Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-1, chapter-218

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
वैशंपायन उवाच ।
तस्याभिवर्षतो वारि पाण्डवः प्रत्यवारयत् ।
शरवर्षेण बीभत्सुरुत्तमास्त्राणि दर्शयन् ॥१॥
1. vaiśaṁpāyana uvāca ,
tasyābhivarṣato vāri pāṇḍavaḥ pratyavārayat ,
śaravarṣeṇa bībhatsuruttamāstrāṇi darśayan.
1. vaiśaṃpāyanaḥ uvāca tasya abhivarṣataḥ vāri pāṇḍavaḥ
pratyavārayat śaravarṣeṇa bhībhatsuḥ uttamāstrāṇi darśayan
1. Vaiśampāyana said: The Pāṇḍava (Arjuna), demonstrating his excellent weapons, repelled his (Agni's) showering of water with a shower of arrows.
शरैः समन्ततः सर्वं खाण्डवं चापि पाण्डवः ।
छादयामास तद्वर्षमपकृष्य ततो वनात् ॥२॥
2. śaraiḥ samantataḥ sarvaṁ khāṇḍavaṁ cāpi pāṇḍavaḥ ,
chādayāmāsa tadvarṣamapakṛṣya tato vanāt.
2. śaraiḥ samantataḥ sarvam khāṇḍavam ca api pāṇḍavaḥ
chādayāmāsa tat varṣam apakṛṣya tataḥ vanāt
2. The Pāṇḍava (Arjuna) completely covered the entire Khāṇḍava forest with arrows from all sides, and also drew that rain away from the forest.
न च स्म किंचिच्छक्नोति भूतं निश्चरितुं ततः ।
संछाद्यमाने खगमैरस्यता सव्यसाचिना ॥३॥
3. na ca sma kiṁcicchaknoti bhūtaṁ niścarituṁ tataḥ ,
saṁchādyamāne khagamairasyatā savyasācinā.
3. na ca sma kiñcit śaknoti bhūtam niścaritum
tataḥ saṃchādyamāne khagaiḥ asyatā savyasācinā
3. And when (the forest) was being completely covered by arrows being shot by Savyasācin (Arjuna), no creature was able to escape from there.
तक्षकस्तु न तत्रासीत्सर्पराजो महाबलः ।
दह्यमाने वने तस्मिन्कुरुक्षेत्रेऽभवत्तदा ॥४॥
4. takṣakastu na tatrāsītsarparājo mahābalaḥ ,
dahyamāne vane tasminkurukṣetre'bhavattadā.
4. takṣakaḥ tu na tatra āsīt sarprajaḥ mahābalaḥ
dahyamāne vane tasmin kurukṣetre abhavat tadā
4. However, Takṣaka, the immensely powerful king of serpents, was not present there. At that time, he was in Kurukṣetra while that (Khāṇḍava) forest was burning.
अश्वसेनस्तु तत्रासीत्तक्षकस्य सुतो बली ।
स यत्नमकरोत्तीव्रं मोक्षार्थं हव्यवाहनात् ॥५॥
5. aśvasenastu tatrāsīttakṣakasya suto balī ,
sa yatnamakarottīvraṁ mokṣārthaṁ havyavāhanāt.
5. aśvasenaḥ tu tatra āsīt takṣakasya sutaḥ balī
sa yatnam akarot tīvram mokṣārtham havyavāhanāt
5. But Aśvasena, Takṣaka's strong son, was present there. He made a fierce effort for liberation (mokṣa) from the fire (Havyavāhana).
न शशाक विनिर्गन्तुं कौन्तेयशरपीडितः ।
मोक्षयामास तं माता निगीर्य भुजगात्मजा ॥६॥
6. na śaśāka vinirgantuṁ kaunteyaśarapīḍitaḥ ,
mokṣayāmāsa taṁ mātā nigīrya bhujagātmajā.
6. na śaśāka vinirgantum kaunteyaśarapīḍitaḥ
mokṣayāmāsa tam mātā nigīrya bhujagātmajā
6. Tormented by the arrows of Arjuna (Kaunteya), he was unable to get out. His mother, the serpent woman (bhujagātmajā), freed him by swallowing him.
तस्य पूर्वं शिरो ग्रस्तं पुच्छमस्य निगीर्यते ।
ऊर्ध्वमाचक्रमे सा तु पन्नगी पुत्रगृद्धिनी ॥७॥
7. tasya pūrvaṁ śiro grastaṁ pucchamasya nigīryate ,
ūrdhvamācakrame sā tu pannagī putragṛddhinī.
7. tasya pūrvam śiraḥ grastam puccham asya nigīryate
ūrdhvam ācakrame sā tu pannagī putragṛddhinī
7. First, his head was swallowed, and then his tail was being swallowed. But that female serpent (pannagī), intensely desiring her son, then rose upwards.
तस्यास्तीक्ष्णेन भल्लेन पृथुधारेण पाण्डवः ।
शिरश्चिच्छेद गच्छन्त्यास्तामपश्यत्सुरेश्वरः ॥८॥
8. tasyāstīkṣṇena bhallena pṛthudhāreṇa pāṇḍavaḥ ,
śiraściccheda gacchantyāstāmapaśyatsureśvaraḥ.
8. tasyāḥ tīkṣṇena bhallena pṛthudhāreṇa pāṇḍavaḥ
śiraḥ ciccheda gacchantyāḥ tām apaśyat sureśvaraḥ
8. The son of Pāṇḍu (Arjuna) cut off the head of her who was going away with a sharp, broad-edged arrow. The lord of the gods (Indra) saw her.
तं मुमोचयिषुर्वज्री वातवर्षेण पाण्डवम् ।
मोहयामास तत्कालमश्वसेनस्त्वमुच्यत ॥९॥
9. taṁ mumocayiṣurvajrī vātavarṣeṇa pāṇḍavam ,
mohayāmāsa tatkālamaśvasenastvamucyata.
9. tam mumocayiṣuḥ vajrī vātavarṣeṇa pāṇḍavam
mohayāmāsa tatkālam aśvasenaḥ tu amucyata
9. The wielder of the thunderbolt (Indra), wishing to free him, bewildered the son of Pāṇḍu (Arjuna) with a windstorm at that very moment. Then Aśvasena was released.
तां च मायां तदा दृष्ट्वा घोरां नागेन वञ्चितः ।
द्विधा त्रिधा च चिच्छेद खगतानेव भारत ॥१०॥
10. tāṁ ca māyāṁ tadā dṛṣṭvā ghorāṁ nāgena vañcitaḥ ,
dvidhā tridhā ca ciccheda khagatāneva bhārata.
10. tām ca māyām tadā dṛṣṭvā ghorām nāgena vañcitaḥ
dvidhā tridhā ca ciccheda khagatān eva bhārata
10. Then, having seen that terrible illusion (māyā) and being deceived by the serpent, he (Arjuna) cut into two and three parts those (forms) that had gone into the sky, O Bhārata.
शशाप तं च संक्रुद्धो बीभत्सुर्जिह्मगामिनम् ।
पावको वासुदेवश्च अप्रतिष्ठो भवेदिति ॥११॥
11. śaśāpa taṁ ca saṁkruddho bībhatsurjihmagāminam ,
pāvako vāsudevaśca apratiṣṭho bhavediti.
11. śaśāpa tam ca saṃkruddhaḥ bībhatsuḥ jihmagāminam
pāvakaḥ vāsudevaḥ ca apratiṣṭhaḥ bhavet iti
11. And the furious Bibhatsu (Arjuna) cursed that crooked-moving (serpent), saying, "May Fire (Pāvaka) and Vāsudeva (Kṛṣṇa) be without a fixed abode (apratiṣṭha)!"
ततो जिष्णुः सहस्राक्षं खं वितत्येषुभिः शितैः ।
योधयामास संक्रुद्धो वञ्चनां तामनुस्मरन् ॥१२॥
12. tato jiṣṇuḥ sahasrākṣaṁ khaṁ vitatyeṣubhiḥ śitaiḥ ,
yodhayāmāsa saṁkruddho vañcanāṁ tāmanusmaran.
12. tataḥ jiṣṇuḥ sahasrākṣam kham vitatya iṣubhiḥ śitaiḥ
yodhayāmāsa saṃkruddhaḥ vañcanām tām anusmaran
12. Then Arjuna (Jiṣṇu), remembering that deception and extremely enraged, fought with Indra (Sahasrākṣa), filling the sky with sharp arrows.
देवराडपि तं दृष्ट्वा संरब्धमिव फल्गुनम् ।
स्वमस्त्रमसृजद्दीप्तं यत्ततानाखिलं नभः ॥१३॥
13. devarāḍapi taṁ dṛṣṭvā saṁrabdhamiva phalgunam ,
svamastramasṛjaddīptaṁ yattatānākhilaṁ nabhaḥ.
13. devarāṭ api tam dṛṣṭvā saṃrabdham iva phālgunam
svam astram asṛjat dīptam yat tatāna akhilam nabhaḥ
13. Seeing Arjuna (Phālguna) as if enraged, Indra (Devarāṭ) also released his own blazing weapon, which filled the entire sky.
ततो वायुर्महाघोषः क्षोभयन्सर्वसागरान् ।
वियत्स्थोऽजनयन्मेघाञ्जलधारामुचोऽऽकुलान् ॥१४॥
14. tato vāyurmahāghoṣaḥ kṣobhayansarvasāgarān ,
viyatstho'janayanmeghāñjaladhārāmuco''kulān.
14. tataḥ vāyuḥ mahāghoṣaḥ kṣobhayan sarvasāgarān
viyatsthaḥ ajanayāt meghān jaladhārāmucaḥ ākulān
14. Then a great roaring wind, situated in the sky and agitating all the oceans, generated dense, water-shedding clouds.
तद्विघातार्थमसृजदर्जुनोऽप्यस्त्रमुत्तमम् ।
वायव्यमेवाभिमन्त्र्य प्रतिपत्तिविशारदः ॥१५॥
15. tadvighātārthamasṛjadarjuno'pyastramuttamam ,
vāyavyamevābhimantrya pratipattiviśāradaḥ.
15. tat vighātārtham asṛjat arjunaḥ api astram uttamam
vāyavyam eva abhimantrya pratipattiviśāradaḥ
15. To counteract that, Arjuna also, being an expert in strategy, released an excellent weapon, the Vāyavya (weapon of the wind god), after consecrating it with a mantra.
तेनेन्द्राशनिमेघानां वीर्यौजस्तद्विनाशितम् ।
जलधाराश्च ताः शोषं जग्मुर्नेशुश्च विद्युतः ॥१६॥
16. tenendrāśanimeghānāṁ vīryaujastadvināśitam ,
jaladhārāśca tāḥ śoṣaṁ jagmurneśuśca vidyutaḥ.
16. tena indra-aśani-meghānām vīrya-ojas tat vināśitam
jala-dhārāḥ ca tāḥ śoṣam jagmuḥ neśuḥ ca vidyutaḥ
16. Due to that, the might and power of Indra's thunderbolt-clouds were destroyed. Those torrents of rain also dried up, and the lightning flashes vanished.
क्षणेन चाभवद्व्योम संप्रशान्तरजस्तमः ।
सुखशीतानिलगुणं प्रकृतिस्थार्कमण्डलम् ॥१७॥
17. kṣaṇena cābhavadvyoma saṁpraśāntarajastamaḥ ,
sukhaśītānilaguṇaṁ prakṛtisthārkamaṇḍalam.
17. kṣaṇena ca abhavat vyoma sam-praśānta-rajas-tamaḥ
sukha-śīta-anila-guṇam prakṛti-stha-arka-maṇḍalam
17. And instantly, the sky became completely free of dust and darkness. It now had the quality of pleasant, cool breezes, and the sun's orb was restored to its natural state (prakṛti).
निष्प्रतीकारहृष्टश्च हुतभुग्विविधाकृतिः ।
प्रजज्वालातुलार्चिष्मान्स्वनादैः पूरयञ्जगत् ॥१८॥
18. niṣpratīkārahṛṣṭaśca hutabhugvividhākṛtiḥ ,
prajajvālātulārciṣmānsvanādaiḥ pūrayañjagat.
18. niṣpratīkāra-hṛṣṭaḥ ca hutabhuk vividha-ākṛtiḥ
pra-jajvāla atula-arciṣmān sva-nādaiḥ pūrayan jagat
18. And the fire (hutabhuk), gladdened without resistance and appearing in various forms, blazed forth with incomparable flames, filling the world with its own roars.
कृष्णाभ्यां रक्षितं दृष्ट्वा तं च दावमहंकृताः ।
समुत्पेतुरथाकाशं सुपर्णाद्याः पतत्रिणः ॥१९॥
19. kṛṣṇābhyāṁ rakṣitaṁ dṛṣṭvā taṁ ca dāvamahaṁkṛtāḥ ,
samutpeturathākāśaṁ suparṇādyāḥ patatriṇaḥ.
19. kṛṣṇābhyām rakṣitam dṛṣṭvā tam ca dāvam ahaṅkṛtāḥ
sam-ut-petuḥ atha ākāśam suparṇa-ādyāḥ patatriṇaḥ
19. Upon seeing that forest fire protected by the two Krishnas (referring to Krishna and Arjuna), and being themselves arrogant (ahaṅkāra), the birds, led by Suparṇa, then flew up into the sky.
गरुडा वज्रसदृशैः पक्षतुण्डनखैस्तथा ।
प्रहर्तुकामाः संपेतुराकाशात्कृष्णपाण्डवौ ॥२०॥
20. garuḍā vajrasadṛśaiḥ pakṣatuṇḍanakhaistathā ,
prahartukāmāḥ saṁpeturākāśātkṛṣṇapāṇḍavau.
20. garuḍāḥ vajrasadṛśaiḥ pakṣatuṇḍanakaiḥ tathā
prahartukāmāḥ saṃpetuḥ ākāśāt kṛṣṇapāṇḍavau
20. The Garudas, eager to attack Kṛṣṇa and Arjuna, descended from the sky, using their wings, beaks, and claws, which were as hard as thunderbolts.
तथैवोरगसंघाताः पाण्डवस्य समीपतः ।
उत्सृजन्तो विषं घोरं निश्चेरुर्ज्वलिताननाः ॥२१॥
21. tathaivoragasaṁghātāḥ pāṇḍavasya samīpataḥ ,
utsṛjanto viṣaṁ ghoraṁ niścerurjvalitānanāḥ.
21. tathā eva uragasaṃghātāḥ pāṇḍavasya samīpataḥ
utsṛjantaḥ viṣaṃ ghoraṃ niśceruḥ jvalitānanāḥ
21. Similarly, hosts of serpents emerged from near Arjuna, spewing dreadful poison and having fiery mouths.
तांश्चकर्त शरैः पार्थः सरोषान्दृश्य खेचरान् ।
विवशाश्चापतन्दीप्तं देहाभावाय पावकम् ॥२२॥
22. tāṁścakarta śaraiḥ pārthaḥ saroṣāndṛśya khecarān ,
vivaśāścāpatandīptaṁ dehābhāvāya pāvakam.
22. tān cakarta śaraiḥ pārthaḥ saroṣān dṛśya khecarān
vivaśāḥ ca āpatan dīptaṃ dehābhāvāya pāvakam
22. Seeing those enraged sky-dwellers (the Garudas and serpents), Arjuna cut them down with his arrows. Helpless, they then fell into the blazing fire, resulting in the annihilation of their bodies.
ततः सुराः सगन्धर्वा यक्षराक्षसपन्नगाः ।
उत्पेतुर्नादमतुलमुत्सृजन्तो रणार्थिणः ॥२३॥
23. tataḥ surāḥ sagandharvā yakṣarākṣasapannagāḥ ,
utpeturnādamatulamutsṛjanto raṇārthiṇaḥ.
23. tataḥ surāḥ sagandharvāḥ yakṣarākṣasapannagāḥ
utpetuḥ nādam atulam utsṛjantaḥ raṇārthiṇaḥ
23. Then, the gods, accompanied by Gandharvas, Yakṣas, Rākṣasas, and Pannagas, all eager for battle, rose up, emitting an immense roar.
अयःकणपचक्राश्मभुशुण्ड्युद्यतबाहवः ।
कृष्णपार्थौ जिघांसन्तः क्रोधसंमूर्च्छितौजसः ॥२४॥
24. ayaḥkaṇapacakrāśmabhuśuṇḍyudyatabāhavaḥ ,
kṛṣṇapārthau jighāṁsantaḥ krodhasaṁmūrcchitaujasaḥ.
24. ayaḥkaṇapacakrāśmabhuśuṇḍyudyatabāhavaḥ
kṛṣṇapārthau jighāṃsantaḥ krodhasaṃmūrcchitaujasaḥ
24. With their arms raised, wielding iron clubs, spears, discuses, stones, and bhuśuṇḍi weapons, their valor intensified by wrath, they desired to kill Krishna and Arjuna (pārtha).
तेषामभिव्याहरतां शस्त्रवर्षं च मुञ्चताम् ।
प्रममाथोत्तमाङ्गानि बीभत्सुर्निशितैः शरैः ॥२५॥
25. teṣāmabhivyāharatāṁ śastravarṣaṁ ca muñcatām ,
pramamāthottamāṅgāni bībhatsurniśitaiḥ śaraiḥ.
25. teṣām abhivyāharatām śastravārṣam ca muñcatām
pramamātha uttamāṅgāni bībhatsuḥ niśitaiḥ śaraiḥ
25. While they were shouting and unleashing a hail of weapons, Arjuna (bībhatsu) crushed their heads with sharp arrows.
कृष्णश्च सुमहातेजाश्चक्रेणारिनिहा तदा ।
दैत्यदानवसंघानां चकार कदनं महत् ॥२६॥
26. kṛṣṇaśca sumahātejāścakreṇārinihā tadā ,
daityadānavasaṁghānāṁ cakāra kadanaṁ mahat.
26. kṛṣṇaḥ ca sumahātejāḥ cakreṇa arinihā tadā
daityadānavasaṃghānām cakāra kadanam mahat
26. And then, Krishna, of immense splendor and a slayer of foes, wrought great destruction upon the hosts of Daityas and Danavas with his discus (cakra).
अथापरे शरैर्विद्धाश्चक्रवेगेरितास्तदा ।
वेलामिव समासाद्य व्यातिष्ठन्त महौजसः ॥२७॥
27. athāpare śarairviddhāścakravegeritāstadā ,
velāmiva samāsādya vyātiṣṭhanta mahaujasaḥ.
27. atha apare śaraiḥ viddhāḥ cakravegaiḥ īritāḥ
tadā velām iva samāsādya vyātiṣṭhanta mahaujasaḥ
27. Then, other mighty warriors, pierced by arrows and struck by the force of the discus (cakra), stood firm as if they had reached a shore.
ततः शक्रोऽभिसंक्रुद्धस्त्रिदशानां महेश्वरः ।
पाण्डुरं गजमास्थाय तावुभौ समभिद्रवत् ॥२८॥
28. tataḥ śakro'bhisaṁkruddhastridaśānāṁ maheśvaraḥ ,
pāṇḍuraṁ gajamāsthāya tāvubhau samabhidravat.
28. tataḥ śakraḥ abhisaṃkruddhaḥ tridaśānām maheśvaraḥ
pāṇḍuram gajam āsthāya tau ubhau samabhidravat
28. Then Indra (Śakra), the great lord (maheśvaraḥ) of the gods (tridaśānām), became extremely enraged. Mounting a white elephant, he attacked both of them.
अशनिं गृह्य तरसा वज्रमस्त्रमवासृजत् ।
हतावेताविति प्राह सुरानसुरसूदनः ॥२९॥
29. aśaniṁ gṛhya tarasā vajramastramavāsṛjat ,
hatāvetāviti prāha surānasurasūdanaḥ.
29. aśanim gṛhya tarasā vajram astram avāsṛjat
hata etau iti prāha surān asurasūdanaḥ
29. Seizing his thunderbolt (aśani) with force, he unleashed the Vajra weapon. "These two are slain!" declared the slayer of asuras (asurasūdanaḥ) to the gods (suras).
ततः समुद्यतां दृष्ट्वा देवेन्द्रेण महाशनिम् ।
जगृहुः सर्वशस्त्राणि स्वानि स्वानि सुरास्तदा ॥३०॥
30. tataḥ samudyatāṁ dṛṣṭvā devendreṇa mahāśanim ,
jagṛhuḥ sarvaśastrāṇi svāni svāni surāstadā.
30. tataḥ samudyatām dṛṣṭvā devendreṇa mahāśanim
jagṛhuḥ sarvaśastrāṇi svāni svāni surāḥ tadā
30. Then, having seen the great thunderbolt (mahāśani) readied by Indra (devendra), the gods (suras) then took up all their own weapons.
कालदण्डं यमो राजा शिबिकां च धनेश्वरः ।
पाशं च वरुणस्तत्र विचक्रं च तथा शिवः ॥३१॥
31. kāladaṇḍaṁ yamo rājā śibikāṁ ca dhaneśvaraḥ ,
pāśaṁ ca varuṇastatra vicakraṁ ca tathā śivaḥ.
31. kāladaṇḍam yamaḥ rājā śibikām ca dhaneśvaraḥ
pāśam ca varuṇaḥ tatra vicakram ca tathā śivaḥ
31. King Yama took his staff of time (kāladaṇḍa), and Kubera, the lord of wealth (dhaneśvaraḥ), took his palanquin (śibikā). Varuna then took his noose (pāśa) there, and Shiva likewise took his discus (vicakram).
ओषधीर्दीप्यमानाश्च जगृहातेऽश्विनावपि ।
जगृहे च धनुर्धाता मुसलं च जयस्तथा ॥३२॥
32. oṣadhīrdīpyamānāśca jagṛhāte'śvināvapi ,
jagṛhe ca dhanurdhātā musalaṁ ca jayastathā.
32. oṣadhīḥ dīpyamānāḥ ca jagṛhāte aśvinau api
jagṛhe ca dhanuḥ dhātā musalaṃ ca jayaḥ tathā
32. The two Aśvins also seized the shining herbs. Dhātā took a bow, and Jaya similarly took a mace.
पर्वतं चापि जग्राह क्रुद्धस्त्वष्टा महाबलः ।
अंशस्तु शक्तिं जग्राह मृत्युर्देवः परश्वधम् ॥३३॥
33. parvataṁ cāpi jagrāha kruddhastvaṣṭā mahābalaḥ ,
aṁśastu śaktiṁ jagrāha mṛtyurdevaḥ paraśvadham.
33. parvataṃ ca api jagrāha kruddhaḥ tvaṣṭā mahābalaḥ
aṃśaḥ tu śaktiṃ jagrāha mṛtyuḥ devaḥ paraśvadham
33. The greatly powerful and enraged Tvaṣṭā also seized a mountain. Aṃśa, however, took a spear, and the god Mṛtyu took a battle-axe.
प्रगृह्य परिघं घोरं विचचारार्यमा अपि ।
मित्रश्च क्षुरपर्यन्तं चक्रं गृह्य व्यतिष्ठत ॥३४॥
34. pragṛhya parighaṁ ghoraṁ vicacārāryamā api ,
mitraśca kṣuraparyantaṁ cakraṁ gṛhya vyatiṣṭhata.
34. pragṛhya parighaṃ ghoraṃ vicacāra aryamā api
mitraḥ ca kṣuraparyantaṃ cakraṃ gṛhya vyatiṣṭhata
34. Aryaman also moved about, having seized a terrible iron club. And Mitra, taking a razor-edged discus, stood forth.
पूषा भगश्च संक्रुद्धः सविता च विशां पते ।
आत्तकार्मुकनिस्त्रिंशाः कृष्णपार्थावभिद्रुताः ॥३५॥
35. pūṣā bhagaśca saṁkruddhaḥ savitā ca viśāṁ pate ,
āttakārmukanistriṁśāḥ kṛṣṇapārthāvabhidrutāḥ.
35. pūṣā bhagaḥ ca saṃkruddhaḥ savitā ca viśāṃ pate
āttakārmukaniṣtriṃśāḥ kṛṣṇapārthau abhidrutāḥ
35. O Lord of the people, Pūṣan and Bhaga, and Savitṛ, being greatly enraged, rushed upon Kṛṣṇa and Arjuna, who had taken up their bows and swords.
रुद्राश्च वसवश्चैव मरुतश्च महाबलाः ।
विश्वेदेवास्तथा साध्या दीप्यमानाः स्वतेजसा ॥३६॥
36. rudrāśca vasavaścaiva marutaśca mahābalāḥ ,
viśvedevāstathā sādhyā dīpyamānāḥ svatejasā.
36. rudrāḥ ca vasavaḥ ca eva marutaḥ ca mahābalāḥ
viśvedevāḥ tathā sādhyāḥ dīpyamānāḥ svatejasā
36. The Rudras, the Vasus, and the exceedingly powerful Maruts, as well as the Viśvedevas and the Sadhyas, were all shining with their own brilliant power.
एते चान्ये च बहवो देवास्तौ पुरुषोत्तमौ ।
कृष्णपार्थौ जिघांसन्तः प्रतीयुर्विविधायुधाः ॥३७॥
37. ete cānye ca bahavo devāstau puruṣottamau ,
kṛṣṇapārthau jighāṁsantaḥ pratīyurvividhāyudhāḥ.
37. ete ca anye ca bahavaḥ devāḥ tau puruṣottamau
kṛṣṇapārthau jighāṃsantaḥ pratīyuḥ vividhāyudhāḥ
37. These and many other gods, bearing various weapons and intending to strike, advanced to confront those two supreme persons (puruṣa), Krishna and Arjuna (Pārtha).
तत्राद्भुतान्यदृश्यन्त निमित्तानि महाहवे ।
युगान्तसमरूपाणि भूतोत्सादाय भारत ॥३८॥
38. tatrādbhutānyadṛśyanta nimittāni mahāhave ,
yugāntasamarūpāṇi bhūtotsādāya bhārata.
38. tatra adbhutāni adṛśyanta nimittāni mahāhave
yugāntasamarūpāṇi bhūtosṣādāya bhārata
38. O descendant of Bharata, in that great battle, wondrous omens appeared, resembling the destruction at the end of an age (yugānta) and portending the annihilation of all beings.
तथा तु दृष्ट्वा संरब्धं शक्रं देवैः सहाच्युतौ ।
अभीतौ युधि दुर्धर्षौ तस्थतुः सज्जकार्मुकौ ॥३९॥
39. tathā tu dṛṣṭvā saṁrabdhaṁ śakraṁ devaiḥ sahācyutau ,
abhītau yudhi durdharṣau tasthatuḥ sajjakārmukau.
39. tathā tu dṛṣṭvā saṃrabdham śakram devaiḥ saha acyutau
abhītau yudhi durdharṣau tasthatuḥ sajjakārmukau
39. And so, having witnessed Indra (Śakra) enraged along with the gods, the two infallible ones (Acyuta), Krishna and Arjuna, stood fearless and unconquerable in battle, with their bows strung and ready.
आगतांश्चैव तान्दृष्ट्वा देवानेकैकशस्ततः ।
न्यवारयेतां संक्रुद्धौ बाणैर्वज्रोपमैस्तदा ॥४०॥
40. āgatāṁścaiva tāndṛṣṭvā devānekaikaśastataḥ ,
nyavārayetāṁ saṁkruddhau bāṇairvajropamaistadā.
40. āgatān ca eva tān dṛṣṭvā devān ekaikaśas tataḥ
nyavārayetām saṃkruddhau bāṇaiḥ vajropamaiḥ tadā
40. When they saw those gods arriving one by one, the two of them, highly enraged, then stopped them at that moment with arrows resembling thunderbolts.
असकृद्भग्नसंकल्पाः सुराश्च बहुशः कृताः ।
भयाद्रणं परित्यज्य शक्रमेवाभिशिश्रियुः ॥४१॥
41. asakṛdbhagnasaṁkalpāḥ surāśca bahuśaḥ kṛtāḥ ,
bhayādraṇaṁ parityajya śakramevābhiśiśriyuḥ.
41. asakṛt bhagnasaṅkalpāḥ surāḥ ca bahuśaḥ kṛtāḥ
bhayāt raṇam parityajya śakram eva abhiśiśriyuḥ
41. Their resolves repeatedly shattered, and having been frequently overcome, the gods abandoned the battle out of fear and sought refuge only in Indra.
दृष्ट्वा निवारितान्देवान्माधवेनार्जुनेन च ।
आश्चर्यमगमंस्तत्र मुनयो दिवि विष्ठिताः ॥४२॥
42. dṛṣṭvā nivāritāndevānmādhavenārjunena ca ,
āścaryamagamaṁstatra munayo divi viṣṭhitāḥ.
42. dṛṣṭvā nivāritān devān mādhavena arjunena ca
āścaryam agaman tatra munayaḥ divi viṣṭitāḥ
42. When the sages (munayaḥ) stationed in the sky saw that the gods had been stopped by Madhava (Krishna) and Arjuna, they were filled with wonder at that sight.
शक्रश्चापि तयोर्वीर्यमुपलभ्यासकृद्रणे ।
बभूव परमप्रीतो भूयश्चैतावयोधयत् ॥४३॥
43. śakraścāpi tayorvīryamupalabhyāsakṛdraṇe ,
babhūva paramaprīto bhūyaścaitāvayodhayat.
43. śakraḥ ca api tayoḥ vīryam upalabhya asakṛt raṇe
babhūva paramaprītaḥ bhūyaḥ ca etau ayodhayat
43. And Indra (śakraḥ), having repeatedly observed their valor in battle, became exceedingly pleased and then had the two of them fight again.
ततोऽश्मवर्षं सुमहद्व्यसृजत्पाकशासनः ।
भूय एव तदा वीर्यं जिज्ञासुः सव्यसाचिनः ।
तच्छरैरर्जुनो वर्षं प्रतिजघ्नेऽत्यमर्षणः ॥४४॥
44. tato'śmavarṣaṁ sumahadvyasṛjatpākaśāsanaḥ ,
bhūya eva tadā vīryaṁ jijñāsuḥ savyasācinaḥ ,
taccharairarjuno varṣaṁ pratijaghne'tyamarṣaṇaḥ.
44. tataḥ aśmavarṣam sumahat vyasṛjat
pākaśāsanaḥ bhūyaḥ eva tadā vīryam
jijñāsuḥ savyasācinaḥ tat śaraiḥ
arjunaḥ varṣam pratijaghne atyamarṣaṇaḥ
44. Then Indra (Pākaśāsana) released a very great rain of stones, again desiring to test the valor of Arjuna (Savyasācin). Arjuna, extremely enraged, counteracted that rain with his arrows.
विफलं क्रियमाणं तत्संप्रेक्ष्य च शतक्रतुः ।
भूयः संवर्धयामास तद्वर्षं देवराडथ ॥४५॥
45. viphalaṁ kriyamāṇaṁ tatsaṁprekṣya ca śatakratuḥ ,
bhūyaḥ saṁvardhayāmāsa tadvarṣaṁ devarāḍatha.
45. viphalaṃ kriyamāṇaṃ tat saṃprekṣya ca śatakratuḥ
bhūyaḥ saṃvardhayāmāsa tat varṣaṃ devarāṭ atha
45. śatakratuḥ devarāṭ ca tat viphalaṃ kriyamāṇaṃ
saṃprekṣya atha bhūyaḥ tat varṣaṃ saṃvardhayāmāsa
45. And Śatakratuḥ (Indra), the king of gods, having observed that [action] being performed fruitlessly, then further intensified that rain.
सोऽश्मवर्षं महावेगैरिषुभिः पाकशासनिः ।
विलयं गमयामास हर्षयन्पितरं तदा ॥४६॥
46. so'śmavarṣaṁ mahāvegairiṣubhiḥ pākaśāsaniḥ ,
vilayaṁ gamayāmāsa harṣayanpitaraṁ tadā.
46. saḥ aśmavarṣam mahāvegaiḥ iṣubhiḥ pākaśāsaniḥ
vilayam gamayām āsa harṣayan pitaram tadā
46. Then, Arjuna (Pākaśāsani), with immensely powerful arrows, brought that rain of stones to an end, thereby delighting his father.
समुत्पाट्य तु पाणिभ्यां मन्दराच्छिखरं महत् ।
सद्रुमं व्यसृजच्छक्रो जिघांसुः पाण्डुनन्दनम् ॥४७॥
47. samutpāṭya tu pāṇibhyāṁ mandarācchikharaṁ mahat ,
sadrumaṁ vyasṛjacchakro jighāṁsuḥ pāṇḍunandanam.
47. samutpāṭya tu pāṇibhyām mandarāt śikharam mahat
sadrumam vyasṛjat śakraḥ jighāṃsuḥ pāṇḍunandanam
47. But then Indra (Śakra), desiring to kill Arjuna (Pāṇḍunandana), uprooted a great, tree-laden peak from Mount Mandara with both hands and hurled it.
ततोऽर्जुनो वेगवद्भिर्ज्वलिताग्रैरजिह्मगैः ।
बाणैर्विध्वंसयामास गिरेः शृङ्गं सहस्रधा ॥४८॥
48. tato'rjuno vegavadbhirjvalitāgrairajihmagaiḥ ,
bāṇairvidhvaṁsayāmāsa gireḥ śṛṅgaṁ sahasradhā.
48. tataḥ arjunaḥ vegavadbhiḥ jvalitāgraiḥ ajihmagaiḥ
bāṇaiḥ vidhvaṃsayāmāsa gireḥ śṛṅgam sahasradhā
48. Then Arjuna, with swift, fiery-tipped, and unerring arrows, shattered the mountain peak into a thousand pieces.
गिरेर्विशीर्यमाणस्य तस्य रूपं तदा बभौ ।
सार्कचन्द्रग्रहस्येव नभसः प्रविशीर्यतः ॥४९॥
49. girerviśīryamāṇasya tasya rūpaṁ tadā babhau ,
sārkacandragrahasyeva nabhasaḥ praviśīryataḥ.
49. gireḥ viśīryamāṇasya tasya rūpam tadā babhau
sārkacandragrahasya iva nabhasaḥ praviśīryataḥ
49. Then, the appearance of that crumbling mountain was like the sky, with its sun, moon, and planets, falling apart.
तेनावाक्पतता दावे शैलेन महता भृशम् ।
भूय एव हतास्तत्र प्राणिनः खाण्डवालयाः ॥५०॥
50. tenāvākpatatā dāve śailena mahatā bhṛśam ,
bhūya eva hatāstatra prāṇinaḥ khāṇḍavālayāḥ.
50. tena avākpatatā dāve śailena mahatā bhṛśam
bhūyaḥ eva hatāḥ tatra prāṇinaḥ khāṇḍavālayāḥ
50. By that huge mountain (piece) falling downwards in the conflagration, the creatures dwelling in the Khāṇḍava forest were indeed killed there again, greatly.