Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-3, chapter-2

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
वैशंपायन उवाच ।
प्रभातायां तु शर्वर्यां तेषामक्लिष्टकर्मणाम् ।
वनं यियासतां विप्रास्तस्थुर्भिक्षाभुजोऽग्रतः ।
तानुवाच ततो राजा कुन्तीपुत्रो युधिष्ठिरः ॥१॥
1. vaiśaṁpāyana uvāca ,
prabhātāyāṁ tu śarvaryāṁ teṣāmakliṣṭakarmaṇām ,
vanaṁ yiyāsatāṁ viprāstasthurbhikṣābhujo'grataḥ ,
tānuvāca tato rājā kuntīputro yudhiṣṭhiraḥ.
1. vaiśaṃpāyana uvāca prabhātāyām tu śarvaryām
teṣām akliṣṭakarmaṇām vanam yiyāsatām
viprāḥ tasthuḥ bhikṣābhujaḥ agrataḥ tān
uvāca tataḥ rājā kuntīputraḥ yudhiṣṭhiraḥ
1. Vaiśaṁpāyana said: When that night had dawned for those (Brahmins) whose actions (karma) were unwearied, and as the Pāṇḍavas were preparing to go to the forest, the mendicant Brahmins stood before them (the Pāṇḍavas). Then King Yudhiṣṭhira, Kuntī's son, spoke to those Brahmins.
वयं हि हृतसर्वस्वा हृतराज्या हृतश्रियः ।
फलमूलामिषाहारा वनं यास्याम दुःखिताः ॥२॥
2. vayaṁ hi hṛtasarvasvā hṛtarājyā hṛtaśriyaḥ ,
phalamūlāmiṣāhārā vanaṁ yāsyāma duḥkhitāḥ.
2. vayaṃ hi hṛtasarvasvāḥ hṛtarājyāḥ hṛtaśriyaḥ
phalamūlāmiṣāhārāḥ vanaṃ yāsyāma duḥkhitāḥ
2. Indeed, we, having been deprived of all our possessions, our kingdom, and our prosperity, will go to the forest, sorrowful and subsisting on fruits, roots, and meat.
वनं च दोषबहुलं बहुव्यालसरीसृपम् ।
परिक्लेशश्च वो मन्ये ध्रुवं तत्र भविष्यति ॥३॥
3. vanaṁ ca doṣabahulaṁ bahuvyālasarīsṛpam ,
parikleśaśca vo manye dhruvaṁ tatra bhaviṣyati.
3. vanaṃ ca doṣabahulaṃ bahuvyālasarīsṛpam
parikleśaḥ ca vaḥ manye dhruvam tatra bhaviṣyati
3. And the forest is full of many dangers, with numerous wild beasts and reptiles. I certainly believe that great hardship will befall you there.
ब्राह्मणानां परिक्लेशो दैवतान्यपि सादयेत् ।
किं पुनर्मामितो विप्रा निवर्तध्वं यथेष्टतः ॥४॥
4. brāhmaṇānāṁ parikleśo daivatānyapi sādayet ,
kiṁ punarmāmito viprā nivartadhvaṁ yatheṣṭataḥ.
4. brāhmaṇānām parikleśaḥ daivatāni api sādayet kim
punaḥ mām itaḥ viprāḥ nivartadhvam yatheṣṭataḥ
4. The hardship of Brahmins would cause even the gods to languish. How much more (would it affect) me? Therefore, O Brahmins, please turn back from here as you wish.
ब्राह्मणा ऊचुः ।
गतिर्या भवतां राजंस्तां वयं गन्तुमुद्यताः ।
नार्हथास्मान्परित्यक्तुं भक्तान्सद्धर्मदर्शिनः ॥५॥
5. brāhmaṇā ūcuḥ ,
gatiryā bhavatāṁ rājaṁstāṁ vayaṁ gantumudyatāḥ ,
nārhathāsmānparityaktuṁ bhaktānsaddharmadarśinaḥ.
5. brāhmaṇāḥ ūcuḥ gatiḥ yā bhavatām rājan tām vayam gantum
udyatāḥ na arhatha asmān parityaktum bhaktān saddharmadarśinaḥ
5. The Brahmins said, "O King, we are ready to go by whatever path is destined for you. You ought not to abandon us, your devotees, who uphold the true natural law (dharma)."
अनुकम्पां हि भक्तेषु दैवतान्यपि कुर्वते ।
विशेषतो ब्राह्मणेषु सदाचारावलम्बिषु ॥६॥
6. anukampāṁ hi bhakteṣu daivatānyapi kurvate ,
viśeṣato brāhmaṇeṣu sadācārāvalambiṣu.
6. anukampām hi bhakteṣu daivatāni api kurvate
viśeṣataḥ brāhmaṇeṣu sadācārāvalambiṣu
6. Indeed, even deities show compassion towards their devotees. This is especially true for Brahmins who uphold righteous conduct.
युधिष्ठिर उवाच ।
ममापि परमा भक्तिर्ब्राह्मणेषु सदा द्विजाः ।
सहायविपरिभ्रंशस्त्वयं सादयतीव माम् ॥७॥
7. yudhiṣṭhira uvāca ,
mamāpi paramā bhaktirbrāhmaṇeṣu sadā dvijāḥ ,
sahāyaviparibhraṁśastvayaṁ sādayatīva mām.
7. yudhiṣṭhiraḥ uvāca mama api paramā bhaktiḥ brāhmaṇeṣu
sadā dvijāḥ sahāyaviparibhraṃśaḥ tu ayam sādayati iva mām
7. Yudhishthira said: 'O twice-born ones, I, too, always have supreme devotion (bhakti) towards Brahmins. But this complete loss of my helpers seems to be overwhelming me.'
आहरेयुर्हि मे येऽपि फलमूलमृगांस्तथा ।
त इमे शोकजैर्दुःखैर्भ्रातरो मे विमोहिताः ॥८॥
8. āhareyurhi me ye'pi phalamūlamṛgāṁstathā ,
ta ime śokajairduḥkhairbhrātaro me vimohitāḥ.
8. āhareyuḥ hi me ye api phalamūlamṛgān tathā te
ime śokajaiḥ duḥkhaiḥ bhrātaraḥ me vimohitāḥ
8. Indeed, those very brothers of mine, who used to gather fruits, roots, and game animals for me, are now completely bewildered by the grief-born sorrows.
द्रौपद्या विप्रकर्षेण राज्यापहरणेन च ।
दुःखान्वितानिमान्क्लेशैर्नाहं योक्तुमिहोत्सहे ॥९॥
9. draupadyā viprakarṣeṇa rājyāpaharaṇena ca ,
duḥkhānvitānimānkleśairnāhaṁ yoktumihotsahe.
9. draupadyā viprakarṣeṇa rājyāpaharaṇena ca
duḥkhānvitān imān kleśaiḥ na aham yoktum iha utsahe
9. Due to the outrage against Draupadi and the usurpation of our kingdom, I am not able to burden these brothers, who are already afflicted with sorrow, with further hardships here.
ब्राह्मणा ऊचुः ।
अस्मत्पोषणजा चिन्ता मा भूत्ते हृदि पार्थिव ।
स्वयमाहृत्य वन्यानि अनुयास्यामहे वयम् ॥१०॥
10. brāhmaṇā ūcuḥ ,
asmatpoṣaṇajā cintā mā bhūtte hṛdi pārthiva ,
svayamāhṛtya vanyāni anuyāsyāmahe vayam.
10. brāhmaṇāḥ ūcuḥ asmatpoṣaṇajā cintā mā bhūt te hṛdi
pārthiva svayam āhṛtya vanyāni anuyāsyāmahe vayam
10. The Brahmins said: "Let there be no worry in your heart, O King, about our sustenance. We ourselves will gather forest produce and follow you."
अनुध्यानेन जप्येन विधास्यामः शिवं तव ।
कथाभिश्चानुकूलाभिः सह रंस्यामहे वने ॥११॥
11. anudhyānena japyena vidhāsyāmaḥ śivaṁ tava ,
kathābhiścānukūlābhiḥ saha raṁsyāmahe vane.
11. anadhyānena japyena vidhāsyāmaḥ śivam tava
kathābhiḥ ca anukūlābhiḥ saha raṃsyāmahe vane
11. Through meditation (dhyāna) and chanting, we will ensure your welfare. And with pleasant stories, we will delight in the forest.
युधिष्ठिर उवाच ।
एवमेतन्न संदेहो रमेयं ब्राह्मणैः सह ।
न्यूनभावात्तु पश्यामि प्रत्यादेशमिवात्मनः ॥१२॥
12. yudhiṣṭhira uvāca ,
evametanna saṁdeho rameyaṁ brāhmaṇaiḥ saha ,
nyūnabhāvāttu paśyāmi pratyādeśamivātmanaḥ.
12. yudhiṣṭhira uvāca evam etat na saṃdehaḥ rameyam brāhmaṇaiḥ
saha nyūnabhāvāt tu paśyāmi pratyādeśam iva ātmanaḥ
12. Yudhiṣṭhira said: "Indeed, there is no doubt about this; I would be pleased to remain with the Brahmins. But because of my diminished state, I perceive it as a rejection of myself."
कथं द्रक्ष्यामि वः सर्वान्स्वयमाहृतभोजनान् ।
मद्भक्त्या क्लिश्यतोऽनर्हान्धिक्पापान्धृतराष्ट्रजान् ॥१३॥
13. kathaṁ drakṣyāmi vaḥ sarvānsvayamāhṛtabhojanān ,
madbhaktyā kliśyato'narhāndhikpāpāndhṛtarāṣṭrajān.
13. katham drakṣyāmi vaḥ sarvān svayamāhṛtabhojanān mat
bhaktyā kliśyataḥ anarhān dhik pāpān dhṛtarāṣṭrajān
13. How can I bear to see all of you, who gather your own food, suffering due to your devotion (bhakti) to me, even though you are undeserving of such hardship? Fie upon the sinful sons of Dhṛtarāṣṭra!
वैशंपायन उवाच ।
इत्युक्त्वा स नृपः शोचन्निषसाद महीतले ।
तमध्यात्मरतिर्विद्वाञ्शौनको नाम वै द्विजः ।
योगे सांख्ये च कुशलो राजानमिदमब्रवीत् ॥१४॥
14. vaiśaṁpāyana uvāca ,
ityuktvā sa nṛpaḥ śocanniṣasāda mahītale ,
tamadhyātmaratirvidvāñśaunako nāma vai dvijaḥ ,
yoge sāṁkhye ca kuśalo rājānamidamabravīt.
14. vaiśaṃpāyana uvāca iti uktvā sa nṛpaḥ
śocan niṣasāda mahītale tam adhyātmaratiḥ
vidvān śaunakaḥ nāma vai dvijaḥ yoge
sāṅkhye ca kuśalaḥ rājānam idam abravīt
14. Vaiśampāyana said: Having spoken thus, that king, grieving, sat down upon the earth. A wise Brahmin (dvija) named Śaunaka, who was devoted to spiritual knowledge (adhyātman) and skilled in Yoga and Sāṅkhya, then said this to the king.
शोकस्थानसहस्राणि भयस्थानशतानि च ।
दिवसे दिवसे मूढमाविशन्ति न पण्डितम् ॥१५॥
15. śokasthānasahasrāṇi bhayasthānaśatāni ca ,
divase divase mūḍhamāviśanti na paṇḍitam.
15. śokasthānasahasrāṇi bhayasthānaśatāni ca
divase divase mūḍham āviśanti na paṇḍitam
15. Thousands of reasons for sorrow and hundreds of reasons for fear daily afflict a foolish person, but not a wise one.
न हि ज्ञानविरुद्धेषु बहुदोषेषु कर्मसु ।
श्रेयोघातिषु सज्जन्ते बुद्धिमन्तो भवद्विधाः ॥१६॥
16. na hi jñānaviruddheṣu bahudoṣeṣu karmasu ,
śreyoghātiṣu sajjante buddhimanto bhavadvidhāḥ.
16. na hi jñānaviruddheṣu bahudoṣeṣu karmasu
śreyoghātiṣu sajjante buddhimantaḥ bhavadvidhāḥ
16. Indeed, intelligent people like you do not engage in actions (karma) that are contrary to wisdom, full of many faults, and destructive of welfare.
अष्टाङ्गां बुद्धिमाहुर्यां सर्वाश्रेयोविघातिनीम् ।
श्रुतिस्मृतिसमायुक्तां सा राजंस्त्वय्यवस्थिता ॥१७॥
17. aṣṭāṅgāṁ buddhimāhuryāṁ sarvāśreyovighātinīm ,
śrutismṛtisamāyuktāṁ sā rājaṁstvayyavasthitā.
17. aṣṭāṅgām buddhim āhuḥ yām sarvāśreyovighātinīm
śrutismṛtisamāyuktām sā rājan tvayi avasthitā
17. O King, that eight-fold intellect (buddhi), which they declare to be the destroyer of all misfortune and which is fully endowed with śruti (revealed knowledge) and smṛti (remembered law), resides in you.
अर्थकृच्छ्रेषु दुर्गेषु व्यापत्सु स्वजनस्य च ।
शारीरमानसैर्दुःखैर्न सीदन्ति भवद्विधाः ॥१८॥
18. arthakṛcchreṣu durgeṣu vyāpatsu svajanasya ca ,
śārīramānasairduḥkhairna sīdanti bhavadvidhāḥ.
18. arthakṛcchreṣu durgeṣu vyāpatsu svajanasya ca
śārīramānasaiḥ duḥkhaiḥ na sīdanti bhavadvidhāḥ
18. Those like you do not despond due to physical and mental sufferings during financial difficulties, adversities, and calamities involving your own family.
श्रूयतां चाभिधास्यामि जनकेन यथा पुरा ।
आत्मव्यवस्थानकरा गीताः श्लोका महात्मना ॥१९॥
19. śrūyatāṁ cābhidhāsyāmi janakena yathā purā ,
ātmavyavasthānakarā gītāḥ ślokā mahātmanā.
19. śrūyatām ca abhidhāsyāmi janakena yathā purā
ātmavyavasthānakarāḥ gītāḥ ślokāḥ mahātmanā
19. Please listen, and I will narrate, just as the great soul (mahātman) Janaka formerly recited verses that establish the true nature of the self (ātman).
मनोदेहसमुत्थाभ्यां दुःखाभ्यामर्दितं जगत् ।
तयोर्व्याससमासाभ्यां शमोपायमिमं शृणु ॥२०॥
20. manodehasamutthābhyāṁ duḥkhābhyāmarditaṁ jagat ,
tayorvyāsasamāsābhyāṁ śamopāyamimaṁ śṛṇu.
20. manodehasamutthābhyām duḥkhābhyām arditam jagat
tayoḥ vyāsasamāsābhyām śamopāyam imam śṛṇu
20. The world is afflicted by sufferings arising from the mind and body. Listen to this means of cessation for them, through both detailed explanation and concise summary.
व्याधेरनिष्टसंस्पर्शाच्छ्रमादिष्टविवर्जनात् ।
दुःखं चतुर्भिः शारीरं कारणैः संप्रवर्तते ॥२१॥
21. vyādheraniṣṭasaṁsparśācchramādiṣṭavivarjanāt ,
duḥkhaṁ caturbhiḥ śārīraṁ kāraṇaiḥ saṁpravartate.
21. vyādheḥ aniṣṭasaṃsparśāt śramāt diṣṭavivarjanāt
duḥkham caturbhiḥ śārīram kāraṇaiḥ saṃpravartate
21. Physical suffering (duḥkha) manifests from four causes: illness, contact with undesirable things, fatigue, and avoiding what is proper/beneficial.
तदाशुप्रतिकाराच्च सततं चाविचिन्तनात् ।
आधिव्याधिप्रशमनं क्रियायोगद्वयेन तु ॥२२॥
22. tadāśupratikārācca satataṁ cāvicintanāt ,
ādhivyādhipraśamanaṁ kriyāyogadvayena tu.
22. tadā āśu pratikārāt ca satatam ca avicintanāt
ādhi-vyādhi-praśamanam kriyā-yoga-dvayena tu
22. Then, the alleviation of mental distress (ādhi) and physical illness (vyādhi) is achieved by these two practical methods: swift counteraction and constant non-worry.
मतिमन्तो ह्यतो वैद्याः शमं प्रागेव कुर्वते ।
मानसस्य प्रियाख्यानैः संभोगोपनयैर्नृणाम् ॥२३॥
23. matimanto hyato vaidyāḥ śamaṁ prāgeva kurvate ,
mānasasya priyākhyānaiḥ saṁbhogopanayairnṛṇām.
23. matimantaḥ hi ataḥ vaidyāḥ śamam prāk eva kurvate
mānasasya priyākhyānaiḥ saṃbhoga-upanayaiḥ nṛṇām
23. Therefore, intelligent physicians indeed bring about mental (mānasa) alleviation for people beforehand by means of pleasant narratives and by providing enjoyment.
मानसेन हि दुःखेन शरीरमुपतप्यते ।
अयःपिण्डेन तप्तेन कुम्भसंस्थमिवोदकम् ॥२४॥
24. mānasena hi duḥkhena śarīramupatapyate ,
ayaḥpiṇḍena taptena kumbhasaṁsthamivodakam.
24. mānasena hi duḥkhena śarīram upatapyate
ayaḥ-piṇḍena taptena kumbha-saṃstham iva udakam
24. Indeed, the body is afflicted by mental (mānasa) suffering, just as water situated in a pot is heated by a hot iron ball.
मानसं शमयेत्तस्माज्ज्ञानेनाग्निमिवाम्बुना ।
प्रशान्ते मानसे दुःखे शारीरमुपशाम्यति ॥२५॥
25. mānasaṁ śamayettasmājjñānenāgnimivāmbunā ,
praśānte mānase duḥkhe śārīramupaśāmyati.
25. mānasam śamayet tasmāt jñānena agnim iva ambunā
praśānte mānase duḥkhe śārīram upaśāmyati
25. Therefore, one should calm the mind (mānasa) with knowledge (jñāna), just as fire is extinguished by water. When mental (mānasa) suffering is completely calmed, the bodily (śārīra) suffering also subsides.
मनसो दुःखमूलं तु स्नेह इत्युपलभ्यते ।
स्नेहात्तु सज्जते जन्तुर्दुःखयोगमुपैति च ॥२६॥
26. manaso duḥkhamūlaṁ tu sneha ityupalabhyate ,
snehāttu sajjate janturduḥkhayogamupaiti ca.
26. manasaḥ duḥkhamūlam tu snehaḥ iti upalabhyate |
snehāt tu sajjate jantuḥ duḥkhayogam upaiti ca
26. Indeed, attachment (sneha) is perceived as the root of the mind's sorrow. From attachment, a living being becomes entangled and consequently meets with sorrow.
स्नेहमूलानि दुःखानि स्नेहजानि भयानि च ।
शोकहर्षौ तथायासः सर्वं स्नेहात्प्रवर्तते ॥२७॥
27. snehamūlāni duḥkhāni snehajāni bhayāni ca ,
śokaharṣau tathāyāsaḥ sarvaṁ snehātpravartate.
27. snehamūlāni duḥkhāni snehajāni bhayāni ca |
śokaharṣau tathā āyāsaḥ sarvam snehāt pravartate
27. Sorrows have attachment (sneha) as their root, and fears are born from attachment. Likewise, both grief and joy, and all forms of distress, proceed from attachment.
स्नेहात्करणरागश्च प्रजज्ञे वैषयस्तथा ।
अश्रेयस्कावुभावेतौ पूर्वस्तत्र गुरुः स्मृतः ॥२८॥
28. snehātkaraṇarāgaśca prajajñe vaiṣayastathā ,
aśreyaskāvubhāvetau pūrvastatra guruḥ smṛtaḥ.
28. snehāt karaṇarāgaḥ ca prajajñe vaiṣayaḥ tathā |
aśreyaskau ubhau etau pūrvaḥ tatra guruḥ smṛtaḥ
28. From attachment (sneha) arose both the craving for the senses and, similarly, the craving for sense objects. Both of these are detrimental; among them, the former is considered more significant.
कोटराग्निर्यथाशेषं समूलं पादपं दहेत् ।
धर्मार्थिनं तथाल्पोऽपि रागदोषो विनाशयेत् ॥२९॥
29. koṭarāgniryathāśeṣaṁ samūlaṁ pādapaṁ dahet ,
dharmārthinaṁ tathālpo'pi rāgadoṣo vināśayet.
29. koṭarāgniḥ yathā aśeṣam samūlam pādapam dahet |
dharmārthinam tathā alpaḥ api rāgadoṣaḥ vināśayet
29. Just as a fire within a hollow tree completely burns a tree along with its roots, so too, even a small flaw of attachment can destroy a person who strives for the intrinsic nature (dharma).
विप्रयोगे न तु त्यागी दोषदर्शी समागमात् ।
विरागं भजते जन्तुर्निर्वैरो निष्परिग्रहः ॥३०॥
30. viprayoge na tu tyāgī doṣadarśī samāgamāt ,
virāgaṁ bhajate janturnirvairo niṣparigrahaḥ.
30. viprayoge na tu tyāgī doṣadarśī samāgamāt
virāgam bhajate jantuḥ nirvairaḥ niṣparigrahaḥ
30. A living being, who is free from enmity (nirvaira) and devoid of possessions (niṣparigraha), attains detachment (virāga) by perceiving the faults arising from association, and not by simply abandoning things in separation.
तस्मात्स्नेहं स्वपक्षेभ्यो मित्रेभ्यो धनसंचयात् ।
स्वशरीरसमुत्थं तु ज्ञानेन विनिवर्तयेत् ॥३१॥
31. tasmātsnehaṁ svapakṣebhyo mitrebhyo dhanasaṁcayāt ,
svaśarīrasamutthaṁ tu jñānena vinivartayet.
31. tasmāt sneham svapakṣebhyaḥ mitrebhyaḥ dhanasaṃcayāt
svaśarīrasamuttham tu jñānena vinivartayet
31. Therefore, one should indeed remove, through true knowledge (jñāna), the attachment (sneha) arising from one's own relatives, from friends, from the accumulation of wealth, and from one's own body.
ज्ञानान्वितेषु मुख्येषु शास्त्रज्ञेषु कृतात्मसु ।
न तेषु सज्जते स्नेहः पद्मपत्रेष्विवोदकम् ॥३२॥
32. jñānānviteṣu mukhyeṣu śāstrajñeṣu kṛtātmasu ,
na teṣu sajjate snehaḥ padmapatreṣvivodakam.
32. jñānānviteṣu mukhyeṣu śāstrajñeṣu kṛtātmasu na
teṣu sajjate snehaḥ padmapatreṣu iva udakam
32. Affection (sneha) does not cling to those who are endowed with knowledge (jñāna), who are prominent, who are learned in the scriptures, and who have disciplined their self (ātman), just as water does not cling to lotus leaves.
रागाभिभूतः पुरुषः कामेन परिकृष्यते ।
इच्छा संजायते तस्य ततस्तृष्णा प्रवर्तते ॥३३॥
33. rāgābhibhūtaḥ puruṣaḥ kāmena parikṛṣyate ,
icchā saṁjāyate tasya tatastṛṣṇā pravartate.
33. rāgābhibhūtaḥ puruṣaḥ kāmena parikṛṣyate
icchā saṃjāyate tasya tataḥ tṛṣṇā pravartate
33. A person (puruṣa) overwhelmed by attachment (rāga) is drawn by desire (kāma). From this, a wish arises in him, and then intense craving (tṛṣṇā) manifests.
तृष्णा हि सर्वपापिष्ठा नित्योद्वेगकरी नृणाम् ।
अधर्मबहुला चैव घोरा पापानुबन्धिनी ॥३४॥
34. tṛṣṇā hi sarvapāpiṣṭhā nityodvegakarī nṛṇām ,
adharmabahulā caiva ghorā pāpānubandhinī.
34. tṛṣṇā hi sarvapāpiṣṭhā nityodvegakarī nṛṇām
adharmabahulā ca eva ghorā pāpānubandhinī
34. Indeed, craving (tṛṣṇā) is the most sinful of all, causing constant anxiety for human beings. It is also greatly filled with unrighteousness (adharma), dreadful, and intrinsically connected to sinful actions.
या दुस्त्यजा दुर्मतिभिर्या न जीर्यति जीर्यतः ।
योऽसौ प्राणान्तिको रोगस्तां तृष्णां त्यजतः सुखम् ॥३५॥
35. yā dustyajā durmatibhiryā na jīryati jīryataḥ ,
yo'sau prāṇāntiko rogastāṁ tṛṣṇāṁ tyajataḥ sukham.
35. yā dustyajā durmatibhiḥ yā na jīryati jīryataḥ yaḥ
asau prāṇāntikaḥ rogaḥ tām tṛṣṇām tyajataḥ sukham
35. Craving (tṛṣṇā) is that which is difficult for the foolish to relinquish, and which does not decay even when a person is aging. That craving is a fatal disease (roga); for one who abandons it, there is true happiness.
अनाद्यन्ता तु सा तृष्णा अन्तर्देहगता नृणाम् ।
विनाशयति संभूता अयोनिज इवानलः ॥३६॥
36. anādyantā tu sā tṛṣṇā antardehagatā nṛṇām ,
vināśayati saṁbhūtā ayonija ivānalaḥ.
36. anādyantā tu sā tṛṣṇā antardehagatā nṛṇām
vināśayati saṃbhūtā ayonijaḥ iva analaḥ
36. But that craving (tṛṣṇā) of human beings, which has no beginning or end and resides within the body, destroys when it intensifies, just like fire (anala) that originates without a specific source.
यथैधः स्वसमुत्थेन वह्निना नाशमृच्छति ।
तथाकृतात्मा लोभेन सहजेन विनश्यति ॥३७॥
37. yathaidhaḥ svasamutthena vahninā nāśamṛcchati ,
tathākṛtātmā lobhena sahajena vinaśyati.
37. yathā edhaḥ svasamutthena vahninā nāśam ṛcchati
tathā akṛtātmā lobhena sahajena vināśyati
37. Just as fuel is consumed by a fire that has arisen from itself, so too, an undeveloped individual (ātman) perishes due to innate greed.
राजतः सलिलादग्नेश्चोरतः स्वजनादपि ।
भयमर्थवतां नित्यं मृत्योः प्राणभृतामिव ॥३८॥
38. rājataḥ salilādagneścorataḥ svajanādapi ,
bhayamarthavatāṁ nityaṁ mṛtyoḥ prāṇabhṛtāmiva.
38. rājataḥ salilāt agneḥ corataḥ svajanāt api
bhayam arthavatām nityam mṛtyoḥ prāṇabhṛtām iva
38. The wealthy constantly face fear from kings (or the government), water, fire, thieves, and even from their own relatives, just as living beings always fear death.
यथा ह्यामिषमाकाशे पक्षिभिः श्वापदैर्भुवि ।
भक्ष्यते सलिले मत्स्यैस्तथा सर्वेण वित्तवान् ॥३९॥
39. yathā hyāmiṣamākāśe pakṣibhiḥ śvāpadairbhuvi ,
bhakṣyate salile matsyaistathā sarveṇa vittavān.
39. yathā hi āmiṣam ākāśe pakṣibhiḥ śvāpadaiḥ bhuvi
bhakṣyate salile matsyaiḥ tathā sarveṇa vittavān
39. Indeed, just as prey is consumed by birds in the sky, by beasts of prey on land, and by fish in the water, so too is a wealthy person (figuratively) devoured by everyone.
अर्थ एव हि केषांचिदनर्थो भविता नृणाम् ।
अर्थश्रेयसि चासक्तो न श्रेयो विन्दते नरः ।
तस्मादर्थागमाः सर्वे मनोमोहविवर्धनाः ॥४०॥
40. artha eva hi keṣāṁcidanartho bhavitā nṛṇām ,
arthaśreyasi cāsakto na śreyo vindate naraḥ ,
tasmādarthāgamāḥ sarve manomohavivardhanāḥ.
40. arthaḥ eva hi keṣāñcit anarthaḥ
bhavitā nṛṇām arthaśreyasi ca āsaktaḥ
na śreyaḥ vindate naraḥ tasmāt
arthāgamāḥ sarve manomohavivardhanāḥ
40. Indeed, for some people, wealth (artha) itself turns into misfortune. A person engrossed in material prosperity (artha-śreyas) does not attain true welfare (śreyas). Therefore, all acquisitions of wealth (artha) are merely augmenters of mental delusion.
कार्पण्यं दर्पमानौ च भयमुद्वेग एव च ।
अर्थजानि विदुः प्राज्ञा दुःखान्येतानि देहिनाम् ॥४१॥
41. kārpaṇyaṁ darpamānau ca bhayamudvega eva ca ,
arthajāni viduḥ prājñā duḥkhānyetāni dehinām.
41. kārpaṇyam darpamānau ca bhayam udvegaḥ eva ca
arthajāni viduḥ prājñāḥ duḥkhāni etāni dehinām
41. The wise (prājña) know that miserliness, pride, arrogance, fear, and anxiety - these sufferings - are all born of wealth (artha) for embodied beings.
अर्थस्योपार्जने दुःखं पालने च क्षये तथा ।
नाशे दुःखं व्यये दुःखं घ्नन्ति चैवार्थकारणात् ॥४२॥
42. arthasyopārjane duḥkhaṁ pālane ca kṣaye tathā ,
nāśe duḥkhaṁ vyaye duḥkhaṁ ghnanti caivārthakāraṇāt.
42. arthasya upārjane duḥkham pālane ca kṣaye tathā nāśe
duḥkham vyaye duḥkham ghnanti ca eva arthakāraṇāt
42. There is suffering in the acquisition of wealth, and similarly in its protection and decline. There is suffering in its destruction and in its expenditure. Indeed, people even kill on account of wealth.
अर्था दुःखं परित्यक्तुं पालिताश्चापि तेऽसुखाः ।
दुःखेन चाधिगम्यन्ते तेषां नाशं न चिन्तयेत् ॥४३॥
43. arthā duḥkhaṁ parityaktuṁ pālitāścāpi te'sukhāḥ ,
duḥkhena cādhigamyante teṣāṁ nāśaṁ na cintayet.
43. arthāḥ duḥkham parityaktuṃ pālitāḥ ca api te asukhāḥ
duḥkhena ca adhigamyante teṣām nāśam na cintayet
43. Wealth is difficult to give up. Even when protected, it brings no happiness. It is acquired with great difficulty, yet one should not worry about its destruction.
असंतोषपरा मूढाः संतोषं यान्ति पण्डिताः ।
अन्तो नास्ति पिपासायाः संतोषः परमं सुखम् ॥४४॥
44. asaṁtoṣaparā mūḍhāḥ saṁtoṣaṁ yānti paṇḍitāḥ ,
anto nāsti pipāsāyāḥ saṁtoṣaḥ paramaṁ sukham.
44. asaṃtoṣaparāḥ mūḍhāḥ saṃtoṣam yānti paṇḍitāḥ
antaḥ na asti pipāsāyāḥ saṃtoṣaḥ paramam sukham
44. Fools are devoted to discontentment, but the wise attain contentment. There is no end to thirst or craving (pipāsā). Contentment is indeed the supreme happiness.
तस्मात्संतोषमेवेह धनं पश्यन्ति पण्डिताः ।
अनित्यं यौवनं रूपं जीवितं द्रव्यसंचयः ।
ऐश्वर्यं प्रियसंवासो गृध्येदेषु न पण्डितः ॥४५॥
45. tasmātsaṁtoṣameveha dhanaṁ paśyanti paṇḍitāḥ ,
anityaṁ yauvanaṁ rūpaṁ jīvitaṁ dravyasaṁcayaḥ ,
aiśvaryaṁ priyasaṁvāso gṛdhyedeṣu na paṇḍitaḥ.
45. tasmāt saṃtoṣam eva iha dhanam paśyanti
paṇḍitāḥ anityam yauvanam rūpam
jīvitam dravyasaṃcayaḥ aiśvaryam
priyasaṃvāsaḥ gṛdhyet eṣu na paṇḍitaḥ
45. Therefore, the wise (paṇḍita) consider contentment alone as wealth in this world. Youth, beauty, life, the accumulation of wealth, prosperity, and companionship with dear ones are all impermanent. A wise person should not long for these.
त्यजेत संचयांस्तस्मात्तज्जं क्लेशं सहेत कः ।
न हि संचयवान्कश्चिद्दृश्यते निरुपद्रवः ॥४६॥
46. tyajeta saṁcayāṁstasmāttajjaṁ kleśaṁ saheta kaḥ ,
na hi saṁcayavānkaściddṛśyate nirupadravaḥ.
46. tyajeta saṃcayān tasmāt tat-jam kleśam saheta
kaḥ na hi saṃcayavān kaścit dṛśyate nirupadravaḥ
46. Therefore, one should abandon accumulations, for who can endure the suffering born from them? Indeed, no one who hoards wealth is ever seen to be free from troubles.
अतश्च धर्मिभिः पुम्भिरनीहार्थः प्रशस्यते ।
प्रक्षालनाद्धि पङ्कस्य दूरादस्पर्शनं वरम् ॥४७॥
47. ataśca dharmibhiḥ pumbhiranīhārthaḥ praśasyate ,
prakṣālanāddhi paṅkasya dūrādasparśanaṁ varam.
47. ataḥ ca dharmibhiḥ pumbhiḥ anīhārthaḥ praśasyate
prakṣālanāt hi paṅkasya dūrāt asparśanam varam
47. Therefore, men who adhere to their natural law (dharma) praise those who are free from worldly desires. Indeed, it is better to avoid touching mud from a distance than to have to wash it off later.
युधिष्ठिरैवमर्थेषु न स्पृहां कर्तुमर्हसि ।
धर्मेण यदि ते कार्यं विमुक्तेच्छो भवार्थतः ॥४८॥
48. yudhiṣṭhiraivamartheṣu na spṛhāṁ kartumarhasi ,
dharmeṇa yadi te kāryaṁ vimukteccho bhavārthataḥ.
48. yudhiṣṭhira evam artheṣu na spṛhām kartum arhasi
dharmeṇa yadi te kāryam vimukta-icchaḥ bhava arthataḥ
48. O Yudhiṣṭhira, you should not entertain such desires for worldly possessions. If your purpose (kārya) is to uphold natural law (dharma), then truly be free from desires concerning material things.
युधिष्ठिर उवाच ।
नार्थोपभोगलिप्सार्थमियमर्थेप्सुता मम ।
भरणार्थं तु विप्राणां ब्रह्मन्काङ्क्षे न लोभतः ॥४९॥
49. yudhiṣṭhira uvāca ,
nārthopabhogalipsārthamiyamarthepsutā mama ,
bharaṇārthaṁ tu viprāṇāṁ brahmankāṅkṣe na lobhataḥ.
49. yudhiṣṭhira uvāca na
artha-upabhoga-lipsā-artham iyam artha-īpsutā
mama bharaṇa-artham tu
viprāṇām brahman kāṅkṣe na lobhataḥ
49. Yudhiṣṭhira said: "This desire for wealth (artha) that I have is not for the sake of enjoying worldly possessions. Rather, O Brahmin, I wish for it only to support the brahmins, not out of greed."
कथं ह्यस्मद्विधो ब्रह्मन्वर्तमानो गृहाश्रमे ।
भरणं पालनं चापि न कुर्यादनुयायिनाम् ॥५०॥
50. kathaṁ hyasmadvidho brahmanvartamāno gṛhāśrame ,
bharaṇaṁ pālanaṁ cāpi na kuryādanuyāyinām.
50. katham hi asmadvidhaḥ brahman vartamānaḥ gṛhāśrame
bharaṇam pālanam ca api na kuryāt anuyāyinām
50. O Brahmin, how indeed can one like me, living in the householder stage (gṛhāśrama), not provide maintenance and protection for his dependents?
संविभागो हि भूतानां सर्वेषामेव शिष्यते ।
तथैवापचमानेभ्यः प्रदेयं गृहमेधिना ॥५१॥
51. saṁvibhāgo hi bhūtānāṁ sarveṣāmeva śiṣyate ,
tathaivāpacamānebhyaḥ pradeyaṁ gṛhamedhinā.
51. saṃvibhāgaḥ hi bhūtānām sarveṣām eva śiṣyate
tathā eva apacamānebhyaḥ pradeyam gṛhamedhinā
51. Indeed, a share (of food) should be left for all beings. Similarly, by the householder (gṛhamedhin), food should be given to those who do not cook for themselves.
तृणानि भूमिरुदकं वाक्चतुर्थी च सूनृता ।
सतामेतानि गेहेषु नोच्छिद्यन्ते कदाचन ॥५२॥
52. tṛṇāni bhūmirudakaṁ vākcaturthī ca sūnṛtā ,
satāmetāni geheṣu nocchidyante kadācana.
52. tṛṇāni bhūmiḥ udakam vāk caturthī ca sūnṛtā
satām etāni geheṣu na ucchidyante kadācana
52. Grass, ground, water, and fourthly, pleasant and truthful speech, these are never exhausted in the homes of the virtuous.
देयमार्तस्य शयनं स्थितश्रान्तस्य चासनम् ।
तृषितस्य च पानीयं क्षुधितस्य च भोजनम् ॥५३॥
53. deyamārtasya śayanaṁ sthitaśrāntasya cāsanam ,
tṛṣitasya ca pānīyaṁ kṣudhitasya ca bhojanam.
53. deyam ārtasya śayanam sthitaśrāntasya ca āsanam
tṛṣitasya ca pānīyam kṣudhitasya ca bhojanam
53. A bed should be given to the distressed, and a seat to one weary from standing. Water should be given to the thirsty, and food to the hungry.
चक्षुर्दद्यान्मनो दद्याद्वाचं दद्याच्च सूनृताम् ।
प्रत्युद्गम्याभिगमनं कुर्यान्न्यायेन चार्चनम् ॥५४॥
54. cakṣurdadyānmano dadyādvācaṁ dadyācca sūnṛtām ,
pratyudgamyābhigamanaṁ kuryānnyāyena cārcanam.
54. caksus dadyāt manas dadyāt vācam dadyāt ca sūnṛtām
pratyudgamya abhigamanam kuryāt nyāyena ca arcanam
54. One should offer attention, a focused mind, and pleasant speech. One should go forth to greet and approach (others), and perform worship appropriately.
अघिहोत्रमनड्वांश्च ज्ञातयोऽतिथिबान्धवाः ।
पुत्रदारभृताश्चैव निर्दहेयुरपूजिताः ॥५५॥
55. aghihotramanaḍvāṁśca jñātayo'tithibāndhavāḥ ,
putradārabhṛtāścaiva nirdaheyurapūjitāḥ.
55. aghihotram anaḍvān ca jñātayaḥ atithi bāndhavāḥ
putradārabhṛtāḥ ca eva nirdaheyuḥ apūjitāḥ
55. The sacred fire (agnihotra), the bull, relatives, guests, and kinsmen, and indeed those maintained by one's sons and wives - if unhonored, these would surely consume (the host).
नात्मार्थं पाचयेदन्नं न वृथा घातयेत्पशून् ।
न च तत्स्वयमश्नीयाद्विधिवद्यन्न निर्वपेत् ॥५६॥
56. nātmārthaṁ pācayedannaṁ na vṛthā ghātayetpaśūn ,
na ca tatsvayamaśnīyādvidhivadyanna nirvapet.
56. na ātma artham pācayeta annam na vṛthā ghātayet paśūn
na ca tat svayam aśnīyāt vidhivat yat na nirvapet
56. One should not cook food solely for oneself (ātman), nor should one unnecessarily kill animals. Furthermore, one should not eat that which has not been ritually offered.
श्वभ्यश्च श्वपचेभ्यश्च वयोभ्यश्चावपेद्भुवि ।
वैश्वदेवं हि नामैतत्सायंप्रातर्विधीयते ॥५७॥
57. śvabhyaśca śvapacebhyaśca vayobhyaścāvapedbhuvi ,
vaiśvadevaṁ hi nāmaitatsāyaṁprātarvidhīyate.
57. śvabhyaḥ ca śvapacobhyaḥ ca vayobhyaḥ ca avapet
bhuvi vaiśvadevam hi nāma etat sāyam prātaḥ vidhīyate
57. One should scatter (food) on the ground for dogs, outcastes, and birds. Indeed, this is called Vaiśvadeva, and it is performed in the evening and morning.
विघसाशी भवेत्तस्मान्नित्यं चामृतभोजनः ।
विघसं भृत्यशेषं तु यज्ञशेषं तथामृतम् ॥५८॥
58. vighasāśī bhavettasmānnityaṁ cāmṛtabhojanaḥ ,
vighasaṁ bhṛtyaśeṣaṁ tu yajñaśeṣaṁ tathāmṛtam.
58. vighasāśī bhavet tasmāt nityaṃ ca amṛtabhojanaḥ
| vighasam bhṛtyaśeṣam tu yajñaśeṣam tathā amṛtam
58. Therefore, one should always eat only remnants (vighasa) and ambrosial food (amṛta). Remnants (vighasa) are defined as what is left after one's servants have eaten, and ambrosial food (amṛta) is similarly defined as what remains after a Vedic ritual (yajña).
एतां यो वर्तते वृत्तिं वर्तमानो गृहाश्रमे ।
तस्य धर्मं परं प्राहुः कथं वा विप्र मन्यसे ॥५९॥
59. etāṁ yo vartate vṛttiṁ vartamāno gṛhāśrame ,
tasya dharmaṁ paraṁ prāhuḥ kathaṁ vā vipra manyase.
59. etām yaḥ vartate vṛttim vartamānaḥ gṛhāśrame |
tasya dharmam param prāhuḥ kathaṃ vā vipra manyase
59. For the one who follows this way of life (vṛtti) while living in the householder's stage (āśrama), they declare this to be the supreme natural law (dharma). O brahmin, what is your opinion on this?
शौनक उवाच ।
अहो बत महत्कष्टं विपरीतमिदं जगत् ।
येनापत्रपते साधुरसाधुस्तेन तुष्यति ॥६०॥
60. śaunaka uvāca ,
aho bata mahatkaṣṭaṁ viparītamidaṁ jagat ,
yenāpatrapate sādhurasādhustena tuṣyati.
60. śaunaka uvāca | aho bata mahat kaṣṭam viparītam idam
jagat | yena apatrapate sādhuḥ asādhuḥ tena tuṣyati
60. Shaunaka said: 'Oh, alas, what a great misfortune! This world (jagat) is truly inverted. A virtuous person (sādhu) feels ashamed by the very thing that pleases a wicked person (asādhu).'
शिश्नोदरकृतेऽप्राज्ञः करोति विघसं बहु ।
मोहरागसमाक्रान्त इन्द्रियार्थवशानुगः ॥६१॥
61. śiśnodarakṛte'prājñaḥ karoti vighasaṁ bahu ,
moharāgasamākrānta indriyārthavaśānugaḥ.
61. śiśnodarakṛte aprājñaḥ karoti vighasam bahu
| moharāgasamākrāntaḥ indriyārthavaśānugaḥ
61. An unwise person (aprājña), for the sake of sexual pleasure and gratifying the belly, procures much 'remnant food' (vighasa). He is overcome by delusion (moha) and passion (rāga), being subservient to the objects of the senses.
ह्रियते बुध्यमानोऽपि नरो हारिभिरिन्द्रियैः ।
विमूढसंज्ञो दुष्टाश्वैरुद्भ्रान्तैरिव सारथिः ॥६२॥
62. hriyate budhyamāno'pi naro hāribhirindriyaiḥ ,
vimūḍhasaṁjño duṣṭāśvairudbhrāntairiva sārathiḥ.
62. hriyate budhyamānaḥ api naraḥ hāribhiḥ indriyaiḥ
vimūḍhasaṃjñaḥ duṣṭāśvaiḥ udbhrāntaiḥ iva sārathiḥ
62. Even a knowing man is carried away by alluring senses, just as a charioteer, whose awareness is bewildered, is swept away by wild, unruly horses.
षडिन्द्रियाणि विषयं समागच्छन्ति वै यदा ।
तदा प्रादुर्भवत्येषां पूर्वसंकल्पजं मनः ॥६३॥
63. ṣaḍindriyāṇi viṣayaṁ samāgacchanti vai yadā ,
tadā prādurbhavatyeṣāṁ pūrvasaṁkalpajaṁ manaḥ.
63. ṣaṭ indriyāṇi viṣayam samāgacchanti vai yadā
tadā prādurbhavati eṣām pūrvasaṅkalpajam manaḥ
63. Indeed, when the six senses come into contact with their respective objects, then their mind, which arises from previous thoughts and intentions, manifests.
मनो यस्येन्द्रियग्रामविषयं प्रति चोदितम् ।
तस्यौत्सुक्यं संभवति प्रवृत्तिश्चोपजायते ॥६४॥
64. mano yasyendriyagrāmaviṣayaṁ prati coditam ,
tasyautsukyaṁ saṁbhavati pravṛttiścopajāyate.
64. manaḥ yasya indriyagrāmaviṣayam prati coditam
tasya autsukyam saṃbhavati pravṛttiḥ ca upajāyate
64. When a person's mind is directed towards the objects of the senses, then eagerness (autsuka) arises in him, and a tendency to engage (pravṛtti) is produced.
ततः संकल्पवीर्येण कामेन विषयेषुभिः ।
विद्धः पतति लोभाग्नौ ज्योतिर्लोभात्पतंगवत् ॥६५॥
65. tataḥ saṁkalpavīryeṇa kāmena viṣayeṣubhiḥ ,
viddhaḥ patati lobhāgnau jyotirlobhātpataṁgavat.
65. tataḥ saṅkalpavīryeṇa kāmena viṣayeṣubhiḥ
viddhaḥ patati lobhāgnau jyotiḥ lobhāt pataṅgavat
65. Then, a person, pierced by desire (kāma) - whose strength is rooted in resolution and whose arrows are sense-objects - falls into the fire of greed, just as a moth, out of attraction for light, falls into a flame.
ततो विहारैराहारैर्मोहितश्च विशां पते ।
महामोहमुखे मग्नो नात्मानमवबुध्यते ॥६६॥
66. tato vihārairāhārairmohitaśca viśāṁ pate ,
mahāmohamukhe magno nātmānamavabudhyate.
66. tataḥ vihāraiḥ āhāraiḥ mohitaḥ ca viśām pate
mahāmohamukhe magnaḥ na ātmānam avabudhyate
66. O lord of the people, then, deluded by enjoyments and indulgences, and immersed in the mouth of great delusion, he does not realize the self (ātman).
एवं पतति संसारे तासु तास्विह योनिषु ।
अविद्याकर्मतृष्णाभिर्भ्राम्यमाणोऽथ चक्रवत् ॥६७॥
67. evaṁ patati saṁsāre tāsu tāsviha yoniṣu ,
avidyākarmatṛṣṇābhirbhrāmyamāṇo'tha cakravat.
67. evam patati saṃsāre tāsu tāsu iha yoniṣu
avidyākarmatṛṣṇābhiḥ bhrāmyamāṇaḥ atha cakravat
67. Thus, he falls into the cycle of transmigration (saṃsāra), being whirled around like a wheel by ignorance (avidyā), actions (karma), and desires, taking birth in various species here in this world.
ब्रह्मादिषु तृणान्तेषु हूतेषु परिवर्तते ।
जले भुवि तथाकाशे जायमानः पुनः पुनः ॥६८॥
68. brahmādiṣu tṛṇānteṣu hūteṣu parivartate ,
jale bhuvi tathākāśe jāyamānaḥ punaḥ punaḥ.
68. brahmādiṣu tṛṇānteṣu hūteṣu parivartate jale
bhuvi tathā ākāśe jāyamānaḥ punaḥ punaḥ
68. He transmigrates, being born again and again in water, on earth, and in space, among beings from Brahmā down to grass.
अबुधानां गतिस्त्वेषा बुधानामपि मे शृणु ।
ये धर्मे श्रेयसि रता विमोक्षरतयो जनाः ॥६९॥
69. abudhānāṁ gatistveṣā budhānāmapi me śṛṇu ,
ye dharme śreyasi ratā vimokṣaratayo janāḥ.
69. abudhānām gatiḥ tu eṣā budhānām api me śṛṇu
ye dharme śreyasi ratāḥ vimokṣaratayaḥ janāḥ
69. This, indeed, is the destiny of the ignorant. But also listen to me concerning the wise people: those who are devoted to their natural law (dharma) and to ultimate good, and whose inclinations are towards final liberation (mokṣa).
यदिदं वेदवचनं कुरु कर्म त्यजेति च ।
तस्माद्धर्मानिमान्सर्वान्नाभिमानात्समाचरेत् ॥७०॥
70. yadidaṁ vedavacanaṁ kuru karma tyajeti ca ,
tasmāddharmānimānsarvānnābhimānātsamācaret.
70. yat idam vedavacanam kuru karma tyaja iti ca
tasmāt dharmān imān sarvān na abhimānāt samācaret
70. Whatever Vedic injunctions there are, whether they say 'perform action' or 'renounce it,' one should therefore not undertake any of these spiritual duties (dharma) out of pride.
इज्याध्ययनदानानि तपः सत्यं क्षमा दमः ।
अलोभ इति मार्गोऽयं धर्मस्याष्टविधः स्मृतः ॥७१॥
71. ijyādhyayanadānāni tapaḥ satyaṁ kṣamā damaḥ ,
alobha iti mārgo'yaṁ dharmasyāṣṭavidhaḥ smṛtaḥ.
71. ijya adhyayana dānāni tapaḥ satyam kṣamā damaḥ
alobhaḥ iti mārgaḥ ayam dharmasya aṣṭavidhaḥ smṛtaḥ
71. Sacrifice (yajña), study, generosity (dāna), austerity (tapas), truthfulness, forgiveness, self-control, and non-greed – this is declared to be the eight-fold path of righteousness (dharma).
तत्र पूर्वश्चतुर्वर्गः पितृयानपथे स्थितः ।
कर्तव्यमिति यत्कार्यं नाभिमानात्समाचरेत् ॥७२॥
72. tatra pūrvaścaturvargaḥ pitṛyānapathe sthitaḥ ,
kartavyamiti yatkāryaṁ nābhimānātsamācaret.
72. tatra pūrvaḥ caturvargaḥ pitṛyānapathe sthitaḥ
kartavyam iti yat kāryam na abhimānāt samācaret
72. Among these, the former four categories (sacrifice, study, generosity, austerity) are situated on the path of the ancestors (pitṛyāna). Whatever action is to be done, understanding it as a duty, one should not perform it out of pride.
उत्तरो देवयानस्तु सद्भिराचरितः सदा ।
अष्टाङ्गेनैव मार्गेण विशुद्धात्मा समाचरेत् ॥७३॥
73. uttaro devayānastu sadbhirācaritaḥ sadā ,
aṣṭāṅgenaiva mārgeṇa viśuddhātmā samācaret.
73. uttaraḥ devayānaḥ tu sadbhiḥ ācaritaḥ sadā
aṣṭāṅgena eva mārgeṇa viśuddhātmā samācaret
73. However, the latter (four categories: truth, forgiveness, self-control, and non-greed) is the path of the gods (devayāna), which is always practiced by the virtuous. A person with a purified self (ātman) should indeed practice according to this eight-fold path.
सम्यक्संकल्पसंबन्धात्सम्यक्चेन्द्रियनिग्रहात् ।
सम्यग्व्रतविशेषाच्च सम्यक्च गुरुसेवनात् ॥७४॥
74. samyaksaṁkalpasaṁbandhātsamyakcendriyanigrahāt ,
samyagvrataviśeṣācca samyakca gurusevanāt.
74. samyak saṃkalpa-sambandhāt samyak ca indriya-nigrahāt
samyak vrata-viśeṣāt ca samyak ca guru-sevanāt
74. By correctly cultivating right intention, by proper control of the senses, by specific, appropriate observances, and by diligent service to one's spiritual teacher (guru).
सम्यगाहारयोगाच्च सम्यक्चाध्ययनागमात् ।
सम्यक्कर्मोपसंन्यासात्सम्यक्चित्तनिरोधनात् ।
एवं कर्माणि कुर्वन्ति संसारविजिगीषवः ॥७५॥
75. samyagāhārayogācca samyakcādhyayanāgamāt ,
samyakkarmopasaṁnyāsātsamyakcittanirodhanāt ,
evaṁ karmāṇi kurvanti saṁsāravijigīṣavaḥ.
75. samyak āhāra-yogāt ca samyak ca
adhyayana-āgamāt samyak karma-upasaṃnyāsāt
samyak citta-nirodhanāt evam
karmāṇi kurvanti saṃsāra-vijigīṣavaḥ
75. By proper regulation of diet, by diligently acquiring knowledge through study, by correctly relinquishing (karma) actions, and by rightly restraining the mind. In this way, those who desire to conquer the cycle of transmigration (saṃsāra) perform their duties.
रागद्वेषविनिर्मुक्ता ऐश्वर्यं देवता गताः ।
रुद्राः साध्यास्तथादित्या वसवोऽथाश्विनावपि ।
योगैश्वर्येण संयुक्ता धारयन्ति प्रजा इमाः ॥७६॥
76. rāgadveṣavinirmuktā aiśvaryaṁ devatā gatāḥ ,
rudrāḥ sādhyāstathādityā vasavo'thāśvināvapi ,
yogaiśvaryeṇa saṁyuktā dhārayanti prajā imāḥ.
76. rāga-dveṣa-vinirmuktāḥ aiśvaryam devatāḥ
gatāḥ rudrāḥ sādhyāḥ tathā ādityāḥ
vasavaḥ atha aśvinau api yoga-aiśvaryeṇa
saṃyuktāḥ dhārayanti prajāḥ imāḥ
76. Free from attachment and aversion, and having attained divine power, the Rudras, Sādhyas, Adityas, Vasus, and the two Aśvins, endowed with spiritual power (yoga-aiśvarya), sustain these beings.
तथा त्वमपि कौन्तेय शममास्थाय पुष्कलम् ।
तपसा सिद्धिमन्विच्छ योगसिद्धिं च भारत ॥७७॥
77. tathā tvamapi kaunteya śamamāsthāya puṣkalam ,
tapasā siddhimanviccha yogasiddhiṁ ca bhārata.
77. tathā tvam api kaunteya śamam āsthāya puṣkalam
tapasā siddhim anviccha yoga-siddhim ca bhārata
77. Likewise, O son of Kunti (Arjuna), you too should establish abundant tranquility and seek spiritual perfection (siddhi) through austerity (tapas), and also the perfection of spiritual discipline (yoga-siddhi), O descendant of Bharata.
पितृमातृमयी सिद्धिः प्राप्ता कर्ममयी च ते ।
तपसा सिद्धिमन्विच्छ द्विजानां भरणाय वै ॥७८॥
78. pitṛmātṛmayī siddhiḥ prāptā karmamayī ca te ,
tapasā siddhimanviccha dvijānāṁ bharaṇāya vai.
78. pitṛmātṛmayī siddhiḥ prāptā karmamayī ca te
tapasā siddhim anviccha dvijānām bharaṇāya vai
78. You have achieved perfection pertaining to your parents and through your actions. Now, by means of austerity (tapas), indeed strive for success for the sustenance of the Brahmins.
सिद्धा हि यद्यदिच्छन्ति कुर्वते तदनुग्रहात् ।
तस्मात्तपः समास्थाय कुरुष्वात्ममनोरथम् ॥७९॥
79. siddhā hi yadyadicchanti kurvate tadanugrahāt ,
tasmāttapaḥ samāsthāya kuruṣvātmamanoratham.
79. siddhāḥ hi yat yat icchanti kurvate tat anugrahāt
tasmāt tapaḥ samāsthāya kuruṣva ātma-manoratham
79. For perfected beings, whatever they desire, they accomplish it through that grace. Therefore, resorting to austerity (tapas), fulfill your heart's desire.