सुमहदात्मनिष्ठौ महाव्रतौ ॥२३॥
23. tataḥ sa dadṛśe devau purāṇāvṛṣisattamau ,
tapaścarantau sumahadātmaniṣṭhau mahāvratau.
23. tataḥ saḥ dadṛśe devau purāṇau ṛṣisattamau
tapaḥ carantau sumahat ātmaniṣṭhau mahāvratāu
23. tataḥ saḥ devau purāṇau ṛṣisattamau tapaḥ
carantau sumahat ātmaniṣṭhau mahāvratāu dadṛśe
23. Then he saw two ancient, supreme sages (munis), who were performing very great asceticism (tapas), greatly devoted to the self (ātman), and observing great vows.
तेजसाभ्यधिकौ सूर्यात्सर्वलोकविरोचनात् ।
श्रीवत्सलक्षणौ पूज्यौ जटामण्डलधारिणौ ॥२४॥
24. tejasābhyadhikau sūryātsarvalokavirocanāt ,
śrīvatsalakṣaṇau pūjyau jaṭāmaṇḍaladhāriṇau.
24. tejasā abhyadhikau sūryāt sarvalokavirocanāt
śrīvatsalakṣaṇau pūjyau jaṭāmaṇḍaladhāriṇau
24. tejasā sūryāt sarvalokavirocanāt abhyadhikau (tau āstām)
śrīvatsalakṣaṇau pūjyau jaṭāmaṇḍaladhāriṇau ca (āstām)
24. They were more radiant than the sun, which illuminates all worlds. They bore the mark of Śrīvatsa, were revered, and wore matted locks.
जालपादभुजौ तौ तु पादयोश्चक्रलक्षणौ ।
व्यूढोरस्कौ दीर्घभुजौ तथा मुष्कचतुष्किणौ ॥२५॥
25. jālapādabhujau tau tu pādayoścakralakṣaṇau ,
vyūḍhoraskau dīrghabhujau tathā muṣkacatuṣkiṇau.
25. jālapādabhujau tau tu pādayoḥ cakralakṣaṇau
vyūḍhoraskau dīrghabhujau tathā muṣkacatuṣkiṇau
25. tau tu jālapādabhujau pādayoḥ cakralakṣaṇau
vyūḍhoraskau dīrghabhujau tathā muṣkacatuṣkiṇau (āstām)
25. Their hands and feet were webbed, and their feet bore the mark of a discus (cakra). They had broad chests, long arms, and four testicles.
षष्टिदन्तावष्टदंष्ट्रौ मेघौघसदृशस्वनौ ।
स्वास्यौ पृथुललाटौ च सुहनू सुभ्रुनासिकौ ॥२६॥
26. ṣaṣṭidantāvaṣṭadaṁṣṭrau meghaughasadṛśasvanau ,
svāsyau pṛthulalāṭau ca suhanū subhrunāsikau.
26. ṣaṣṭidantau aṣṭadaṃṣṭrau meghaughasadṛśasvanau
svāsyau pṛthulalāṭau ca suhanū subhrunāsikau
26. ṣaṣṭidantau aṣṭadaṃṣṭrau meghaughasadṛśasvanau
svāsyau pṛthulalāṭau ca suhanū subhrunāsikau
26. They had sixty teeth, eight tusks, a roar like a multitude of clouds, beautiful faces, broad foreheads, and attractive jaws, eyebrows, and noses.
आतपत्रेण सदृशे शिरसी देवयोस्तयोः ।
एवं लक्षणसंपन्नौ महापुरुषसंज्ञितौ ॥२७॥
27. ātapatreṇa sadṛśe śirasī devayostayoḥ ,
evaṁ lakṣaṇasaṁpannau mahāpuruṣasaṁjñitau.
27. ātapatreṇa sadṛśe śirasī devayoḥ tayoḥ
evam lakṣaṇasaṃpannau mahāpuruṣasaṃjñitau
27. tayoḥ devayoḥ śirasī ātapatreṇa sadṛśe
evam lakṣaṇasaṃpannau mahāpuruṣasaṃjñitau
27. The two heads of those two divine beings (deva) resembled parasols. Thus, endowed with such auspicious characteristics, they were known as great persons (mahāpuruṣa).
तौ दृष्ट्वा नारदो हृष्टस्ताभ्यां च प्रतिपूजितः ।
स्वागतेनाभिभाष्याथ पृष्टश्चानामयं तदा ॥२८॥
28. tau dṛṣṭvā nārado hṛṣṭastābhyāṁ ca pratipūjitaḥ ,
svāgatenābhibhāṣyātha pṛṣṭaścānāmayaṁ tadā.
28. tau dṛṣṭvā nāradaḥ hṛṣṭaḥ tābhyām ca pratipūjitaḥ
svāgatena abhibhāṣya atha pṛṣṭaḥ ca anāmayam tadā
28. nāradaḥ tau dṛṣṭvā hṛṣṭaḥ ca tābhyām pratipūjitaḥ
atha svāgatena abhibhāṣya ca anāmayam tadā pṛṣṭaḥ
28. Having seen those two, Narada was delighted and was also honored in return by them. Then, after he addressed them with a welcome, he was asked about his well-being.
बभूवान्तर्गतमतिर्निरीक्ष्य पुरुषोत्तमौ ।
सदोगतास्तत्र ये वै सर्वभूतनमस्कृताः ॥२९॥
29. babhūvāntargatamatirnirīkṣya puruṣottamau ,
sadogatāstatra ye vai sarvabhūtanamaskṛtāḥ.
29. babhūva antargatāmatiḥ nirīkṣya puruṣottamau
sadogatāḥ tatra ye vai sarvabhūtanamaskṛtāḥ
29. puruṣottamau nirīkṣya antargatāmatiḥ babhūva
tatra ye sadogatāḥ vai sarvabhūtanamaskṛtāḥ
29. Having observed the two best of persons (puruṣottama), Narada became deeply reflective. (He also noted) those who were present in the assembly there, who were indeed revered by all beings.
श्वेतद्वीपे मया दृष्टास्तादृशावृषिसत्तमौ ।
इति संचिन्त्य मनसा कृत्वा चाभिप्रदक्षिणम् ।
उपोपविविशे तत्र पीठे कुशमये शुभे ॥३०॥
30. śvetadvīpe mayā dṛṣṭāstādṛśāvṛṣisattamau ,
iti saṁcintya manasā kṛtvā cābhipradakṣiṇam ,
upopaviviśe tatra pīṭhe kuśamaye śubhe.
30. śvetadvīpe mayā dṛṣṭāḥ tādṛśau
ṛṣisattamau iti saṃcintya manasā
kṛtvā ca abhipradakṣiṇam
upopaviviśe tatra pīṭhe kuśamaye śubhe
30. mayā śvetadvīpe dṛṣṭāḥ tādṛśau
ṛṣisattamau iti manasā saṃcintya
ca abhipradakṣiṇam kṛtvā tatra
śubhe kuśamaye pīṭhe upopaviviśe
30. Having reflected thus in his mind upon those two excellent sages whom he had seen on Śvetadvīpa, and after performing circumambulation, he sat down near them there on an auspicious seat made of kuśa grass.
ततस्तौ तपसां वासौ यशसां तेजसामपि ।
ऋषी शमदमोपेतौ कृत्वा पूर्वाह्णिकं विधिम् ॥३१॥
31. tatastau tapasāṁ vāsau yaśasāṁ tejasāmapi ,
ṛṣī śamadamopetau kṛtvā pūrvāhṇikaṁ vidhim.
31. tataḥ tau tapasām vāsau yaśasām tejasām api
ṛṣī śamadamopetau kṛtvā pūrvāhṇikam vidhim
31. tataḥ tau ṛṣī tapasām yaśasām tejasām api
vāsau śamadamopetau pūrvāhṇikam vidhim kṛtvā
31. Then, those two sages, who were embodiments of austerities (tapas), glory, and spiritual power, and who were endowed with tranquility (śama) and self-control (dama), performed their morning ritual.
पश्चान्नारदमव्यग्रौ पाद्यार्घ्याभ्यां प्रपूज्य च ।
पीठयोश्चोपविष्टौ तौ कृतातिथ्याह्निकौ नृप ॥३२॥
32. paścānnāradamavyagrau pādyārghyābhyāṁ prapūjya ca ,
pīṭhayoścopaviṣṭau tau kṛtātithyāhnikau nṛpa.
32. paścāt nāradam avyagrau pādyārghyābhyām prapūjya
ca pīṭhayoḥ ca upaviṣṭau tau kṛtātithyāhṇikau nṛpa
32. nṛpa paścāt avyagrau tau pādyārghyābhyām nāradam
ca prapūjya ca kṛtātithyāhṇikau pīṭhayoḥ upaviṣṭau
32. Afterwards, O king, those two sages, attentive and having honored Nārada with water for his feet and a respectful offering, then sat down on their respective seats, having already completed their guest reception and daily rituals.
तेषु तत्रोपविष्टेषु स देशोऽभिव्यराजत ।
आज्याहुतिमहाज्वालैर्यज्ञवाटोऽग्निभिर्यथा ॥३३॥
33. teṣu tatropaviṣṭeṣu sa deśo'bhivyarājata ,
ājyāhutimahājvālairyajñavāṭo'gnibhiryathā.
33. teṣu tatra upaviṣṭeṣu saḥ deśaḥ abhivyarājata
ājyāhutimahājvālaiḥ yajñavāṭaḥ agnibhiḥ yathā
33. teṣu tatra upaviṣṭeṣu saḥ deśaḥ abhivyarājata
yathā yajñavāṭaḥ agnibhiḥ ājyāhutimahājvālaiḥ
33. When they were seated there, that place shone brilliantly, just as a ritual ground (yajñavāṭa) becomes radiant with the great flames of ghee offerings from the fires.
अथ नारायणस्तत्र नारदं वाक्यमब्रवीत् ।
सुखोपविष्टं विश्रान्तं कृतातिथ्यं सुखस्थितम् ॥३४॥
34. atha nārāyaṇastatra nāradaṁ vākyamabravīt ,
sukhopaviṣṭaṁ viśrāntaṁ kṛtātithyaṁ sukhasthitam.
34. atha nārāyaṇaḥ tatra nāradam vākyam abravīt
sukhopaviṣṭam viśrāntam kṛtātithyam sukhasthitam
34. atha nārāyaṇaḥ nāradam vākyam abravīt
sukhopaviṣṭam viśrāntam kṛtātithyam sukhasthitam
34. Then, Narayana spoke these words to Narada, who was comfortably seated, well-rested, having received due hospitality, and thus pleasantly settled.
अपीदानीं स भगवान्परमात्मा सनातनः ।
श्वेतद्वीपे त्वया दृष्ट आवयोः प्रकृतिः परा ॥३५॥
35. apīdānīṁ sa bhagavānparamātmā sanātanaḥ ,
śvetadvīpe tvayā dṛṣṭa āvayoḥ prakṛtiḥ parā.
35. api idānīm saḥ bhagavān paramātmā sanātanaḥ
śvetadvīpe tvayā dṛṣṭaḥ āvayoḥ prakṛtiḥ parā
35. api idānīm tvayā śvetadvīpe saḥ bhagavān
paramātmā sanātanaḥ āvayoḥ parā prakṛtiḥ dṛṣṭaḥ
35. Have you now seen on Śvetadvīpa that glorious, eternal (sanātana) supreme (ātman), who embodies our supreme fundamental nature (prakṛti)?
नारद उवाच ।
दृष्टो मे पुरुषः श्रीमान्विश्वरूपधरोऽव्ययः ।
सर्वे हि लोकास्तत्रस्थास्तथा देवाः सहर्षिभिः ।
अद्यापि चैनं पश्यामि युवां पश्यन्सनातनौ ॥३६॥
36. nārada uvāca ,
dṛṣṭo me puruṣaḥ śrīmānviśvarūpadharo'vyayaḥ ,
sarve hi lokāstatrasthāstathā devāḥ saharṣibhiḥ ,
adyāpi cainaṁ paśyāmi yuvāṁ paśyansanātanau.
36. nārada uvāca dṛṣṭaḥ me puruṣaḥ śrīmān
viśvarūpadharaḥ avyayaḥ sarve hi lokāḥ
tatrasthāḥ tathā devāḥ saha ṛṣibhiḥ adya api
ca enam paśyāmi yuvām paśyan sanātanau
36. nārada uvāca me śrīmān viśvarūpadharaḥ
avyayaḥ puruṣaḥ dṛṣṭaḥ hi sarve lokāḥ tathā
devāḥ saha ṛṣibhiḥ tatrasthāḥ ca adya
api yuvām sanātanau paśyan enam paśyāmi
36. Narada said: 'That glorious, immutable (avyaya) being (puruṣa) embodying all forms has been seen by me. Indeed, all the worlds, and the gods with the sages, are situated within him. And I still see him, even while seeing you two eternal (sanātana) ones.'
यैर्लक्षणैरुपेतः स हरिरव्यक्तरूपधृक् ।
तैर्लक्षणैरुपेतौ हि व्यक्तरूपधरौ युवाम् ॥३७॥
37. yairlakṣaṇairupetaḥ sa hariravyaktarūpadhṛk ,
tairlakṣaṇairupetau hi vyaktarūpadharau yuvām.
37. yaiḥ lakṣaṇaiḥ upetaḥ saḥ hariḥ avyaktarūpadhṛk
taiḥ lakṣaṇaiḥ upetau hi vyaktarūpadharau yuvām
37. hi yuvām vyaktarūpadharau taiḥ lakṣaṇaiḥ upetau
yaiḥ lakṣaṇaiḥ saḥ hariḥ avyaktarūpadhṛk upetaḥ
37. Indeed, you two, who manifest in visible forms, are endowed with the very same characteristics with which that Hari, who assumes an unmanifested form, is endowed.
दृष्टौ मया युवां तत्र तस्य देवस्य पार्श्वतः ।
इह चैवागतोऽस्म्यद्य विसृष्टः परमात्मना ॥३८॥
38. dṛṣṭau mayā yuvāṁ tatra tasya devasya pārśvataḥ ,
iha caivāgato'smyadya visṛṣṭaḥ paramātmanā.
38. dṛṣṭau mayā yuvām tatra tasya devasya pārśvataḥ
iha ca eva āgataḥ asmi adya visṛṣṭaḥ paramātmanā
38. mayā tatra tasya devasya pārśvataḥ yuvām dṛṣṭau
ca iha eva adya paramātmanā visṛṣṭaḥ āgataḥ asmi
38. I saw you two there beside that deity. And now I have come here today, having been sent by the supreme self (paramātman).
को हि नाम भवेत्तस्य तेजसा यशसा श्रिया ।
सदृशस्त्रिषु लोकेषु ऋते धर्मात्मजौ युवाम् ॥३९॥
39. ko hi nāma bhavettasya tejasā yaśasā śriyā ,
sadṛśastriṣu lokeṣu ṛte dharmātmajau yuvām.
39. kaḥ hi nāma bhavet tasya tejasā yaśasā śriyā
sadṛśaḥ triṣu lokeṣu ṛte dharmātmajau yuvām
39. hi nāma tasya tejasā yaśasā śriyā sadṛśaḥ kaḥ
triṣu lokeṣu bhavet ṛte dharmātmajau yuvām
39. Who, indeed, in the three worlds, would be comparable to him in splendor, glory, or fortune, except you two sons of righteousness (dharma)?
तेन मे कथितं पूर्वं नाम क्षेत्रज्ञसंज्ञितम् ।
प्रादुर्भावाश्च कथिता भविष्यन्ति हि ये यथा ॥४०॥
40. tena me kathitaṁ pūrvaṁ nāma kṣetrajñasaṁjñitam ,
prādurbhāvāśca kathitā bhaviṣyanti hi ye yathā.
40. tena me kathitam pūrvam nāma kṣetrajñasaṃjñitam
prādurbhāvaḥ ca kathitāḥ bhaviṣyanti hi ye yathā
40. tena me pūrvaṃ kṣetrajñasaṃjñitam nāma kathitam
ca hi ye prādurbhāvaḥ yathā bhaviṣyanti kathitāḥ
40. He previously told me the name 'Kṣetrajña' and indeed recounted how the future manifestations (prādurbhāva) would come to be.
तत्र ये पुरुषाः श्वेताः पञ्चेन्द्रियविवर्जिताः ।
प्रतिबुद्धाश्च ते सर्वे भक्ताश्च पुरुषोत्तमम् ॥४१॥
41. tatra ye puruṣāḥ śvetāḥ pañcendriyavivarjitāḥ ,
pratibuddhāśca te sarve bhaktāśca puruṣottamam.
41. tatra ye puruṣāḥ śvetāḥ pañcendriyavivarjitāḥ
pratibuddhāḥ ca te sarve bhaktāḥ ca puruṣottamam
41. tatra ye puruṣāḥ śvetāḥ pañcendriyavivarjitāḥ ca
pratibuddhāḥ te sarve ca puruṣottamam bhaktāḥ
41. Among them, those individuals who are pure, devoid of the five senses, and awakened, all of them are also devoted to the Supreme Person (Puruṣottama).
तेऽर्चयन्ति सदा देवं तैः सार्धं रमते च सः ।
प्रियभक्तो हि भगवान्परमात्मा द्विजप्रियः ॥४२॥
42. te'rcayanti sadā devaṁ taiḥ sārdhaṁ ramate ca saḥ ,
priyabhakto hi bhagavānparamātmā dvijapriyaḥ.
42. te arcayanti sadā devam taiḥ sārdham ramate ca
saḥ priyabhaktaḥ hi bhagavān paramātmā dvijapriyaḥ
42. te sadā devam arcayanti,
saḥ ca taiḥ sārdham ramate.
hi bhagavān paramātmā priyabhaktaḥ dvijapriyaḥ.
42. They always worship the deity, and he, the blessed lord (bhagavān) and supreme self (paramātman), delights with them, for he is indeed fond of his devotees and dear to the twice-born.
रमते सोऽर्च्यमानो हि सदा भागवतप्रियः ।
विश्वभुक्सर्वगो देवो बान्धवो भक्तवत्सलः ।
स कर्ता कारणं चैव कार्यं चातिबलद्युतिः ॥४३॥
43. ramate so'rcyamāno hi sadā bhāgavatapriyaḥ ,
viśvabhuksarvago devo bāndhavo bhaktavatsalaḥ ,
sa kartā kāraṇaṁ caiva kāryaṁ cātibaladyutiḥ.
43. ramate saḥ arcyamānaḥ hi sadā
bhāgavatapriyaḥ viśvabhuk sarvagaḥ devaḥ
bāndhavaḥ bhaktavatsalaḥ saḥ kartā
kāraṇam ca eva kāryam ca atibaladyutiḥ
43. hi arcyamānaḥ saḥ sadā bhāgavatapriyaḥ ramate.
viśvabhuk sarvagaḥ devaḥ bāndhavaḥ bhaktavatsalaḥ.
saḥ kartā ca eva kāraṇam ca kāryam ca atibaladyutiḥ.
43. Being worshipped, he, who is always dear to the devotees of Bhagavān, delights. He is the all-consuming, all-pervading deity, a kinsman, and affectionate to his devotees. He is the creator, the cause, and also the effect, and possesses exceedingly great strength and splendor.
तपसा योज्य सोऽऽत्मानं श्वेतद्वीपात्परं हि यत् ।
तेज इत्यभिविख्यातं स्वयंभासावभासितम् ॥४४॥
44. tapasā yojya so''tmānaṁ śvetadvīpātparaṁ hi yat ,
teja ityabhivikhyātaṁ svayaṁbhāsāvabhāsitam.
44. tapasā yojya saḥ ātmānam śvetadvīpāt param hi yat
tejaḥ iti abhivikhyātam svayaṃbhāsā avabhāsitam
44. saḥ tapasā ātmānam yojya yat śvetadvīpāt param hi tejaḥ iti abhivikhyātam svayaṃbhāsā avabhāsitam.
44. Having united his self (ātman) through austerity (tapas), he realized that which is indeed beyond Śvetadvīpa, well-known as light, and illumined by its own radiance.
शान्तिः सा त्रिषु लोकेषु सिद्धानां भावितात्मनाम् ।
एतया शुभया बुद्ध्या नैष्ठिकं व्रतमास्थितः ॥४५॥
45. śāntiḥ sā triṣu lokeṣu siddhānāṁ bhāvitātmanām ,
etayā śubhayā buddhyā naiṣṭhikaṁ vratamāsthitaḥ.
45. śāntiḥ sā triṣu lokeṣu siddhānām bhāvitātmanām
etayā śubhayā buddhyā naiṣṭhikam vratam āsthitaḥ
45. sā śāntiḥ triṣu lokeṣu siddhānām bhāvitātmanām.
etayā śubhayā buddhyā naiṣṭhikam vratam āsthitaḥ.
45. That peace (śānti) exists in the three worlds for the perfected ones, whose inner selves (ātman) are cultivated. [It is for one] who is established in a final vow (naiṣṭhika vrata) through this auspicious understanding (buddhi).
न तत्र सूर्यस्तपति न सोमोऽभिविराजते ।
न वायुर्वाति देवेशे तपश्चरति दुश्चरम् ॥४६॥
46. na tatra sūryastapati na somo'bhivirājate ,
na vāyurvāti deveśe tapaścarati duścaram.
46. na tatra sūryaḥ tapati na somaḥ abhivirājate
na vāyuḥ vāti deveśe tapaḥ carati duścaram
46. deveśe duścaram tapaḥ carati tatra sūryaḥ na
tapati somaḥ na abhivirājate vāyuḥ na vāti
46. When the lord of gods performs such severe austerities, neither the sun shines there, nor does the moon illuminate, nor does the wind blow.
वेदीमष्टतलोत्सेधां भूमावास्थाय विश्वभुक् ।
एकपादस्थितो देव ऊर्ध्वबाहुरुदङ्मुखः ।
साङ्गानावर्तयन्वेदांस्तपस्तेपे सुदुश्चरम् ॥४७॥
47. vedīmaṣṭatalotsedhāṁ bhūmāvāsthāya viśvabhuk ,
ekapādasthito deva ūrdhvabāhurudaṅmukhaḥ ,
sāṅgānāvartayanvedāṁstapastepe suduścaram.
47. vedīm aṣṭatalotsedhām bhūmau āsthāya
viśvabhuk ekapādasthitaḥ devaḥ
ūrdhvabāhuḥ udaṅmukhaḥ sāṅgān
āvartayan vedān tapaḥ tepe suduścaram
47. viśvabhuk devaḥ bhūmau aṣṭatalotsedhām
vedīm āsthāya ekapādasthitaḥ
ūrdhvabāhuḥ udaṅmukhaḥ sāṅgān
āvartayan vedān suduścaram tapaḥ tepe
47. Having established an altar eight levels high on the ground, the god Viśvabhuk stood on one foot, with his arms raised and facing north. While reciting the Vedas along with their auxiliary branches, he performed an exceedingly severe penance (tapas).
यद्ब्रह्मा ऋषयश्चैव स्वयं पशुपतिश्च यत् ।
शेषाश्च विबुधश्रेष्ठा दैत्यदानवराक्षसाः ॥४८॥
48. yadbrahmā ṛṣayaścaiva svayaṁ paśupatiśca yat ,
śeṣāśca vibudhaśreṣṭhā daityadānavarākṣasāḥ.
48. yat brahmā ṛṣayaḥ ca eva svayam paśupatiḥ ca yat
śeṣāḥ ca vibudhaśreṣṭhāḥ daityadānavarākṣasāḥ
48. yat brahmā ca ṛṣayaḥ eva ca svayam paśupatiḥ yat
ca śeṣāḥ vibudhaśreṣṭhāḥ daityadānavarākṣasāḥ
48. Whatever (Vedic ritual or offerings) Brahmā, the sages, and Pasupati (Śiva) himself, as well as the remaining foremost of the gods, Daityas, Dānavas, and Rākṣasas (offer)...
नागाः सुपर्णा गन्धर्वाः सिद्धा राजर्षयश्च ये ।
हव्यं कव्यं च सततं विधिपूर्वं प्रयुञ्जते ।
कृत्स्नं तत्तस्य देवस्य चरणावुपतिष्ठति ॥४९॥
49. nāgāḥ suparṇā gandharvāḥ siddhā rājarṣayaśca ye ,
havyaṁ kavyaṁ ca satataṁ vidhipūrvaṁ prayuñjate ,
kṛtsnaṁ tattasya devasya caraṇāvupatiṣṭhati.
49. nāgāḥ suparṇāḥ gandharvāḥ siddhāḥ
rājarṣayaḥ ca ye havyam kavyam ca satatam
vidhipūrvam prayuñjate kṛtsnam
tat tasya devasya caraṇau upatiṣṭhati
49. ye nāgāḥ suparṇāḥ gandharvāḥ siddhāḥ
ca rājarṣayaḥ satatam vidhipūrvam
havyam ca kavyam prayuñjate tat kṛtsnam
tasya devasya caraṇau upatiṣṭhati
49. Whatever Nāgas, Suparṇas, Gandharvas, Siddhas, and royal sages constantly offer as oblations (havya) for the gods and offerings (kavya) for the ancestors, according to proper rituals, all of that entirely goes to the feet of that deity (deva).
याः क्रियाः संप्रयुक्तास्तु एकान्तगतबुद्धिभिः ।
ताः सर्वाः शिरसा देवः प्रतिगृह्णाति वै स्वयम् ॥५०॥
50. yāḥ kriyāḥ saṁprayuktāstu ekāntagatabuddhibhiḥ ,
tāḥ sarvāḥ śirasā devaḥ pratigṛhṇāti vai svayam.
50. yāḥ kriyāḥ samprayuktāḥ tu ekāntagatabuddhibhiḥ
tāḥ sarvāḥ śirasā devaḥ pratigṛhṇāti vai svayam
50. devaḥ svayam vai tāḥ sarvāḥ kriyāḥ yāḥ
ekāntagatabuddhibhiḥ samprayuktāḥ śirasā pratigṛhṇāti tu
50. The Lord himself reverently accepts all those actions that are performed by individuals whose intellects are exclusively focused on Him.
न तस्यान्यः प्रियतरः प्रतिबुद्धैर्महात्मभिः ।
विद्यते त्रिषु लोकेषु ततोऽस्म्यैकान्तिकं गतः ।
इह चैवागतस्तेन विसृष्टः परमात्मना ॥५१॥
51. na tasyānyaḥ priyataraḥ pratibuddhairmahātmabhiḥ ,
vidyate triṣu lokeṣu tato'smyaikāntikaṁ gataḥ ,
iha caivāgatastena visṛṣṭaḥ paramātmanā.
51. na tasya anyaḥ priyataraḥ pratibuddhaiḥ
mahātmabhiḥ vidyate triṣu lokeṣu
tataḥ asmi aikāntikam gataḥ iha ca
eva āgataḥ tena visṛṣṭaḥ paramātmanā
51. pratibuddhaiḥ mahātmabhiḥ triṣu lokeṣu tasya anyaḥ priyataraḥ na vidyate.
tataḥ (aham) aikāntikam gataḥ asmi.
ca iha eva (aham) āgataḥ tena paramātmanā visṛṣṭaḥ (asmi)
51. Among the enlightened great souls, there is no one dearer to him in the three worlds. Therefore, I have become exclusively devoted. And I have arrived here, sent forth by that supreme being (paramātman).
एवं मे भगवान्देवः स्वयमाख्यातवान्हरिः ।
आसिष्ये तत्परो भूत्वा युवाभ्यां सह नित्यशः ॥५२॥
52. evaṁ me bhagavāndevaḥ svayamākhyātavānhariḥ ,
āsiṣye tatparo bhūtvā yuvābhyāṁ saha nityaśaḥ.
52. evam me bhagavān devaḥ svayam ākhyātavān hariḥ
āsiṣye tatparaḥ bhūtvā yuvābhyām saha nityaśaḥ
52. evam bhagavān devaḥ hariḥ svayam me ākhyātavān.
(aham) tatparaḥ bhūtvā yuvābhyām saha nityaśaḥ āsiṣye
52. The divine Lord Hari himself has thus narrated (this) to me. I shall always remain with you two, being completely devoted to Him.