Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

वाल्मीकि-रामायणम्       vālmīki-rāmāyaṇam - book-1, chapter-6

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
पुर्यां तस्यामयोध्यायां वेदवित् सर्वसंग्रहः ।
दीर्घदर्शी महातेजाः पौरजानपदप्रियः ॥१॥
1. puryāṃ tasyāmayodhyāyāṃ vedavit sarvasaṃgrahaḥ ,
dīrghadarśī mahātejāḥ paurajānapadapriyaḥ.
1. puryām tasyām ayodhyāyām vedavit sarvasaṃgrahaḥ
dīrghadarśī mahātejāḥ paurajānapadapriyaḥ
1. tasyām puryām ayodhyāyām vedavit sarvasaṃgrahaḥ
dīrghadarśī mahātejāḥ paurajānapadapriyaḥ
1. In that city (purī), Ayodhyā, (lived a king who was) a knower of the Vedas, possessing all collections (of resources and knowledge), far-sighted, greatly effulgent, and beloved by both the city-dwellers and the country-folk.
इक्ष्वाकूणामतिरथो यज्वा धर्मरतो वशी ।
महर्षिकल्पो राजर्षिस्त्रिषु लोकृषु विश्रुतः ॥२॥
2. ikṣvākūṇāmatiratho yajvā dharmarato vaśī ,
maharṣikalpo rājarṣistriṣu lokṛṣu viśrutaḥ.
2. ikṣvākūṇām atirathaḥ yajvā dharmarataḥ vaśī
maharṣikalpaḥ rājarṣiḥ triṣu lokeṣu viśrutaḥ
2. ikṣvākūṇām atirathaḥ yajvā dharmarataḥ vaśī
maharṣikalpaḥ rājarṣiḥ triṣu lokeṣu viśrutaḥ
2. Among the Ikṣvākus, he was a great warrior, a sacrificer, dedicated to his intrinsic nature (dharma), self-controlled, comparable to a great sage, a royal sage, and widely renowned in the three worlds.
बलवान्निहतामित्रो मित्रवान् विजितेन्द्रियः ।
धनैश्च संचयैश्चान्यैः शक्रवैश्रवणोपमः ॥३॥
3. balavānnihatāmitro mitravān vijitendriyaḥ ,
dhanaiśca saṃcayaiścānyaiḥ śakravaiśravaṇopamaḥ.
3. balavān nihata-amitraḥ mitravān vijita-indriyaḥ
dhanaiḥ ca saṃcayaiḥ ca anyaiḥ śakra-vaiśravaṇa-upamaḥ
3. balavān nihata-amitraḥ mitravān vijita-indriyaḥ ca
dhanaiḥ ca anyaiḥ saṃcayaiḥ śakra-vaiśravaṇa-upamaḥ
3. He was mighty, having vanquished his enemies, possessing many allies, and with his senses fully controlled. Furthermore, with his wealth and other treasures, he was comparable to Indra (Śakra) and Kubera (Vaiśravaṇa).
यथा मनुर्महातेजा लोकस्य परिरक्षिता ।
तथा दशरथो राजा वसञ्जगदपालयत् ॥४॥
4. yathā manurmahātejā lokasya parirakṣitā ,
tathā daśaratho rājā vasañjagadapālayat.
4. yathā manuḥ mahātejāḥ lokasya parirakṣitā
tathā daśarathaḥ rājā vasan jagat apālayat
4. yathā mahātejāḥ manuḥ lokasya parirakṣitā
tathā rājā daśarathaḥ vasan jagat apālayat
4. Just as the greatly radiant (mahātejāḥ) Manu was the protector of the world, so too King Dasharatha, while dwelling (in his kingdom), protected the earth.
तेन सत्याभिसंधेन त्रिवर्गमनुतिष्ठता ।
पालिता सा पुरी श्रेष्ठेन्द्रेण इवामरावती ॥५॥
5. tena satyābhisaṃdhena trivargamanutiṣṭhatā ,
pālitā sā purī śreṣṭhendreṇa ivāmarāvatī.
5. tena satya-abhisaṃdhena trivargam anutiṣṭhatā
pālitā sā purī śreṣṭha-indreṇa iva amarāvatī
5. tena satya-abhisaṃdhena trivargam anutiṣṭhatā
sā purī śreṣṭha-indreṇa iva amarāvatī pālitā
5. By him, whose resolve was truthful and who diligently practiced the three aims of human life (trivarga), that city was protected as if it were Amarāvatī (Indra's capital) protected by the supreme Indra.
तस्मिन्पुरवरे हृष्टा धर्मात्मना बहुश्रुताः ।
नरास्तुष्टाधनैः स्वैः स्वैरलुब्धाः सत्यवादिनः ॥६॥
6. tasminpuravare hṛṣṭā dharmātmanā bahuśrutāḥ ,
narāstuṣṭādhanaiḥ svaiḥ svairalubdhāḥ satyavādinaḥ.
6. tasmin puravare hṛṣṭāḥ dharmātmanā bahuśrutāḥ narāḥ
tuṣṭāḥ dhanaiḥ svaiḥ svaiḥ alubdhāḥ satyavādinaḥ
6. tasmin puravare narāḥ hṛṣṭāḥ dharmātmanā bahuśrutāḥ
svaiḥ svaiḥ dhanaiḥ tuṣṭāḥ alubdhāḥ satyavādinaḥ
6. In that excellent city, the men were joyful, righteous-souled (dharma-ātman), and highly educated. They were contented with their own respective wealth, not greedy, and truthful.
नाल्पसंनिचयः कश्चिदासीत्तस्मिन्पुरोत्तमे ।
कुटुम्बी यो ह्यसिद्धार्थो ऽगवाश्वधनधान्यवान् ॥७॥
7. nālpasaṃnicayaḥ kaścidāsīttasminpurottame ,
kuṭumbī yo hyasiddhārtho'gavāśvadhanadhānyavān.
7. na alpasaṃnicayaḥ kaścit āsīt tasmin purottame
kuṭumbī yaḥ hi asiddhārthaḥ agavāśvadhanadhānyavān
7. tasmin purottame kaścit kuṭumbī yaḥ hi alpasaṃnicayaḥ
asiddhārthaḥ agavāśvadhanadhānyavān na āsīt
7. In that supreme city, there was no householder with meager savings, nor was anyone unsuccessful in their endeavors, nor devoid of cattle, horses, wealth, or grain.
कामी वा न कदर्यो वा नृशंसः पुरुषः क्व चित् ।
द्रष्टुं शक्यमयोध्यायां नाविद्वान्न च नास्तिकः ॥८॥
8. kāmī vā na kadaryo vā nṛśaṃsaḥ puruṣaḥ kva cit ,
draṣṭuṃ śakyamayodhyāyāṃ nāvidvānna ca nāstikaḥ.
8. kāmī vā na kadaryaḥ vā nṛśaṃsaḥ puruṣaḥ kvacit
draṣṭum śakyam ayodhyāyām na avidvān na ca nāstikaḥ
8. ayodhyāyām kvacit kāmī vā kadaryaḥ vā nṛśaṃsaḥ puruṣaḥ na draṣṭum śakyam.
na avidvān ca na nāstikaḥ
8. In Ayodhya, it was impossible to find any person who was lustful, stingy, or cruel; nor one who was unlearned, nor an atheist (nāstika).
सर्वे नराश्च नार्यश्च धर्मशीलाः सुसंयताः ।
मुदिताः शीलवृत्ताभ्यां महर्षय इवामलाः ॥९॥
9. sarve narāśca nāryaśca dharmaśīlāḥ susaṃyatāḥ ,
muditāḥ śīlavṛttābhyāṃ maharṣaya ivāmalāḥ.
9. sarve narāḥ ca nāryaḥ ca dharmaśīlāḥ susaṃyatāḥ
muditāḥ śīlavṛttābhyām maharṣayaḥ iva amalāḥ
9. sarve narāḥ ca nāryaḥ ca dharmaśīlāḥ susaṃyatāḥ
muditāḥ amalāḥ maharṣayaḥ iva śīlavṛttābhyām
9. All men and women were of righteous (dharma) conduct and well-controlled. They were joyful and pure, like great sages, in both their character and behavior.
नाकुण्डली नामुकुटी नास्रग्वी नाल्पभोगवान् ।
नामृष्टो नानुलिप्ताङ्गो नासुगन्धश्च विद्यते ॥१०॥
10. nākuṇḍalī nāmukuṭī nāsragvī nālpabhogavān ,
nāmṛṣṭo nānuliptāṅgo nāsugandhaśca vidyate.
10. na akuṇḍalī na amukuṭī na asragvī na alpa-bhogavān
na amṛṣṭaḥ na anuliptāṅgaḥ na asugandhaḥ ca vidyate
10. na akuṇḍalī na amukuṭī na asragvī na alpa-bhogavān
na amṛṣṭaḥ na anuliptāṅgaḥ na asugandhaḥ ca vidyate
10. In Ayodhya, no one was found without earrings, a diadem, or a garland. No one had meager possessions, was unbathed, had unanointed limbs, or lacked a pleasant fragrance.
नामृष्टभोजी नादाता नाप्यनङ्गदनिष्कधृक् ।
नाहस्ताभरणो वापि दृश्यते नाप्यनात्मवान् ॥११॥
11. nāmṛṣṭabhojī nādātā nāpyanaṅgadaniṣkadhṛk ,
nāhastābharaṇo vāpi dṛśyate nāpyanātmavān.
11. na amṛṣṭa-bhojī na adātā na api an-aṅgada-niṣka-dhṛk
na ahasta-ābharaṇaḥ vā api dṛśyate na api anātma-vān
11. na amṛṣṭa-bhojī na adātā na an-aṅgada-niṣka-dhṛk
na ahasta-ābharaṇaḥ vā na anātma-vān api dṛśyate
11. No one was found eating unwashed food, nor was anyone a non-giver (dāna). No one lacked armlets or necklaces, or hand ornaments. Furthermore, no one was seen lacking self-mastery (ātman).
नानाहिताग्निर्नायज्वा विप्रो नाप्यसहस्रदः ।
कश्चिदासीदयोध्यायां न च निर्वृत्तसंकरः ॥१२॥
12. nānāhitāgnirnāyajvā vipro nāpyasahasradaḥ ,
kaścidāsīdayodhyāyāṃ na ca nirvṛttasaṃkaraḥ.
12. na anāhitāgniḥ na ayajvā vipraḥ na api asahasradaḥ
kaścit āsīt ayodhyāyām na ca nir-vṛtta-saṃkaraḥ
12. ayodhyāyām kaścit vipraḥ na anāhitāgniḥ na ayajvā
na api asahasradaḥ na ca nir-vṛtta-saṃkaraḥ āsīt
12. In Ayodhya, there was no Brahmin (vipraḥ) who had not established the sacred fires, or who did not perform Vedic rituals (yajña), or who failed to give a thousand (in charity - dāna). Moreover, no one was found who caused a confusion of social orders (saṃkara).
स्वकर्मनिरता नित्यं ब्राह्मणा विजितेन्द्रियाः ।
दानाध्ययनशीलाश्च संयताश्च प्रतिग्रहे ॥१३॥
13. svakarmaniratā nityaṃ brāhmaṇā vijitendriyāḥ ,
dānādhyayanaśīlāśca saṃyatāśca pratigrahe.
13. sva-karma-niratāḥ nityam brāhmaṇāḥ vijita-indriyāḥ
dāna-adhyayana-śīlāḥ ca saṃyatāḥ ca pratigrahe
13. brāhmaṇāḥ nityam sva-karma-niratāḥ vijita-indriyāḥ
dāna-adhyayana-śīlāḥ ca pratigrahe ca saṃyatāḥ
13. The Brahmins (brāhmaṇāḥ) were constantly dedicated to their own duties (sva-karma), with senses fully controlled. They were devoted to charity (dāna) and study, and self-controlled in accepting gifts.
न नास्तिको नानृतको न कश्चिदबहुश्रुतः ।
नासूयको न चाशक्तो नाविद्वान् विद्यते तदा ॥१४॥
14. na nāstiko nānṛtako na kaścidabahuśrutaḥ ,
nāsūyako na cāśakto nāvidvān vidyate tadā.
14. na nāstikaḥ na anṛtakaḥ na kaścit abahuśrutaḥ na
asūyakaḥ na ca aśaktaḥ na avidvān vidyate tadā
14. tadā na kaścit nāstikaḥ na anṛtakaḥ na abahuśrutaḥ
na asūyakaḥ na ca aśaktaḥ na avidvān vidyate
14. At that time, no one was found to be an atheist, nor a liar, nor unlearned, nor envious, nor incapable, nor ignorant.
न दीनः क्षिप्तचित्तो वा व्यथितो वापि कश्चन ।
कश्चिन्नरो वा नारी वा नाश्रीमान्नाप्यरूपवान् ।
द्रष्टुं शक्यमयोध्यायां नापि राजन्यभक्तिमान् ॥१५॥
15. na dīnaḥ kṣiptacitto vā vyathito vāpi kaścana ,
kaścinnaro vā nārī vā nāśrīmānnāpyarūpavān ,
draṣṭuṃ śakyamayodhyāyāṃ nāpi rājanyabhaktimān.
15. na dīnaḥ kṣiptacittaḥ vā vyathitaḥ vā
api kaścana kaścit naraḥ vā nārī vā
na aśrīmān na api arūpavān draṣṭum
śakyam ayodhyāyām na api rājanyabhaktimān
15. ayodhyāyām na kaścana dīnaḥ vā kṣiptacittaḥ vā
api vyathitaḥ draṣṭum śakyam kaścit naraḥ vā
nārī vā na aśrīmān na api arūpavān (draṣṭum
śakyam) na api rājanyabhaktimān (draṣṭum śakyam)
15. In Ayodhya, no one was found to be miserable, agitated, or distressed in mind. No man or woman was unprosperous or ill-favored, nor was anyone seen who lacked devotion to the king.
वर्णेष्वग्र्यचतुर्थेषु देवतातिथिपूजकाः ।
दीर्घायुषो नराः सर्वे धर्मं सत्यं च संश्रिताः ॥१६॥
16. varṇeṣvagryacaturtheṣu devatātithipūjakāḥ ,
dīrghāyuṣo narāḥ sarve dharmaṃ satyaṃ ca saṃśritāḥ.
16. varṇeṣu agryacaturtheṣu devatātithipūjakāḥ
dīrghāyuṣaḥ narāḥ sarve dharmam satyam ca saṃśritāḥ
16. sarve narāḥ varṇeṣu agryacaturtheṣu devatātithipūjakāḥ
dīrghāyuṣaḥ ca dharmam ca satyam saṃśritāḥ
16. All people, belonging to the four primary social classes (varṇas), were long-lived, devoutly worshipped deities and guests, and firmly adhered to their intrinsic nature (dharma) and truth.
क्षत्रं ब्रह्ममुखं चासीद्वैश्याः क्षत्रमनुव्रताः ।
शूद्राः स्वधर्मनिरतास्त्रीन् वर्णानुपचारिणः ॥१७॥
17. kṣatraṃ brahmamukhaṃ cāsīdvaiśyāḥ kṣatramanuvratāḥ ,
śūdrāḥ svadharmaniratāstrīn varṇānupacāriṇaḥ.
17. kṣatram brahmamukham ca āsīt vaiśyāḥ kṣatram anuvratāḥ
śūdrāḥ svadharmaniratāḥ trīn varṇān upacāriṇaḥ
17. kṣatram ca brahmamukham āsīt vaiśyāḥ kṣatram anuvratāḥ
śūdrāḥ svadharmaniratāḥ trīn varṇān upacāriṇaḥ (babhūvuḥ)
17. The warrior class (kṣatra) revered the priestly class (brahman) as their leaders. The merchant class (vaiśya) followed the warrior class. The servant class (śūdra) were devoted to their own inherent nature (dharma) and served the three higher classes.
सा तेनेक्ष्वाकुनाथेन पुरी सुपरिरक्षिता ।
यथा पुरस्तान्मनुना मानवेन्द्रेण धीमता ॥१८॥
18. sā tenekṣvākunāthena purī suparirakṣitā ,
yathā purastānmanunā mānavendreṇa dhīmatā.
18. sā tena ikṣvākunāthena purī suparirakṣitā
yathā purastāt manunā mānavendreṇa dhīmatā
18. purī sā tena ikṣvākunāthena suparirakṣitā
yathā purastāt dhīmatā manunā mānavendreṇa
18. That city was excellently protected by the lord of the Ikṣvāku dynasty, just as it was previously by the wise Manu, the ruler of mankind.
योधानामग्निकल्पानां पेशलानाममर्षिणाम् ।
संपूर्णाकृतविद्यानां गुहाकेसरिणामिव ॥१९॥
19. yodhānāmagnikalpānāṃ peśalānāmamarṣiṇām ,
saṃpūrṇākṛtavidyānāṃ guhākesariṇāmiva.
19. yodhānām agnikalpānām peśalānām amarṣiṇām
sampūrṇākṛtavidyānām guhākesariṇām iva
19. yodhānām agnikalpānām peśalānām amarṣiṇām
sampūrṇākṛtavidyānām guhākesariṇām iva
19. Those warriors were like blazing fires, skillful, and intolerant of enemies, completely accomplished in all branches of knowledge, like lions in their caves.
काम्बोजविषये जातैर्बाह्लीकैश्च हयोत्तमैः ।
वनायुजैर्नदीजैश्च पूर्णाहरिहयोपमैः ॥२०॥
20. kāmbojaviṣaye jātairbāhlīkaiśca hayottamaiḥ ,
vanāyujairnadījaiśca pūrṇāharihayopamaiḥ.
20. kāmbojavīṣaye jātaiḥ bāhlīkaiḥ ca hayottamaiḥ
vanāyujaiḥ nadījaiḥ ca pūrṇā harihayopamaiḥ
20. pūrṇā kāmbojavīṣaye jātaiḥ bāhlīkaiḥ ca
vanāyujaiḥ nadījaiḥ ca harihayopamaiḥ hayottamaiḥ
20. And the city was filled with excellent horses, originating from the Kamboja region and Bahlika, as well as those born in Vanayu and near rivers, all resembling the divine horses of Indra (Harihaya).
विन्ध्यपर्वतजैर्मत्तैः पूर्णा हैमवतैरपि ।
मदान्वितैरतिबलैर्मातङ्गैः पर्वतोपमैः ॥२१॥
21. vindhyaparvatajairmattaiḥ pūrṇā haimavatairapi ,
madānvitairatibalairmātaṅgaiḥ parvatopamaiḥ.
21. vindhyaparvatajaiḥ mattaiḥ pūrṇā haimavataiḥ api
madānvitaiḥ atibalaiḥ mātaṅgaiḥ parvatopamaiḥ
21. pūrṇā api vindhyaparvatajaiḥ haimavataiḥ api mattaiḥ
madānvitaiḥ atibalaiḥ parvatopamaiḥ mātaṅgaiḥ
21. And it was also filled with rutting elephants, originating from the Vindhya mountains and even from the Himalayas, all highly potent, extremely powerful, and resembling mountains in their stature.
अञ्जनादपि निष्क्रान्तैर्वामनादपि च द्विपैः ।
भद्रमन्द्रैर्भद्रमृगैर्मृगमन्द्रैश्च सा पुरी ॥२२॥
22. añjanādapi niṣkrāntairvāmanādapi ca dvipaiḥ ,
bhadramandrairbhadramṛgairmṛgamandraiśca sā purī.
22. añjanāt api niṣkrantaiḥ vāmanāt api ca dvipaiḥ
bhadramandraiḥ bhadramṛgaiḥ mṛgamandraiḥ ca sā purī
22. sā purī añjanāt api niṣkrantaiḥ vāmanāt api ca
dvipaiḥ bhadramandraiḥ bhadramṛgaiḥ ca mṛgamandraiḥ
22. That city was adorned with elephants descended from Añjana, and also with those from Vāmana, along with elephants of the Bhadra and Mandra types, Bhadramṛga types, and Mṛgamandra types.
नित्यमत्तैः सदा पूर्णा नागैरचलसंनिभैः ।
सा योजने च द्वे भूयः सत्यनामा प्रकाशते ॥२३॥
23. nityamattaiḥ sadā pūrṇā nāgairacalasaṃnibhaiḥ ,
sā yojane ca dve bhūyaḥ satyanāmā prakāśate.
23. nityamattaiḥ sadā pūrṇā nāgaiḥ acalasaṃnibhaiḥ
sā yojane ca dve bhūyaḥ satyanāmā prakāśate
23. sā purī nityamattaiḥ acalasaṃnibhaiḥ nāgaiḥ sadā
pūrṇā ca sā satyanāmā dve yojane bhūyaḥ prakāśate
23. That city (Ayodhyā) was always teeming with powerful elephants, constantly in musth and resembling mountains. This truly-named (Satyanāmā) city shone brightly and extended for two more yojanas.
तां सत्यनामां दृढतोरणार्गलाम् गृहैर्विचित्रैरुपशोभितां शिवाम् ।
पुरीमयोध्यां नृसहस्रसंकुलां शशास वै शक्रसमो महीपतिः ॥२४॥
24. tāṃ satyanāmāṃ dṛḍhatoraṇārgalām gṛhairvicitrairupaśobhitāṃ śivām ,
purīmayodhyāṃ nṛsahasrasaṃkulāṃ śaśāsa vai śakrasamo mahīpatiḥ.
24. tām satyanāmām dṛḍhatoraṇārgalām
gṛhaiḥ vicitraiḥ upaśobhitām śivām
purīm ayodhyām nṛsahastrasaṃkulām
śaśāsa vai śakrasamaḥ mahīpatiḥ
24. śakrasamaḥ mahīpatiḥ vai tām
satyanāmām dṛḍhatoraṇārgalām vicitraiḥ
gṛhaiḥ upaśobhitām śivām
nṛsahastrasaṃkulām purīm ayodhyām śaśāsa
24. A king, indeed equal to Indra, ruled that city of Ayodhyā, which was renowned as Satyanāmā, fortified with strong gates and crossbars, adorned with splendid, diverse houses, auspicious, and teeming with thousands of people.