Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-14, chapter-19

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
ब्राह्मण उवाच ।
यः स्यादेकायने लीनस्तूष्णीं किंचिदचिन्तयन् ।
पूर्वं पूर्वं परित्यज्य स निरारम्भको भवेत् ॥१॥
1. brāhmaṇa uvāca ,
yaḥ syādekāyane līnastūṣṇīṁ kiṁcidacintayan ,
pūrvaṁ pūrvaṁ parityajya sa nirārambhako bhavet.
1. brāhmaṇaḥ uvāca | yaḥ syāt ekāyane līnaḥ tūṣṇīm kiñcit
acintayan | pūrvam pūrvam parityajya saḥ nirārambhakaḥ bhavet
1. brāhmaṇaḥ uvāca yaḥ ekāyane līnaḥ tūṣṇīm kiñcit acintayan pūrvam pūrvam parityajya syāt,
saḥ nirārambhakaḥ bhavet
1. The Brahmin said: One who remains absorbed in a single path, silently contemplating nothing, abandoning each former thing, such a person becomes free from undertakings (nirārambhaka).
सर्वमित्रः सर्वसहः समरक्तो जितेन्द्रियः ।
व्यपेतभयमन्युश्च कामहा मुच्यते नरः ॥२॥
2. sarvamitraḥ sarvasahaḥ samarakto jitendriyaḥ ,
vyapetabhayamanyuśca kāmahā mucyate naraḥ.
2. sarvamitraḥ sarvasahaḥ samaraktaḥ jitendriyaḥ
| vyapetabhayamanayuḥ ca kāmahā mucyate naraḥ
2. naraḥ sarvamitraḥ sarvasahaḥ samaraktaḥ jitendriyaḥ
vyapetabhayamanayuḥ ca kāmahā (saḥ) mucyate
2. A person who is a friend to all, tolerant of all, equally affectionate to all, has conquered their senses, is free from fear and anger, and has overcome desires, such a person is liberated (mokṣa).
आत्मवत्सर्वभूतेषु यश्चरेन्नियतः शुचिः ।
अमानी निरभीमानः सर्वतो मुक्त एव सः ॥३॥
3. ātmavatsarvabhūteṣu yaścarenniyataḥ śuciḥ ,
amānī nirabhīmānaḥ sarvato mukta eva saḥ.
3. ātmavat sarvabhūteṣu yaḥ caret niyataḥ śuciḥ
| amānī nirabhīmānaḥ sarvataḥ muktaḥ eva saḥ
3. yaḥ niyataḥ śuciḥ sarvabhūteṣu ātmavat caret,
saḥ amānī nirabhīmānaḥ sarvataḥ eva muktaḥ
3. The one who, pure and self-controlled, behaves towards all beings as they would towards their own self (ātman), such a person is devoid of pride, free from ego (abhimāna), and truly liberated from all bonds.
जीवितं मरणं चोभे सुखदुःखे तथैव च ।
लाभालाभे प्रियद्वेष्ये यः समः स च मुच्यते ॥४॥
4. jīvitaṁ maraṇaṁ cobhe sukhaduḥkhe tathaiva ca ,
lābhālābhe priyadveṣye yaḥ samaḥ sa ca mucyate.
4. jīvitam maraṇam ca ubhe sukhaduḥkhe tathā eva ca
| lābhālābhe priyadveṣye yaḥ samaḥ saḥ ca mucyate
4. yaḥ jīvitam maraṇam ca ubhe sukhaduḥkhe tathā eva ca lābhālābhe priyadveṣye samaḥ,
saḥ ca mucyate
4. One who remains balanced (sama) regarding both life and death, happiness and sorrow, gain and loss, and beloved and hateful things, such a person is liberated.
न कस्यचित्स्पृहयते नावजानाति किंचन ।
निर्द्वंद्वो वीतरागात्मा सर्वतो मुक्त एव सः ॥५॥
5. na kasyacitspṛhayate nāvajānāti kiṁcana ,
nirdvaṁdvo vītarāgātmā sarvato mukta eva saḥ.
5. na kasyacit spṛhayate na avajānāti kiñcana
nir-dvandvaḥ vīta-rāga-ātmā sarvataḥ muktaḥ eva saḥ
5. saḥ kasyacit na spṛhayate kiñcana na avajānāti
nir-dvandvaḥ vīta-rāga-ātmā sarvataḥ eva muktaḥ
5. He desires no one and despises nothing. Free from dualities, with a self devoid of passion, he is indeed completely liberated.
अनमित्रोऽथ निर्बन्धुरनपत्यश्च यः क्वचित् ।
त्यक्तधर्मार्थकामश्च निराकाङ्क्षी स मुच्यते ॥६॥
6. anamitro'tha nirbandhuranapatyaśca yaḥ kvacit ,
tyaktadharmārthakāmaśca nirākāṅkṣī sa mucyate.
6. an-amitraḥ atha nir-bandhuḥ an-apatyaḥ ca yaḥ kvacit
tyakta-dharma-artha-kāmaḥ ca nir-ākāṅkṣī saḥ mucyate
6. yaḥ kvacit an-amitraḥ atha nir-bandhuḥ ca an-apatyaḥ ca
tyakta-dharma-artha-kāmaḥ nir-ākāṅkṣī (bhavati) saḥ mucyate
6. If one is ever without enemies, relatives, or offspring, and has abandoned the pursuits of natural law (dharma), material wealth (artha), and sensual desires (kāma), and is free from all longing, he is liberated.
नैव धर्मी न चाधर्मी पूर्वोपचितहा च यः ।
धातुक्षयप्रशान्तात्मा निर्द्वंद्वः स विमुच्यते ॥७॥
7. naiva dharmī na cādharmī pūrvopacitahā ca yaḥ ,
dhātukṣayapraśāntātmā nirdvaṁdvaḥ sa vimucyate.
7. na eva dharmī na ca adharmī pūrva-upacita-hā ca yaḥ
dhātu-kṣaya-praśānta-ātmā nir-dvandvaḥ saḥ vimucyate
7. yaḥ na eva dharmī na ca adharmī ca pūrva-upacita-hā
dhātu-kṣaya-praśānta-ātmā nir-dvandvaḥ (bhavati) saḥ vimucyate
7. He who is neither righteous nor unrighteous, and has relinquished the accumulated effects of past actions (karma), whose self is profoundly peaceful due to the waning of the constituent elements (of the body and mind), and who is free from dualities, he is completely liberated.
अकर्मा चाविकाङ्क्षश्च पश्यञ्जगदशाश्वतम् ।
अस्वस्थमवशं नित्यं जन्मसंसारमोहितम् ॥८॥
8. akarmā cāvikāṅkṣaśca paśyañjagadaśāśvatam ,
asvasthamavaśaṁ nityaṁ janmasaṁsāramohitam.
8. a-karmā ca a-vikāṅkṣaḥ ca paśyan jagat aśāśvatam
a-svastham avaśam nityam janma-saṃsāra-mohitam
8. (yaḥ) a-karmā ca a-vikāṅkṣaḥ ca jagat aśāśvatam a-svastham
avaśam nityam janma-saṃsāra-mohitam paśyan (bhavati)
8. And who is free from action (karma) and desire, seeing the world as impermanent, unhealthy, helpless, and constantly deluded by birth and the cycle of transmigration (saṃsāra).
वैराग्यबुद्धिः सततं तापदोषव्यपेक्षकः ।
आत्मबन्धविनिर्मोक्षं स करोत्यचिरादिव ॥९॥
9. vairāgyabuddhiḥ satataṁ tāpadoṣavyapekṣakaḥ ,
ātmabandhavinirmokṣaṁ sa karotyacirādiva.
9. vairāgyabuddhiḥ satataṃ tāpadoṣavyapekṣakaḥ
ātma-bandha-vinirmokṣaṃ saḥ karoti acirāt iva
9. saḥ vairāgyabuddhiḥ satataṃ tāpadoṣavyapekṣakaḥ
ātma-bandha-vinirmokṣaṃ acirāt iva karoti
9. He who constantly possesses an intellect of dispassion and perceives the flaws inherent in worldly afflictions quickly achieves liberation (mokṣa) from the bondage of the self (ātman).
अगन्धरसमस्पर्शमशब्दमपरिग्रहम् ।
अरूपमनभिज्ञेयं दृष्ट्वात्मानं विमुच्यते ॥१०॥
10. agandharasamasparśamaśabdamaparigraham ,
arūpamanabhijñeyaṁ dṛṣṭvātmānaṁ vimucyate.
10. a-gandha-rasa-asparśam aśabdam aparigraham
a-rūpam anabhijñeyam dṛṣṭvā ātmānaṃ vimucyate
10. dṛṣṭvā ātmānaṃ a-gandha-rasa-asparśam aśabdam
aparigraham a-rūpam anabhijñeyam vimucyate
10. Having realized the self (ātman) as devoid of smell, taste, or touch, without sound, without possessions, formless, and ultimately unknowable, one becomes liberated (mokṣa).
पञ्चभूतगुणैर्हीनममूर्तिमदलेपकम् ।
अगुणं गुणभोक्तारं यः पश्यति स मुच्यते ॥११॥
11. pañcabhūtaguṇairhīnamamūrtimadalepakam ,
aguṇaṁ guṇabhoktāraṁ yaḥ paśyati sa mucyate.
11. pañcabhūtaguṇaiḥ hīnam amūrtimat alepakam
aguṇam guṇabhoktāram yaḥ paśyati saḥ mucyate
11. yaḥ pañcabhūtaguṇaiḥ hīnam amūrtimat alepakam
aguṇam guṇabhoktāram paśyati saḥ mucyate
11. He who perceives the self (ātman) as devoid of the qualities of the five great elements, formless, untainted, without its own intrinsic material qualities (guṇas), yet the experiencer of all qualities, he becomes liberated (mokṣa).
विहाय सर्वसंकल्पान्बुद्ध्या शारीरमानसान् ।
शनैर्निर्वाणमाप्नोति निरिन्धन इवानलः ॥१२॥
12. vihāya sarvasaṁkalpānbuddhyā śārīramānasān ,
śanairnirvāṇamāpnoti nirindhana ivānalaḥ.
12. vihāya sarvasaṅkalpān buddhyā śārīramānasān
śanaiḥ nirvāṇaṃ āpnoti nirindhanaḥ iva analaḥ
12. buddhyā sarvasaṅkalpān śārīramānasān vihāya
nirindhanaḥ analaḥ iva śanaiḥ nirvāṇaṃ āpnoti
12. Having abandoned all bodily and mental intentions through the intellect, one gradually attains complete tranquility (nirvāṇa), just like a fire that has run out of fuel.
विमुक्तः सर्वसंस्कारैस्ततो ब्रह्म सनातनम् ।
परमाप्नोति संशान्तमचलं दिव्यमक्षरम् ॥१३॥
13. vimuktaḥ sarvasaṁskāraistato brahma sanātanam ,
paramāpnoti saṁśāntamacalaṁ divyamakṣaram.
13. vimuktaḥ sarvasaṃskāraiḥ tataḥ brahma sanātanam
paramāpnoti saṃśāntam acalam divyam akṣaram
13. sarvasaṃskāraiḥ vimuktaḥ tataḥ sanātanam
saṃśāntam acalam divyam akṣaram brahma paramāpnoti
13. Freed from all conditionings (saṃskāra), one then attains the eternal, utterly peaceful, unwavering, divine, imperishable absolute (brahman).
अतः परं प्रवक्ष्यामि योगशास्त्रमनुत्तमम् ।
यज्ज्ञात्वा सिद्धमात्मानं लोके पश्यन्ति योगिनः ॥१४॥
14. ataḥ paraṁ pravakṣyāmi yogaśāstramanuttamam ,
yajjñātvā siddhamātmānaṁ loke paśyanti yoginaḥ.
14. ataḥ param pravakṣyāmi yogaśāstram anuttamam
yat jñātvā siddham ātmānam loke paśyanti yoginaḥ
14. ataḥ param anuttamam yogaśāstram pravakṣyāmi
yat jñātvā yoginaḥ loke siddham ātmānam paśyanti
14. Therefore, I will now declare the supreme (yoga) scripture, knowing which practitioners of yoga (yogin) perceive the perfected true self (ātman) in the world.
तस्योपदेशं पश्यामि यथावत्तन्निबोध मे ।
यैर्द्वारैश्चारयन्नित्यं पश्यत्यात्मानमात्मनि ॥१५॥
15. tasyopadeśaṁ paśyāmi yathāvattannibodha me ,
yairdvāraiścārayannityaṁ paśyatyātmānamātmani.
15. tasya upadeśam paśyāmi yathāvat tat nibodha me
yaiḥ dvāraiḥ cārayan nityam paśyati ātmānam ātmani
15. me tasya upadeśam yathāvat tat nibodha yaiḥ
dvāraiḥ nityam cārayan ātmānam ātmani paśyati
15. I comprehend his instruction; therefore, understand it from me precisely. Through which gateways, constantly directing (the mind), one perceives the self (ātman) within the self (ātman).
इन्द्रियाणि तु संहृत्य मन आत्मनि धारयेत् ।
तीव्रं तप्त्वा तपः पूर्वं ततो योक्तुमुपक्रमेत् ॥१६॥
16. indriyāṇi tu saṁhṛtya mana ātmani dhārayet ,
tīvraṁ taptvā tapaḥ pūrvaṁ tato yoktumupakramet.
16. indriyāṇi tu saṃhṛtya manaḥ ātmani dhārayet
tīvram taptvā tapaḥ pūrvam tataḥ yoktum upakramet
16. tu indriyāṇi saṃhṛtya manaḥ ātmani dhārayet
pūrvam tīvram tapaḥ taptvā tataḥ yoktum upakramet
16. Indeed, having withdrawn the senses, one should fix the mind on the self (ātman). First, having intensely practiced austerity (tapas), one should then begin to engage in (yoga).
तपस्वी त्यक्तसंकल्पो दम्भाहंकारवर्जितः ।
मनीषी मनसा विप्रः पश्यत्यात्मानमात्मनि ॥१७॥
17. tapasvī tyaktasaṁkalpo dambhāhaṁkāravarjitaḥ ,
manīṣī manasā vipraḥ paśyatyātmānamātmani.
17. tapasvī tyaktasaṅkalpaḥ dambhāhaṅkāravarjitaḥ
manīṣī manasā vipraḥ paśyati ātmānam ātmani
17. tapasvī tyaktasaṅkalpaḥ dambhāhaṅkāravarjitaḥ
manīṣī vipraḥ manasā ātmani ātmānam paśyati
17. An intelligent and discerning brahmin (vipra), an ascetic (tapasvī) who has abandoned intentions and is free from hypocrisy and ego (ahaṅkāra), sees the self (ātman) within their own self through the mind.
स चेच्छक्नोत्ययं साधुर्योक्तुमात्मानमात्मनि ।
तत एकान्तशीलः स पश्यत्यात्मानमात्मनि ॥१८॥
18. sa cecchaknotyayaṁ sādhuryoktumātmānamātmani ,
tata ekāntaśīlaḥ sa paśyatyātmānamātmani.
18. sa cet śaknoti ayam sādhuḥ yoktum ātmānam ātmani
tataḥ ekāntaśīlaḥ sa paśyati ātmānam ātmani
18. cet ayam sādhuḥ ātmānam ātmani yoktum śaknoti,
tataḥ sa ekāntaśīlaḥ ātmānam ātmani paśyati
18. If this virtuous person (sādhu) is able to fix the self (ātman) within the self (ātman), then, being devoted to solitude, he perceives the self (ātman) within his own self.
संयतः सततं युक्त आत्मवान्विजितेन्द्रियः ।
तथायमात्मनात्मानं साधु युक्तः प्रपश्यति ॥१९॥
19. saṁyataḥ satataṁ yukta ātmavānvijitendriyaḥ ,
tathāyamātmanātmānaṁ sādhu yuktaḥ prapaśyati.
19. saṃyataḥ satatam yuktaḥ ātmavān vijitendriyaḥ
tathā ayam ātmanā ātmānam sādhu yuktaḥ prapaśyati
19. ayam saṃyataḥ satatam yuktaḥ ātmavān vijitendriyaḥ,
tathā ātmanā sādhu yuktaḥ ātmānam prapaśyati
19. This person, constantly restrained and disciplined, self-possessed and having conquered the senses (vijitendriyaḥ), similarly perceives the self (ātman) by means of the self (ātman), being properly concentrated.
यथा हि पुरुषः स्वप्ने दृष्ट्वा पश्यत्यसाविति ।
तथारूपमिवात्मानं साधु युक्तः प्रपश्यति ॥२०॥
20. yathā hi puruṣaḥ svapne dṛṣṭvā paśyatyasāviti ,
tathārūpamivātmānaṁ sādhu yuktaḥ prapaśyati.
20. yathā hi puruṣaḥ svapne dṛṣṭvā paśyati asau iti
tathā rūpam iva ātmānam sādhu yuktaḥ prapaśyati
20. yathā hi puruṣaḥ svapne dṛṣṭvā "asau iti" paśyati,
tathā sādhu yuktaḥ ātmānam rūpam iva prapaśyati
20. Just as a person (puruṣa) in a dream, having seen something, perceives 'that is it,' similarly, the properly concentrated person perceives the self (ātman) as if it were a form (rūpa).
इषीकां वा यथा मुञ्जात्कश्चिन्निर्हृत्य दर्शयेत् ।
योगी निष्कृष्टमात्मानं तथा संपश्यते तनौ ॥२१॥
21. iṣīkāṁ vā yathā muñjātkaścinnirhṛtya darśayet ,
yogī niṣkṛṣṭamātmānaṁ tathā saṁpaśyate tanau.
21. iṣīkām vā yathā muñjāt kaścit nirhṛtya darśayet
yogī niṣkṛṣṭam ātmanam tathā saṃpaśyate tanau
21. yathā kaścit muñjāt iṣīkām vā nirhṛtya darśayet,
tathā yogī tanau niṣkṛṣṭam ātmanam saṃpaśyate.
21. Just as someone might extract a reed from muñja grass and display it, so too does a practitioner of yoga (yogī) perceive the true self (ātman) as distinct and separated from the body.
मुञ्जं शरीरं तस्याहुरिषीकामात्मनि श्रिताम् ।
एतन्निदर्शनं प्रोक्तं योगविद्भिरनुत्तमम् ॥२२॥
22. muñjaṁ śarīraṁ tasyāhuriṣīkāmātmani śritām ,
etannidarśanaṁ proktaṁ yogavidbhiranuttamam.
22. muñjam śarīram tasya āhuḥ iṣīkām ātmani śritām
etat nidarśanam proktam yogavidbhiḥ anuttamam
22. āhuḥ tasya śarīram muñjam,
iṣīkām ātmani śritām.
etat anuttamam nidarśanam yogavidbhiḥ proktam.
22. The muñja grass is said to be its body, and the reed is referred to as the self (ātman) residing within. This is proclaimed as an excellent analogy by those who understand (yoga).
यदा हि युक्तमात्मानं सम्यक्पश्यति देहभृत् ।
तदास्य नेशते कश्चित्त्रैलोक्यस्यापि यः प्रभुः ॥२३॥
23. yadā hi yuktamātmānaṁ samyakpaśyati dehabhṛt ,
tadāsya neśate kaścittrailokyasyāpi yaḥ prabhuḥ.
23. yadā hi yuktam ātmanam samyak paśyati dehabhṛt tadā
asya na īśate kaścit trailokyasya api yaḥ prabhuḥ
23. yadā hi dehabhṛt yuktam ātmanam samyak paśyati,
tadā trailokyasya api yaḥ prabhuḥ (asti),
kaścit asya na īśate.
23. When indeed the embodied being correctly perceives the self (ātman) as truly connected (or united), then no one, not even he who is the lord of the three worlds, can dominate him.
अन्योन्याश्चैव तनवो यथेष्टं प्रतिपद्यते ।
विनिवृत्य जरामृत्यू न हृष्यति न शोचति ॥२४॥
24. anyonyāścaiva tanavo yatheṣṭaṁ pratipadyate ,
vinivṛtya jarāmṛtyū na hṛṣyati na śocati.
24. anyonyāḥ ca eva tanavaḥ yatheṣṭam pratipadyate
vinivṛtya jarāmṛtyū na hṛṣyati na śocati
24. ca eva,
anyonyāḥ tanavaḥ yatheṣṭam pratipadyate; jarāmṛtyū vinivṛtya,
na hṛṣyati na śocati.
24. And indeed, one attains various bodies according to one's desire. Having turned away from old age and death, one neither rejoices nor grieves.
देवानामपि देवत्वं युक्तः कारयते वशी ।
ब्रह्म चाव्ययमाप्नोति हित्वा देहमशाश्वतम् ॥२५॥
25. devānāmapi devatvaṁ yuktaḥ kārayate vaśī ,
brahma cāvyayamāpnoti hitvā dehamaśāśvatam.
25. devānām api devatvam yuktaḥ kārayate vaśī
brahma ca avyayam āpnoti hitvā deham aśāśvatam
25. vaśī yuktaḥ devānām api devatvam kārayate ca
aśāśvatam deham hitvā avyayam brahma āpnoti
25. The self-controlled (vaśī) individual, who is disciplined (yukta), bestows divinity even upon the gods. And, abandoning the impermanent body, such a one attains the imperishable supreme reality (brahman).
विनश्यत्स्वपि लोकेषु न भयं तस्य जायते ।
क्लिश्यमानेषु भूतेषु न स क्लिश्यति केनचित् ॥२६॥
26. vinaśyatsvapi lokeṣu na bhayaṁ tasya jāyate ,
kliśyamāneṣu bhūteṣu na sa kliśyati kenacit.
26. vinasyatsu api lokeṣu na bhayam tasya jāyate
kliśyamāneṣu bhūteṣu na sa kliśyati kenacit
26. vinasyatsu api lokeṣu tasya bhayam na jāyate
kliśyamāneṣu bhūteṣu sa na kliśyati kenacit
26. Even when the worlds are perishing, no fear arises for him. When beings (bhūta) are tormented, he himself is not tormented by anything.
दुःखशोकमयैर्घोरैः सङ्गस्नेहसमुद्भवैः ।
न विचाल्येत युक्तात्मा निःस्पृहः शान्तमानसः ॥२७॥
27. duḥkhaśokamayairghoraiḥ saṅgasnehasamudbhavaiḥ ,
na vicālyeta yuktātmā niḥspṛhaḥ śāntamānasaḥ.
27. duḥkhaśokamayaiḥ ghoraiḥ saṅgasnehasamudbhavaiḥ
na vicālyeta yuktātmā niḥspṛhaḥ śāntamānasaḥ
27. yuktātmā niḥspṛhaḥ śāntamānasaḥ duḥkhaśokamayaiḥ
ghoraiḥ saṅgasnehasamudbhavaiḥ na vicālyeta
27. The disciplined (yukta) soul, free from longing, whose mind is peaceful, is not shaken by the terrible things full of sorrow and grief that arise from attachment and affection.
नैनं शस्त्राणि विध्यन्ते न मृत्युश्चास्य विद्यते ।
नातः सुखतरं किंचिल्लोके क्वचन विद्यते ॥२८॥
28. nainaṁ śastrāṇi vidhyante na mṛtyuścāsya vidyate ,
nātaḥ sukhataraṁ kiṁcilloke kvacana vidyate.
28. na enam śastrāṇi vidhyante na mṛtyuḥ ca asya vidyate
na ataḥ sukhataram kiṃcit loke kvacana vidyate
28. śastrāṇi enam na vidhyante ca mṛtyuḥ asya na vidyate
ataḥ loke kvacana sukhataram kiṃcit na vidyate
28. Weapons do not pierce him, nor does death (mṛtyu) exist for him. Therefore, nothing more pleasant than this (state) exists anywhere in the world (loka).
सम्यग्युक्त्वा यदात्मानमात्मन्येव प्रपश्यति ।
तदैव न स्पृहयते साक्षादपि शतक्रतोः ॥२९॥
29. samyagyuktvā yadātmānamātmanyeva prapaśyati ,
tadaiva na spṛhayate sākṣādapi śatakratoḥ.
29. samyak yuktvā yadā ātmānam ātmani eva prapaśyati
tadā eva na spṛhayate sākṣāt api śatakratoḥ
29. yadā samyak yuktvā ātmānam ātmani eva prapaśyati
tadā eva sākṣāt api śatakratoḥ na spṛhayate
29. When one, having properly disciplined the individual self (ātman), perceives the self (ātman) within oneself alone, then one does not long for even the direct presence of Indra, the performer of a hundred (Vedic rituals).
निर्वेदस्तु न गन्तव्यो युञ्जानेन कथंचन ।
योगमेकान्तशीलस्तु यथा युञ्जीत तच्छृणु ॥३०॥
30. nirvedastu na gantavyo yuñjānena kathaṁcana ,
yogamekāntaśīlastu yathā yuñjīta tacchṛṇu.
30. nirvedaḥ tu na gantavyaḥ yuñjānena kathaṃcana
yogam ekāntaśīlaḥ tu yathā yuñjīta tat śṛṇu
30. yuñjānena kathaṃcana nirvedaḥ tu na gantavyaḥ
ekāntaśīlaḥ tu yathā yogam yuñjīta tat śṛṇu
30. However, one who is engaged in spiritual discipline (yoga) should never fall into despondency. Now, listen to how one who is dedicated to solitary practice (yoga) should apply it.
दृष्टपूर्वां दिशं चिन्त्य यस्मिन्संनिवसेत्पुरे ।
पुरस्याभ्यन्तरे तस्य मनश्चार्यं न बाह्यतः ॥३१॥
31. dṛṣṭapūrvāṁ diśaṁ cintya yasminsaṁnivasetpure ,
purasyābhyantare tasya manaścāryaṁ na bāhyataḥ.
31. dṛṣṭapūrvām diśam cintya yasmin sannivaset pure
purasya abhyantare tasya manaḥ cāryam na bāhyataḥ
31. yasmin pure sannivaset dṛṣṭapūrvām diśam cintya
tasya purasya abhyantare manaḥ cāryam na bāhyataḥ
31. Having considered a previously seen direction, in whichever town one might dwell, one's mind should be focused within that town, not externally.
पुरस्याभ्यन्तरे तिष्ठन्यस्मिन्नावसथे वसेत् ।
तस्मिन्नावसथे धार्यं सबाह्याभ्यन्तरं मनः ॥३२॥
32. purasyābhyantare tiṣṭhanyasminnāvasathe vaset ,
tasminnāvasathe dhāryaṁ sabāhyābhyantaraṁ manaḥ.
32. purasya abhyantare tiṣṭhan yasmin āvasathe vaset
tasmin āvasathe dhāryam sabāhyābhyantaram manaḥ
32. purasya abhyantare tiṣṭhan yasmin āvasathe vaset
tasmin āvasathe sabāhyābhyantaram manaḥ dhāryam
32. Remaining within the city, in whichever dwelling one resides, one's mind, along with its external and internal aspects, should be kept fixed within that very dwelling.
प्रचिन्त्यावसथं कृत्स्नं यस्मिन्कायेऽवतिष्ठते ।
तस्मिन्काये मनश्चार्यं न कथंचन बाह्यतः ॥३३॥
33. pracintyāvasathaṁ kṛtsnaṁ yasminkāye'vatiṣṭhate ,
tasminkāye manaścāryaṁ na kathaṁcana bāhyataḥ.
33. pracintya āvasatham kṛtsnam yasmin kāye avatiṣṭhate
tasmin kāye manaḥ cāryam na kathaṃcana bāhyataḥ
33. yasmin kāye avatiṣṭhate kṛtsnam āvasatham pracintya
tasmin kāye manaḥ cāryam na kathaṃcana bāhyataḥ
33. Deeply contemplating this entire body, which serves as one's dwelling, one should direct the mind solely within it, never allowing it to wander outside.
संनियम्येन्द्रियग्रामं निर्घोषे निर्जने वने ।
कायमभ्यन्तरं कृत्स्नमेकाग्रः परिचिन्तयेत् ॥३४॥
34. saṁniyamyendriyagrāmaṁ nirghoṣe nirjane vane ,
kāyamabhyantaraṁ kṛtsnamekāgraḥ paricintayet.
34. saṃniyamya indriyagrāmam nirghoṣe nirjane vane
kāyam abhyantaram kṛtsnam ekāgraḥ paricintayet
34. nirghoṣe nirjane vane indriyagrāmam saṃniyamya
ekāgraḥ kṛtsnam abhyantaram kāyam paricintayet
34. Completely restraining the senses in a quiet, solitary forest, one should, with single-pointed concentration, contemplate the entire inner body.
दन्तांस्तालु च जिह्वां च गलं ग्रीवां तथैव च ।
हृदयं चिन्तयेच्चापि तथा हृदयबन्धनम् ॥३५॥
35. dantāṁstālu ca jihvāṁ ca galaṁ grīvāṁ tathaiva ca ,
hṛdayaṁ cintayeccāpi tathā hṛdayabandhanam.
35. dantān tālu ca jihvām ca galam grīvām tathā eva
ca hṛdayam cintayet ca api tathā hṛdayabandhanam
35. dantān tālu ca jihvām ca galam grīvām tathā eva
ca hṛdayam ca api tathā hṛdayabandhanam cintayet
35. One should contemplate the teeth, the palate, the tongue, the throat, and the neck. Likewise, one should reflect on the heart and also that which binds the heart (its attachments or surrounding structures).
इत्युक्तः स मया शिष्यो मेधावी मधुसूदन ।
पप्रच्छ पुनरेवेमं मोक्षधर्मं सुदुर्वचम् ॥३६॥
36. ityuktaḥ sa mayā śiṣyo medhāvī madhusūdana ,
papraccha punarevemaṁ mokṣadharmaṁ sudurvacam.
36. iti uktaḥ saḥ mayā śiṣyaḥ medhāvī madhusūdana
papraccha punaḥ eva imam mokṣadharmam sudurvacam
36. madhusūdana mayā iti uktaḥ saḥ medhāvī śiṣyaḥ
punaḥ eva imam sudurvacam mokṣadharmam papraccha
36. O Madhusūdana, when I had thus instructed that intelligent disciple, he again asked about this natural law (dharma) of liberation (mokṣa), which is very difficult to explain.
भुक्तं भुक्तं कथमिदमन्नं कोष्ठे विपच्यते ।
कथं रसत्वं व्रजति शोणितं जायते कथम् ।
तथा मांसं च मेदश्च स्नाय्वस्थीनि च पोषति ॥३७॥
37. bhuktaṁ bhuktaṁ kathamidamannaṁ koṣṭhe vipacyate ,
kathaṁ rasatvaṁ vrajati śoṇitaṁ jāyate katham ,
tathā māṁsaṁ ca medaśca snāyvasthīni ca poṣati.
37. bhuktam bhuktam katham idam annam koṣṭhe
vipacyate | katham rasatvam vrajati
śoṇitam jāyate katham | tathā māṃsam
ca medaḥ ca snāyu-asthīni ca poṣati
37. idam bhuktam bhuktam annam koṣṭhe
katham vipacyate katham rasatvam vrajati
śoṇitam katham jāyate tathā māṃsam
ca medaḥ ca snāyu-asthīni ca poṣati
37. How is the food that is eaten repeatedly digested within the abdominal cavity? How does it transform into nutrient fluid, and how does it become blood? Furthermore, how does it nourish the flesh, fat, sinews, and bones?
कथमेतानि सर्वाणि शरीराणि शरीरिणाम् ।
वर्धन्ते वर्धमानस्य वर्धते च कथं बलम् ।
निरोजसां निष्क्रमणं मलानां च पृथक्पृथक् ॥३८॥
38. kathametāni sarvāṇi śarīrāṇi śarīriṇām ,
vardhante vardhamānasya vardhate ca kathaṁ balam ,
nirojasāṁ niṣkramaṇaṁ malānāṁ ca pṛthakpṛthak.
38. katham etāni sarvāṇi śarīrāṇi śarīriṇām
| vardhante vardhamānasya vardhate
ca katham balam | nirojhasām
niṣkramaṇam malānām ca pṛthak pṛthak
38. śarīriṇām etāni sarvāṇi śarīrāṇi
katham vardhante vardhamānasya balam
ca katham vardhate nirojhasām ca
malānām pṛthak pṛthak niṣkramaṇam
38. How do all these bodies of embodied beings grow, and how does strength increase for the growing individual? Furthermore, how are inert substances removed, and how are waste products eliminated separately?
कुतो वायं प्रश्वसिति उच्छ्वसित्यपि वा पुनः ।
कं च देशमधिष्ठाय तिष्ठत्यात्मायमात्मनि ॥३९॥
39. kuto vāyaṁ praśvasiti ucchvasityapi vā punaḥ ,
kaṁ ca deśamadhiṣṭhāya tiṣṭhatyātmāyamātmani.
39. kutaḥ vā ayam praśvasiti ucchvasiti api vā punaḥ |
kam ca deśam adhiṣṭhāya tiṣṭhati ātmā ayam ātmani
39. ayam kutaḥ vā praśvasiti,
vā punaḥ api ucchvasiti? ayam ātmā kam ca deśam adhiṣṭhāya ātmani tiṣṭhati?
39. From where does this (being) inhale, and where does it exhale? And which region does this individual self (ātman) occupy when it dwells within the body (ātmani)?
जीवः कायं वहति चेच्चेष्टयानः कलेवरम् ।
किंवर्णं कीदृशं चैव निवेशयति वै मनः ।
याथातथ्येन भगवन्वक्तुमर्हसि मेऽनघ ॥४०॥
40. jīvaḥ kāyaṁ vahati cecceṣṭayānaḥ kalevaram ,
kiṁvarṇaṁ kīdṛśaṁ caiva niveśayati vai manaḥ ,
yāthātathyena bhagavanvaktumarhasi me'nagha.
40. jīvaḥ kāyam vahati cet ceṣṭayānaḥ
kalevaram | kim-varṇam kīdṛśam ca eva
niveśayati vai manaḥ | yāthātathyena
bhagavan vaktum arhasi me anagha
40. cet jīvaḥ ceṣṭayānaḥ kāyam kalevaram vahati,
vai manaḥ kim-varṇam kīdṛśam ca eva niveśayati? anagha bhagavan me yāthātathyena vaktum arhasi.
40. If the living being (jīva) sustains and animates the body, then what is the nature and color with which the mind (manas) establishes itself (in that body)? O venerable Lord, O sinless one, you ought to explain this to me in its true nature.
इति संपरिपृष्टोऽहं तेन विप्रेण माधव ।
प्रत्यब्रुवं महाबाहो यथाश्रुतमरिंदम ॥४१॥
41. iti saṁparipṛṣṭo'haṁ tena vipreṇa mādhava ,
pratyabruvaṁ mahābāho yathāśrutamariṁdama.
41. iti samparipṛṣṭaḥ aham tena vipreṇa mādhava
pratyabruvam mahābāho yathāśrutam arindama
41. mādhava mahābāho arindama iti tena vipreṇa
samparipṛṣṭaḥ aham yathāśrutam pratyabruvam
41. O Mādhava, O mighty-armed one, O subduer of enemies, when I was thus thoroughly questioned by that brahmin, I replied exactly as I had heard.
यथा स्वकोष्ठे प्रक्षिप्य कोष्ठं भाण्डमना भवेत् ।
तथा स्वकाये प्रक्षिप्य मनो द्वारैरनिश्चलैः ।
आत्मानं तत्र मार्गेत प्रमादं परिवर्जयेत् ॥४२॥
42. yathā svakoṣṭhe prakṣipya koṣṭhaṁ bhāṇḍamanā bhavet ,
tathā svakāye prakṣipya mano dvārairaniścalaiḥ ,
ātmānaṁ tatra mārgeta pramādaṁ parivarjayet.
42. yathā svakoṣṭhe prakṣipya koṣṭham
bhāṇḍamanāḥ bhavet tathā svakāye prakṣipya
manaḥ dvāraiḥ aniścalaiḥ ātmānam
tatra mārgeta pramādam parivarjayet
42. yathā svakoṣṭhe koṣṭham prakṣipya
bhāṇḍamanāḥ bhavet tathā svakāye manaḥ
aniścalaiḥ dvāraiḥ prakṣipya tatra
ātmānam mārgeta pramādam parivarjayet
42. Just as one should be intent on the goods after placing them in one's own storeroom, so too, after fixing the mind within one's own body through unwavering senses, one should seek the individual self (ātman) therein, and completely avoid negligence.
एवं सततमुद्युक्तः प्रीतात्मा नचिरादिव ।
आसादयति तद्ब्रह्म यद्दृष्ट्वा स्यात्प्रधानवित् ॥४३॥
43. evaṁ satatamudyuktaḥ prītātmā nacirādiva ,
āsādayati tadbrahma yaddṛṣṭvā syātpradhānavit.
43. evam satatam udyuktaḥ prītātmā nacirāt iva
āsādayati tat brahma yat dṛṣṭvā syāt pradhānavit
43. evam satatam udyuktaḥ prītātmā nacirāt iva tat
brahma āsādayati yat dṛṣṭvā pradhānavit syāt
43. Thus, one who is constantly diligent and whose individual self (ātman) is pleased, soon attains that ultimate reality (brahman). Having realized which, one becomes a knower of the fundamental nature (pradhāna).
न त्वसौ चक्षुषा ग्राह्यो न च सर्वैरपीन्द्रियैः ।
मनसैव प्रदीपेन महानात्मनि दृश्यते ॥४४॥
44. na tvasau cakṣuṣā grāhyo na ca sarvairapīndriyaiḥ ,
manasaiva pradīpena mahānātmani dṛśyate.
44. na tu asau cakṣuṣā grāhyaḥ na ca sarvaiḥ api
indriyaiḥ manasā eva pradīpena mahān ātmani dṛśyate
44. tu asau cakṣuṣā na grāhyaḥ ca sarvaiḥ indriyaiḥ
api na mahān ātmani manasā eva pradīpena dṛśyate
44. But that (ātman) is not to be grasped by the eye, nor by any of the senses. The great (ātman) is seen within the self (ātmani) only by the mind (manas), which serves as a lamp.
सर्वतःपाणिपादं तं सर्वतोक्षिशिरोमुखम् ।
जीवो निष्क्रान्तमात्मानं शरीरात्संप्रपश्यति ॥४५॥
45. sarvataḥpāṇipādaṁ taṁ sarvatokṣiśiromukham ,
jīvo niṣkrāntamātmānaṁ śarīrātsaṁprapaśyati.
45. sarvataḥ pāṇipādam tam sarvataḥ akṣiśiromukham
jīvaḥ niṣkrāntam ātmānam śarīrāt samprapaśyati
45. The individual soul (jīva), having departed from the body, perceives the supreme Self (ātman) as possessing hands and feet everywhere, and eyes, heads, and mouths everywhere.
स तदुत्सृज्य देहं स्वं धारयन्ब्रह्म केवलम् ।
आत्मानमालोकयति मनसा प्रहसन्निव ॥४६॥
46. sa tadutsṛjya dehaṁ svaṁ dhārayanbrahma kevalam ,
ātmānamālokayati manasā prahasanniva.
46. saḥ tat utsṛjya deham svam dhārayan brahma
kevalam ātmānam ālokayati manasā prahasan iva
46. That (jīva), having abandoned his own body and sustaining only (brahman), perceives the (ātman) with his mind, as if smiling.
इदं सर्वरहस्यं ते मयोक्तं द्विजसत्तम ।
आपृच्छे साधयिष्यामि गच्छ शिष्य यथासुखम् ॥४७॥
47. idaṁ sarvarahasyaṁ te mayoktaṁ dvijasattama ,
āpṛcche sādhayiṣyāmi gaccha śiṣya yathāsukham.
47. idam sarvarahasyam te mayā uktam dvijasattama
āpṛcche sādhayiṣyāmi gaccha śiṣya yathāsukham
47. “O best of brahmins, this entire secret has been revealed to you by me. I take my leave, I shall proceed (on my task). Go, disciple, as you please.”
इत्युक्तः स तदा कृष्ण मया शिष्यो महातपाः ।
अगच्छत यथाकामं ब्राह्मणश्छिन्नसंशयः ॥४८॥
48. ityuktaḥ sa tadā kṛṣṇa mayā śiṣyo mahātapāḥ ,
agacchata yathākāmaṁ brāhmaṇaśchinnasaṁśayaḥ.
48. iti uktaḥ saḥ tadā kṛṣṇa mayā śiṣyaḥ mahātapaḥ
agacchat yathākāmam brāhmaṇaḥ chinnasaṃśayaḥ
48. “O Kṛṣṇa, that great ascetic disciple, thus addressed by me, then departed as he wished, that brahmin whose doubts were dispelled.”
वासुदेव उवाच ।
इत्युक्त्वा स तदा वाक्यं मां पार्थ द्विजपुंगवः ।
मोक्षधर्माश्रितः सम्यक्तत्रैवान्तरधीयत ॥४९॥
49. vāsudeva uvāca ,
ityuktvā sa tadā vākyaṁ māṁ pārtha dvijapuṁgavaḥ ,
mokṣadharmāśritaḥ samyaktatraivāntaradhīyata.
49. Vāsudeva uvāca iti uktvā sa tadā vākyam mām pārtha
dvijapuṅgavaḥ mokṣadharmāśritaḥ samyak tatra eva antaradhīyata
49. Vāsudeva uvāca Pārtha,
sa dvijapuṅgavaḥ mokṣadharmāśritaḥ,
iti vākyam mām uktvā,
tadā samyak tatra eva antaradhīyata.
49. Vāsudeva said: 'O Pārtha, having thus spoken those words to me, that foremost among the twice-born, who was thoroughly devoted to the principles of liberation (mokṣa-dharma), vanished right there.'
कच्चिदेतत्त्वया पार्थ श्रुतमेकाग्रचेतसा ।
तदापि हि रथस्थस्त्वं श्रुतवानेतदेव हि ॥५०॥
50. kaccidetattvayā pārtha śrutamekāgracetasā ,
tadāpi hi rathasthastvaṁ śrutavānetadeva hi.
50. kaccit etat tvayā pārtha śrutam ekāgracetasā
tadā api hi rathasthaḥ tvam śrutavān etat eva hi
50. Pārtha,
kaccit etat tvayā ekāgracetasā śrutam? Hi tadā api tvam rathasthaḥ eva etat hi śrutavān.
50. O Pārtha, I hope you heard this with a concentrated mind. For indeed, even then, you, though seated in the chariot, had heard this very thing.
नैतत्पार्थ सुविज्ञेयं व्यामिश्रेणेति मे मतिः ।
नरेणाकृतसंज्ञेन विदग्धेनाकृतात्मना ॥५१॥
51. naitatpārtha suvijñeyaṁ vyāmiśreṇeti me matiḥ ,
nareṇākṛtasaṁjñena vidagdhenākṛtātmanā.
51. na etat pārtha suvijñeyam vyāmiśreṇa iti me
matiḥ nareṇa akṛtasaṃjñena vidagdhena akṛtātmanā
51. Pārtha,
etat vyāmiśreṇa (nareṇa) suvijñeyam na.
Iti me matiḥ.
(Na ca) akṛtasaṃjñena,
vidagdhena,
akṛtātmanā (nareṇa api).
51. O Pārtha, this is not easily understood by a person with a confused mind – such is my conviction. Nor by one whose understanding is undeveloped, by a merely shrewd individual, or by one whose inner self (ātman) is uncultivated.
सुरहस्यमिदं प्रोक्तं देवानां भरतर्षभ ।
कच्चिन्नेदं श्रुतं पार्थ मर्त्येनान्येन केनचित् ॥५२॥
52. surahasyamidaṁ proktaṁ devānāṁ bharatarṣabha ,
kaccinnedaṁ śrutaṁ pārtha martyenānyena kenacit.
52. surahasyam idam proktam devānām bharatarṣabha kaccit
na idam śrutam pārtha martyena anyena kenacit
52. Bharatarṣabha,
idam devānām surahasyam proktam.
Pārtha,
kaccit idam anyena kenacit martyena na śrutam?
52. This has been declared a profound secret of the gods, O best among the Bhāratas. O Pārtha, I hope this has not been heard by any other mortal.
न ह्येतच्छ्रोतुमर्होऽन्यो मनुष्यस्त्वामृतेऽनघ ।
नैतदद्य सुविज्ञेयं व्यामिश्रेणान्तरात्मना ॥५३॥
53. na hyetacchrotumarho'nyo manuṣyastvāmṛte'nagha ,
naitadadya suvijñeyaṁ vyāmiśreṇāntarātmanā.
53. na hi etat śrotum arhaḥ anyaḥ manuṣyaḥ tvām ṛte
anagha na etat adya suvijñeyam vyāmiśreṇa antarātmanā
53. anagha hi tvām ṛte anyaḥ manuṣyaḥ etat śrotum na
arhaḥ adya vyāmiśreṇa antarātmanā etat na suvijñeyam
53. Indeed, no other human being is worthy to hear this, O sinless one, except you. Nor can this be easily understood today by a confused inner being (antarātman).
क्रियावद्भिर्हि कौन्तेय देवलोकः समावृतः ।
न चैतदिष्टं देवानां मर्त्यै रूपनिवर्तनम् ॥५४॥
54. kriyāvadbhirhi kaunteya devalokaḥ samāvṛtaḥ ,
na caitadiṣṭaṁ devānāṁ martyai rūpanivartanam.
54. kriyāvadbhiḥ hi kaunteya devalokaḥ samāvṛtaḥ na
ca etat iṣṭam devānām martyaiḥ rūpanivartanam
54. kaunteya hi kriyāvadbhiḥ devalokaḥ samāvṛtaḥ ca
devānām martyaiḥ etat rūpanivartanam na iṣṭam
54. Indeed, O son of Kunti, the realm of the gods (devaloka) is filled with those who perform auspicious actions. And this transformation of form by mortals is not desired by the gods.
परा हि सा गतिः पार्थ यत्तद्ब्रह्म सनातनम् ।
यत्रामृतत्वं प्राप्नोति त्यक्त्वा दुःखं सदा सुखी ॥५५॥
55. parā hi sā gatiḥ pārtha yattadbrahma sanātanam ,
yatrāmṛtatvaṁ prāpnoti tyaktvā duḥkhaṁ sadā sukhī.
55. parā hi sā gatiḥ pārtha yat tat brahma sanātanam
yatra amṛtatvam prāpnoti tyaktvā duḥkham sadā sukhī
55. pārtha hi sā parā gatiḥ yat tat sanātanam brahma
yatra duḥkham tyaktvā amṛtatvam prāpnoti sadā sukhī
55. Indeed, O son of Pṛthā (Pārtha), that supreme state is the eternal reality (sanātana brahman), where, having abandoned sorrow, one attains immortality (amṛtatva) and is forever happy.
एवं हि धर्ममास्थाय येऽपि स्युः पापयोनयः ।
स्त्रियो वैश्यास्तथा शूद्रास्तेऽपि यान्ति परां गतिम् ॥५६॥
56. evaṁ hi dharmamāsthāya ye'pi syuḥ pāpayonayaḥ ,
striyo vaiśyāstathā śūdrāste'pi yānti parāṁ gatim.
56. evam hi dharmam āsthāya ye api syuḥ pāpayonayaḥ
striyaḥ vaiśyāḥ tathā śūdrāḥ te api yānti parām गतिम्
56. evam hi ye api pāpayonayaḥ syuḥ striyaḥ vaiśyāḥ
tathā śūdrāḥ dharmam āsthāya te api parām gatim yānti
56. Indeed, even those who may be of sinful birth, having adopted this natural law (dharma) - women, vaiśyas, and śūdras - they too attain the supreme state.
किं पुनर्ब्राह्मणाः पार्थ क्षत्रिया वा बहुश्रुताः ।
स्वधर्मरतयो नित्यं ब्रह्मलोकपरायणाः ॥५७॥
57. kiṁ punarbrāhmaṇāḥ pārtha kṣatriyā vā bahuśrutāḥ ,
svadharmaratayo nityaṁ brahmalokaparāyaṇāḥ.
57. kim punaḥ brāhmaṇāḥ pārtha kṣatriyāḥ vā bahuśrutāḥ
svadharmaratayaḥ nityaṃ brahmalokaparāyaṇāḥ
57. O Pārtha, what then of Brahmins or Kṣatriyas who are highly learned, always devoted to their own natural law (dharma), and whose ultimate aim is the realm of Brahmā?
हेतुमच्चैतदुद्दिष्टमुपायाश्चास्य साधने ।
सिद्धेः फलं च मोक्षश्च दुःखस्य च विनिर्णयः ।
अतः परं सुखं त्वन्यत्किं नु स्याद्भरतर्षभ ॥५८॥
58. hetumaccaitaduddiṣṭamupāyāścāsya sādhane ,
siddheḥ phalaṁ ca mokṣaśca duḥkhasya ca vinirṇayaḥ ,
ataḥ paraṁ sukhaṁ tvanyatkiṁ nu syādbharatarṣabha.
58. hetumat ca etat uddiṣṭam upāyāḥ ca asya
sādhane siddheḥ phalam ca mokṣaḥ ca
duḥkhasya ca viniścayaḥ ataḥ param sukham
tu anyat kim nu syāt bharatarṣabha
58. This teaching is expounded with its rationale, along with the methods for its accomplishment. The fruit of perfection is liberation (mokṣa) and the decisive resolution of suffering. Therefore, O best of the Bhāratas, what other happiness could there possibly be beyond this?
श्रुतवाञ्श्रद्दधानश्च पराक्रान्तश्च पाण्डव ।
यः परित्यजते मर्त्यो लोकतन्त्रमसारवत् ।
एतैरुपायैः स क्षिप्रं परां गतिमवाप्नुयात् ॥५९॥
59. śrutavāñśraddadhānaśca parākrāntaśca pāṇḍava ,
yaḥ parityajate martyo lokatantramasāravat ,
etairupāyaiḥ sa kṣipraṁ parāṁ gatimavāpnuyāt.
59. śrutavān śraddadhānaḥ ca parākrāntaḥ
ca pāṇḍava yaḥ parityajate martyaḥ
lokatantram asāravat etaiḥ upāyaiḥ
saḥ kṣipram parām gatim avāpnuyāt
59. O Pāṇḍava, any mortal who is learned, possesses faith (śraddhā), and is courageous, and who abandons the insubstantial worldly system, quickly attains the supreme state by these means.
एतावदेव वक्तव्यं नातो भूयोऽस्ति किंचन ।
षण्मासान्नित्ययुक्तस्य योगः पार्थ प्रवर्तते ॥६०॥
60. etāvadeva vaktavyaṁ nāto bhūyo'sti kiṁcana ,
ṣaṇmāsānnityayuktasya yogaḥ pārtha pravartate.
60. etāvat eva vaktavyam na ataḥ bhūyaḥ asti kiṃcana
ṣaṇmāsāt nityayuktasya yogaḥ pārtha pravartate
60. This much alone is to be stated; there is nothing more than this. O Pārtha, for one who is constantly engaged in spiritual discipline (yoga), the discipline (yoga) becomes effective within six months.