Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-12, chapter-145

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
भीष्म उवाच ।
विमानस्थौ तु तौ राजँल्लुब्धको वै ददर्श ह ।
दृष्ट्वा तौ दंपती दुःखादचिन्तयत सद्गतिम् ॥१॥
1. bhīṣma uvāca ,
vimānasthau tu tau rājaँllubdhako vai dadarśa ha ,
dṛṣṭvā tau daṁpatī duḥkhādacintayata sadgatim.
1. bhīṣmaḥ uvāca vimānasthau tu tau rājan lubdhakaḥ vai
dadarśa ha dṛṣṭvā tau daṃpatī duḥkhāt acintayata sadgatim
1. bhīṣmaḥ uvāca rājan lubdhakaḥ tu vai ha tau vimānasthau dadarśa.
tau daṃpatī dṛṣṭvā duḥkhāt sadgatim acintayata
1. Bhishma said, "O King, the hunter indeed saw those two (the bird and his wife) in the celestial chariot. Having seen that couple, he sorrowfully pondered the path to a good destiny."
कीदृशेनेह तपसा गच्छेयं परमां गतिम् ।
इति बुद्ध्या विनिश्चित्य गमनायोपचक्रमे ॥२॥
2. kīdṛśeneha tapasā gaccheyaṁ paramāṁ gatim ,
iti buddhyā viniścitya gamanāyopacakrame.
2. kīdṛśena iha tapasā gaccheyam paramām gatim
iti buddhyā viniścitya gamanāya upacakrame
2. iha kīdṛśena tapasā paramām gatim gaccheyam
iti buddhyā viniścitya gamanāya upacakrame
2. "(Through) what kind of austerity (tapas) in this world may I attain the supreme destination?" Thus, having firmly resolved this with his intellect, he commenced his journey.
महाप्रस्थानमाश्रित्य लुब्धकः पक्षिजीवनः ।
निश्चेष्टो मारुताहारो निर्ममः स्वर्गकाङ्क्षया ॥३॥
3. mahāprasthānamāśritya lubdhakaḥ pakṣijīvanaḥ ,
niśceṣṭo mārutāhāro nirmamaḥ svargakāṅkṣayā.
3. mahāprasthānam āśritya lubdhakaḥ pakṣijīvanaḥ
niśceṣṭaḥ mārutāhāraḥ nirmamaḥ svargakāṅkṣayā
3. lubdhakaḥ pakṣijīvanaḥ mahāprasthānam āśritya
svargakāṅkṣayā niśceṣṭaḥ mārutāhāraḥ nirmamaḥ
3. The hunter, whose livelihood was birds, undertook a great journey (mahāprasthāna). With the desire for heaven, he became motionless, subsisted on air, and was free from attachment.
ततोऽपश्यत्सुविस्तीर्णं हृद्यं पद्मविभूषितम् ।
नानाद्विजगणाकीर्णं सरः शीतजलं शुभम् ।
पिपासार्तोऽपि तद्दृष्ट्वा तृप्तः स्यान्नात्र संशयः ॥४॥
4. tato'paśyatsuvistīrṇaṁ hṛdyaṁ padmavibhūṣitam ,
nānādvijagaṇākīrṇaṁ saraḥ śītajalaṁ śubham ,
pipāsārto'pi taddṛṣṭvā tṛptaḥ syānnātra saṁśayaḥ.
4. tataḥ apaśyat suvistīrṇam hṛdyam
padmavibhūṣitam nānādvijagaṇākīrṇam saraḥ
śītajalam śubham pipāsārtaḥ api
tat dṛṣṭvā tṛptaḥ syāt na atra saṃśayaḥ
4. tataḥ saḥ suvistīrṇam hṛdyam padmavibhūṣitam nānādvijagaṇākīrṇam śītajalam śubham saraḥ apaśyat pipāsārtaḥ api tat dṛṣṭvā tṛptaḥ syāt,
atra saṃśayaḥ na.
4. Then he saw a very vast, delightful, and beautiful lake, adorned with lotuses and teeming with various flocks of birds, its water cool. Even a person tormented by thirst would be satisfied just by seeing it; there is no doubt about this.
उपवासकृशोऽत्यर्थं स तु पार्थिव लुब्धकः ।
उपसर्पत संहृष्टः श्वापदाध्युषितं वनम् ॥५॥
5. upavāsakṛśo'tyarthaṁ sa tu pārthiva lubdhakaḥ ,
upasarpata saṁhṛṣṭaḥ śvāpadādhyuṣitaṁ vanam.
5. upavāsakṛśaḥ atyartham saḥ tu pārthiva lubdhakaḥ
upasarapata saṃhṛṣṭaḥ śvāpadādhyuṣitam vanam
5. pārthiva! tu saḥ upavāsakṛśaḥ atyartham lubdhakaḥ saṃhṛṣṭaḥ śvāpadādhyuṣitam vanam upasarapata.
5. But, O king (pārthiva), that hunter, who was exceedingly emaciated from fasting, joyfully approached the forest, which was inhabited by wild beasts.
महान्तं निश्चयं कृत्वा लुब्धकः प्रविवेश ह ।
प्रविशन्नेव च वनं निगृहीतः स कण्टकैः ॥६॥
6. mahāntaṁ niścayaṁ kṛtvā lubdhakaḥ praviveśa ha ,
praviśanneva ca vanaṁ nigṛhītaḥ sa kaṇṭakaiḥ.
6. mahāntam niścayam kṛtvā lubdhakaḥ praviveśa ha
praviśan eva ca vanam nigṛhītaḥ saḥ kaṇṭakaiḥ
6. lubdhakaḥ mahāntam niścayam कृत्वा ha praviveśa ca vanam praviśan eva saḥ kaṇṭakaiḥ nigṛhītaḥ.
6. Having made a great resolve, the hunter indeed entered. And just as he was entering the forest, he was seized by thorns.
स कण्टकविभुग्नाङ्गो लोहितार्द्रीकृतच्छविः ।
बभ्राम तस्मिन्विजने नानामृगसमाकुले ॥७॥
7. sa kaṇṭakavibhugnāṅgo lohitārdrīkṛtacchaviḥ ,
babhrāma tasminvijane nānāmṛgasamākule.
7. saḥ kaṇṭakavibhugnāṅgaḥ lohitārdīkṛtacchaviḥ
babhrāma tasmin vijane nānāmṛgasamākule
7. saḥ kaṇṭakavibhugnāṅgaḥ lohitārdīkṛtacchaviḥ
tasmin nānāmṛgasamākule vijane babhrāma
7. His body bent and wounded by thorns, his skin reddened and moistened (with blood), he wandered in that desolate place, teeming with various animals.
ततो द्रुमाणां महतां पवनेन वने तदा ।
उदतिष्ठत संघर्षात्सुमहान्हव्यवाहनः ॥८॥
8. tato drumāṇāṁ mahatāṁ pavanena vane tadā ,
udatiṣṭhata saṁgharṣātsumahānhavyavāhanaḥ.
8. tataḥ drumāṇām mahatām pavanena vane tadā
udatiṣṭhata saṅgharṣāt sumahān havyavāhanaḥ
8. tataḥ tadā vane pavanena mahatām drumāṇām
saṅgharṣāt sumahān havyavāhanaḥ udatiṣṭhata
8. Then, at that moment, in the forest, a very great fire (havyavāhana) arose from the friction of the huge trees, caused by the wind.
तद्वनं वृक्षसंकीर्णं लताविटपसंकुलम् ।
ददाह पावकः क्रुद्धो युगान्ताग्निसमप्रभः ॥९॥
9. tadvanaṁ vṛkṣasaṁkīrṇaṁ latāviṭapasaṁkulam ,
dadāha pāvakaḥ kruddho yugāntāgnisamaprabhaḥ.
9. tat vanam vṛkṣasaṅkīrṇam latāviṭapasaṅkulam
dadāha pāvakaḥ kruddhaḥ yugāntāgnisamaprabhaḥ
9. kruddhaḥ yugāntāgnisamaprabhaḥ pāvakaḥ
vṛkṣasaṅkīrṇam latāviṭapasaṅkulam tat vanam dadāha
9. That enraged fire (pāvaka), whose brilliance resembled the fire of cosmic dissolution (yugānta-agni), incinerated that forest, which was crowded with trees and thick with vines and branches.
सज्वालैः पवनोद्धूतैर्विस्फुलिङ्गैः समन्वितः ।
ददाह तद्वनं घोरं मृगपक्षिसमाकुलम् ॥१०॥
10. sajvālaiḥ pavanoddhūtairvisphuliṅgaiḥ samanvitaḥ ,
dadāha tadvanaṁ ghoraṁ mṛgapakṣisamākulam.
10. sajvālaiḥ pavanoddhūtaiḥ visphuliṅgaiḥ samanvitaḥ
dadāha tat vanam ghoram mṛgapakṣisamākulam
10. sajvālaiḥ pavanoddhūtaiḥ visphuliṅgaiḥ samanvitaḥ
(saḥ) ghoram mṛgapakṣisamākulam tat vanam dadāha
10. Accompanied by flames (jvāla) fanned by the wind and by flying sparks, it (the fire) incinerated that dreadful forest, which was teeming with animals and birds.
ततः स देहमोक्षार्थं संप्रहृष्टेन चेतसा ।
अभ्यधावत संवृद्धं पावकं लुब्धकस्तदा ॥११॥
11. tataḥ sa dehamokṣārthaṁ saṁprahṛṣṭena cetasā ,
abhyadhāvata saṁvṛddhaṁ pāvakaṁ lubdhakastadā.
11. tataḥ saḥ dehamokṣārtham saṃprahṛṣṭena cetasā
abhyadhāvata saṃvṛddham pāvakam lubdhakaḥ tadā
11. tataḥ saḥ lubdhakaḥ tadā saṃprahṛṣṭena cetasā
dehamokṣārtham saṃvṛddham pāvakam abhyadhāvata
11. Then, the hunter, with an exceedingly joyful mind, ran towards the greatly blazing fire for the sake of liberation (mokṣa) from the body at that time.
ततस्तेनाग्निना दग्धो लुब्धको नष्टकिल्बिषः ।
जगाम परमां सिद्धिं तदा भरतसत्तम ॥१२॥
12. tatastenāgninā dagdho lubdhako naṣṭakilbiṣaḥ ,
jagāma paramāṁ siddhiṁ tadā bharatasattama.
12. tataḥ tena agninā dagdhaḥ lubdhakaḥ naṣṭakilbiṣaḥ
jagāma paramām siddhim tadā bharatasattama
12. tadā bharatasattama tataḥ tena agninā dagdhaḥ
naṣṭakilbiṣaḥ lubdhakaḥ paramām siddhim jagāma
12. Then, O best of Bharatas, burnt by that fire, the hunter, whose sins had been completely destroyed, attained supreme spiritual perfection.
ततः स्वर्गस्थमात्मानं सोऽपश्यद्विगतज्वरः ।
यक्षगन्धर्वसिद्धानां मध्ये भ्राजन्तमिन्द्रवत् ॥१३॥
13. tataḥ svargasthamātmānaṁ so'paśyadvigatajvaraḥ ,
yakṣagandharvasiddhānāṁ madhye bhrājantamindravat.
13. tataḥ svargastham ātmānam saḥ apaśyat vigatajvaraḥ
yakṣagandharvasiddhānām madhye bhrājantam indravat
13. tataḥ vigatajvaraḥ saḥ yakṣagandharvasiddhānām madhye
indravat bhrājantam svargastham ātmānam apaśyat
13. Then, free from all distress, he (the hunter) saw his own self (ātman) situated in heaven, shining like Indra in the midst of the Yakṣas, Gandharvas, and Siddhas.
एवं खलु कपोतश्च कपोती च पतिव्रता ।
लुब्धकेन सह स्वर्गं गताः पुण्येन कर्मणा ॥१४॥
14. evaṁ khalu kapotaśca kapotī ca pativratā ,
lubdhakena saha svargaṁ gatāḥ puṇyena karmaṇā.
14. evam khalu kapotaḥ ca kapotī ca pativratā
lubdhakena saha svargam gatāḥ puṇyena karmaṇā
14. evam khalu kapotaḥ ca pativratā kapotī ca
lubdhakena saha puṇyena karmaṇā svargam gatāḥ
14. Thus, indeed, both the male pigeon and the female pigeon, who was devoted to her husband, along with the hunter, attained heaven due to their meritorious action (karma).
यापि चैवंविधा नारी भर्तारमनुवर्तते ।
विराजते हि सा क्षिप्रं कपोतीव दिवि स्थिता ॥१५॥
15. yāpi caivaṁvidhā nārī bhartāramanuvartate ,
virājate hi sā kṣipraṁ kapotīva divi sthitā.
15. yā api ca evamvidhā nārī bhartāram anuvartate
virājate hi sā kṣipram kapotī iva divi sthitā
15. ca yā api evamvidhā nārī bhartāram anuvartate
sā hi kṣipram divi sthitā kapotī iva virājate
15. And indeed, any woman of this kind who serves her husband truly shines splendidly, like a female pigeon situated in the sky.
एवमेतत्पुरा वृत्तं लुब्धकस्य महात्मनः ।
कपोतस्य च धर्मिष्ठा गतिः पुण्येन कर्मणा ॥१६॥
16. evametatpurā vṛttaṁ lubdhakasya mahātmanaḥ ,
kapotasya ca dharmiṣṭhā gatiḥ puṇyena karmaṇā.
16. evam etat purā vṛttam lubdhakasya mahātmanaḥ
kapotasya ca dharmiṣṭhā gatiḥ puṇyena karmaṇā
16. evam etat purā lubdhakasya ca mahātmanaḥ
kapotasya vṛttam dharmiṣṭhā gatiḥ puṇyena karmaṇā
16. Thus, this event (vṛtta) occurred previously concerning the fowler and the magnanimous pigeon; and a most righteous destiny was achieved through meritorious action (karma).
यश्चेदं शृणुयान्नित्यं यश्चेदं परिकीर्तयेत् ।
नाशुभं विद्यते तस्य मनसापि प्रमाद्यतः ॥१७॥
17. yaścedaṁ śṛṇuyānnityaṁ yaścedaṁ parikīrtayet ,
nāśubhaṁ vidyate tasya manasāpi pramādyataḥ.
17. yaḥ ca idam śṛṇuyāt nityam yaḥ ca idam parikīrtayet
na aśubham vidyate tasya manasā api pramādyataḥ
17. ca yaḥ idam nityam śṛṇuyāt ca yaḥ idam parikīrtayet
tasya manasā api pramādyataḥ aśubham na vidyate
17. And whoever regularly hears this story, and whoever proclaims it, no misfortune will exist for him, even if he commits a mental error.
युधिष्ठिर महानेष धर्मो धर्मभृतां वर ।
गोघ्नेष्वपि भवेदस्मिन्निष्कृतिः पापकर्मणः ।
निष्कृतिर्न भवेत्तस्मिन्यो हन्याच्छरणागतम् ॥१८॥
18. yudhiṣṭhira mahāneṣa dharmo dharmabhṛtāṁ vara ,
goghneṣvapi bhavedasminniṣkṛtiḥ pāpakarmaṇaḥ ,
niṣkṛtirna bhavettasminyo hanyāccharaṇāgatam.
18. yudhiṣṭhira mahān eṣaḥ dharmaḥ
dharmabhṛtām vara goghneṣu api bhavet asmin
niṣkṛtiḥ pāpakarmaṇaḥ niṣkṛtiḥ na
bhavet tasmin yaḥ hanyāt śaraṇāgatam
18. yudhiṣṭhira dharmabhṛtām vara eṣaḥ mahān dharmaḥ goghneṣu api pāpakarmaṇaḥ asmin niṣkṛtiḥ bhavet.
yaḥ śaraṇāgatam hanyāt tasmin niṣkṛtiḥ na bhavet.
18. O Yudhiṣṭhira, best among those who uphold natural law (dharma), this is a great principle (dharma). Even for cow-killers, there can be expiation for their sinful deed (karma). However, there is no expiation for one who kills a person who has sought refuge.