Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-6, chapter-112

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
इति प्राप्य परं योगमुपदेशमनुत्तमम् ।
जीवन्मुक्तो बभूवासौ ततो देवगुरोः सुतः ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
iti prāpya paraṃ yogamupadeśamanuttamam ,
jīvanmukto babhūvāsau tato devaguroḥ sutaḥ 1
1. śrīvasiṣṭha uvāca iti prāpya param yogam upadeśam
anuttamam jīvanmuktaḥ babhūva asau tataḥ devaguroḥ sutaḥ
1. śrīvasiṣṭha uvāca asau devaguroḥ sutaḥ iti param yogam
anuttamam upadeśam prāpya tataḥ jīvanmuktaḥ babhūva
1. Śrī Vasiṣṭha said: Having thus attained the supreme spiritual discipline (yoga) and this excellent instruction, that son of the preceptor of the gods consequently became liberated while living (jīvanmukta).
निर्ममो निरहंकारश्छिन्नग्रन्थिः प्रशान्तधीः ।
कचो यथा स्थितो राम तथा तिष्ठाविकारवान् ॥ २ ॥
nirmamo nirahaṃkāraśchinnagranthiḥ praśāntadhīḥ ,
kaco yathā sthito rāma tathā tiṣṭhāvikāravān 2
2. nirmamaḥ nirahaṅkāraḥ chinnagranthiḥ praśāntadhīḥ
kacaḥ yathā sthitaḥ rāma tathā tiṣṭha avikāravān
2. rāma yathā kacaḥ nirmamaḥ nirahaṅkāraḥ chinnagranthiḥ
praśāntadhīḥ sthitaḥ tathā avikāravān tiṣṭha
2. O Rāma, just as Kaca remained free from possessiveness, without ego (ahaṅkāra), with his attachments severed, and with a tranquil intellect, so too should you remain, undisturbed.
अहंकारमसद्विद्धि मैनमाश्रय मा त्यज ।
असतः शशशृङ्गस्य किल त्यागग्रहौ कुतः ॥ ३ ॥
ahaṃkāramasadviddhi mainamāśraya mā tyaja ,
asataḥ śaśaśṛṅgasya kila tyāgagrahau kutaḥ 3
3. ahaṅkāram asat viddhi mā enam āśraya mā tyaja
asataḥ śaśaśṛṅgasya kila tyāgagrahaū kutaḥ
3. ahaṅkāram asat viddhi enam mā āśraya mā tyaja
asataḥ śaśaśṛṅgasya tyāgagrahaū kila kutaḥ
3. Know the ego (ahaṅkāra) to be unreal. Do not cling to it, yet do not try to abandon it either. Indeed, for an unreal rabbit's horn, how can there be any question of abandoning or seizing it?
असंभवत्यहंकारे क्व ते मरणजन्मनी ।
नभःक्षेत्रे तथा व्युप्तं केन संगृह्यते फलम् ॥ ४ ॥
asaṃbhavatyahaṃkāre kva te maraṇajanmanī ,
nabhaḥkṣetre tathā vyuptaṃ kena saṃgṛhyate phalam 4
4. asaṃbhavati ahaṅkāre kva te maraṇajanmanī
nabhaḥkṣetre tathā vyuptam kena saṃgṛhyate phalam
4. ahaṅkāre asaṃbhavati te maraṇajanmanī kva tathā
nabhaḥkṣetre vyuptam phalam kena saṃgṛhyate
4. When the ego (ahaṅkāra) is impossible, how can there be your death and birth? Similarly, in the field of the sky, by whom can a fruit sown there possibly be gathered?
निरंशं शान्तसंकल्पं सर्वभावात्मकं ततम् ।
परमादप्यणोः सूक्ष्मं चिन्मात्रं त्वमनोमयम् ॥ ५ ॥
niraṃśaṃ śāntasaṃkalpaṃ sarvabhāvātmakaṃ tatam ,
paramādapyaṇoḥ sūkṣmaṃ cinmātraṃ tvamanomayam 5
5. niraṃśam śāntasaṃkalpam sarvabhāvātmakam tatam
paramāt api aṇoḥ sūkṣmam cinmātram tu amanomayam
5. niraṃśam śāntasaṃkalpam sarvabhāvātmakam tatam,
paramāt api aṇoḥ sūkṣmam,
tu cinmātram amanomayam.
5. It is partless, its will is serene, it constitutes all states of being, it is pervasive. It is subtler than the greatest and even subtler than the smallest atom. It is pure consciousness, and indeed, it is beyond the mind.
यथाम्भसस्तरङ्गादि यथा हेम्नोऽङ्गदादि च ।
तदेवातदिवाभासं तथाहंभावभावितः ॥ ६ ॥
yathāmbhasastaraṅgādi yathā hemno'ṅgadādi ca ,
tadevātadivābhāsaṃ tathāhaṃbhāvabhāvitaḥ 6
6. yathā ambhasaḥ taraṅga ādi yathā hemnaḥ aṅgada ādi
ca tat eva atat iva ābhāsam tathā ahaṃbhāvabhāvitaḥ
6. yathā ambhasaḥ taraṅga ādi,
yathā ca hemnaḥ aṅgada ādi,
tathā (tat) ahaṃbhāvabhāvitaḥ (sat),
tat eva atat iva ābhāsam (bhavati).
6. Just as waves and the like belong to water, and bracelets and the like belong to gold, similarly, that very (reality), though non-different, appears as if it were different, being permeated by the sense of 'I' (ahaṅkāra).
अबोधेन जगत्सर्वं मायामयमिव स्थितम् ।
बोधेन सकलं ब्रह्मरूपं संपद्यतेऽनघ ॥ ७ ॥
abodhena jagatsarvaṃ māyāmayamiva sthitam ,
bodhena sakalaṃ brahmarūpaṃ saṃpadyate'nagha 7
7. abodhena jagat sarvam māyāmayam iva sthitam
bodhena sakalam brahmarūpam saṃpadyate anagha
7. anagha,
abodhena sarvam jagat māyāmayam iva sthitam.
bodhena sakalam brahmarūpam saṃpadyate.
7. O sinless one, through ignorance, the entire world exists as if it were an illusion (māyā). But through true knowledge, everything becomes of the nature of Brahman.
द्वित्वैकत्वमती त्यक्त्वा शेषस्थः सुखितो भव ।
मा दुःखितो भव व्यर्थं त्वं मिथ्यापुरुषो यथा ॥ ८ ॥
dvitvaikatvamatī tyaktvā śeṣasthaḥ sukhito bhava ,
mā duḥkhito bhava vyarthaṃ tvaṃ mithyāpuruṣo yathā 8
8. dvitva ekatva matī tyaktvā śeṣasthaḥ sukhitaḥ bhava
mā duḥkhitaḥ bhava vyartham tvam mithyāpuruṣaḥ yathā
8. (tvam) dvitva ekatva matī tyaktvā śeṣasthaḥ sukhitaḥ bhava.
tvam vyartham duḥkhitaḥ mā bhava,
yathā mithyāpuruṣaḥ (bhavasi).
8. Abandoning the notions of duality and unity, abide in the ultimate reality (śeṣa) and be happy. Do not be needlessly unhappy, as you are like an illusory person (puruṣa).
मायेयमतिदुष्पारा सांसारी गाढतां गता ।
शरदा मिहिकेवाशु बोधेनायाति तानवम् ॥ ९ ॥
māyeyamatiduṣpārā sāṃsārī gāḍhatāṃ gatā ,
śaradā mihikevāśu bodhenāyāti tānavam 9
9. māyā iyam ati-duṣpārā saṃsārī gāḍhatām gatā |
śaradā mihikā iva āśu bodhena āyāti tānavam ||
9. iyam māyā ati-duṣpārā saṃsārī gāḍhatām gatā
śaradā mihikā iva āśu bodhena tānavam āyāti
9. This illusion (māyā), which is extremely difficult to overcome, has become deeply entrenched in the cycle of transmigration (saṃsāra). Just like mist in autumn, it quickly loses its density and dissipates through true knowledge.
श्रीराम उवाच ।
परमामागतोऽस्म्यन्तस्तृप्तिं ज्ञानामृतेन ते ।
अवग्रहभयाक्रान्तः स्वासारेणेव चातकः ॥ १० ॥
śrīrāma uvāca ,
paramāmāgato'smyantastṛptiṃ jñānāmṛtena te ,
avagrahabhayākrāntaḥ svāsāreṇeva cātakaḥ 10
10. śrī-rāma uvāca | paramām āgataḥ asmi antaḥ tṛptim jñāna-amṛtena
te | avagraha-bhaya-ākrāntaḥ sva-āsāreṇa iva cātakaḥ ||
10. śrī-rāma uvāca te jñāna-amṛtena
paramām antaḥ tṛptim āgataḥ asmi
avagraha-bhaya-ākrāntaḥ cātakaḥ iva
sva-āsāreṇa (tṛptim āgataḥ asmi)
10. Shri Rama said: I have attained supreme inner satisfaction through your nectar of knowledge, just as a cātaka bird, afflicted by the fear of drought, finds contentment with its own rain shower.
अमृतेनेव सिक्तोऽहमन्तर्गच्छामि शीतताम् ।
उपर्यपि समस्तानां तिष्ठाम्यतुलसंपदाम् ॥ ११ ॥
amṛteneva sikto'hamantargacchāmi śītatām ,
uparyapi samastānāṃ tiṣṭhāmyatulasaṃpadām 11
11. amṛtena iva siktaḥ aham antaḥ gacchāmi śītatām |
upari api samastānām tiṣṭhāmi atula-saṃpadām ||
11. amṛtena iva siktaḥ aham antaḥ śītatām gacchāmi
api samastānām atula-saṃpadām upari tiṣṭhāmi
11. Sprinkled as if with nectar, I experience coolness within. Furthermore, I stand above all incomparable treasures.
न तृप्तिमनुगच्छामि वचांसि वदतस्तव ।
ऐन्दवीनां मरीचीनां चकोरस्तृषितो यथा ॥ १२ ॥
na tṛptimanugacchāmi vacāṃsi vadatastava ,
aindavīnāṃ marīcīnāṃ cakorastṛṣito yathā 12
12. na tṛptim anugacchāmi vacāṃsi vadataḥ tava |
aindavīnām marīcīnām cātakaḥ tṛṣitaḥ yathā ||
12. tava vadataḥ vacāṃsi (śṛṇvan)
aham tṛptim na anugacchāmi
tṛṣitaḥ cātakaḥ aindavīnām marīcīnām
yathā (na tṛptim anugacchāti)
12. I do not attain full satisfaction (tṛpti) from your words as you speak, just as a thirsty cātaka bird is never truly sated by the moon's rays.
तृप्तोऽपि भूयः पृच्छामि त्वां प्रश्नमिममीश्वर ।
को नाम तृप्तोऽप्यग्रस्तं न पिबत्यमृतासवम् ॥ १३ ॥
tṛpto'pi bhūyaḥ pṛcchāmi tvāṃ praśnamimamīśvara ,
ko nāma tṛpto'pyagrastaṃ na pibatyamṛtāsavam 13
13. tṛptaḥ api bhūyaḥ pṛcchāmi tvām praśnam imam īśvara
kaḥ nāma tṛptaḥ api agrastam na pibati amṛtāsavam
13. īśvara tṛptaḥ api bhūyaḥ tvām imam praśnam pṛcchāmi
kaḥ nāma tṛptaḥ api agrastam amṛtāsavam na pibati
13. O Lord, even though I am satisfied, I ask you this question again: Who, even if content, would not drink the untasted nectar?
किमुच्यते मुनिश्रेष्ठ मिथ्यापुरुषनामकम् ।
वस्त्ववस्तु कृतं जगद्वस्तुजातं वदाशु मे ॥ १४ ॥
kimucyate muniśreṣṭha mithyāpuruṣanāmakam ,
vastvavastu kṛtaṃ jagadvastujātaṃ vadāśu me 14
14. kim ucyate muniśreṣṭha mithyāpuruṣanāmakam
vastu avastu kṛtam jagat vastu jātam vada āśu me
14. muniśreṣṭha mithyāpuruṣanāmakam kim ucyate me
āśu jagat vastu jātam vastu avastu kṛtam vada
14. O best among sages, what is that which is called the 'illusory person' (puruṣa)? And quickly tell me what the world (jagat) is, this multitude of things created from both reality and unreality.
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
मिथ्यापुरुषबोधाय श्रृणु राघव शोभनाम् ।
इमामाख्यायिकां हासजननीं मदुदीरिताम् ॥ १५ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
mithyāpuruṣabodhāya śrṛṇu rāghava śobhanām ,
imāmākhyāyikāṃ hāsajananīṃ madudīritām 15
15. śrīvasiṣṭha uvāca mithyāpuruṣabodhāya śṛṇu rāghava
śobhanām imām ākhyāyikām hāsajananīm mat udīritām
15. śrīvasiṣṭha uvāca rāghava mithyāpuruṣabodhāya mat
udīritām śobhanām hāsajananīm imām ākhyāyikām śṛṇu
15. Śrī Vasiṣṭha said: "O Rāghava, listen to this excellent and humorous story, narrated by me, for the understanding of the illusory person (puruṣa)."
अस्ति कश्चिन्महाबाहो मायायन्त्रमयः पुमान् ।
बालपेलवधीमूढो गूढो मौर्ख्येण केवलम् ॥ १६ ॥
asti kaścinmahābāho māyāyantramayaḥ pumān ,
bālapelavadhīmūḍho gūḍho maurkhyeṇa kevalam 16
16. asti kaścit mahābāho māyāyantramayaḥ pumān
bālapelavadhīmūḍhaḥ gūḍhaḥ maurkhyeṇa kevalam
16. mahābāho kaścit pumān asti māyāyantramayaḥ
bālapelavadhīmūḍhaḥ maurkhyeṇa kevalam gūḍhaḥ
16. O mighty-armed one, there exists a certain person (puruṣa) made of the machine of illusion (māyā), whose intellect is childish and fragile, thus deluded, and who is concealed solely by foolishness.
स एकान्ते क्वचिज्जातः शून्ये तत्रैव तिष्ठति ।
केशोण्ड्रकमिव व्योम्नि मृगतृष्णेव वा मरौ ॥ १७ ॥
sa ekānte kvacijjātaḥ śūnye tatraiva tiṣṭhati ,
keśoṇḍrakamiva vyomni mṛgatṛṣṇeva vā marau 17
17. saḥ ekānte kvacit jātaḥ śūnye tatra eva tiṣṭhati
| keśoṇḍrakam iva vyomni mṛgatṛṣṇā iva vā marau
17. saḥ kvacit ekānte śūnye jātaḥ tatra eva tiṣṭhati vyomni keśoṇḍrakam iva,
vā marau mṛgatṛṣṇā iva
17. It, arising somewhere in isolation within the void, remains exactly there, just like an illusory hair-net (keśoṇḍraka) perceived in space (vyoman), or a mirage (mṛgatṛṣṇā) in a desert.
तस्मादन्यन्न तत्रास्ति यदस्ति च स एव तत् ।
यच्चान्यत्तत्तदाभासं न च पश्यति दुर्मतिः ॥ १८ ॥
tasmādanyanna tatrāsti yadasti ca sa eva tat ,
yaccānyattattadābhāsaṃ na ca paśyati durmatiḥ 18
18. tasmāt anyat na tatra asti yat asti ca saḥ eva tat |
yat ca anyat tat tat ābhāsam na ca paśyati durmatiḥ
18. tasmāt tatra anyat na asti ca yat asti saḥ eva tat
ca yat anyat tat tat ābhāsam ca durmatiḥ na paśyati
18. Thus, nothing else exists there apart from it. And whatever does exist, that itself is it. Furthermore, anything else is merely an appearance (ābhāsa), yet the ignorant mind (durmati) fails to perceive this.
संकल्पस्तस्य संजातस्तत्र वृद्धिमुपेयुषः ।
खस्याहं खमहं खं मे खं रक्षामीति निश्चलः ॥ १९ ॥
saṃkalpastasya saṃjātastatra vṛddhimupeyuṣaḥ ,
khasyāhaṃ khamahaṃ khaṃ me khaṃ rakṣāmīti niścalaḥ 19
19. saṅkalpaḥ tasya sañjātaḥ tatra vṛddhim upeyuṣaḥ |
khasya aham kham aham kham me kham rakṣāmi iti niścalaḥ
19. tatra vṛddhim upeyuṣaḥ tasya saṅkalpaḥ sañjātaḥ niścalaḥ
'aham khasya (asmi) aham kham me kham kham rakṣāmi' iti
19. For that (illusion) which had grown there, a firm resolve (saṅkalpa) arose, unwavering, stating: 'I am space (kha), space am I; space (kha) is mine, I protect space (kha).'
खं स्थापयित्वा रक्षामि वस्त्विष्टं स्वयमादरात् ।
इति संचिन्तयन्व्योमरक्षार्थं सोऽकरोद्गृहम् ॥ २० ॥
khaṃ sthāpayitvā rakṣāmi vastviṣṭaṃ svayamādarāt ,
iti saṃcintayanvyomarakṣārthaṃ so'karodgṛham 20
20. kham sthāpayitvā rakṣāmi vastu iṣṭam svayam ādarāt
| iti saṃcintayan vyomarakṣārtham saḥ akarot gṛham
20. aham kham sthāpayitvā iṣṭam vastu svayam ādarāt rakṣāmi
iti iti saṃcintayan saḥ vyomarakṣārtham gṛham akarot
20. Thinking, 'Having established space (kha), I myself protect this desired entity with great care (ādara),' he, thus reflecting, constructed a dwelling for the purpose of protecting space (vyoman).
तस्य कोशे बबन्धास्थां रक्षितं खं मयेत्यसौ ।
गृहाकाशेन संतुष्टस्ततः स रघुनन्दन ॥ २१ ॥
tasya kośe babandhāsthāṃ rakṣitaṃ khaṃ mayetyasau ,
gṛhākāśena saṃtuṣṭastataḥ sa raghunandana 21
21. tasya kośe babandha āsthām rakṣitam kham mayā iti
asau gṛha-ākāśena santuṣṭaḥ tataḥ saḥ raghunandana
21. raghunandana asau tasya kośe kham mayā rakṣitam iti
āsthām babandha tataḥ saḥ gṛha-ākāśena santuṣṭaḥ
21. That person became attached (āsthā) to his treasury, thinking, 'The space (kha) within it is protected by me.' Then, O delight of the Raghu dynasty (raghunandana), he was content with the space (ākāśa) enclosed within his house.
अथ कालेन तत्तस्य गृहं नाशमुपाययौ ।
ऋत्वन्तरेणाब्द इव वातेनेव तरङ्गकः ॥ २२ ॥
atha kālena tattasya gṛhaṃ nāśamupāyayau ,
ṛtvantareṇābda iva vāteneva taraṅgakaḥ 22
22. atha kālena tat tasya gṛham nāśam upāyayau
ṛtu-antareṇa abdaḥ iva vātena iva taraṅgakaḥ
22. atha kālena tat tasya gṛham nāśam upāyayau
abdaḥ ṛtu-antareṇa iva vātena taraṅgakaḥ iva
22. Then, in time, that house of his met with destruction, just as a year changes through successive seasons, or a wave (taraṅgaka) is dispersed by the wind (vātena).
हा गृहाकाश नष्टं त्वं हा क्व यातमसि क्षणात् ।
हा हा भग्नमसि स्वच्छमित्येवैतच्छुशोच सः ॥ २३ ॥
hā gṛhākāśa naṣṭaṃ tvaṃ hā kva yātamasi kṣaṇāt ,
hā hā bhagnamasi svacchamityevaitacchuśoca saḥ 23
23. hā gṛha-ākāśa naṣṭam tvam hā kva yātam asi kṣaṇāt
hā hā bhagnam asi svaccham iti eva etat śuśoca saḥ
23. hā gṛha-ākāśa tvam naṣṭam hā kṣaṇāt kva yātam asi
hā hā svaccham bhagnam asi iti eva etat saḥ śuśoca
23. Alas, O house-space! You are lost! Alas, where have you gone in an instant? Alas, alas, you pristine (svaccha) space, you are broken!' Thus, he lamented over this.
इति शोकशतं कृत्वा पुनस्तत्रैव दुर्मतिः ।
कूपं चक्रे खरक्षार्थं कूपाकाशपरोऽभवत् ॥ २४ ॥
iti śokaśataṃ kṛtvā punastatraiva durmatiḥ ,
kūpaṃ cakre kharakṣārthaṃ kūpākāśaparo'bhavat 24
24. iti śoka-śatam kṛtvā punaḥ tatra eva durmatiḥ kūpam
cakre khara-rakṣā-artham kūpa-ākāśa-paraḥ abhavat
24. iti śoka-śatam kṛtvā punaḥ tatra eva durmatiḥ
khara-rakṣā-artham kūpam cakre kūpa-ākāśa-paraḥ abhavat
24. Having thus performed a hundred laments (śoka), that foolish person (durmati) then, right there again, dug a well for the protection of his donkey, and became preoccupied with the space (ākāśa) within the well.
ततो नाशं स कालेन नीतः कूपोऽपि तस्य वै ।
कूपाकाशे गते शोकनिमग्नोऽसौ ततोऽभवत् ॥ २५ ॥
tato nāśaṃ sa kālena nītaḥ kūpo'pi tasya vai ,
kūpākāśe gate śokanimagno'sau tato'bhavat 25
25. tataḥ nāśam saḥ kālena nītaḥ kūpaḥ api tasya vai
kūpākāśe gate śoka-nimagnaḥ asau tataḥ abhavat
25. tataḥ kālena tasya kūpaḥ api nāśam nītaḥ vai
kūpākāśe gate asau tataḥ śoka-nimagnaḥ abhavat
25. Eventually, his well too was destroyed by time. When the space of the well (i.e., the well itself) disappeared, he became immersed in grief.
कूपाकाशप्रलापान्ते कुम्भं शीघ्रमथाकरोत् ।
कुम्भाकाशपरो भूत्वा स्वयं निर्वृतिमाययौ ॥ २६ ॥
kūpākāśapralāpānte kumbhaṃ śīghramathākarot ,
kumbhākāśaparo bhūtvā svayaṃ nirvṛtimāyayau 26
26. kūpākāśa-pralāpa-ante kumbham śīghram atha akarot
kumbhākāśa-paraḥ bhūtvā svayam nirvṛtim āyayau
26. kūpākāśa-pralāpa-ante atha śīghram kumbham akarot
kumbhākāśa-paraḥ bhūtvā svayam nirvṛtim āyayau
26. After his lamentation for the well-space ceased, he then quickly made a pot. Becoming absorbed in the space of the pot, he himself attained contentment.
कुम्भोऽपि तस्य कालेन नाशं नीतो रघूद्वह ।
यामेव दिशमादत्ते दुर्भगः सा हि नश्यति ॥ २७ ॥
kumbho'pi tasya kālena nāśaṃ nīto raghūdvaha ,
yāmeva diśamādatte durbhagaḥ sā hi naśyati 27
27. kumbhaḥ api tasya kālena nāśam nītaḥ raghūdvaha
yām eva diśam ādatte durbhagaḥ sā hi naśyati
27. raghūdvaha tasya kumbhaḥ api kālena nāśam nītaḥ
hi durbhagaḥ yām eva diśam ādatte sā naśyati
27. O scion of Raghu, his pot too was eventually destroyed. For whichever direction an unfortunate person chooses, that very direction is surely destroyed.
कुम्भाकाशप्रलापान्ते खरक्षार्थं चकार सः ।
कुण्डं तथैव तेनासौ कुण्डाकाशपरोऽभवत् ॥ २८ ॥
kumbhākāśapralāpānte kharakṣārthaṃ cakāra saḥ ,
kuṇḍaṃ tathaiva tenāsau kuṇḍākāśaparo'bhavat 28
28. kumbhākāśa-pralāpa-ante khara-rakṣā-artham cakāra saḥ
kuṇḍam tathā eva tena asau kuṇḍākāśa-paraḥ abhavat
28. kumbhākāśa-pralāpa-ante saḥ khara-rakṣā-artham kuṇḍam
cakāra tathā eva tena asau kuṇḍākāśa-paraḥ abhavat
28. After his lamentation for the pot-space ceased, he made a basin for the purpose of protecting his donkey. And just as before, he became absorbed in the space of that basin.
कुण्डमप्यस्य कालेन केनचिन्नाशमाययौ ।
तेजसेव तमस्तेन कुण्डाकाशं शुशोच सः ॥ २९ ॥
kuṇḍamapyasya kālena kenacinnāśamāyayau ,
tejaseva tamastena kuṇḍākāśaṃ śuśoca saḥ 29
29. kuṇḍam api asya kālena kenacit nāśam āyayau
tejasā iva tamaḥ tena kuṇḍākāśam śuśoca saḥ
29. asya kuṇḍam api kālena kenacit nāśam āyayau
saḥ tena tejasā iva tamaḥ kuṇḍākāśam śuśoca
29. After some time, even his basin met its destruction. He grieved over the space within the basin, which, due to that destruction, became utterly empty like darkness vanishing before light.
कुण्डाकाशस्य शोकान्ते खरक्षार्थं चकार सः ।
चतुःशालं महाशालं तदाकाशमयोऽभवत् ॥ ३० ॥
kuṇḍākāśasya śokānte kharakṣārthaṃ cakāra saḥ ,
catuḥśālaṃ mahāśālaṃ tadākāśamayo'bhavat 30
30. kuṇḍākāśasya śokānte kharakṣārtham cakāra saḥ
catuḥśālam mahāśālam tat ākāśamayaḥ abhavat
30. kuṇḍākāśasya śokānte saḥ kharakṣārtham catuḥśālam
mahāśālam cakāra tat ākāśamayaḥ abhavat
30. At the conclusion of his grief for the space within the basin, he created a four-sided hall and a great hall for the protection of space. That creation then became composed entirely of space.
तदप्यस्य जहाराशु कालः कवलितप्रजः ।
जीर्णपर्णं यथा वातस्ततः शोकपरोऽभवत् ॥ ३१ ॥
tadapyasya jahārāśu kālaḥ kavalitaprajaḥ ,
jīrṇaparṇaṃ yathā vātastataḥ śokaparo'bhavat 31
31. tat api asya jahāra āśu kālaḥ kavalitaprajaḥ
jīrṇaparṇam yathā vātaḥ tataḥ śokaparaḥ abhavat
31. kālaḥ kavalitaprajaḥ asya tat api āśu jahāra,
yathā vātaḥ jīrṇaparṇam tataḥ śokaparaḥ abhavat
31. But even that hall of his, Time, who devours all his creations, swiftly carried away, just as the wind sweeps away a withered leaf. Thereupon, he became overwhelmed by grief.
स चतुःशालशोकान्ते खरक्षार्थं चकार ह ।
कुसूलमम्बुदाकारं तदाकाशपरः स्थितः ॥ ३२ ॥
sa catuḥśālaśokānte kharakṣārthaṃ cakāra ha ,
kusūlamambudākāraṃ tadākāśaparaḥ sthitaḥ 32
32. saḥ catuḥśālaśokānte kharakṣārtham cakāra ha
kusūlam ambudākāram tat ākāśaparaḥ sthitaḥ
32. saḥ ha catuḥśālaśokānte kharakṣārtham
ambudākāram kusūlam cakāra tat ākāśaparaḥ sthitaḥ
32. Indeed, at the end of his grief for the four-sided hall, he created a cloud-shaped granary for the protection of space; then, he remained intent on space.
तदप्यस्य जहाराशु कालो वात इवाम्बुदम् ।
कुसूलनाशशोकेन तेनासौ पर्यतप्यत ॥ ३३ ॥
tadapyasya jahārāśu kālo vāta ivāmbudam ,
kusūlanāśaśokena tenāsau paryatapyata 33
33. tat api asya jahāra āśu kālaḥ vātaḥ iva
ambudam kusūlanāśaśokena tena asau paryatapyata
33. kālaḥ vātaḥ ambudam iva,
tat api asya āśu jahāra.
kusūlanāśaśokena tena asau paryatapyata.
33. Time swiftly took that away from him, just as the wind carries off a cloud. Because of the grief over the destruction of his granary, he was intensely tormented.
एवं गृहचतुःशालकुम्भकुण्डकुसूलकैः ।
तस्यापर्यवसानात्मा कालोऽयमतिवर्तते ॥ ३४ ॥
evaṃ gṛhacatuḥśālakumbhakuṇḍakusūlakaiḥ ,
tasyāparyavasānātmā kālo'yamativartate 34
34. evam gṛhacatuḥśālakumbhakuṇḍakusūlakaiḥ
tasya aparyavasāna-ātmā kālaḥ ayam ativartate
34. evam,
gṛhacatuḥśālakumbhakuṇḍakusūlakaiḥ tasya aparyavasāna-ātmā ayam kālaḥ ativartate.
34. In this manner, engaged with his houses, four-portico halls, pots, ponds, and granaries, this time, whose nature is endless, passes for him.
एवं स्थितः स विवशो गगनं गुहायां गृह्णन्गृहेण गहनेन किलात्मबुद्ध्या ।
दुःखान्तराद्धनतराद्धनदुःखजातमायाति याति च गतागतिसङ्गमूढः ॥ ३५ ॥
evaṃ sthitaḥ sa vivaśo gaganaṃ guhāyāṃ gṛhṇangṛheṇa gahanena kilātmabuddhyā ,
duḥkhāntarāddhanatarāddhanaduḥkhajātamāyāti yāti ca gatāgatisaṅgamūḍhaḥ 35
35. evam sthitaḥ sa vivaśaḥ gaganam guhāyām
gṛhṇan gṛheṇa gahanena kila ātma-buddhyā
duḥkhāntarāt dhanatarāt dhanaduḥkhajātām
āyāti yāti ca gatāgatisangamūḍhaḥ
35. evam sthitaḥ sa vivaśaḥ,
gahanena gṛheṇa guhāyām ātma-buddhyā gaganam gṛhṇan kila.
gatāgatisangamūḍhaḥ (saḥ) duḥkhāntarāt dhanatarāt dhanaduḥkhajātām ca āyāti yāti.
35. Thus, that helpless man remained, attempting to grasp the vast sky (gagana) as if confined within a dense house, which served as a cave (guhā), all due to his own flawed understanding (ātma-buddhyā). Bewildered by attachment to the cycle of coming and going (gatāgati-saṅga), he repeatedly transitions from profoundly intense periods of suffering to other forms of suffering born of wealth.