Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

वाल्मीकि-रामायणम्       vālmīki-rāmāyaṇam - book-2, chapter-96

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
वसिष्ठः पुरतः कृत्वा दारान्दशरथस्य च ।
अभिचक्राम तं देशं रामदर्शनतर्षितः ॥१॥
1. vasiṣṭhaḥ purataḥ kṛtvā dārāndaśarathasya ca ,
abhicakrāma taṃ deśaṃ rāmadarśanatarṣitaḥ.
1. vasiṣṭhaḥ purataḥ kṛtvā dārān daśarathasya
ca abhicakrāma tam deśam rāmadarśanatarṣitaḥ
1. vasiṣṭhaḥ daśarathasya dārān purataḥ kṛtvā
ca rāmadarśanatarṣitaḥ tam deśam abhicakrāma
1. Vasiṣṭha, placing King Dasharatha's wives in front, proceeded towards that place, longing for the sight of Rāma.
राजपत्न्यश्च गच्छन्त्यो मन्दं मन्दाकिनीं प्रति ।
ददृशुस्तत्र तत्तीर्थं रामलक्ष्मणसेवितम् ॥२॥
2. rājapatnyaśca gacchantyo mandaṃ mandākinīṃ prati ,
dadṛśustatra tattīrthaṃ rāmalakṣmaṇasevitam.
2. rājapatnyaḥ ca gacchantyaḥ mandam mandākinīm prati
dadṛśuḥ tatra tat tīrtham rāmalakṣmaṇasevitam
2. rājapatnyaḥ ca mandam mandākinīm prati gacchantyaḥ
tatra tat rāmalakṣmaṇasevitam tīrtham dadṛśuḥ
2. And the king's wives, proceeding slowly towards the Mandākinī river, saw there that sacred bathing spot which had been frequented by Rāma and Lakṣmaṇa.
कौसल्या बाष्पपूर्णेन मुखेन परिशुष्यता ।
सुमित्रामब्रवीद्दीना याश्चान्या राजयोषितः ॥३॥
3. kausalyā bāṣpapūrṇena mukhena pariśuṣyatā ,
sumitrāmabravīddīnā yāścānyā rājayoṣitaḥ.
3. kausalyā bāṣpapūrṇena mukhena pariśuṣyatā
sumitrām abravīt dīnā yāḥ ca anyāḥ rājayoṣitaḥ
3. dīnā kausalyā bāṣpapūrṇena pariśuṣyatā mukhena
sumitrām ca yāḥ anyāḥ rājayoṣitaḥ abravīt
3. Distressed, Kausalya, her face withered and filled with tears, spoke to Sumitra and the other royal ladies.
इदं तेषामनाथानां क्लिष्टमक्लिष्ट कर्मणाम् ।
वने प्राक्केवलं तीर्थं ये ते निर्विषयी कृताः ॥४॥
4. idaṃ teṣāmanāthānāṃ kliṣṭamakliṣṭa karmaṇām ,
vane prākkevalaṃ tīrthaṃ ye te nirviṣayī kṛtāḥ.
4. idam teṣām anāthānām kliṣṭam akliṣṭa karmaṇām
vane prāk kevalam tīrtham ye te nirviṣayī kṛtāḥ
4. idam teṣām anāthānām kliṣṭam akliṣṭa karmaṇām ye te nirviṣayī kṛtāḥ,
prāk vane kevalam tīrtham
4. This [is the plight] of those helpless ones, who are distressed and whose actions (karma) are untainted, those who have been dispossessed, for whom the forest was formerly the only sacred place (tīrtha).
इतः सुमित्रे पुत्रस्ते सदा जलमतन्द्रितः ।
स्वयं हरति सौमित्रिर्मम पुत्रस्य कारणात् ॥५॥
5. itaḥ sumitre putraste sadā jalamatandritaḥ ,
svayaṃ harati saumitrirmama putrasya kāraṇāt.
5. itaḥ sumitre putraḥ te sadā jalam atandritaḥ
svayam harati saumitriḥ mama putrasya kāraṇāt
5. sumitre,
itaḥ te putraḥ saumitriḥ atandritaḥ sadā svayam mama putrasya kāraṇāt jalam harati
5. O Sumitra, from this place, your son Saumitri, ever vigilant, personally brings water for my son.
दक्षिणाग्रेषु दर्भेषु सा ददर्श महीतले ।
पितुरिङ्गुदिपिण्याकं न्यस्तमायतलोचना ॥६॥
6. dakṣiṇāgreṣu darbheṣu sā dadarśa mahītale ,
pituriṅgudipiṇyākaṃ nyastamāyatalocanā.
6. dakṣiṇāgreṣu darbheṣu sā dadarśa mahītale
pituḥ iṅgudipiṇyākam nyastam āyatalocanā
6. āyatalocanā sā mahītale dakṣiṇāgreṣu darbheṣu
pituḥ iṅgudipiṇyākam nyastam dadarśa
6. With her long eyes (āyatalocanā), she saw on the ground, laid upon the darbha grass with its tips pointing south, the iṅgudi-fruit paste (piṇyāka) of her father.
तं भूमौ पितुरार्तेन न्यस्तं रामेण वीक्ष्य सा ।
उवाच देवी कौसल्या सर्वा दशरथस्त्रियः ॥७॥
7. taṃ bhūmau piturārtena nyastaṃ rāmeṇa vīkṣya sā ,
uvāca devī kausalyā sarvā daśarathastriyaḥ.
7. tam bhūmau pituḥ ārtena nyastam rāmeṇa vīkṣya
sā uvāca devī kausalyā sarvāḥ daśarathastriyaḥ
7. sā devī kausalyā ārtena rāmeṇa bhūmau nyastam
tam pituḥ vīkṣya sarvāḥ daśarathastriyaḥ uvāca
7. Seeing him, her father, placed on the ground by the distressed Rāma, Queen Kausalyā then spoke to all the wives of Daśaratha.
इदमिक्ष्वाकुनाथस्य राघवस्य महात्मनः ।
राघवेण पितुर्दत्तं पश्यतैतद् यथाविधि ॥८॥
8. idamikṣvākunāthasya rāghavasya mahātmanaḥ ,
rāghaveṇa piturdattaṃ paśyataitad yathāvidhi.
8. idam ikṣvākunāthasya rāghavasya mahātmanaḥ
rāghaveṇa pituḥ dattam paśyata etat yathāvidhi
8. paśyata etat idam ikṣvākunāthasya mahātmanaḥ
rāghavasya pituḥ rāghaveṇa yathāvidhi dattam
8. Behold this offering, given according to proper ritual by Rāma (Rāghava) to his father, the great-souled Daśaratha, lord of the Ikṣvāku dynasty.
तस्य देवसमानस्य पार्थिवस्य महात्मनः ।
नैतदौपयिकं मन्ये भुक्तभोगस्य भोजनम् ॥९॥
9. tasya devasamānasya pārthivasya mahātmanaḥ ,
naitadaupayikaṃ manye bhuktabhogasya bhojanam.
9. tasya devasamānasya pārthivasya mahātmanaḥ na
etat aupayikam manye bhuktabhogasya bhojanam
9. manye na etat aupayikam bhojanam tasya
devasamānasya mahātmanaḥ pārthivasya bhuktabhogasya
9. For that king, who was like a god, great-souled, and had enjoyed all earthly pleasures, I do not consider this food appropriate.
चतुरन्तां महीं भुक्त्वा महेन्द्र सदृशो भुवि ।
कथमिङ्गुदिपिण्याकं स भुङ्क्ते वसुधाधिपः ॥१०॥
10. caturantāṃ mahīṃ bhuktvā mahendra sadṛśo bhuvi ,
kathamiṅgudipiṇyākaṃ sa bhuṅkte vasudhādhipaḥ.
10. caturantām mahīm bhuktvā mahendra sadṛśaḥ bhuvi
katham iṅgudipiṇyākam saḥ bhuṅkte vasudhādhipaḥ
10. caturantām mahīm bhuktvā bhuvi mahendra sadṛśaḥ
saḥ vasudhādhipaḥ katham iṅgudipiṇyākam bhuṅkte
10. Having ruled the four-cornered earth and being like Mahendra (Indra) on this world, how can that king now eat oil-cake made from iṅgudi seeds?
अतो दुःखतरं लोके न किं चित् प्रतिभाति मा ।
यत्र रामः पितुर्दद्यादिङ्गुदीक्षोदमृद्धिमान् ॥११॥
11. ato duḥkhataraṃ loke na kiṃ cit pratibhāti mā ,
yatra rāmaḥ piturdadyādiṅgudīkṣodamṛddhimān.
11. ataḥ duḥkhataram loke na kim cit pratibhāti mā
yatra rāmaḥ pituḥ dadyāt iṅgudīkṣodam ṛddhimān
11. mā loke ataḥ duḥkhataram kim cit na pratibhāti
yatra ṛddhimān rāmaḥ pituḥ iṅgudīkṣodam dadyāt
11. Nothing in this world appears more sorrowful to me than the thought that the prosperous (ṛddhimān) Rama might offer the pulp of the Ingudi fruit to his father (pituḥ).
रामेणेङ्गुदिपिण्याकं पितुर्दत्तं समीक्ष्य मे ।
कथं दुःखेन हृदयं न स्फोटति सहस्रधा ॥१२॥
12. rāmeṇeṅgudipiṇyākaṃ piturdattaṃ samīkṣya me ,
kathaṃ duḥkhena hṛdayaṃ na sphoṭati sahasradhā.
12. rāmeṇa iṅgudipiṇyākam pituḥ dattam samīkṣya me
katham duḥkhena hṛdayam na sphoṭati sahasradhā
12. rāmeṇa pituḥ dattam iṅgudipiṇyākam samīkṣya me
duḥkhena hṛdayam katham sahasradhā na sphoṭati
12. Seeing the Ingudi pulp offered by Rama to his father (pituḥ), how is it that my heart does not burst into a thousand pieces (sahasradhā) from this sorrow?
एवमार्तां सपत्न्यस्ता जग्मुराश्वास्य तां तदा ।
ददृशुश्चाश्रमे रामं स्वर्गाच्च्युतमिवामरम् ॥१३॥
13. evamārtāṃ sapatnyastā jagmurāśvāsya tāṃ tadā ,
dadṛśuścāśrame rāmaṃ svargāccyutamivāmaram.
13. evam ārtām sapatnyaḥ tāḥ jagmuḥ āśvāsya tām tadā
dadṛśuḥ ca āśrame rāmam svargāt cyutam iva amaram
13. tadā tāḥ sapatnyaḥ evam ārtām tām āśvāsya jagmuḥ
ca āśrame svargāt cyutam amaram iva rāmam dadṛśuḥ
13. Then, having thus comforted that distressed woman, those co-wives went and saw Rama in the hermitage (āśrama), looking like an immortal (amaram) who had fallen from heaven.
सर्वभोगैः परित्यक्तं राम संप्रेक्ष्य मातरः ।
आर्ता मुमुचुरश्रूणि सस्वरं शोककर्शिताः ॥१४॥
14. sarvabhogaiḥ parityaktaṃ rāma saṃprekṣya mātaraḥ ,
ārtā mumucuraśrūṇi sasvaraṃ śokakarśitāḥ.
14. sarvabhogaiḥ parityaktam rāmam samprekṣya mātaraḥ
ārtāḥ mumucuḥ aśrūṇi sasvaram śokakarśitāḥ
14. ārtāḥ śokakarśitāḥ mātaraḥ sarvabhogaiḥ parityaktam
rāmam samprekṣya sasvaram aśrūṇi mumucuḥ
14. The mothers, distressed and weakened by sorrow (śokakarśitāḥ), upon thoroughly seeing Rama (rāmam) deprived of all enjoyments, shed tears aloud.
तासां रामः समुत्थाय जग्राह चरणाञ् शुभान् ।
मातॄणां मनुजव्याघ्रः सर्वासां सत्यसंगरः ॥१५॥
15. tāsāṃ rāmaḥ samutthāya jagrāha caraṇāñ śubhān ,
mātṝṇāṃ manujavyāghraḥ sarvāsāṃ satyasaṃgaraḥ.
15. tāsām rāmaḥ samutthāya jagrāha caraṇān śubhān
mātṝṇām manujavyāghraḥ sarvāsām satyasaṅgaraḥ
15. manujavyāghraḥ satyasaṅgaraḥ rāmaḥ tāsām sarvāsām
mātṝṇām samutthāya śubhān caraṇān jagrāha
15. Rama, the best among men (manujavyāghra) and true to his vows (satyasaṅgara), rose and grasped the auspicious feet of all those mothers.
ताः पाणिभिः सुखस्पर्शैर्मृद्वङ्गुलितलैः शुभैः ।
प्रममार्जू रजः पृष्ठाद् रामस्यायतलोचनाः ॥१६॥
16. tāḥ pāṇibhiḥ sukhasparśairmṛdvaṅgulitalaiḥ śubhaiḥ ,
pramamārjū rajaḥ pṛṣṭhād rāmasyāyatalocanāḥ.
16. tāḥ pāṇibhiḥ sukhasparśaiḥ mṛdvaṅgulitalaiḥ śubhaiḥ
pramamārjū rajaḥ pṛṣṭhāt rāmasya āyatalocanāḥ
16. āyatalocanāḥ tāḥ sukhasparśaiḥ mṛdvaṅgulitalaiḥ
śubhaiḥ pāṇibhiḥ rāmasya pṛṣṭhāt rajaḥ pramamārjū
16. The mothers, with their beautiful long eyes, gently wiped the dust from Rama's back with their soft-palmed, auspicious hands that were pleasant to touch.
सौमित्रिरपि ताः सर्वा मातॄः संप्रेक्ष्य दुःखितः ।
अभ्यवादयतासक्तं शनै रामादनन्तरम् ॥१७॥
17. saumitrirapi tāḥ sarvā mātṝḥ saṃprekṣya duḥkhitaḥ ,
abhyavādayatāsaktaṃ śanai rāmādanantaram.
17. saumitriḥ api tāḥ sarvāḥ mātṝḥ samprekṣya duḥkhitaḥ
abhyavādayata āsaktam śanaiḥ rāmāt anantaram
17. duḥkhitaḥ saumitriḥ api tāḥ sarvāḥ mātṝḥ samprekṣya
rāmāt anantaram āsaktam śanaiḥ abhyavādayata
17. Lakshmana, the son of Sumitra, also grieved upon seeing all those mothers, and gently saluted them devotedly, immediately after Rama.
यथा रामे तथा तस्मिन् सर्वा ववृतिरे स्त्रियः ।
वृत्तिं दशरथाज्जाते लक्ष्मणे शुभलक्षणे ॥१८॥
18. yathā rāme tathā tasmin sarvā vavṛtire striyaḥ ,
vṛttiṃ daśarathājjāte lakṣmaṇe śubhalakṣaṇe.
18. yathā rāme tathā tasmin sarvāḥ vavṛtire striyaḥ
vṛttim daśarathāt jāte lakṣmaṇe śubhalakṣaṇe
18. sarvāḥ striyaḥ yathā rāme tathā daśarathāt jāte
śubhalakṣaṇe tasmin lakṣmaṇe vṛttim vavṛtire
18. All the women (mothers) behaved towards Lakshmana – who was born of Dasharatha and endowed with auspicious marks – in the same way they behaved towards Rama.
सीतापि चरणांस्तासामुपसंगृह्य दुःखिता ।
श्वश्रूणामश्रुपूर्णाक्षी सा बभूवाग्रतः स्थिता ॥१९॥
19. sītāpi caraṇāṃstāsāmupasaṃgṛhya duḥkhitā ,
śvaśrūṇāmaśrupūrṇākṣī sā babhūvāgrataḥ sthitā.
19. sītā api caraṇān tāsām upasaṃgṛhya duḥkhitā
śvaśrūṇām aśrupūrṇākṣī sā babhūva agrataḥ sthitā
19. duḥkhitā aśrupūrṇākṣī sītā api tāsām śvaśrūṇām
caraṇān upasaṃgṛhya sā agrataḥ sthitā babhūva
19. Sītā, distressed and with eyes full of tears, also respectfully touched the feet of her mothers-in-law, and then stood before them.
तां परिष्वज्य दुःखार्तां माता दुहितरं यथा ।
वनवासकृशां दीनां कौसल्या वाक्यमब्रवीत् ॥२०॥
20. tāṃ pariṣvajya duḥkhārtāṃ mātā duhitaraṃ yathā ,
vanavāsakṛśāṃ dīnāṃ kausalyā vākyamabravīt.
20. tām pariṣvajya duḥkhārdām mātā duhitāram yathā
vanavāsakṛśām dīnām kausalyā vākyam abravīt
20. kausalyā mātā yathā duhitāram tām duḥkhārdām
vanavāsakṛśām dīnām pariṣvajya vākyam abravīt
20. Kauśalyā, like a mother embracing her own distressed daughter, spoke these words to Sītā, who was emaciated and forlorn from her life in the forest.
विदेहराजस्य सुता स्नुषा दशरथस्य च ।
रामपत्नी कथं दुःखं संप्राप्ता निर्जने वने ॥२१॥
21. videharājasya sutā snuṣā daśarathasya ca ,
rāmapatnī kathaṃ duḥkhaṃ saṃprāptā nirjane vane.
21. videharājasya sutā snuṣā daśarathasya ca
rāmapatnī katham duḥkham saṃprāptā nirjane vane
21. videharājasya sutā daśarathasya ca snuṣā
rāmapatnī katham nirjane vane duḥkham saṃprāptā
21. How has the daughter of the King of Videha, the daughter-in-law of Daśaratha, and the wife of Rāma, come to experience such suffering in this desolate forest?
पद्ममातपसंतप्तं परिक्लिष्टमिवोत्पलम् ।
काञ्चनं रजसा ध्वस्तं क्लिष्टं चन्द्रमिवाम्बुदैः ॥२२॥
22. padmamātapasaṃtaptaṃ parikliṣṭamivotpalam ,
kāñcanaṃ rajasā dhvastaṃ kliṣṭaṃ candramivāmbudaiḥ.
22. padmam ātapasaṃtaptam parikliṣṭam iva utpalam
kāñcanam rajasā dhvastam kliṣṭam candram iva ambudaiḥ
22. ātapasaṃtaptam padmam parikliṣṭam utpalam iva rajasā
dhvastam kāñcanam ambudaiḥ kliṣṭam candram iva
22. (She appears) like a lotus withered by the heat of the sun, or a water-lily greatly distressed; like gold tarnished by dust, or the moon obscured by clouds.
मुखं ते प्रेक्ष्य मां शोको दहत्यग्निरिवाश्रयम् ।
भृशं मनसि वैदेहि व्यसनारणिसंभवः ॥२३॥
23. mukhaṃ te prekṣya māṃ śoko dahatyagnirivāśrayam ,
bhṛśaṃ manasi vaidehi vyasanāraṇisaṃbhavaḥ.
23. mukham te prekṣya mām śokaḥ dahati agniḥ iva āśrayam
bhṛśam manasi vaidehi vyasana-araṇi-saṃbhavaḥ
23. vaidehi te mukham prekṣya vyasana-araṇi-saṃbhavaḥ
śokaḥ agniḥ iva āśrayam mām manasi bhṛśam dahati
23. O Vaidehī, when I behold your face, grief, born from the kindling sticks of misfortune, intensely consumes my mind, just as fire burns its own abode.
ब्रुवन्त्यामेवमार्तायां जनन्यां भरताग्रजः ।
पादावासाद्य जग्राह वसिष्ठस्य स राघवः ॥२४॥
24. bruvantyāmevamārtāyāṃ jananyāṃ bharatāgrajaḥ ,
pādāvāsādya jagrāha vasiṣṭhasya sa rāghavaḥ.
24. bruvantyām evam ārtāyām jananyām bharata-agrajaḥ
pādau āsādya jagrāha vasiṣṭhasya saḥ rāghavaḥ
24. evam ārtāyām jananyām bruvantyām saḥ bharata-agrajaḥ
rāghavaḥ vasiṣṭhasya pādau āsādya jagrāha
24. While his distressed mother was speaking thus, Rāghava, the elder brother of Bharata, approached and clasped the feet of Vasiṣṭha.
पुरोहितस्याग्निसमस्य तस्य वै बृहस्पतेरिन्द्र इवामराधिपः ।
प्रगृह्य पादौ सुसमृद्धतेजसः सहैव तेनोपविवेश राघवः ॥२५॥
25. purohitasyāgnisamasya tasya vai bṛhaspaterindra ivāmarādhipaḥ ,
pragṛhya pādau susamṛddhatejasaḥ sahaiva tenopaviveśa rāghavaḥ.
25. purohitasya agni-samasya tasya vai
bṛhaspateḥ indraḥ iva amara-adhipaḥ
pragṛhya pādau su-samṛddha-tejasaḥ
saha-eva tena upaviveśa rāghavaḥ
25. vai rāghavaḥ amara-adhipaḥ indraḥ
iva agni-samasya su-samṛddha-tejasaḥ
tasya purohitasya bṛhaspateḥ
pādau pragṛhya tena saha-eva upaviveśa
25. Indeed, Rāghava, like Indra, the lord of the immortals (amarādhipa), [approaching] that priest (purohita) who was radiant as fire and possessed of exceedingly splendid brilliance, grasped the feet of Vasiṣṭha and sat down alongside him.
ततो जघन्यं सहितैः स मन्त्रिभिः पुरप्रधानैश्च सहैव सैनिकैः ।
जनेन धर्मज्ञतमेन धर्मवानुपोपविष्टो भरतस्तदाग्रजम् ॥२६॥
26. tato jaghanyaṃ sahitaiḥ sa mantribhiḥ purapradhānaiśca sahaiva sainikaiḥ ,
janena dharmajñatamena dharmavānupopaviṣṭo bharatastadāgrajam.
26. tataḥ jaghanyam sahitaiḥ saḥ mantribhiḥ
pura-pradhānaiḥ ca saha-eva sainikaiḥ
janena dharma-jña-tamena dharmavān
upa-upaviṣṭaḥ bharataḥ tadā agrajam
26. tataḥ tadā dharmavān saḥ bharataḥ
mantribhiḥ pura-pradhānaiḥ sainikaiḥ ca
sahitaiḥ dharma-jña-tamena janena
saha-eva agrajam jaghanyam upa-upaviṣṭaḥ
26. Then, righteous (dharmavān) Bharata sat down behind his elder brother, accompanied by his ministers, chief citizens, and soldiers, as well as by the people who were most knowledgeable of natural law (dharma).
उपोपविष्टस्तु तदा स वीर्यवांस्तपस्विवेषेण समीक्ष्य राघवम् ।
श्रिया ज्वलन्तं भरतः कृताञ्जलिर्यथा महेन्द्रः प्रयतः प्रजापतिम् ॥२७॥
27. upopaviṣṭastu tadā sa vīryavāṃstapasviveṣeṇa samīkṣya rāghavam ,
śriyā jvalantaṃ bharataḥ kṛtāñjaliryathā mahendraḥ prayataḥ prajāpatim.
27. upopaviṣṭaḥ tu tadā sa vīryavān
tapasvi-veṣeṇa samīkṣya rāghavam śriyā
jvalantam bharataḥ kṛtāñjaliḥ
yathā mahendraḥ prayataḥ prajāpatim
27. tadā vīryavān sa bharataḥ tapasvi-veṣeṇa śriyā jvalantam rāghavam upopaviṣṭaḥ samīkṣya,
yathā prayataḥ mahendraḥ prajāpatim (iva),
kṛtāñjaliḥ (abhavat)
27. Then, the mighty Bharata, having sat near and observed Rama, who was shining with splendor in the guise of an ascetic, stood with folded hands, just as the reverent Indra stands before Prajapati (the lord of creation).
किमेष वाक्यं भरतो ऽद्य राघवं प्रणम्य सत्कृत्य च साधु वक्ष्यति ।
इतीव तस्यार्यजनस्य तत्त्वतो बभूव कौतूहलमुत्तमं तदा ॥२८॥
28. kimeṣa vākyaṃ bharato'dya rāghavaṃ praṇamya satkṛtya ca sādhu vakṣyati ,
itīva tasyāryajanasya tattvato babhūva kautūhalamuttamaṃ tadā.
28. kim eṣaḥ vākyam bharataḥ adya rāghavam praṇamya satkṛtya ca sādhu vakṣyati ।
iti iva tasya ārya-janasya tattvataḥ babhūva kautūhalam uttamam tadā
28. kim eṣaḥ bharataḥ adya rāghavam
praṇamya ca satkṛtya sādhu vākyam vakṣyati
iti iva tadā tasya ārya-janasya
tattvataḥ uttamam kautūhalam babhūva
28. "What words will this Bharata speak well to Rama today, after bowing and honoring him?" Thus, a truly great curiosity arose among that noble assembly at that time.
स राघवः सत्यधृतिश्च लक्ष्मणो महानुभावो भरतश्च धार्मिकः ।
वृताः सुहृद्भिश्च विरेजुरध्वरे यथा सदस्यैः सहितास्त्रयो ऽग्नयः ॥२९॥
29. sa rāghavaḥ satyadhṛtiśca lakṣmaṇo mahānubhāvo bharataśca dhārmikaḥ ,
vṛtāḥ suhṛdbhiśca virejuradhvare yathā sadasyaiḥ sahitāstrayo'gnayaḥ.
29. saḥ rāghavaḥ satyadhṛtiḥ ca lakṣmaṇaḥ
mahānubhāvaḥ bharataḥ ca dhārmikaḥ
vṛtāḥ suhṛdbhiḥ ca virejuḥ adhvare
yathā sadasyaiḥ sahitāḥ trayaḥ agnayaḥ
29. rāghavaḥ saḥ satyadhṛtiḥ ca lakṣmaṇaḥ
ca mahānubhāvaḥ dhārmikaḥ bharataḥ
suhṛdbhiḥ vṛtāḥ adhvare yathā
sadasyaiḥ sahitāḥ trayaḥ agnayaḥ virejuḥ
29. Rāghava (Rama), firm in his resolve for truth, along with Lakshmana and the noble and righteous (dharmika) Bharata, surrounded by their friends, shone brightly during the Vedic ritual (yajña), just as the three sacred fires, accompanied by the assembly members, appear splendid.