Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-14, chapter-17

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
वासुदेव उवाच ।
ततस्तस्योपसंगृह्य पादौ प्रश्नान्सुदुर्वचान् ।
पप्रच्छ तांश्च सर्वान्स प्राह धर्मभृतां वरः ॥१॥
1. vāsudeva uvāca ,
tatastasyopasaṁgṛhya pādau praśnānsudurvacān ,
papraccha tāṁśca sarvānsa prāha dharmabhṛtāṁ varaḥ.
1. vāsudeva uvāca tataḥ tasya upasaṃgṛhya pādau praśnān
sudurvacān papraccha tān ca sarvān sa prāha dharmabhṛtām varaḥ
1. vāsudeva uvāca: tataḥ (Vāsudevaḥ) tasya pādau upasaṃgṛhya sudurvacān praśnān papraccha.
ca saḥ dharmabhṛtām varaḥ tān sarvān prāha.
1. Vāsudeva spoke: Then, reverently touching his feet, he (Vāsudeva) asked him very difficult questions. And to all of them, the supreme upholder of natural law (dharma) responded.
काश्यप उवाच ।
कथं शरीरं च्यवते कथं चैवोपपद्यते ।
कथं कष्टाच्च संसारात्संसरन्परिमुच्यते ॥२॥
2. kāśyapa uvāca ,
kathaṁ śarīraṁ cyavate kathaṁ caivopapadyate ,
kathaṁ kaṣṭācca saṁsārātsaṁsaranparimucyate.
2. kāśyapaḥ uvāca | kathaṃ śarīraṃ cyavate kathaṃ ca eva
upapadyate | kathaṃ kaṣṭāt ca saṃsārāt saṃsaran parimucyate
2. kāśyapaḥ uvāca śarīraṃ kathaṃ cyavate ca eva kathaṃ
upapadyate ca kaṣṭāt saṃsārāt saṃsaran kathaṃ parimucyate
2. Kaśyapa said, "How does the body perish, and how does it come into being again? How does a person become liberated while transmigrating through the painful cycle of repeated births and deaths (saṃsāra)?"
आत्मानं वा कथं युक्त्वा तच्छरीरं विमुञ्चति ।
शरीरतश्च निर्मुक्तः कथमन्यत्प्रपद्यते ॥३॥
3. ātmānaṁ vā kathaṁ yuktvā taccharīraṁ vimuñcati ,
śarīrataśca nirmuktaḥ kathamanyatprapadyate.
3. ātmānam vā kathaṃ yuktvā tat śarīraṃ vimuñcati
| śarīrataḥ ca nirmuktaḥ katham anyat prapadyate
3. ātmānaṃ kathaṃ vā yuktvā tat śarīraṃ vimuñcati
ca śarīrataḥ nirmuktaḥ katham anyat prapadyate
3. Or how, by focusing the self (ātman), does one relinquish that body? And how, when freed from the body, does one obtain another?
कथं शुभाशुभे चायं कर्मणी स्वकृते नरः ।
उपभुङ्क्ते क्व वा कर्म विदेहस्योपतिष्ठति ॥४॥
4. kathaṁ śubhāśubhe cāyaṁ karmaṇī svakṛte naraḥ ,
upabhuṅkte kva vā karma videhasyopatiṣṭhati.
4. katham śubhāśubhe ca ayam karmaṇī svakṛte naraḥ
| upabhuṅkte kva vā karma videhasya upatiṣṭhati
4. ayam naraḥ svakṛte śubhāśubhe karmaṇī ca kathaṃ
upabhuṅkte vā videhasya karma kva upatiṣṭhati
4. How does this person (nara) experience the good and bad actions (karma) that he himself has performed? Or where does the (effect of) karma remain for a disembodied being?
ब्राह्मण उवाच ।
एवं संचोदितः सिद्धः प्रश्नांस्तान्प्रत्यभाषत ।
आनुपूर्व्येण वार्ष्णेय यथा तन्मे वचः शृणु ॥५॥
5. brāhmaṇa uvāca ,
evaṁ saṁcoditaḥ siddhaḥ praśnāṁstānpratyabhāṣata ,
ānupūrvyeṇa vārṣṇeya yathā tanme vacaḥ śṛṇu.
5. brāhmaṇaḥ uvāca | evam saṃcoditaḥ siddhaḥ praśnān tān
pratiabhāṣata | ānupūrvyeṇa vārṣṇeya yathā tat me vacaḥ śṛṇu
5. brāhmaṇaḥ uvāca evam saṃcoditaḥ siddhaḥ tān praśnān
pratiabhāṣata he vārṣṇeya yathā tat me vacaḥ ānupūrvyeṇa śṛṇu
5. The Brahmin said, "Thus questioned, the accomplished sage (siddha) answered those questions. O Vārṣṇeya, listen to my words as I relate them, in due order."
सिद्ध उवाच ।
आयुःकीर्तिकराणीह यानि कर्माणि सेवते ।
शरीरग्रहणेऽन्यस्मिंस्तेषु क्षीणेषु सर्वशः ॥६॥
6. siddha uvāca ,
āyuḥkīrtikarāṇīha yāni karmāṇi sevate ,
śarīragrahaṇe'nyasmiṁsteṣu kṣīṇeṣu sarvaśaḥ.
6. siddhaḥ uvāca āyuḥkīrtikarāṇi iha yāni karmāṇi
sevate śarīragrahaṇe anyasmin teṣu kṣīṇeṣu sarvaśaḥ
6. siddhaḥ uvāca.
iha yāni āyuḥkīrtikarāṇi karmāṇi sevate,
teṣu anyasmin śarīragrahaṇe sarvaśaḥ kṣīṇeṣu
6. The perfected being said: "When those actions (karma) that bring longevity and fame in this world are completely exhausted in another embodiment..."
आयुःक्षयपरीतात्मा विपरीतानि सेवते ।
बुद्धिर्व्यावर्तते चास्य विनाशे प्रत्युपस्थिते ॥७॥
7. āyuḥkṣayaparītātmā viparītāni sevate ,
buddhirvyāvartate cāsya vināśe pratyupasthite.
7. āyuḥkṣayaparītātmā viparītāni sevate buddhiḥ
vyāvartate ca asya vināśe pratyupasthite
7. āyuḥkṣayaparītātmā viparītāni sevate.
ca asya buddhiḥ vināśe pratyupasthite vyāvartate.
7. When one's self (ātman) is afflicted by the diminution of life, he engages in adverse actions. And his intellect (buddhi) deviates when destruction is imminent.
सत्त्वं बलं च कालं चाप्यविदित्वात्मनस्तथा ।
अतिवेलमुपाश्नाति तैर्विरुद्धान्यनात्मवान् ॥८॥
8. sattvaṁ balaṁ ca kālaṁ cāpyaviditvātmanastathā ,
ativelamupāśnāti tairviruddhānyanātmavān.
8. sattvam balam ca kālam ca api aviditvā ātmanaḥ
tathā ativelam upāśnāti taiḥ viruddhāni anātmavān
8. anātmavān ātmanaḥ sattvam balam ca kālam ca api
tathā aviditvā ativelam taiḥ viruddhāni upāśnāti
8. An unwise person (anātmavān), without knowing his own vitality (sattva), strength, or even the appropriate time, excessively consumes things adverse to them.
यदायमतिकष्टानि सर्वाण्युपनिषेवते ।
अत्यर्थमपि वा भुङ्क्ते न वा भुङ्क्ते कदाचन ॥९॥
9. yadāyamatikaṣṭāni sarvāṇyupaniṣevate ,
atyarthamapi vā bhuṅkte na vā bhuṅkte kadācana.
9. yadā ayam atikaṣṭāni sarvāṇi upaniṣevate
atyartham api vā bhuṅkte na vā bhuṅkte kadācana
9. yadā ayam sarvāṇi atikaṣṭāni upaniṣevate vā
api atyartham bhuṅkte vā na kadācana bhuṅkte
9. When this person continually engages in all extremely distressing actions, or eats excessively, or does not eat at all.
दुष्टान्नं विषमान्नं च सोऽन्योन्येन विरोधि च ।
गुरु वापि समं भुङ्क्ते नातिजीर्णेऽपि वा पुनः ॥१०॥
10. duṣṭānnaṁ viṣamānnaṁ ca so'nyonyena virodhi ca ,
guru vāpi samaṁ bhuṅkte nātijīrṇe'pi vā punaḥ.
10. duṣṭānnam viṣamānnam ca saḥ anyonyena virodhi ca
guru vā api samam bhuṅkte na atijīrṇe api vā punaḥ
10. saḥ duṣṭānnam ca viṣamānnam ca anyonyena virodhi guru
vā api samam (annam) na atijīrṇe api punaḥ vā bhuṅkte
10. One consumes spoiled food, or incompatible food that is mutually contradictory. They also eat heavy food, or even proper food, without the previous meal being fully digested, or they eat again too soon.
व्यायाममतिमात्रं वा व्यवायं चोपसेवते ।
सततं कर्मलोभाद्वा प्राप्तं वेगविधारणम् ॥११॥
11. vyāyāmamatimātraṁ vā vyavāyaṁ copasevate ,
satataṁ karmalobhādvā prāptaṁ vegavidhāraṇam.
11. vyāyāmam atimātram vā vyavāyam ca upasevate
satatam karmalobhāt vā prāptam vegavidhāraṇam
11. (saḥ) atimātram vyāyāmam vā vyavāyam ca satatam
upasevate vā karmalobhāt prāptam vegavidhāraṇam (karoti)
11. One indulges excessively in physical exercise or sexual activity. Or, constantly driven by an excessive desire for work (karma), one suppresses natural urges that have arisen.
रसातियुक्तमन्नं वा दिवास्वप्नं निषेवते ।
अपक्वानागते काले स्वयं दोषान्प्रकोपयन् ॥१२॥
12. rasātiyuktamannaṁ vā divāsvapnaṁ niṣevate ,
apakvānāgate kāle svayaṁ doṣānprakopayan.
12. rasātiyuktam annam vā divāsvapnam niṣevate
apakvā ānāgate kāle svayam doṣān prakopayan
12. (saḥ) rasātiyuktam annam vā divāsvapnam niṣevate.
(saḥ) apakvā (sthitiḥ) ānāgate kāle ca svayam doṣān prakopayan (bhavati)
12. One consumes food excessively rich in tastes (rasa) or indulges in daytime sleep. By doing so, when there is an undigested state and an untimely moment, they themselves aggravate the bodily humors (doṣa).
स्वदोषकोपनाद्रोगं लभते मरणान्तिकम् ।
अथ चोद्बन्धनादीनि परीतानि व्यवस्यति ॥१३॥
13. svadoṣakopanādrogaṁ labhate maraṇāntikam ,
atha codbandhanādīni parītāni vyavasyati.
13. svadoṣakopanāt rogam labhate maraṇāntikam
atha ca udbandhanādīni parītāni vyavasyati
13. (saḥ) svadoṣakopanāt maraṇāntikam rogam labhate.
atha ca (saḥ) parītāni udbandhanādīni vyavasyati.
13. From the aggravation of one's own bodily humors (doṣa), one contracts a fatal disease. And then, overwhelmed by such suffering, one undertakes suicidal actions like hanging (udbandhana) and the like.
तस्य तैः कारणैर्जन्तोः शरीराच्च्यवते यथा ।
जीवितं प्रोच्यमानं तद्यथावदुपधारय ॥१४॥
14. tasya taiḥ kāraṇairjantoḥ śarīrāccyavate yathā ,
jīvitaṁ procyamānaṁ tadyathāvadupadhāraya.
14. tasya taiḥ kāraṇaiḥ jantoḥ śarīrāt cyavate yathā
jīvitam procyamānam tat yathāvat upadhāraya
14. upadhāraya tat jīvitam procyamānam yathāvat
yathā tasya jantoḥ taiḥ kāraṇaiḥ śarīrāt cyavate
14. Understand properly, as it is being explained, how the life of a being departs from the body due to those reasons.
ऊष्मा प्रकुपितः काये तीव्रवायुसमीरितः ।
शरीरमनुपर्येति सर्वान्प्राणान्रुणद्धि वै ॥१५॥
15. ūṣmā prakupitaḥ kāye tīvravāyusamīritaḥ ,
śarīramanuparyeti sarvānprāṇānruṇaddhi vai.
15. ūṣmā prakupitaḥ kāye tīvravāyusamīritaḥ
śarīram anuparyeti sarvān prāṇān ruṇaddhi vai
15. kāye prakupitaḥ tīvravāyusamīritaḥ ūṣmā
śarīram anuparyeti sarvān prāṇān ruṇaddhi vai
15. The vital heat, greatly agitated within the body and impelled by strong air (vāyu), pervades the entire body and indeed obstructs all the vital breaths (prāṇa).
अत्यर्थं बलवानूष्मा शरीरे परिकोपितः ।
भिनत्ति जीवस्थानानि तानि मर्माणि विद्धि च ॥१६॥
16. atyarthaṁ balavānūṣmā śarīre parikopitaḥ ,
bhinatti jīvasthānāni tāni marmāṇi viddhi ca.
16. atyartham balavān ūṣmā śarīre parikopitaḥ
bhinatti jīvasthānāni tāni marmāṇi viddhi ca
16. śarīre atyartham balavān parikopitaḥ ūṣmā
jīvasthānāni bhinatti ca tāni marmāṇi viddhi
16. The exceedingly powerful vital heat, intensely inflamed in the body, breaks the vital centers. And know those to be the vulnerable points (marmāṇi).
ततः सवेदनः सद्यो जीवः प्रच्यवते क्षरन् ।
शरीरं त्यजते जन्तुश्छिद्यमानेषु मर्मसु ।
वेदनाभिः परीतात्मा तद्विद्धि द्विजसत्तम ॥१७॥
17. tataḥ savedanaḥ sadyo jīvaḥ pracyavate kṣaran ,
śarīraṁ tyajate jantuśchidyamāneṣu marmasu ,
vedanābhiḥ parītātmā tadviddhi dvijasattama.
17. tataḥ sāvedanaḥ sadyaḥ jīvaḥ
pracyavate kṣaran śarīram tyajate jantuḥ
chidyamāneṣu marmasu vedanābhiḥ
parītātmā tat viddhi dvijasattama
17. tataḥ sadyaḥ sāvedanaḥ kṣaran jīvaḥ
pracyavate jantuḥ śarīram tyajate
chidyamāneṣu marmasu vedanābhiḥ
parītātmā tat viddhi dvijasattama
17. Then, immediately, the living principle (jīva) departs with pain and decays. When the vital points (marmasu) are being severed, the creature abandons the body, its individual self (ātman) overwhelmed by pains. Know this, O best of the twice-born.
जातीमरणसंविग्नाः सततं सर्वजन्तवः ।
दृश्यन्ते संत्यजन्तश्च शरीराणि द्विजर्षभ ॥१८॥
18. jātīmaraṇasaṁvignāḥ satataṁ sarvajantavaḥ ,
dṛśyante saṁtyajantaśca śarīrāṇi dvijarṣabha.
18. jātīmaraṇasaṃvignāḥ satataṃ sarvajantavaḥ
dṛśyante saṃtyajantaḥ ca śarīrāṇi dvijarṣabha
18. dvijarṣabha sarvajantavaḥ satataṃ
jātīmaraṇasaṃvignāḥ ca śarīrāṇi saṃtyajantaḥ dṛśyante
18. O best of the Brahmins, all living beings are constantly seen to be distressed by birth and death, and to be abandoning their bodies.
गर्भसंक्रमणे चापि मर्मणामतिसर्पणे ।
तादृशीमेव लभते वेदनां मानवः पुनः ॥१९॥
19. garbhasaṁkramaṇe cāpi marmaṇāmatisarpaṇe ,
tādṛśīmeva labhate vedanāṁ mānavaḥ punaḥ.
19. garbhasaṃkramaṇe ca api marmaṇām atisarpaṇe
tādṛśīm eva labhate vedanām mānavaḥ punaḥ
19. mānavaḥ punaḥ garbhasaṃkramaṇe ca api marmaṇām
atisarpaṇe tādṛśīm eva vedanām labhate
19. And again, a human being experiences precisely such intense pain during the transition through the womb and the tearing of vital points in the body.
भिन्नसंधिरथ क्लेदमद्भिः स लभते नरः ।
यथा पञ्चसु भूतेषु संश्रितत्वं निगच्छति ।
शैत्यात्प्रकुपितः काये तीव्रवायुसमीरितः ॥२०॥
20. bhinnasaṁdhiratha kledamadbhiḥ sa labhate naraḥ ,
yathā pañcasu bhūteṣu saṁśritatvaṁ nigacchati ,
śaityātprakupitaḥ kāye tīvravāyusamīritaḥ.
20. bhinnasaṃdhiḥ atha kledam adbhiḥ
saḥ labhate naraḥ yathā pañcasu
bhūteṣu saṃśritatvam nigacchati śaityāt
prakupitaḥ kāye tīvravāyusamīritaḥ
20. atha saḥ naraḥ bhinnasaṃdhiḥ adbhiḥ
kledam labhate yathā pañcasu
bhūteṣu saṃśritatvam nigacchati kāye
śaityāt tīvravāyusamīritaḥ prakupitaḥ
20. Then, a person (nara) with dislocated joints experiences moisture from water as he attains a state of dissolution into the five great elements (pañca bhūta). Within his body, a fierce wind (vāyu) becomes agitated due to cold.
यः स पञ्चसु भूतेषु प्राणापाने व्यवस्थितः ।
स गच्छत्यूर्ध्वगो वायुः कृच्छ्रान्मुक्त्वा शरीरिणम् ॥२१॥
21. yaḥ sa pañcasu bhūteṣu prāṇāpāne vyavasthitaḥ ,
sa gacchatyūrdhvago vāyuḥ kṛcchrānmuktvā śarīriṇam.
21. yaḥ saḥ pañcasu bhūteṣu prāṇāpāne vyavasthitaḥ saḥ
gacchati ūrdhvagaḥ vāyuḥ kṛcchrāt muktvā śarīriṇam
21. yaḥ pañcasu bhūteṣu prāṇāpāne vyavasthitaḥ saḥ
vāyuḥ ūrdhvagaḥ kṛcchrāt śarīriṇam muktvā gacchati
21. That very wind (vāyu) which is established as "prāṇa" and "apāna" within the five great elements (pañca bhūta), and which moves upwards, then departs, having painfully left the embodied being (śarīrin).
शरीरं च जहात्येव निरुच्छ्वासश्च दृश्यते ।
निरूष्मा स निरुच्छ्वासो निःश्रीको गतचेतनः ॥२२॥
22. śarīraṁ ca jahātyeva nirucchvāsaśca dṛśyate ,
nirūṣmā sa nirucchvāso niḥśrīko gatacetanaḥ.
22. śarīram ca jahāti eva nirucchvāsaḥ ca dṛśyate
nirūṣmā saḥ nirucchvāsaḥ niḥśrīkaḥ gatacetanaḥ
22. śarīram ca eva jahāti,
ca nirucchvāsaḥ dṛśyate; saḥ nirūṣmā nirucchvāsaḥ niḥśrīkaḥ gatacetanaḥ
22. The body is indeed abandoned, and one is seen to be without breath. That individual is without warmth, breathless, devoid of vitality, and has lost consciousness.
ब्रह्मणा संपरित्यक्तो मृत इत्युच्यते नरः ।
स्रोतोभिर्यैर्विजानाति इन्द्रियार्थाञ्शरीरभृत् ।
तैरेव न विजानाति प्राणमाहारसंभवम् ॥२३॥
23. brahmaṇā saṁparityakto mṛta ityucyate naraḥ ,
srotobhiryairvijānāti indriyārthāñśarīrabhṛt ,
taireva na vijānāti prāṇamāhārasaṁbhavam.
23. brahmaṇā samparityaktaḥ mṛtaḥ iti
ucyate naraḥ srotobhiḥ yaiḥ vijānāti
indriyārthān śarīrabhṛt taiḥ eva
na vijānāti prāṇam āhārasambhavam
23. naraḥ brahmaṇā samparityaktaḥ mṛtaḥ iti ucyate.
śarīrabhṛt yaiḥ srotobhiḥ indriyārthān vijānāti,
taiḥ eva āhārasambhavam prāṇam na vijānāti.
23. A person, when entirely forsaken by the ultimate reality (brahman), is declared to be dead. The embodied being (śarīrabhṛt), through the very channels by which it perceives the objects of the senses, does not perceive the vital breath (prāṇa) that originates from food.
तत्रैव कुरुते काये यः स जीवः सनातनः ।
तेषां यद्यद्भवेद्युक्तं संनिपाते क्वचित्क्वचित् ।
तत्तन्मर्म विजानीहि शास्त्रदृष्टं हि तत्तथा ॥२४॥
24. tatraiva kurute kāye yaḥ sa jīvaḥ sanātanaḥ ,
teṣāṁ yadyadbhavedyuktaṁ saṁnipāte kvacitkvacit ,
tattanmarma vijānīhi śāstradṛṣṭaṁ hi tattathā.
24. tatra eva kurute kāye yaḥ saḥ jīvaḥ
sanātanaḥ teṣām yat yat bhavet yuktam
sannipāte kvacit kvacit tat tat
marma vijānīhi śāstradṛṣṭam hi tat tathā
24. yaḥ saḥ sanātanaḥ jīvaḥ tatra eva kāye kurute.
teṣām yat yat sannipāte kvacit kvacit yuktam bhavet,
tat tat marma vijānīhi,
hi tat śāstradṛṣṭam tathā.
24. That which performs actions within the body is indeed the eternal living entity (jīva). Whatever of these (channels/senses) may be connected at various junctures here and there, know that particular point to be a vital point (marma), for it is indeed declared as such in the scriptures.
तेषु मर्मसु भिन्नेषु ततः स समुदीरयन् ।
आविश्य हृदयं जन्तोः सत्त्वं चाशु रुणद्धि वै ।
ततः स चेतनो जन्तुर्नाभिजानाति किंचन ॥२५॥
25. teṣu marmasu bhinneṣu tataḥ sa samudīrayan ,
āviśya hṛdayaṁ jantoḥ sattvaṁ cāśu ruṇaddhi vai ,
tataḥ sa cetano janturnābhijānāti kiṁcana.
25. teṣu marmasu bhinneṣu tataḥ saḥ
samudirayan āviśya hṛdayam jantoḥ sattvam
ca āśu ruṇaddhi vai tataḥ saḥ
cetanaḥ jantuḥ na abhijānāti kim cana
25. teṣu marmasu bhinneṣu tataḥ saḥ samudirayan jantoḥ hṛdayam āviśya ca āśu sattvam ruṇaddhi vai.
tataḥ saḥ cetanaḥ jantuḥ kim cana na abhijānāti.
25. When those vital points (marma) are injured, then that (force), stirring itself up, enters the heart of the living being and quickly obstructs its vital essence. Consequently, that conscious living being perceives nothing at all.
तमसा संवृतज्ञानः संवृतेष्वथ मर्मसु ।
स जीवो निरधिष्ठानश्चाव्यते मातरिश्वना ॥२६॥
26. tamasā saṁvṛtajñānaḥ saṁvṛteṣvatha marmasu ,
sa jīvo niradhiṣṭhānaścāvyate mātariśvanā.
26. tamasā saṃvṛtajñānaḥ saṃvṛteṣu atha marmasu
saḥ jīvaḥ niradhiṣṭhānaḥ ca avyate mātariśvanā
26. saḥ jīvaḥ tamasā saṃvṛtajñānaḥ saṃvṛteṣu atha
marmasu niradhiṣṭhānaḥ ca mātariśvanā avyate
26. When the individual soul (jīva) has its knowledge obscured by ignorance (tamas) and its vital points are similarly enveloped, it becomes unsupported and is then agitated by the vital breath.
ततः स तं महोच्छ्वासं भृशमुच्छ्वस्य दारुणम् ।
निष्क्रामन्कम्पयत्याशु तच्छरीरमचेतनम् ॥२७॥
27. tataḥ sa taṁ mahocchvāsaṁ bhṛśamucchvasya dāruṇam ,
niṣkrāmankampayatyāśu taccharīramacetanam.
27. tataḥ saḥ tam mahocchvāsam bhṛśam ucchvasya dāruṇam
niṣkrāman kampayati āśu tat śarīram acetanam
27. tataḥ saḥ dāruṇam tam mahocchvāsam bhṛśam ucchvasya
niṣkrāman āśu tat acetanam śarīram kampayati
27. Thereupon, having exhaled that terrible, great gasp of breath, the individual soul quickly shakes that unconscious body as it departs.
स जीवः प्रच्युतः कायात्कर्मभिः स्वैः समावृतः ।
अङ्कितः स्वैः शुभैः पुण्यैः पापैर्वाप्युपपद्यते ॥२८॥
28. sa jīvaḥ pracyutaḥ kāyātkarmabhiḥ svaiḥ samāvṛtaḥ ,
aṅkitaḥ svaiḥ śubhaiḥ puṇyaiḥ pāpairvāpyupapadyate.
28. saḥ jīvaḥ pracyutaḥ kāyāt karmabhiḥ svaiḥ samāvṛtaḥ
aṅkitaḥ svaiḥ śubhaiḥ puṇyaiḥ pāpaiḥ vā api upapadyate
28. saḥ jīvaḥ kāyāt pracyutaḥ svaiḥ karmabhiḥ samāvṛtaḥ
svaiḥ śubhaiḥ puṇyaiḥ vā pāpaiḥ aṅkitaḥ api upapadyate
28. That individual soul (jīva), having departed from the body, enveloped by its own actions (karma) and marked by its own good deeds (puṇya) or sins, then proceeds (to its next existence).
ब्राह्मणा ज्ञानसंपन्ना यथावच्छ्रुतनिश्चयाः ।
इतरं कृतपुण्यं वा तं विजानन्ति लक्षणैः ॥२९॥
29. brāhmaṇā jñānasaṁpannā yathāvacchrutaniścayāḥ ,
itaraṁ kṛtapuṇyaṁ vā taṁ vijānanti lakṣaṇaiḥ.
29. brāhmaṇāḥ jñānasaṃpannāḥ yathāvat śrutaniścayāḥ
itaram kṛtapuṇyam vā tam vijānanti lakṣaṇaiḥ
29. jñānasaṃpannāḥ yathāvat śrutaniścayāḥ brāhmaṇāḥ
itaram kṛtapuṇyam vā tam lakṣaṇaiḥ vijānanti
29. Brahmins, who are endowed with knowledge and whose convictions are firmly established by scriptural revelation, recognize that soul (jīva) by its characteristics, whether it is one that has accumulated merit (puṇya) or is of another kind.
यथान्धकारे खद्योतं लीयमानं ततस्ततः ।
चक्षुष्मन्तः प्रपश्यन्ति तथा तं ज्ञानचक्षुषः ॥३०॥
30. yathāndhakāre khadyotaṁ līyamānaṁ tatastataḥ ,
cakṣuṣmantaḥ prapaśyanti tathā taṁ jñānacakṣuṣaḥ.
30. yathā andhakāre khadyotam līyamānam tatastataḥ
cakṣuṣmantaḥ prapaśyanti tathā tam jñānacakṣuṣaḥ
30. Just as those with physical eyes clearly perceive a firefly disappearing here and there in the darkness, similarly, those who possess the eye of wisdom (jñānacakṣuṣaḥ) perceive that subtle reality.
पश्यन्त्येवंविधाः सिद्धा जीवं दिव्येन चक्षुषा ।
च्यवन्तं जायमानं च योनिं चानुप्रवेशितम् ॥३१॥
31. paśyantyevaṁvidhāḥ siddhā jīvaṁ divyena cakṣuṣā ,
cyavantaṁ jāyamānaṁ ca yoniṁ cānupraveśitam.
31. paśyanti evaṃvidhāḥ siddhāḥ jīvam divyena cakṣuṣā
cyavantam jāyamānam ca yonim ca anuprāveśitam
31. Such perfected beings (siddhāḥ) perceive the individual soul (jīva) with their divine vision, observing it as it departs from one existence, is born again, and enters into various wombs.
तस्य स्थानानि दृष्टानि त्रिविधानीह शास्त्रतः ।
कर्मभूमिरियं भूमिर्यत्र तिष्ठन्ति जन्तवः ॥३२॥
32. tasya sthānāni dṛṣṭāni trividhānīha śāstrataḥ ,
karmabhūmiriyaṁ bhūmiryatra tiṣṭhanti jantavaḥ.
32. tasya sthānāni dṛṣṭāni trividhāni iha śāstrataḥ
karmabhūmiḥ iyam bhūmiḥ yatra tiṣṭhanti jantavaḥ
32. According to the scriptures (śāstra), its three types of abodes (sthānāni) have been observed here. This earth is the realm of action (karma), where all living beings reside.
ततः शुभाशुभं कृत्वा लभन्ते सर्वदेहिनः ।
इहैवोच्चावचान्भोगान्प्राप्नुवन्ति स्वकर्मभिः ॥३३॥
33. tataḥ śubhāśubhaṁ kṛtvā labhante sarvadehinaḥ ,
ihaivoccāvacānbhogānprāpnuvanti svakarmabhiḥ.
33. tataḥ śubhāśubham kṛtvā labhante sarvadehinaḥ
iha eva uccāvacān bhogān prāpnuvanti svakarmabhiḥ
33. Consequently, having performed both meritorious and demeritorious actions (karma), all embodied beings (sarvadehinaḥ) attain various (high and low) experiences (bhogān) right here in this world through their own deeds.
इहैवाशुभकर्मा तु कर्मभिर्निरयं गतः ।
अवाक्स निरये पापो मानवः पच्यते भृशम् ।
तस्मात्सुदुर्लभो मोक्ष आत्मा रक्ष्यो भृशं ततः ॥३४॥
34. ihaivāśubhakarmā tu karmabhirnirayaṁ gataḥ ,
avāksa niraye pāpo mānavaḥ pacyate bhṛśam ,
tasmātsudurlabho mokṣa ātmā rakṣyo bhṛśaṁ tataḥ.
34. iha eva aśubhakarmā tu karmabhiḥ
nirayam gataḥ avāk sa niraye pāpaḥ
mānavaḥ pacyate bhṛśam tasmāt sudurlabhaḥ
mokṣaḥ ātmā rakṣyaḥ bhṛśam tataḥ
34. iha eva aśubhakarmā tu karmabhiḥ
nirayam gataḥ sa pāpaḥ mānavaḥ niraye
avāk bhṛśam pacyate tasmāt mokṣaḥ
sudurlabhaḥ tataḥ ātmā bhṛśam rakṣyaḥ
34. Indeed, a person whose deeds are unrighteous (aśubhakarma) goes to hell through their actions right here. That sinful human is intensely tormented, head downward, in hell. Therefore, liberation (mokṣa) is extremely difficult to achieve, and thus one's self (ātman) must be intensely protected.
ऊर्ध्वं तु जन्तवो गत्वा येषु स्थानेष्ववस्थिताः ।
कीर्त्यमानानि तानीह तत्त्वतः संनिबोध मे ।
तच्छ्रुत्वा नैष्ठिकीं बुद्धिं बुध्येथाः कर्मनिश्चयात् ॥३५॥
35. ūrdhvaṁ tu jantavo gatvā yeṣu sthāneṣvavasthitāḥ ,
kīrtyamānāni tānīha tattvataḥ saṁnibodha me ,
tacchrutvā naiṣṭhikīṁ buddhiṁ budhyethāḥ karmaniścayāt.
35. ūrdhvam tu jantavaḥ gatvā yeṣu sthāneṣu
avasthitāḥ kīrtyamānāni tāni iha
tattvataḥ saṃnibodha me tat śrutvā
naiṣṭhikīm buddhim budhyethāḥ karmaniścayāt
35. tu me iha tattvataḥ tāni kīrtyamānāni
yeṣu jantavaḥ ūrdhvam gatvā
avasthitāḥ saṃnibodha tat śrutvā
karmaniścayāt naiṣṭhikīm buddhim budhyethāḥ
35. Now, understand from me truly these states into which living beings go and are situated in higher realms, as they are being described here. Having heard that, you should develop a resolute understanding (buddhi) concerning the firm determination of actions (karma).
तारारूपाणि सर्वाणि यच्चैतच्चन्द्रमण्डलम् ।
यच्च विभ्राजते लोके स्वभासा सूर्यमण्डलम् ।
स्थानान्येतानि जानीहि नराणां पुण्यकर्मणाम् ॥३६॥
36. tārārūpāṇi sarvāṇi yaccaitaccandramaṇḍalam ,
yacca vibhrājate loke svabhāsā sūryamaṇḍalam ,
sthānānyetāni jānīhi narāṇāṁ puṇyakarmaṇām.
36. tārārūpāṇi sarvāṇi yat ca etat
candramaṇḍalam yat ca vibhrājate loke
svabhāsā sūryamaṇḍalam sthānāni
etāni jānīhi narāṇām puṇyakarmaṇām
36. sarvāṇi tārārūpāṇi yat ca etat
candramaṇḍalam yat ca sūryamaṇḍalam
loke svabhāsā vibhrājate etāni
narāṇām puṇyakarmaṇām sthānāni jānīhi
36. Know that all the stellar forms, this lunar sphere (candramaṇḍala), and the solar sphere (sūryamaṇḍala) which shines brightly in the world by its own radiance, these are the realms of humans who perform meritorious (puṇyakarma) deeds.
कर्मक्षयाच्च ते सर्वे च्यवन्ते वै पुनः पुनः ।
तत्रापि च विशेषोऽस्ति दिवि नीचोच्चमध्यमः ॥३७॥
37. karmakṣayācca te sarve cyavante vai punaḥ punaḥ ,
tatrāpi ca viśeṣo'sti divi nīcoccamadhyamaḥ.
37. karmakṣayāt ca te sarve cyavante vai punaḥ punaḥ
tatra api ca viśeṣaḥ asti divi nīcoccamadhyamaḥ
37. ca karmakṣayāt te sarve vai punaḥ punaḥ cyavante
tatra api ca divi nīcoccamadhyamaḥ viśeṣaḥ asti
37. And from the exhaustion of their meritorious actions (karma), all of them certainly fall down again and again. Moreover, even in heaven, there exists a distinction of low, middle, and high positions.
न तत्राप्यस्ति संतोषो दृष्ट्वा दीप्ततरां श्रियम् ।
इत्येता गतयः सर्वाः पृथक्त्वे समुदीरिताः ॥३८॥
38. na tatrāpyasti saṁtoṣo dṛṣṭvā dīptatarāṁ śriyam ,
ityetā gatayaḥ sarvāḥ pṛthaktve samudīritāḥ.
38. na tatra api asti santoṣaḥ dṛṣṭvā dīptatarām śriyam
iti etāḥ gatayaḥ sarvāḥ pṛthaktve samudīritāḥ
38. dīptatarām śriyam dṛṣṭvā api tatra santoṣaḥ na
asti iti etāḥ sarvāḥ gatayaḥ pṛthaktve samudīritāḥ
38. Even upon seeing greater splendor, there is no satisfaction. Thus, all these paths are described as distinct.
उपपत्तिं तु गर्भस्य वक्ष्याम्यहमतः परम् ।
यथावत्तां निगदतः शृणुष्वावहितो द्विज ॥३९॥
39. upapattiṁ tu garbhasya vakṣyāmyahamataḥ param ,
yathāvattāṁ nigadataḥ śṛṇuṣvāvahito dvija.
39. upapattim tu garbhasya vakṣyāmi aham ataḥ param
yathāvattām nigadataḥ śṛṇuṣva avahitaḥ dvija
39. ataḥ param aham garbhasya upapattim tu vakṣyāmi
yathāvattām nigadataḥ avahitaḥ dvija śṛṇuṣva
39. Now, I will explain the origin of the embryo hereafter. Listen attentively, O twice-born (dvija), as I narrate it exactly as it is.