Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

वाल्मीकि-रामायणम्       vālmīki-rāmāyaṇam - book-5, chapter-45

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
सेनापतीन्पञ्च स तु प्रमापितान् हनूमता सानुचरान् सवाहनान् ।
समीक्ष्य राजा समरोद्धतोन्मुखं कुमारमक्षं प्रसमैक्षताक्षतम् ॥१॥
1. senāpatīnpañca sa tu pramāpitān hanūmatā sānucarān savāhanān ,
samīkṣya rājā samaroddhatonmukhaṃ kumāramakṣaṃ prasamaikṣatākṣatam.
1. senāpatīn pañca saḥ tu pramāpitān
hanumatā sānucarān savāhanān samīkṣya
rājā samara uddhata unmukham
kumāram akṣam pra sam aikṣata akṣatam
1. saḥ rājā tu hanumatā pramāpitān
pañca sānucarān savāhanān senāpatīn
samīkṣya akṣatam samaroddhatonmukham
kumāram akṣam prasamaiṣata
1. But the king (Rāvaṇa), having witnessed five army commanders, along with their attendants and mounts, caused to be killed by Hanuman, beheld Prince Akṣa, who was unharmed and stood with a face uplifted and eager for battle.
स तस्य दृष्ट्यर्पणसंप्रचोदितः प्रतापवान् काञ्चनचित्रकार्मुकः ।
समुत्पपाताथ सदस्युदीरितो द्विजातिमुख्यैर्हविषेव पावकः ॥२॥
2. sa tasya dṛṣṭyarpaṇasaṃpracoditaḥ pratāpavān kāñcanacitrakārmukaḥ ,
samutpapātātha sadasyudīrito dvijātimukhyairhaviṣeva pāvakaḥ.
2. saḥ tasya dṛṣṭyarpaṇasaṃpracoditaḥ
pratāpavān kāñcanacitrakārmukaḥ
samutpapāta atha sadasi udīritaḥ
dvijātimukhyaiḥ haviṣā iva pāvakaḥ
2. tasya dṛṣṭyarpaṇasaṃpracoditaḥ
pratāpavān kāñcanacitrakārmukaḥ saḥ
atha sadasi udīritaḥ dvijātimukhyaiḥ
haviṣā iva pāvakaḥ samutpapāta
2. Impelled by his father's gaze, that mighty one, adorned with a golden, embellished bow, then rose up in the assembly. He was like fire (pāvakaḥ) roused by the chief among the twice-born (dvijātimukhyaiḥ) with offerings.
ततो महद्बालदिवाकरप्रभं प्रतप्तजाम्बूनदजालसंततम् ।
रथां समास्थाय ययौ स वीर्यवान्महाहरिं तं प्रति नैरृतर्षभः ॥३॥
3. tato mahadbāladivākaraprabhaṃ prataptajāmbūnadajālasaṃtatam ,
rathāṃ samāsthāya yayau sa vīryavānmahāhariṃ taṃ prati nairṛtarṣabhaḥ.
3. tataḥ mahat bāladivākaraprabham
prataptajāmbūnadajālasaṃtatam ratham
samāsthāya yayau saḥ vīryavān
mahāharim tam prati nairṛtarṣabhaḥ
3. tataḥ saḥ vīryavān nairṛtarṣabhaḥ
bāladivākaraprabham
prataptajāmbūnadajālasaṃtatam mahat ratham
samāsthāya tam mahāharim prati yayau
3. Then, that valorous chief of the Rākṣasas (nairṛtarṣabhaḥ), having mounted a grand chariot – which shone like the rising sun and was covered with a mesh of gleaming molten gold – proceeded towards that great monkey.
ततस्तपःसंग्रहसंचयार्जितं प्रतप्तजाम्बूनदजालशोभितम् ।
पताकिनं रत्नविभूषितध्वजं मनोजवाष्टाश्ववरैः सुयोजितम् ॥४॥
4. tatastapaḥsaṃgrahasaṃcayārjitaṃ prataptajāmbūnadajālaśobhitam ,
patākinaṃ ratnavibhūṣitadhvajaṃ manojavāṣṭāśvavaraiḥ suyojitam.
4. tataḥ tapaḥsaṃgrahasaṃcayārjitam
prataptajāmbūnadajālaśobhitam
patākinam ratnavibhūṣitadhvajam
manojavāṣṭāśvavaraiḥ suyojitam
4. tataḥ tapaḥsaṃgrahasaṃcayārjitam
prataptajāmbūnadajālaśobhitam
patākinam ratnavibhūṣitadhvajam
manojavāṣṭāśvavaraiḥ suyojitam
4. It was a chariot acquired through accumulated spiritual merit (tapas), splendidly adorned with a network of molten gold, bearing banners, and with a jeweled standard, expertly drawn by eight excellent horses swift as thought.
सुरासुराधृष्यमसंगचारिणं रविप्रभं व्योमचरं समाहितम् ।
सतूणमष्टासिनिबद्धबन्धुरं यथाक्रमावेशितशक्तितोमरम् ॥५॥
5. surāsurādhṛṣyamasaṃgacāriṇaṃ raviprabhaṃ vyomacaraṃ samāhitam ,
satūṇamaṣṭāsinibaddhabandhuraṃ yathākramāveśitaśaktitomaram.
5. surāsurādhṛṣyam asaṅgacāriṇam
raviprabham vyomacaram samāhitam
satūṇam aṣṭāsinibaddhabandhuram
yathākramāveśitaśaktitomaram
5. surāsurādhṛṣyam asaṅgacāriṇam
raviprabham vyomacaram samāhitam
satūṇam aṣṭāsinibaddhabandhuram
yathākramāveśitaśaktitomaram
5. This chariot was invincible to gods and demons, moving unimpededly in the sky, radiant as the sun, and well-equipped. It was furnished with quivers, secured with eight curved swords, and had javelins and lances properly arranged.
विराजमानं प्रतिपूर्णवस्तुना सहेमदाम्ना शशिसूर्यवर्वसा ।
दिवाकराभं रथमास्थितस्ततः स निर्जगामामरतुल्यविक्रमः ॥६॥
6. virājamānaṃ pratipūrṇavastunā sahemadāmnā śaśisūryavarvasā ,
divākarābhaṃ rathamāsthitastataḥ sa nirjagāmāmaratulyavikramaḥ.
6. virājamānam pratipūrṇavastunā
sahemadāmnā śaśisūryavarvasā
divākarābham ratham āsthitaḥ tataḥ
saḥ nirjagāma amaratulyavikramaḥ
6. saḥ amaratulyavikramaḥ tataḥ
divākarābham virājamānam
pratipūrṇavastunā sahemadāmnā śaśisūryavarvasā
ratham āsthitaḥ nirjagāma
6. Then, he, whose valor was equal to that of the gods, having mounted his chariot - which was resplendent, filled with abundant treasures, adorned with golden garlands, shining with the splendor of the moon and sun, and radiant like the sun itself - set forth from there.
स पूरयन् खं च महीं च साचलां तुरंगमतङ्गमहारथस्वनैः ।
बलैः समेतैः स हि तोरणस्थितं समर्थमासीनमुपागमत् कपिम् ॥७॥
7. sa pūrayan khaṃ ca mahīṃ ca sācalāṃ turaṃgamataṅgamahārathasvanaiḥ ,
balaiḥ sametaiḥ sa hi toraṇasthitaṃ samarthamāsīnamupāgamat kapim.
7. saḥ pūrayan kham ca mahīm ca sācalām
turaṅgamataṅgamahārathasvanaiḥ
balaiḥ sametaiḥ saḥ hi toraṇasthitam
samartham āsīnam upāgamat kapim
7. saḥ balaiḥ sametaiḥ
turaṅgamataṅgamahārathasvanaiḥ kham ca sācalām
mahīm ca pūrayan hi toraṇasthitam
samartham āsīnam kapim upāgamat
7. Filling both the sky and the mountainous earth with the sounds of horses, elephants, and great chariots, he, accompanied by his forces, indeed approached the mighty monkey (kapi) who was seated at the gate.
स तं समासाद्य हरिं हरीक्षणो युगान्तकालाग्निमिव प्रजाक्षये ।
अवस्थितं विस्मितजातसंभ्रमः समैक्षताक्षो बहुमानचक्षुषा ॥८॥
8. sa taṃ samāsādya hariṃ harīkṣaṇo yugāntakālāgnimiva prajākṣaye ,
avasthitaṃ vismitajātasaṃbhramaḥ samaikṣatākṣo bahumānacakṣuṣā.
8. saḥ tam samāsādya harim harīkṣaṇaḥ
yugāntakālāgnim iva prajākṣaye
avasthitam vismitajātasaṃbhramaḥ
samaikṣata akṣaḥ bahumānacakṣuṣā
8. harīkṣaṇaḥ vismitajātasaṃbhramaḥ
akṣaḥ prajākṣaye yugāntakālāgnim
iva avasthitam tam harim
samāsādya bahumānacakṣuṣā samaikṣata
8. Having approached that monkey, who stood like the fire of cosmic dissolution (yugāntakālāgni) at the destruction of beings, Akṣa, fierce-eyed and filled with wonder and agitation, gazed upon him with eyes full of great respect.
स तस्य वेगं च कपेर्महात्मनः पराक्रमं चारिषु पार्थिवात्मजः ।
विचारयन् खं च बलं महाबलो हिमक्षये सूर्य इवाभिवर्धते ॥९॥
9. sa tasya vegaṃ ca kapermahātmanaḥ parākramaṃ cāriṣu pārthivātmajaḥ ,
vicārayan khaṃ ca balaṃ mahābalo himakṣaye sūrya ivābhivardhate.
9. saḥ tasya vegam ca kapeḥ mahātmanaḥ
parākramam ca ariṣu pārthivātmajaḥ
vicārayan kham ca balam mahābalaḥ
himakṣaye sūryaḥ iva abhivardhate
9. saḥ mahābalaḥ pārthivātmajaḥ tasya
mahātmanaḥ kapeḥ ariṣu vegam ca
parākramam ca kham ca balam ca vicārayan
himakṣaye sūryaḥ iva abhivardhate
9. That greatly powerful son of the king, pondering the speed and valor of that great-souled monkey (kapi) among his enemies, and also considering the sky and his own strength, grew (in resolve), like the sun increases in power at the end of winter.
स जातमन्युः प्रसमीक्ष्य विक्रमं स्थिरः स्थितः संयति दुर्निवारणम् ।
समाहितात्मा हनुमन्तमाहवे प्रचोदयामास शरैस्त्रिभिः शितैः ॥१०॥
10. sa jātamanyuḥ prasamīkṣya vikramaṃ sthiraḥ sthitaḥ saṃyati durnivāraṇam ,
samāhitātmā hanumantamāhave pracodayāmāsa śaraistribhiḥ śitaiḥ.
10. saḥ jātamanuḥ prasamīkṣya vikramam
sthiraḥ sthitaḥ saṃyati durnivāraṇam
samāhitātmā hanumantam āhave
pracodayāmāsa śaraiḥ tribhiḥ śitaiḥ
10. Having become enraged, and observing Hanuman's irresistible valor (vikrama) in battle, he stood firm and with a composed mind (samāhitātmā). He then attacked Hanuman in the encounter with three sharp arrows.
ततः कपिं तं प्रसमीक्ष्य गर्वितं जितश्रमं शत्रुपराजयोर्जितम् ।
अवैक्षताक्षः समुदीर्णमानसः सबाणपाणिः प्रगृहीतकार्मुकः ॥११॥
11. tataḥ kapiṃ taṃ prasamīkṣya garvitaṃ jitaśramaṃ śatruparājayorjitam ,
avaikṣatākṣaḥ samudīrṇamānasaḥ sabāṇapāṇiḥ pragṛhītakārmukaḥ.
11. tataḥ kapim tam prasamīkṣya garvitam
jitaśramam śatruparājayorjitam
avaikṣata akṣaḥ samudīrṇamānasaḥ
sabāṇapāṇiḥ pragṛhītakārmukaḥ
11. Then Akṣa, his mind agitated and his spirit roused (samudīrṇamānasa), holding an arrow in his hand (sabāṇapāṇi) and having grasped his bow (pragṛhītakārmuka), observed that monkey (Hanuman), who was confident, tireless, and empowered by the defeat of his enemies.
स हेमनिष्काङ्गदचारुकुण्डलः समाससादाशु पराक्रमः कपिम् ।
तयोर्बभूवाप्रतिमः समागमः सुरासुराणामपि संभ्रमप्रदः ॥१२॥
12. sa hemaniṣkāṅgadacārukuṇḍalaḥ samāsasādāśu parākramaḥ kapim ,
tayorbabhūvāpratimaḥ samāgamaḥ surāsurāṇāmapi saṃbhramapradaḥ.
12. saḥ hemaniṣkāṅgadacārukuṇḍalaḥ
samāsasāda āśu parākramaḥ kapim
tayoḥ babhūva apratimaḥ samāgamaḥ
surāsurāṇām api saṃbhramapradaḥ
12. That valorous Akṣa, adorned with golden necklaces, armlets, and beautiful earrings, quickly approached the monkey (Hanuman). The encounter between the two was unequalled, causing awe (saṃbhrama) even among gods and demons.
ररास भूमिर्न तताप भानुमान् ववौ न वायुः प्रचचाल चाचलः ।
कपेः कुमारस्य च वीक्ष्य संयुगं ननाद च द्यौरुदधिश्च चुक्षुभे ॥१३॥
13. rarāsa bhūmirna tatāpa bhānumān vavau na vāyuḥ pracacāla cācalaḥ ,
kapeḥ kumārasya ca vīkṣya saṃyugaṃ nanāda ca dyaurudadhiśca cukṣubhe.
13. rarāsa bhūmiḥ na tatāpa bhānumān
vavau na vāyuḥ pracacāla ca acalaḥ
kapeḥ kumārasya ca vīkṣya saṃyugam
nanāda ca dyauḥ udadhiḥ ca cukṣubhe
13. The earth vibrated (rarāsa), the sun (bhānumān) did not blaze, the wind (vāyu) did not blow, and the mountains shook. Observing the fierce battle (saṃyuga) between the monkey (Hanuman) and the young prince (Akṣa), the sky roared and the ocean became agitated.
ततः स वीरः सुमुखान्पतत्रिणः सुवर्णपुङ्खान् सविषानिवोरगान् ।
समाधिसंयोगविमोक्षतत्त्वविच्छरानथ त्रीन् कपिमूर्ध्न्यपातयत् ॥१४॥
14. tataḥ sa vīraḥ sumukhānpatatriṇaḥ suvarṇapuṅkhān saviṣānivoragān ,
samādhisaṃyogavimokṣatattvaviccharānatha trīn kapimūrdhnyapātayat.
14. tataḥ saḥ vīraḥ sumukhān patatriṇaḥ
suvarṇapuṅkhān saviṣān iva uragān
samādhi-saṃyoga-vimokṣa-tattva-vit
śarān atha trīn kapi-mūrdhni apātayat
14. tataḥ atha saḥ vīraḥ
samādhi-saṃyoga-vimokṣa-tattva-vit trīn sumukhān
patatriṇaḥ suvarṇapuṅkhān saviṣān
uragān iva śarān kapi-mūrdhni apātayat
14. Then, that hero (Indrajit), who knew the essence of concentrating, aiming, and releasing arrows, thereupon shot three sharp, gold-feathered arrows, like venomous serpents, directly into the monkey's (Hanuman's) head.
स तैः शरैर्मूर्ध्नि समं निपातितैः क्षरन्नसृग्दिग्धविवृत्तलोचनः ।
नवोदितादित्यनिभः शरांशुमान् व्यराजतादित्य इवांशुमालिकः ॥१५॥
15. sa taiḥ śarairmūrdhni samaṃ nipātitaiḥ kṣarannasṛgdigdhavivṛttalocanaḥ ,
navoditādityanibhaḥ śarāṃśumān vyarājatāditya ivāṃśumālikaḥ.
15. saḥ taiḥ śaraiḥ mūrdhni samam nipātitaiḥ
kṣarat-asṛk-digdha-vivṛtta-locanaḥ
nava-udita-āditya-nibhaḥ śara-aṃśumān
vyarājat ādityaḥ iva aṃśumālikaḥ
15. saḥ taiḥ śaraiḥ mūrdhni samam nipātitaiḥ
kṣarat-asṛk-digdha-vivṛtta-locanaḥ
nava-udita-āditya-nibhaḥ śara-aṃśumān
vyarājat ādityaḥ iva aṃśumālikaḥ
15. Struck simultaneously on the head by those arrows, his rolling eyes smeared with flowing blood, he (Hanuman) resembled the newly risen sun. Radiant with arrows like rays, he shone like the sun with its garland of rays.
ततः स पिङ्गाधिपमन्त्रिसत्तमः समीक्ष्य तं राजवरात्मजं रणे ।
उदग्रचित्रायुधचित्रकार्मुकं जहर्ष चापूर्यत चाहवोन्मुखः ॥१६॥
16. tataḥ sa piṅgādhipamantrisattamaḥ samīkṣya taṃ rājavarātmajaṃ raṇe ,
udagracitrāyudhacitrakārmukaṃ jaharṣa cāpūryata cāhavonmukhaḥ.
16. tataḥ saḥ piṅga-adhipa-mantri-sattamaḥ
samīkṣya tam rāja-vara-ātmajam raṇe
udagra-citra-āyudha-citra-kārmukam
jaharṣa ca āpūryata ca āhava-unmukhaḥ
16. tataḥ saḥ piṅga-adhipa-mantri-sattamaḥ
raṇe tam rāja-vara-ātmajam
udagra-citra-āyudha-citra-kārmukam samīkṣya
jaharṣa ca āpūryata ca āhava-unmukhaḥ
16. Then Hanuman, the supreme minister of the monkey king, upon seeing Indrajit, the son of the great king, in battle, with his formidable and wondrous weapons and amazing bow, rejoiced and was filled with eagerness for the fight.
स मन्दराग्रस्थ इवांशुमाली विवृद्धकोपो बलवीर्यसंयुतः ।
कुमारमक्षं सबलं सवाहनं ददाह नेत्राग्निमरीचिभिस्तदा ॥१७॥
17. sa mandarāgrastha ivāṃśumālī vivṛddhakopo balavīryasaṃyutaḥ ,
kumāramakṣaṃ sabalaṃ savāhanaṃ dadāha netrāgnimarīcibhistadā.
17. saḥ mandara-agra-sthaḥ iva aṃśumālī
vivṛddha-kopaḥ bala-vīrya-saṃyutaḥ
kumāram akṣam sa-balam sa-vāhanam
dadāha netra-agni-marīcibhiḥ tadā
17. tadā saḥ vivṛddha-kopaḥ bala-vīrya-saṃyutaḥ
mandara-agra-sthaḥ aṃśumālī
iva netra-agni-marīcibhiḥ kumāram
akṣam sa-balam sa-vāhanam dadāha
17. Then, Hanuman, with wrath greatly increased and endowed with strength and prowess, like the sun positioned on the peak of Mount Mandara, at that moment burned Prince Akṣa, together with his army and chariots, by the fiery rays from his eyes.
ततः स बाणासनशक्रकार्मुकः शरप्रवर्षो युधि राक्षसाम्बुदः ।
शरान्मुमोचाशु हरीश्वराचले बलाहको वृष्टिमिवाचलोत्तमे ॥१८॥
18. tataḥ sa bāṇāsanaśakrakārmukaḥ śarapravarṣo yudhi rākṣasāmbudaḥ ,
śarānmumocāśu harīśvarācale balāhako vṛṣṭimivācalottame.
18. tataḥ saḥ bāṇāśanaśakrakārmukaḥ
śarapravarṣaḥ yudhi rākṣasāmbudaḥ
śarān mumoca āśu harīśvarācale
balāhakaḥ vṛṣṭim iva acalottame
18. Then, that demon-cloud, wielding a bow like Indra's rainbow and showering arrows in battle, swiftly discharged arrows upon Hanumān, who stood like a towering mountain. He did this just as a rain cloud pours rain upon the highest mountain peak.
ततः कपिस्तं रणचण्डविक्रमं विवृद्धतेजोबलवीर्यसायकम् ।
कुमारमक्षं प्रसमीक्ष्य संयुगे ननाद हर्षाद्घनतुल्यविक्रमः ॥१९॥
19. tataḥ kapistaṃ raṇacaṇḍavikramaṃ vivṛddhatejobalavīryasāyakam ,
kumāramakṣaṃ prasamīkṣya saṃyuge nanāda harṣādghanatulyavikramaḥ.
19. tataḥ kapiḥ tam raṇacaṇḍavikramam
vivṛddhatejobalavīryasāyakam
kumāram akṣam prasamīkṣya saṃyuge
nanāda harṣāt ghanatulyavikramaḥ
19. Then, the monkey (kapi), Hanumān, having thoroughly observed in battle that young prince Akṣa - who displayed fierce valor in combat and whose energy, strength, and courage were augmented by his arrows - roared with joy, his own prowess like a thunderous cloud.
स बालभावाद् युधि वीर्यदर्पितः प्रवृद्धमन्युः क्षतजोपमेक्षणः ।
समाससादाप्रतिमं रणे कपिं गजो महाकूपमिवावृतं तृणैः ॥२०॥
20. sa bālabhāvād yudhi vīryadarpitaḥ pravṛddhamanyuḥ kṣatajopamekṣaṇaḥ ,
samāsasādāpratimaṃ raṇe kapiṃ gajo mahākūpamivāvṛtaṃ tṛṇaiḥ.
20. saḥ bālabhāvāt yudhi vīryadarpitaḥ
pravṛddhamanyuḥ kṣatajopamekṣaṇaḥ
samāsasāda apratimam raṇe kapim
gajaḥ mahākūpam iva āvṛtam tṛṇaiḥ
20. Due to his youthfulness (bālabhāva), and filled with pride in his valor (vīrya) in battle, his anger (manyu) greatly intensified, and his eyes resembled blood. He (Akṣa Kumāra) advanced towards the peerless monkey (kapi), Hanumān, in combat, just as an elephant approaches a deep well concealed by grass.
स तेन बाणैः प्रसभं निपातितैश्चकार नादं घननादनिःस्वनः ।
समुत्पपाताशु नभः स मारुतिर्भुजोरुविक्षेपण घोरदर्शनः ॥२१॥
21. sa tena bāṇaiḥ prasabhaṃ nipātitaiścakāra nādaṃ ghananādaniḥsvanaḥ ,
samutpapātāśu nabhaḥ sa mārutirbhujoruvikṣepaṇa ghoradarśanaḥ.
21. saḥ tena bāṇaiḥ prasabham nipātitaiḥ
cakāra nādam ghananādaniḥsvanaḥ
samutpapāta āśu nabhaḥ saḥ
mārutiḥ bhujoruviṣepaṇaghoradarśanaḥ
21. Despite being violently struck by his (Akṣa's) arrows, he (Hanumān) emitted a roar like the thunderous sound of a cloud. That Hanumān (māruti) then swiftly leapt into the sky, his appearance terrifying due to the vigorous flinging of his arms and thighs.
समुत्पतन्तं समभिद्रवद्बली स राक्षसानां प्रवरः प्रतापवान् ।
रथी रथश्रेष्ठतमः किरञ् शरैः पयोधरः शैलमिवाश्मवृष्टिभिः ॥२२॥
22. samutpatantaṃ samabhidravadbalī sa rākṣasānāṃ pravaraḥ pratāpavān ,
rathī rathaśreṣṭhatamaḥ kirañ śaraiḥ payodharaḥ śailamivāśmavṛṣṭibhiḥ.
22. samutpatantam samabhidravat balī saḥ
rākṣasānām pravaraḥ pratāpavān
rathī rathaśreṣṭhatamaḥ kiran śaraiḥ
payodharaḥ śailam iva aśmavṛṣṭibhiḥ
22. saḥ balī pratāpavān rākṣasānām pravaraḥ
rathaśreṣṭhatamaḥ rathī
samutpatantam samabhidravat śaraiḥ kiran
payodharaḥ śailam aśmavṛṣṭibhiḥ iva
22. That powerful, valorous, and foremost of the rākṣasas, the most excellent charioteer, rushed towards [Hanuman] who was leaping up, showering him with arrows, just as a cloud showers stones upon a mountain.
स ताञ् शरांस्तस्य विमोक्षयन् कपिश्चचार वीरः पथि वायुसेविते ।
शरान्तरे मारुतवद्विनिष्पतन्मनोजवः संयति चण्डविक्रमः ॥२३॥
23. sa tāñ śarāṃstasya vimokṣayan kapiścacāra vīraḥ pathi vāyusevite ,
śarāntare mārutavadviniṣpatanmanojavaḥ saṃyati caṇḍavikramaḥ.
23. saḥ tān śarān tasya vimokṣayan
kapiḥ cacāra vīraḥ pathi vāyusevite
śarāntare mārutavat viniṣpatan
manojavaḥ saṃyati caṇḍavikramaḥ
23. saḥ vīraḥ kapiḥ tasyā tān śarān vimokṣayan vāyusevite pathi cacāra.
śarāntare mārutavat viniṣpatan manojavaḥ caṇḍavikramaḥ saṃyati [cacāra]
23. That heroic monkey (kapi), Hanuman, avoiding those arrows of his [Akṣa's], moved through the aerial path. Darting between the arrows like the wind, he was swift as thought and of fierce valor in battle.
तमात्तबाणासनमाहवोन्मुखं खमास्तृणन्तं विविधैः शरोत्तमैः ।
अवैक्षताक्षं बहुमानचक्षुषा जगाम चिन्तां च स मारुतात्मजः ॥२४॥
24. tamāttabāṇāsanamāhavonmukhaṃ khamāstṛṇantaṃ vividhaiḥ śarottamaiḥ ,
avaikṣatākṣaṃ bahumānacakṣuṣā jagāma cintāṃ ca sa mārutātmajaḥ.
24. tam āttabāṇāsanam āhavonmukham kham
āstṛṇantam vividhaiḥ śarottamaiḥ
avaikṣata akṣam bahumānacakṣuṣā
jagāma cintām ca saḥ mārutātmajaḥ
24. saḥ mārutātmajaḥ bahumānacakṣuṣā
akṣam tam āttabāṇāsanam āhavonmukham
vividhaiḥ śarottamaiḥ kham
āstṛṇantam avaikṣata ca cintām jagāma
24. The son of Maruta (mārutātmaja), Hanuman, observed Akṣa, who had taken up his bow and was eager for battle, covering the sky with various excellent arrows. He gazed at him with eyes full of respect, and then also experienced worry.
ततः शरैर्भिन्नभुजान्तरः कपिः कुमारवर्येण महात्मना नदन् ।
महाभुजः कर्मविशेषतत्त्वविद्विचिन्तयामास रणे पराक्रमम् ॥२५॥
25. tataḥ śarairbhinnabhujāntaraḥ kapiḥ kumāravaryeṇa mahātmanā nadan ,
mahābhujaḥ karmaviśeṣatattvavidvicintayāmāsa raṇe parākramam.
25. tataḥ śaraiḥ bhinnabhujāntaraḥ
kapiḥ kumāravarayeṇa mahātmanā
nadan mahābhujaḥ karmaviśeṣatattvavit
vicintayāmāsa raṇe parākramam
25. tataḥ śaraiḥ bhinnabhujāntaraḥ
kumāravarayeṇa mahātmanā [tāḍitaḥ]
nadan mahābhujaḥ karmaviśeṣatattvavit
kapiḥ raṇe parākramam vicintayāmāsa
25. Then Hanuman (kapi), his chest pierced by the arrows of that great-souled, excellent prince (Akṣakumāra), let out a roar. That mighty-armed one, who understood the true nature of specific actions (karma) and strategies, pondered his prowess (parākrama) in battle.
अबालवद्बालदिवाकरप्रभः करोत्ययं कर्म महन्महाबलः ।
न चास्य सर्वाहवकर्मशोभिनः प्रमापणे मे मतिरत्र जायते ॥२६॥
26. abālavadbāladivākaraprabhaḥ karotyayaṃ karma mahanmahābalaḥ ,
na cāsya sarvāhavakarmaśobhinaḥ pramāpaṇe me matiratra jāyate.
26. abālavat bāladivākaraprabhaḥ
karoti ayam karma mahat mahābalaḥ
na ca asya sarvāhavakarmaśobhinaḥ
pramāpaṇe me matiḥ atra jāyate
26. ayam abālavat bāladivākaraprabhaḥ
mahābalaḥ mahat karma karoti
ca asya sarvāhavakarmaśobhinaḥ
pramāpaṇe me matiḥ atra na jāyate
26. This greatly powerful one, who is not child-like but possesses the radiance of the morning sun, performs mighty actions (karma). And my mind does not incline here towards destroying him, who shines in all actions of combat.
अयं महात्मा च महांश्च वीर्यतः समाहितश्चातिसहश्च संयुगे ।
असंशयं कर्मगुणोदयादयं सनागयक्षैर्मुनिभिश्च पूजितः ॥२७॥
27. ayaṃ mahātmā ca mahāṃśca vīryataḥ samāhitaścātisahaśca saṃyuge ,
asaṃśayaṃ karmaguṇodayādayaṃ sanāgayakṣairmunibhiśca pūjitaḥ.
27. ayam mahātmā ca mahān ca vīryataḥ
samāhitaḥ ca atisahaḥ ca saṃyuge
asaṃśayam karmaguṇodayāt ayam
sa-nāga-yakṣaiḥ munibhiḥ ca pūjitaḥ
27. ayam mahātmā ca vīryataḥ mahān ca
saṃyuge samāhitaḥ ca atisahaḥ ca
asaṃśayam ayam karmaguṇodayāt
sa-nāga-yakṣaiḥ ca munibhiḥ pūjitaḥ
27. This one is a noble soul (mahātmā), and great in valor. He is composed and exceptionally enduring in battle. Undoubtedly, due to the manifestation of his excellent actions (karma) and qualities, he is revered by the Nāgas, Yakṣas, and sages (muni).
पराक्रमोत्साहविवृद्धमानसः समीक्षते मां प्रमुखागतः स्थितः ।
पराक्रमो ह्यस्य मनांसि कम्पयेत् सुरासुराणामपि शीघ्रकारिणः ॥२८॥
28. parākramotsāhavivṛddhamānasaḥ samīkṣate māṃ pramukhāgataḥ sthitaḥ ,
parākramo hyasya manāṃsi kampayet surāsurāṇāmapi śīghrakāriṇaḥ.
28. parākramotsāhavivṛddhamānasaḥ
samīkṣate mām pramukha-āgataḥ sthitaḥ
parākramaḥ hi asya manāṃsi kampayet
sura-asurāṇām api śīghrakāriṇaḥ
28. parākramotsāhavivṛddhamānasaḥ
pramukha-āgataḥ sthitaḥ mām samīkṣate
hi asya parākramaḥ śīghrakāriṇaḥ
sura-asurāṇām api manāṃsi kampayet
28. With a mind enhanced by valor and enthusiasm, he stands directly before me, observing. Indeed, his prowess (parākrama) could make the minds of even the swift-acting gods and asuras tremble.
न खल्वयं नाभिभवेदुपेक्षितः पराक्रमो ह्यस्य रणे विवर्धते ।
प्रमापणं त्वेव ममास्य रोचते न वर्धमानो ऽग्निरुपेक्षितुं क्षमः ॥२९॥
29. na khalvayaṃ nābhibhavedupekṣitaḥ parākramo hyasya raṇe vivardhate ,
pramāpaṇaṃ tveva mamāsya rocate na vardhamāno'gnirupekṣituṃ kṣamaḥ.
29. na khalu ayam na abhibhavet upekṣitaḥ
parākramaḥ hi asya raṇe vivardhate
pramāpaṇam tu eva mama asya rocate
na vardhamānaḥ agniḥ upekṣitum kṣamaḥ
29. ayam upekṣitaḥ na khalu na abhibhavet
hi asya parākramaḥ raṇe vivardhate
tu eva asya pramāpaṇam mama rocate
vardhamānaḥ agniḥ upekṣitum na kṣamaḥ
29. Certainly, if this one is neglected, he will not be overpowered; indeed, his prowess (parākrama) grows in battle. Thus, his destruction is indeed agreeable to me, for a growing fire cannot be neglected.
इति प्रवेगं तु परस्य तर्कयन् स्वकर्मयोगं च विधाय वीर्यवान् ।
चकार वेगं तु महाबलस्तदा मतिं च चक्रे ऽस्य वधे महाकपिः ॥३०॥
30. iti pravegaṃ tu parasya tarkayan svakarmayogaṃ ca vidhāya vīryavān ,
cakāra vegaṃ tu mahābalastadā matiṃ ca cakre'sya vadhe mahākapiḥ.
30. iti pravegam tu parasya tarkayan
svakarmayogam ca vidhāya vīryavān
cakāra vegam tu mahābalaḥ tadā
matim ca cakre asya vadhe mahākapiḥ
30. vīryavān mahākapiḥ tu iti parasya pravegam tarkayan ca
svakarmayogam vidhāya tadā vegam cakāra ca asya vadhe matim cakre
30. Thus, considering the great speed of his opponent, and being powerful, (Hanuman) brought into play his own skillful action (karma yoga). The mighty great ape then increased his speed and resolved to kill him.
स तस्य तानष्टहयान्महाजवान् समाहितान्भारसहान् विवर्तने ।
जघान वीरः पथि वायुसेविते तलप्रहालैः पवनात्मजः कपिः ॥३१॥
31. sa tasya tānaṣṭahayānmahājavān samāhitānbhārasahān vivartane ,
jaghāna vīraḥ pathi vāyusevite talaprahālaiḥ pavanātmajaḥ kapiḥ.
31. saḥ tasya tān aṣṭahayān mahājavān
samāhitān bhārasahān vivartane
jaghāna vīraḥ pathi vāyusevite
talaprahālaiḥ pavanātmajaḥ kapiḥ
31. saḥ vīraḥ pavanātmajaḥ kapiḥ tasya
tān aṣṭahayān mahājavān samāhitān
bhārasahān vivartane vāyusevite
pathi talaprahālaiḥ jaghāna
31. The heroic monkey, son of the wind god (Hanuman), struck down those eight extremely swift horses belonging to him (Indrajit) – horses that were well-trained, capable of bearing heavy loads, and resilient in turning – with blows of his palm on the path frequented by the wind.
ततस्तलेनाभिहतो महारथः स तस्य पिङ्गाधिपमन्त्रिनिर्जितः ।
स भग्ननीडः परिमुक्तकूबरः पपात भूमौ हतवाजिरम्बरात् ॥३२॥
32. tatastalenābhihato mahārathaḥ sa tasya piṅgādhipamantrinirjitaḥ ,
sa bhagnanīḍaḥ parimuktakūbaraḥ papāta bhūmau hatavājirambarāt.
32. tataḥ talena abhihataḥ mahārathaḥ
saḥ tasya piṅgādhipamantrinirjitaḥ
saḥ bhagnanīḍaḥ parimuktakūbaraḥ
papāta bhūmau hatavājiḥ ambarāt
32. tataḥ saḥ mahārathaḥ tasya
piṅgādhipamantrinirjitaḥ talena abhihataḥ
saḥ bhagnanīḍaḥ parimuktakūbaraḥ
hatavājiḥ ambarāt bhūmau papāta
32. Then, struck by the palm (of Hanuman), that great charioteer (Indrajit) – vanquished by the minister of the king of monkeys – with his chariot's structure shattered and its yoke detached, fell to the ground from the sky, his horses having been slain.
स तं परित्यज्य महारथो रथं सकार्मुकः खड्गधरः खमुत्पतत् ।
तपोऽभियोगादृषिरुग्रवीर्यवान् विहाय देहं मरुतामिवालयम् ॥३३॥
33. sa taṃ parityajya mahāratho rathaṃ sakārmukaḥ khaḍgadharaḥ khamutpatat ,
tapo'bhiyogādṛṣirugravīryavān vihāya dehaṃ marutāmivālayam.
33. saḥ tam parityajya mahārathaḥ ratham
sakārmukaḥ khaḍgadharaḥ kham
utpatat tapaḥ abhiyogāt ṛṣiḥ ugravīryavān
vihāya deham marutām iva ālayam
33. saḥ mahārathaḥ tam ratham parityajya
sakārmukaḥ khaḍgadharaḥ kham
utpatat ugravīryavān ṛṣiḥ tapaḥ
abhiyogāt deham vihāya marutām ālayam iva
33. That great charioteer (Indrajit), abandoning his chariot, and armed with his bow and sword, sprang up into the sky. (He did so) like a powerful sage who, through severe asceticism (tapas), gives up his body, as if to the abode of the Maruts.
ततः कपिस्तं विचरन्तमम्बरे पतत्रिराजानिलसिद्धसेविते ।
समेत्य तं मारुतवेगविक्रमः क्रमेण जग्राह च पादयोर्दृढम् ॥३४॥
34. tataḥ kapistaṃ vicarantamambare patatrirājānilasiddhasevite ,
sametya taṃ mārutavegavikramaḥ krameṇa jagrāha ca pādayordṛḍham.
34. tataḥ kapiḥ tam vicarantam ambare
patatrirājānilasiddhasevite
sametya tam mārutavegavikramaḥ
krameṇa jagrāha ca pādayoḥ dṛḍham
34. tataḥ mārutavegavikramaḥ kapiḥ
patatrirājānilasiddhasevite
ambare vicarantam tam sametya
krameṇa ca pādayoḥ dṛḍham jagrāha
34. Then, Hanuman, whose valor was like the speed of the wind, approached Akṣakumāra, who was moving through the sky - a realm frequented by kings of birds, wind-gods, and perfected beings (siddhas). He then firmly seized him by the feet.
स तं समाविध्य सहस्रशः कपिर्महोरगं गृह्य इवाण्डजेश्वरः ।
मुमोच वेगात् पितृतुल्यविक्रमो महीतले संयति वानरोत्तमः ॥३५॥
35. sa taṃ samāvidhya sahasraśaḥ kapirmahoragaṃ gṛhya ivāṇḍajeśvaraḥ ,
mumoca vegāt pitṛtulyavikramo mahītale saṃyati vānarottamaḥ.
35. saḥ tam samāvidhya sahasraśaḥ
kapiḥ mahoragam gṛhya iva aṇḍajeśvaraḥ
mumoca vegāt pitṛtulyavikramaḥ
mahītale saṃyati vānarottamaḥ
35. saḥ vānarottamaḥ kapiḥ pitṛtulyavikramaḥ
aṇḍajeśvaraḥ mahoragam
gṛhya iva tam sahasraśaḥ samāvidhya
saṃyati vegāt mahītale mumoca
35. Hanuman, the best of monkeys, whose valor was equal to that of his father, whirled Akṣakumāra around a thousand times, just as the lord of egg-born creatures (Garuda) seizes a great serpent. In that combat, he then swiftly hurled him down onto the ground.
स भग्नबाहूरुकटीशिरो धरः क्षरन्नसृन्निर्मथितास्थिलोचनः ।
स भिन्नसंधिः प्रविकीर्णबन्धनो हतः क्षितौ वायुसुतेन राक्षसः ॥३६॥
36. sa bhagnabāhūrukaṭīśiro dharaḥ kṣarannasṛnnirmathitāsthilocanaḥ ,
sa bhinnasaṃdhiḥ pravikīrṇabandhano hataḥ kṣitau vāyusutena rākṣasaḥ.
36. saḥ bhagnabāhūrūkaṭīśiraḥ dharaḥ
kṣaran asṛk nirmathitāsthilocanaḥ
saḥ bhinnasandhiḥ pravikīrṇabandhanaḥ
hataḥ kṣitau vāyusutena rākṣasaḥ
36. saḥ rākṣasaḥ bhagnabāhūrūkaṭīśiraḥ
dharaḥ kṣaran asṛk nirmathitāsthilocanaḥ
saḥ bhinnasandhiḥ
pravikīrṇabandhanaḥ vāyusutena kṣitau hataḥ
36. The demon (Akṣakumāra) lay killed on the ground by Hanuman, the son of Vayu. His arms, thighs, waist, and head were shattered; blood was oozing, his bones and eyes were crushed, his joints were dislocated, and his bodily structure was scattered.
महाकपिर्भूमितले निपीड्य तं
चकार रक्षोऽधिपतेर्महद्भयम् ॥३७॥
37. mahākapirbhūmitale nipīḍya taṃ
cakāra rakṣo'dhipatermahadbhayam.
37. mahākapiḥ bhūmitale nipīḍya tam
cakāra rakṣas adhipateḥ mahat bhayam
37. mahākapiḥ tam bhūmitale nipīḍya
rakṣas adhipateḥ mahat bhayam cakāra
37. The great monkey (Hanuman), by crushing Akṣakumāra on the ground, caused great fear to Rāvaṇa, the lord of demons.
महर्षिभिश्चक्रचरैर्महाव्रतैः समेत्य भूतैश्च सयक्षपन्नगैः ।
सुरैश्च सेन्द्रैर्भृशजातविस्मयैर्हते कुमारे स कपिर्निरीक्षितः ॥३८॥
38. maharṣibhiścakracarairmahāvrataiḥ sametya bhūtaiśca sayakṣapannagaiḥ ,
suraiśca sendrairbhṛśajātavismayairhate kumāre sa kapirnirīkṣitaḥ.
38. maharṣibhiḥ ca cakracaraiḥ mahāvratāiḥ
sametya bhūtaiḥ ca sa-yakṣa-pannagāiḥ
surāiḥ ca sa-indrāiḥ bhṛśa-jāta-vismayāiḥ
hate kumāre saḥ kapiḥ nirīkṣitaḥ
38. kumāre hate saḥ kapiḥ maharṣibhiḥ
cakracaraiḥ mahāvratāiḥ ca bhūtaiḥ
sa-yakṣa-pannagāiḥ ca sa-indrāiḥ
bhṛśa-jāta-vismayāiḥ surāiḥ ca sametya nirīkṣitaḥ
38. When the prince was slain, that monkey (Hanuman) was gazed upon by great sages who traverse the celestial spheres and observe great vows, and by other beings including yakṣas and nāgas, as well as by the gods along with Indra, all of whom were filled with profound astonishment, having assembled.
निहत्य तं वज्रसुतोपमप्रभं कुमारमक्षं क्षतजोपमेक्षणम् ।
तदेव वीरो ऽभिजगाम तोरणं कृतक्षणः काल इव प्रजाक्षये ॥३९॥
39. nihatya taṃ vajrasutopamaprabhaṃ kumāramakṣaṃ kṣatajopamekṣaṇam ,
tadeva vīro'bhijagāma toraṇaṃ kṛtakṣaṇaḥ kāla iva prajākṣaye.
39. nihatya tam vajra-suta-upama-prabham
kumāram akṣam kṣataja-upama-īkṣaṇam
tat eva vīraḥ abhijagāma toraṇam
kṛta-kṣaṇaḥ kālaḥ iva prajā-kṣaye
39. vīraḥ tam akṣam kumāram
vajra-suta-upama-prabham kṣataja-upama-īkṣaṇam
nihatya prajā-kṣaye kṛta-kṣaṇaḥ
kālaḥ iva tat eva toraṇam abhijagāma
39. Having slain that Prince Akṣa, whose radiance resembled Indra's son and whose eyes were like blood, that hero (Hanuman) then approached the very same archway, like (the cosmic force of) time (kāla) having chosen its moment for the destruction of all creatures.