Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-199

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
मनुरुवाच ।
यदा ते पञ्चभिः पञ्च विमुक्ता मनसा सह ।
अथ तद्द्रक्ष्यसे ब्रह्म मणौ सूत्रमिवार्पितम् ॥१॥
1. manuruvāca ,
yadā te pañcabhiḥ pañca vimuktā manasā saha ,
atha taddrakṣyase brahma maṇau sūtramivārpitam.
1. manuḥ uvāca yadā te pañcabhiḥ pañca vimuktāḥ manasā
saha atha tat drakṣyase brahma maṇau sūtram iva arpitam
1. manuḥ uvāca yadā te pañca pañcabhiḥ manasā saha vimuktāḥ
atha tat brahma drakṣyase maṇau sūtram iva arpitam
1. Manu said: When your five (senses) are liberated from the five (sense objects) along with the mind, then you will perceive that Brahman (brahman), like a thread strung in a jewel.
तदेव च यथा सूत्रं सुवर्णे वर्तते पुनः ।
मुक्तास्वथ प्रवालेषु मृन्मये राजते तथा ॥२॥
2. tadeva ca yathā sūtraṁ suvarṇe vartate punaḥ ,
muktāsvatha pravāleṣu mṛnmaye rājate tathā.
2. tadeva ca yathā sūtram suvarṇe vartate punaḥ
muktāsu atha pravāleṣu mṛnmaye rājate tathā
2. yathā sūtram suvarṇe vartate ca,
punaḥ tathā muktāsu atha pravāleṣu mṛnmaye tadeva rājate
2. And just as that very thread (sūtra) exists within gold, so too, it shines forth in pearls, then in corals, and in earthen objects.
तद्वद्गोषु मनुष्येषु तद्वद्धस्तिमृगादिषु ।
तद्वत्कीटपतंगेषु प्रसक्तात्मा स्वकर्मभिः ॥३॥
3. tadvadgoṣu manuṣyeṣu tadvaddhastimṛgādiṣu ,
tadvatkīṭapataṁgeṣu prasaktātmā svakarmabhiḥ.
3. tadvat goṣu manuṣyeṣu tadvat hastimṛgādiṣu
tadvat kīṭapataṅgeṣu prasakta ātmā svakarmabhiḥ
3. ātma svakarmabhiḥ prasaktaḥ,
tadvat goṣu manuṣyeṣu,
tadvat hastimṛgādiṣu,
tadvat kīṭapataṅgeṣu
3. Similarly, in cows, in humans, and likewise in elephants, deer, and other animals, and in the same way in insects and winged creatures, the self (ātman) remains engaged/attached due to its own actions (karma).
येन येन शरीरेण यद्यत्कर्म करोत्ययम् ।
तेन तेन शरीरेण तत्तत्फलमुपाश्नुते ॥४॥
4. yena yena śarīreṇa yadyatkarma karotyayam ,
tena tena śarīreṇa tattatphalamupāśnute.
4. yena yena śarīreṇa yat yat karma karoti ayam
tena tena śarīreṇa tat tat phalam upāśnute
4. ayam yena yena śarīreṇa yat yat karma karoti,
tena tena śarīreṇa tat tat phalam upāśnute
4. Whatever action (karma) this (self) performs with whichever body, it experiences the corresponding fruit through that very same body.
यथा ह्येकरसा भूमिरोषध्यात्मानुसारिणी ।
तथा कर्मानुगा बुद्धिरन्तरात्मानुदर्शिनी ॥५॥
5. yathā hyekarasā bhūmiroṣadhyātmānusāriṇī ,
tathā karmānugā buddhirantarātmānudarśinī.
5. yathā hi ekarasā bhūmiḥ oṣadhyātmānusāriṇī
tathā karmānugā buddhiḥ antarātmanudarśinī
5. yathā hi ekarasā bhūmiḥ oṣadhyātmānusāriṇī,
tathā buddhiḥ karmānugā antarātmanudarśinī
5. Just as the earth, though possessing a single essence, gives rise to plants that follow their individual intrinsic nature (ātman), so too the intellect (buddhi) follows one's actions (karma) and perceives the inner self (antarātman).
ज्ञानपूर्वोद्भवा लिप्सा लिप्सापूर्वाभिसंधिता ।
अभिसंधिपूर्वकं कर्म कर्ममूलं ततः फलम् ॥६॥
6. jñānapūrvodbhavā lipsā lipsāpūrvābhisaṁdhitā ,
abhisaṁdhipūrvakaṁ karma karmamūlaṁ tataḥ phalam.
6. jñānapūrvodbhavā lipsā lipsāpūrvābhisandhitā
abhisandhipūrvakam karma karmamūlam tataḥ phalam
6. lipsā jñānapūrvodbhavā,
abhisandhitā lipsāpūrvā,
karma abhisandhipūrvakam,
tataḥ phalam karmamūlam
6. Desire arises preceded by knowledge; intention is preceded by desire. Action (karma) is preceded by intention, and thereafter, the fruit (phala) has action (karma) as its root.
फलं कर्मात्मकं विद्यात्कर्म ज्ञेयात्मकं तथा ।
ज्ञेयं ज्ञानात्मकं विद्याज्ज्ञानं सदसदात्मकम् ॥७॥
7. phalaṁ karmātmakaṁ vidyātkarma jñeyātmakaṁ tathā ,
jñeyaṁ jñānātmakaṁ vidyājjñānaṁ sadasadātmakam.
7. phalam karmātmakam vidyāt karma jñeyātmakam tathā
jñeyam jñānātmakam vidyāt jñānam sadasadātmakam
7. phalam karmātmakam vidyāt,
tathā karma jñeyātmakam,
jñeyam jñānātmakam vidyāt,
jñānam sadasadātmakam
7. One should understand that the fruit is of the nature of action (karma), and similarly, action (karma) is of the nature of the knowable. One should know that the knowable is of the nature of knowledge (jñāna), and knowledge (jñāna) is of the nature of both existence and non-existence.
ज्ञानानां च फलानां च ज्ञेयानां कर्मणां तथा ।
क्षयान्ते तत्फलं दिव्यं ज्ञानं ज्ञेयप्रतिष्ठितम् ॥८॥
8. jñānānāṁ ca phalānāṁ ca jñeyānāṁ karmaṇāṁ tathā ,
kṣayānte tatphalaṁ divyaṁ jñānaṁ jñeyapratiṣṭhitam.
8. jñānānām ca phalānām ca jñeyānām karmaṇām tathā
kṣayānte tat phalam divyam jñānam jñeyapratiṣṭhitam
8. jñānānām ca phalānām ca jñeyānām ca karmaṇām tathā kṣayānte,
tat divyam phalam jñānam jñeyapratiṣṭhitam
8. At the conclusion of the decay of various forms of knowledge (jñāna), fruits, knowables, and actions (karma), that divine knowledge (jñāna) emerges as the fruit, established in the knowable.
महद्धि परमं भूतं युक्ताः पश्यन्ति योगिनः ।
अबुधास्तं न पश्यन्ति ह्यात्मस्था गुणबुद्धयः ॥९॥
9. mahaddhi paramaṁ bhūtaṁ yuktāḥ paśyanti yoginaḥ ,
abudhāstaṁ na paśyanti hyātmasthā guṇabuddhayaḥ.
9. mahat hi paramam bhūtam yuktāḥ paśyanti yoginaḥ
abudhāḥ tam na paśyanti hi ātmasthāḥ guṇabuddhayaḥ
9. yuktāḥ yoginaḥ hi mahat paramam bhūtam paśyanti,
abudhāḥ tu tam na paśyanti hi ātmasthāḥ guṇabuddhayaḥ
9. Indeed, disciplined yogis (yogins) perceive the great, supreme being. However, the ignorant do not see Him, for their intellects are entangled in the qualities (guṇas) and centered on the individual self (ātman).
पृथिवीरूपतो रूपमपामिह महत्तरम् ।
अद्भ्यो महत्तरं तेजस्तेजसः पवनो महान् ॥१०॥
10. pṛthivīrūpato rūpamapāmiha mahattaram ,
adbhyo mahattaraṁ tejastejasaḥ pavano mahān.
10. pṛthivīrūpataḥ rūpam apām iha mahattaram
adbhyaḥ mahattaram tejaḥ tejasaḥ pavanaḥ mahān
10. iha apām rūpam pṛthivīrūpataḥ mahattaram
adbhyaḥ tejaḥ mahattaram tejasaḥ mahān pavanaḥ
10. Here, the form of water is greater than the form of earth. Fire (tejas) is greater than water, and the great wind is greater than fire (tejas).
पवनाच्च महद्व्योम तस्मात्परतरं मनः ।
मनसो महती बुद्धिर्बुद्धेः कालो महान्स्मृतः ॥११॥
11. pavanācca mahadvyoma tasmātparataraṁ manaḥ ,
manaso mahatī buddhirbuddheḥ kālo mahānsmṛtaḥ.
11. pavanāt ca mahat vyoma tasmāt parataram manaḥ
manasaḥ mahatī buddhiḥ buddheḥ kālaḥ mahān smṛtaḥ
11. pavanāt ca mahat vyoma tasmāt manaḥ parataram
manasaḥ mahatī buddhiḥ buddheḥ mahān kālaḥ smṛtaḥ
11. And greater than wind is the great sky. Higher than that (sky) is the mind. Greater than the mind is the great intellect, and time is considered greater than the intellect.
कालात्स भगवान्विष्णुर्यस्य सर्वमिदं जगत् ।
नादिर्न मध्यं नैवान्तस्तस्य देवस्य विद्यते ॥१२॥
12. kālātsa bhagavānviṣṇuryasya sarvamidaṁ jagat ,
nādirna madhyaṁ naivāntastasya devasya vidyate.
12. kālāt saḥ bhagavān viṣṇuḥ yasya sarvam idam jagat na
ādiḥ na madhyam na eva antaḥ tasya devasya vidyate
12. kālāt saḥ bhagavān viṣṇuḥ yasya idam sarvam jagat tasya
devasya ādiḥ na vidyate madhyam na eva antaḥ na vidyate
12. Greater than time is that glorious Lord Viṣṇu, to whom this entire universe belongs. For that divine being, there is no beginning, no middle, and no end.
अनादित्वादमध्यत्वादनन्तत्वाच्च सोऽव्ययः ।
अत्येति सर्वदुःखानि दुःखं ह्यन्तवदुच्यते ॥१३॥
13. anāditvādamadhyatvādanantatvācca so'vyayaḥ ,
atyeti sarvaduḥkhāni duḥkhaṁ hyantavaducyate.
13. anāditvāt amadhyatvāt anantatvāt ca saḥ avyayaḥ
atyeti sarvaduḥkhāni duḥkham hi antavat ucyate
13. anāditvāt amadhyatvāt anantatvāt ca saḥ avyayaḥ
saḥ sarvaduḥkhāni atyeti hi duḥkham antavat ucyate
13. Because of having no beginning, no middle, and no end, He is imperishable. He overcomes all sufferings, for suffering is indeed said to be finite.
तद्ब्रह्म परमं प्रोक्तं तद्धाम परमं स्मृतम् ।
तद्गत्वा कालविषयाद्विमुक्ता मोक्षमाश्रिताः ॥१४॥
14. tadbrahma paramaṁ proktaṁ taddhāma paramaṁ smṛtam ,
tadgatvā kālaviṣayādvimuktā mokṣamāśritāḥ.
14. tat brahma paramam proktam tat dhāma paramam smṛtam
tat gatvā kālaviṣayāt vimuktāḥ mokṣam āśritāḥ
14. tat brahma paramam proktam tat dhāma paramam smṛtam
tat gatvā kālaviṣayāt vimuktāḥ mokṣam āśritāḥ
14. That Brahman (brahman) is declared supreme, and that abode is considered supreme. Having reached that state, they are liberated from the realm of time and abide in liberation (mokṣa).
गुणैस्त्वेतैः प्रकाशन्ते निर्गुणत्वात्ततः परम् ।
निवृत्तिलक्षणो धर्मस्तथानन्त्याय कल्पते ॥१५॥
15. guṇaistvetaiḥ prakāśante nirguṇatvāttataḥ param ,
nivṛttilakṣaṇo dharmastathānantyāya kalpate.
15. guṇaiḥ tu etaiḥ prakāśante nirguṇatvāt tataḥ param
nivṛttilakṣaṇaḥ dharmaḥ tathā ānantyāya kalpate
15. tu etaiḥ guṇaiḥ prakāśante tataḥ param nirguṇatvāt
nivṛttilakṣaṇaḥ dharmaḥ tathā ānantyāya kalpate
15. Yet, they manifest through these qualities (guṇa), being beyond them due to their quality-less nature. The intrinsic nature (dharma) marked by cessation leads to eternal bliss.
ऋचो यजूंषि सामानि शरीराणि व्यपाश्रिताः ।
जिह्वाग्रेषु प्रवर्तन्ते यत्नसाध्या विनाशिनः ॥१६॥
16. ṛco yajūṁṣi sāmāni śarīrāṇi vyapāśritāḥ ,
jihvāgreṣu pravartante yatnasādhyā vināśinaḥ.
16. ṛcaḥ yajūṃṣi sāmāni śarīrāṇi vyapāśritāḥ
jihvāgreṣu pravartante yatnasādhyāḥ vināśinaḥ
16. ṛcaḥ yajūṃṣi sāmāni śarīrāṇi vyapāśritāḥ
jihvāgreṣu pravartante yatnasādhyāḥ vināśinaḥ
16. The verses (ṛc), sacrificial formulas (yajus), and chants (sāman) - residing in bodies - are uttered at the tips of tongues; they are attained through effort and are perishable.
न चैवमिष्यते ब्रह्म शरीराश्रयसंभवम् ।
न यत्नसाध्यं तद्ब्रह्म नादिमध्यं न चान्तवत् ॥१७॥
17. na caivamiṣyate brahma śarīrāśrayasaṁbhavam ,
na yatnasādhyaṁ tadbrahma nādimadhyaṁ na cāntavat.
17. na ca evam iṣyate brahma śarīrāśrayasaṃbhavam na
yatnasādhyam tat brahma na ādimadhyam na ca antavat
17. ca na evam iṣyate brahma śarīrāśrayasaṃbhavam tat
brahma na yatnasādhyam na ādimadhyam ca na antavat
17. Brahman (brahman) is certainly not considered to originate from reliance on a body in this manner. That Brahman is not attainable through effort, nor does it have a beginning, a middle, or an end.
ऋचामादिस्तथा साम्नां यजुषामादिरुच्यते ।
अन्तश्चादिमतां दृष्टो न चादिर्ब्रह्मणः स्मृतः ॥१८॥
18. ṛcāmādistathā sāmnāṁ yajuṣāmādirucyate ,
antaścādimatāṁ dṛṣṭo na cādirbrahmaṇaḥ smṛtaḥ.
18. ṛcām ādiḥ tathā sāmnām yajuṣām ādiḥ ucyate antaḥ
ca ādimatām dṛṣṭaḥ na ca ādiḥ brahmaṇaḥ smṛtaḥ
18. brahmaṇaḥ ādiḥ na ca smṛtaḥ ṛcām ādiḥ tathā sāmnām
yajuṣām ca ādiḥ ucyate ādimatām antaḥ ca dṛṣṭaḥ
18. It is said to be the beginning of the Ṛc verses, likewise of the Sāman chants, and of the Yajus formulas. The end of things that have a beginning is seen, but no beginning for Brahman (brahman) is remembered.
अनादित्वादनन्तत्वात्तदनन्तमथाव्ययम् ।
अव्ययत्वाच्च निर्द्वंद्वं द्वंद्वाभावात्ततः परम् ॥१९॥
19. anāditvādanantatvāttadanantamathāvyayam ,
avyayatvācca nirdvaṁdvaṁ dvaṁdvābhāvāttataḥ param.
19. anāditvāt anantatvāt tat anantam atha avyayam
avyayatvāt ca nirdvandvam dvandva-abhāvāt tataḥ param
19. anāditvāt anantatvāt tat anantam avyayam atha
avyayatvāt ca nirdvandvam dvandva-abhāvāt tataḥ param
19. Because it is without beginning (anāditvāt) and without end (anantatvāt), it is therefore infinite and imperishable. Because of its imperishability, it is free from duality, and because of the absence of duality, it is beyond that.
अदृष्टतोऽनुपायाच्चाप्यभिसंधेश्च कर्मणः ।
न तेन मर्त्याः पश्यन्ति येन गच्छन्ति तत्परम् ॥२०॥
20. adṛṣṭato'nupāyāccāpyabhisaṁdheśca karmaṇaḥ ,
na tena martyāḥ paśyanti yena gacchanti tatparam.
20. adṛṣṭataḥ anupāyāt ca api abhisaṃdheḥ ca karmaṇaḥ
na tena martyāḥ paśyanti yena gacchanti tat param
20. martyāḥ adṛṣṭataḥ anupāyāt ca api karmaṇaḥ abhisaṃdheḥ
ca tena na paśyanti yena tat param gacchanti
20. Through the unseen (adṛṣṭataḥ), by lack of means (anupāyāt), and also by the intention (abhisaṃdheḥ) of action (karmaṇaḥ) - mortals do not perceive That by which they attain the Supreme.
विषयेषु च संसर्गाच्छाश्वतस्य च दर्शनात् ।
मनसा चान्यदाकाङ्क्षन्परं न प्रतिपद्यते ॥२१॥
21. viṣayeṣu ca saṁsargācchāśvatasya ca darśanāt ,
manasā cānyadākāṅkṣanparaṁ na pratipadyate.
21. viṣayeṣu ca saṃsargāt śāśvatasya ca darśanāt
manasā ca anyat ākāṅkṣan param na pratipadyate
21. viṣayeṣu saṃsargāt ca śāśvatasya darśanāt ca
manasā anyat ākāṅkṣan ca param na pratipadyate
21. And by attachment to sense objects (viṣayeṣu saṃsargāt), and by not perceiving the eternal (śāśvatasya darśanāt), and by desiring something else with the mind (manasā anyat ākāṅkṣan) - one does not attain the Supreme.
गुणान्यदिह पश्यन्ति तदिच्छन्त्यपरे जनाः ।
परं नैवाभिकाङ्क्षन्ति निर्गुणत्वाद्गुणार्थिनः ॥२२॥
22. guṇānyadiha paśyanti tadicchantyapare janāḥ ,
paraṁ naivābhikāṅkṣanti nirguṇatvādguṇārthinaḥ.
22. guṇān yadi iha paśyanti tat icchanti apare janāḥ
param na eva abhikāṅkṣanti nirguṇatvāt guṇārthinaḥ
22. iha janāḥ yadi guṇān paśyanti apare tat icchanti
guṇārthinaḥ nirguṇatvāt param na eva abhikāṅkṣanti
22. If people here perceive qualities, other individuals desire those (qualities). However, those who seek qualities do not long for the Supreme (brahman), precisely because it is without qualities (nirguṇa).
गुणैर्यस्त्ववरैर्युक्तः कथं विद्याद्गुणानिमान् ।
अनुमानाद्धि गन्तव्यं गुणैरवयवैः सह ॥२३॥
23. guṇairyastvavarairyuktaḥ kathaṁ vidyādguṇānimān ,
anumānāddhi gantavyaṁ guṇairavayavaiḥ saha.
23. guṇaiḥ yaḥ tu avaraiḥ yuktaḥ katham vidyāt guṇān
imān anumānāt hi gantavyam guṇaiḥ avayavaiḥ saha
23. yaḥ tu avaraiḥ guṇaiḥ yuktaḥ katham imān guṇān
vidyāt hi anumānāt guṇaiḥ avayavaiḥ saha gantavyam
23. Indeed, how can one who is endowed with inferior qualities comprehend these (higher) qualities? These qualities, along with their constituents, should indeed be understood through inference.
सूक्ष्मेण मनसा विद्मो वाचा वक्तुं न शक्नुमः ।
मनो हि मनसा ग्राह्यं दर्शनेन च दर्शनम् ॥२४॥
24. sūkṣmeṇa manasā vidmo vācā vaktuṁ na śaknumaḥ ,
mano hi manasā grāhyaṁ darśanena ca darśanam.
24. sūkṣmeṇa manasā vidmaḥ vācā vaktum na śaknumaḥ
manaḥ hi manasā grāhyam darśanena ca darśanam
24. sūkṣmeṇa manasā (vayam) vidmaḥ vācā vaktum na śaknumaḥ
hi manaḥ manasā grāhyam ca darśanam darśanena
24. We comprehend with a subtle mind, but we are unable to express it in words. For the mind (itself) is to be grasped by the mind, and vision (is to be grasped) by vision.
ज्ञानेन निर्मलीकृत्य बुद्धिं बुद्ध्या तथा मनः ।
मनसा चेन्द्रियग्राममनन्तं प्रतिपद्यते ॥२५॥
25. jñānena nirmalīkṛtya buddhiṁ buddhyā tathā manaḥ ,
manasā cendriyagrāmamanantaṁ pratipadyate.
25. jñānena nirmalīkṛtya buddhim buddhyā tathā manaḥ
manasā ca indriya-grāmam anantam pratipadyate
25. jñānena buddhim nirmalīkṛtya tathā buddhyā manaḥ (nirmalīkṛtya)
manasā ca indriyagrāmam (saha) anantam pratipadyate
25. Having purified the intellect through knowledge, and likewise the mind through the intellect, one then attains the infinite (brahman) through the mind, along with the group of senses.
बुद्धिप्रहीणो मनसासमृद्धस्तथा निराशीर्गुणतामुपैति ।
परं त्यजन्तीह विलोभ्यमाना हुताशनं वायुरिवेन्धनस्थम् ॥२६॥
26. buddhiprahīṇo manasāsamṛddha;stathā nirāśīrguṇatāmupaiti ,
paraṁ tyajantīha vilobhyamānā; hutāśanaṁ vāyurivendhanastham.
26. buddhiprahīṇaḥ manasā asammṛddhaḥ
tathā nirāśīḥ guṇatām upaiti |
param tyajanti iha vilobhyamānāḥ
hutāśanam vāyuḥ iva indhanastham
26. buddhiprahīṇaḥ manasā asammṛddhaḥ tathā nirāśīḥ (saḥ) guṇatām upaiti.
Iha vilobhyamānāḥ (janāḥ) param tyajanti,
vāyuḥ iva indhanastham hutāśanam (praviśya tatra līyate).
26. One who is deprived of intellect (buddhi), not enriched by the mind (manas), and without desires, attains the state of being governed by the fundamental qualities (guṇas). Being enticed here, people abandon the Supreme, just as the wind (vāyu) becomes absorbed into the fire abiding in the fuel.
गुणादाने विप्रयोगे च तेषां मनः सदा बुद्धिपरावराभ्याम् ।
अनेनैव विधिना संप्रवृत्तो गुणादाने ब्रह्मशरीरमेति ॥२७॥
27. guṇādāne viprayoge ca teṣāṁ; manaḥ sadā buddhiparāvarābhyām ,
anenaiva vidhinā saṁpravṛtto; guṇādāne brahmaśarīrameti.
27. guṇādāne viprayoge ca teṣām manaḥ sadā buddhiparāvarābhyām
| anena eva vidhinā sampravṛttaḥ guṇādāne brahmaśarīram eti
27. manaḥ sadā teṣām guṇādāne ca viprayoge buddhiparāvarābhyām (yuktam asti).
Anena eva vidhinā guṇādāne sampravṛttaḥ (puruṣaḥ) brahmaśarīram eti.
27. The mind (manas) is constantly associated with both higher and lower aspects of the intellect (buddhi), involved in the acceptance and separation of these qualities (guṇas). One who is engaged in this very process of understanding the qualities (guṇas) attains the nature of (Brahman).
अव्यक्तात्मा पुरुषोऽव्यक्तकर्मा सोऽव्यक्तत्वं गच्छति ह्यन्तकाले ।
तैरेवायं चेन्द्रियैर्वर्धमानैर्ग्लायद्भिर्वा वर्तते कर्मरूपः ॥२८॥
28. avyaktātmā puruṣo'vyaktakarmā; so'vyaktatvaṁ gacchati hyantakāle ,
tairevāyaṁ cendriyairvardhamānai;rglāyadbhirvā vartate karmarūpaḥ.
28. avyaktātmā puruṣaḥ avyaktakarmā saḥ
avyaktatvam gacchati hi antakāle |
taiḥ eva ayam ca indriyaiḥ vardhamānaiḥ
glāyadbhīḥ vā vartate karmarūpaḥ
28. avyaktātmā puruṣaḥ avyaktakarmā saḥ hi antakāle avyaktatvam gacchati.
Ayam karmarūpaḥ ca taiḥ eva vardhamānaiḥ vā glāyadbhīḥ indriyaiḥ vartate.
28. The (puruṣa) whose true nature (ātman) is unmanifest and whose actions (karma) are unmanifest, he indeed attains the unmanifested state at the time of final dissolution (antakāle). This (individual), whose form is (karma), exists or operates through those very senses, whether they are growing strong or decaying.
सर्वैरयं चेन्द्रियैः संप्रयुक्तो देहः प्राप्तः पञ्चभूताश्रयः स्यात् ।
नासामर्थ्याद्गच्छति कर्मणेह हीनस्तेन परमेणाव्ययेन ॥२९॥
29. sarvairayaṁ cendriyaiḥ saṁprayukto; dehaḥ prāptaḥ pañcabhūtāśrayaḥ syāt ,
nāsāmarthyādgacchati karmaṇeha; hīnastena parameṇāvyayena.
29. sarvaiḥ ayam ca indriyaiḥ samprayuktaḥ
dehaḥ prāptaḥ pañcabhūtāśrayaḥ
syāt | na asāmarthyāt gacchati karmaṇā
iha hīnaḥ tena parameṇa avyayena
29. Ayam dehaḥ ca sarvaiḥ indriyaiḥ samprayuktaḥ (san) pañcabhūtāśrayaḥ prāptaḥ syāt.
Iha karmaṇā asāmarthyāt na gacchati (puruṣaḥ),
(yat) tena parameṇa avyayena hīnaḥ (asti).
29. And this body, endowed with all senses, is indeed founded upon the five elements. Here, one does not progress through action (karma) due to incapacity, but rather, one remains deficient by being separated from that supreme, imperishable (principle).
पृथ्व्या नरः पश्यति नान्तमस्या ह्यन्तश्चास्या भविता चेति विद्धि ।
परं नयन्तीह विलोभ्यमानं यथा प्लवं वायुरिवार्णवस्थम् ॥३०॥
30. pṛthvyā naraḥ paśyati nāntamasyā; hyantaścāsyā bhavitā ceti viddhi ,
paraṁ nayantīha vilobhyamānaṁ; yathā plavaṁ vāyurivārṇavastham.
30. pṛthvyāḥ naraḥ paśyati na antam asyāḥ
hi antaḥ ca asyāḥ bhavitā ca iti
viddhi param nayanti iha vilobhyamānam
yathā plavam vāyuḥ iva arṇavastham
30. naraḥ pṛthvyāḥ antam na paśyati hi
ca asyāḥ antaḥ bhavitā ca iti viddhi
iha vilobhyamānam param nayanti
yathā vāyuḥ arṇavastham plavam iva
30. A person on Earth (pṛthvī) does not see its end. Indeed, know that it (the Earth) will also have an end. Here, they lead astray one who is tempted, just as the wind carries away a boat situated in the ocean.
दिवाकरो गुणमुपलभ्य निर्गुणो यथा भवेद्व्यपगतरश्मिमण्डलः ।
तथा ह्यसौ मुनिरिह निर्विशेषवान्स निर्गुणं प्रविशति ब्रह्म चाव्ययम् ॥३१॥
31. divākaro guṇamupalabhya nirguṇo; yathā bhavedvyapagataraśmimaṇḍalaḥ ,
tathā hyasau muniriha nirviśeṣavā;nsa nirguṇaṁ praviśati brahma cāvyayam.
31. divākaraḥ guṇam upalabhya nirguṇaḥ
yathā bhavet vyapagata-raśmi-maṇḍalaḥ
tathā hi asau muniḥ iha nirviśeṣavān
saḥ nirguṇam praviśati brahma ca avyayam
31. yathā divākaraḥ guṇam upalabhya
vyapagata-raśmi-maṇḍalaḥ nirguṇaḥ bhavet
tathā hi asau muniḥ iha nirviśeṣavān
saḥ nirguṇam ca avyayam brahma praviśati
31. Just as the sun (divākara), having acquired a quality (guṇa), becomes attributeless (nirguṇa) as if its disc of rays has departed; similarly, that sage (muni) here, possessing no distinctions (nirviśeṣavān), enters the attributeless (nirguṇa) and immutable (avyaya) Brahman (brahman).
अनागतिं सुकृतिमतां परां गतिं स्वयंभुवं प्रभवनिधानमव्ययम् ।
सनातनं यदमृतमव्ययं पदं विचार्य तं शमममृतत्वमश्नुते ॥३२॥
32. anāgatiṁ sukṛtimatāṁ parāṁ gatiṁ; svayaṁbhuvaṁ prabhavanidhānamavyayam ,
sanātanaṁ yadamṛtamavyayaṁ padaṁ; vicārya taṁ śamamamṛtatvamaśnute.
32. anāgatim sukṛtimatām parām gatim
svayaṃbhuvam prabhavanidhānam avyayam
sanātanam yat amṛtam avyayam padam
vicārya tam śamam amṛtatvam aśnute
32. sukṛtimatām anāgatim parām gatim
svayaṃbhuvam prabhavanidhānam avyayam
sanātanam yat amṛtam avyayam padam
tam vicārya śamam amṛtatvam aśnute
32. Having contemplated that self-existent (svayaṃbhū), immutable (avyaya) source and repository (prabhavanidhāna), which is the eternal (sanātana), immortal (amṛta), imperishable (avyaya) state (pada), and the supreme destination (parā gati) for the virtuous (sukṛtimat) from which there is no return (anāgati), one attains peace (śama) and immortality (amṛtatva).