Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

वाल्मीकि-रामायणम्       vālmīki-rāmāyaṇam - book-2, chapter-46

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
प्रभातायां तु शर्वर्यां पृथु वृक्षा महायशाः ।
उवाच रामः सौमित्रिं लक्ष्मणं शुभलक्षणम् ॥१॥
1. prabhātāyāṃ tu śarvaryāṃ pṛthu vṛkṣā mahāyaśāḥ ,
uvāca rāmaḥ saumitriṃ lakṣmaṇaṃ śubhalakṣaṇam.
1. prabhātāyām tu śarvaryām pṛthu vṛkṣāḥ mahāyaśāḥ
uvāca rāmaḥ saumitrim lakṣmaṇam śubhalakṣaṇam
1. tu śarvaryām prabhātāyām,
pṛthu vṛkṣāḥ mahāyaśāḥ rāmaḥ saumitrim śubhalakṣaṇam lakṣmaṇam uvāca
1. And when the night dawned, the greatly renowned (mahāyaśas) Rama, amidst the vast trees, spoke to Saumitri, Lakshmana, who possessed auspicious marks.
भास्करोदयकालो ऽयं गता भगवती निशा ।
असौ सुकृष्णो विहगः कोकिलस्तात कूजति ॥२॥
2. bhāskarodayakālo'yaṃ gatā bhagavatī niśā ,
asau sukṛṣṇo vihagaḥ kokilastāta kūjati.
2. bhāskarodayakālaḥ ayam gatā bhagavatī niśā
asau sukṛṣṇaḥ vihagaḥ kokilaḥ tāta kūjati
2. ayam bhāskarodayakālaḥ.
bhagavatī niśā gatā.
tāta,
asau sukṛṣṇaḥ vihagaḥ kokilaḥ kūjati
2. This is the time of sunrise. The venerable night has departed. O dear brother, that very dark bird, the cuckoo, is cooing.
बर्हिणानां च निर्घोषः श्रूयते नदतां वने ।
तराम जाह्नवीं सौम्य शीघ्रगां सागरंगमाम् ॥३॥
3. barhiṇānāṃ ca nirghoṣaḥ śrūyate nadatāṃ vane ,
tarāma jāhnavīṃ saumya śīghragāṃ sāgaraṃgamām.
3. barhiṇānām ca nirghoṣaḥ śrūyate nadatām vane
tarāma jāhnavīm saumya śīghragām sāgaraṃgamām
3. saumya vane nadatām barhiṇānām ca nirghoṣaḥ
śrūyate śīghragām sāgaraṃgamām jāhnavīm tarāma
3. And the cries of peacocks calling in the forest are heard. O gentle one, let us cross the swift-flowing Gaṅgā, which proceeds to the ocean.
विज्ञाय रामस्य वचः सौमित्रिर्मित्रनन्दनः ।
गुहमामन्त्र्य सूतं च सो ऽतिष्ठद्भ्रातुरग्रतः ॥४॥
4. vijñāya rāmasya vacaḥ saumitrirmitranandanaḥ ,
guhamāmantrya sūtaṃ ca so'tiṣṭhadbhrāturagrataḥ.
4. vijñāya rāmasya vacaḥ saumitriḥ mitranandanaḥ guham
āmantrya sūtam ca saḥ atiṣṭhat bhrātuḥ agrataḥ
4. mitranandanaḥ saumitriḥ rāmasya vacaḥ vijñāya guham
ca sūtam āmantrya saḥ bhrātuḥ agrataḥ atiṣṭhat
4. Having understood Rama's words, Saumitri (Lakshmana), the delighter of friends, addressed Guha and the charioteer, and then stood before his brother.
ततः कलापान् संनह्य खड्गौ बद्ध्वा च धन्विनौ ।
जग्मतुर्येन तौ गङ्गां सीतया सह राघवौ ॥५॥
5. tataḥ kalāpān saṃnahya khaḍgau baddhvā ca dhanvinau ,
jagmaturyena tau gaṅgāṃ sītayā saha rāghavau.
5. tataḥ kalāpān saṃnahya khaḍgau baddhvā ca dhanvinau
jagmatuḥ yena tau gaṅgām sītayā saha rāghavau
5. tataḥ dhanvinau rāghavau kalāpān saṃnahya ca
khaḍgau baddhvā tau sītayā saha yena gaṅgām jagmatuḥ
5. Then, having fastened their quivers and tied on their two swords, the two archers, the Raghavas, went with Sita to where the Gaṅgā was.
राममेव तु धर्मज्ञमुपगम्य विनीतवत् ।
किमहं करवाणीति सूतः प्राञ्जलिरब्रवीत् ॥६॥
6. rāmameva tu dharmajñamupagamya vinītavat ,
kimahaṃ karavāṇīti sūtaḥ prāñjalirabravīt.
6. rāmam eva tu dharmajñam upagamya vinītavat
kim aham karavāṇi iti sūtaḥ prāñjaliḥ abravīt
6. tu sūtaḥ prāñjaliḥ vinītavat dharmajñam rāmam
eva upagamya kim aham karavāṇi iti abravīt
6. Then, the charioteer, humbly approaching Rama, who knew the natural law (dharma), asked with folded hands, 'What should I do?'
निवर्तस्वेत्युवाचैनमेतावद्धि कृतं मम ।
यानं विहाय पद्भ्यां तु गमिष्यामो महावनम् ॥७॥
7. nivartasvetyuvācainametāvaddhi kṛtaṃ mama ,
yānaṃ vihāya padbhyāṃ tu gamiṣyāmo mahāvanam.
7. nivartasva iti uvāca enam etāvat hi kṛtam mama
yānam vihāya padbhyām tu gamiṣyāmaḥ mahāvanam
7. enam iti nivartasva uvāca mama etāvat hi kṛtam
tu yānam vihāya padbhyām mahāvanam gamiṣyāmaḥ
7. He said to him, "Go back; this much indeed has been accomplished by me. We shall abandon the chariot and proceed on foot into the great forest."
आत्मानं त्वभ्यनुज्ञातमवेक्ष्यार्तः स सारथिः ।
सुमन्त्रः पुरुषव्याघ्रमैक्ष्वाकमिदमब्रवीत् ॥८॥
8. ātmānaṃ tvabhyanujñātamavekṣyārtaḥ sa sārathiḥ ,
sumantraḥ puruṣavyāghramaikṣvākamidamabravīt.
8. ātmānam tu abhyanujñātam avekṣya ārtaḥ sa sārathiḥ
sumantraḥ puruṣavyāghram aikṣvākam idam abravīt
8. tu sa ārtaḥ sārathiḥ sumantraḥ ātmānam abhyanujñātam
avekṣya idam puruṣavyāghram aikṣvākam abravīt
8. But that distressed charioteer, Sumantra, seeing himself (ātman) dismissed, spoke these words to the Ikṣvāku scion, that tiger among men.
नातिक्रान्तमिदं लोके पुरुषेणेह केन चित् ।
तव सभ्रातृभार्यस्य वासः प्राकृतवद्वने ॥९॥
9. nātikrāntamidaṃ loke puruṣeṇeha kena cit ,
tava sabhrātṛbhāryasya vāsaḥ prākṛtavadvane.
9. na atikrāntam idam loke puruṣeṇa iha kena cit
tava sabhrātṛbhāryasya vāsaḥ prākṛtavat vane
9. iha loke idam kena cit puruṣeṇa na atikrāntam (asti)
tava sabhrātṛbhāryasya vāsaḥ prākṛtavat vane (asti)
9. Never before has such a thing been experienced by any man in this world: your residence in the forest like an ordinary person, along with your brother and wife.
न मन्ये ब्रह्मचर्ये ऽस्ति स्वधीते वा फलोदयः ।
मार्दवार्जवयोर्वापि त्वां चेद्व्यसनमागतम् ॥१०॥
10. na manye brahmacarye'sti svadhīte vā phalodayaḥ ,
mārdavārjavayorvāpi tvāṃ cedvyasanamāgatam.
10. na manye brahmacarye asti svadhīte vā phalodayaḥ
mārdavārjavayoḥ vā api tvām cet vyasanam āgatam
10. na manye brahmacarye vā svadhīte phalodayaḥ asti vā api
mārdavārjavayoḥ (phalodayaḥ asti) cet vyasanam tvām āgatam
10. I do not believe there is any positive outcome from celibacy (brahmacarya) or from diligent study, nor indeed from gentleness or straightforwardness, if such misfortune has befallen you.
सह राघव वैदेह्या भ्रात्रा चैव वने वसन् ।
त्वं गतिं प्राप्स्यसे वीर त्रींल् लोकांस्तु जयन्निव ॥११॥
11. saha rāghava vaidehyā bhrātrā caiva vane vasan ,
tvaṃ gatiṃ prāpsyase vīra trīṃl lokāṃstu jayanniva.
11. saha rāghava vaidehyā bhrātrā ca eva vane vasan
tvam gatim prāpsyase vīra trīn lokān tu jayan iva
11. rāghava vīra tvam vaidehyā bhrātrā ca eva saha
vane vasan trīn lokān jayan iva gatim tu prāpsyase
11. O Rāghava, as you reside in the forest with Vaidehī (Sita) and your brother, you, O hero, will achieve a destiny as if conquering the three worlds.
वयं खलु हता राम ये तयाप्युपवञ्चिताः ।
कैकेय्या वशमेष्यामः पापाया दुःखभागिनः ॥१२॥
12. vayaṃ khalu hatā rāma ye tayāpyupavañcitāḥ ,
kaikeyyā vaśameṣyāmaḥ pāpāyā duḥkhabhāginaḥ.
12. vayam khalu hatāḥ rāma ye tayā api upavañcitāḥ
kaikeyyā vaśam eṣyāmaḥ pāpāyā duḥkhabhāginaḥ
12. khalu rāma ye tayā api upavañcitāḥ vayam hatāḥ
pāpāyāḥ kaikeyyā vaśam duḥkhabhāginaḥ eṣyāmaḥ
12. Indeed, O Rāma, we who have been deceived even by her, are ruined. We will fall under the control of that sinful Kaikeyī, becoming partakers of sorrow.
इति ब्रुवन्नात्म समं सुमन्त्रः सारथिस्तदा ।
दृष्ट्वा दुर गतं रामं दुःखार्तो रुरुदे चिरम् ॥१३॥
13. iti bruvannātma samaṃ sumantraḥ sārathistadā ,
dṛṣṭvā dura gataṃ rāmaṃ duḥkhārto rurude ciram.
13. iti bruvan ātma samam sumantraḥ sārathiḥ tadā
dṛṣṭvā dūra gatam rāmam duḥkha ārtaḥ rurude ciram
13. iti bruvan tadā ātma samam sārathiḥ sumantraḥ
dṛṣṭvā dūra gatam rāmam duḥkha ārtaḥ ciram rurude
13. Having spoken thus, Sumantra, the charioteer who was like a second self (to Rāma), then, seeing Rāma gone far away, was afflicted by sorrow and wept for a long time.
ततस्तु विगते बाष्पे सूतं स्पृष्टोदकं शुचिम् ।
रामस्तु मधुरं वाक्यं पुनः पुनरुवाच तम् ॥१४॥
14. tatastu vigate bāṣpe sūtaṃ spṛṣṭodakaṃ śucim ,
rāmastu madhuraṃ vākyaṃ punaḥ punaruvāca tam.
14. tataḥ tu vigate bāṣpe sūtam spṛṣṭodakam śucim
rāmaḥ tu madhuram vākyam punaḥ punaḥ uvāca tam
14. tataḥ tu bāṣpe vigate rāmaḥ tu spṛṣṭodakam śucim
sūtam madhuram vākyam punaḥ punaḥ tam uvāca
14. Then, when his tears had subsided, Rāma addressed the charioteer, who had become ritually pure by touching water, with sweet words, speaking to him repeatedly.
इक्ष्वाकूणां त्वया तुल्यं सुहृदं नोपलक्षये ।
यथा दशरथो राजा मां न शोचेत्तथा कुरु ॥१५॥
15. ikṣvākūṇāṃ tvayā tulyaṃ suhṛdaṃ nopalakṣaye ,
yathā daśaratho rājā māṃ na śocettathā kuru.
15. ikṣvākūṇām tvayā tulyam suhṛdam na upalakṣaye
yathā daśarathaḥ rājā mām na śocet tathā kuru
15. ikṣvākūṇām tvayā tulyam suhṛdam na upalakṣaye
daśarathaḥ rājā mām na śocet yathā tathā kuru
15. Among the Ikṣvākus, I do not perceive any friend equal to you. Therefore, please act in such a way that King Daśaratha does not grieve for me.
शोकोपहत चेताश्च वृद्धश्च जगतीपतिः ।
काम भारावसन्नश्च तस्मादेतद्ब्रवीमि ते ॥१६॥
16. śokopahata cetāśca vṛddhaśca jagatīpatiḥ ,
kāma bhārāvasannaśca tasmādetadbravīmi te.
16. śokopahatacetāḥ ca vṛddhaḥ ca jagatīpatiḥ
kāmabhārāvasannaḥ ca tasmāt etat bravīmi te
16. jagatīpatiḥ śokopahatacetāḥ ca vṛddhaḥ ca
kāmabhārāvasannaḥ ca tasmāt te etat bravīmi
16. The lord of the earth (jagatīpati), whose mind is afflicted by sorrow, is also old and overwhelmed by the burden of desire (kāma). Therefore, I tell you this.
यद् यदाज्ञापयेत् किं चित् स महात्मा महीपतिः ।
कैकेय्याः प्रियकामार्थं कार्यं तदविकाङ्क्षया ॥१७॥
17. yad yadājñāpayet kiṃ cit sa mahātmā mahīpatiḥ ,
kaikeyyāḥ priyakāmārthaṃ kāryaṃ tadavikāṅkṣayā.
17. yat yadā ājñāpayet kim cit saḥ mahātmā mahīpatiḥ
kaikeyyāḥ priyakāmārtham kāryam tat avikāṅkṣayā
17. saḥ mahātmā mahīpatiḥ yat kim cit yadā ājñāpayet,
tat kāryam kaikeyyāḥ priyakāmārtham avikāṅkṣayā (kartavyam)
17. Whatever that great-souled (mahatman) king (mahipati) may command, that must be done without hesitation for the sake of Kaikeyī's cherished desire.
एतदर्थं हि राज्यानि प्रशासति नरेश्वराः ।
यदेषां सर्वकृत्येषु मनो न प्रतिहन्यते ॥१८॥
18. etadarthaṃ hi rājyāni praśāsati nareśvarāḥ ,
yadeṣāṃ sarvakṛtyeṣu mano na pratihanyate.
18. etadartham hi rājyāni praśāsati nareśvarāḥ
yat eṣām sarvakṛtyeṣu manaḥ na pratihanyate
18. nareśvarāḥ etadartham hi rājyāni praśāsati
yat eṣām manaḥ sarvakṛtyeṣu na pratihanyate
18. Indeed, kings (nara-īśvara) govern kingdoms precisely for this purpose: so that their will (manas) is not obstructed in any of their endeavors.
तद् यथा स महाराजो नालीकमधिगच्छति ।
न च ताम्यति दुःखेन सुमन्त्र कुरु तत्तथा ॥१९॥
19. tad yathā sa mahārājo nālīkamadhigacchati ,
na ca tāmyati duḥkhena sumantra kuru tattathā.
19. tat yathā saḥ mahārājaḥ nālīkam adhigacchati
na ca tāmyati duḥkhena sumantra kuru tat tathā
19. O Sumantra, act in such a way that the great king does not experience pain or become distressed by sorrow.
अदृष्टदुःखं राजानं वृद्धमार्यं जितेन्द्रियम् ।
ब्रूयास्त्वमभिवाद्यैव मम हेतोरिदं वचः ॥२०॥
20. adṛṣṭaduḥkhaṃ rājānaṃ vṛddhamāryaṃ jitendriyam ,
brūyāstvamabhivādyaiva mama hetoridaṃ vacaḥ.
20. adṛṣṭaduḥkham rājānam vṛddham āryam jitendriyam
brūyāḥ tvam abhivādya eva mama hetoḥ idam vacaḥ
20. Having saluted the king - who is aged, noble, self-controlled, and has never experienced sorrow - you should speak these words on my behalf.
नैवाहमनुशोचामि लक्ष्मणो न च मैथिली ।
अयोध्यायाश्च्युताश्चेति वने वत्स्यामहेति वा ॥२१॥
21. naivāhamanuśocāmi lakṣmaṇo na ca maithilī ,
ayodhyāyāścyutāśceti vane vatsyāmaheti vā.
21. na eva aham anuśocāmi lakṣmaṇaḥ na ca maithilī
ayodhyāyāḥ cyutāḥ ca iti vane vatsyāmahe iti vā
21. Indeed, neither I, nor Lakṣmaṇa, nor Sītā are lamenting, neither over being banished from Ayodhyā nor over having to dwell in the forest.
चतुर्दशसु वर्षेषु निवृत्तेषु पुनः पुनः ।
लक्ष्मणं मां च सीतां च द्रक्ष्यसि क्षिप्रमागतान् ॥२२॥
22. caturdaśasu varṣeṣu nivṛtteṣu punaḥ punaḥ ,
lakṣmaṇaṃ māṃ ca sītāṃ ca drakṣyasi kṣipramāgatān.
22. caturdaśasu varṣeṣu nivṛtteṣu punaḥ punaḥ
lakṣmaṇam mām ca sītām ca drakṣyasi kṣipram āgatān
22. When the fourteen years have completely elapsed, you will quickly see Lakṣmaṇa, Sītā, and me returned.
एवमुक्त्वा तु राजानं मातरं च सुमन्त्र मे ।
अन्याश्च देवीः सहिताः कैकेयीं च पुनः पुनः ॥२३॥
23. evamuktvā tu rājānaṃ mātaraṃ ca sumantra me ,
anyāśca devīḥ sahitāḥ kaikeyīṃ ca punaḥ punaḥ.
23. evam uktvā tu rājānam mātaram ca sumantra me
anyāḥ ca devīḥ sahitāḥ kaikeyīm ca punaḥ punaḥ
23. sumantra me evam rājānam mātaram ca anyāḥ ca
sahitāḥ devīḥ kaikeyīm ca punaḥ punaḥ tu uktvā
23. O Sumantra, having thus spoken to the King and to my mother, and repeatedly to the other queens collectively, including Kaikeyi,
आरोग्यं ब्रूहि कौसल्यामथ पादाभिवन्दनम् ।
सीताया मम चार्यस्य वचनाल् लक्ष्मणस्य च ॥२४॥
24. ārogyaṃ brūhi kausalyāmatha pādābhivandanam ,
sītāyā mama cāryasya vacanāl lakṣmaṇasya ca.
24. ārogyam brūhi kausalyām atha pāda abhivandanam
sītāyāḥ mama ca āryasya vacanāt lakṣmaṇasya ca
24. kausalyām ārogyam atha sītāyāḥ mama ca āryasya
lakṣmaṇasya ca vacanāt pāda abhivandanam brūhi
24. Convey to Kaushalya my well-being, and then the salutations at her feet from Sita, from me, and on behalf of the noble Lakshmana.
ब्रूयाश्च हि महाराजं भरतं क्षिप्रमानय ।
आगतश्चापि भरतः स्थाप्यो नृपमते पदे ॥२५॥
25. brūyāśca hi mahārājaṃ bharataṃ kṣipramānaya ,
āgataścāpi bharataḥ sthāpyo nṛpamate pade.
25. brūyāḥ ca hi mahārājam bharatam kṣipram ānaya
āgataḥ ca api bharataḥ sthāpyaḥ nṛpamate pade
25. ca hi (tvam) mahārājam bharatam brūyāḥ (ca) kṣipram
ānaya (tam) āgataḥ api ca bharataḥ nṛpamate pade sthāpyaḥ
25. And indeed, you should tell the great king Bharata, and bring him quickly. And Bharata, once he has arrived, should be established in the position desired by the king.
भरतं च परिष्वज्य यौवराज्ये ऽभिषिच्य च ।
अस्मत्संतापजं दुःखं न त्वामभिभविष्यति ॥२६॥
26. bharataṃ ca pariṣvajya yauvarājye'bhiṣicya ca ,
asmatsaṃtāpajaṃ duḥkhaṃ na tvāmabhibhaviṣyati.
26. bharatam ca pariṣvajya yauvarājye abhiṣicya ca
asmat saṃtāpajam duḥkham na tvām abhibhaviṣyati
26. ca bharatam pariṣvajya ca yauvarājye abhiṣicya
asmat saṃtāpajam duḥkham tvām na abhibhaviṣyati
26. And after embracing Bharata and consecrating him as crown prince, the sorrow born of our distress will not overwhelm you (Sumantra).
भरतश्चापि वक्तव्यो यथा राजनि वर्तसे ।
तथा मातृषु वर्तेथाः सर्वास्वेवाविशेषतः ॥२७॥
27. bharataścāpi vaktavyo yathā rājani vartase ,
tathā mātṛṣu vartethāḥ sarvāsvevāviśeṣataḥ.
27. bharataḥ ca api vaktavyaḥ yathā rājani vartase
tathā mātṛṣu vartethāḥ sarvāsu eva aviśeṣataḥ
27. bharataḥ ca api vaktavyaḥ yathā rājani vartase
tathā sarvāsu eva aviśeṣataḥ mātṛṣu vartethāḥ
27. Bharata should also be told this: 'Just as you conduct yourself towards the king, so too should you conduct yourself towards all mothers without any distinction.'
यथा च तव कैकेयी सुमित्रा चाविशेषतः ।
तथैव देवी कौसल्या मम माता विशेषतः ॥२८॥
28. yathā ca tava kaikeyī sumitrā cāviśeṣataḥ ,
tathaiva devī kausalyā mama mātā viśeṣataḥ.
28. yathā ca tava kaikeyī sumitrā ca aviśeṣataḥ
tathā eva devī kausalyā mama mātā viśeṣataḥ
28. yathā ca tava kaikeyī sumitrā ca aviśeṣataḥ
tathā eva devī kausalyā mama mātā viśeṣataḥ
28. And just as Kaikeyi and Sumitra are equally (as mothers) to you, so too is the revered Kausalya especially my mother.
निवर्त्यमानो रामेण सुमन्त्रः शोककर्शितः ।
तत् सर्वं वचनं श्रुत्वा स्नेहात् काकुत्स्थमब्रवीत् ॥२९॥
29. nivartyamāno rāmeṇa sumantraḥ śokakarśitaḥ ,
tat sarvaṃ vacanaṃ śrutvā snehāt kākutsthamabravīt.
29. nivartyamānaḥ rāmeṇa sumantraḥ śokakarśitaḥ tat
sarvam vacanam śrutvā snehāt kākutstham abravīt
29. rāmeṇa nivartyamānaḥ śokakarśitaḥ sumantraḥ tat
sarvam vacanam śrutvā snehāt kākutstham abravīt
29. Being turned back by Rama, Sumantra, who was emaciated by grief, heard all those words and then, out of affection, spoke to Kakutstha (Rama).
यदहं नोपचारेण ब्रूयां स्नेहादविक्लवः ।
भक्तिमानिति तत्तावद्वाक्यं त्वं क्षन्तुमर्हसि ॥३०॥
30. yadahaṃ nopacāreṇa brūyāṃ snehādaviklavaḥ ,
bhaktimāniti tattāvadvākyaṃ tvaṃ kṣantumarhasi.
30. yat aham na upacāreṇa brūyām snehāt aviklavaḥ
bhaktimān iti tat tāvat vākyam tvam kṣantum arhasi
30. yat aham na upacāreṇa snehāt aviklavaḥ brūyām iti
bhaktimān tat tāvat vākyam tvam kṣantum arhasi
30. Whatever I might say, not merely as a formality but unhesitatingly out of affection, considering that I am full of devotion (bhakti), you should indeed forgive that statement.
कथं हि त्वद्विहीनो ऽहं प्रतियास्यामि तां पुरीम् ।
तव तात वियोगेन पुत्रशोकाकुलामिव ॥३१॥
31. kathaṃ hi tvadvihīno'haṃ pratiyāsyāmi tāṃ purīm ,
tava tāta viyogena putraśokākulāmiva.
31. katham hi tvat-vihīnaḥ aham pratiyāsyāmi tām
purīm tava tāta viyogena putra-śoka-ākulām iva
31. tāta katham hi aham tvat-vihīnaḥ tava viyogena
putra-śoka-ākulām iva tām purīm pratiyāsyāmi
31. O dear one, how indeed will I, bereft of you, return to that city? It will be like a city distraught with grief over a lost son, due to your separation.
सराममपि तावन्मे रथं दृष्ट्वा तदा जनः ।
विना रामं रथं दृष्ट्वा विदीर्येतापि सा पुरी ॥३२॥
32. sarāmamapi tāvanme rathaṃ dṛṣṭvā tadā janaḥ ,
vinā rāmaṃ rathaṃ dṛṣṭvā vidīryetāpi sā purī.
32. sa-rāmam api tāvat me ratham dṛṣṭvā tadā janaḥ
vinā rāmam ratham dṛṣṭvā vidīryeta api sā purī
32. tadā janaḥ me ratham sa-rāmam api tāvat dṛṣṭvā
vinā rāmam ratham dṛṣṭvā sā purī api vidīryeta
32. When the people previously saw my chariot even with Rama, and now see the chariot without Rama, that city itself would surely burst (from grief).
दैन्यं हि नगरी गच्छेद्दृष्ट्वा शून्यमिमं रथम् ।
सूतावशेषं स्वं सैन्यं हतवीरमिवाहवे ॥३३॥
33. dainyaṃ hi nagarī gaccheddṛṣṭvā śūnyamimaṃ ratham ,
sūtāvaśeṣaṃ svaṃ sainyaṃ hatavīramivāhave.
33. dainyam hi nagarī gacchet dṛṣṭvā śūnyam imam ratham
sūta-avaśeṣam svam sainyam hata-vīram iva āhave
33. nagarī hi śūnyam imam ratham dṛṣṭvā dainyam gacchet
āhave hata-vīram sūta-avaśeṣam svam sainyam iva
33. Indeed, the city would fall into misery upon seeing this empty chariot, just like an army in battle whose heroes have been slain and only the charioteer remains.
दूरे ऽपि निवसन्तं त्वां मानसेनाग्रतः स्थितम् ।
चिन्तयन्त्यो ऽद्य नूनं त्वां निराहाराः कृताः प्रजाः ॥३४॥
34. dūre'pi nivasantaṃ tvāṃ mānasenāgrataḥ sthitam ,
cintayantyo'dya nūnaṃ tvāṃ nirāhārāḥ kṛtāḥ prajāḥ.
34. dūre api nivasantam tvām mānasena agrataḥ sthitam
cintayantyaḥ adya nūnam tvām nirāhārāḥ kṛtāḥ prajāḥ
34. prajāḥ dūre api nivasantam tvām mānasena agrataḥ
sthitam tvām cintayantyaḥ adya nūnam nirāhārāḥ kṛtāḥ
34. Even though you reside far away, the people, perceiving you as standing before them in their minds and constantly thinking of you, are surely made to go without food today.
आर्तनादो हि यः पौरैर्मुक्तस्तद्विप्रवासने ।
रथस्थं मां निशाम्यैव कुर्युः शतगुणं ततः ॥३५॥
35. ārtanādo hi yaḥ paurairmuktastadvipravāsane ,
rathasthaṃ māṃ niśāmyaiva kuryuḥ śataguṇaṃ tataḥ.
35. ārtanādaḥ hi yaḥ pauraiḥ muktaḥ tat-vipravāsane
rathastham mām niśāmya eva kuryuḥ śataguṇam tataḥ
35. pauraiḥ yaḥ ārtanādaḥ tat-vipravāsane muktaḥ
rathastham mām niśāmya eva tataḥ śataguṇam kuryuḥ
35. The cry of distress that was uttered by the citizens at his banishment, they would amplify it a hundredfold upon seeing me on the chariot.
अहं किं चापि वक्ष्यामि देवीं तव सुतो मया ।
नीतो ऽसौ मातुलकुलं संतापं मा कृथा इति ॥३६॥
36. ahaṃ kiṃ cāpi vakṣyāmi devīṃ tava suto mayā ,
nīto'sau mātulakulaṃ saṃtāpaṃ mā kṛthā iti.
36. aham kim ca api vakṣyāmi devīm tava sutaḥ mayā
nītaḥ asau mātulakulam saṃtāpam mā kṛthāḥ iti
36. aham devīm kim ca api vakṣyāmi? (yat) tava sutaḥ mayā mātulakulam nītaḥ asau,
saṃtāpam mā kṛthāḥ iti
36. And what shall I tell the queen? 'Your son has been taken by me to his maternal uncle's house; do not sorrow,' - this is what I would say.
असत्यमपि नैवाहं ब्रूयां वचनमीदृशम् ।
कथमप्रियमेवाहं ब्रूयां सत्यमिदं वचः ॥३७॥
37. asatyamapi naivāhaṃ brūyāṃ vacanamīdṛśam ,
kathamapriyamevāhaṃ brūyāṃ satyamidaṃ vacaḥ.
37. asatyam api na eva aham brūyām vacanam īdṛśam
katham apriyam eva aham brūyām satyam idam vacaḥ
37. aham īdṛśam asatyam api vacanam na eva brūyām.
katham aham idam satyam apriyam eva vacaḥ brūyām?
37. I would certainly not speak such a false statement. How then could I speak this true but unpleasant word?
मम तावन्नियोगस्थास्त्वद्बन्धुजनवाहिनः ।
कथं रथं त्वया हीनं प्रवक्ष्यन्ति हयोत्तमाः ॥३८॥
38. mama tāvanniyogasthāstvadbandhujanavāhinaḥ ,
kathaṃ rathaṃ tvayā hīnaṃ pravakṣyanti hayottamāḥ.
38. mama tāvat niyogasthāḥ tvat-bandhu-jana-vāhinaḥ
katham ratham tvayā hīnam pravakṣyanti haya-uttamāḥ
38. mama niyogasthāḥ tāvat tvat-bandhu-jana-vāhinaḥ
haya-uttamāḥ tvayā hīnam ratham katham pravakṣyanti?
38. How will these excellent horses, which are subject to my command and accustomed to carrying your kinsmen, pull a chariot devoid of you?
यदि मे याचमानस्य त्यागमेव करिष्यसि ।
सरथो ऽग्निं प्रवेक्ष्यामि त्यक्त मात्र इह त्वया ॥३९॥
39. yadi me yācamānasya tyāgameva kariṣyasi ,
saratho'gniṃ pravekṣyāmi tyakta mātra iha tvayā.
39. yadi me yācamānasya tyāgam eva kariṣyasi sarathaḥ
agnim pravekṣyāmi tyaktaḥ mātraḥ iha tvayā
39. yadi me yācamānasya tyāgam eva kariṣyasi tvayā
iha tyaktaḥ mātraḥ sarathaḥ agnim pravekṣyāmi
39. If you will indeed abandon me, who am imploring you, then I will enter the fire with my chariot, being merely abandoned by you here.
भविष्यन्ति वने यानि तपोविघ्नकराणि ते ।
रथेन प्रतिबाधिष्ये तानि सत्त्वानि राघव ॥४०॥
40. bhaviṣyanti vane yāni tapovighnakarāṇi te ,
rathena pratibādhiṣye tāni sattvāni rāghava.
40. bhaviṣyanti vane yāni tapovighnakarāṇi te
rathena pratibādhiṣye tāni sattvāni rāghava
40. rāghava yāni tapovighnakarāṇi sattvāni te
vane bhaviṣyanti tāni rathena pratibādhiṣye
40. O Rāghava, I will obstruct with my chariot those beings that will cause obstacles to your asceticism (tapas) in the forest.
तत् कृतेन मया प्राप्तं रथ चर्या कृतं सुखम् ।
आशंसे त्वत्कृतेनाहं वनवासकृतं सुखम् ॥४१॥
41. tat kṛtena mayā prāptaṃ ratha caryā kṛtaṃ sukham ,
āśaṃse tvatkṛtenāhaṃ vanavāsakṛtaṃ sukham.
41. tat kṛtena mayā prāptam rathacaryākṛtam sukham
āśaṃse tvatkṛtena aham vanavāsakṛtam sukham
41. mayā tat kṛtena rathacaryākṛtam sukham prāptam
aham tvatkṛtena vanavāsakṛtam sukham āśaṃse
41. That happiness (sukham) which I obtained by driving your chariot, I now hope to attain happiness (sukham) through your actions, by dwelling in the forest (vanavāsa).
प्रसीदेच्छामि ते ऽरण्ये भवितुं प्रत्यनन्तरः ।
प्रीत्याभिहितमिच्छामि भव मे पत्यनन्तरः ॥४२॥
42. prasīdecchāmi te'raṇye bhavituṃ pratyanantaraḥ ,
prītyābhihitamicchāmi bhava me patyanantaraḥ.
42. prasīda icchāmi te araṇye bhavitum pratyanantaraḥ
prītyābhihitam icchāmi bhava me patyanantaraḥ
42. prasīda icchāmi te araṇye pratyanantaraḥ bhavitum
icchāmi prītyābhihitam bhava me patyanantaraḥ
42. Be gracious! I desire to be your immediate companion in the forest. Out of affection, I wish to be addressed [by you with the words]: 'Be my constant companion!'
तव शुश्रूषणं मूर्ध्ना करिष्यामि वने वसन् ।
अयोध्यां देवलोकं वा सर्वथा प्रजहाम्यहम् ॥४३॥
43. tava śuśrūṣaṇaṃ mūrdhnā kariṣyāmi vane vasan ,
ayodhyāṃ devalokaṃ vā sarvathā prajahāmyaham.
43. tava śuśrūṣaṇam mūrdhnā kariṣyāmi vane vasan
ayodhyām devalokam vā sarvathā prajahāmi aham
43. aham vane vasan tava śuśrūṣaṇam mūrdhnā kariṣyāmi
ayodhyām devalokam vā sarvathā prajahāmi
43. I will serve you with utmost reverence, dwelling in the forest. I will completely abandon Ayodhya, or even the world of the gods.
न हि शक्या प्रवेष्टुं सा मयायोध्या त्वया विना ।
राजधानी महेन्द्रस्य यथा दुष्कृतकर्मणा ॥४४॥
44. na hi śakyā praveṣṭuṃ sā mayāyodhyā tvayā vinā ,
rājadhānī mahendrasya yathā duṣkṛtakarmaṇā.
44. na hi śakyā praveṣṭum sā mayā ayodhyā tvayā
vinā rājadhānī mahendrasya yathā duṣkṛtakarmaṇā
44. tvayā vinā sā ayodhyā mayā praveṣṭum na hi
śakyā yathā duṣkṛtakarmaṇā mahendrasya rājadhānī
44. Indeed, Ayodhya cannot be entered by me without you, just as the capital city of Mahendra (Indra) cannot be entered by one who has performed evil deeds.
इमे चापि हया वीर यदि ते वनवासिनः ।
परिचर्यां करिष्यन्ति प्राप्स्यन्ति परमां गतिम् ॥४५॥
45. ime cāpi hayā vīra yadi te vanavāsinaḥ ,
paricaryāṃ kariṣyanti prāpsyanti paramāṃ gatim.
45. ime ca api hayāḥ vīra yadi te vanavāsinaḥ
paricaryām kariṣyanti prāpsyanti paramām gatim
45. vīra yadi ime hayāḥ ca api vanavāsinaḥ te
paricaryām kariṣyanti paramām gatim prāpsyanti
45. O hero, if these horses also, as forest-dwellers, perform service, they will attain the highest state (mokṣa).
वनवासे क्षयं प्राप्ते ममैष हि मनोरथः ।
यदनेन रथेनैव त्वां वहेयं पुरीं पुनः ॥४६॥
46. vanavāse kṣayaṃ prāpte mamaiṣa hi manorathaḥ ,
yadanena rathenaiva tvāṃ vaheyaṃ purīṃ punaḥ.
46. vanavāse kṣayam prāpte mama eṣa hi manorathaḥ
yat anena rathena eva tvām vaheyam purīm punaḥ
46. vanavāse kṣayam prāpte,
eṣa hi mama manorathaḥ yat anena rathena eva tvām purīm punaḥ vaheyam
46. Indeed, this is my desire: that when the forest-dwelling (āśrama) period comes to an end, I would carry you back to the city again with this very chariot.
चतुर्दश हि वर्षाणि सहितस्य त्वया वने ।
क्षणभूतानि यास्यन्ति शतशस्तु ततो ऽन्यथा ॥४७॥
47. caturdaśa hi varṣāṇi sahitasya tvayā vane ,
kṣaṇabhūtāni yāsyanti śataśastu tato'nyathā.
47. caturdaśa hi varṣāṇi sahitasya tvayā vane
kṣaṇabhūtāni yāsyanti śataśas tu tataḥ anyathā
47. tvayā sahitasya vane caturdaśa varṣāṇi hi
kṣaṇabhūtāni yāsyanti tataḥ śataśas tu anyathā
47. Indeed, these fourteen years spent with you in the forest will pass like mere moments; otherwise, without you, they would feel like hundreds of years.
भृत्यवत्सल तिष्ठन्तं भर्तृपुत्रगते पथि ।
भक्तं भृत्यं स्थितं स्थित्यां त्वं न मां हातुमर्हसि ॥४८॥
48. bhṛtyavatsala tiṣṭhantaṃ bhartṛputragate pathi ,
bhaktaṃ bhṛtyaṃ sthitaṃ sthityāṃ tvaṃ na māṃ hātumarhasi.
48. bhṛtyavatsala tiṣṭhantam bhartṛputragate pathi bhaktam
bhṛtyam sthitam sthityām tvam na mām hātum arhasi
48. bhṛtyavatsala ! bhartṛputragate pathi tiṣṭhantam sthityām
sthitam bhaktam bhṛtyam mām tvam hātum na arhasi
48. O protector of your servants, you should not abandon me, your devoted servant, who stands firm on the path taken by his master's son and remains steadfast in his proper duty.
एवं बहुविधं दीनं याचमानं पुनः पुनः ।
रामो भृत्यानुकम्पी तु सुमन्त्रमिदमब्रवीत् ॥४९॥
49. evaṃ bahuvidhaṃ dīnaṃ yācamānaṃ punaḥ punaḥ ,
rāmo bhṛtyānukampī tu sumantramidamabravīt.
49. evam bahuvidham dīnam yācamānam punaḥ punaḥ
rāmaḥ bhṛtyānukampī tu sumantram idam abravīt
49. evam bahuvidham dīnam punaḥ punaḥ yācamānam (sumantram prati),
bhṛtyānukampī rāmaḥ tu idam abravīt
49. While he (Sumantra) thus pleaded again and again in various piteous ways, Rama, who was compassionate towards his servants, spoke this to Sumantra.
जानामि परमां भक्तिं मयि ते भर्तृवत्सल ।
शृणु चापि यदर्थं त्वां प्रेषयामि पुरीमितः ॥५०॥
50. jānāmi paramāṃ bhaktiṃ mayi te bhartṛvatsala ,
śṛṇu cāpi yadarthaṃ tvāṃ preṣayāmi purīmitaḥ.
50. jānāmi paramām bhaktim mayi te bhartṛvatsala
śṛṇu ca api yadartham tvām preṣayāmi purīm itaḥ
50. bhartṛvatsala ! mayi te paramām bhaktim jānāmi ca api yadartham tvām itaḥ purīm preṣayāmi,
tat śṛṇu
50. O devoted servant, I know your supreme devotion (bhakti) towards me. And listen also to the purpose for which I am sending you to the city from here.
नगरीं त्वां गतं दृष्ट्वा जननी मे यवीयसी ।
कैकेयी प्रत्ययं गच्छेदिति रामो वनं गतः ॥५१॥
51. nagarīṃ tvāṃ gataṃ dṛṣṭvā jananī me yavīyasī ,
kaikeyī pratyayaṃ gacchediti rāmo vanaṃ gataḥ.
51. nagarīm tvām gatam dṛṣṭvā jananī me yavīyasī
kaikeyī pratyayam gacchet iti rāmaḥ vanam gataḥ
51. tvām nagarīm gatam dṛṣṭvā me yavīyasī jananī
kaikeyī pratyayam gacchet iti rāmaḥ vanam gataḥ
51. (Rāma thought:) "Seeing you (Bharata) gone to the city, my younger mother Kaikeyī would feel assured." For this reason, Rāma went to the forest.
परितुष्टा हि सा देवि वनवासं गते मयि ।
राजानं नातिशङ्केत मिथ्यावादीति धार्मिकम् ॥५२॥
52. parituṣṭā hi sā devi vanavāsaṃ gate mayi ,
rājānaṃ nātiśaṅketa mithyāvādīti dhārmikam.
52. parituṣṭā hi sā devi vanavāsam gate mayi
rājānam na atiśaṅketa mithyāvādī iti dhārmikam
52. devi hi mayi vanavāsam gate sā parituṣṭā
dhārmikam rājānam mithyāvādī iti na atiśaṅketa
52. "Indeed, O goddess, when I go into forest exile, she (Kaikeyī) will be completely satisfied. Then she will not suspect the righteous (dharma) king, thinking 'he is a liar'."
एष मे प्रथमः कल्पो यदम्बा मे यवीयसी ।
भरतारक्षितं स्फीतं पुत्रराज्यमवाप्नुयात् ॥५३॥
53. eṣa me prathamaḥ kalpo yadambā me yavīyasī ,
bharatārakṣitaṃ sphītaṃ putrarājyamavāpnuyāt.
53. eṣaḥ me prathamaḥ kalpaḥ yat ambā me yavīyasī
bharata ārakṣitam sphītam putrarājyam avāpnuyāt
53. eṣaḥ me prathamaḥ kalpaḥ yat me yavīyasī ambā
bharata ārakṣitam sphītam putrarājyam avāpnuyāt
53. "This is my primary intention: that my younger mother (Kaikeyī) should obtain the prosperous kingdom for her son (Bharata), a kingdom protected by Bharata himself."
मम प्रियार्थं राज्ञश्च सरथस्त्वं पुरीं व्रज ।
संदिष्टश्चासि यानर्थांस्तांस्तान्ब्रूयास्तथातथा ॥५४॥
54. mama priyārthaṃ rājñaśca sarathastvaṃ purīṃ vraja ,
saṃdiṣṭaścāsi yānarthāṃstāṃstānbrūyāstathātathā.
54. mama priyārtham rājñaḥ ca sarathaḥ tvam purīm vraja
saṃdiṣṭaḥ ca asi yān arthān tān tān brūyāḥ tathā tathā
54. mama priyārtham ca rājñaḥ sarathaḥ tvam purīm vraja ca
yān arthān saṃdiṣṭaḥ asi tān tān tathā tathā brūyāḥ
54. "For my benefit and the King's, you, with the chariot, go to the city. And those instructions that you have been given, you should convey them exactly as they were imparted."
इत्युक्त्वा वचनं सूतं सान्त्वयित्वा पुनः पुनः ।
गुहं वचनमक्लीबं रामो हेतुमदब्रवीत् ।
जटाः कृत्वा गमिष्यामि न्यग्रोधक्षीरमानय ॥५५॥
55. ityuktvā vacanaṃ sūtaṃ sāntvayitvā punaḥ punaḥ ,
guhaṃ vacanamaklībaṃ rāmo hetumadabravīt ,
jaṭāḥ kṛtvā gamiṣyāmi nyagrodhakṣīramānaya.
55. iti uktvā vacanam sūtam sāntvayitvā
punaḥ punaḥ guham vacanam aklībam
rāmaḥ hetumat abravīt jaṭāḥ
kṛtvā gamiṣyāmi nyagrodhakṣīram ānaya
55. rāmaḥ iti uktvā sūtam punaḥ punaḥ
sāntvayitvā guham aklībam
hetumat vacanam abravīt jaṭāḥ kṛtvā
gamiṣyāmi nyagrodhakṣīram ānaya
55. Having spoken thus, and having repeatedly consoled the charioteer, Rama then addressed Guha with firm and meaningful words: "Having formed matted locks, I shall depart. Bring banyan (nyagrodha) sap."
तत् क्षीरं राजपुत्राय गुहः क्षिप्रमुपाहरत् ।
लक्ष्मणस्यात्मनश्चैव रामस्तेनाकरोज्जटाः ॥५६॥
56. tat kṣīraṃ rājaputrāya guhaḥ kṣipramupāharat ,
lakṣmaṇasyātmanaścaiva rāmastenākarojjaṭāḥ.
56. tat kṣīram rājaputrāya guhaḥ kṣipram upāharat
lakṣmaṇasya ātmanaḥ ca eva rāmaḥ tena akarot jaṭāḥ
56. guhaḥ tat kṣīram rājaputrāya kṣipram upāharat
rāmaḥ tena lakṣmaṇasya ātmanaḥ ca eva jaṭāḥ akarot
56. Guha quickly brought that sap for the prince. With that (sap), Rama then fashioned matted locks for Lakshmana and for himself (ātman).
तौ तदा चीरवसनौ जटामण्डलधारिणौ ।
अशोभेतामृषिसमौ भ्रातरौ रामलक्ष्मणौ ॥५७॥
57. tau tadā cīravasanau jaṭāmaṇḍaladhāriṇau ,
aśobhetāmṛṣisamau bhrātarau rāmalakṣmaṇau.
57. tau tadā cīravasanau jaṭāmaṇḍaladhāriṇau
aśobhetām ṛṣisamau bhrātarau rāmalakṣmaṇau
57. tada tau bhrātarau rāmalakṣmaṇau cīravasanau
jaṭāmaṇḍaladhāriṇau ṛṣisamau aśobhetām
57. Then, those two brothers, Rama and Lakshmana, wearing garments of bark and adorned with matted locks, appeared radiant like sages.
ततो वैखानसं मार्गमास्थितः सहलक्ष्मणः ।
व्रतमादिष्टवान् रामः सहायं गुहमब्रवीत् ॥५८॥
58. tato vaikhānasaṃ mārgamāsthitaḥ sahalakṣmaṇaḥ ,
vratamādiṣṭavān rāmaḥ sahāyaṃ guhamabravīt.
58. tataḥ vaikhānasam mārgam āsthitaḥ sahalakṣmaṇaḥ
vratam ādiṣṭavān rāmaḥ sahāyam guham abravīt
58. tataḥ sahalakṣmaṇaḥ rāmaḥ vaikhānasam mārgam
āsthitaḥ vratam ādiṣṭavān guham sahāyam abravīt
58. Thereupon, Rama, accompanied by Lakshmana and having adopted the path of a forest hermit (vaikhānasa), prescribed a vow and addressed Guha as his helper.
अप्रमत्तो बले कोशे दुर्गे जनपदे तथा ।
भवेथा गुह राज्यं हि दुरारक्षतमं मतम् ॥५९॥
59. apramatto bale kośe durge janapade tathā ,
bhavethā guha rājyaṃ hi durārakṣatamaṃ matam.
59. apramattaḥ bale kośe durge janapade tathā
bhavethāḥ guha rājyam hi durārakṣatamam matam
59. guha tvam apramattaḥ bhavethāḥ bale kośe durge
janapade tathā hi rājyam durārakṣatamam matam
59. O Guha, you should be vigilant regarding the army, the treasury, the fortress, and the countryside. Indeed, a kingdom is considered extremely difficult to protect.
ततस्तं समनुज्ञाय गुहमिक्ष्वाकुनन्दनः ।
जगाम तूर्णमव्यग्रः सभार्यः सहलक्ष्मणः ॥६०॥
60. tatastaṃ samanujñāya guhamikṣvākunandanaḥ ,
jagāma tūrṇamavyagraḥ sabhāryaḥ sahalakṣmaṇaḥ.
60. tataḥ tam samanuñāya guham ikṣvākunandanaḥ
jagāma tūrṇam avyagraḥ sabhāryaḥ sahalakṣmaṇaḥ
60. tataḥ ikṣvākunandanaḥ tam guham samanuñāya
sabhāryaḥ sahalakṣmaṇaḥ avyagraḥ tūrṇam jagāma
60. Then, having bid farewell to Guha, Rama, the scion of Ikshvaku, proceeded quickly and calmly, accompanied by his wife and Lakshmana.
स तु दृष्ट्वा नदीतीरे नावमिक्ष्वाकुनन्दनः ।
तितीर्षुः शीघ्रगां गङ्गामिदं लक्ष्मणमब्रवीत् ॥६१॥
61. sa tu dṛṣṭvā nadītīre nāvamikṣvākunandanaḥ ,
titīrṣuḥ śīghragāṃ gaṅgāmidaṃ lakṣmaṇamabravīt.
61. saḥ tu dṛṣṭvā nadītīre nāvam ikṣvākunandanaḥ
titīrṣuḥ śīghragām gaṅgām idam lakṣmaṇam abravīt
61. ikṣvākunandanaḥ saḥ tu nadītīre nāvam dṛṣṭvā
śīghragām gaṅgām titīrṣuḥ idam lakṣmaṇam abravīt
61. Having seen a boat on the river bank, Rama, the scion of Ikshvaku, desiring to cross the swiftly flowing Ganga, then said this to Lakshmana.
आरोह त्वं नर व्याघ्र स्थितां नावमिमां शनैः ।
सीतां चारोपयान्वक्षं परिगृह्य मनस्विनीम् ॥६२॥
62. āroha tvaṃ nara vyāghra sthitāṃ nāvamimāṃ śanaiḥ ,
sītāṃ cāropayānvakṣaṃ parigṛhya manasvinīm.
62. āroha tvam naravyāghra sthitām nāvam imām śanaiḥ
sītām ca āropaya anvakṣam parigṛhya manasvinīm
62. naravyāghra tvam imām sthitām nāvam śanaiḥ āroha
ca manasvinīm sītām anvakṣam parigṛhya āropaya
62. O tiger among men (Lakshmana), you slowly board this boat that is waiting. And, carefully supporting the high-minded Sita, help her ascend.
स भ्रातुः शासनं श्रुत्वा सर्वमप्रतिकूलयन् ।
आरोप्य मैथिलीं पूर्वमारुरोहात्मवांस्ततः ॥६३॥
63. sa bhrātuḥ śāsanaṃ śrutvā sarvamapratikūlayan ,
āropya maithilīṃ pūrvamārurohātmavāṃstataḥ.
63. sa bhrātuḥ śāsanam śrutvā sarvam apratikūlayan
āropya maithilīm pūrvam ārūroha ātmavān tataḥ
63. sa bhrātuḥ śāsanam śrutvā sarvam apratikūlayan
maithilīm pūrvam āropya tataḥ ātmavān ārūroha
63. Having heard his brother's command and accepting everything without objection, the self-possessed (ātman-possessing) Lakshmana first helped Maithili (Sita) ascend, and then he himself climbed aboard.
अथारुरोह तेजस्वी स्वयं लक्ष्मणपूर्वजः ।
ततो निषादाधिपतिर्गुहो ज्ञातीनचोदयत् ॥६४॥
64. athāruroha tejasvī svayaṃ lakṣmaṇapūrvajaḥ ,
tato niṣādādhipatirguho jñātīnacodayat.
64. atha ārūroha tejasvī svayam lakṣmaṇapūrvajaḥ
tataḥ niṣādādhipatiḥ guhaḥ jñātīn acodayat
64. atha lakṣmaṇapūrvajaḥ tejasvī svayam ārūroha
tataḥ niṣādādhipatiḥ guhaḥ jñātīn acodayat
64. Then, the radiant (tejasvin) elder brother of Lakshmana (Rama) himself boarded. After that, Guha, the chieftain of the Niṣādas, roused his kinsmen.
अनुज्ञाय सुमन्त्रं च सबलं चैव तं गुहम् ।
आस्थाय नावं रामस्तु चोदयामास नाविकान् ॥६५॥
65. anujñāya sumantraṃ ca sabalaṃ caiva taṃ guham ,
āsthāya nāvaṃ rāmastu codayāmāsa nāvikān.
65. anujñāya sumantram ca sabalam ca eva tam guham
āsthāya nāvam rāmaḥ tu codayāmāsa nāvikān
65. rāmaḥ tu sumantram ca sabalam ca eva tam guham
anujñāya nāvam āsthāya nāvikān codayāmāsa
65. After bidding farewell to Sumantra, and indeed to Guha and his retinue, Rama then boarded the boat and urged the boatmen (navika) forward.
ततस्तैश्चोदिता सा नौः कर्णधारसमाहिता ।
शुभस्फ्यवेगाभिहता शीघ्रं सलिलमत्यगात् ॥६६॥
66. tatastaiścoditā sā nauḥ karṇadhārasamāhitā ,
śubhasphyavegābhihatā śīghraṃ salilamatyagāt.
66. tataḥ taiḥ coditā sā nauḥ karṇadhārasamāhitā
śubhasphyavegābhihatā śīghram salilam atyagāt
66. tataḥ taiḥ coditā karṇadhārasamāhitā
śubhasphyavegābhihatā sā nauḥ śīghram salilam atyagāt
66. Then, that boat, urged by them, steered well by the helmsman (karṇadhāra), and propelled by the swift and good strokes of the oars, swiftly crossed over the water.
मध्यं तु समनुप्राप्य भागीरथ्यास्त्वनिन्दिता ।
वैदेही प्राञ्जलिर्भूत्वा तां नदीमिदमब्रवीत् ॥६७॥
67. madhyaṃ tu samanuprāpya bhāgīrathyāstvaninditā ,
vaidehī prāñjalirbhūtvā tāṃ nadīmidamabravīt.
67. madhyam tu samanuprāpya bhāgīrathyāḥ tu aninditā
vaidehī prāñjaliḥ bhūtvā tām nadīm idam abravīt
67. aninditā vaidehī tu bhāgīrathyāḥ madhyam
samanuprāpya prāñjaliḥ bhūtvā tām nadīm idam abravīt
67. And having reached the middle of the Bhāgīrathī (Gaṅgā), the blameless Vaidehī (Sītā), joining her palms in reverence, said this to that river.
पुत्रो दशरथस्यायं महाराजस्य धीमतः ।
निदेशं पालयत्वेनं गङ्गे त्वदभिरक्षितः ॥६८॥
68. putro daśarathasyāyaṃ mahārājasya dhīmataḥ ,
nideśaṃ pālayatvenaṃ gaṅge tvadabhirakṣitaḥ.
68. putraḥ daśarathasya ayam mahārājasya dhīmataḥ
nideśam pālayatu enam gaṅge tvat abhirakṣitaḥ
68. gaṅge ayam daśarathasya dhīmataḥ mahārājasya
putraḥ tvat abhirakṣitaḥ enam nideśam pālayatu
68. O Gaṅgā, may this son of the wise great king Daśaratha, protected by you, fulfill this command (dharma).
चतुर्दश हि वर्षाणि समग्राण्युष्य कानने ।
भ्रात्रा सह मया चैव पुनः प्रत्यागमिष्यति ॥६९॥
69. caturdaśa hi varṣāṇi samagrāṇyuṣya kānane ,
bhrātrā saha mayā caiva punaḥ pratyāgamiṣyati.
69. caturdaśa hi varṣāṇi samagrāṇi uṣya kānane
bhrātrā saha mayā ca eva punaḥ pratyāgamiṣyati
69. hi caturdaśa samagrāṇi varṣāṇi kānane uṣya
bhrātrā mayā ca saha eva punaḥ pratyāgamiṣyati
69. Indeed, after dwelling for fourteen full years in the forest with his brother and me, he will return again.
ततस्त्वां देवि सुभगे क्षेमेण पुनरागता ।
यक्ष्ये प्रमुदिता गङ्गे सर्वकामसमृद्धये ॥७०॥
70. tatastvāṃ devi subhage kṣemeṇa punarāgatā ,
yakṣye pramuditā gaṅge sarvakāmasamṛddhaye.
70. tataḥ tvām devi subhage kṣemeṇa punaḥ āgatā
yakṣye pramuditā gaṅge sarvakāmasamṛddhaye
70. tataḥ devi subhage gaṅge kṣemeṇa punaḥ āgatā
pramuditā (satī) tvām sarvakāmasamṛddhaye yakṣye
70. Then, O divine and fortunate Gaṅgā, when I have returned safely and am overjoyed, I will worship you for the fulfillment of all my desires.
त्वं हि त्रिपथगा देवि ब्रह्म लोकं समीक्षसे ।
भार्या चोदधिराजस्य लोके ऽस्मिन् संप्रदृश्यसे ॥७१॥
71. tvaṃ hi tripathagā devi brahma lokaṃ samīkṣase ,
bhāryā codadhirājasya loke'smin saṃpradṛśyase.
71. tvam hi tripathagā devi brahma lokam samīkṣase
bhāryā ca udadhirājasya loke asmin saṃpradṛśyase
71. devi tvaṃ hi tripathagā brahma lokam samīkṣase
ca asmin loke udadhirājasya bhāryā saṃpradṛśyase
71. O Goddess, you are indeed the Tripathagā (Ganga), and you behold the world of Brahma (brahman). Moreover, in this world, you are seen as the wife of the Ocean-King.
सा त्वां देवि नमस्यामि प्रशंसामि च शोभने ।
प्राप्त राज्ये नरव्याघ्र शिवेन पुनरागते ॥७२॥
72. sā tvāṃ devi namasyāmi praśaṃsāmi ca śobhane ,
prāpta rājye naravyāghra śivena punarāgate.
72. sā tvām devi namasyāmi praśaṃsāmi ca śobhane
prāpta rājye naravyāghra śivena punarāgate
72. devi śobhane sā tvām namasyāmi ca praśaṃsāmi
naravyāghra śivena punarāgate rājye prāpta
72. O Goddess, O beautiful one, I bow to you and praise you, upon the safe return of the tiger among men (Rama) and the regaining of the kingdom.
गवां शतसहस्राणि वस्त्राण्यन्नं च पेशलम् ।
ब्राह्मणेभ्यः प्रदास्यामि तव प्रियचिकीर्षया ॥७३॥
73. gavāṃ śatasahasrāṇi vastrāṇyannaṃ ca peśalam ,
brāhmaṇebhyaḥ pradāsyāmi tava priyacikīrṣayā.
73. gavām śatasahasrāṇi vastrāṇi annam ca peśalam
brāhmaṇebhyaḥ pradāsyāmi tava priyacikīrṣayā
73. tava priyacikīrṣayā (aham) brāhmaṇebhyaḥ gavām
śatasahasrāṇi vastrāṇi ca peśalam annam pradāsyāmi
73. I will give hundreds of thousands of cows, clothes, and excellent food to Brahmins, driven by the desire to do what is pleasing to you.
तथा संभाषमाणा सा सीता गङ्गामनिन्दिता ।
दक्षिणा दक्षिणं तीरं क्षिप्रमेवाभ्युपागमत् ॥७४॥
74. tathā saṃbhāṣamāṇā sā sītā gaṅgāmaninditā ,
dakṣiṇā dakṣiṇaṃ tīraṃ kṣipramevābhyupāgamat.
74. tathā saṃbhāṣamāṇā sā sītā gaṅgām aninditā
dakṣiṇā dakṣiṇam tīram kṣipram eva abhyupāgamat
74. tathā saṃbhāṣamāṇā sā aninditā dakṣiṇā sītā
gaṅgām dakṣiṇam tīram kṣipram eva abhyupāgamat
74. Thus speaking, the blameless (aninditā) and sincere Sita swiftly approached the southern bank of the Ganga.
तीरं तु समनुप्राप्य नावं हित्वा नरर्षभः ।
प्रातिष्ठत सह भ्रात्रा वैदेह्या च परंतपः ॥७५॥
75. tīraṃ tu samanuprāpya nāvaṃ hitvā nararṣabhaḥ ,
prātiṣṭhata saha bhrātrā vaidehyā ca paraṃtapaḥ.
75. tīram tu samanuprapya nāvam hitvā nararṣabhaḥ
prātiṣṭhata saha bhrātrā vaidehyā ca paraṃtapaḥ
75. nararṣabhaḥ paraṃtapaḥ tu tīram samanuprapya
nāvam hitvā bhrātrā vaidehyā ca saha prātiṣṭhata
75. Having reached the shore, Rama, the best of men (nara-ṛṣabhaḥ) and subduer of foes (paraṃtapaḥ), abandoned the boat and set out with his brother and Vaidehī (Sita).
अथाब्रवीन्महाबाहुः सुमित्रानन्दवर्धनम् ।
अग्रतो गच्छ सौमित्रे सीता त्वामनुगच्छतु ॥७६॥
76. athābravīnmahābāhuḥ sumitrānandavardhanam ,
agrato gaccha saumitre sītā tvāmanugacchatu.
76. atha abravīt mahābāhuḥ sumitrānandavardhanam
agrataḥ gaccha saumitre sītā tvām anugacchatu
76. atha mahābāhuḥ sumitrānandavardhanam abravīt
saumitre agrataḥ gaccha sītā tvām anugacchatu
76. Then the mighty-armed (mahābāhuḥ) Rama said to the augmenter of Sumitrā's joy (Sumitrānanda-vardhanam), Lakshmana: "Go in front, O Saumitri! Let Sītā follow you."
पृष्ठतो ऽहं गमिष्यामि त्वां च सीतां च पालयन् ।
अद्य दुःखं तु वैदेही वनवासस्य वेत्स्यति ॥७७॥
77. pṛṣṭhato'haṃ gamiṣyāmi tvāṃ ca sītāṃ ca pālayan ,
adya duḥkhaṃ tu vaidehī vanavāsasya vetsyati.
77. pṛṣṭhataḥ aham gamiṣyāmi tvām ca sītām ca pālayan
adya duḥkham tu vaidehī vanavāsasya vetsyati
77. aham tvām ca sītām ca pālayan pṛṣṭhataḥ gamiṣyāmi
adya tu vaidehī vanavāsasya duḥkham vetsyati
77. I will go behind, protecting both you and Sītā. Indeed, today Vaidehī (Sītā) will come to know the hardship of dwelling in the forest.
गतं तु गङ्गापरपारमाशु रामं सुमन्त्रः प्रततं निरीक्ष्य ।
अध्वप्रकर्षाद्विनिवृत्तदृष्टिर्मुमोच बाष्पं व्यथितस्तपस्वी ॥७८॥
78. gataṃ tu gaṅgāparapāramāśu rāmaṃ sumantraḥ pratataṃ nirīkṣya ,
adhvaprakarṣādvinivṛttadṛṣṭirmumoca bāṣpaṃ vyathitastapasvī.
78. gatam tu gaṅgāparapāram āśu
rāmam sumantraḥ pratatam nirīkṣya
adhvaprkarṣāt vinivṛttadṛṣṭiḥ
mumoca bāṣpam vyathitaḥ tapasvī
78. sumantraḥ tapasvī vyathitaḥ tu
āśu gaṅgāparapāram gatam rāmam
pratatam nirīkṣya adhvaprakarṣāt
vinivṛttadṛṣṭiḥ bāṣpam mumoca
78. Sumantra, distressed and miserable (tapasvī), continuously watched Rama, who had swiftly crossed to the other side of the Gaṅgā. As his gaze finally turned away due to the vast distance, he shed tears.
तौ तत्र हत्वा चतुरो महामृगान् वराहमृश्यं पृषतं महारुरुम् ।
आदाय मेध्यं त्वरितं बुभुक्षितौ वासाय काले ययतुर्वनस्पतिम् ॥७९॥
79. tau tatra hatvā caturo mahāmṛgān varāhamṛśyaṃ pṛṣataṃ mahārurum ,
ādāya medhyaṃ tvaritaṃ bubhukṣitau vāsāya kāle yayaturvanaspatim.
79. tau tatra hatvā caturaḥ mahāmṛgān
varāham ṛśyam pṛṣatam mahārurum
ādāya medhyam tvaritam bubhukṣitau
vāsāya kāle yayatuḥ vanaspatim
79. bubhukṣitau tau tatra caturaḥ mahāmṛgān varāham ṛśyam pṛṣatam mahārurum hatvā,
tvaritam medhyam ādāya,
vāsāya kāle vanaspatim yayatuḥ.
79. Being hungry, the two of them quickly killed four large animals there - a boar, a white-footed antelope, a spotted deer, and a great ruru deer. They took the pure (edible) meat and, in time for their overnight stay, went to a large tree.