Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-226

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
व्यास उवाच ।
भूतग्रामे नियुक्तं यत्तदेतत्कीर्तितं मया ।
ब्राह्मणस्य तु यत्कृत्यं तत्ते वक्ष्यामि पृच्छते ॥१॥
1. vyāsa uvāca ,
bhūtagrāme niyuktaṁ yattadetatkīrtitaṁ mayā ,
brāhmaṇasya tu yatkṛtyaṁ tatte vakṣyāmi pṛcchate.
1. Vyāsaḥ uvāca | bhūtagrāme niyuktam yat tat etat kīrtitam
mayā | brāhmaṇasya tu yat kṛtyam tat te vakṣyāmi pṛcchate
1. Vyāsaḥ uvāca bhūtagrāme yat niyuktam tat etat mayā kīrtitam
tu brāhmaṇasya yat kṛtyam tat te pṛcchate vakṣyāmi
1. Vyasa said: What was appointed in the realm of beings (bhūtagrāma) - that has been described by me. Now, what is the duty of a Brahmin - that I shall tell to you, who are asking.
जातकर्मप्रभृत्यस्य कर्मणां दक्षिणावताम् ।
क्रिया स्यादा समावृत्तेराचार्ये वेदपारगे ॥२॥
2. jātakarmaprabhṛtyasya karmaṇāṁ dakṣiṇāvatām ,
kriyā syādā samāvṛtterācārye vedapārage.
2. jātakarmaprabhṛti asya karmaṇām dakṣiṇāvatām
| kriyā syāt ā samāvṛtteḥ ācārye vedapārage
2. asya jātakarmaprabhṛti dakṣiṇāvatām karmaṇām
kriyā ā samāvṛtteḥ vedapārage ācārye syāt
2. From the ritual of birth (jātakarma) onwards, his rituals (karma) should be performed with offerings (dakṣiṇā), until his return (samāvṛtti) from the teacher (ācārya) who is proficient in the Vedas.
अधीत्य वेदानखिलान्गुरुशुश्रूषणे रतः ।
गुरूणामनृणो भूत्वा समावर्तेत यज्ञवित् ॥३॥
3. adhītya vedānakhilānguruśuśrūṣaṇe rataḥ ,
gurūṇāmanṛṇo bhūtvā samāvarteta yajñavit.
3. adhītya vedān akhilān guruśuśrūṣaṇe rataḥ
gurūṇām anṛṇaḥ bhūtvā samāvarteta yajñavit
3. yajñavit akhilān vedān adhītya guruśuśrūṣaṇe
rataḥ gurūṇām anṛṇaḥ bhūtvā samāvarteta
3. Having studied all the Vedas and being dedicated to serving his teachers (guru), one who is knowledgeable about rituals (yajña), after becoming free from his obligations to his teachers, should return home (from the teacher's abode).
आचार्येणाभ्यनुज्ञातश्चतुर्णामेकमाश्रमम् ।
आ विमोक्षाच्छरीरस्य सोऽनुतिष्ठेद्यथाविधि ॥४॥
4. ācāryeṇābhyanujñātaścaturṇāmekamāśramam ,
ā vimokṣāccharīrasya so'nutiṣṭhedyathāvidhi.
4. ācāryeṇa abhyanujñātaḥ caturṇām ekam āśramam
ā vimokṣāt śarīrasya saḥ anutiṣṭhet yathāvidhi
4. ācāryeṇa abhyanujñātaḥ saḥ caturṇām ekam āśramam
śarīrasya ā vimokṣāt yathāvidhi anutiṣṭhet
4. Having been permitted by his teacher, he should observe one of the four life stages (āśrama) until the liberation (mokṣa) from the body, following the prescribed rules.
प्रजासर्गेण दारैश्च ब्रह्मचर्येण वा पुनः ।
वने गुरुसकाशे वा यतिधर्मेण वा पुनः ॥५॥
5. prajāsargeṇa dāraiśca brahmacaryeṇa vā punaḥ ,
vane gurusakāśe vā yatidharmeṇa vā punaḥ.
5. prajāsargeṇa dāraiḥ ca brahmacaryeṇa vā punaḥ
vane gurusakāśe vā yatidharmeṇa vā punaḥ
5. (saḥ) dāraiḥ prajāsargeṇa ca vā punaḥ brahmacaryeṇa vā
vane vā gurusakāśe vā punaḥ yatidharmeṇa (anutiṣṭhet)
5. (He may observe his life stage) either through procreation with a wife, or again through celibacy (brahmacharya), or in the forest, or in the presence of a teacher (guru), or again through the duties (dharma) of an ascetic.
गृहस्थस्त्वेव सर्वेषां चतुर्णां मूलमुच्यते ।
तत्र पक्वकषायो हि दान्तः सर्वत्र सिध्यति ॥६॥
6. gṛhasthastveva sarveṣāṁ caturṇāṁ mūlamucyate ,
tatra pakvakaṣāyo hi dāntaḥ sarvatra sidhyati.
6. gṛhasthaḥ tu eva sarveṣām caturṇām mūlam ucyate
tatra pakvakaṣāyaḥ hi dāntaḥ sarvatra sidhyati
6. tu eva gṛhasthaḥ sarveṣām caturṇām mūlam ucyate.
tatra hi pakvakaṣāyaḥ dāntaḥ sarvatra sidhyati.
6. However, the householder (gṛhastha) is indeed declared to be the foundation (mūla) of all four (stages of life). In that stage, one whose impurities have been matured (and thus diminished) and who is self-controlled, certainly achieves success in all aspects.
प्रजावाञ्श्रोत्रियो यज्वा मुक्तो दिव्यैस्त्रिभिरृणैः ।
अथान्यानाश्रमान्पश्चात्पूतो गच्छति कर्मभिः ॥७॥
7. prajāvāñśrotriyo yajvā mukto divyaistribhirṛṇaiḥ ,
athānyānāśramānpaścātpūto gacchati karmabhiḥ.
7. prajāvān śrotriyaḥ yajvā muktaḥ divyaiḥ tribhiḥ ṛṇaiḥ
atha anyān āśramān paścāt pūtaḥ gacchati karmabhiḥ
7. prajāvān śrotriyaḥ yajvā divyaiḥ tribhiḥ ṛṇaiḥ muktaḥ
atha karmabhiḥ pūtaḥ paścāt anyān āśramān gacchati
7. One who has children, is learned in the Vedas, and has performed sacrifices is freed from the three divine debts. Then, purified by his actions (karma), he subsequently proceeds to the other stages of life (āśrama).
यत्पृथिव्यां पुण्यतमं विद्यास्थानं तदावसेत् ।
यतेत तस्मिन्प्रामाण्यं गन्तुं यशसि चोत्तमे ॥८॥
8. yatpṛthivyāṁ puṇyatamaṁ vidyāsthānaṁ tadāvaset ,
yateta tasminprāmāṇyaṁ gantuṁ yaśasi cottame.
8. yat pṛthivyām puṇyatamam vidyāsthānam tat āvaset
yateta tasmin prāmāṇyam gantum yaśasi ca uttame
8. yat pṛthivyām puṇyatamam vidyāsthānam tat āvaset
tasmin prāmāṇyam uttame yaśasi ca gantum yateta
8. One should reside in that center of learning (vidyāsthāna) which is the most sacred on earth. One should strive to achieve authority (prāmāṇya) there and attain the highest renown.
तपसा वा सुमहता विद्यानां पारणेन वा ।
इज्यया वा प्रदानैर्वा विप्राणां वर्धते यशः ॥९॥
9. tapasā vā sumahatā vidyānāṁ pāraṇena vā ,
ijyayā vā pradānairvā viprāṇāṁ vardhate yaśaḥ.
9. tapasā vā sumahatā vidyānām pāraṇena vā ijyayā
vā pradānaiḥ vā viprāṇām vardhate yaśaḥ
9. viprāṇām yaśaḥ tapasā vā sumahatā vā vidyānām
pāraṇena vā ijyayā vā pradānaiḥ vā vardhate
9. The renown of Brahmins increases either through great austerity (tapas), or by the completion of studies, or by sacrifices, or by donations.
यावदस्य भवत्यस्मिँल्लोके कीर्तिर्यशस्करी ।
तावत्पुण्यकृताँल्लोकाननन्तान्पुरुषोऽश्नुते ॥१०॥
10. yāvadasya bhavatyasmiँlloke kīrtiryaśaskarī ,
tāvatpuṇyakṛtāँllokānanantānpuruṣo'śnute.
10. yāvat asya bhavati asmin loke kīrtiḥ yaśaskarī
tāvat puṇyakṛtān lokān anantān puruṣaḥ aśnute
10. yāvat asya yaśaskarī kīrtiḥ asmin loke bhavati
tāvat puruṣaḥ puṇyakṛtān anantān lokān aśnute
10. As long as his fame (kīrti), which brings glory, remains in this world, so long does that person (puruṣa) attain the endless worlds of those who have performed meritorious deeds (punya).
अध्यापयेदधीयीत याजयेत यजेत च ।
न वृथा प्रतिगृह्णीयान्न च दद्यात्कथंचन ॥११॥
11. adhyāpayedadhīyīta yājayeta yajeta ca ,
na vṛthā pratigṛhṇīyānna ca dadyātkathaṁcana.
11. adhyāpayet adhīyīta yājayeta yajeta ca na
vṛthā pratigṛhṇīyāt na ca dadyāt kathaṃcana
11. adhyāpayet adhīyīta yājayeta yajeta ca na
vṛthā pratigṛhṇīyāt na ca kathaṃcana dadyāt
11. A person should teach and study, and should also cause Vedic rituals (yajña) to be performed and perform them personally. One should not accept gifts needlessly or without proper justification, nor should one ever give them away without a valid reason.
याज्यतः शिष्यतो वापि कन्यया वा धनं महत् ।
यद्यागच्छेद्यजेद्दद्यान्नैकोऽश्नीयात्कथंचन ॥१२॥
12. yājyataḥ śiṣyato vāpi kanyayā vā dhanaṁ mahat ,
yadyāgacchedyajeddadyānnaiko'śnīyātkathaṁcana.
12. yājyataḥ śiṣyataḥ vā api kanyayā vā dhanaṃ mahat
yat āgacchet yajet dadyāt na ekaḥ aśnīyāt kathaṃcana
12. yat mahat dhanaṃ yājyataḥ vā api śiṣyataḥ vā kanyayā
āgacchet yajet dadyāt na ekaḥ kathaṃcana aśnīyāt
12. If considerable wealth (dhana) is received from one for whom a Vedic ritual (yajña) is performed, or from a disciple, or even from a maiden, one should use it to perform a Vedic ritual (yajña) and give (to others); one should never consume it alone.
गृहमावसतो ह्यस्य नान्यत्तीर्थं प्रतिग्रहात् ।
देवर्षिपितृगुर्वर्थं वृद्धातुरबुभुक्षताम् ॥१३॥
13. gṛhamāvasato hyasya nānyattīrthaṁ pratigrahāt ,
devarṣipitṛgurvarthaṁ vṛddhāturabubhukṣatām.
13. gṛhaṃ āvasataḥ hi asya na anyat tīrthaṃ pratigrahāt
devarṣipitṛgurvarthaṃ vṛddhāturabubhukṣatām
13. hi asya gṛham āvasataḥ pratigrahāt na anyat
tīrthaṃ devarṣipitṛgurvarthaṃ vṛddhāturabubhukṣatām
13. Indeed, for a householder, there is no other proper channel or sacred means for the acceptance of gifts (pratigraha) than for the sake of gods, sages, ancestors, and spiritual teachers (guru), and for the aged, the sick, and the hungry.
अन्तर्हिताभितप्तानां यथाशक्ति बुभूषताम् ।
द्रव्याणामतिशक्त्यापि देयमेषां कृतादपि ॥१४॥
14. antarhitābhitaptānāṁ yathāśakti bubhūṣatām ,
dravyāṇāmatiśaktyāpi deyameṣāṁ kṛtādapi.
14. antarhitaabhitaptānām yathāśakti bubhūṣatām
dravyāṇām atiśaktyā api deyam eṣāṃ kṛtāt api
14. eṣāṃ antarhitaabhitaptānām bubhūṣatām kṛtāt
api dravyāṇām yathāśakti atiśaktyā api deyam
14. Even from one's acquired wealth, one should give goods to these individuals (referring to the categories of people from the previous verse) who are bereft, severely distressed, and desirous of well-being. This giving should be done according to one's capacity, and even with effort exceeding it.
अर्हतामनुरूपाणां नादेयं ह्यस्ति किंचन ।
उच्चैःश्रवसमप्यश्वं प्रापणीयं सतां विदुः ॥१५॥
15. arhatāmanurūpāṇāṁ nādeyaṁ hyasti kiṁcana ,
uccaiḥśravasamapyaśvaṁ prāpaṇīyaṁ satāṁ viduḥ.
15. arhatām anurūpāṇām na adeyam hi asti kiṃcana
uccaiḥśravasam api aśvam prāpaṇīyam satām viduḥ
15. arhatām anurūpāṇām hi kiṃcana na adeyam asti
satām uccaiḥśravasam api aśvam prāpaṇīyam viduḥ
15. Indeed, for those who are deserving and suitable, there is nothing that should not be given. The virtuous know that even the horse Uccaiḥśravas is fit to be offered (or given).
अनुनीय तथा काव्यः सत्यसंधो महाव्रतः ।
स्वैः प्राणैर्ब्राह्मणप्राणान्परित्राय दिवं गतः ॥१६॥
16. anunīya tathā kāvyaḥ satyasaṁdho mahāvrataḥ ,
svaiḥ prāṇairbrāhmaṇaprāṇānparitrāya divaṁ gataḥ.
16. anunīya tathā kāvyaḥ satyasaṃdhaḥ mahāvrataḥ
svaiḥ prāṇaiḥ brāhmaṇaprāṇān paritrāya divam gataḥ
16. tathā anunīya,
satyasaṃdhaḥ mahāvrataḥ kāvyaḥ svaiḥ prāṇaiḥ brāhmaṇaprāṇān paritrāya divam gataḥ
16. Having thus appeased, Kāvya, who was truthful in his pledges and observed great vows, protected the lives of the Brahmins by sacrificing his own life, and then departed to heaven.
रन्तिदेवश्च सांकृत्यो वसिष्ठाय महात्मने ।
अपः प्रदाय शीतोष्णा नाकपृष्ठे महीयते ॥१७॥
17. rantidevaśca sāṁkṛtyo vasiṣṭhāya mahātmane ,
apaḥ pradāya śītoṣṇā nākapṛṣṭhe mahīyate.
17. rantidevaḥ ca sāṃkṛtyaḥ vasiṣṭhāya mahātmane
apaḥ pradāya śītoṣṇāḥ nākapṛṣṭhe mahīyate
17. ca sāṃkṛtyaḥ rantidevaḥ mahātmane vasiṣṭhāya
śītoṣṇāḥ apaḥ pradāya nākapṛṣṭhe mahīyate
17. And Rantideva, a descendant of Saṃkṛti, after offering both cold and hot water to the great-souled Vasiṣṭha, is glorified in the celestial abode.
आत्रेयश्चन्द्रदमयोरर्हतोर्विविधं धनम् ।
दत्त्वा लोकान्ययौ धीमाननन्तान्स महीपतिः ॥१८॥
18. ātreyaścandradamayorarhatorvividhaṁ dhanam ,
dattvā lokānyayau dhīmānanantānsa mahīpatiḥ.
18. ātreyaḥ ca candradamayoḥ arhatayoḥ vividham dhanam
dattvā lokān yayau dhīmān anantān saḥ mahīpatiḥ
18. ca dhīmān saḥ mahīpatiḥ ātreyaḥ arhatayoḥ candradamayoḥ
vividham dhanam dattvā anantān lokān yayau
18. And that wise king, the descendant of Atri, having given various kinds of wealth to Candra and Dama, who were deserving, departed to endless worlds.
शिबिरौशीनरोऽङ्गानि सुतं च प्रियमौरसम् ।
ब्राह्मणार्थमुपाकृत्य नाकपृष्ठमितो गतः ॥१९॥
19. śibirauśīnaro'ṅgāni sutaṁ ca priyamaurasam ,
brāhmaṇārthamupākṛtya nākapṛṣṭhamito gataḥ.
19. śibirauśīnaraḥ aṅgāni sutam ca priyam aurasam
brāhmaṇārtham upākṛtya nākapṛṣṭham itaḥ gataḥ
19. śibirauśīnaraḥ brāhmaṇārtham aṅgāni ca priyam
aurasam sutam upākṛtya itaḥ nākapṛṣṭham gataḥ
19. King Śibi, son of Uśīnara, having sacrificed his own limbs and his dear, legitimate son for the sake of a Brahmin, departed from this world to the celestial realm.
प्रतर्दनः काशिपतिः प्रदाय नयने स्वके ।
ब्राह्मणायातुलां कीर्तिमिह चामुत्र चाश्नुते ॥२०॥
20. pratardanaḥ kāśipatiḥ pradāya nayane svake ,
brāhmaṇāyātulāṁ kīrtimiha cāmutra cāśnute.
20. pratardanaḥ kāśipatiḥ pradāya nayane svake
brāhmaṇāya atulām kīrtim iha ca amutra ca aśnute
20. pratardanaḥ kāśipatiḥ svake nayane brāhmaṇāya
pradāya iha ca amutra ca atulām kīrtim aśnute
20. Pratardana, the king of Kāśi, by offering his own two eyes to a Brahmin, achieves incomparable fame both in this world and the next.
दिव्यं मृष्टशलाकं तु सौवर्णं परमर्द्धिमत् ।
छत्रं देवावृधो दत्त्वा सराष्ट्रोऽभ्यपतद्दिवम् ॥२१॥
21. divyaṁ mṛṣṭaśalākaṁ tu sauvarṇaṁ paramarddhimat ,
chatraṁ devāvṛdho dattvā sarāṣṭro'bhyapataddivam.
21. divyam mṛṣṭaśalākam tu sauvarṇam paramarddhimat
chatram devāvṛdhaḥ dattvā sarāṣṭraḥ abhyapatat divam
21. devāvṛdhaḥ tu divyam mṛṣṭaśalākam sauvarṇam
paramarddhimat chatram dattvā sarāṣṭraḥ divam abhyapatat
21. King Devāvṛdha, having bestowed a divine, golden umbrella with polished spokes, one of supreme splendor, ascended to heaven along with his kingdom.
सांकृतिश्च तथात्रेयः शिष्येभ्यो ब्रह्म निर्गुणम् ।
उपदिश्य महातेजा गतो लोकाननुत्तमान् ॥२२॥
22. sāṁkṛtiśca tathātreyaḥ śiṣyebhyo brahma nirguṇam ,
upadiśya mahātejā gato lokānanuttamān.
22. sāṅkṛtiḥ ca tathā ātreyaḥ śiṣyebhyaḥ brahma
nirguṇam upadiśya mahātejāḥ gataḥ lokān anuttaman
22. tathā ca mahātejāḥ sāṅkṛtiḥ ātreyaḥ nirguṇam
brahma śiṣyebhyaḥ upadiśya anuttaman lokān gataḥ
22. Sāṅkṛti Ātreya, who was exceedingly refulgent, having similarly instructed his disciples on the attributeless Brahman (brahman), departed to the supreme worlds.
अम्बरीषो गवां दत्त्वा ब्राह्मणेभ्यः प्रतापवान् ।
अर्बुदानि दशैकं च सराष्ट्रोऽभ्यपतद्दिवम् ॥२३॥
23. ambarīṣo gavāṁ dattvā brāhmaṇebhyaḥ pratāpavān ,
arbudāni daśaikaṁ ca sarāṣṭro'bhyapataddivam.
23. ambareṣaḥ gavām dattvā brāhmaṇebhyaḥ pratāpavān
arbudāni daśa ekam ca sa-rāṣṭraḥ abhyapatat divam
23. pratāpavān ambareṣaḥ daśa ekam arbudāni gavām
brāhmaṇebhyaḥ dattvā sa-rāṣṭraḥ divam abhyapatat
23. The mighty Ambarīṣa, having given eleven arbudas (a very large number, possibly billions) of cows to the Brahmins, ascended to heaven along with his kingdom.
सावित्री कुण्डले दिव्ये शरीरं जनमेजयः ।
ब्राह्मणार्थे परित्यज्य जग्मतुर्लोकमुत्तमम् ॥२४॥
24. sāvitrī kuṇḍale divye śarīraṁ janamejayaḥ ,
brāhmaṇārthe parityajya jagmaturlokamuttamam.
24. sāvitrī kuṇḍale divye śarīram janamejayaḥ
brāhmaṇa-arthe parityajya jagmatuḥ lokam uttamam
24. sāvitrī divye kuṇḍale janamejayaḥ śarīram
brāhmaṇa-arthe parityajya uttamam lokam jagmatuḥ
24. Sāvitrī (offered) divine earrings, and Janamejaya (offered) his own body. Having sacrificed these for the sake of Brahmins, both of them attained the highest world.
सर्वरत्नं वृषादर्भो युवनाश्वः प्रियाः स्त्रियः ।
रम्यमावसथं चैव दत्त्वामुं लोकमास्थितः ॥२५॥
25. sarvaratnaṁ vṛṣādarbho yuvanāśvaḥ priyāḥ striyaḥ ,
ramyamāvasathaṁ caiva dattvāmuṁ lokamāsthitaḥ.
25. sarva-ratnam vṛṣādarbhaḥ yuvanāśvaḥ priyāḥ striyaḥ
ramyam āvasatham ca eva dattvā amum lokam āsthitaḥ
25. vṛṣādarbhaḥ sarva-ratnam yuvanāśvaḥ priyāḥ striyaḥ
ramyam āvasatham ca eva dattvā amum lokam āsthitaḥ
25. Vṛṣādarbha (gave) all his jewels; Yuvanāśva (gave) his beloved wives and a delightful dwelling. Having made these offerings, he ascended to that world.
निमी राष्ट्रं च वैदेहो जामदग्न्यो वसुंधराम् ।
ब्राह्मणेभ्यो ददौ चापि गयश्चोर्वीं सपत्तनाम् ॥२६॥
26. nimī rāṣṭraṁ ca vaideho jāmadagnyo vasuṁdharām ,
brāhmaṇebhyo dadau cāpi gayaścorvīṁ sapattanām.
26. nimī rāṣṭram ca vaidehaḥ jāmadagnyaḥ vasundharām
brāhmaṇebhyaḥ dadau ca api gayaḥ ca urvīm sa-pattanām
26. nimī ca vaidehaḥ rāṣṭram jāmadagnyaḥ vasundharām
gayaḥ ca sa-pattanām urvīm brāhmaṇebhyaḥ ca api dadau
26. Nimi and the King of Videha gave their kingdoms; Jāmadagnya (son of Jamadagni) gave the entire earth (vasundharā) to the Brahmins. And Gaya also gave the earth (urvī) along with its cities.
अवर्षति च पर्जन्ये सर्वभूतानि चासकृत् ।
वसिष्ठो जीवयामास प्रजापतिरिव प्रजाः ॥२७॥
27. avarṣati ca parjanye sarvabhūtāni cāsakṛt ,
vasiṣṭho jīvayāmāsa prajāpatiriva prajāḥ.
27. avarṣati ca parjanye sarvabhūtāni ca asakṛt
vasiṣṭhaḥ jīvayāmāsa prajāpatiḥ iva prajāḥ
27. parjanye avarṣati ca sarvabhūtāni ca asakṛt
vasiṣṭhaḥ prajāḥ jīvayāmāsa prajāpatiḥ iva
27. Even when Parjanya, the rain god, did not rain, and all beings suffered repeatedly, Vasiṣṭha sustained the creatures, just as Prajāpati sustains his offspring.
करंधमस्य पुत्रस्तु मरुत्तो नृपतिस्तथा ।
कन्यामङ्गिरसे दत्त्वा दिवमाशु जगाम ह ॥२८॥
28. karaṁdhamasya putrastu marutto nṛpatistathā ,
kanyāmaṅgirase dattvā divamāśu jagāma ha.
28. karandhamasya putraḥ tu maruttaḥ nṛpatiḥ tathā
kanyām aṅgirase dattvā divam āśu jagāma ha
28. karandhamasya putraḥ tu maruttaḥ nṛpatiḥ tathā
aṅgirase kanyām dattvā āśu divam jagāma ha
28. King Marutta, the son of Karandhama, also, after giving his daughter to Aṅgiras, swiftly ascended to heaven.
ब्रह्मदत्तश्च पाञ्चाल्यो राजा बुद्धिमतां वरः ।
निधिं शङ्खं द्विजाग्र्येभ्यो दत्त्वा लोकानवाप्तवान् ॥२९॥
29. brahmadattaśca pāñcālyo rājā buddhimatāṁ varaḥ ,
nidhiṁ śaṅkhaṁ dvijāgryebhyo dattvā lokānavāptavān.
29. brahmadattaḥ ca pāñcālyaḥ rājā buddhimatām varaḥ
nidhim śaṅkham dvijāgryebhyaḥ dattvā lokān avāptavān
29. ca pāñcālyaḥ buddhimatām varaḥ rājā brahmadattaḥ
nidhim śaṅkham dvijāgryebhyaḥ dattvā lokān avāptavān
29. King Brahmadatta of Pañcāla, who was the foremost among the intelligent, after giving the conch-treasure to the best among the twice-born (dvija), attained the (heavenly) realms.
राजा मित्रसहश्चापि वसिष्ठाय महात्मने ।
मदयन्तीं प्रियां दत्त्वा तया सह दिवं गतः ॥३०॥
30. rājā mitrasahaścāpi vasiṣṭhāya mahātmane ,
madayantīṁ priyāṁ dattvā tayā saha divaṁ gataḥ.
30. rājā mitrasahaḥ ca api vasiṣṭhāya mahātmane
madayantīm priyām dattvā tayā saha divam gataḥ
30. rājā mitrasahaḥ ca api madayantīm priyām
vasiṣṭhāya mahātmane dattvā tayā saha divam gataḥ
30. King Mitrasaha also, after giving his beloved Madayantī to the great-souled Vasiṣṭha, ascended to heaven with her.
सहस्रजिच्च राजर्षिः प्राणानिष्टान्महायशाः ।
ब्राह्मणार्थे परित्यज्य गतो लोकाननुत्तमान् ॥३१॥
31. sahasrajicca rājarṣiḥ prāṇāniṣṭānmahāyaśāḥ ,
brāhmaṇārthe parityajya gato lokānanuttamān.
31. sahasrajit ca rājarṣiḥ prāṇān iṣṭān mahāyaśāḥ
brāhmaṇārthe parityajya gataḥ lokān anuttamān
31. mahāyaśāḥ rājarṣiḥ sahasrajit ca brāhmaṇārthe
iṣṭān prāṇān parityajya anuttamān lokān gataḥ
31. The illustrious royal sage Sahasrajit, having sacrificed his cherished life for the sake of a Brahmin, attained supreme worlds.
सर्वकामैश्च संपूर्णं दत्त्वा वेश्म हिरण्मयम् ।
मुद्गलाय गतः स्वर्गं शतद्युम्नो महीपतिः ॥३२॥
32. sarvakāmaiśca saṁpūrṇaṁ dattvā veśma hiraṇmayam ,
mudgalāya gataḥ svargaṁ śatadyumno mahīpatiḥ.
32. sarvakāmaiḥ ca saṃpūrṇam dattvā veśma hiraṇmayam
mudgalāya gataḥ svargam śatadyumnaḥ mahīpatiḥ
32. mahīpatiḥ śatadyumnaḥ sarvakāmaiḥ saṃpūrṇam
hiraṇmayam veśma mudgalāya dattvā svargam gataḥ
32. King Śatadyumna, having given a golden mansion, replete with all desired comforts, to Mudgala, ascended to heaven.
नाम्ना च द्युतिमान्नाम शाल्वराजः प्रतापवान् ।
दत्त्वा राज्यमृचीकाय गतो लोकाननुत्तमान् ॥३३॥
33. nāmnā ca dyutimānnāma śālvarājaḥ pratāpavān ,
dattvā rājyamṛcīkāya gato lokānanuttamān.
33. nāmnā ca dyutimān nāma śālvarājaḥ pratāpavān
dattvā rājyam ṛcīkāya gataḥ lokān anuttamān
33. pratāpavān śālvarājaḥ nāmnā ca dyutimān nāma
rājyam ṛcīkāya dattvā anuttamān lokān gataḥ
33. The powerful king of Śālva, named Dyutimat, having bestowed his kingdom upon Ṛcīka, attained supreme worlds.
मदिराश्वश्च राजर्षिर्दत्त्वा कन्यां सुमध्यमाम् ।
हिरण्यहस्ताय गतो लोकान्देवैरभिष्टुतान् ॥३४॥
34. madirāśvaśca rājarṣirdattvā kanyāṁ sumadhyamām ,
hiraṇyahastāya gato lokāndevairabhiṣṭutān.
34. madirāśvaḥ ca rājarṣiḥ dattvā kanyām sumadhyamām
hiraṇyahastāya gataḥ lokān devaiḥ abhiṣṭutān
34. rājarṣiḥ madirāśvaḥ ca sumadhyamām kanyām
hiraṇyahastāya dattvā devaiḥ abhiṣṭutān lokān gataḥ
34. The royal sage Madirāśva, having given his beautiful daughter to Hiraṇyahasta, attained worlds eulogized by the gods.
लोमपादश्च राजर्षिः शान्तां दत्त्वा सुतां प्रभुः ।
ऋश्यशृङ्गाय विपुलैः सर्वकामैरयुज्यत ॥३५॥
35. lomapādaśca rājarṣiḥ śāntāṁ dattvā sutāṁ prabhuḥ ,
ṛśyaśṛṅgāya vipulaiḥ sarvakāmairayujyata.
35. lomapādaḥ ca rājarṣiḥ śāntām dattvā sutām
prabhuḥ ṛśyaśṛṅgāya vipulaiḥ sarvakāmaiḥ ayujyata
35. rājarṣiḥ prabhuḥ lomapādaḥ śāntām sutām
ṛśyaśṛṅgāya dattvā vipulaiḥ sarvakāmaiḥ ayujyata
35. King Lomapāda, the royal sage and lord, having given (dāna) his daughter Śāntā to Ṛṣyaśṛṅga, was endowed with the fulfillment of all his abundant desires.
दत्त्वा शतसहस्रं तु गवां राजा प्रसेनजित् ।
सवत्सानां महातेजा गतो लोकाननुत्तमान् ॥३६॥
36. dattvā śatasahasraṁ tu gavāṁ rājā prasenajit ,
savatsānāṁ mahātejā gato lokānanuttamān.
36. dattvā śatasahasram tu gavām rājā prasenajit
savatsānām mahātejāḥ gataḥ lokān anuttamān
36. mahātejāḥ rājā prasenajit śatasahasram
savatsānām gavām dattvā tu anuttamān lokān gataḥ
36. King Prasenajit, of great splendor, having bestowed (dāna) a hundred thousand cows with their calves, ascended to the most excellent worlds.
एते चान्ये च बहवो दानेन तपसा च ह ।
महात्मानो गताः स्वर्गं शिष्टात्मानो जितेन्द्रियाः ॥३७॥
37. ete cānye ca bahavo dānena tapasā ca ha ,
mahātmāno gatāḥ svargaṁ śiṣṭātmāno jitendriyāḥ.
37. ete ca anye ca bahavaḥ dānena tapasā ca ha
mahātmānaḥ gatāḥ svargam śiṣṭātmānaḥ jitendriyāḥ
37. ete ca anye ca bahavaḥ mahātmānaḥ śiṣṭātmānaḥ
jitendriyāḥ ha dānena ca tapasā ca svargam gatāḥ
37. These, along with many other noble souls (mahātman), whose selves were disciplined (śiṣṭātman) and whose senses were controlled (jitendriya), indeed attained heaven through charity (dāna) and spiritual austerities (tapas).
तेषां प्रतिष्ठिता कीर्तिर्यावत्स्थास्यति मेदिनी ।
दानयज्ञप्रजासर्गैरेते हि दिवमाप्नुवन् ॥३८॥
38. teṣāṁ pratiṣṭhitā kīrtiryāvatsthāsyati medinī ,
dānayajñaprajāsargairete hi divamāpnuvan.
38. teṣām pratiṣṭhitā kīrtiḥ yāvat sthāsyati medinī
dānayajñaprajāsargaiḥ ete hi divam āpnuvan
38. yāvat medinī sthāsyati teṣām kīrtiḥ pratiṣṭhitā
ete hi dānayajñaprajāsargaiḥ divam āpnuvan
38. Their fame is established as long as the earth (medinī) endures. These (great souls) indeed attained heaven (div) through acts of charity (dāna), sacrificial rituals (yajña), and the generation of progeny (prajāsarga).