Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-286

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
पराशर उवाच ।
पिता सखायो गुरवः स्त्रियश्च न निर्गुणा नाम भवन्ति लोके ।
अनन्यभक्ताः प्रियवादिनश्च हिताश्च वश्याश्च तथैव राजन् ॥१॥
1. parāśara uvāca ,
pitā sakhāyo guravaḥ striyaśca; na nirguṇā nāma bhavanti loke ,
ananyabhaktāḥ priyavādinaśca; hitāśca vaśyāśca tathaiva rājan.
1. parāśara uvāca pitā sakhāyaḥ guravaḥ
striyaḥ ca na nirguṇāḥ nāma bhavanti
loke ananyabhaktāḥ priyavādinaḥ
ca hitāḥ ca vaśyāḥ ca tathā eva rājan
1. parāśara uvāca rājan loke pitā sakhāyaḥ
guravaḥ striyaḥ ca nāma nirguṇāḥ
na bhavanti tathā eva ananyabhaktāḥ
ca priyavādinaḥ ca hitāḥ ca vaśyāḥ ca
1. Parāśara said: "O King, a father, friends, teachers (guru), and women in this world are indeed never devoid of good qualities. Likewise, they are completely devoted (bhakti), speak pleasingly, are well-wishing, and amenable."
पिता परं दैवतं मानवानां मातुर्विशिष्टं पितरं वदन्ति ।
ज्ञानस्य लाभं परमं वदन्ति जितेन्द्रियार्थाः परमाप्नुवन्ति ॥२॥
2. pitā paraṁ daivataṁ mānavānāṁ; māturviśiṣṭaṁ pitaraṁ vadanti ,
jñānasya lābhaṁ paramaṁ vadanti; jitendriyārthāḥ paramāpnuvanti.
2. pitā param daivatam mānavānām
mātuḥ viśiṣṭam pitaram vadanti
jñānasya lābham paramam vadanti
jitendriyārthāḥ param āpnuvanti
2. pitā mānavānām param daivatam
mātuḥ viśiṣṭam pitaram vadanti
jñānasya paramam lābham vadanti
jitendriyārthāḥ param āpnuvanti
2. The father is considered the supreme deity for human beings; they declare the father to be superior to the mother. The acquisition of knowledge (jñāna) is declared to be the highest gain. Those who have mastered their senses attain the ultimate.
रणाजिरे यत्र शराग्निसंस्तरे नृपात्मजो घातमवाप्य दह्यते ।
प्रयाति लोकानमरैः सुदुर्लभान्निषेवते स्वर्गफलं यथासुखम् ॥३॥
3. raṇājire yatra śarāgnisaṁstare; nṛpātmajo ghātamavāpya dahyate ,
prayāti lokānamaraiḥ sudurlabhā;nniṣevate svargaphalaṁ yathāsukham.
3. raṇājire yatra śarāgnisaṃstare
nṛpātmajaḥ ghātam avāpya dahyate
prayāti lokān amaraiḥ sudurlabhān
niṣevate svargaphalam yathāsukham
3. yatra raṇājire nṛpātmajaḥ
śarāgnisaṃstare ghātam avāpya dahyate
amaraiḥ sudurlabhān lokān prayāti
yathāsukham svargaphalam niṣevate
3. Where a prince meets his death on the battlefield, consumed by fire upon a bed of arrows, he departs to realms that are exceedingly difficult for even the immortals (devas) to attain. There, he enjoys the rewards of heaven (svarga) as he desires.
श्रान्तं भीतं भ्रष्टशस्त्रं रुदन्तं पराङ्मुखं परिबर्हैश्च हीनम् ।
अनुद्यतं रोगिणं याचमानं न वै हिंस्याद्बालवृद्धौ च राजन् ॥४॥
4. śrāntaṁ bhītaṁ bhraṣṭaśastraṁ rudantaṁ; parāṅmukhaṁ paribarhaiśca hīnam ,
anudyataṁ rogiṇaṁ yācamānaṁ; na vai hiṁsyādbālavṛddhau ca rājan.
4. śrāntam bhītam bhraṣṭaśastram
rudantam parāṅmukham paribarhaiḥ ca
hīnam anudyatam rogiṇam yācamānam
na vai hiṃsyāt bālavṛddhau ca rājan
4. rājan śrāntam bhītam bhraṣṭaśastram
rudantam parāṅmukham paribarhaiḥ
ca hīnam anudyatam rogiṇam
yācamānam ca bālavṛddhau na vai hiṃsyāt
4. O King, one should certainly not harm a person who is weary, frightened, has lost their weapons, is weeping, has turned away (fleeing), or is deprived of their equipment. Likewise, one should not harm someone who is unready to fight, sick, or begging, nor a child or an old person.
परिबर्हैः सुसंपन्नमुद्यतं तुल्यतां गतम् ।
अतिक्रमेत नृपतिः संग्रामे क्षत्रियात्मजम् ॥५॥
5. paribarhaiḥ susaṁpannamudyataṁ tulyatāṁ gatam ,
atikrameta nṛpatiḥ saṁgrāme kṣatriyātmajam.
5. paribarhaiḥ susaṃpannam udyatam tulyatām gatam
atikrameta nṛpatiḥ saṃgrāme kṣatriyātmajam
5. nṛpatiḥ saṃgrāme paribarhaiḥ susaṃpannam
udyatam tulyatām gatam kṣatriyātmajam atikrameta
5. In battle, a king should engage and overcome a Kṣatriya prince who is well-equipped with provisions, ready for combat, and has attained an equal footing (in strength or preparedness).
तुल्यादिह वधः श्रेयान्विशिष्टाच्चेति निश्चयः ।
निहीनात्कातराच्चैव नृपाणां गर्हितो वधः ॥६॥
6. tulyādiha vadhaḥ śreyānviśiṣṭācceti niścayaḥ ,
nihīnātkātarāccaiva nṛpāṇāṁ garhito vadhaḥ.
6. tulyāt iha vadhaḥ śreyān viśiṣṭāt ca iti niścayaḥ
nihīnāt kātarāt ca eva nṛpāṇām garhitaḥ vadhaḥ
6. iha tulyāt viśiṣṭāt ca vadhaḥ śreyān iti niścayaḥ
nihīnāt kātarāt ca eva nṛpāṇām vadhaḥ garhitaḥ
6. Killing an opponent who is equal or superior (to oneself) is considered superior in this context - this is the firm conclusion. However, killing an inferior or cowardly opponent is indeed reprehensible for kings.
पापात्पापसमाचारान्निहीनाच्च नराधिप ।
पाप एव वधः प्रोक्तो नरकायेति निश्चयः ॥७॥
7. pāpātpāpasamācārānnihīnācca narādhipa ,
pāpa eva vadhaḥ prokto narakāyeti niścayaḥ.
7. pāpāt pāpasamācārāt nihīnāt ca narādhipa
pāpaḥ eva vadhaḥ proktaḥ narakāya iti niścayaḥ
7. narādhipa,
pāpāt pāpasamācārāt nihīnāt ca vadhaḥ pāpaḥ eva proktaḥ narakāya iti niścayaḥ
7. O king, killing a sinful person, one with sinful conduct, or an inferior (opponent) is indeed declared to be a sin that leads to hell; this is the firm conclusion.
न कश्चित्त्राति वै राजन्दिष्टान्तवशमागतम् ।
सावशेषायुषं चापि कश्चिदेवापकर्षति ॥८॥
8. na kaścittrāti vai rājandiṣṭāntavaśamāgatam ,
sāvaśeṣāyuṣaṁ cāpi kaścidevāpakarṣati.
8. na kaścit trāti vai rājan diṣṭāntavaśam āgatam
sāvśeṣāyuṣam ca api kaścit eva apakarṣati
8. rājan,
diṣṭāntavaśam āgatam kaścit vai na trāti ca api sāvśeṣāyuṣam kaścit eva apakarṣati
8. O king, no one can truly protect a person who has fallen under the sway of destiny (diṣṭānta). And even if someone's life (āyuṣ) is not yet complete, they are certainly carried off (by fate).
स्निग्धैश्च क्रियमाणानि कर्माणीह निवर्तयेत् ।
हिंसात्मकानि कर्माणि नायुरिच्छेत्परायुषा ॥९॥
9. snigdhaiśca kriyamāṇāni karmāṇīha nivartayet ,
hiṁsātmakāni karmāṇi nāyuricchetparāyuṣā.
9. snigdhaiḥ ca kriyamāṇāni karmāṇi iha nivartayet
hiṃsātmakāni karmāṇi na āyuḥ icchet parāyuṣā
9. iha snigdhaiḥ ca kriyamāṇāni karmāṇi nivartayet
hiṃsātmakāni karmāṇi na āyuḥ icchet parāyuṣā
9. One should desist from actions (karma) performed here (in this world), even by affectionate individuals. Indeed, one should not desire a long life (āyuṣ) through violent actions (hiṃsātmaka karma) or at the expense of another's life.
गृहस्थानां तु सर्वेषां विनाशमभिकाङ्क्षताम् ।
निधनं शोभनं तात पुलिनेषु क्रियावताम् ॥१०॥
10. gṛhasthānāṁ tu sarveṣāṁ vināśamabhikāṅkṣatām ,
nidhanaṁ śobhanaṁ tāta pulineṣu kriyāvatām.
10. gṛhasthānām tu sarveṣām vināśam abhikāṅkṣatām
nidhanam śobhanam tāta pulineṣu kriyāvatām
10. tāta sarveṣām gṛhasthānām tu vināśam abhikāṅkṣatām
kriyāvatām nidhanam pulineṣu śobhanam
10. O dear one, for all householders who long for their cessation (vināśa), a glorious demise (nidhanam) is found on the riverbanks for those who are dedicated to rituals.
आयुषि क्षयमापन्ने पञ्चत्वमुपगच्छति ।
नाकारणात्तद्भवति कारणैरुपपादितम् ॥११॥
11. āyuṣi kṣayamāpanne pañcatvamupagacchati ,
nākāraṇāttadbhavati kāraṇairupapāditam.
11. āyuṣi kṣayam āpanne pañcatvam upagacchati
na akāraṇāt tat bhavati kāraṇaiḥ upapāditam
11. āyuṣi kṣayam āpanne (sati) (jīvaḥ) pañcatvam upagacchati
tat akāraṇāt na bhavati (kintu) kāraṇaiḥ upapāditam
11. When life (āyus) has reached its decay, one attains dissolution (pañcatva). This does not occur without a cause; rather, it is brought about by specific causes.
तथा शरीरं भवति देहाद्येनोपपादितम् ।
अध्वानं गतकश्चायं प्राप्तश्चायं गृहाद्गृहम् ॥१२॥
12. tathā śarīraṁ bhavati dehādyenopapāditam ,
adhvānaṁ gatakaścāyaṁ prāptaścāyaṁ gṛhādgṛham.
12. tathā śarīram bhavati dehāt yena upapāditam
adhvānam gatkaḥ ca ayam prāptaḥ ca ayam gṛhāt gṛham
12. tathā śarīram dehāt yena upapāditam bhavati ayam ca adhvānam gatkaḥ,
ayam ca gṛhāt gṛham prāptaḥ
12. Thus, the body comes into existence, brought forth from a previous body by that (subtle entity/soul). And this (soul) has embarked on a journey, arriving from one dwelling (body) to another.
द्वितीयं कारणं तत्र नान्यत्किंचन विद्यते ।
तद्देहं देहिनां युक्तं मोक्षभूतेषु वर्तते ॥१३॥
13. dvitīyaṁ kāraṇaṁ tatra nānyatkiṁcana vidyate ,
taddehaṁ dehināṁ yuktaṁ mokṣabhūteṣu vartate.
13. dvitīyam kāraṇam tatra na anyat kiñcana vidyate
tat deham dehinām yuktam mokṣabhūteṣu vartate
13. tatra dvitīyam anyat kiñcana kāraṇam na vidyate
tat deham dehinām yuktam mokṣabhūteṣu vartate
13. There, no other secondary cause whatsoever exists. That subtle body, which is united with embodied beings, abides in the elements (bhūteṣu) that constitute liberation (mokṣa).
सिरास्नाय्वस्थिसंघातं बीभत्सामेध्यसंकुलम् ।
भूतानामिन्द्रियाणां च गुणानां च समागमम् ॥१४॥
14. sirāsnāyvasthisaṁghātaṁ bībhatsāmedhyasaṁkulam ,
bhūtānāmindriyāṇāṁ ca guṇānāṁ ca samāgamam.
14. sirāsnāyvasthisaṃghātam bībhatsāmedhyasaṅkulam
bhūtānām indriyāṇām ca guṇānām ca samāgamam
14. sirāsnāyvasthisaṃghātam bībhatsāmedhyasaṅkulam
bhūtānām indriyāṇām ca guṇānām ca samāgamam
14. It is a mass of veins, sinews, and bones, disgusting and filled with impurities; a conglomeration of the fundamental elements (bhūtas), senses, and qualities (guṇas).
त्वगन्तं देहमित्याहुर्विद्वांसोऽध्यात्मचिन्तकाः ।
गुणैरपि परिक्षीणं शरीरं मर्त्यतां गतम् ॥१५॥
15. tvagantaṁ dehamityāhurvidvāṁso'dhyātmacintakāḥ ,
guṇairapi parikṣīṇaṁ śarīraṁ martyatāṁ gatam.
15. tvagantam deham iti āhuḥ vidvāṃsaḥ adhyātmacintakāḥ
guṇaiḥ api parikṣīṇam śarīram martyatām gatam
15. vidvāṃsaḥ adhyātmacintakāḥ āhuḥ deham tvagantam iti.
śarīram guṇaiḥ api parikṣīṇam martyatām gatam.
15. The wise, those who deeply contemplate the supreme self (ātman), declare this body to be merely skin-deep. Even when exhausted by its constituent qualities (guṇas), the body reaches mortality.
शरीरिणा परित्यक्तं निश्चेष्टं गतचेतनम् ।
भूतैः प्रकृतिमापन्नैस्ततो भूमौ निमज्जति ॥१६॥
16. śarīriṇā parityaktaṁ niśceṣṭaṁ gatacetanam ,
bhūtaiḥ prakṛtimāpannaistato bhūmau nimajjati.
16. śarīriṇā parityaktam niśceṣṭam gatacetanam
bhūtaiḥ prakṛtim āpannaiḥ tataḥ bhūmau nimajjati
16. śarīriṇā parityaktam niśceṣṭam gatacetanam
bhūtaiḥ prakṛtim āpannaiḥ tataḥ bhūmau nimajjati
16. Once abandoned by the embodied soul (śarīrin), becoming motionless and devoid of consciousness, it then sinks into the earth, merging with the fundamental elements (bhūtas) that have returned to their primal nature (prakṛti).
भावितं कर्मयोगेन जायते तत्र तत्र ह ।
इदं शरीरं वैदेह म्रियते यत्र तत्र ह ।
तत्स्वभावोऽपरो दृष्टो विसर्गः कर्मणस्तथा ॥१७॥
17. bhāvitaṁ karmayogena jāyate tatra tatra ha ,
idaṁ śarīraṁ vaideha mriyate yatra tatra ha ,
tatsvabhāvo'paro dṛṣṭo visargaḥ karmaṇastathā.
17. bhāvitam karmayogena jāyate tatra
tatra ha idam śarīram vaideha mriyate
yatra tatra ha tatsvabhāvaḥ
aparaḥ dṛṣṭaḥ visargaḥ karmaṇaḥ tathā
17. karma-yogena bhāvitam tatra tatra ha jāyate.
idam śarīram,
vaideha,
yatra tatra ha mriyate.
tathā,
karmaṇaḥ tat-svabhāvaḥ aparaḥ visargaḥ dṛṣṭaḥ.
17. That (subtle body) which is shaped by past actions (karma) is born repeatedly in various places. This physical body, O Vaideha, indeed dies here and there. Thus, another intrinsic nature (svabhāva) is observed: the dissolution or consequence (visarga) of action (karma).
न जायते तु नृपते कंचित्कालमयं पुनः ।
परिभ्रमति भूतात्मा द्यामिवाम्बुधरो महान् ॥१८॥
18. na jāyate tu nṛpate kaṁcitkālamayaṁ punaḥ ,
paribhramati bhūtātmā dyāmivāmbudharo mahān.
18. na jāyate tu nṛpate kaṃcit kālam ayam punaḥ
paribhramati bhūtātmā dyām iva ambudharaḥ mahān
18. nṛpate ayam bhūtātmā kaṃcit kālam punaḥ na
jāyate mahān ambudharaḥ dyām iva paribhramati
18. O King, for some time this individual soul (ātman) is not born again; instead, it wanders like a great cloud in the sky.
स पुनर्जायते राजन्प्राप्येहायतनं नृप ।
मनसः परमो ह्यात्मा इन्द्रियेभ्यः परं मनः ॥१९॥
19. sa punarjāyate rājanprāpyehāyatanaṁ nṛpa ,
manasaḥ paramo hyātmā indriyebhyaḥ paraṁ manaḥ.
19. saḥ punaḥ jāyate rājan prāpya iha āyatanam nṛpa
manasaḥ paramaḥ hi ātmā indriyebhyaḥ param manaḥ
19. rājan nṛpa saḥ iha āyatanam prāpya punaḥ jāyate
hi ātmā manasaḥ paramaḥ manaḥ indriyebhyaḥ param
19. O King, that (soul) is born again here by obtaining a dwelling place (body). Indeed, the individual soul (ātman) is superior to the mind, and the mind is superior to the senses.
द्विविधानां च भूतानां जङ्गमाः परमा नृप ।
जङ्गमानामपि तथा द्विपदाः परमा मताः ।
द्विपदानामपि तथा द्विजा वै परमाः स्मृताः ॥२०॥
20. dvividhānāṁ ca bhūtānāṁ jaṅgamāḥ paramā nṛpa ,
jaṅgamānāmapi tathā dvipadāḥ paramā matāḥ ,
dvipadānāmapi tathā dvijā vai paramāḥ smṛtāḥ.
20. dvividhānām ca bhūtānām jaṅgamāḥ
paramāḥ nṛpa jaṅgamānām api tathā
dvipadāḥ paramāḥ matāḥ dvipadānām
api tathā dvijāḥ vai paramāḥ smṛtāḥ
20. nṛpa dvividhānām bhūtānām ca jaṅgamāḥ
paramāḥ tathā jaṅgamānām api
dvipadāḥ paramāḥ matāḥ tathā dvipadānām
api dvijāḥ vai paramāḥ smṛtāḥ
20. O King, among the two types of beings (mobile and immobile), the mobile ones are supreme. Similarly, among the mobile beings, those with two feet are considered supreme. Likewise, among those with two feet, the twice-born (dvijāḥ) are indeed declared supreme.
द्विजानामपि राजेन्द्र प्रज्ञावन्तः परा मताः ।
प्राज्ञानामात्मसंबुद्धाः संबुद्धानाममानिनः ॥२१॥
21. dvijānāmapi rājendra prajñāvantaḥ parā matāḥ ,
prājñānāmātmasaṁbuddhāḥ saṁbuddhānāmamāninaḥ.
21. dvijānām api rājendra prajñāvantaḥ parāḥ matāḥ
prājñānām ātmasambuddhāḥ sambuddhānām amāninaḥ
21. rājendra dvijānām api prajñāvantaḥ parāḥ matāḥ
prājñānām ātmasambuddhāḥ sambuddhānām amāninaḥ
21. O King of kings, even among the twice-born (dvijāḥ), the wise are considered supreme. Among the wise, those who have realized the Self (ātman) are supreme. And among those who have realized the Self, those who are free from pride are supreme.
जातमन्वेति मरणं नृणामिति विनिश्चयः ।
अन्तवन्ति हि कर्माणि सेवन्ते गुणतः प्रजाः ॥२२॥
22. jātamanveti maraṇaṁ nṛṇāmiti viniścayaḥ ,
antavanti hi karmāṇi sevante guṇataḥ prajāḥ.
22. jātam anveti maraṇam nṛṇām iti viniścayaḥ
antavanti hi karmāṇi sevante guṇataḥ prajāḥ
22. nṛṇām jātam maraṇam anveti iti viniścayaḥ
hi prajāḥ guṇataḥ antavanti karmāṇi sevante
22. It is a certain truth that death follows for all beings who are born among humans. Indeed, living beings engage in actions (karma) that are finite, motivated by their inherent qualities.
आपन्ने तूत्तरां काष्ठां सूर्ये यो निधनं व्रजेत् ।
नक्षत्रे च मुहूर्ते च पुण्ये राजन्स पुण्यकृत् ॥२३॥
23. āpanne tūttarāṁ kāṣṭhāṁ sūrye yo nidhanaṁ vrajet ,
nakṣatre ca muhūrte ca puṇye rājansa puṇyakṛt.
23. āpanne tu uttarām kāṣṭhām sūrye yaḥ nidhanam vrajet
nakṣatre ca muhūrte ca puṇye rājan saḥ puṇyakṛt
23. rājan yaḥ sūrye uttarām kāṣṭhām āpanne nakṣatre
ca muhūrte ca puṇye nidhanam vrajet saḥ puṇyakṛt
23. O King, that person is a doer of meritorious deeds who meets their end when the sun has reached its ultimate northern course, and at an auspicious constellation and moment.
अयोजयित्वा क्लेशेन जनं प्लाव्य च दुष्कृतम् ।
मृत्युनाप्राकृतेनेह कर्म कृत्वात्मशक्तितः ॥२४॥
24. ayojayitvā kleśena janaṁ plāvya ca duṣkṛtam ,
mṛtyunāprākṛteneha karma kṛtvātmaśaktitaḥ.
24. ayojayitvā kleśena janam plāvya ca duṣkṛtam
mṛtyunā aprākṛtena iha karma kṛtvā ātmaśaktitaḥ
24. janam kleśena ayojayitvā ca duṣkṛtam plāvya
iha ātmaśaktitaḥ karma kṛtvā aprākṛtena mṛtyunā
24. Having caused trouble to people, and having plunged them into sin, one who has performed actions (karma) here to the best of one's ability, meets an unnatural death.
विषमुद्बन्धनं दाहो दस्युहस्तात्तथा वधः ।
दंष्ट्रिभ्यश्च पशुभ्यश्च प्राकृतो वध उच्यते ॥२५॥
25. viṣamudbandhanaṁ dāho dasyuhastāttathā vadhaḥ ,
daṁṣṭribhyaśca paśubhyaśca prākṛto vadha ucyate.
25. viṣam udbandhanam dāhaḥ dasyuhastāt tathā vadhaḥ
daṃṣṭribhyaḥ ca paśubhyaḥ ca prākṛtaḥ vadhaḥ ucyate
25. viṣam udbandhanam dāhaḥ dasyuhastāt tathā vadhaḥ ca
daṃṣṭribhyaḥ ca paśubhyaḥ vadhaḥ prākṛtaḥ ucyate
25. Poison, hanging, burning, and death at the hands of robbers (dasyu) are considered natural causes of death, as are those inflicted by fanged animals and other beasts.
न चैभिः पुण्यकर्माणो युज्यन्ते नाभिसंधिजैः ।
एवंविधैश्च बहुभिरपरैः प्राकृतैरपि ॥२६॥
26. na caibhiḥ puṇyakarmāṇo yujyante nābhisaṁdhijaiḥ ,
evaṁvidhaiśca bahubhiraparaiḥ prākṛtairapi.
26. na ca ebhiḥ puṇyakarmāṇaḥ yujyante na abhisandhijaiḥ
| evaṃvidhaiḥ ca bahubhiḥ aparaiḥ prākṛtaiḥ api
26. puṇyakarmāṇaḥ ebhiḥ ca na yujyante,
abhisandhijaiḥ na (yujyante),
evaṃvidhaiḥ ca bahubhiḥ aparaiḥ prākṛtaiḥ api (na yujyante)
26. And those who perform meritorious deeds (karma) are not bound by these (actions), nor by those that arise from specific intention (abhisandhi), nor indeed by many other similar innate (prākṛta) actions.
ऊर्ध्वं हित्वा प्रतिष्ठन्ते प्राणाः पुण्यकृतां नृप ।
मध्यतो मध्यपुण्यानामधो दुष्कृतकर्मणाम् ॥२७॥
27. ūrdhvaṁ hitvā pratiṣṭhante prāṇāḥ puṇyakṛtāṁ nṛpa ,
madhyato madhyapuṇyānāmadho duṣkṛtakarmaṇām.
27. ūrdhvam hitvā pratiṣṭhante prāṇāḥ puṇyakṛtām nṛpa
| madhyataḥ madhyapuṇyānām adhaḥ duṣkṛtakarmaṇām
27. nṛpa,
puṇyakṛtām prāṇāḥ hitvā ūrdhvam pratiṣṭhante; madhyapuṇyānām madhyataḥ,
duṣkṛtakarmaṇām adhaḥ (pratiṣṭhante)
27. O King, having left (the body), the vital breaths (prāṇa) of those who perform meritorious deeds (karma) ascend; those of moderately virtuous people remain in the middle, and those of evil-doers descend.
एकः शत्रुर्न द्वितीयोऽस्ति शत्रुरज्ञानतुल्यः पुरुषस्य राजन् ।
येनावृतः कुरुते संप्रयुक्तो घोराणि कर्माणि सुदारुणानि ॥२८॥
28. ekaḥ śatrurna dvitīyo'sti śatru;rajñānatulyaḥ puruṣasya rājan ,
yenāvṛtaḥ kurute saṁprayukto; ghorāṇi karmāṇi sudāruṇāni.
28. ekaḥ śatruḥ na dvitīyaḥ asti
śatruḥ ajñānatulyaḥ puruṣasya rājan
| yena āvṛtaḥ kurute saṃprayuktaḥ
ghorāṇi karmāṇi sudāruṇāni
28. rājan,
puruṣasya ajñānatulyaḥ ekaḥ śatruḥ asti,
dvitīyaḥ śatruḥ na (asti) yena āvṛtaḥ saṃprayuktaḥ (san) ghorāṇi sudāruṇāni karmāṇi kurute
28. O King, there is only one enemy; no second enemy exists that is comparable to ignorance (ajñāna) for a person (puruṣa). Shrouded by which (ignorance), when intimately connected, one performs terrible and extremely cruel actions (karma).
प्रबोधनार्थं श्रुतिधर्मयुक्तं वृद्धानुपास्यं च भवेत यस्य ।
प्रयत्नसाध्यो हि स राजपुत्र प्रज्ञाशरेणोन्मथितः परैति ॥२९॥
29. prabodhanārthaṁ śrutidharmayuktaṁ; vṛddhānupāsyaṁ ca bhaveta yasya ,
prayatnasādhyo hi sa rājaputra; prajñāśareṇonmathitaḥ paraiti.
29. prabodhanārtham śrutidharmayuktam
vṛddhānupāsyam ca bhavet yasya
| prayatnasādhyaḥ hi saḥ rājaputra
prajñāśareṇa unmathitaḥ paraiti
29. rājaputra,
yasya śrutidharmayuktam vṛddhānupāsyam ca prabodhanārtham bhavet,
saḥ hi prayatnasādhyaḥ (api) prajñāśareṇa unmathitaḥ paraiti
29. O Prince, for him whose awakening (prabodhana) is associated with the teachings of the scriptures (śruti) and natural law (dharma), and is to be cultivated by serving elders - he, though difficult to achieve by (mere) effort, indeed attains final liberation (mokṣa) when completely overcome by the arrow of wisdom (prajñā).
अधीत्य वेदांस्तपसा ब्रह्मचारी यज्ञाञ्शक्त्या संनिसृज्येह पञ्च ।
वनं गच्छेत्पुरुषो धर्मकामः श्रेयश्चित्वा स्थापयित्वा स्ववंशम् ॥३०॥
30. adhītya vedāṁstapasā brahmacārī; yajñāñśaktyā saṁnisṛjyeha pañca ,
vanaṁ gacchetpuruṣo dharmakāmaḥ; śreyaścitvā sthāpayitvā svavaṁśam.
30. adhītya vedān tapasā brahmacārī
yajñān śaktyā saṃnisṛjya iha pañca
vanam gacchet puruṣaḥ dharmakāmaḥ
śreyaḥ citvā sthāpayitvā svavaṃśam
30. brahmacārī puruṣaḥ dharmakāmaḥ
vedān adhītya tapasā iha śaktyā pañca
yajñān saṃnisṛjya svavaṃśam
sthāpayitvā śreyaḥ citvā vanam gacchet
30. A person desiring to fulfill their natural law (dharma), having first lived as a celibate student (brahmacārī) and studied the Vedas, having performed austerities (tapas), and having offered the five Vedic rituals (yajña) in this world according to their capacity, should, after establishing their lineage and accumulating merit, then proceed to the forest.
उपभोगैरपि त्यक्तं नात्मानमवसादयेत् ।
चण्डालत्वेऽपि मानुष्यं सर्वथा तात दुर्लभम् ॥३१॥
31. upabhogairapi tyaktaṁ nātmānamavasādayet ,
caṇḍālatve'pi mānuṣyaṁ sarvathā tāta durlabham.
31. upabhogaiḥ api tyaktam na ātmānam avasādayet
caṇḍālatve api mānuṣyam sarvathā tāta durlabham
31. upabhogaiḥ api tyaktam ātmānam na avasādayet
tāta caṇḍālatve api mānuṣyam sarvathā durlabham
31. Even if forsaken by worldly enjoyments, one should not deject oneself (ātman). O dear one, human birth (mānuṣyam) is indeed exceedingly rare, even in the state of an outcast.
इयं हि योनिः प्रथमा यां प्राप्य जगतीपते ।
आत्मा वै शक्यते त्रातुं कर्मभिः शुभलक्षणैः ॥३२॥
32. iyaṁ hi yoniḥ prathamā yāṁ prāpya jagatīpate ,
ātmā vai śakyate trātuṁ karmabhiḥ śubhalakṣaṇaiḥ.
32. iyam hi yoniḥ prathamā yām prāpya jagatīpate
ātmā vai śakyate trātum karmabhiḥ śubhalakṣaṇaiḥ
32. jagatīpate hi iyam prathamā yoniḥ yām prāpya
vai ātmā śubhalakṣaṇaiḥ karmabhiḥ trātum śakyate
32. O lord of the earth, this is indeed the primary birth (yoni), having attained which, one's self (ātman) can verily be saved through auspicious actions (karma).
कथं न विप्रणश्येम योनितोऽस्या इति प्रभो ।
कुर्वन्ति धर्मं मनुजाः श्रुतिप्रामाण्यदर्शनात् ॥३३॥
33. kathaṁ na vipraṇaśyema yonito'syā iti prabho ,
kurvanti dharmaṁ manujāḥ śrutiprāmāṇyadarśanāt.
33. katham na vipraṇaśyema yonitaḥ asyāḥ iti prabho
kurvanti dharmam manujāḥ śrutiprāmāṇyadarśanāt
33. prabho asyāḥ yonitaḥ katham na vipraṇaśyema iti
manujāḥ śrutiprāmāṇyadarśanāt dharmam kurvanti
33. "How can we not utterly perish from this cycle of birth (yoni)?" -- Thinking thus, O Lord, humans practice their natural law (dharma) because they perceive the authority of the scriptures (śruti).
यो दुर्लभतरं प्राप्य मानुष्यमिह वै नरः ।
धर्मावमन्ता कामात्मा भवेत्स खलु वञ्च्यते ॥३४॥
34. yo durlabhataraṁ prāpya mānuṣyamiha vai naraḥ ,
dharmāvamantā kāmātmā bhavetsa khalu vañcyate.
34. yaḥ durlabhataram prāpya mānuṣyam iha vai naraḥ
dharmāvamantā kāmātmā bhavet saḥ khalu vañcyate
34. yaḥ naraḥ iha durlabhataram mānuṣyam prāpya
dharmāvamantā kāmātmā bhavet saḥ khalu vañcyate
34. Indeed, that person who, having obtained this exceedingly rare human birth in this world, disregards natural law (dharma) and is driven by desires, is truly deluded.
यस्तु प्रीतिपुरोगेण चक्षुषा तात पश्यति ।
दीपोपमानि भूतानि यावदर्चिर्न नश्यति ॥३५॥
35. yastu prītipurogeṇa cakṣuṣā tāta paśyati ,
dīpopamāni bhūtāni yāvadarcirna naśyati.
35. yaḥ tu prītipurogeṇa cakṣuṣā tāta paśyati
dīpopamāni bhūtāni yāvat arciḥ na naśyati
35. tāta yaḥ tu prītipurogeṇa cakṣuṣā dīpopamāni
bhūtāni yāvat arciḥ na naśyati paśyati
35. But he, O dear one, who perceives all beings with an eye full of affection, seeing them as lamps whose flame does not perish.
सान्त्वेनानुप्रदानेन प्रियवादेन चाप्युत ।
समदुःखसुखो भूत्वा स परत्र महीयते ॥३६॥
36. sāntvenānupradānena priyavādena cāpyuta ,
samaduḥkhasukho bhūtvā sa paratra mahīyate.
36. sāntvena anupradānena priyavādena ca api uta
samaduḥkhasukhaḥ bhūtvā saḥ paratra mahīyate
36. ca api uta sāntvena anupradānena priyavādena
samaduḥkhasukhaḥ bhūtvā saḥ paratra mahīyate
36. And moreover, by means of conciliation, generous giving (dāna), and pleasant speech, one who shares equally in the sorrows and joys of others becomes exalted in the next world.
दानं त्यागः शोभना मूर्तिरद्भ्यो भूयः प्लाव्यं तपसा वै शरीरम् ।
सरस्वतीनैमिषपुष्करेषु ये चाप्यन्ये पुण्यदेशाः पृथिव्याम् ॥३७॥
37. dānaṁ tyāgaḥ śobhanā mūrtiradbhyo; bhūyaḥ plāvyaṁ tapasā vai śarīram ,
sarasvatīnaimiṣapuṣkareṣu; ye cāpyanye puṇyadeśāḥ pṛthivyām.
37. dānam tyāgaḥ śobhanā mūrtiḥ adbhyaḥ
bhūyaḥ plāvyam tapasā vai
śarīram sarasvatīnāimiṣapuṣkareṣu
ye ca api anye puṇyadeśāḥ pṛthivyām
37. dānam tyāgaḥ śobhanā mūrtiḥ vai
tapasā adbhyaḥ bhūyaḥ śarīram
plāvyam sarasvatīnāimiṣapuṣkareṣu
ye ca api anye pṛthivyām puṇyadeśāḥ
37. Giving (dāna), renunciation (tyāga), and a beautiful form (are virtues). Indeed, the body should be purified more thoroughly by water and by austerity (tapas). (These virtues are cultivated) in Sarasvatī, Naimiṣa, Puṣkara, and other sacred places on earth.
गृहेषु येषामसवः पतन्ति तेषामथो निर्हरणं प्रशस्तम् ।
यानेन वै प्रापणं च श्मशाने शौचेन नूनं विधिना चैव दाहः ॥३८॥
38. gṛheṣu yeṣāmasavaḥ patanti; teṣāmatho nirharaṇaṁ praśastam ,
yānena vai prāpaṇaṁ ca śmaśāne; śaucena nūnaṁ vidhinā caiva dāhaḥ.
38. gṛheṣu yeṣām asavaḥ patanti teṣām
atho nirharaṇam praśastam
yānena vai prāpaṇam ca śmaśāne
śaucena nūnam vidhinā ca eva dāhaḥ
38. yeṣām asavaḥ gṛheṣu patanti,
atho teṣām nirharaṇam praśastam.
vai yānena ca śmaśāne prāpaṇam,
nūnam śaucena vidhinā ca eva dāhaḥ
38. For those whose lives end in their homes, their funeral procession is prescribed. Conveying them by vehicle to the cremation ground, and then performing the cremation with purification and according to the proper rituals, is indeed the correct procedure.
इष्टिः पुष्टिर्यजनं याजनं च दानं पुण्यानां कर्मणां च प्रयोगः ।
शक्त्या पित्र्यं यच्च किंचित्प्रशस्तं सर्वाण्यात्मार्थे मानवो यः करोति ॥३९॥
39. iṣṭiḥ puṣṭiryajanaṁ yājanaṁ ca; dānaṁ puṇyānāṁ karmaṇāṁ ca prayogaḥ ,
śaktyā pitryaṁ yacca kiṁcitpraśastaṁ; sarvāṇyātmārthe mānavo yaḥ karoti.
39. iṣṭiḥ puṣṭiḥ yajanam yājanam ca dānam
puṇyānām karmaṇām ca prayogaḥ
śaktyā pitryam yat ca kiṃcit praśastam
sarvāṇi ātmārthe mānavaḥ yaḥ karoti
39. yaḥ mānavaḥ śaktyā iṣṭiḥ puṣṭiḥ
yajanam yājanam ca dānam puṇyānām karmaṇām
ca prayogaḥ yat ca kiṃcit pitryam
praśastam sarvāṇi ātmārthe karoti
39. The human being who performs (according to their capacity) various Vedic rituals (iṣṭi), acts for prosperity (puṣṭi), undertakes Vedic rituals (yajña), causes others to perform them (yājanam), gives donations (dāna), engages in meritorious actions (karma), and (performs) whatever ancestral rites (pitrya) are prescribed according to their capacity, doing all these for their own spiritual benefit (ātman).
धर्मशास्त्राणि वेदाश्च षडङ्गानि नराधिप ।
श्रेयसोऽर्थे विधीयन्ते नरस्याक्लिष्टकर्मणः ॥४०॥
40. dharmaśāstrāṇi vedāśca ṣaḍaṅgāni narādhipa ,
śreyaso'rthe vidhīyante narasyākliṣṭakarmaṇaḥ.
40. dharmaśāstrāṇi vedāḥ ca ṣaḍaṅgāni narādhipa
śreyasaḥ arthe vidhīyante narasya akliṣṭakarmaṇaḥ
40. narādhipa,
dharmaśāstrāṇi vedāḥ ca ṣaḍaṅgāni (ca) narasya akliṣṭakarmaṇaḥ śreyasaḥ arthe vidhīyante
40. O ruler of men (narādhipa), the Dharma-śāstras, the Vedas, and their six auxiliary branches (aṅga) are laid down for the ultimate welfare (śreyas) of a person whose actions (karma) are pure and free from obstruction.
भीष्म उवाच ।
एतद्वै सर्वमाख्यातं मुनिना सुमहात्मना ।
विदेहराजाय पुरा श्रेयसोऽर्थे नराधिप ॥४१॥
41. bhīṣma uvāca ,
etadvai sarvamākhyātaṁ muninā sumahātmanā ,
videharājāya purā śreyaso'rthe narādhipa.
41. bhīṣma uvāca etat vai sarvam ākhyātam muninā
sumahātmanā videharājāya purā śreyasaḥ arthe narādhipa
41. bhīṣma uvāca: narādhipa,
etat sarvam vai purā sumahātmanā muninā videharājāya śreyasaḥ arthe ākhyātam
41. Bhishma said: "O ruler of men (narādhipa), all this has indeed been narrated by the great-souled sage (muni) in the past, to the King of Videha, for the sake of his ultimate welfare (śreyas)."