Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-1, chapter-54

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
सूत उवाच ।
श्रुत्वा तु सर्पसत्राय दीक्षितं जनमेजयम् ।
अभ्यागच्छदृषिर्विद्वान्कृष्णद्वैपायनस्तदा ॥१॥
1. sūta uvāca ,
śrutvā tu sarpasatrāya dīkṣitaṁ janamejayam ,
abhyāgacchadṛṣirvidvānkṛṣṇadvaipāyanastadā.
1. sūta uvāca śrutvā tu sarpasatrāya dīkṣitam janamejayam
abhi āgacchat ṛṣiḥ vidvān kṛṣṇadvaipāyanaḥ tadā
1. Sūta said: Having heard that Janamejaya was initiated for the snake sacrifice, the learned sage Kṛṣṇa Dvaipāyana then approached him.
जनयामास यं काली शक्तेः पुत्रात्पराशरात् ।
कन्यैव यमुनाद्वीपे पाण्डवानां पितामहम् ॥२॥
2. janayāmāsa yaṁ kālī śakteḥ putrātparāśarāt ,
kanyaiva yamunādvīpe pāṇḍavānāṁ pitāmaham.
2. janayāmāsa yam kālī śakteḥ putrāt parāśarāt
kanyā eva yamunādvīpe pāṇḍavānām pitāmaham
2. Whom Kālī, while still a maiden, gave birth to on an island in the Yamunā, from Parāśara, the son of Śakti; he was the grandfather of the Pāṇḍavas.
जातमात्रश्च यः सद्य इष्ट्या देहमवीवृधत् ।
वेदांश्चाधिजगे साङ्गान्सेतिहासान्महायशाः ॥३॥
3. jātamātraśca yaḥ sadya iṣṭyā dehamavīvṛdhat ,
vedāṁścādhijage sāṅgānsetihāsānmahāyaśāḥ.
3. jātamātraḥ ca yaḥ sadyaḥ iṣṭyā deham avīvṛdhat
vedān ca adhijage sāṅgān sa itihāsān mahāyaśāḥ
3. And he, the greatly renowned one, immediately after birth, developed his body by his own will, and then studied the Vedas along with their ancillary branches and histories.
यं नातितपसा कश्चिन्न वेदाध्ययनेन च ।
न व्रतैर्नोपवासैश्च न प्रसूत्या न मन्युना ॥४॥
4. yaṁ nātitapasā kaścinna vedādhyayanena ca ,
na vratairnopavāsaiśca na prasūtyā na manyunā.
4. yam na atitapasā kaścit na vedādhyayanena ca na
vataiḥ na upavāsaiḥ ca na prasūtyā na manyunā
4. Whom no one could surpass through severe austerities, nor through Vedic study, nor through vows, nor through fasting, nor through progeny, nor through anger.
विव्यासैकं चतुर्धा यो वेदं वेदविदां वरः ।
परावरज्ञो ब्रह्मर्षिः कविः सत्यव्रतः शुचिः ॥५॥
5. vivyāsaikaṁ caturdhā yo vedaṁ vedavidāṁ varaḥ ,
parāvarajño brahmarṣiḥ kaviḥ satyavrataḥ śuciḥ.
5. vivyāsa ekam caturdhā yaḥ vedam vedavidām varaḥ
parāvarajñaḥ brahmarṣiḥ kaviḥ satyavrataḥ śuciḥ
5. He, the foremost among the knowers of the Vedas, who divided the single Veda into four, was a Brahmin sage, omniscient (knower of higher and lower truths), a seer, devoted to truth, and pure.
यः पाण्डुं धृतराष्ट्रं च विदुरं चाप्यजीजनत् ।
शंतनोः संततिं तन्वन्पुण्यकीर्तिर्महायशाः ॥६॥
6. yaḥ pāṇḍuṁ dhṛtarāṣṭraṁ ca viduraṁ cāpyajījanat ,
śaṁtanoḥ saṁtatiṁ tanvanpuṇyakīrtirmahāyaśāḥ.
6. yaḥ pāṇḍum dhṛtarāṣṭram ca viduram ca api ajījanat
śaṃtanoḥ saṃtatim tanvan puṇyakīrtiḥ mahāyaśāḥ
6. He who also begot Pāṇḍu, Dhṛtarāṣṭra, and Vidura, thereby extending the lineage of Śaṃtanu, was renowned for his sacred glory and great fame.
जनमेजयस्य राजर्षेः स तद्यज्ञसदस्तदा ।
विवेश शिष्यैः सहितो वेदवेदाङ्गपारगैः ॥७॥
7. janamejayasya rājarṣeḥ sa tadyajñasadastadā ,
viveśa śiṣyaiḥ sahito vedavedāṅgapāragaiḥ.
7. janamejayasya rājarṣeḥ saḥ tat yajñasadaḥ tadā
viveśa śiṣyaiḥ sahitaḥ vedavedāṅgapāragaiḥ
7. Then, he, accompanied by his disciples who had mastered the Vedas and their auxiliary branches (Vedangas), entered that sacrificial assembly of the royal sage Janamejaya.
तत्र राजानमासीनं ददर्श जनमेजयम् ।
वृतं सदस्यैर्बहुभिर्देवैरिव पुरंदरम् ॥८॥
8. tatra rājānamāsīnaṁ dadarśa janamejayam ,
vṛtaṁ sadasyairbahubhirdevairiva puraṁdaram.
8. tatra rājānam āsīnam dadarśa janamejayam
vṛtam sadasyaiḥ bahubhiḥ devaiḥ iva purandaram
8. There, he saw King Janamejaya seated, surrounded by many assembly members, resembling Purandara (Indra) surrounded by gods.
तथा मूर्धावसिक्तैश्च नानाजनपदेश्वरैः ।
ऋत्विग्भिर्देवकल्पैश्च कुशलैर्यज्ञसंस्तरे ॥९॥
9. tathā mūrdhāvasiktaiśca nānājanapadeśvaraiḥ ,
ṛtvigbhirdevakalpaiśca kuśalairyajñasaṁstare.
9. tathā mūrdhāvasiktaiḥ ca nānājanapadeśvaraiḥ
ṛtvigbhiḥ devakalpaiḥ ca kuśalaiḥ yajñasaṃstare
9. Similarly, he was surrounded by consecrated kings, rulers of various regions, and by god-like priests who were expert at the sacrificial rites, all present at the sacrificial ground.
जनमेजयस्तु राजर्षिर्दृष्ट्वा तमृषिमागतम् ।
सगणोऽभ्युद्ययौ तूर्णं प्रीत्या भरतसत्तमः ॥१०॥
10. janamejayastu rājarṣirdṛṣṭvā tamṛṣimāgatam ,
sagaṇo'bhyudyayau tūrṇaṁ prītyā bharatasattamaḥ.
10. janamejayaḥ tu rājarṣiḥ dṛṣṭvā tam ṛṣim āgatam
sagaṇaḥ abhyudyayau tūrṇam prītyā bharatasattamaḥ
10. Upon seeing that sage arrive, King Janamejaya, the best among the Bharatas and a royal sage, quickly rose to greet him along with his retinue and with great affection.
काञ्चनं विष्टरं तस्मै सदस्यानुमते प्रभुः ।
आसनं कल्पयामास यथा शक्रो बृहस्पतेः ॥११॥
11. kāñcanaṁ viṣṭaraṁ tasmai sadasyānumate prabhuḥ ,
āsanaṁ kalpayāmāsa yathā śakro bṛhaspateḥ.
11. kāñcanam viṣṭaram tasmai sadasya-anumate prabhuḥ
āsanam kalpayāmāsa yathā śakraḥ bṛhaspateḥ
11. With the consent of the assembly members, the lord (Janamejaya) arranged a golden seat for him, just as Indra would for Brihaspati.
तत्रोपविष्टं वरदं देवर्षिगणपूजितम् ।
पूजयामास राजेन्द्रः शास्त्रदृष्टेन कर्मणा ॥१२॥
12. tatropaviṣṭaṁ varadaṁ devarṣigaṇapūjitam ,
pūjayāmāsa rājendraḥ śāstradṛṣṭena karmaṇā.
12. tatra upaviṣṭam varadam devarṣigaṇa-pūjitam
pūjayāmāsa rājendraḥ śāstradṛṣṭena karmaṇā
12. There, the king of kings (Janamejaya) worshipped the sage, who was seated, the bestower of boons, and revered by groups of divine sages, with rites performed according to scriptural injunctions.
पाद्यमाचमनीयं च अर्घ्यं गां च विधानतः ।
पितामहाय कृष्णाय तदर्हाय न्यवेदयत् ॥१३॥
13. pādyamācamanīyaṁ ca arghyaṁ gāṁ ca vidhānataḥ ,
pitāmahāya kṛṣṇāya tadarhāya nyavedayat.
13. pādyam ācamanīyam ca arghyam gām ca vidhānataḥ
pitāmahāya kṛṣṇāya tad-arhāya nyavedayat
13. He respectfully presented water for the feet, water for sipping, a special offering (arghya), and a cow, all according to the proper rites, to his grandfather Krishna (Vyasa), who was indeed deserving of such honor.
प्रतिगृह्य च तां पूजां पाण्डवाज्जनमेजयात् ।
गां चैव समनुज्ञाय व्यासः प्रीतोऽभवत्तदा ॥१४॥
14. pratigṛhya ca tāṁ pūjāṁ pāṇḍavājjanamejayāt ,
gāṁ caiva samanujñāya vyāsaḥ prīto'bhavattadā.
14. pratigṛhya ca tām pūjām pāṇḍavāt janamejayāt gām
ca eva samanu-jñāya vyāsaḥ prītaḥ abhavat tadā
14. After accepting that worship from Janamejaya, the descendant of Pāṇḍu, and indeed having acknowledged the cow (offering), Vyāsa then became pleased.
तथा संपूजयित्वा तं यत्नेन प्रपितामहम् ।
उपोपविश्य प्रीतात्मा पर्यपृच्छदनामयम् ॥१५॥
15. tathā saṁpūjayitvā taṁ yatnena prapitāmaham ,
upopaviśya prītātmā paryapṛcchadanāmayam.
15. tathā sampūjayitvā tam yatnena prapitāmaham
upopaviśya prītātmā paryapṛcchat anāmayam
15. Then, having carefully worshipped the great-grandfather, he, with a joyful heart, sat beside him and inquired about his well-being.
भगवानपि तं दृष्ट्वा कुशलं प्रतिवेद्य च ।
सदस्यैः पूजितः सर्वैः सदस्यानभ्यपूजयत् ॥१६॥
16. bhagavānapi taṁ dṛṣṭvā kuśalaṁ prativedya ca ,
sadasyaiḥ pūjitaḥ sarvaiḥ sadasyānabhyapūjayat.
16. bhagavān api tam dṛṣṭvā kuśalam prativedya ca
sadasyaiḥ pūjitaḥ sarvaiḥ sadasyān abhyapūjayat
16. Then the venerable one (Vyāsa), having seen him (Janamejaya) and, in return, reported on his own well-being, and having been honored by all the members of the assembly, in turn honored those assembly members.
ततस्तं सत्कृतं सर्वैः सदस्यैर्जनमेजयः ।
इदं पश्चाद्द्विजश्रेष्ठं पर्यपृच्छत्कृताञ्जलिः ॥१७॥
17. tatastaṁ satkṛtaṁ sarvaiḥ sadasyairjanamejayaḥ ,
idaṁ paścāddvijaśreṣṭhaṁ paryapṛcchatkṛtāñjaliḥ.
17. tatas tam satkṛtam sarvaiḥ sadasyaiḥ janamejayaḥ
idam paścāt dvijaśreṣṭham paryapṛcchat kṛtāñjaliḥ
17. Then Janamejaya, with folded hands, afterwards asked this of him (Vyāsa), the best of brahmins, who had been honored by all the assembly members.
कुरूणां पाण्डवानां च भवान्प्रत्यक्षदर्शिवान् ।
तेषां चरितमिच्छामि कथ्यमानं त्वया द्विज ॥१८॥
18. kurūṇāṁ pāṇḍavānāṁ ca bhavānpratyakṣadarśivān ,
teṣāṁ caritamicchāmi kathyamānaṁ tvayā dvija.
18. kurūṇām pāṇḍavānām ca bhavān pratyakṣadarśivān
teṣām caritam icchāmi kathyamānam tvayā dvija
18. O brahmin, you were a direct witness to both the Kurus and the Pāṇḍavas. I wish to hear their history recounted by you.
कथं समभवद्भेदस्तेषामक्लिष्टकर्मणाम् ।
तच्च युद्धं कथं वृत्तं भूतान्तकरणं महत् ॥१९॥
19. kathaṁ samabhavadbhedasteṣāmakliṣṭakarmaṇām ,
tacca yuddhaṁ kathaṁ vṛttaṁ bhūtāntakaraṇaṁ mahat.
19. katham samabhavat bhedaḥ teṣām akliṣṭakarmaṇām
tat ca yuddham katham vṛttam bhūtāntakaraṇam mahat
19. How did such a division arise among them, whose deeds were unblemished? And how did that great war, which brought about the destruction of all creatures, come to pass?
पितामहानां सर्वेषां दैवेनाविष्टचेतसाम् ।
कार्त्स्न्येनैतत्समाचक्ष्व भगवन्कुशलो ह्यसि ॥२०॥
20. pitāmahānāṁ sarveṣāṁ daivenāviṣṭacetasām ,
kārtsnyenaitatsamācakṣva bhagavankuśalo hyasi.
20. pitāmahānām sarveṣām daivena āviṣṭacetasām
kārtsnyena etat samācakṣva bhagavan kuśalaḥ hi asi
20. O revered one, since you are truly skilled, please narrate to me in complete detail all about those grandfathers whose minds were overcome by fate.
तस्य तद्वचनं श्रुत्वा कृष्णद्वैपायनस्तदा ।
शशास शिष्यमासीनं वैशंपायनमन्तिके ॥२१॥
21. tasya tadvacanaṁ śrutvā kṛṣṇadvaipāyanastadā ,
śaśāsa śiṣyamāsīnaṁ vaiśaṁpāyanamantike.
21. tasya tat vacanam śrutvā kṛṣṇadvaipāyanaḥ tadā
śaśāsa śiṣyam āsīnam vaiśaṃpāyanam antike
21. Having heard his words, Kṛṣṇa Dvaipāyana then instructed his disciple Vaiśampāyana, who was sitting near him.
कुरूणां पाण्डवानां च यथा भेदोऽभवत्पुरा ।
तदस्मै सर्वमाचक्ष्व यन्मत्तः श्रुतवानसि ॥२२॥
22. kurūṇāṁ pāṇḍavānāṁ ca yathā bhedo'bhavatpurā ,
tadasmai sarvamācakṣva yanmattaḥ śrutavānasi.
22. kurūṇām pāṇḍavānām ca yathā bhedaḥ abhavat purā
tat asmai sarvam ācakṣva yat mattaḥ śrutavān asi
22. Narrate all that to him (Vaiśampāyana) – how the conflict between the Kurus and the Pāṇḍavas arose in the past – just as you have heard it from me.
गुरोर्वचनमाज्ञाय स तु विप्रर्षभस्तदा ।
आचचक्षे ततः सर्वमितिहासं पुरातनम् ॥२३॥
23. gurorvacanamājñāya sa tu viprarṣabhastadā ,
ācacakṣe tataḥ sarvamitihāsaṁ purātanam.
23. guroḥ vacanam ājñāya saḥ tu viprarṣabhaḥ tadā
ācacakṣe tataḥ sarvam itihāsam purātanam
23. Having received the instruction from his guru, that best of brāhmaṇas then narrated in full that entire ancient history.
तस्मै राज्ञे सदस्येभ्यः क्षत्रियेभ्यश्च सर्वशः ।
भेदं राज्यविनाशं च कुरुपाण्डवयोस्तदा ॥२४॥
24. tasmai rājñe sadasyebhyaḥ kṣatriyebhyaśca sarvaśaḥ ,
bhedaṁ rājyavināśaṁ ca kurupāṇḍavayostadā.
24. tasmai rājñe sadasyebhyaḥ kṣatriyebhyaḥ ca sarvaśaḥ
bhedam rājyavināśam ca kurupāṇḍavayoḥ tadā
24. Then, to that king (Janamejaya), to all the members of the assembly, and to the kṣatriyas, he narrated completely the conflict and the destruction of the kingdom involving the Kurus and the Pāṇḍavas.