Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

वाल्मीकि-रामायणम्       vālmīki-rāmāyaṇam - book-1, chapter-30

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
अथ तां रजनीं तत्र कृतार्थौ रामलक्षणौ ।
ऊषतुर्मुदितौ वीरौ प्रहृष्टेनान्तरात्मना ॥१॥
1. atha tāṃ rajanīṃ tatra kṛtārthau rāmalakṣaṇau ,
ūṣaturmuditau vīrau prahṛṣṭenāntarātmanā.
1. atha tām rajanīm tatra kṛtārthau rāmalakṣaṇau
ūṣatuḥ muditau vīrau prahṛṣṭena antarātmanā
1. atha rāmalakṣaṇau kṛtārthau muditau vīrau
prahṛṣṭena antarātmanā tām rajanīm tatra ūṣatuḥ
1. Thereafter, Rama and Lakshmana, having fulfilled their purpose, stayed there that night, joyful heroes with greatly delighted inner selves (ātman).
प्रभातायां तु शर्वर्यां कृतपौर्वाह्णिकक्रियौ ।
विश्वामित्रमृषींश्चान्यान् सहितावभिजग्मतुः ॥२॥
2. prabhātāyāṃ tu śarvaryāṃ kṛtapaurvāhṇikakriyau ,
viśvāmitramṛṣīṃścānyān sahitāvabhijagmatuḥ.
2. prabhātāyām tu śarvaryām kṛtapaurvāhṇikakriyau
viśvāmitram ṛṣīn ca anyān sahitau abhijagmatuḥ
2. tu śarvaryām prabhātāyām kṛtapaurvāhṇikakriyau
sahitau viśvāmitram ca anyān ṛṣīn abhijagmatuḥ
2. And when the night had dawned, having performed their morning rituals, the two of them (Rama and Lakshmana) together approached Vishvamitra and the other sages.
अभिवाद्य मुनिश्रेष्ठं ज्वलन्तमिव पावकम् ।
ऊचतुर्मधुरोदारं वाक्यं मधुरभाषिणौ ॥३॥
3. abhivādya muniśreṣṭhaṃ jvalantamiva pāvakam ,
ūcaturmadhurodāraṃ vākyaṃ madhurabhāṣiṇau.
3. abhivādya muniśreṣṭham jvalantam iva pāvakam
ūcatuḥ madhura udāram vākyam madhurabhāṣiṇau
3. madhurabhāṣiṇau abhivādya jvalantam pāvakam
iva muniśreṣṭham madhuram udāram vākyam ūcatuḥ
3. Having bowed down to the best of sages, who was blazing like a fire, the two sweet-speaking ones spoke sweet and noble words.
इमौ स्वो मुनिशार्दूल किंकरौ समुपस्थितौ ।
आज्ञापय यथेष्टं वै शासनं करवाव किम् ॥४॥
4. imau svo muniśārdūla kiṃkarau samupasthitau ,
ājñāpaya yatheṣṭaṃ vai śāsanaṃ karavāva kim.
4. imau svau muniśārdūla kiṅkarau samupasthitau
ājñāpaya yathā iṣṭam vai śāsanam karavāva kim
4. O muniśārdūla,
imau svau kiṅkarau samupasthitau.
ājñāpaya yatheṣṭam vai.
kim śāsanam karavāva?
4. "O best of sages, these two, your own servants, are present. Command us as you wish. What instruction shall we carry out?"
एवमुक्ते ततस्ताभ्यां सर्व एव महर्षयः ।
विश्वामित्रं पुरस्कृत्य रामं वचनमब्रुवन् ॥५॥
5. evamukte tatastābhyāṃ sarva eva maharṣayaḥ ,
viśvāmitraṃ puraskṛtya rāmaṃ vacanamabruvan.
5. evam ukte tataḥ tābhyām sarve eva maharṣayaḥ
viśvāmitram puraskṛtya rāmam vacanam abruvan
5. tābhyām evam ukte tataḥ sarve eva maharṣayaḥ
viśvāmitram puraskṛtya rāmam vacanam abruvan
5. When this had been spoken by the two (princes), then all the great sages, with Viśvāmitra leading them, addressed Rāma with these words.
मैथिलस्य नरश्रेष्ठ जनकस्य भविष्यति ।
यज्ञः परमधर्मिष्ठस्तत्र यास्यामहे वयम् ॥६॥
6. maithilasya naraśreṣṭha janakasya bhaviṣyati ,
yajñaḥ paramadharmiṣṭhastatra yāsyāmahe vayam.
6. maithilasya naraśreṣṭha janakasya bhaviṣyati
yajñaḥ paramadharmiṣṭhaḥ tatra yāsyāmahe vayam
6. naraśreṣṭha,
maithilasya janakasya paramadharmiṣṭhaḥ yajñaḥ bhaviṣyati.
vayam tatra yāsyāmahe.
6. O best among men, a most righteous sacrificial ritual (yajña) will take place for Janaka, the king of Mithila. We shall go there.
त्वं चैव नरशार्दूल सहास्माभिर्गमिष्यसि ।
अद्भुतं च धनूरत्नं तत्र त्वं द्रष्टुमर्हसि ॥७॥
7. tvaṃ caiva naraśārdūla sahāsmābhirgamiṣyasi ,
adbhutaṃ ca dhanūratnaṃ tatra tvaṃ draṣṭumarhasi.
7. tvam ca eva naraśārdūla saha asmābhiḥ gamiṣyasi
adbhutam ca dhanūratnam tatra tvam draṣṭum arhasi
7. naraśārdūla,
tvam ca eva asmābhiḥ saha gamiṣyasi.
tvam tatra adbhutam ca dhanūratnam draṣṭum arhasi.
7. And you, O tiger among men, will indeed come with us. There, you ought to see that marvelous jewel of a bow.
तद्धि पूर्वं नरश्रेष्ठ दत्तं सदसि दैवतैः ।
अप्रमेयबलं घोरं मखे परमभास्वरम् ॥८॥
8. taddhi pūrvaṃ naraśreṣṭha dattaṃ sadasi daivataiḥ ,
aprameyabalaṃ ghoraṃ makhe paramabhāsvaram.
8. tat hi pūrvam naraśreṣṭha dattam sadasi daivataiḥ
aprameyabalam ghoram makhe paramabhāsvaram
8. naraśreṣṭha,
tat hi pūrvam daivataiḥ sadasi dattam.
(tat) aprameyabalam,
ghoram (ca) makhe paramabhāsvaram (asti).
8. Indeed, O best among men, that (bow) was formerly given by the gods in the assembly. It is of immeasurable strength, formidable, and exceedingly brilliant in the sacrificial ritual (yajña).
नास्य देवा न गन्धर्वा नासुरा न च राक्षसाः ।
कर्तुमारोपणं शक्ता न कथं चन मानुषाः ॥९॥
9. nāsya devā na gandharvā nāsurā na ca rākṣasāḥ ,
kartumāropaṇaṃ śaktā na kathaṃ cana mānuṣāḥ.
9. na asya devāḥ na gandharvāḥ na asurāḥ na ca rākṣasāḥ
kartum āropaṇam śaktāḥ na kathaṃ cana mānuṣāḥ
9. devāḥ gandharvāḥ asurāḥ ca rākṣasāḥ na śaktāḥ
asya āropaṇam kartum na kathaṃ cana mānuṣāḥ
9. Gods, Gandharvas, Asuras, Rākṣasas, and even humans, were in no way capable of stringing this (bow).
धनुषस्तस्य वीर्यं हि जिज्ञासन्तो महीक्षितः ।
न शेकुरारोपयितुं राजपुत्रा महाबलाः ॥१०॥
10. dhanuṣastasya vīryaṃ hi jijñāsanto mahīkṣitaḥ ,
na śekurāropayituṃ rājaputrā mahābalāḥ.
10. dhanuṣaḥ tasya vīryam hi jijñāsantaḥ mahīkṣitaḥ
na śekuḥ āropayitum rājaputrāḥ mahābalāḥ
10. hi tasya dhanuṣaḥ vīryam jijñāsantaḥ mahīkṣitaḥ
ca mahābalāḥ rājaputrāḥ na śekuḥ āropayitum
10. Indeed, desiring to test the power of that bow, kings and mighty princes were unable to string it.
तद्धनुर्नरशार्दूल मैथिलस्य महात्मनः ।
तत्र द्रक्ष्यसि काकुत्स्थ यज्ञं चाद्भुतदर्शनम् ॥११॥
11. taddhanurnaraśārdūla maithilasya mahātmanaḥ ,
tatra drakṣyasi kākutstha yajñaṃ cādbhutadarśanam.
11. tat dhanuḥ naraśārdūla maithilasya mahātmanaḥ
tatra drakṣyasi kākutstha yajñam ca adbhutadarśanam
11. naraśārdūla kākutstha tatra mahātmanaḥ maithilasya
tat dhanuḥ ca adbhutadarśanam yajñam drakṣyasi
11. O tiger among men, Kakutstha [Rama], there you will see that bow belonging to the great-souled Maithila [Janaka], and also a Vedic ritual (yajña) of wonderful spectacle.
तद्धि यज्ञफलं तेन मैथिलेनोत्तमं धनुः ।
याचितं नरशार्दूल सुनाभं सर्वदैवतैः ॥१२॥
12. taddhi yajñaphalaṃ tena maithilenottamaṃ dhanuḥ ,
yācitaṃ naraśārdūla sunābhaṃ sarvadaivataiḥ.
12. tat hi yajñaphalam tena maithilena uttamam dhanuḥ
yācitam naraśārdūla sunābham sarvadaivataiḥ
12. naraśārdūla tat hi uttamam sunābham dhanuḥ
yajñaphalam tena maithilena sarvadaivataiḥ yācitam
12. O best of men, that excellent bow, which had a beautiful hub, was indeed the fruit of a Vedic ritual (yajña). It was requested by Janaka and by all the gods.
एवमुक्त्वा मुनिवरः प्रस्थानमकरोत्तदा ।
सर्षिसंघः सकाकुत्स्थ आमन्त्र्य वनदेवताः ॥१३॥
13. evamuktvā munivaraḥ prasthānamakarottadā ,
sarṣisaṃghaḥ sakākutstha āmantrya vanadevatāḥ.
13. evam uktvā munivaraḥ prasthānam akarot tadā | sa
ṛṣisaṅghaḥ sa kākutsthaḥ āmantrya vanadevatāḥ
13. munivaraḥ sa ṛṣisaṅghaḥ sa kākutsthaḥ evam uktvā
tadā vanadevatāḥ āmantrya prasthānam akarot
13. Having thus spoken, the foremost sage, accompanied by the assembly of sages and Kakutstha (Rama), then bid farewell to the forest deities and departed.
स्वस्ति वो ऽस्तु गमिष्यामि सिद्धः सिद्धाश्रमादहम् ।
उत्तरे जाह्नवीतीरे हिमवन्तं शिलोच्चयम् ॥१४॥
14. svasti vo'stu gamiṣyāmi siddhaḥ siddhāśramādaham ,
uttare jāhnavītīre himavantaṃ śiloccayam.
14. svasti vaḥ astu gamiṣyāmi siddhaḥ siddhāśramāt
aham | uttare jāhnavītīre himavantam śiloccayam
14. vaḥ svasti astu aham siddhaḥ siddhāśramāt uttare
jāhnavītīre himavantam śiloccayam gamiṣyāmi
14. May well-being be unto you. I, having achieved my purpose (siddha), will now depart from Siddha-āśrama for the Himavat mountain range, located on the northern bank of the Gaṅgā.
प्रदक्षिणं ततः कृत्वा सिद्धाश्रममनुत्तमम् ।
उत्तरां दिशमुद्दिश्य प्रस्थातुमुपचक्रमे ॥१५॥
15. pradakṣiṇaṃ tataḥ kṛtvā siddhāśramamanuttamam ,
uttarāṃ diśamuddiśya prasthātumupacakrame.
15. pradakṣiṇam tataḥ kṛtvā siddhāśramam anuttamam
| uttarām diśam uddiśya prasthātum upacakrame
15. tataḥ anuttamam siddhāśramam pradakṣiṇam kṛtvā
uttarām diśam uddiśya prasthātum upacakrame
15. Then, having circumambulated the excellent Siddha-āśrama clockwise, he (the sage) began to set out, heading towards the northern direction.
तं व्रजन्तं मुनिवरमन्वगादनुसारिणाम् ।
शकटी शतमात्रं तु प्रयाणे ब्रह्मवादिनाम् ॥१६॥
16. taṃ vrajantaṃ munivaramanvagādanusāriṇām ,
śakaṭī śatamātraṃ tu prayāṇe brahmavādinām.
16. tam vrajantam munivaram anvagāt anusāriṇām
| śakaṭī śatamātram tu prayāṇe brahmavādinām
16. tu brahmavādinām anusāriṇām śakaṭī śatamātram
prayāṇe tam vrajantam munivaram anvagāt
16. A train of a hundred carts, belonging to the followers who were expounders of the Brahman (Vedas), followed that departing foremost sage on the journey.
मृगपक्षिगणाश्चैव सिद्धाश्रमनिवासिनः ।
अनुजग्मुर्महात्मानं विश्वामित्रं महामुनिम् ॥१७॥
17. mṛgapakṣigaṇāścaiva siddhāśramanivāsinaḥ ,
anujagmurmahātmānaṃ viśvāmitraṃ mahāmunim.
17. mṛgapakṣigaṇāḥ ca eva siddhāśramanivāsinaḥ
anujagmuḥ mahātmānam viśvāmitram mahāmunim
17. mṛgapakṣigaṇāḥ ca eva siddhāśramanivāsinaḥ
mahātmānam mahāmunim viśvāmitram anujagmuḥ
17. The herds of deer and birds, and indeed, the residents of the hermitage of perfected beings (siddhāśrama), followed the great-souled (mahātman) great sage Viśvāmitra.
ते गत्वा दूरमध्वानं लम्बमाने दिवाकरे ।
वासं चक्रुर्मुनिगणाः शोणाकूले समाहिताः ॥१८॥
18. te gatvā dūramadhvānaṃ lambamāne divākare ,
vāsaṃ cakrurmunigaṇāḥ śoṇākūle samāhitāḥ.
18. te gatvā dūram adhvānam lambamāne divākare
vāsam cakruḥ munigaṇāḥ śoṇākūle samāhitāḥ
18. divākare lambamāne te munigaṇāḥ dūram adhvānam
gatvā samāhitāḥ śoṇākūle vāsam cakruḥ
18. Having traveled a great distance, as the sun (divākara) was setting low, those groups of sages, composed and attentive, made their dwelling on the bank of the Śoṇā river.
ते ऽस्तं गते दिनकरे स्नात्वा हुतहुताशनाः ।
विश्वामित्रं पुरस्कृत्य निषेदुरमितौजसः ॥१९॥
19. te'staṃ gate dinakare snātvā hutahutāśanāḥ ,
viśvāmitraṃ puraskṛtya niṣeduramitaujasaḥ.
19. te astam gate dinakare snātvā hutahutāśanāḥ
viśvāmitram पुरस्कृत्य निषेदुः अमितौजसः
19. dinakare astam gate te amitaujasaḥ snātvā
hutahutāśanāḥ viśvāmitram पुरस्कृत्य निषेदुः
19. After the sun (dinakara) had set, those mighty ones, having bathed and offered oblations to the sacrificial fire, sat down, placing Viśvāmitra at the forefront.
रामो ऽपि सहसौमित्रिर्मुनींस्तानभिपूज्य च ।
अग्रतो निषसादाथ विश्वामित्रस्य धीमतः ॥२०॥
20. rāmo'pi sahasaumitrirmunīṃstānabhipūjya ca ,
agrato niṣasādātha viśvāmitrasya dhīmataḥ.
20. rāmaḥ api sahasraumitriḥ munīn tān abhipūjya ca
agrataḥ niṣasāda atha viśvāmitrasya dhīmataḥ
20. rāmaḥ api sahasraumitriḥ ca tān munīn abhipūjya
atha dhīmataḥ viśvāmitrasya agrataḥ niṣasāda
20. Rāma also, accompanied by Lakṣmaṇa (Saumitri), having paid respect to those sages, then sat down in front of the wise Viśvāmitra.
अथ रामो महातेजा विश्वामित्रं महामुनिम् ।
पप्रच्छ मुनिशार्दूलं कौतूहलसमन्वितः ॥२१॥
21. atha rāmo mahātejā viśvāmitraṃ mahāmunim ,
papraccha muniśārdūlaṃ kautūhalasamanvitaḥ.
21. atha rāmaḥ mahātejāḥ viśvāmitram mahāmunim
papraccha muniśārdūlam kautūhalasamanvitaḥ
21. atha mahātejāḥ rāmaḥ kautūhalasamanvitaḥ
mahāmunim muniśārdūlam viśvāmitram papraccha
21. Then, Rama, mighty-spirited and filled with curiosity, asked the great sage Vishwamitra, who was like a tiger among ascetics.
भगवन् को न्वयं देशः समृद्धवनशोभितः ।
श्रोतुमिच्छामि भद्रं ते वक्तुमर्हसि तत्त्वतः ॥२२॥
22. bhagavan ko nvayaṃ deśaḥ samṛddhavanaśobhitaḥ ,
śrotumicchāmi bhadraṃ te vaktumarhasi tattvataḥ.
22. bhagavan kaḥ nu ayam deśaḥ samṛddhavanaśobhitaḥ
śrotum icchāmi bhadram te vaktum arhasi tattvataḥ
22. bhagavan kaḥ nu ayam samṛddhavanaśobhitaḥ deśaḥ
śrotum icchāmi te bhadram tattvataḥ vaktum arhasi
22. O revered one, what region is this, so beautifully adorned with lush forests? I wish to hear about it. May well-being be yours. Please tell me its true nature in detail.
चोदितो रामवाक्येन कथयामास सुव्रतः ।
तस्य देशस्य निखिलमृषिमध्ये महातपाः ॥२३॥
23. codito rāmavākyena kathayāmāsa suvrataḥ ,
tasya deśasya nikhilamṛṣimadhye mahātapāḥ.
23. coditaḥ rāmavākyena kathayāmāsa suvrataḥ
tasya deśasya nikhilam ṛṣimadhye mahātapāḥ
23. rāmavākyena coditaḥ suvrataḥ mahātapāḥ
ṛṣimadhye tasya deśasya nikhilam kathayāmāsa
23. Impelled by Rama's words, the great ascetic (tapas), who adhered to excellent vows, narrated the entire history of that region amidst the other sages.