Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-15, chapter-46

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
युधिष्ठिर उवाच ।
तथा महात्मनस्तस्य तपस्युग्रे च वर्ततः ।
अनाथस्येव निधनं तिष्ठत्स्वस्मासु बन्धुषु ॥१॥
1. yudhiṣṭhira uvāca ,
tathā mahātmanastasya tapasyugre ca vartataḥ ,
anāthasyeva nidhanaṁ tiṣṭhatsvasmāsu bandhuṣu.
1. yudhiṣṭhira uvāca | tathā mahātmanaḥ tasya tapasi ugre ca
vartataḥ | anāthasya iva nidhanam tiṣṭhatsu asmāsu bandhuṣu
1. yudhiṣṭhira uvāca tathā ugre
tapasi vartataḥ tasya mahātmanaḥ
asmāsu bandhuṣu tiṣṭhatsu api
anāthasya iva nidhanam abhavat
1. Yudhiṣṭhira spoke: "Thus, for that great-souled one who was engaged in severe asceticism (tapas), death came as if he were an orphan, even though we, his relatives, were present."
दुर्विज्ञेया हि गतयः पुरुषाणां मता मम ।
यत्र वैचित्रवीर्योऽसौ दग्ध एवं दवाग्निना ॥२॥
2. durvijñeyā hi gatayaḥ puruṣāṇāṁ matā mama ,
yatra vaicitravīryo'sau dagdha evaṁ davāgninā.
2. durvijñeyā hi gatayaḥ puruṣāṇām matā mama |
yatra vaicitravīryaḥ asau dagdhaḥ evam davāgninā
2. hi puruṣāṇām gatayaḥ mama matā durvijñeyāḥ
yatra asau vaicitravīryaḥ evam davāgninā dagdhaḥ
2. Indeed, the destinies of men are difficult to fathom, in my opinion, especially considering that this son of Citravīrya (Pāṇḍu) was consumed by a forest fire in such a manner.
यस्य पुत्रशतं श्रीमदभवद्बाहुशालिनः ।
नागायुतबलो राजा स दग्धो हि दवाग्निना ॥३॥
3. yasya putraśataṁ śrīmadabhavadbāhuśālinaḥ ,
nāgāyutabalo rājā sa dagdho hi davāgninā.
3. yasya putraśatam śrīmat abhavat bāhuśālinaḥ
| nāgāyutabalaḥ rājā saḥ dagdhaḥ hi davāgninā
3. yasya bāhuśālinaḥ śrīmat putraśatam abhavat
saḥ nāgāyutabalaḥ rājā hi davāgninā dagdhaḥ
3. He, who was mighty-armed and had a hundred glorious sons, that king, possessing the strength of ten thousand elephants, was indeed consumed by a forest fire.
यं पुरा पर्यवीजन्त तालवृन्तैर्वरस्त्रियः ।
तं गृध्राः पर्यवीजन्त दावाग्निपरिकालितम् ॥४॥
4. yaṁ purā paryavījanta tālavṛntairvarastriyaḥ ,
taṁ gṛdhrāḥ paryavījanta dāvāgniparikālitam.
4. yam purā paryavījanta tālavṛntaiḥ varastriyaḥ
| tam gṛdhrāḥ paryavījanta dāvāgniparikālitam
4. purā varastriyaḥ yam tālavṛntaiḥ paryavījanta
tam dāvāgniparikālitam gṛdhrāḥ paryavījanta
4. Him whom beautiful women once fanned with palm-leaf fans, him, scorched by the forest fire, vultures now fanned.
सूतमागधसंघैश्च शयानो यः प्रबोध्यते ।
धरण्यां स नृपः शेते पापस्य मम कर्मभिः ॥५॥
5. sūtamāgadhasaṁghaiśca śayāno yaḥ prabodhyate ,
dharaṇyāṁ sa nṛpaḥ śete pāpasya mama karmabhiḥ.
5. sūtamāgadhasaṅghaiḥ ca śayānaḥ yaḥ prabodhyate
dharaṇyāṃ sa nṛpaḥ śete pāpasya mama karmabhiḥ
5. That king, who used to be awakened by groups of bards and panegyrists, now lies on the earth because of my sinful actions (karma).
न तु शोचामि गान्धारीं हतपुत्रां यशस्विनीम् ।
पतिलोकमनुप्राप्तां तथा भर्तृव्रते स्थिताम् ॥६॥
6. na tu śocāmi gāndhārīṁ hataputrāṁ yaśasvinīm ,
patilokamanuprāptāṁ tathā bhartṛvrate sthitām.
6. na tu śocāmi gāndhārīm hataputrām yaśasvinīm
patilokam anuprāptām tathā bhartṛvrate sthitām
6. But I do not lament for the glorious Gāndhārī, who, though her sons were slain, has attained the realm of her husband and remained steadfast in her vow of devotion to him.
पृथामेव तु शोचामि या पुत्रैश्वर्यमृद्धिमत् ।
उत्सृज्य सुमहद्दीप्तं वनवासमरोचयत् ॥७॥
7. pṛthāmeva tu śocāmi yā putraiśvaryamṛddhimat ,
utsṛjya sumahaddīptaṁ vanavāsamarocayat.
7. pṛthām eva tu śocāmi yā putraiśvaryam ṛddhimat
utsṛjya sumahat dīptam vanavāsam arocayat
7. But I lament only for Pṛthā (Kuntī), who, having forsaken the immensely glorious and prosperous sovereignty of her sons, preferred dwelling in the forest.
धिग्राज्यमिदमस्माकं धिग्बलं धिक्पराक्रमम् ।
क्षत्रधर्मं च धिग्यस्मान्मृता जीवामहे वयम् ॥८॥
8. dhigrājyamidamasmākaṁ dhigbalaṁ dhikparākramam ,
kṣatradharmaṁ ca dhigyasmānmṛtā jīvāmahe vayam.
8. dhik rājyam idam asmākam dhik balam dhik parākramam
kṣatradharmam ca dhik yasmāt mṛtāḥ jīvāmahe vayam
8. Fie on this kingdom of ours! Fie on our strength! Fie on our valor! And fie on the natural law (dharma) of a warrior, because of which we live as if dead.
सुसूक्ष्मा किल कालस्य गतिर्द्विजवरोत्तम ।
यत्समुत्सृज्य राज्यं सा वनवासमरोचयत् ॥९॥
9. susūkṣmā kila kālasya gatirdvijavarottama ,
yatsamutsṛjya rājyaṁ sā vanavāsamarocayat.
9. susūkṣmā kila kālasya gatiḥ dvijavarottama
yat samutsṛjya rājyam sā vanavāsam arocayat
9. dvijavarottama kālasya gatiḥ susūkṣmā kila
yat sā rājyam samutsṛjya vanavāsam arocayat
9. O best among the excellent brahmins, truly the course of time is exceedingly subtle, given that she, having completely relinquished her kingdom, preferred to live in the forest.
युधिष्ठिरस्य जननी भीमस्य विजयस्य च ।
अनाथवत्कथं दग्धा इति मुह्यामि चिन्तयन् ॥१०॥
10. yudhiṣṭhirasya jananī bhīmasya vijayasya ca ,
anāthavatkathaṁ dagdhā iti muhyāmi cintayan.
10. yudhiṣṭhirasya jananī bhīmasya vijayasya ca
anāthavat katham dagdhā iti muhyāmi cintayan
10. yudhiṣṭhirasya bhīmasya vijayasya ca jananī
katham anāthavat dagdhā iti cintayan muhyāmi
10. How could the mother of Yudhiṣṭhira, Bhīma, and Arjuna have been burned as if she were an orphan? Pondering this, I am truly perplexed.
वृथा संतोषितो वह्निः खाण्डवे सव्यसाचिना ।
उपकारमजानन्स कृतघ्न इति मे मतिः ॥११॥
11. vṛthā saṁtoṣito vahniḥ khāṇḍave savyasācinā ,
upakāramajānansa kṛtaghna iti me matiḥ.
11. vṛthā saṃtoṣitaḥ vahniḥ khāṇḍave savyasācinā
upakāram ajānan saḥ kṛtaghnaḥ iti me matiḥ
11. savyasācinā khāṇḍave vahniḥ vṛthā saṃtoṣitaḥ
saḥ upakāram ajānan kṛtaghnaḥ iti me matiḥ
11. The fire (Agni) was appeased in vain by Arjuna (Savyasācin) in the Khāṇḍava forest. Not recognizing that benefit, he (Agni) is ungrateful; this is my view.
यत्रादहत्स भगवान्मातरं सव्यसाचिनः ।
कृत्वा यो ब्राह्मणच्छद्म भिक्षार्थी समुपागतः ।
धिगग्निं धिक्च पार्थस्य विश्रुतां सत्यसंधताम् ॥१२॥
12. yatrādahatsa bhagavānmātaraṁ savyasācinaḥ ,
kṛtvā yo brāhmaṇacchadma bhikṣārthī samupāgataḥ ,
dhigagniṁ dhikca pārthasya viśrutāṁ satyasaṁdhatām.
12. yatra adahat saḥ bhagavān mātaram
savyasācinaḥ kṛtvā yaḥ brāhmaṇacchadma
bhikṣārthī samupāgataḥ dhik agnim dhik
ca pārthasya viśrutām satyasaṃdhatām
12. yatra yaḥ brāhmaṇacchadma kṛtvā bhikṣārthī
samupāgataḥ saḥ bhagavān savyasācinaḥ
mātaram adahat dhik agnim ca
dhik pārthasya viśrutām satyasaṃdhatām
12. How could that divine (Agni) have burned the mother of Arjuna (Savyasācin), especially after he had approached assuming the disguise of a brahmin, seeking alms? Shame on Agni! And shame on Arjuna's (Pārtha's) renowned adherence to truth!
इदं कष्टतरं चान्यद्भगवन्प्रतिभाति मे ।
वृथाग्निना समायोगो यदभूत्पृथिवीपतेः ॥१३॥
13. idaṁ kaṣṭataraṁ cānyadbhagavanpratibhāti me ,
vṛthāgninā samāyogo yadabhūtpṛthivīpateḥ.
13. idam kaṣṭataram ca anyat bhagavan pratibhāti me
vṛthā agninā samāyogaḥ yat abhūt pṛthivīpateḥ
13. bhagavan idam anyat ca kaṣṭataram me pratibhāti
yat pṛthivīpateḥ vṛthā agninā samāyogaḥ abhūt
13. O venerable one, this other matter also seems more distressing to me: that the king had a futile encounter with fire.
तथा तपस्विनस्तस्य राजर्षेः कौरवस्य ह ।
कथमेवंविधो मृत्युः प्रशास्य पृथिवीमिमाम् ॥१४॥
14. tathā tapasvinastasya rājarṣeḥ kauravasya ha ,
kathamevaṁvidho mṛtyuḥ praśāsya pṛthivīmimām.
14. tathā tapasvinaḥ tasya rājarṣeḥ kauravasya ha
katham evamvidhaḥ mṛtyuḥ praśāsya pṛthivīm imām
14. tathā ha tasya tapasvinaḥ rājarṣeḥ kauravasya
imām pṛthivīm praśāsya evamvidhaḥ mṛtyuḥ katham
14. And how indeed did such a death befall that ascetic, that royal sage, the scion of Kuru, after he had ruled this entire earth?
तिष्ठत्सु मन्त्रपूतेषु तस्याग्निषु महावने ।
वृथाग्निना समायुक्तो निष्ठां प्राप्तः पिता मम ॥१५॥
15. tiṣṭhatsu mantrapūteṣu tasyāgniṣu mahāvane ,
vṛthāgninā samāyukto niṣṭhāṁ prāptaḥ pitā mama.
15. tiṣṭhatsu mantrapūteṣu tasya agniṣu mahāvane
vṛthā agninā samāyuktaḥ niṣṭhām prāptaḥ pitā mama
15. mama pitā tasya mantrapūteṣu agniṣu mahāvane
tiṣṭhatsu vṛthā agninā samāyuktaḥ niṣṭhām prāptaḥ
15. Even though his fires, consecrated by mantras, were present in the great forest, my father met his end, afflicted by a futile fire.
मन्ये पृथा वेपमाना कृशा धमनिसंतता ।
हा तात धर्मराजेति समाक्रन्दन्महाभये ॥१६॥
16. manye pṛthā vepamānā kṛśā dhamanisaṁtatā ,
hā tāta dharmarājeti samākrandanmahābhaye.
16. manye pṛthā vepamānā kṛśā dhamanisaṃtatā hā
tāta dharmarāja iti samākrandan mahābhaye
16. aham manye pṛthā vepamānā kṛśā dhamanisaṃtatā
mahābhaye hā tāta dharmarāja iti samākrandan
16. I imagine Pṛthā, trembling, emaciated, her veins prominent, would have cried out in great fear, 'Alas, O father! O king of righteousness!'
भीम पर्याप्नुहि भयादिति चैवाभिवाशती ।
समन्ततः परिक्षिप्ता माता मेऽभूद्दवाग्निना ॥१७॥
17. bhīma paryāpnuhi bhayāditi caivābhivāśatī ,
samantataḥ parikṣiptā mātā me'bhūddavāgninā.
17. bhīma paryāpnuhi bhayāt iti ca eva abhivāśatī
samantataḥ parikṣiptā mātā me abhūt davāgninā
17. me mātā davāgninā samantataḥ parikṣiptā abhūt
bhīma bhayāt paryāpnuhi iti ca eva abhivāśatī
17. My mother was surrounded on all sides by a forest fire, and she was crying out, 'Bhīma! Protect me from fear!'
सहदेवः प्रियस्तस्याः पुत्रेभ्योऽधिक एव तु ।
न चैनां मोक्षयामास वीरो माद्रवतीसुतः ॥१८॥
18. sahadevaḥ priyastasyāḥ putrebhyo'dhika eva tu ,
na caināṁ mokṣayāmāsa vīro mādravatīsutaḥ.
18. sahadevaḥ priyaḥ tasyāḥ putrebhyaḥ adhikaḥ eva
tu na ca enām mokṣayāmāsa vīraḥ mādravatīsutaḥ
18. tu tasyāḥ priyaḥ sahadevaḥ putrebhyaḥ eva adhikaḥ
ca vīraḥ mādravatīsutaḥ enām na mokṣayāmāsa
18. But her beloved Sahadeva was indeed dearer than (her other) sons. Yet, the heroic son of Mādravatī (Sahadeva) was unable to save her.
तच्छ्रुत्वा रुरुदुः सर्वे समालिङ्ग्य परस्परम् ।
पाण्डवाः पञ्च दुःखार्ता भूतानीव युगक्षये ॥१९॥
19. tacchrutvā ruruduḥ sarve samāliṅgya parasparam ,
pāṇḍavāḥ pañca duḥkhārtā bhūtānīva yugakṣaye.
19. tat śrutvā ruruduḥ sarve samāliṅgya parasparam
pāṇḍavāḥ pañca duḥkhārtāḥ bhūtāni iva yugakṣaye
19. tat śrutvā pañca pāṇḍavāḥ sarve duḥkhārtāḥ
parasparam samāliṅgya yugakṣaye bhūtāni iva ruruduḥ
19. Having heard that, all five Pāṇḍavas, distressed by sorrow, embraced each other and cried, like beings at the end of an age.
तेषां तु पुरुषेन्द्राणां रुदतां रुदितस्वनः ।
प्रासादाभोगसंरुद्धो अन्वरौत्सीत्स रोदसी ॥२०॥
20. teṣāṁ tu puruṣendrāṇāṁ rudatāṁ ruditasvanaḥ ,
prāsādābhogasaṁruddho anvarautsītsa rodasī.
20. teṣām tu puruṣendrāṇām rudatām ruditasvanaḥ
prāsādābhogasaṃruddhaḥ anvarautsīt saḥ rodasī
20. tu teṣām puruṣendrāṇām rudatām saḥ
prāsādābhogasaṃruddhaḥ ruditasvanaḥ rodasī anvarautsīt
20. But the sound of weeping from those foremost among men, confined within the vast expanse of the palace, echoed through heaven and earth.