Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

महाभारतः       mahābhārataḥ - book-3, chapter-178

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
युधिष्ठिर उवाच ।
भवानेतादृशो लोके वेदवेदाङ्गपारगः ।
ब्रूहि किं कुर्वतः कर्म भवेद्गतिरनुत्तमा ॥१॥
1. yudhiṣṭhira uvāca ,
bhavānetādṛśo loke vedavedāṅgapāragaḥ ,
brūhi kiṁ kurvataḥ karma bhavedgatiranuttamā.
1. yudhiṣṭhira uvāca bhavān etādṛśaḥ loke vedavedāṅgapāragaḥ
brūhi kim kurvataḥ karma bhavet gatiḥ anuttamā
1. Yudhiṣṭhira said: Your honor is such a one in this world, having mastered the Vedas and their auxiliary sciences (Vedangas). Please tell me, by performing what kind of action (karma) would one achieve the supreme state (gati)?
सर्प उवाच ।
पात्रे दत्त्वा प्रियाण्युक्त्वा सत्यमुक्त्वा च भारत ।
अहिंसानिरतः स्वर्गं गच्छेदिति मतिर्मम ॥२॥
2. sarpa uvāca ,
pātre dattvā priyāṇyuktvā satyamuktvā ca bhārata ,
ahiṁsānirataḥ svargaṁ gacchediti matirmama.
2. sarpa uvāca pātre dattvā priyāṇi uktvā satyam uktvā ca
bhārata ahiṃsānirataḥ svargam gacchet iti matiḥ mama
2. The serpent said: O descendant of Bharata, having given to a worthy person, having spoken kind words, and having spoken the truth, one who is dedicated to non-violence (ahiṃsā) would attain heaven. This is my opinion.
युधिष्ठिर उवाच ।
दानाद्वा सर्प सत्याद्वा किमतो गुरु दृश्यते ।
अहिंसाप्रिययोश्चैव गुरुलाघवमुच्यताम् ॥३॥
3. yudhiṣṭhira uvāca ,
dānādvā sarpa satyādvā kimato guru dṛśyate ,
ahiṁsāpriyayoścaiva gurulāghavamucyatām.
3. yudhiṣṭhiraḥ uvāca dānāt vā sarpa satyāt vā kim ataḥ
guru dṛśyate ahiṃsā priyayoḥ ca eva gurulāghavam ucyatām
3. Yudhiṣṭhira said: O serpent, which is considered greater, giving (dāna) or truthfulness (satya)? And please explain the relative importance (gurulāghavam) of non-violence (ahiṃsā) and pleasant speech.
सर्प उवाच ।
दाने रतत्वं सत्यं च अहिंसा प्रियमेव च ।
एषां कार्यगरीयस्त्वाद्दृश्यते गुरुलाघवम् ॥४॥
4. sarpa uvāca ,
dāne ratatvaṁ satyaṁ ca ahiṁsā priyameva ca ,
eṣāṁ kāryagarīyastvāddṛśyate gurulāghavam.
4. sarpaḥ uvāca dāne ratatvam satyam ca ahiṃsā priyam
eva ca eṣām kāryagarīyastvāt dṛśyate gurulāghavam
4. The serpent said: Devotion to giving (dāna), truthfulness (satya), non-violence (ahiṃsā), and pleasantness (priyam) - their relative importance (gurulāghavam) is determined by the gravity of their effects.
कस्माच्चिद्दानयोगाद्धि सत्यमेव विशिष्यते ।
सत्यवाक्याच्च राजेन्द्र किंचिद्दानं विशिष्यते ॥५॥
5. kasmācciddānayogāddhi satyameva viśiṣyate ,
satyavākyācca rājendra kiṁciddānaṁ viśiṣyate.
5. kasmāt cit dānayogāt hi satyam eva viśiṣyate
satyavākyāt ca rājendra kiṃcit dānam viśiṣyate
5. Truthfulness (satya) is indeed superior to any specific instance of giving (dāna). But, O King of kings, some giving (dāna) is superior to truthful speech.
एवमेव महेष्वास प्रियवाक्यान्महीपते ।
अहिंसा दृश्यते गुर्वी ततश्च प्रियमिष्यते ॥६॥
6. evameva maheṣvāsa priyavākyānmahīpate ,
ahiṁsā dṛśyate gurvī tataśca priyamiṣyate.
6. evam eva maheṣvāsa priyavākyāt mahīpate
ahiṃsā dṛśyate gurvī tataḥ ca priyam iṣyate
6. Similarly, O mighty bowman, O lord of the earth, non-violence (ahiṃsā) is considered more important than pleasant speech (priyavākya). And then, pleasantness (priyam) is desired.
एवमेतद्भवेद्राजन्कार्यापेक्षमनन्तरम् ।
यदभिप्रेतमन्यत्ते ब्रूहि यावद्ब्रवीम्यहम् ॥७॥
7. evametadbhavedrājankāryāpekṣamanantaram ,
yadabhipretamanyatte brūhi yāvadbravīmyaham.
7. evam etat bhavet rājan kārya-apekṣam anantaram
yat abhipretam anyat te brūhi yāvat bravīmi aham
7. O King, this is indeed how it should be, immediately, depending on the matter at hand. Whatever else you desire, tell me as long as I am speaking.
युधिष्ठिर उवाच ।
कथं स्वर्गे गतिः सर्प कर्मणां च फलं ध्रुवम् ।
अशरीरस्य दृश्येत विषयांश्च ब्रवीहि मे ॥८॥
8. yudhiṣṭhira uvāca ,
kathaṁ svarge gatiḥ sarpa karmaṇāṁ ca phalaṁ dhruvam ,
aśarīrasya dṛśyeta viṣayāṁśca bravīhi me.
8. yudhiṣṭhiraḥ uvāca katham svarge gatiḥ sarpa karmaṇām ca
phalam dhruvam aśarīrasya dṛśyeta viṣayān ca brūhi me
8. Yudhishthira said: 'O serpent, how can the attainment (gati) of heaven and the sure results (phalam) of actions (karma) be perceived by one who is disembodied? And tell me about these topics.'
सर्प उवाच ।
तिस्रो वै गतयो राजन्परिदृष्टाः स्वकर्मभिः ।
मानुष्यं स्वर्गवासश्च तिर्यग्योनिश्च तत्त्रिधा ॥९॥
9. sarpa uvāca ,
tisro vai gatayo rājanparidṛṣṭāḥ svakarmabhiḥ ,
mānuṣyaṁ svargavāsaśca tiryagyoniśca tattridhā.
9. sarpaḥ uvāca tisraḥ vai gatayaḥ rājan paridṛṣṭāḥ svakarmabhiḥ
mānuṣyam svargavāsaḥ ca tiryagyoniḥ ca tat tridhā
9. The serpent said: 'O King, three destinies (gati) are indeed observed as results of one's own actions (karma): the human state, residence in heaven, and birth in the animal kingdom. Thus, these are the threefold paths.'
तत्र वै मानुषाल्लोकाद्दानादिभिरतन्द्रितः ।
अहिंसार्थसमायुक्तैः कारणैः स्वर्गमश्नुते ॥१०॥
10. tatra vai mānuṣāllokāddānādibhiratandritaḥ ,
ahiṁsārthasamāyuktaiḥ kāraṇaiḥ svargamaśnute.
10. tatra vai mānuṣāt lokāt dāna-ādibhiḥ atandritaḥ
ahiṃsā-artha-samāyuktaiḥ kāraṇaiḥ svargam aśnute
10. Indeed, from the human world, a diligent person attains heaven through means like charity (dāna) and other practices, which are combined with the objective of non-violence (ahiṃsā).
विपरीतैश्च राजेन्द्र कारणैर्मानुषो भवेत् ।
तिर्यग्योनिस्तथा तात विशेषश्चात्र वक्ष्यते ॥११॥
11. viparītaiśca rājendra kāraṇairmānuṣo bhavet ,
tiryagyonistathā tāta viśeṣaścātra vakṣyate.
11. viparītaiḥ ca rājendra kāraṇaiḥ mānuṣaḥ bhavet
tiryagyoniḥ tathā tāta viśeṣaḥ ca atra vakṣyate
11. And, O great king, a being may be born as a human through opposing causes. Similarly, O dear one, the animal species and the particular distinctions within it will be explained here.
कामक्रोधसमायुक्तो हिंसालोभसमन्वितः ।
मनुष्यत्वात्परिभ्रष्टस्तिर्यग्योनौ प्रसूयते ॥१२॥
12. kāmakrodhasamāyukto hiṁsālobhasamanvitaḥ ,
manuṣyatvātparibhraṣṭastiryagyonau prasūyate.
12. kāmakrodhasamāyuktaḥ hiṃsālobhasamanvitaḥ
manuṣyatvāt paribhraṣṭaḥ tiryagyonau prasūyate
12. A person who is filled with desire (kāma) and anger, and possessed of violence and greed, falls from the human state and is born into an animal species.
तिर्यग्योन्यां पृथग्भावो मनुष्यत्वे विधीयते ।
गवादिभ्यस्तथाश्वेभ्यो देवत्वमपि दृश्यते ॥१३॥
13. tiryagyonyāṁ pṛthagbhāvo manuṣyatve vidhīyate ,
gavādibhyastathāśvebhyo devatvamapi dṛśyate.
13. tiryagyonām pṛthagbhāvaḥ manuṣyatve vidhīyate
gavādibhyaḥ tathā aśvebhyaḥ devatvam api dṛśyate
13. A distinct state from the animal species is prescribed for human existence. Similarly, divinity is also observed in cows and other animals, and in horses.
सोऽयमेता गतीः सर्वा जन्तुश्चरति कार्यवान् ।
नित्ये महति चात्मानमवस्थापयते नृप ॥१४॥
14. so'yametā gatīḥ sarvā jantuścarati kāryavān ,
nitye mahati cātmānamavasthāpayate nṛpa.
14. saḥ ayam etāḥ gatīḥ sarvāḥ jantuḥ carati kāryavān
nitye mahati ca ātmānam avasthāpayate nṛpa
14. O king, this very living being (jantu), driven by its actions (karma), traverses all these different states of existence (gati). And it establishes the self (ātman) in the eternal and the great.
जातो जातश्च बलवान्भुङ्क्ते चात्मा स देहवान् ।
फलार्थस्तात निष्पृक्तः प्रजालक्षणभावनः ॥१५॥
15. jāto jātaśca balavānbhuṅkte cātmā sa dehavān ,
phalārthastāta niṣpṛktaḥ prajālakṣaṇabhāvanaḥ.
15. jātaḥ jātaḥ ca balavān bhuṅkte ca ātmā saḥ dehavān
phalārthaḥ tāta niṣpṛktaḥ prajālakṣaṇabhāvanaḥ
15. The powerful, embodied self (ātman), once born and repeatedly born, experiences. O dear one, even when its actions are aimed at specific results, it remains unattached and is the one who establishes the characteristics of creation.
युधिष्ठिर उवाच ।
शब्दे स्पर्शे च रूपे च तथैव रसगन्धयोः ।
तस्याधिष्ठानमव्यग्रं ब्रूहि सर्प यथातथम् ॥१६॥
16. yudhiṣṭhira uvāca ,
śabde sparśe ca rūpe ca tathaiva rasagandhayoḥ ,
tasyādhiṣṭhānamavyagraṁ brūhi sarpa yathātatham.
16. yudhiṣṭhiraḥ uvāca śabde sparśe ca rūpe ca tathā eva
rasagandhayoḥ tasya adhiṣṭhānam avyagram brūhi sarpa yathātatham
16. Yudhiṣṭhira said: 'Please tell me, O serpent, precisely the undisturbed basis of sound, touch, form, and similarly of taste and smell.'
किं न गृह्णासि विषयान्युगपत्त्वं महामते ।
एतावदुच्यतां चोक्तं सर्वं पन्नगसत्तम ॥१७॥
17. kiṁ na gṛhṇāsi viṣayānyugapattvaṁ mahāmate ,
etāvaducyatāṁ coktaṁ sarvaṁ pannagasattama.
17. kim na gṛhṇāsi viṣayān yugapat tvam mahāmate
etāvat ucyatām ca uktam sarvam pannagasattama
17. O great-minded one, why do you not perceive all sense objects simultaneously? Please explain this much, O best of serpents, for the entire question has already been stated.
सर्प उवाच ।
यदात्मद्रव्यमायुष्मन्देहसंश्रयणान्वितम् ।
करणाधिष्ठितं भोगानुपभुङ्क्ते यथाविधि ॥१८॥
18. sarpa uvāca ,
yadātmadravyamāyuṣmandehasaṁśrayaṇānvitam ,
karaṇādhiṣṭhitaṁ bhogānupabhuṅkte yathāvidhi.
18. sarpaḥ uvāca yat ātmadravyam āyuṣman dehasaṃśrayaṇānvitam
karaṇādhiṣṭhitam bhogān upabhuṅkte yathāvidhi
18. The serpent said: 'O long-lived one, that very substance of the self (ātman), which is endowed with the support of the body and controlled by the sense organs, experiences objects according to natural law (dharma).'
ज्ञानं चैवात्र बुद्धिश्च मनश्च भरतर्षभ ।
तस्य भोगाधिकरणे करणानि निबोध मे ॥१९॥
19. jñānaṁ caivātra buddhiśca manaśca bharatarṣabha ,
tasya bhogādhikaraṇe karaṇāni nibodha me.
19. jñānam ca eva atra buddhiḥ ca manaḥ ca bharatarṣabha
tasya bhogādhikaraṇe karaṇāni nibodha me
19. O best among the Bharatas, understand from Me that knowledge, intellect, and mind are indeed its instruments for experience (bhoga) within the sphere of enjoyment.
मनसा तात पर्येति क्रमशो विषयानिमान् ।
विषयायतनस्थेन भूतात्मा क्षेत्रनिःसृतः ॥२०॥
20. manasā tāta paryeti kramaśo viṣayānimān ,
viṣayāyatanasthena bhūtātmā kṣetraniḥsṛtaḥ.
20. manasā tāta pari eti kramaśaḥ viṣayān imān
viṣayāyatanasthena bhūtātmā kṣetranihsṛtaḥ
20. O dear one, the individual self (ātman), though having emanated from the body (kṣetra) and residing in the realm of sense objects, sequentially apprehends these objects through the mind.
अत्र चापि नरव्याघ्र मनो जन्तोर्विधीयते ।
तस्माद्युगपदस्यात्र ग्रहणं नोपपद्यते ॥२१॥
21. atra cāpi naravyāghra mano jantorvidhīyate ,
tasmādyugapadasyātra grahaṇaṁ nopapadyate.
21. atra ca api naravyāghra manaḥ jantoḥ vidhīyate
tasmāt yugapat asya atra grahaṇam na upapadyate
21. O tiger among men, it is observed here that the mind operates for the living being (jantu); therefore, its simultaneous apprehension (grahaṇa) of things is not possible in this context.
स आत्मा पुरुषव्याघ्र भ्रुवोरन्तरमाश्रितः ।
द्रव्येषु सृजते बुद्धिं विविधेषु परावराम् ॥२२॥
22. sa ātmā puruṣavyāghra bhruvorantaramāśritaḥ ,
dravyeṣu sṛjate buddhiṁ vividheṣu parāvarām.
22. saḥ ātmā puruṣavyāghra bhruvoḥ antaram āśritaḥ
dravyeṣu sṛjate buddhim vividheṣu parāvarām
22. O tiger among men, that self (ātman), residing between the eyebrows, generates an intellect (buddhi) in various objects, an intellect that discriminates between higher and lower.
बुद्धेरुत्तरकालं च वेदना दृश्यते बुधैः ।
एष वै राजशार्दूल विधिः क्षेत्रज्ञभावनः ॥२३॥
23. buddheruttarakālaṁ ca vedanā dṛśyate budhaiḥ ,
eṣa vai rājaśārdūla vidhiḥ kṣetrajñabhāvanaḥ.
23. buddheḥ uttarakālam ca vedanā dṛśyate budhaiḥ
eṣa vai rājaśārdūla vidhiḥ kṣetrajñabhāvanaḥ
23. And after the intellect (buddhi), sensation (vedanā) is perceived by the wise. O best of kings, this indeed is the method (vidhi) for realizing the knower of the field (kṣetrajña).
युधिष्ठिर उवाच ।
मनसश्चापि बुद्धेश्च ब्रूहि मे लक्षणं परम् ।
एतदध्यात्मविदुषां परं कार्यं विधीयते ॥२४॥
24. yudhiṣṭhira uvāca ,
manasaścāpi buddheśca brūhi me lakṣaṇaṁ param ,
etadadhyātmaviduṣāṁ paraṁ kāryaṁ vidhīyate.
24. yudhiṣṭhira uvāca manasaḥ ca api buddheḥ ca brūhi me
lakṣaṇaṃ param etat adhyātmaviduṣām param kāryam vidhīyate
24. Yudhishthira said: "Please explain to me the supreme characteristics of both the mind (manas) and the intellect (buddhi). This is considered the highest duty (kārya) for those who know the Self (adhyātman)."
सर्प उवाच ।
बुद्धिरात्मानुगा तात उत्पातेन विधीयते ।
तदाश्रिता हि संज्ञैषा विधिस्तस्यैषणे भवेत् ॥२५॥
25. sarpa uvāca ,
buddhirātmānugā tāta utpātena vidhīyate ,
tadāśritā hi saṁjñaiṣā vidhistasyaiṣaṇe bhavet.
25. sarpa uvāca buddhiḥ ātmanugā tāta utpātena vidhīyate
tat āśritā hi saṃjñā eṣā vidhiḥ tasya eṣaṇe bhavet
25. The Serpent said: "Intellect (buddhi), O dear one, follows the Self (ātman) and is determined by its manifestation. Indeed, this cognition (saṃjñā) depends on that, and its investigation (eṣaṇā) is the proper method (vidhi)."
बुद्धेर्गुणविधिर्नास्ति मनस्तु गुणवद्भवेत् ।
बुद्धिरुत्पद्यते कार्ये मनस्तूत्पन्नमेव हि ॥२६॥
26. buddherguṇavidhirnāsti manastu guṇavadbhavet ,
buddhirutpadyate kārye manastūtpannameva hi.
26. buddheḥ guṇavidhiḥ na asti manas tu guṇavat bhavet
buddhiḥ utpadyate kārye manas tu utpannam eva hi
26. The intellect (buddhi) has no specific rules (vidhi) concerning qualities (guṇa); however, the mind (manas) should possess qualities. The intellect (buddhi) arises in relation to an action (kārya), while the mind (manas) is always already arisen.
एतद्विशेषणं तात मनोबुद्ध्योर्मयेरितम् ।
त्वमप्यत्राभिसंबुद्धः कथं वा मन्यते भवान् ॥२७॥
27. etadviśeṣaṇaṁ tāta manobuddhyormayeritam ,
tvamapyatrābhisaṁbuddhaḥ kathaṁ vā manyate bhavān.
27. etad viśeṣaṇam tāta manobuddhyoḥ mayā īritam tvam
api atra abhisaṃbuddhaḥ katham vā manyate bhavān
27. Dear son, I have explained this distinction between the mind and the intellect. How do you, who are also enlightened in this matter, consider it?
युधिष्ठिर उवाच ।
अहो बुद्धिमतां श्रेष्ठ शुभा बुद्धिरियं तव ।
विदितं वेदितव्यं ते कस्मान्मामनुपृच्छसि ॥२८॥
28. yudhiṣṭhira uvāca ,
aho buddhimatāṁ śreṣṭha śubhā buddhiriyaṁ tava ,
viditaṁ veditavyaṁ te kasmānmāmanupṛcchasi.
28. yudhiṣṭhiraḥ uvāca aho buddhimatām śreṣṭha śubhā buddhiḥ
iyam tava viditam veditavyam te kasmāt mām anupṛcchasi
28. Yudhiṣṭhira said: 'Oh, best among the intelligent, your intellect (buddhi) is indeed excellent. That which is to be known is already known by you. Why then do you question me?'
सर्वज्ञं त्वां कथं मोह आविशत्स्वर्गवासिनम् ।
एवमद्भुतकर्माणमिति मे संशयो महान् ॥२९॥
29. sarvajñaṁ tvāṁ kathaṁ moha āviśatsvargavāsinam ,
evamadbhutakarmāṇamiti me saṁśayo mahān.
29. sarvajñam tvām katham mohaḥ āviśat svargavāsinam
evam adbhutakarmāṇam iti me saṃśayaḥ mahān
29. How did delusion (moha) enter you, who are omniscient, a resident of heaven, and one whose deeds are so wonderful? This is my great doubt.
सर्प उवाच ।
सुप्रज्ञमपि चेच्छूरमृद्धिर्मोहयते नरम् ।
वर्तमानः सुखे सर्वो नावैतीति मतिर्मम ॥३०॥
30. sarpa uvāca ,
suprajñamapi cecchūramṛddhirmohayate naram ,
vartamānaḥ sukhe sarvo nāvaitīti matirmama.
30. sarpaḥ uvāca suprajñam api cet śūram ṛddhiḥ mohayate
naram vartamānaḥ sukhe sarvaḥ na aveti iti matiḥ mama
30. The Serpent said: 'Prosperity (ṛddhi) can delude a person, even one who is very wise and brave. My understanding (mati) is that anyone living in happiness (sukha) does not grasp this fact.'
सोऽहमैश्वर्यमोहेन मदाविष्टो युधिष्ठिर ।
पतितः प्रतिसंबुद्धस्त्वां तु संबोधयाम्यहम् ॥३१॥
31. so'hamaiśvaryamohena madāviṣṭo yudhiṣṭhira ,
patitaḥ pratisaṁbuddhastvāṁ tu saṁbodhayāmyaham.
31. saḥ aham aiśvaryamohena madāviṣṭaḥ yudhiṣṭhira
patitaḥ pratisambuddhaḥ tvām tu sambodhayāmi aham
31. Therefore, I, O Yudhiṣṭhira, deluded by the enchantment of power and filled with arrogance, fell. Now, having come to my senses, I enlighten you.
कृतं कार्यं महाराज त्वया मम परंतप ।
क्षीणः शापः सुकृच्छ्रो मे त्वया संभाष्य साधुना ॥३२॥
32. kṛtaṁ kāryaṁ mahārāja tvayā mama paraṁtapa ,
kṣīṇaḥ śāpaḥ sukṛcchro me tvayā saṁbhāṣya sādhunā.
32. kṛtam kāryam mahārāja tvayā mama paraṃtapa kṣīṇaḥ
śāpaḥ sukṛcchraḥ me tvayā sambhāṣya sādhunā
32. O great king, O tormentor of foes, my task has been accomplished by you. My exceedingly difficult curse (śāpa) is now diminished because I conversed with you, a virtuous person.
अहं हि दिवि दिव्येन विमानेन चरन्पुरा ।
अभिमानेन मत्तः सन्कंचिन्नान्यमचिन्तयम् ॥३३॥
33. ahaṁ hi divi divyena vimānena caranpurā ,
abhimānena mattaḥ sankaṁcinnānyamacintayam.
33. aham hi divi divyena vimānena caran purā
abhimānena mattaḥ san kañcit na anyam acintayam
33. Indeed, in the past, I used to traverse the heavens in a divine aircraft. Being intoxicated with arrogance (abhimāna), I considered no one else.
ब्रह्मर्षिदेवगन्धर्वयक्षराक्षसकिंनराः ।
करान्मम प्रयच्छन्ति सर्वे त्रैलोक्यवासिनः ॥३४॥
34. brahmarṣidevagandharvayakṣarākṣasakiṁnarāḥ ,
karānmama prayacchanti sarve trailokyavāsinaḥ.
34. brahmarṣidevaga_ndharvayakṣarākṣasakiṃnarāḥ
karān mama prayacchanti sarve trailokyavāsinaḥ
34. All the inhabitants of the three worlds - Brahmin sages (brahmarṣi), gods (deva), Gandharvas, Yakṣas, Rākṣasas, and Kiṃnaras - offer their taxes to me.
चक्षुषा यं प्रपश्यामि प्राणिनं पृथिवीपते ।
तस्य तेजो हराम्याशु तद्धि दृष्टिबलं मम ॥३५॥
35. cakṣuṣā yaṁ prapaśyāmi prāṇinaṁ pṛthivīpate ,
tasya tejo harāmyāśu taddhi dṛṣṭibalaṁ mama.
35. cakṣuṣā yam prapaśyāmi prāṇinam pṛthivīpate
tasya tejaḥ harāmi āśu tat hi dṛṣṭibalam mama
35. O lord of the earth, any living being whom I perceive with my eye, I quickly take away his vital energy (tejas). Indeed, that is the power of my vision.
ब्रह्मर्षीणां सहस्रं हि उवाह शिबिकां मम ।
स मामपनयो राजन्भ्रंशयामास वै श्रियः ॥३६॥
36. brahmarṣīṇāṁ sahasraṁ hi uvāha śibikāṁ mama ,
sa māmapanayo rājanbhraṁśayāmāsa vai śriyaḥ.
36. brahmarṣīṇām sahasram hi uvāha śibikām mama
saḥ mām apanayaḥ rājan bhraṃśayāmāsa vai śriyaḥ
36. Indeed, a thousand brahmin sages (brahmarṣi) carried my palanquin. That improper act, O king, certainly caused me to lose my fortune (śrī).
तत्र ह्यगस्त्यः पादेन वहन्स्पृष्टो मया मुनिः ।
अदृष्टेन ततोऽस्म्युक्तो ध्वंस सर्पेति वै रुषा ॥३७॥
37. tatra hyagastyaḥ pādena vahanspṛṣṭo mayā muniḥ ,
adṛṣṭena tato'smyukto dhvaṁsa sarpeti vai ruṣā.
37. tatra hi agastyaḥ pādena vahan spṛṣṭaḥ mayā muniḥ
adṛṣṭena tataḥ asmi uktaḥ dhvaṃsa sarpa iti vai ruṣā
37. Indeed, there, while carrying (the palanquin), the sage (muni) Agastya was touched by my foot. Then, I was cursed by the unseen (Agastya), who said with anger, "Perish, O snake!"
ततस्तस्माद्विमानाग्रात्प्रच्युतश्च्युतभूषणः ।
प्रपतन्बुबुधेऽऽत्मानं व्यालीभूतमधोमुखम् ॥३८॥
38. tatastasmādvimānāgrātpracyutaścyutabhūṣaṇaḥ ,
prapatanbubudhe''tmānaṁ vyālībhūtamadhomukham.
38. tataḥ tasmāt vimānāgrāt pracyutaḥ cyutabhūṣaṇaḥ
prapatan bubudhe ātmānam vyālībhūtam adhomukham
38. Then, having fallen from the summit of that celestial chariot (vimāna) and with his ornaments (bhūṣaṇa) dropped, he (the speaker) became aware of himself (ātman) as he was falling, transformed into a downward-facing female snake.
अयाचं तमहं विप्रं शापस्यान्तो भवेदिति ।
अज्ञानात्संप्रवृत्तस्य भगवन्क्षन्तुमर्हसि ॥३९॥
39. ayācaṁ tamahaṁ vipraṁ śāpasyānto bhavediti ,
ajñānātsaṁpravṛttasya bhagavankṣantumarhasi.
39. ayācam tam aham vipram śāpasya antaḥ bhavet iti
ajñānāt sampravṛttasya bhagavan kṣantum arhasi
39. I begged that Brahmin, saying, 'May there be an end to this curse!' O revered one, please forgive me, as I acted out of ignorance.
ततः स मामुवाचेदं प्रपतन्तं कृपान्वितः ।
युधिष्ठिरो धर्मराजः शापात्त्वां मोक्षयिष्यति ॥४०॥
40. tataḥ sa māmuvācedaṁ prapatantaṁ kṛpānvitaḥ ,
yudhiṣṭhiro dharmarājaḥ śāpāttvāṁ mokṣayiṣyati.
40. tataḥ saḥ mām uvāca idam prapatantam kṛpānvitaḥ
yudhiṣṭhiraḥ dharmarājaḥ śāpāt tvām mokṣayiṣyati
40. Then, filled with compassion, he spoke this to me as I was falling before him: 'Yudhishthira, the king who embodies natural law (dharma), will liberate you from this curse.'
अभिमानस्य घोरस्य बलस्य च नराधिप ।
फले क्षीणे महाराज फलं पुण्यमवाप्स्यसि ॥४१॥
41. abhimānasya ghorasya balasya ca narādhipa ,
phale kṣīṇe mahārāja phalaṁ puṇyamavāpsyasi.
41. abhimānasya ghorasya balasya ca narādhipa
phale kṣīṇe mahārāja phalam puṇyam avāpsyasi
41. O king, when the fruit of your terrible ego (ahaṅkāra) and power is exhausted, O great king, you will obtain a meritorious reward.
ततो मे विस्मयो जातस्तद्दृष्ट्वा तपसो बलम् ।
ब्रह्म च ब्राह्मणत्वं च येन त्वाहमचूचुदम् ॥४२॥
42. tato me vismayo jātastaddṛṣṭvā tapaso balam ,
brahma ca brāhmaṇatvaṁ ca yena tvāhamacūcudam.
42. tataḥ me vismayaḥ jātaḥ tat dṛṣṭvā tapasaḥ balam
brahma ca brāhmaṇatvam ca yena tvām aham acūcudam
42. Then, seeing that power of spiritual practice (tapas), wonder arose in me. Also, I realized the spiritual power (brahma) and Brahminhood by which I had afflicted you.
सत्यं दमस्तपो योगमहिंसा दाननित्यता ।
साधकानि सदा पुंसां न जातिर्न कुलं नृप ॥४३॥
43. satyaṁ damastapo yogamahiṁsā dānanityatā ,
sādhakāni sadā puṁsāṁ na jātirna kulaṁ nṛpa.
43. satyam damaḥ tapaḥ yogam ahiṃsā dānanityatā
sādhakāni sadā puṃsām na jātiḥ na kulam nṛpa
43. O king, truthfulness, self-control, austerity (tapas), spiritual discipline (yoga), non-violence (ahiṃsā), and constant giving are always the means to success for human beings; neither birth nor family lineage are.
अरिष्ट एष ते भ्राता भीमो मुक्तो महाभुजः ।
स्वस्ति तेऽस्तु महाराज गमिष्यामि दिवं पुनः ॥४४॥
44. ariṣṭa eṣa te bhrātā bhīmo mukto mahābhujaḥ ,
svasti te'stu mahārāja gamiṣyāmi divaṁ punaḥ.
44. ariṣṭaḥ eṣaḥ te bhrātā bhīmaḥ muktaḥ mahābhujaḥ
svasti te astu mahārāja gamiṣyāmi divam punaḥ
44. O mighty-armed one (mahābhuja), your brother Bhima is safe and released. May there be well-being (svasti) for you, O great king! I will return to heaven again.
वैशंपायन उवाच ।
इत्युक्त्वाजगरं देहं त्यक्त्वा स नहुषो नृपः ।
दिव्यं वपुः समास्थाय गतस्त्रिदिवमेव ह ॥४५॥
45. vaiśaṁpāyana uvāca ,
ityuktvājagaraṁ dehaṁ tyaktvā sa nahuṣo nṛpaḥ ,
divyaṁ vapuḥ samāsthāya gatastridivameva ha.
45. vaiśaṃpāyanaḥ uvāca iti uktvā ajagaram deham tyaktvā saḥ
nahuṣaḥ nṛpaḥ divyam vapuḥ samāsthāya gataḥ tridivam eva ha
45. Vaiśampaayana said: Having spoken thus and having abandoned the python's body, that king Nahuṣa assumed a divine form and indeed went to heaven.
युधिष्ठिरोऽपि धर्मात्मा भ्रात्रा भीमेन संगतः ।
धौम्येन सहितः श्रीमानाश्रमं पुनरभ्यगात् ॥४६॥
46. yudhiṣṭhiro'pi dharmātmā bhrātrā bhīmena saṁgataḥ ,
dhaumyena sahitaḥ śrīmānāśramaṁ punarabhyagāt.
46. yudhiṣṭhiraḥ api dharmātmā bhrātrā bhīmena saṅgataḥ
dhaumyena sahitaḥ śrīmān āśramam punar abhyagāt
46. Yudhiṣṭhira, the virtuous (dharmātman), accompanied by his brother Bhima and by the glorious Dhaumya, returned to the hermitage (āśrama) again.
ततो द्विजेभ्यः सर्वेभ्यः समेतेभ्यो यथातथम् ।
कथयामास तत्सर्वं धर्मराजो युधिष्ठिरः ॥४७॥
47. tato dvijebhyaḥ sarvebhyaḥ sametebhyo yathātatham ,
kathayāmāsa tatsarvaṁ dharmarājo yudhiṣṭhiraḥ.
47. tataḥ dvijebhyaḥ sarvebhyaḥ sametebhyaḥ yathātatham
kathayāmāsa tat sarvam dharma-rājaḥ yudhiṣṭhiraḥ
47. Then, Yudhishthira, the king of natural law (dharma-rāja), truthfully recounted everything to all the brahmins who had gathered.
तच्छ्रुत्वा ते द्विजाः सर्वे भ्रातरश्चास्य ते त्रयः ।
आसन्सुव्रीडिता राजन्द्रौपदी च यशस्विनी ॥४८॥
48. tacchrutvā te dvijāḥ sarve bhrātaraścāsya te trayaḥ ,
āsansuvrīḍitā rājandraupadī ca yaśasvinī.
48. tat śrutvā te dvijāḥ sarve bhrātaraḥ ca asya te
trayaḥ āsan suvrīḍitāḥ rājan draupadī ca yaśasvinī
48. Hearing that, O King, all those brahmins, along with his three brothers and the glorious Draupadi, became deeply ashamed.
ते तु सर्वे द्विजश्रेष्ठाः पाण्डवानां हितेप्सया ।
मैवमित्यब्रुवन्भीमं गर्हयन्तोऽस्य साहसम् ॥४९॥
49. te tu sarve dvijaśreṣṭhāḥ pāṇḍavānāṁ hitepsayā ,
maivamityabruvanbhīmaṁ garhayanto'sya sāhasam.
49. te tu sarve dvija-śreṣṭhāḥ pāṇḍavānām hita-īpsayā
mā evam iti abruvan bhīmam garhayantaḥ asya sāhasam
49. However, all those foremost among brahmins, desiring the welfare of the Pandavas, told Bhima, "Never again like this!" condemning his rash act.
पाण्डवास्तु भयान्मुक्तं प्रेक्ष्य भीमं महाबलम् ।
हर्षमाहारयां चक्रुर्विजह्रुश्च मुदा युताः ॥५०॥
50. pāṇḍavāstu bhayānmuktaṁ prekṣya bhīmaṁ mahābalam ,
harṣamāhārayāṁ cakrurvijahruśca mudā yutāḥ.
50. pāṇḍavāḥ tu bhayāt muktam prekṣya bhīmam mahābalam
harṣam āhārayām cakruḥ vijahruḥ ca mudā yutāḥ
50. But the Pandavas, seeing the mighty Bhima liberated from fear, rejoiced greatly and amused themselves with delight.