Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-117

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
भीष्म उवाच ।
अत्राप्युदाहरन्तीममितिहासं पुरातनम् ।
निदर्शनकरं लोके सज्जनाचरितं सदा ॥१॥
1. bhīṣma uvāca ,
atrāpyudāharantīmamitihāsaṁ purātanam ,
nidarśanakaraṁ loke sajjanācaritaṁ sadā.
1. bhīṣmaḥ uvāca atra api udāharanti imam itihāsam
purātanam nidarśanakaram loke sajjana-ācaritam sadā
1. bhīṣmaḥ uvāca.
atra api loke sadā nidarśanakaram sajjana-ācaritam imam purātanam itihāsam udāharanti
1. Bhishma said: In this context, they also recount this ancient narrative, which serves as a constant example in the world, embodying the conduct of virtuous individuals.
अस्यैवार्थस्य सदृशं यच्छ्रुतं मे तपोवने ।
जामदग्न्यस्य रामस्य यदुक्तमृषिसत्तमैः ॥२॥
2. asyaivārthasya sadṛśaṁ yacchrutaṁ me tapovane ,
jāmadagnyasya rāmasya yaduktamṛṣisattamaiḥ.
2. asya eva arthasya sadṛśam yat śrutam me tapovane
jāmadagnyasya rāmasya yat uktam ṛṣi-sattamaiḥ
2. yat me tapovane śrutam,
yat jāmadagnyasya rāmasya ṛṣi-sattamaiḥ uktam,
tat asya eva arthasya sadṛśam
2. Corresponding to this very subject matter is what I heard in the hermitage (tapovana), which was spoken by the most excellent sages regarding Rama, the son of Jamadagni.
वने महति कस्मिंश्चिदमनुष्यनिषेविते ।
ऋषिर्मूलफलाहारो नियतो नियतेन्द्रियः ॥३॥
3. vane mahati kasmiṁścidamanuṣyaniṣevite ,
ṛṣirmūlaphalāhāro niyato niyatendriyaḥ.
3. vane mahati kasmiñcit amanuṣya-niṣevite ṛṣiḥ
mūla-phala-āhāraḥ niyataḥ niyata-indriyaḥ
3. mahati,
amanuṣya-niṣevite,
kasmiñcit vane,
mūla-phala-āhāraḥ,
niyataḥ,
niyata-indriyaḥ ṛṣiḥ
3. In a certain vast forest, frequented by no humans, there lived a sage who subsisted on roots and fruits, disciplined and with his senses perfectly controlled.
दीक्षादमपरः शान्तः स्वाध्यायपरमः शुचिः ।
उपवासविशुद्धात्मा सततं सत्पथे स्थितः ॥४॥
4. dīkṣādamaparaḥ śāntaḥ svādhyāyaparamaḥ śuciḥ ,
upavāsaviśuddhātmā satataṁ satpathe sthitaḥ.
4. dīkṣādamaparaḥ śāntaḥ svādhyāyaparamaḥ śuciḥ
upavāsaviśuddhātmā satataṃ satpathe sthitaḥ
4. dīkṣādamaparaḥ śāntaḥ svādhyāyaparamaḥ śuciḥ
upavāsaviśuddhātmā satataṃ satpathe sthitaḥ
4. Another person, dedicated to vows and self-control, peaceful, supremely devoted to self-study (svādhyāya), pure, whose inner self (ātman) is purified by fasting, remains constantly established on the path of righteousness.
तस्य संदृश्य सद्भावमुपविष्टस्य धीमतः ।
सर्वसत्त्वाः समीपस्था भवन्ति वनचारिणः ॥५॥
5. tasya saṁdṛśya sadbhāvamupaviṣṭasya dhīmataḥ ,
sarvasattvāḥ samīpasthā bhavanti vanacāriṇaḥ.
5. tasya saṃdṛśya sadbhāvam upaviṣṭasya dhīmataḥ
sarvasattvāḥ samīpasthāḥ bhavanti vanacāriṇaḥ
5. tasya dhīmataḥ upaviṣṭasya sadbhāvam saṃdṛśya
sarvasattvāḥ vanacāriṇaḥ samīpasthāḥ bhavanti
5. Upon seeing the benevolent nature of that wise man, who is seated, all forest-dwelling creatures approach him and stay nearby.
सिंहव्याघ्राः सशरभा मत्ताश्चैव महागजाः ।
द्वीपिनः खड्गभल्लूका ये चान्ये भीमदर्शनाः ॥६॥
6. siṁhavyāghrāḥ saśarabhā mattāścaiva mahāgajāḥ ,
dvīpinaḥ khaḍgabhallūkā ye cānye bhīmadarśanāḥ.
6. siṃhavyāghrāḥ saśarabhāḥ mattāḥ ca eva mahāgajāḥ
dvīpinaḥ khaḍgabhallūkāḥ ye ca anye bhīmadarśanāḥ
6. siṃhavyāghrāḥ saśarabhāḥ ca eva mattāḥ mahāgajāḥ
dvīpinaḥ khaḍgabhallūkāḥ ca ye anye bhīmadarśanāḥ
6. Lions, tigers, and śarabhas, as well as enraged great elephants, leopards, rhinoceroses, bears, and any other creatures of terrifying appearance.
ते सुखप्रश्नदाः सर्वे भवन्ति क्षतजाशनाः ।
तस्यर्षेः शिष्यवच्चैव न्यग्भूताः प्रियकारिणः ॥७॥
7. te sukhapraśnadāḥ sarve bhavanti kṣatajāśanāḥ ,
tasyarṣeḥ śiṣyavaccaiva nyagbhūtāḥ priyakāriṇaḥ.
7. te sukhapraśnadāḥ sarve bhavanti kṣatajāśanāḥ
tasya ṛṣeḥ śiṣyavat ca eva nyagbhūtāḥ priyakāriṇaḥ
7. te sarve kṣatajāśanāḥ sukhapraśnadāḥ bhavanti ca eva
tasya ṛṣeḥ śiṣyavat nyagbhūtāḥ priyakāriṇaḥ (bhavanti)
7. All those carnivorous creatures become gentle and harmless, and like disciples, they become subdued and eager to please that sage (ṛṣi).
दत्त्वा च ते सुखप्रश्नं सर्वे यान्ति यथागतम् ।
ग्राम्यस्त्वेकः पशुस्तत्र नाजहाच्छ्वा महामुनिम् ॥८॥
8. dattvā ca te sukhapraśnaṁ sarve yānti yathāgatam ,
grāmyastvekaḥ paśustatra nājahācchvā mahāmunim.
8. dattvā ca te sukhapraśnam sarve yānti yathāgatam
grāmyaḥ tu ekaḥ paśuḥ tatra na ajahāt śvā mahāmunim
8. te sukhapraśnam dattvā ca sarve yathāgatam yānti tu
tatra ekaḥ grāmyaḥ paśuḥ śvā mahāmunim na ajahāt
8. And after offering him a pleasant inquiry, all of them went back the way they came. But one rural animal there, a dog, did not abandon the great sage.
भक्तोऽनुरक्तः सततमुपवासकृशोऽबलः ।
फलमूलोत्कराहारः शान्तः शिष्टाकृतिर्यथा ॥९॥
9. bhakto'nuraktaḥ satatamupavāsakṛśo'balaḥ ,
phalamūlotkarāhāraḥ śāntaḥ śiṣṭākṛtiryathā.
9. bhaktaḥ anuraktaḥ satatam upavāsakṛśaḥ abalaḥ
phalamūlotkarāhāraḥ śāntaḥ śiṣṭākṛtiḥ yathā
9. bhaktaḥ anuraktaḥ satatam upavāsakṛśaḥ abalaḥ
phalamūlotkarāhāraḥ śāntaḥ śiṣṭākṛtiḥ yathā [saḥ abhavat]
9. [The dog was] devoted, deeply attached, always emaciated from fasting, weak, subsisting on heaps of fruits and roots, peaceful, and of a disciplined appearance.
तस्यर्षेरुपविष्टस्य पादमूले महामुनेः ।
मनुष्यवद्गतो भावः स्नेहबद्धोऽभवद्भृशम् ॥१०॥
10. tasyarṣerupaviṣṭasya pādamūle mahāmuneḥ ,
manuṣyavadgato bhāvaḥ snehabaddho'bhavadbhṛśam.
10. tasya ṛṣeḥ upaviṣṭasya pādamūle mahāmuneḥ
manuṣyavat gataḥ bhāvaḥ snehabaddhaḥ abhavat bhṛśam
10. upaviṣṭasya tasya mahāmuneḥ ṛṣeḥ pādamūle
manuṣyavat gataḥ snehabaddhaḥ bhāvaḥ bhṛśam abhavat
10. As that great sage was seated at the base of a tree, a human-like emotion, intensely bound by affection, developed in the dog.
ततोऽभ्ययान्महावीर्यो द्वीपी क्षतजभोजनः ।
श्वार्थमत्यन्तसंदुष्टः क्रूरः काल इवान्तकः ॥११॥
11. tato'bhyayānmahāvīryo dvīpī kṣatajabhojanaḥ ,
śvārthamatyantasaṁduṣṭaḥ krūraḥ kāla ivāntakaḥ.
11. tataḥ abhyayāt mahāvīryaḥ dvīpī kṣatajabhojanaḥ
śvārtham atyantasaṃduṣṭaḥ krūraḥ kālaḥ iva antakaḥ
11. tataḥ mahāvīryaḥ kṣatajabhojanaḥ krūraḥ kālaḥ
antakaḥ iva atyantasaṃduṣṭaḥ dvīpī śvārtham abhyayāt
11. Then a very powerful, cruel leopard, whose food was blood, approached, exceedingly enraged for the sake of the dog, like the destructive time itself (kāla) or the god of death (antaka).
लेलिह्यमानस्तृषितः पुच्छास्फोटनतत्परः ।
व्यादितास्यः क्षुधाभग्नः प्रार्थयानस्तदामिषम् ॥१२॥
12. lelihyamānastṛṣitaḥ pucchāsphoṭanatatparaḥ ,
vyāditāsyaḥ kṣudhābhagnaḥ prārthayānastadāmiṣam.
12. lelihyamānaḥ tṛṣitaḥ pucchāsphoṭanatataparaḥ
vyāditāsyaḥ kṣudhābhagnaḥ prārthayānaḥ tat āmiṣam
12. lelihyamānaḥ tṛṣitaḥ pucchāsphoṭanatataparaḥ
vyāditāsyaḥ kṣudhābhagnaḥ tat āmiṣam prārthayānaḥ
12. Licking (its lips) repeatedly, thirsty, focused on lashing its tail, with its mouth wide open, overcome by hunger, and desiring that piece of meat.
तं दृष्ट्वा क्रूरमायान्तं जीवितार्थी नराधिप ।
प्रोवाच श्वा मुनिं तत्र यत्तच्छृणु महामते ॥१३॥
13. taṁ dṛṣṭvā krūramāyāntaṁ jīvitārthī narādhipa ,
provāca śvā muniṁ tatra yattacchṛṇu mahāmate.
13. tam dṛṣṭvā krūram āyāntam jīvitārthī narādhipa
provāca śvā munim tatra yat tat śṛṇu mahāmate
13. narādhipa mahāmate,
tam krūram āyāntam dṛṣṭvā jīvitārthī śvā tatra munim provāca yat tat śṛṇu
13. O King, having seen that cruel (creature) approaching, the dog, desiring to save its life, spoke to the sage there. O great-minded one, listen to what he said.
श्वशत्रुर्भगवन्नत्र द्वीपी मां हन्तुमिच्छति ।
त्वत्प्रसादाद्भयं न स्यात्तस्मान्मम महामुने ॥१४॥
14. śvaśatrurbhagavannatra dvīpī māṁ hantumicchati ,
tvatprasādādbhayaṁ na syāttasmānmama mahāmune.
14. śvaśatruḥ bhagavan atra dvīpī mām hantum icchati
tvatprasādāt bhayam na syāt tasmāt mama mahāmune
14. bhagavan mahāmune,
atra śvaśatruḥ dvīpī mām hantum icchati.
tasmāt tvatprasādāt mama bhayam na syāt.
14. O revered one, O great sage, a leopard, which is an enemy of dogs, wishes to kill me here. Therefore, by your grace, there should be no fear for me.
मुनिरुवाच ।
न भयं द्वीपिनः कार्यं मृत्युतस्ते कथंचन ।
एष श्वरूपरहितो द्वीपी भवसि पुत्रक ॥१५॥
15. muniruvāca ,
na bhayaṁ dvīpinaḥ kāryaṁ mṛtyutaste kathaṁcana ,
eṣa śvarūparahito dvīpī bhavasi putraka.
15. muniḥ uvāca na bhayam dvīpinaḥ kāryam mṛtyutaḥ te
kathañcana eṣaḥ śvarūparahitaḥ dvīpī bhavasi putraka
15. muniḥ uvāca.
te mṛtyutaḥ kathañcana dvīpinaḥ bhayam na kāryam.
putraka,
eṣaḥ śvarūparahitaḥ dvīpī bhavasi.
15. The sage said: 'You should not fear the leopard, nor should you fear death in any way. O son, you are now this leopard, free from your dog-form.'
भीष्म उवाच ।
ततः श्वा द्वीपितां नीतो जाम्बूनदनिभाकृतिः ।
चित्राङ्गो विस्फुरन्हृष्टो वने वसति निर्भयः ॥१६॥
16. bhīṣma uvāca ,
tataḥ śvā dvīpitāṁ nīto jāmbūnadanibhākṛtiḥ ,
citrāṅgo visphuranhṛṣṭo vane vasati nirbhayaḥ.
16. bhīṣmaḥ uvāca | tataḥ śvā dvīpitām nītaḥ | jāmbūnadanibhākṛtiḥ
| citrāṅgaḥ visphuran hṛṣṭaḥ vane vasati nirbhayaḥ
16. Bhishma said: Then the dog, transformed into a leopard, with a body resembling gold and variegated spots, lived joyfully and fearlessly in the forest, gleaming brilliantly.
ततोऽभ्ययान्महारौद्रो व्यादितास्यः क्षुधान्वितः ।
द्वीपिनं लेलिहद्वक्त्रो व्याघ्रो रुधिरलालसः ॥१७॥
17. tato'bhyayānmahāraudro vyāditāsyaḥ kṣudhānvitaḥ ,
dvīpinaṁ lelihadvaktro vyāghro rudhiralālasaḥ.
17. tataḥ abhyayāt mahāraudraḥ vyāditāsyaḥ kṣudhānvitaḥ
dvīpinam lelihatvaktraḥ vyāghraḥ rudhiralālasaḥ
17. Then an extremely fierce, hungry tiger, with its mouth wide open and licking its jaws, bloodthirsty, approached the leopard.
व्याघ्रं दृष्ट्वा क्षुधाभग्नं दंष्ट्रिणं वनगोचरम् ।
द्वीपी जीवितरक्षार्थमृषिं शरणमेयिवान् ॥१८॥
18. vyāghraṁ dṛṣṭvā kṣudhābhagnaṁ daṁṣṭriṇaṁ vanagocaram ,
dvīpī jīvitarakṣārthamṛṣiṁ śaraṇameyivān.
18. vyāghram dṛṣṭvā kṣudhābhagnam daṃṣṭriṇam vanagocaram
| dvīpī jīvitarakṣārtham ṛṣim śaraṇam eyivān
18. Seeing the fanged tiger, distressed by hunger and roaming the forest, the leopard sought refuge with the sage to protect its life.
ततः संवासजं स्नेहमृषिणा कुर्वता सदा ।
स द्वीपी व्याघ्रतां नीतो रिपुभिर्बलवत्तरः ।
ततो दृष्ट्वा स शार्दूलो नाभ्यहंस्तं विशां पते ॥१९॥
19. tataḥ saṁvāsajaṁ snehamṛṣiṇā kurvatā sadā ,
sa dvīpī vyāghratāṁ nīto ripubhirbalavattaraḥ ,
tato dṛṣṭvā sa śārdūlo nābhyahaṁstaṁ viśāṁ pate.
19. tataḥ saṃvāsajam sneham ṛṣiṇā kurvatā
sadā | sa dvīpī vyāghratām nītaḥ
ripubhiḥ balavattaraḥ | tataḥ dṛṣṭvā
sa śārdūlaḥ na abhyahan tam viśām pate
19. Then, due to the constant affection shown by the sage, which arose from their living together, that leopard was transformed into a tiger, becoming stronger than its enemies. Therefore, O lord of the people, seeing him, that (new) tiger did not attack him.
स तु श्वा व्याघ्रतां प्राप्य बलवान्पिशिताशनः ।
न मूलफलभोगेषु स्पृहामप्यकरोत्तदा ॥२०॥
20. sa tu śvā vyāghratāṁ prāpya balavānpiśitāśanaḥ ,
na mūlaphalabhogeṣu spṛhāmapyakarottadā.
20. saḥ tu śvā vyāghratām prāpya balavān piśitāśanaḥ
na mūlaphalabhogeṣu spṛhām api akarot tadā
20. saḥ śvā tu balavān piśitāśanaḥ vyāghratām prāpya
tadā mūlaphalabhogeṣu spṛhām api na akarot
20. But that dog, having become a mighty, flesh-eating tiger, then felt no desire even for the enjoyment of roots and fruits.
यथा मृगपतिर्नित्यं प्रकाङ्क्षति वनौकसः ।
तथैव स महाराज व्याघ्रः समभवत्तदा ॥२१॥
21. yathā mṛgapatirnityaṁ prakāṅkṣati vanaukasaḥ ,
tathaiva sa mahārāja vyāghraḥ samabhavattadā.
21. yathā mṛgapatiḥ nityam prakāṅkṣati vanaukasaḥ
tathā eva saḥ mahārāja vyāghraḥ samabhavat tadā
21. mahārāja yathā mṛgapatiḥ nityam vanaukasaḥ prakāṅkṣati,
tathā eva saḥ vyāghraḥ tadā samabhavat
21. Just as the lord of beasts (lion) constantly desires forest-dwelling animals, so indeed, O great king, that tiger then became exactly like that.
व्याघ्रस्तूटजमूलस्थस्तृप्तः सुप्तो हतैर्मृगैः ।
नागश्चागात्तमुद्देशं मत्तो मेघ इवोत्थितः ॥२२॥
22. vyāghrastūṭajamūlasthastṛptaḥ supto hatairmṛgaiḥ ,
nāgaścāgāttamuddeśaṁ matto megha ivotthitaḥ.
22. vyāghraḥ tūṭajamūlasthaḥ tṛptaḥ suptaḥ hataiḥ mṛgaiḥ
nāgaḥ ca agāt tam uddeśam mattaḥ meghaḥ iva utthitaḥ
22. vyāghraḥ tūṭajamūlasthaḥ hataiḥ mṛgaiḥ tṛptaḥ suptaḥ (āsīt)
ca mattaḥ utthitaḥ meghaḥ iva nāgaḥ tam uddeśam agāt
22. The tiger, satiated and asleep amidst the slain deer, was resting at the base of a hut. Then, an intoxicated elephant, resembling a rising cloud, came to that very spot.
प्रभिन्नकरटः प्रांशुः पद्मी विततमस्तकः ।
सुविषाणो महाकायो मेघगम्भीरनिस्वनः ॥२३॥
23. prabhinnakaraṭaḥ prāṁśuḥ padmī vitatamastakaḥ ,
suviṣāṇo mahākāyo meghagambhīranisvanaḥ.
23. prabhinnakaraṭaḥ prāṃśuḥ padmī vitatamastakaḥ
suviṣāṇaḥ mahākāyaḥ meghagambhīranisvanaḥ
23. (saḥ nāgaḥ) prabhinnakaraṭaḥ prāṃśuḥ padmī vitatamastakaḥ
suviṣāṇaḥ mahākāyaḥ meghagambhīranisvanaḥ (āsīt)
23. Its temples were exuding ichor, it was tall and majestic, with a broad forehead and excellent tusks, possessing a massive body, and its roar was deep like that of a thunderous cloud.
तं दृष्ट्वा कुञ्जरं मत्तमायान्तं मदगर्वितम् ।
व्याघ्रो हस्तिभयात्त्रस्तस्तमृषिं शरणं ययौ ॥२४॥
24. taṁ dṛṣṭvā kuñjaraṁ mattamāyāntaṁ madagarvitam ,
vyāghro hastibhayāttrastastamṛṣiṁ śaraṇaṁ yayau.
24. tam dṛṣṭvā kuñjaram mattam āyāntam madagarvitam
vyāghraḥ hastibhayāt trastaḥ tam ṛṣim śaraṇam yayau
24. vyāghraḥ madagarvitam mattam āyāntam tam kuñjaram
dṛṣṭvā hastibhayāt trastaḥ tam ṛṣim śaraṇam yayau
24. Seeing that intoxicated elephant, arrogant with its rut, approaching, the tiger, terrified by fear of the elephant, went to that sage for refuge.
ततोऽनयत्कुञ्जरतां तं व्याघ्रमृषिसत्तमः ।
महामेघोपमं दृष्ट्वा तं स भीतोऽभवद्गजः ॥२५॥
25. tato'nayatkuñjaratāṁ taṁ vyāghramṛṣisattamaḥ ,
mahāmeghopamaṁ dṛṣṭvā taṁ sa bhīto'bhavadgajaḥ.
25. tataḥ anayat kuñjaratām tam vyāghram ṛṣisattamaḥ
mahāmeghopamam dṛṣṭvā tam saḥ bhītaḥ abhavat gajaḥ
25. tataḥ ṛṣisattamaḥ tam vyāghram kuñjaratām anayat
mahāmeghopamam tam dṛṣṭvā saḥ gajaḥ bhītaḥ abhavat
25. Then, that best of sages transformed that tiger into an elephant. Seeing this (new) elephant, which resembled a great cloud, the other (original) elephant became afraid.
ततः कमलषण्डानि शल्लकीगहनानि च ।
व्यचरत्स मुदा युक्तः पद्मरेणुविभूषितः ॥२६॥
26. tataḥ kamalaṣaṇḍāni śallakīgahanāni ca ,
vyacaratsa mudā yuktaḥ padmareṇuvibhūṣitaḥ.
26. tataḥ kamalaṣaṇḍāni śallakīgahanāni ca
vyacarat saḥ mudā yuktaḥ padmareṇuvibhūṣitaḥ
26. tataḥ saḥ mudā yuktaḥ padmareṇuvibhūṣitaḥ
kamalaṣaṇḍāni śallakīgahanāni ca vyacarat
26. Then, endowed with joy and adorned with lotus pollen, he (the new elephant) roamed through lotus thickets and dense "śallakī" forests.
कदाचिद्रममाणस्य हस्तिनः सुमुखं तदा ।
ऋषेस्तस्योटजस्थस्य कालोऽगच्छन्निशानिशम् ॥२७॥
27. kadācidramamāṇasya hastinaḥ sumukhaṁ tadā ,
ṛṣestasyoṭajasthasya kālo'gacchanniśāniśam.
27. kadācit ramamāṇasya hastinaḥ sumukham tadā ṛṣeḥ
tasya uṭajasthasya kālaḥ agacchat niśāniśam
27. tadā kadācit ramamāṇasya hastinaḥ sumukham
niśāniśam kālaḥ agacchat ṛṣeḥ tasya uṭajasthasya
27. Then, one day, while the elephant was enjoying himself, time passed pleasantly, night after night, for that sage residing in his hut.
अथाजगाम तं देशं केसरी केसरारुणः ।
गिरिकन्दरजो भीमः सिंहो नागकुलान्तकः ॥२८॥
28. athājagāma taṁ deśaṁ kesarī kesarāruṇaḥ ,
girikandarajo bhīmaḥ siṁho nāgakulāntakaḥ.
28. atha ājagāma tam deśam kesarī kesarāruṇaḥ
girikandarajaḥ bhīmaḥ siṃhaḥ nāgakulāntakaḥ
28. atha kesarī kesarāruṇaḥ girikandarajaḥ bhīmaḥ
siṃhaḥ nāgakulāntakaḥ tam deśam ājagāma
28. Then, a formidable lion, tawny-maned and born in mountain caves, a destroyer of the serpent race, arrived in that region.
तं दृष्ट्वा सिंहमायान्तं नागः सिंहभयाकुलः ।
ऋषिं शरणमापेदे वेपमानो भयातुरः ॥२९॥
29. taṁ dṛṣṭvā siṁhamāyāntaṁ nāgaḥ siṁhabhayākulaḥ ,
ṛṣiṁ śaraṇamāpede vepamāno bhayāturaḥ.
29. tam dṛṣṭvā siṃham āyāntam nāgaḥ siṃhabhayākulaḥ
ṛṣim śaraṇam āpede vepamānaḥ bhayāturaḥ
29. tam āyāntam siṃham dṛṣṭvā,
siṃhabhayākulaḥ bhayāturaḥ vepamānaḥ nāgaḥ ṛṣim śaraṇam āpede
29. Upon seeing that lion approaching, the serpent, greatly agitated by the fear of the lion, trembling and distressed by fear, sought refuge with the sage.
ततः स सिंहतां नीतो नागेन्द्रो मुनिना तदा ।
वन्यं नागणयत्सिंहं तुल्यजातिसमन्वयात् ॥३०॥
30. tataḥ sa siṁhatāṁ nīto nāgendro muninā tadā ,
vanyaṁ nāgaṇayatsiṁhaṁ tulyajātisamanvayāt.
30. tataḥ saḥ siṃhatām nītaḥ nāgendraḥ muninā tadā
vanyam na agaṇayat siṃham tulyajātisamanvayāt
30. tataḥ tadā muninā siṃhatām nītaḥ saḥ nāgendraḥ
tulyajātisamanvayāt vanyam siṃham na agaṇayat
30. Then, the king of serpents, transformed into a lion by the sage at that time, did not fear the wild lion, due to the connection of being of the same species (jāti).
दृष्ट्वा च सोऽनशत्सिंहो वन्यो भीसन्नवाग्बलः ।
स चाश्रमेऽवसत्सिंहस्तस्मिन्नेव वने सुखी ॥३१॥
31. dṛṣṭvā ca so'naśatsiṁho vanyo bhīsannavāgbalaḥ ,
sa cāśrame'vasatsiṁhastasminneva vane sukhī.
31. dṛṣṭvā ca saḥ anaśat siṃhaḥ vanyaḥ bhīsannavāgbalaḥ
saḥ ca āśrame avasat siṃhaḥ tasmin eva vane sukhī
31. ca dṛṣṭvā,
saḥ vanyaḥ bhīsannavāgbalaḥ siṃhaḥ anaśat; ca saḥ siṃhaḥ tasmin eva vane āśrame sukhī avasat.
31. And, upon seeing [the transformed serpent], that wild lion, with its roar and strength paralyzed by fear, disappeared. And that (former serpent) lion lived happily in that very forest, within the hermitage (āśrama).
न त्वन्ये क्षुद्रपशवस्तपोवननिवासिनः ।
व्यदृश्यन्त भयत्रस्ता जीविताकाङ्क्षिणः सदा ॥३२॥
32. na tvanye kṣudrapaśavastapovananivāsinaḥ ,
vyadṛśyanta bhayatrastā jīvitākāṅkṣiṇaḥ sadā.
32. na tu anye kṣudrapashavaḥ tapovananivāsinaḥ
vyadṛśyanta bhayatrastāḥ jīvitākāṅkṣiṇaḥ sadā
32. tu anye tapovananivāsinaḥ kṣudrapashavaḥ
bhayatrastāḥ jīvitākāṅkṣiṇaḥ sadā na vyadṛśyanta
32. However, other small animals residing in the penance grove were always seen to be terrified and longing for their lives.
कदाचित्कालयोगेन सर्वप्राणिविहिंसकः ।
बलवान्क्षतजाहारो नानासत्त्वभयंकरः ॥३३॥
33. kadācitkālayogena sarvaprāṇivihiṁsakaḥ ,
balavānkṣatajāhāro nānāsattvabhayaṁkaraḥ.
33. kadācit kālayogena sarvaprāṇivihiṃsakaḥ
balavān kṣatajāhāraḥ nānāsattvabhayaṃkaraḥ
33. kadācit kālayogena sarvaprāṇivihiṃsakaḥ
balavān kṣatajāhāraḥ nānāsattvabhayaṃkaraḥ
33. Once, by chance, a powerful being, an injurer of all living creatures, whose food was blood, and who was terrifying to various beings (appeared).
अष्टपादूर्ध्वचरणः शरभो वनगोचरः ।
तं सिंहं हन्तुमागच्छन्मुनेस्तस्य निवेशनम् ॥३४॥
34. aṣṭapādūrdhvacaraṇaḥ śarabho vanagocaraḥ ,
taṁ siṁhaṁ hantumāgacchanmunestasya niveśanam.
34. aṣṭapādūrdhvacaraṇaḥ śarabhaḥ vanagocaraḥ tam
siṃham hantum āgacchan muneḥ tasya niveśanam
34. aṣṭapādūrdhvacaraṇaḥ vanagocaraḥ śarabhaḥ tam
siṃham hantum tasya muneḥ niveśanam āgacchan
34. Then a Sharabha, an eight-footed creature with upraised limbs, a forest-dweller, came to that sage's dwelling to kill that lion.
तं मुनिः शरभं चक्रे बलोत्कटमरिंदम ।
ततः स शरभो वन्यो मुनेः शरभमग्रतः ।
दृष्ट्वा बलिनमत्युग्रं द्रुतं संप्राद्रवद्भयात् ॥३५॥
35. taṁ muniḥ śarabhaṁ cakre balotkaṭamariṁdama ,
tataḥ sa śarabho vanyo muneḥ śarabhamagrataḥ ,
dṛṣṭvā balinamatyugraṁ drutaṁ saṁprādravadbhayāt.
35. tam muniḥ śarabham cakre balotkaṭam
arimdamam tataḥ saḥ śarabhaḥ vanyaḥ
muneḥ śarabham agrataḥ dṛṣṭvā balinam
atyugram drutam samprādravat bhayāt
35. muniḥ tam balotkaṭam arimdamam śarabham cakre.
tataḥ saḥ vanyaḥ śarabhaḥ muneḥ agrataḥ balinam atyugram śarabham dṛṣṭvā bhayāt drutam samprādravat
35. The sage then created an extremely powerful Sharabha, a subduer of enemies. Thereupon, the wild Sharabha (that had come), seeing the sage's newly created Sharabha before it - who was mighty and exceedingly fierce - quickly fled in fear.
स एवं शरभस्थाने न्यस्तो वै मुनिना तदा ।
मुनेः पार्श्वगतो नित्यं शारभ्यं सुखमाप्तवान् ॥३६॥
36. sa evaṁ śarabhasthāne nyasto vai muninā tadā ,
muneḥ pārśvagato nityaṁ śārabhyaṁ sukhamāptavān.
36. sa evam śarabha-sthāne nyastaḥ vai muninā tadā
muneḥ pārśva-gataḥ nityam śārabhyam sukham āptavān
36. sa tadā muninā evam śarabha-sthāne nyastaḥ vai
muneḥ pārśva-gataḥ nityam śārabhyam sukham āptavān
36. He, having been thus placed in the position of a śarabha by the sage at that time, constantly accompanying the sage, experienced the comfort inherent to a śarabha.
ततः शरभसंत्रस्ताः सर्वे मृगगणा वनात् ।
दिशः संप्राद्रवन्राजन्भयाज्जीवितकाङ्क्षिणः ॥३७॥
37. tataḥ śarabhasaṁtrastāḥ sarve mṛgagaṇā vanāt ,
diśaḥ saṁprādravanrājanbhayājjīvitakāṅkṣiṇaḥ.
37. tataḥ śarabha-santrastāḥ sarve mṛga-gaṇāḥ vanāt
diśaḥ samprādravan rājan bhayāt jīvita-kāṅkṣiṇaḥ
37. tataḥ rājan śarabha-santrastāḥ jīvita-kāṅkṣiṇaḥ
sarve mṛga-gaṇāḥ bhayāt vanāt diśaḥ samprādravan
37. Then, O King, all the animal herds, terrified by the śarabha, and desiring to live, fled from the forest in all directions out of fear.
शरभोऽप्यतिसंदुष्टो नित्यं प्राणिवधे रतः ।
फलमूलाशनं शान्तं नैच्छत्स पिशिताशनः ॥३८॥
38. śarabho'pyatisaṁduṣṭo nityaṁ prāṇivadhe rataḥ ,
phalamūlāśanaṁ śāntaṁ naicchatsa piśitāśanaḥ.
38. śarabhaḥ api ati-sanduṣṭaḥ nityam prāṇi-vadhe rataḥ
phala-mūla-aśanam śāntam na aicchat saḥ piśita-aśanaḥ
38. śarabhaḥ api ati-sanduṣṭaḥ nityam prāṇi-vadhe rataḥ
saḥ piśita-aśanaḥ śāntam phala-mūla-aśanam na aicchat
38. The śarabha, being extremely wicked and constantly engrossed in the killing of creatures, did not desire a peaceful diet of fruits and roots, as he was a flesh-eater.
ततो रुधिरतर्षेण बलिना शरभोऽन्वितः ।
इयेष तं मुनिं हन्तुमकृतज्ञः श्वयोनिजः ॥३९॥
39. tato rudhiratarṣeṇa balinā śarabho'nvitaḥ ,
iyeṣa taṁ muniṁ hantumakṛtajñaḥ śvayonijaḥ.
39. tataḥ rudhira-tarṣeṇa balinā śarabhaḥ anvitaḥ
iyeṣa tam munim hantum akṛtajñaḥ śva-yonijaḥ
39. tataḥ balinā rudhira-tarṣeṇa anvitaḥ akṛtajñaḥ
śva-yonijaḥ śarabhaḥ tam munim hantum iyeṣa
39. Then, the śarabha, powerful and overcome by a thirst for blood, desired to kill that sage, for he was ungrateful and of canine birth.
ततस्तेन तपःशक्त्या विदितो ज्ञानचक्षुषा ।
विज्ञाय च महाप्राज्ञो मुनिः श्वानं तमुक्तवान् ॥४०॥
40. tatastena tapaḥśaktyā vidito jñānacakṣuṣā ,
vijñāya ca mahāprājño muniḥ śvānaṁ tamuktavān.
40. tataḥ tena tapaḥśaktyā viditaḥ jñānacakṣuṣā
vijñāya ca mahāprājñaḥ muniḥ śvānam tam uktavān
40. tataḥ tena tapaḥśaktyā jñānacakṣuṣā viditaḥ ca
mahāprājñaḥ muniḥ tam śvānam vijñāya uktavān
40. Then, that greatly wise sage, having known (the truth) through the power of his asceticism (tapas) and with his eye of knowledge, spoke to that dog.
श्वा त्वं द्वीपित्वमापन्नो द्वीपी व्याघ्रत्वमागतः ।
व्याघ्रो नागो मदपटुर्नागः सिंहत्वमाप्तवान् ॥४१॥
41. śvā tvaṁ dvīpitvamāpanno dvīpī vyāghratvamāgataḥ ,
vyāghro nāgo madapaṭurnāgaḥ siṁhatvamāptavān.
41. śvā tvam dvīpitvam āpannaḥ dvīpī vyāghratvam āgataḥ
vyāghraḥ nāgaḥ madapaṭuḥ nāgaḥ siṃhatvam āptavān
41. tvam śvā dvīpitvam āpannaḥ dvīpī vyāghratvam āgataḥ
vyāghraḥ madapaṭuḥ nāgaḥ nāgaḥ siṃhatvam āptavān
41. You, (who are now) a dog, attained the state of a leopard; that leopard became a tiger; that tiger became an elephant powerful in rut; and that elephant then obtained the state of a lion.
सिंहोऽतिबलसंयुक्तो भूयः शरभतां गतः ।
मया स्नेहपरीतेन न विमृष्टः कुलान्वयः ॥४२॥
42. siṁho'tibalasaṁyukto bhūyaḥ śarabhatāṁ gataḥ ,
mayā snehaparītena na vimṛṣṭaḥ kulānvayaḥ.
42. siṃhaḥ atibalasaṃyuktaḥ bhūyaḥ śarabhātām
gataḥ mayā snehaparītena na vimṛṣṭaḥ kulānvayaḥ
42. atibalasaṃyuktaḥ siṃhaḥ bhūyaḥ śarabhātām
gataḥ mayā snehaparītena kulānvayaḥ na vimṛṣṭaḥ
42. The lion, endowed with immense strength, then became a Śarabha (mythical beast). However, out of affection, I did not investigate your lineage (kulānvaya).
यस्मादेवमपापं मां पाप हिंसितुमिच्छसि ।
तस्मात्स्वयोनिमापन्नः श्वैव त्वं हि भविष्यसि ॥४३॥
43. yasmādevamapāpaṁ māṁ pāpa hiṁsitumicchasi ,
tasmātsvayonimāpannaḥ śvaiva tvaṁ hi bhaviṣyasi.
43. yasmāt evam apāpam mām pāpa hiṃsitum icchasi
tasmāt svayonim āpannaḥ śvā eva tvam hi bhaviṣyasi
43. yasmāt he pāpa,
tvam evam apāpam mām hiṃsitum icchasi,
tasmāt tvam svayonim āpannaḥ śvā eva hi bhaviṣyasi
43. Since you, O sinful one (pāpa), thus wish to harm me, who am blameless (apāpam), therefore, you shall certainly return to your original species (svayoni) and be a dog (śvā) again.
ततो मुनिजनद्वेषाद्दुष्टात्मा श्वाकृतोऽबुधः ।
ऋषिणा शरभः शप्तः स्वं रूपं पुनराप्तवान् ॥४४॥
44. tato munijanadveṣādduṣṭātmā śvākṛto'budhaḥ ,
ṛṣiṇā śarabhaḥ śaptaḥ svaṁ rūpaṁ punarāptavān.
44. tataḥ munijanadveṣāt duṣṭātmā śvākṛtaḥ abudhaḥ
ṛṣiṇā śarabhaḥ śaptaḥ svam rūpam punar āptavān
44. tataḥ munijanadveṣāt duṣṭātmā abudhaḥ śarabhaḥ
ṛṣiṇā śaptaḥ śvākṛtaḥ svam rūpam punar āptavān
44. Then, Sharabha, the wicked-minded and foolish one, who had been transformed into a dog by a sage's curse due to his hatred for ascetics, regained his own form.