Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-195

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
मनुरुवाच ।
अक्षरात्खं ततो वायुर्वायोर्ज्योतिस्ततो जलम् ।
जलात्प्रसूता जगती जगत्यां जायते जगत् ॥१॥
1. manuruvāca ,
akṣarātkhaṁ tato vāyurvāyorjyotistato jalam ,
jalātprasūtā jagatī jagatyāṁ jāyate jagat.
1. manuḥ uvāca akṣarāt kham tataḥ vāyuḥ vāyoḥ jyotiḥ
tataḥ jalam jalāt prasūtā jagatī jagatyām jāyate jagat
1. manuḥ uvāca akṣarāt kham tataḥ vāyuḥ vāyoḥ jyotiḥ
tataḥ jalam jalāt jagatī prasūtā jagatyām jagat jāyate
1. Manu said: From the Imperishable (akṣaram) came ether, then from that, air. From air came light (fire), then from that, water. From water, the earth (jagatī) was produced, and on the earth (jagatī) the world (jagat) of beings arises.
इमे शरीरैर्जलमेव गत्वा जलाच्च तेजः पवनोऽन्तरिक्षम् ।
खाद्वै निवर्तन्ति नभाविनस्ते ये भाविनस्ते परमाप्नुवन्ति ॥२॥
2. ime śarīrairjalameva gatvā; jalācca tejaḥ pavano'ntarikṣam ,
khādvai nivartanti nabhāvinaste; ye bhāvinaste paramāpnuvanti.
2. ime śarīraiḥ jalam eva gatvā jalāt
ca tejaḥ pavanaḥ antarikṣam
khāt vai nivartanti na bhāvinaḥ te
ye bhāvinaḥ te param āpnuvanti
2. ime śarīraiḥ jalam eva gatvā jalāt ca tejaḥ pavanaḥ antarikṣam.
te na bhāvinaḥ vai khāt nivartanti; ye bhāvinaḥ te param āpnuvanti.
2. These (beings), through their bodies, first dissolve into water, and from water into fire, then wind, and finally space. From space, indeed, those who are not destined (for ultimate liberation) return (to the cycle of existence). But those who are truly destined (for liberation) attain the supreme (param).
नोष्णं न शीतं मृदु नापि तीक्ष्णं नाम्लं कषायं मधुरं न तिक्तम् ।
न शब्दवन्नापि च गन्धवत्तन्न रूपवत्तत्परमस्वभावम् ॥३॥
3. noṣṇaṁ na śītaṁ mṛdu nāpi tīkṣṇaṁ; nāmlaṁ kaṣāyaṁ madhuraṁ na tiktam ,
na śabdavannāpi ca gandhavatta;nna rūpavattatparamasvabhāvam.
3. na uṣṇam na śītam mṛdu na api tīkṣṇam
na amlam kaṣāyam madhuram na tiktam
na śabdavat na api ca gandhavat
tat na rūpavat tat paramasvabhāvam
3. tat na uṣṇam,
na śītam,
na mṛdu api na tīkṣṇam,
na amlam kaṣāyam madhuram na tiktam.
tat na śabdavat api ca na gandhavat.
tat na rūpavat.
tat paramasvabhāvam.
3. That (supreme reality) is neither hot nor cold, neither soft nor sharp. It is not sour, astringent, sweet, nor bitter. It does not possess sound, nor indeed does it possess smell. That (tat) is without form; it is of supreme intrinsic nature (svabhāvam).
स्पर्शं तनुर्वेद रसं तु जिह्वा घ्राणं च गन्धाञ्श्रवणे च शब्दान् ।
रूपाणि चक्षुर्न च तत्परं यद्गृह्णन्त्यनध्यात्मविदो मनुष्याः ॥४॥
4. sparśaṁ tanurveda rasaṁ tu jihvā; ghrāṇaṁ ca gandhāñśravaṇe ca śabdān ,
rūpāṇi cakṣurna ca tatparaṁ ya;dgṛhṇantyanadhyātmavido manuṣyāḥ.
4. sparśam tanuḥ veda rasam tu jihvā
ghrāṇam ca gandhān śravaṇe ca śabdān
rūpāṇi cakṣuḥ na ca tat param
yat gṛhṇanti anadhyātmavidaḥ manuṣyāḥ
4. tanuḥ sparśam veda; jihvā tu rasam; ghrāṇam ca gandhān; śravaṇe ca śabdān; cakṣuḥ rūpāṇi.
ca tat param na yat anadhyātmavidaḥ manuṣyāḥ gṛhṇanti.
4. The body perceives touch, the tongue tastes, the nose smells, and the ears hear sounds. The eye sees forms. But the supreme (param) reality is not something that unenlightened humans, who do not know the self (ātman), can grasp.
निवर्तयित्वा रसनं रसेभ्यो घ्राणं च गन्धाच्छ्रवणे च शब्दात् ।
स्पर्शात्तनुं रूपगुणात्तु चक्षुस्ततः परं पश्यति स्वं स्वभावम् ॥५॥
5. nivartayitvā rasanaṁ rasebhyo; ghrāṇaṁ ca gandhācchravaṇe ca śabdāt ,
sparśāttanuṁ rūpaguṇāttu cakṣu;stataḥ paraṁ paśyati svaṁ svabhāvam.
5. nivartayitvā rasanam rasebhyaḥ
ghrāṇam ca gandhāt śravaṇe ca śabdāt
sparśāt tanum rūpaguṇāt tu cakṣuḥ
tataḥ param paśyati svam svabhāvam
5. rasanam rasebhyaḥ nivartayitvā,
ca ghrāṇam gandhāt,
ca śravaṇe śabdāt,
tanum sparśāt,
tu cakṣuḥ rūpaguṇāt,
tataḥ param svam svabhāvam paśyati.
5. Having withdrawn the sense of taste (rasanam) from its objects (rasebhyaḥ), the nose (ghrāṇam) from smells, the ears (śravaṇe) from sounds, the body (tanum) from tactile sensations (sparśāt), and the eye (cakṣuḥ) from forms (rūpaguṇāt); thereafter, one perceives one's own intrinsic nature (svabhāvam).
यतो गृहीत्वा हि करोति यच्च यस्मिंश्च तामारभते प्रवृत्तिम् ।
यस्मिंश्च यद्येन च यश्च कर्ता तत्कारणं तं समुपायमाहुः ॥६॥
6. yato gṛhītvā hi karoti yacca; yasmiṁśca tāmārabhate pravṛttim ,
yasmiṁśca yadyena ca yaśca kartā; tatkāraṇaṁ taṁ samupāyamāhuḥ.
6. yataḥ gṛhītvā hi karoti yat ca
yasmin ca tām ārabhatē pravṛttim
yasmin ca yat yena ca yaḥ ca kartā
tat kāraṇam tam samupāyam āhuḥ
6. yataḥ hi yat ca gṛhītvā karoti,
yasmin ca tām pravṛttim ārabhate,
yasmin ca yat yena ca yaḥ ca kartā tat kāraṇam tam samupāyam āhuḥ
6. Indeed, that from which one takes (inspiration/power) and acts, and in which one initiates that activity; and in which, by what means, and who is the doer (kartā) - that is the cause. They call that (source) the ultimate means.
यच्चाभिभूः साधकं व्यापकं च यन्मन्त्रवच्छंस्यते चैव लोके ।
यः सर्वहेतुः परमार्थकारी तत्कारणं कार्यमतो यदन्यत् ॥७॥
7. yaccābhibhūḥ sādhakaṁ vyāpakaṁ ca; yanmantravacchaṁsyate caiva loke ,
yaḥ sarvahetuḥ paramārthakārī; tatkāraṇaṁ kāryamato yadanyat.
7. yat ca abhibhūḥ sādhakam vyāpakam
ca yat mantravat śaṃsyate ca eva
loke yaḥ sarvahetuḥ paramārthakārī
tat kāraṇam kāryam ataḥ yat anyat
7. yat ca abhibhūḥ,
sādhakam,
vyāpakam ca,
yat ca loke mantravat eva śaṃsyate,
yaḥ sarvahetuḥ paramārthakārī tat kāraṇam; ataḥ yat anyat kāryam.
7. And that which is the master, the effective agent, and the pervasive one; and that which is praised in the world as if it were a sacred utterance (mantra); that which is the cause of all and accomplishes the supreme purpose - that indeed is the [ultimate] cause. Whatever else exists is merely an effect.
यथा च कश्चित्सुकृतैर्मनुष्यः शुभाशुभं प्राप्नुतेऽथाविरोधात् ।
एवं शरीरेषु शुभाशुभेषु स्वकर्मजैर्ज्ञानमिदं निबद्धम् ॥८॥
8. yathā ca kaścitsukṛtairmanuṣyaḥ; śubhāśubhaṁ prāpnute'thāvirodhāt ,
evaṁ śarīreṣu śubhāśubheṣu; svakarmajairjñānamidaṁ nibaddham.
8. yathā ca kaścit sukṛtaiḥ manuṣyaḥ
śubha-aśubham prāpnute atha avirodhāt
evam śarīreṣu śubha-aśubheṣu
sva-karma-jaiḥ jñānam idam nibaddham
8. yathā ca kaścit manuṣyaḥ sukṛtaiḥ atha avirodhāt śubha-aśubham prāpnute,
evam śarīreṣu śubha-aśubheṣu idam jñānam svakarmajaiḥ nibaddham
8. Just as a person naturally obtains both auspicious and inauspicious [results] through their good deeds (sukṛtaiḥ), so too is this knowledge (jñāna) fixed within bodies - whether good or bad - by the results generated from one's own actions (karma).
यथा प्रदीपः पुरतः प्रदीप्तः प्रकाशमन्यस्य करोति दीप्यन् ।
तथेह पञ्चेन्द्रियदीपवृक्षा ज्ञानप्रदीप्ताः परवन्त एव ॥९॥
9. yathā pradīpaḥ purataḥ pradīptaḥ; prakāśamanyasya karoti dīpyan ,
tatheha pañcendriyadīpavṛkṣā; jñānapradīptāḥ paravanta eva.
9. yathā pradīpaḥ purataḥ pradīptaḥ
prakāśam anyasya karoti dīpyan
tathā iha pañca-indriya-dīpa-vṛkṣāḥ
jñāna-pradīptāḥ paravantaḥ eva
9. yathā purataḥ pradīptaḥ dīpyan pradīpaḥ anyasya prakāśam karoti,
tathā iha jñānapradīptāḥ pañcendriyadīpavṛkṣāḥ paravantaḥ eva
9. Just as a brightly lit lamp, shining forth in front, produces light for another, similarly, here, these 'five-sense-lamp-trees' (pañcendriyadīpavṛkṣāḥ), illumined by knowledge (jñāna), are indeed dependent on a higher power.
यथा हि राज्ञो बहवो ह्यमात्याः पृथक्प्रमानं प्रवदन्ति युक्ताः ।
तद्वच्छरीरेषु भवन्ति पञ्च ज्ञानैकदेशः परमः स तेभ्यः ॥१०॥
10. yathā hi rājño bahavo hyamātyāḥ; pṛthakpramānaṁ pravadanti yuktāḥ ,
tadvaccharīreṣu bhavanti pañca; jñānaikadeśaḥ paramaḥ sa tebhyaḥ.
10. yathā hi rājñaḥ bahavaḥ hi amātyāḥ
pṛthak pramāṇam pravadanti yuktāḥ
tat-vat śarīreṣu bhavanti pañca
jñānaikadeśaḥ paramaḥ saḥ tebhyaḥ
10. yathā hi rājñaḥ yuktāḥ bahavaḥ amātyāḥ pṛthak pramāṇam pravadanti,
tat-vat śarīreṣu pañca bhavanti.
saḥ jñānaikadeśaḥ paramaḥ tebhyaḥ (asti).
10. Just as a king's many appointed ministers (amātya) each declare their own distinct standard or proof, similarly, there are five [sensory faculties] in bodies. That supreme [faculty] is a part of knowledge and is superior to them.
यथार्चिषोऽग्नेः पवनस्य वेगा मरीचयोऽर्कस्य नदीषु चापः ।
गच्छन्ति चायान्ति च तन्यमानास्तद्वच्छरीराणि शरीरिणां तु ॥११॥
11. yathārciṣo'gneḥ pavanasya vegā; marīcayo'rkasya nadīṣu cāpaḥ ,
gacchanti cāyānti ca tanyamānā;stadvaccharīrāṇi śarīriṇāṁ tu.
11. yathā arciṣaḥ agneḥ pavanasya vegāḥ
marīcayaḥ arkasya nadīṣu ca āpaḥ
gacchanti ca āyānti ca tanyamānāḥ
tat-vat śarīrāṇi śarīriṇām tu
11. yathā agneḥ arciṣaḥ,
pavanasya vegāḥ,
arkasya marīcayaḥ,
ca nadīṣu āpaḥ (ca),
tanyamānāḥ (santaḥ) gacchanti ca āyānti ca,
tat-vat śarīriṇām śarīrāṇi tu (gacchanti ca āyānti ca).
11. Just as the flames of fire, the currents of wind, the rays of the sun, and the waters in rivers continuously come and go, so too do the bodies of embodied beings (śarīrin).
यथा च कश्चित्परशुं गृहीत्वा धूमं न पश्येज्ज्वलनं च काष्ठे ।
तद्वच्छरीरोदरपाणिपादं छित्त्वा न पश्यन्ति ततो यदन्यत् ॥१२॥
12. yathā ca kaścitparaśuṁ gṛhītvā; dhūmaṁ na paśyejjvalanaṁ ca kāṣṭhe ,
tadvaccharīrodarapāṇipādaṁ; chittvā na paśyanti tato yadanyat.
12. yathā ca kaścit paraśum gṛhītvā
dhūmam na paśyet jvalanam ca kāṣṭhe
tat-vat śarīra-udara-pāṇi-pādam
chittvā na paśyanti tataḥ yat anyat
12. yathā ca kaścit paraśum gṛhītvā kāṣṭhe dhūmam ca jvalanam na paśyet,
tat-vat śarīra-udara-pāṇi-pādam chittvā tataḥ yat anyat (tad) na paśyanti.
12. And just as someone, having taken an axe, does not immediately perceive smoke or fire within a piece of wood (kāṣṭha), similarly, after cutting the body's belly, hands, and feet, people do not perceive that which is other than these [physical parts].
तान्येव काष्ठानि यथा विमथ्य धूमं च पश्येज्ज्वलनं च योगात् ।
तद्वत्सुबुद्धिः सममिन्द्रियत्वाद्बुधः परं पश्यति स्वं स्वभावम् ॥१३॥
13. tānyeva kāṣṭhāni yathā vimathya; dhūmaṁ ca paśyejjvalanaṁ ca yogāt ,
tadvatsubuddhiḥ samamindriyatvā;dbudhaḥ paraṁ paśyati svaṁ svabhāvam.
13. tāni eva kāṣṭhāni yathā vimathya
dhūmam ca paśyet jvalanam ca yogāt
tat-vat su-buddhiḥ samam indriyatvāt
budhaḥ param paśyati svam svabhāvam
13. yathā vimathya tāni eva kāṣṭhāni (jano) yogāt dhūmam ca jvalanam ca paśyet,
tat-vat su-buddhiḥ budhaḥ indriyatvāt samam (bhūtvā) svam param svabhāvam paśyati.
13. Just as, by churning those very pieces of wood (kāṣṭha) through the appropriate process (yoga), one can perceive both smoke and fire, similarly, a wise person (budha) with a clear intellect (subuddhi), through the equanimity of the senses (indriya), perceives his own supreme intrinsic nature (svabhāva).
यथात्मनोऽङ्गं पतितं पृथिव्यां स्वप्नान्तरे पश्यति चात्मनोऽन्यत् ।
श्रोत्रादियुक्तः सुमनाः सुबुद्धिर्लिङ्गात्तथा गच्छति लिङ्गमन्यत् ॥१४॥
14. yathātmano'ṅgaṁ patitaṁ pṛthivyāṁ; svapnāntare paśyati cātmano'nyat ,
śrotrādiyuktaḥ sumanāḥ subuddhi;rliṅgāttathā gacchati liṅgamanyat.
14. yathā ātmanaḥ aṅgaṃ patitaṃ pṛthivyāṃ
svapnāntare paśyati ca ātmanaḥ
anyat śrotrādiyuktaḥ sumanāḥ subuddhiḥ
liṅgāt tathā gacchati liṅgam anyat
14. yathā svapnāntare ātmanaḥ aṅgaṃ
patitaṃ pṛthivyāṃ paśyati ca ātmanaḥ
anyat tathā śrotrādiyuktaḥ sumanāḥ
subuddhiḥ liṅgam anyat liṅgāt gacchati
14. Just as one sees a limb of oneself fallen on the earth in a dream, yet perceives it as distinct from oneself, similarly, the subtle body (liṅga), endowed with sense organs like hearing, a tranquil mind, and a clear intellect, departs from one gross body to another.
उत्पत्तिवृद्धिक्षयसंनिपातैर्न युज्यतेऽसौ परमः शरीरी ।
अनेन लिङ्गेन तु लिङ्गमन्यद्गच्छत्यदृष्टः प्रतिसंधियोगात् ॥१५॥
15. utpattivṛddhikṣayasaṁnipātai;rna yujyate'sau paramaḥ śarīrī ,
anena liṅgena tu liṅgamanya;dgacchatyadṛṣṭaḥ pratisaṁdhiyogāt.
15. utpatti-vṛddhi-kṣaya-saṃnipātaiḥ
na yujyate asau paramaḥ śarīrī
anena liṅgena tu liṅgam anyat
gacchati adṛṣṭaḥ pratisaṃdhiyogāt
15. asau paramaḥ śarīrī
utpatti-vṛddhi-kṣaya-saṃnipātaiḥ na yujyate
tu adṛṣṭaḥ anena liṅgena
pratisaṃdhiyogāt anyat liṅgam gacchati
15. That supreme embodied being (puruṣa) is not connected with birth, growth, decay, or their conjunctions. But, unseen, it (the puruṣa) transmigrates from one gross body to another by means of this subtle body (liṅga), due to the connection of renewed association.
न चक्षुषा पश्यति रूपमात्मनो न चापि संस्पर्शमुपैति किंचित् ।
न चापि तैः साधयतेऽथ कार्यं ते तं न पश्यन्ति स पश्यते तान् ॥१६॥
16. na cakṣuṣā paśyati rūpamātmano; na cāpi saṁsparśamupaiti kiṁcit ,
na cāpi taiḥ sādhayate'tha kāryaṁ; te taṁ na paśyanti sa paśyate tān.
16. na cakṣuṣā paśyati rūpaṃ ātmanaḥ na
ca api saṃsparśaṃ upaiti kiṃcit
na ca api taiḥ sādhayate atha kāryaṃ
te taṃ na paśyanti saḥ paśyate tān
16. ātmanaḥ rūpaṃ cakṣuṣā na paśyati ca
api kiṃcit saṃsparśaṃ na upaiti
ca api taiḥ kāryaṃ atha na sādhayate
te taṃ na paśyanti saḥ tān paśyate
16. The subtle body (liṅga) does not see its own form with the eye, nor does it experience any contact. Nor does it accomplish any work through those (sense organs). Those (sense organs) do not see it, but it sees them.
यथा प्रदीपे ज्वलतोऽनलस्य संतापजं रूपमुपैति किंचित् ।
न चान्तरं रूपगुणं बिभर्ति तथैव तद्दृश्यते रूपमस्य ॥१७॥
17. yathā pradīpe jvalato'nalasya; saṁtāpajaṁ rūpamupaiti kiṁcit ,
na cāntaraṁ rūpaguṇaṁ bibharti; tathaiva taddṛśyate rūpamasya.
17. yathā pradīpe jvalataḥ analasya
saṃtāpajam rūpaṃ upaiti kiṃcit na
ca antaraṃ rūpaguṇaṃ bibharti
tathā eva tat dṛśyate rūpam asya
17. yathā pradīpe jvalataḥ analasya
kiṃcit saṃtāpajam rūpaṃ upaiti ca
na antaraṃ rūpaguṇaṃ bibharti
tathā eva asya rūpam tat dṛśyate
17. Just as in a lamp, a certain form arises from the heat of the burning fire, yet the fire itself does not possess an inherent, internal quality of form; similarly, the form of the subtle body (liṅga) is perceived (through its characteristics).
यथा मनुष्यः परिमुच्य कायमदृश्यमन्यद्विशते शरीरम् ।
विसृज्य भूतेषु महत्सु देहं तदाश्रयं चैव बिभर्ति रूपम् ॥१८॥
18. yathā manuṣyaḥ parimucya kāya;madṛśyamanyadviśate śarīram ,
visṛjya bhūteṣu mahatsu dehaṁ; tadāśrayaṁ caiva bibharti rūpam.
18. yathā manuṣyaḥ parimucya kāyam
adṛśyam anyat viśate śarīram
visṛjya bhūteṣu mahatsu deham
tadāśrayam ca eva bibharti rūpam
18. yathā manuṣyaḥ kāyam parimucya
adṛśyam anyat śarīram viśate
visṛjya mahatsu bhūteṣu deham
ca eva tadāśrayam rūpam bibharti
18. Just as a person, having shed a (gross) body, enters another unseen (subtle) body, similarly, having relinquished their physical body (composed) of the great elements, they indeed assume a new form dependent on those very elements.
खं वायुमग्निं सलिलं तथोर्वीं समन्ततोऽभ्याविशते शरीरी ।
नानाश्रयाः कर्मसु वर्तमानाः श्रोत्रादयः पञ्च गुणाञ्श्रयन्ते ॥१९॥
19. khaṁ vāyumagniṁ salilaṁ tathorvīṁ; samantato'bhyāviśate śarīrī ,
nānāśrayāḥ karmasu vartamānāḥ; śrotrādayaḥ pañca guṇāñśrayante.
19. kham vāyum agnim salilam tathā
urvīm samantataḥ abhyāviśate śarīrī
nānāśrayāḥ karmasu vartamānāḥ
śrotrādayaḥ pañca guṇān śrayante
19. śarīrī kham vāyum agnim salilam
tathā urvīm samantataḥ abhyāviśate
pañca śrotrādayaḥ nānāśrayāḥ
karmasu vartamānāḥ guṇān śrayante
19. The embodied one (śarīrī) completely enters space, air, fire, water, and similarly the earth. The five sense organs, such as the ear, which have various supports and are engaged in actions (karma), depend on their respective sense objects (guṇa).
श्रोत्रं खतो घ्राणमथो पृथिव्यास्तेजोमयं रूपमथो विपाकः ।
जलाश्रयः स्वेद उक्तो रसश्च वाय्वात्मकः स्पर्शकृतो गुणश्च ॥२०॥
20. śrotraṁ khato ghrāṇamatho pṛthivyā;stejomayaṁ rūpamatho vipākaḥ ,
jalāśrayaḥ sveda ukto rasaśca; vāyvātmakaḥ sparśakṛto guṇaśca.
20. śrotram khataḥ ghrāṇam atho pṛthivyāḥ
tejomayam rūpam atho vipākaḥ
jalāśrayaḥ svedaḥ uktaḥ rasaḥ ca
vāyvātmakah sparśakṛtaḥ guṇaḥ ca
20. śrotram khataḥ ghrāṇam atho pṛthivyāḥ
tejomayam rūpam atho vipākaḥ
uktaḥ jalāśrayaḥ svedaḥ ca rasaḥ
ca vāyvātmakah sparśakṛtaḥ guṇaḥ
20. The sense of hearing (śrotra) is from space (kha), and the sense of smell (ghrāṇa) is from earth. Form (rūpa), the object of sight, is made of fire (tejas), and so is maturation/digestion (vipāka). Sweat (sveda) and taste (rasa) are said to be dependent on water. And the quality (guṇa) of touch (sparśa), which is produced by air, is of the nature of air.
महत्सु भूतेषु वसन्ति पञ्च पञ्चेन्द्रियार्थाश्च तथेन्द्रियेषु ।
सर्वाणि चैतानि मनोनुगानि बुद्धिं मनोऽन्वेति मनः स्वभावम् ॥२१॥
21. mahatsu bhūteṣu vasanti pañca; pañcendriyārthāśca tathendriyeṣu ,
sarvāṇi caitāni manonugāni; buddhiṁ mano'nveti manaḥ svabhāvam.
21. mahatsu bhūteṣu vasanti pañca
pañca-indriya-arthāḥ ca tathā indriyeṣu
sarvāṇi ca etāni manaḥ-anugāni
buddhim manaḥ anveti manaḥ svabhāvam
21. pañca mahatsu bhūteṣu vasanti ca
tathā pañca-indriya-arthāḥ indriyeṣu
sarvāṇi etāni ca manaḥ-anugāni
manaḥ buddhim anveti manaḥ svabhāvam
21. The five (sense organs) reside within the great elements, and similarly, the five objects of the senses reside in the sense organs. All these (senses and their objects) are subservient to the mind. The mind, in turn, follows the intellect (buddhi), and the mind also follows its own inherent nature (svabhāva).
शुभाशुभं कर्म कृतं यदस्य तदेव प्रत्याददते स्वदेहे ।
मनोऽनुवर्तन्ति परावराणि जलौकसः स्रोत इवानुकूलम् ॥२२॥
22. śubhāśubhaṁ karma kṛtaṁ yadasya; tadeva pratyādadate svadehe ,
mano'nuvartanti parāvarāṇi; jalaukasaḥ srota ivānukūlam.
22. śubhāśubham karma kṛtam yat asya
tat eva prati ādadate sva-dehe
manaḥ anuvartanti para-avarāṇi
jalaukasaḥ srotaḥ iva anukūlam
22. asya yat śubhāśubham karma kṛtam
tat eva sva-dehe prati ādadate
para-avarāṇi jalaukasaḥ anukūlam
srotaḥ iva manaḥ anuvartanti
22. Whatever good or bad action (karma) a person performs, they receive the results of that very action back in their own body. Superior and inferior beings follow the mind, just as leeches follow a favorable current of water.
चलं यथा दृष्टिपथं परैति सूक्ष्मं महद्रूपमिवाभिपाति ।
स्वरूपमालोचयते च रूपं परं तथा बुद्धिपथं परैति ॥२३॥
23. calaṁ yathā dṛṣṭipathaṁ paraiti; sūkṣmaṁ mahadrūpamivābhipāti ,
svarūpamālocayate ca rūpaṁ; paraṁ tathā buddhipathaṁ paraiti.
23. calam yathā dṛṣṭi-patham paraiti
sūkṣmam mahat rūpam iva abhipāti
sva-rūpam ālocayate ca rūpam
param tathā buddhi-patham paraiti
23. yathā calam dṛṣṭi-patham paraiti
sūkṣmam mahat rūpam iva abhipāti
tathā sva-rūpam ca param rūpam
ālocayate buddhi-patham paraiti
23. Just as a moving object enters the field of vision, and a subtle entity comes into contact with a great form; similarly, one discerns one's own nature (sva-rūpam) and the supreme form, thereby entering the path of the intellect (buddhi).