योगवासिष्ठः
yogavāsiṣṭhaḥ
-
book-4, chapter-41
श्रीराम उवाच ।
क्षीरोदकुक्षितुल्याभिः शीतलामलदीप्तिभिः ।
तवोक्तिभिर्विचित्राभिर्गम्भीराभिरिवाभितः ॥ १ ॥
क्षीरोदकुक्षितुल्याभिः शीतलामलदीप्तिभिः ।
तवोक्तिभिर्विचित्राभिर्गम्भीराभिरिवाभितः ॥ १ ॥
śrīrāma uvāca ,
kṣīrodakukṣitulyābhiḥ śītalāmaladīptibhiḥ ,
tavoktibhirvicitrābhirgambhīrābhirivābhitaḥ 1
kṣīrodakukṣitulyābhiḥ śītalāmaladīptibhiḥ ,
tavoktibhirvicitrābhirgambhīrābhirivābhitaḥ 1
1.
śrīrāma uvāca | kṣīrodakukṣitulyābhiḥ śītalāmaladīptibhiḥ
| tava uktibhiḥ vicitrābhiḥ gambhīrābhiḥ iva abhitaḥ ||
| tava uktibhiḥ vicitrābhiḥ gambhīrābhiḥ iva abhitaḥ ||
1.
śrīrāma uvāca tava uktibhiḥ
kṣīrodakukṣitulyābhiḥ śītalāmaladīptibhiḥ
vicitrābhiḥ gambhīrābhiḥ
iva abhitaḥ [santīti me bhāti]
kṣīrodakukṣitulyābhiḥ śītalāmaladīptibhiḥ
vicitrābhiḥ gambhīrābhiḥ
iva abhitaḥ [santīti me bhāti]
1.
Shri Rama said: Your profound and diverse utterances, with their cool, pure brilliance, are like the depths of the milk ocean, as if encompassing everything.
क्षणमान्ध्यमिवाप्नोमि क्षणं यामि प्रकाशताम् ।
शान्तातपलवः प्रावृड्लोलाभ्र इव वासरः ॥ २ ॥
शान्तातपलवः प्रावृड्लोलाभ्र इव वासरः ॥ २ ॥
kṣaṇamāndhyamivāpnomi kṣaṇaṃ yāmi prakāśatām ,
śāntātapalavaḥ prāvṛḍlolābhra iva vāsaraḥ 2
śāntātapalavaḥ prāvṛḍlolābhra iva vāsaraḥ 2
2.
kṣaṇam āndhyam iva āpnomi kṣaṇam yāmi prakāśatām
| śānta ātapa lavaḥ prāvṛṭ lola abhraḥ iva vāsaraḥ
| śānta ātapa lavaḥ prāvṛṭ lola abhraḥ iva vāsaraḥ
2.
kṣaṇam āndhyam iva āpnomi kṣaṇam prakāśatām yāmi
prāvṛṭ lola abhraḥ śānta ātapa lavaḥ vāsaraḥ iva
prāvṛṭ lola abhraḥ śānta ātapa lavaḥ vāsaraḥ iva
2.
For a moment, I experience a kind of blindness; for a moment, I attain clarity. It is like a day in the rainy season when the intense sunlight has subsided, but restless clouds are present.
अनन्तस्याप्रमेयस्य सर्वस्यैकस्य भास्वतः ।
अनस्तमितसारस्य कलना कथमागता ॥ ३ ॥
अनस्तमितसारस्य कलना कथमागता ॥ ३ ॥
anantasyāprameyasya sarvasyaikasya bhāsvataḥ ,
anastamitasārasya kalanā kathamāgatā 3
anastamitasārasya kalanā kathamāgatā 3
3.
anantasya aprameyasya sarvasya ekasya bhāsvataḥ
| anastamita-sārasya kalanā katham āgatā
| anastamita-sārasya kalanā katham āgatā
3.
anantasya aprameyasya ekasya sarvasya bhāsvataḥ
anastamita-sārasya kalanā katham āgatā
anastamita-sārasya kalanā katham āgatā
3.
How did a notion (kalanā) come about for the infinite, the immeasurable, the one, the all-shining (bhāsvataḥ), whose essence never sets?
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
यथाभूतार्थवाक्यार्थाः सर्वा एव ममोक्तयः ।
नासमर्था विरूपार्थाः पूर्वापरविरोधदाः ॥ ४ ॥
यथाभूतार्थवाक्यार्थाः सर्वा एव ममोक्तयः ।
नासमर्था विरूपार्थाः पूर्वापरविरोधदाः ॥ ४ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
yathābhūtārthavākyārthāḥ sarvā eva mamoktayaḥ ,
nāsamarthā virūpārthāḥ pūrvāparavirodhadāḥ 4
yathābhūtārthavākyārthāḥ sarvā eva mamoktayaḥ ,
nāsamarthā virūpārthāḥ pūrvāparavirodhadāḥ 4
4.
yathābhūtārthavākyārthāḥ sarvāḥ eva mama uktayaḥ
| na asamarthāḥ virūpārthāḥ pūrvāparavirodhadāḥ
| na asamarthāḥ virūpārthāḥ pūrvāparavirodhadāḥ
4.
mama sarvāḥ uktayaḥ yathābhūtārthavākyārthāḥ eva
na asamarthāḥ virūpārthāḥ pūrvāparavirodhadāḥ
na asamarthāḥ virūpārthāḥ pūrvāparavirodhadāḥ
4.
Śrī Vasiṣṭha said: All my statements (uktayaḥ) are indeed such that their meanings are based on the true nature of things. They are not ineffective, nor do they have distorted meanings, nor do they cause contradictions between earlier and later parts.
ज्ञानदृष्टौ प्रसन्नायां प्रबोधे विततोदये ।
यथावज्ज्ञास्यसि स्वस्थो मद्वाग्दृष्टिबलाबलम् ॥ ५ ॥
यथावज्ज्ञास्यसि स्वस्थो मद्वाग्दृष्टिबलाबलम् ॥ ५ ॥
jñānadṛṣṭau prasannāyāṃ prabodhe vitatodaye ,
yathāvajjñāsyasi svastho madvāgdṛṣṭibalābalam 5
yathāvajjñāsyasi svastho madvāgdṛṣṭibalābalam 5
5.
jñāna-dṛṣṭau prasannāyām prabodhe vitata-udaye |
yathāvat jñāsyasi svasthaḥ mat-vāk-dṛṣṭi-bala-abalam
yathāvat jñāsyasi svasthaḥ mat-vāk-dṛṣṭi-bala-abalam
5.
jñānadṛṣṭau prasannāyām prabodhe vitatodaye
svasthaḥ yathāvat madvāgdṛṣṭibalābalam jñāsyasi
svasthaḥ yathāvat madvāgdṛṣṭibalābalam jñāsyasi
5.
When the vision of knowledge (jñāna-dṛṣṭi) is clear and awakening (prabodha) has fully arisen, then, being in your natural state (svasthaḥ), you will truly understand the strength and weakness of my words and perspective.
उपदेश्योपदेशार्थं शास्त्रार्थप्रतिपत्तये ।
शब्दार्थवाक्यरचनाभ्रमो मा तन्मयो भव ॥ ६ ॥
शब्दार्थवाक्यरचनाभ्रमो मा तन्मयो भव ॥ ६ ॥
upadeśyopadeśārthaṃ śāstrārthapratipattaye ,
śabdārthavākyaracanābhramo mā tanmayo bhava 6
śabdārthavākyaracanābhramo mā tanmayo bhava 6
6.
upadeśyopadeśārtham śāstrārthapratipattaye
śabdārthavākyaracanābhramaḥ mā tanmayaḥ bhava
śabdārthavākyaracanābhramaḥ mā tanmayaḥ bhava
6.
For the purpose of instructing the student and for the understanding of the meaning of the scriptures, may there be no delusion (bhrama) arising from the arrangement of words, their meanings, and sentences. Do not become absorbed in that (delusion).
यदा पुरा ज्ञास्यसि तत्सत्यमत्यन्तनिर्मलम् ।
वाच्यवाचकशब्दार्थभेदं त्यक्ष्यसि वै तदा ॥ ७ ॥
वाच्यवाचकशब्दार्थभेदं त्यक्ष्यसि वै तदा ॥ ७ ॥
yadā purā jñāsyasi tatsatyamatyantanirmalam ,
vācyavācakaśabdārthabhedaṃ tyakṣyasi vai tadā 7
vācyavācakaśabdārthabhedaṃ tyakṣyasi vai tadā 7
7.
yadā purā jñāsyasi tat satyam atyantanirmalam
vācyavācakaśabdārthabhedam tyakṣyasi vai tadā
vācyavācakaśabdārthabhedam tyakṣyasi vai tadā
7.
When you truly come to know that exceedingly pure truth, then you will indeed abandon the distinction between the expresser and the expressed, as well as the differentiation of word meanings.
भेदकृद्वाक्प्रपञ्चोऽयमुपदेश्येषु कल्पितः ।
उपदेश्योपदेशार्थं शास्त्रार्थप्रतिपत्तये ॥ ८ ॥
उपदेश्योपदेशार्थं शास्त्रार्थप्रतिपत्तये ॥ ८ ॥
bhedakṛdvākprapañco'yamupadeśyeṣu kalpitaḥ ,
upadeśyopadeśārthaṃ śāstrārthapratipattaye 8
upadeśyopadeśārthaṃ śāstrārthapratipattaye 8
8.
bhedakṛt vākprapañcaḥ ayam upadeśyeṣu kalpitaḥ
upadeśyopadeśārtham śāstrārthapratipattaye
upadeśyopadeśārtham śāstrārthapratipattaye
8.
This proliferation of language (vākprapañca), which creates distinctions, is devised for the students. It is for the purpose of instructing those to be taught and for the understanding of the meaning of the scriptures.
शब्दार्थवाक्प्रपञ्चोऽयमुपदेशेषु कल्पितः ।
सदाऽज्ञेषु न तज्ज्ञेषु विद्यते पारमार्थिकः ॥ ९ ॥
सदाऽज्ञेषु न तज्ज्ञेषु विद्यते पारमार्थिकः ॥ ९ ॥
śabdārthavākprapañco'yamupadeśeṣu kalpitaḥ ,
sadā'jñeṣu na tajjñeṣu vidyate pāramārthikaḥ 9
sadā'jñeṣu na tajjñeṣu vidyate pāramārthikaḥ 9
9.
śabdārthavākprapañcaḥ ayam upadeśeṣu kalpitaḥ
sadā ajñeṣu na tajjñeṣu vidyate pāramārthikaḥ
sadā ajñeṣu na tajjñeṣu vidyate pāramārthikaḥ
9.
This linguistic proliferation of words and meanings is devised in instructions. It is always considered ultimately real (pāramārthika) by the ignorant, but it is not found to be so by those who truly know.
कलनामलमोहादि किंचिन्नात्मनि विद्यते ।
नीरागं ब्रह्म परमं तदेवेदं जगत्स्थितम् ॥ १० ॥
नीरागं ब्रह्म परमं तदेवेदं जगत्स्थितम् ॥ १० ॥
kalanāmalamohādi kiṃcinnātmani vidyate ,
nīrāgaṃ brahma paramaṃ tadevedaṃ jagatsthitam 10
nīrāgaṃ brahma paramaṃ tadevedaṃ jagatsthitam 10
10.
kalanāmalamohādi kiṃcit na ātmani vidyate
nīrāgaṃ brahma paramam tat eva idam jagat sthitam
nīrāgaṃ brahma paramam tat eva idam jagat sthitam
10.
ātmani kalanāmalamohādi kiṃcit na vidyate
nīrāgaṃ paramam brahma tat eva idam jagat sthitam
nīrāgaṃ paramam brahma tat eva idam jagat sthitam
10.
No trace (kalā) of perception (kalanā), purity (amala), delusion (moha), or anything similar exists in the self (ātman). That supreme Brahman is free from attachment, and this entire world is established as that (Brahman) alone.
एतद्विचित्ररूपाभिर्युक्तिभिर्बहुशः पुनः ।
विस्तरेणैव वक्तव्यं सिद्धान्तावसरेऽनघ ॥ ११ ॥
विस्तरेणैव वक्तव्यं सिद्धान्तावसरेऽनघ ॥ ११ ॥
etadvicitrarūpābhiryuktibhirbahuśaḥ punaḥ ,
vistareṇaiva vaktavyaṃ siddhāntāvasare'nagha 11
vistareṇaiva vaktavyaṃ siddhāntāvasare'nagha 11
11.
etat vicitrarūpābhiḥ yuktibhiḥ bahuśaḥ punaḥ
vistareṇa eva vaktavyam siddhānta-avasare anagha
vistareṇa eva vaktavyam siddhānta-avasare anagha
11.
anagha etat vicitrarūpābhiḥ yuktibhiḥ bahuśaḥ
punaḥ siddhānta-avasare vistareṇa eva vaktavyam
punaḥ siddhānta-avasare vistareṇa eva vaktavyam
11.
O sinless one (anagha), this [matter] must be explained repeatedly, and indeed extensively, through arguments of various forms, at the occasion of the conclusive doctrine (siddhānta).
वाक्प्रपञ्चं विना त्वेतदज्ञानमतुलं तमः ।
भेत्तुमन्योन्यमुदितं यत्नं कर्तुं न शक्यते ॥ १२ ॥
भेत्तुमन्योन्यमुदितं यत्नं कर्तुं न शक्यते ॥ १२ ॥
vākprapañcaṃ vinā tvetadajñānamatulaṃ tamaḥ ,
bhettumanyonyamuditaṃ yatnaṃ kartuṃ na śakyate 12
bhettumanyonyamuditaṃ yatnaṃ kartuṃ na śakyate 12
12.
vāk-prapañcam vinā tu etat ajñānam atulam tamaḥ
bhettum anyonyamuditam yatnam kartum na śakyate
bhettum anyonyamuditam yatnam kartum na śakyate
12.
tu vāk-prapañcam vinā etat atulam ajñānam tamaḥ
bhettum anyonyamuditam yatnam kartum na śakyate
bhettum anyonyamuditam yatnam kartum na śakyate
12.
However, without the elaboration of speech, this immense darkness of ignorance (ajñāna) cannot be dispelled, nor can a mutually generated effort (yatna) be made [to overcome it].
अविद्ययैवोत्तमया स्वात्मनाशोद्यमेच्छया ।
विद्या सा प्रार्थ्यते राम सर्वदोषापहारिणी ॥ १३ ॥
विद्या सा प्रार्थ्यते राम सर्वदोषापहारिणी ॥ १३ ॥
avidyayaivottamayā svātmanāśodyamecchayā ,
vidyā sā prārthyate rāma sarvadoṣāpahāriṇī 13
vidyā sā prārthyate rāma sarvadoṣāpahāriṇī 13
13.
avidyayā eva uttamayā svātmanāśodyamecchayā
vidyā sā prārthyate rāma sarvadoṣāpahāriṇī
vidyā sā prārthyate rāma sarvadoṣāpahāriṇī
13.
rāma uttamayā svātmanāśodyamecchayā eva
avidyayā sarvadoṣāpahāriṇī sā vidyā prārthyate
avidyayā sarvadoṣāpahāriṇī sā vidyā prārthyate
13.
O Rama, it is by supreme ignorance (avidyā) itself, which creates the desire for the effort to destroy one's own (false) self, that knowledge (vidyā), the dispeller of all faults, is sought.
शाम्यति ह्यस्त्रमस्त्रेण मलेन क्षाल्यते मलः ।
शमं विषं विषेणैति रिपुणा हन्यते रिपुः ॥ १४ ॥
शमं विषं विषेणैति रिपुणा हन्यते रिपुः ॥ १४ ॥
śāmyati hyastramastreṇa malena kṣālyate malaḥ ,
śamaṃ viṣaṃ viṣeṇaiti ripuṇā hanyate ripuḥ 14
śamaṃ viṣaṃ viṣeṇaiti ripuṇā hanyate ripuḥ 14
14.
śāmyati hi astram astreṇa malena kṣālyate malaḥ
śamam viṣam viṣeṇa eti ripuṇā hanyate ripuḥ
śamam viṣam viṣeṇa eti ripuṇā hanyate ripuḥ
14.
astram astreṇa hi śāmyati malaḥ malena kṣālyate
viṣam viṣeṇa śamam eti ripuḥ ripuṇā hanyate
viṣam viṣeṇa śamam eti ripuḥ ripuṇā hanyate
14.
Indeed, a weapon is calmed by another weapon. Dirt is washed away by dirt. Poison (viṣa) neutralizes poison. An enemy is killed by an enemy.
ईदृशी राम मायेयं यां स्वनाशेन हर्षदा ।
न लक्ष्यते स्वभावोऽस्याः प्रेक्ष्यमाणैव नश्यति ॥ १५ ॥
न लक्ष्यते स्वभावोऽस्याः प्रेक्ष्यमाणैव नश्यति ॥ १५ ॥
īdṛśī rāma māyeyaṃ yāṃ svanāśena harṣadā ,
na lakṣyate svabhāvo'syāḥ prekṣyamāṇaiva naśyati 15
na lakṣyate svabhāvo'syāḥ prekṣyamāṇaiva naśyati 15
15.
īdṛśī rāma māyā iyam yām svanāśena harṣadā na
lakṣyate svabhāvaḥ asyāḥ prekṣyamāṇā eva naśyati
lakṣyate svabhāvaḥ asyāḥ prekṣyamāṇā eva naśyati
15.
rāma iyam māyā īdṛśī yām svanāśena harṣadā (asti).
asyāḥ svabhāvaḥ na lakṣyate.
prekṣyamāṇā eva naśyati.
asyāḥ svabhāvaḥ na lakṣyate.
prekṣyamāṇā eva naśyati.
15.
O Rama, such is this illusion (māyā), which bestows joy by its own destruction. Its true nature is not perceived; it vanishes precisely when it is observed.
विवेकमाच्छादयति जगन्ति जनयत्यलम् ।
नच विज्ञायते कैषा पश्याश्चर्यमिदं जगत् ॥ १६ ॥
नच विज्ञायते कैषा पश्याश्चर्यमिदं जगत् ॥ १६ ॥
vivekamācchādayati jaganti janayatyalam ,
naca vijñāyate kaiṣā paśyāścaryamidaṃ jagat 16
naca vijñāyate kaiṣā paśyāścaryamidaṃ jagat 16
16.
vivekam ācchādayati jaganti janayati alam na
ca vijñāyate kā eṣā paśya āścaryam idam jagat
ca vijñāyate kā eṣā paśya āścaryam idam jagat
16.
(māyā) vivekam ācchādayati jaganti alam janayati ca eṣā kā iti na vijñāyate.
idam āścaryam jagat paśya.
idam āścaryam jagat paśya.
16.
It conceals discrimination (viveka) and profusely creates worlds. Yet, what this (illusion) is, is not understood. Behold this wondrous world!
अप्रेक्ष्यमाणा स्फुरति प्रेक्षिता सु विनश्यति ।
मायेयमपरिज्ञायमानरूपैव वल्गति ॥ १७ ॥
मायेयमपरिज्ञायमानरूपैव वल्गति ॥ १७ ॥
aprekṣyamāṇā sphurati prekṣitā su vinaśyati ,
māyeyamaparijñāyamānarūpaiva valgati 17
māyeyamaparijñāyamānarūpaiva valgati 17
17.
aprekṣyamāṇā sphurati prekṣitā su vinaśyati
māyā iyam aparijñāyamānarūpā eva valgati
māyā iyam aparijñāyamānarūpā eva valgati
17.
(māyā) aprekṣyamāṇā sphurati.
(sā) prekṣitā su vinaśyati.
iyam māyā aparijñāyamānarūpā eva valgati.
(sā) prekṣitā su vinaśyati.
iyam māyā aparijñāyamānarūpā eva valgati.
17.
Unobserved, it manifests; but when observed, it surely vanishes. This illusion (māyā), whose form is not known, indeed moves about.
अहो नु खलु चित्रेयं माया संसारबन्धनी ।
असत्येवातिसत्येव स्वज्ञानं विहितं तया ॥ १८ ॥
असत्येवातिसत्येव स्वज्ञानं विहितं तया ॥ १८ ॥
aho nu khalu citreyaṃ māyā saṃsārabandhanī ,
asatyevātisatyeva svajñānaṃ vihitaṃ tayā 18
asatyevātisatyeva svajñānaṃ vihitaṃ tayā 18
18.
aho nu khalu citrā iyam māyā saṃsārabandhanī
asatyā iva atisatyā iva svajñānam vihitam tayā
asatyā iva atisatyā iva svajñānam vihitam tayā
18.
aho nu khalu iyam citrā māyā saṃsārabandhanī
asatyā iva atisatyā iva tayā svajñānam vihitam
asatyā iva atisatyā iva tayā svajñānam vihitam
18.
Oh, indeed, this astonishing illusion (māyā) binds one to the cycle of rebirth (saṃsāra). Although it appears unreal, it also appears extremely real, and by it, one's own knowledge (svajñāna) is (thus) constituted.
अत्यभिन्नपदे तस्मिंस्तन्वाना भेदमाततम् ।
संसारमाया येनासौ तेनासौ पुरुषोत्तमः ॥ १९ ॥
संसारमाया येनासौ तेनासौ पुरुषोत्तमः ॥ १९ ॥
atyabhinnapade tasmiṃstanvānā bhedamātatam ,
saṃsāramāyā yenāsau tenāsau puruṣottamaḥ 19
saṃsāramāyā yenāsau tenāsau puruṣottamaḥ 19
19.
atyabhinnapade tasmin tanvānā bhedam ātatam
saṃsāramāyā yena asau tena asau puruṣottamaḥ
saṃsāramāyā yena asau tena asau puruṣottamaḥ
19.
saṃsāramāyā tasmin atyabhinnapade ātatam bhedam
tanvānā yena asau tena asau puruṣottamaḥ
tanvānā yena asau tena asau puruṣottamaḥ
19.
The illusion (māyā) of rebirth (saṃsāra), spreading vast difference, operates in that supremely non-dual state. By this very process, that (ultimate reality) is (understood as) the supreme cosmic person (puruṣa).
नास्त्येषा परमार्थे न त्वेवं भावनयेद्धया ।
ज्ञो भूत्वा ज्ञेयसंप्राप्तो ज्ञास्यस्यस्यास्त्वमाशयम् ॥ २० ॥
ज्ञो भूत्वा ज्ञेयसंप्राप्तो ज्ञास्यस्यस्यास्त्वमाशयम् ॥ २० ॥
nāstyeṣā paramārthe na tvevaṃ bhāvanayeddhayā ,
jño bhūtvā jñeyasaṃprāpto jñāsyasyasyāstvamāśayam 20
jño bhūtvā jñeyasaṃprāpto jñāsyasyasyāstvamāśayam 20
20.
na asti eṣā paramārthe na tu evam bhāvanayā iddhayā
jñaḥ bhūtvā jñeyasaṃprāptaḥ jñāsyasi asyāḥ tvam āśayam
jñaḥ bhūtvā jñeyasaṃprāptaḥ jñāsyasi asyāḥ tvam āśayam
20.
eṣā paramārthe na asti tu evam iddhayā bhāvanayā na
tvam jñaḥ bhūtvā jñeyasaṃprāptaḥ asyāḥ āśayam jñāsyasi
tvam jñaḥ bhūtvā jñeyasaṃprāptaḥ asyāḥ āśayam jñāsyasi
20.
This (māyā) does not exist in ultimate reality (paramārtha). However, it cannot be (removed) by mere fervent contemplation. You, having become a knower and having attained what is to be known, will indeed comprehend its (māyā's) true nature.
यावत्तु न प्रबुद्धस्त्वं तावन्मद्वचसैव ते ।
निश्चयो भवतूद्दामो नास्त्यविद्येति निश्चलः ॥ २१ ॥
निश्चयो भवतूद्दामो नास्त्यविद्येति निश्चलः ॥ २१ ॥
yāvattu na prabuddhastvaṃ tāvanmadvacasaiva te ,
niścayo bhavatūddāmo nāstyavidyeti niścalaḥ 21
niścayo bhavatūddāmo nāstyavidyeti niścalaḥ 21
21.
yāvat tu na prabuddhaḥ tvam tāvat madvacasā eva te
niścayaḥ bhavatu uddāmaḥ na asti avidyā iti niścalaḥ
niścayaḥ bhavatu uddāmaḥ na asti avidyā iti niścalaḥ
21.
yāvat tvam na prabuddhaḥ tāvat te madvacasā eva
niścayaḥ uddāmaḥ niścalaḥ bhavatu na asti avidyā iti
niścayaḥ uddāmaḥ niścalaḥ bhavatu na asti avidyā iti
21.
As long as you are not awakened, let your conviction, based solely on my words, be strong and unwavering: that there is no nescience (avidyā).
यदिदं दृश्यतां यातं मानसं मननं महत् ।
असन्मात्रमिदं यस्मान्मनोमात्रविजृम्भितम् ॥ २२ ॥
असन्मात्रमिदं यस्मान्मनोमात्रविजृम्भितम् ॥ २२ ॥
yadidaṃ dṛśyatāṃ yātaṃ mānasaṃ mananaṃ mahat ,
asanmātramidaṃ yasmānmanomātravijṛmbhitam 22
asanmātramidaṃ yasmānmanomātravijṛmbhitam 22
22.
yat idam dṛśyatām yātam mānasam mananam mahat
asat mātram idam yasmāt manaḥmātravijṛmbhitam
asat mātram idam yasmāt manaḥmātravijṛmbhitam
22.
idam mahat mānasam mananam yat dṛśyatām yātam,
idam asat mātram (asti),
yasmāt (idam) manaḥmātravijṛmbhitam (asti)
idam asat mātram (asti),
yasmāt (idam) manaḥmātravijṛmbhitam (asti)
22.
This great mental reflection (mananam) that has become visible is merely non-existent, because it is solely an expansion of the mind.
सत्तद्ब्रह्मेति यस्यान्तर्निश्चयः सोऽपि मोक्षभाक् ।
चलाचलाकृतिर्या या दृष्टिरावद्धभावना ॥ २३ ॥
चलाचलाकृतिर्या या दृष्टिरावद्धभावना ॥ २३ ॥
sattadbrahmeti yasyāntarniścayaḥ so'pi mokṣabhāk ,
calācalākṛtiryā yā dṛṣṭirāvaddhabhāvanā 23
calācalākṛtiryā yā dṛṣṭirāvaddhabhāvanā 23
23.
sat tat brahma iti yasya antaḥ niścayaḥ saḥ api
mokṣabhāk calācalākṛtiḥ yā yā dṛṣṭiḥ āvaddhabhāvanā
mokṣabhāk calācalākṛtiḥ yā yā dṛṣṭiḥ āvaddhabhāvanā
23.
yasya antaḥ sat tat brahma iti niścayaḥ,
saḥ api mokṣabhāk.
yā yā calācalākṛtiḥ āvaddhabhāvanā dṛṣṭiḥ
saḥ api mokṣabhāk.
yā yā calācalākṛtiḥ āvaddhabhāvanā dṛṣṭiḥ
23.
He who has the firm conviction within himself, 'That reality (sat) is the ultimate reality (brahman),' also attains liberation (mokṣa). Any perception (dṛṣṭi) that takes on a moving or unmoving form and is bound by mental conceptions (bhāvanā)...
सा समग्रजगद्भूतखगबन्धनवागुरा ।
यः स्वप्नभूमिवद्भ्रान्तमसत्सद्ह्येकनिश्चयः ॥ २४ ॥
यः स्वप्नभूमिवद्भ्रान्तमसत्सद्ह्येकनिश्चयः ॥ २४ ॥
sā samagrajagadbhūtakhagabandhanavāgurā ,
yaḥ svapnabhūmivadbhrāntamasatsadhyekaniścayaḥ 24
yaḥ svapnabhūmivadbhrāntamasatsadhyekaniścayaḥ 24
24.
sā samagrajagatbhūtakhagabandhanavāgurā yaḥ
svapnabhūmivat bhrāntam asat sat hi ekaniścayaḥ
svapnabhūmivat bhrāntam asat sat hi ekaniścayaḥ
24.
sā samagrajagatbhūtakhagabandhanavāgurā (asti).
yaḥ svapnabhūmivat asat sat bhrāntam hi ekaniścayaḥ
yaḥ svapnabhūmivat asat sat bhrāntam hi ekaniścayaḥ
24.
Such a perception (dṛṣṭi) is a snare (vāgurā) that binds all creatures (bhūta) and birds (khaga) in the entire world (samagra jagat). He who, like someone in a dream-world, holds a singular conviction (eka niścayaḥ) and is deluded regarding what is non-existent (asat) and what is existent (sat)...
जगत्पश्यत्यसक्तात्मा न स दुःखे निमज्जति ।
यस्यैतास्वस्वरूपासु भावना स्वात्मभावना ॥ २५ ॥
यस्यैतास्वस्वरूपासु भावना स्वात्मभावना ॥ २५ ॥
jagatpaśyatyasaktātmā na sa duḥkhe nimajjati ,
yasyaitāsvasvarūpāsu bhāvanā svātmabhāvanā 25
yasyaitāsvasvarūpāsu bhāvanā svātmabhāvanā 25
25.
jagat paśyati asaktātmā na saḥ duḥkhe nimajjati
yasya etāsu asvarūpāsu bhāvanā svātmabhāvanā
yasya etāsu asvarūpāsu bhāvanā svātmabhāvanā
25.
asaktātmā yaḥ jagat paśyati (api),
saḥ duḥkhe na nimajjati.
yasya etāsu asvarūpāsu (viṣaye) bhāvanā svātmabhāvanā (asti)
saḥ duḥkhe na nimajjati.
yasya etāsu asvarūpāsu (viṣaye) bhāvanā svātmabhāvanā (asti)
25.
The one whose mind (ātman) is unattached (asaktātmā), even if he perceives the world (jagat), does not sink into suffering (duḥkha). This is because his contemplation (bhāvanā) of these things, which are not their true essence (asvarūpāsu), is indeed a contemplation of his own true self (svātma-bhāvanā).
अस्वरूपस्य तस्यापि सा ह्यविद्यैव विद्यते ।
विकारितादयो दोषा न केचन महात्मनि ॥ २६ ॥
विकारितादयो दोषा न केचन महात्मनि ॥ २६ ॥
asvarūpasya tasyāpi sā hyavidyaiva vidyate ,
vikāritādayo doṣā na kecana mahātmani 26
vikāritādayo doṣā na kecana mahātmani 26
26.
asvarūpasya tasya api sā hi avidyā eva vidyate
vikāritādayaḥ doṣāḥ na kecana mahātmani
vikāritādayaḥ doṣāḥ na kecana mahātmani
26.
asvarūpasya tasya api sā hi avidyā eva vidyate
mahātmani kecana vikāritādayaḥ doṣāḥ na
mahātmani kecana vikāritādayaḥ doṣāḥ na
26.
Even for that [self] which appears without its true nature, it is indeed only ignorance (avidyā) that exists. No defects like mutability are ever present in the great self (ātman).
परमात्मनि विद्यन्ते पयसीवेह पांसवः ।
भावनाशब्दशब्दार्थरञ्जनेयं जगद्गता ॥ २७ ॥
भावनाशब्दशब्दार्थरञ्जनेयं जगद्गता ॥ २७ ॥
paramātmani vidyante payasīveha pāṃsavaḥ ,
bhāvanāśabdaśabdārtharañjaneyaṃ jagadgatā 27
bhāvanāśabdaśabdārtharañjaneyaṃ jagadgatā 27
27.
paramātmani vidyante payasi iva iha pāṃsavaḥ
bhāvanāśabdaśabdārtharañjanā iyam jagat gatā
bhāvanāśabdaśabdārtharañjanā iyam jagat gatā
27.
iha payasi iva pāṃsavaḥ paramātmani vidyante
iyam bhāvanāśabdaśabdārtharañjanā jagat gatā
iyam bhāvanāśabdaśabdārtharañjanā jagat gatā
27.
Just as dust particles are found here in water (but do not constitute its essence), [similarly defects are not inherent] in the Supreme Self (paramātman). This coloring of the meaning of words by mental conceptions (bhāvanā) pervades the world.
व्यवहारार्थमुत्पन्ना व्यतिरिक्ता च नात्मनः ।
अनेन व्यवहारेण विनैताः शास्त्रदृष्टयः ॥ २८ ॥
अनेन व्यवहारेण विनैताः शास्त्रदृष्टयः ॥ २८ ॥
vyavahārārthamutpannā vyatiriktā ca nātmanaḥ ,
anena vyavahāreṇa vinaitāḥ śāstradṛṣṭayaḥ 28
anena vyavahāreṇa vinaitāḥ śāstradṛṣṭayaḥ 28
28.
vyavahārārtham utpannā vyatiriktā ca na ātmanaḥ
anena vyavahāreṇa vinā etāḥ śāstradṛṣṭayaḥ
anena vyavahāreṇa vinā etāḥ śāstradṛṣṭayaḥ
28.
sā vyavahārārtham utpannā ca ātmanaḥ na vyatiriktā
anena vyavahāreṇa vinā etāḥ śāstradṛṣṭayaḥ
anena vyavahāreṇa vinā etāḥ śāstradṛṣṭayaḥ
28.
It (ignorance or mental conception) has arisen for the purpose of practical transaction (vyavahāra) and is not distinct from the self (ātman). Without this practical activity (vyavahāra), these scriptural doctrines (śāstradṛṣṭi) [do not endure].
संस्थितिं नाधिगच्छन्ति पटा इव वितन्तवः ।
उह्यमानो ह्यविद्यायामात्मा नेहोपलक्ष्यते ॥ २९ ॥
उह्यमानो ह्यविद्यायामात्मा नेहोपलक्ष्यते ॥ २९ ॥
saṃsthitiṃ nādhigacchanti paṭā iva vitantavaḥ ,
uhyamāno hyavidyāyāmātmā nehopalakṣyate 29
uhyamāno hyavidyāyāmātmā nehopalakṣyate 29
29.
saṃsthitim na adhigacchanti paṭāḥ iva vitantavaḥ
uhyamānaḥ hi avidyāyām ātmā na iha upalakṣyate
uhyamānaḥ hi avidyāyām ātmā na iha upalakṣyate
29.
etāḥ śāstradṛṣṭayaḥ vitantavaḥ paṭāḥ iva saṃsthitim na
adhigacchanti hi avidyāyām uhyamānaḥ ātmā iha na upalakṣyate
adhigacchanti hi avidyāyām uhyamānaḥ ātmā iha na upalakṣyate
29.
These [scriptural doctrines] do not attain stable existence (saṃsthiti), just as cloths without threads [cannot hold their form]. For the self (ātman), being carried away in ignorance (avidyā), is not perceived here.
आत्मज्ञानादृते तच्च शास्त्रार्थात्समवाप्यते ।
अविद्यासरितः पारमात्मलाभादृते किल ॥ ३० ॥
अविद्यासरितः पारमात्मलाभादृते किल ॥ ३० ॥
ātmajñānādṛte tacca śāstrārthātsamavāpyate ,
avidyāsaritaḥ pāramātmalābhādṛte kila 30
avidyāsaritaḥ pāramātmalābhādṛte kila 30
30.
ātmajñānāt ṛte tat ca śāstrārthāt samavāpyate
avidyāsaritaḥ pāram ātmalābhāt ṛte kila
avidyāsaritaḥ pāram ātmalābhāt ṛte kila
30.
tat ca śāstrārthāt ātmajñānāt ṛte samavāpyate.
avidyāsaritaḥ pāram ātmalābhāt ṛte kila [na prāpyate].
avidyāsaritaḥ pāram ātmalābhāt ṛte kila [na prāpyate].
30.
That [supreme truth] is certainly attained from the meaning of the scriptures, but not without knowledge of the self (ātman). Indeed, the far bank of the river of ignorance (avidyā) is not reached without the realization of the self (ātman).
राम नासाद्यते तद्धि पदमक्षयमुच्यते ।
यतःकुतश्चिज्जातेयमविद्या मलदायिनी ॥ ३१ ॥
यतःकुतश्चिज्जातेयमविद्या मलदायिनी ॥ ३१ ॥
rāma nāsādyate taddhi padamakṣayamucyate ,
yataḥkutaścijjāteyamavidyā maladāyinī 31
yataḥkutaścijjāteyamavidyā maladāyinī 31
31.
rāma na āsādyate tat hi padam akṣayam ucyate
yataḥ kutaścit jātā iyam avidyā maladāyinī
yataḥ kutaścit jātā iyam avidyā maladāyinī
31.
rāma,
tat hi akṣayam padam na āsādyate.
iyam maladāyinī avidyā yataḥ kutaścit jātā.
tat hi akṣayam padam na āsādyate.
iyam maladāyinī avidyā yataḥ kutaścit jātā.
31.
O Rama, that imperishable state (pada) is certainly not attained. This ignorance (avidyā), which brings impurity, is born from some unknown source.
नूनं स्थितिमुपायाता समासाद्य पदं स्थिता ।
कुतो जातेयमिति ते राम मास्तु विचारणा ॥ ३२ ॥
कुतो जातेयमिति ते राम मास्तु विचारणा ॥ ३२ ॥
nūnaṃ sthitimupāyātā samāsādya padaṃ sthitā ,
kuto jāteyamiti te rāma māstu vicāraṇā 32
kuto jāteyamiti te rāma māstu vicāraṇā 32
32.
nūnam sthitim upāyātā samāsādya padam sthitā
kutaḥ jātā iyam iti te rāma mā astu vicāraṇā
kutaḥ jātā iyam iti te rāma mā astu vicāraṇā
32.
nūnam [avidyā] sthitim upāyātā ca padam samāsādya sthitā.
rāma,
iyam kutaḥ jātā iti te vicāraṇā mā astu.
rāma,
iyam kutaḥ jātā iti te vicāraṇā mā astu.
32.
This [ignorance (avidyā)] has certainly attained a steady state, having firmly established itself. O Rama, let there be no inquiry by you as to 'from where is this born?'
इमां कथमहं हन्मीत्येषा तेऽस्तु विचारणा ।
अस्तं गतायां क्षीणायामस्यां ज्ञास्यसि राघव ॥ ३३ ॥
अस्तं गतायां क्षीणायामस्यां ज्ञास्यसि राघव ॥ ३३ ॥
imāṃ kathamahaṃ hanmītyeṣā te'stu vicāraṇā ,
astaṃ gatāyāṃ kṣīṇāyāmasyāṃ jñāsyasi rāghava 33
astaṃ gatāyāṃ kṣīṇāyāmasyāṃ jñāsyasi rāghava 33
33.
imām katham aham hanmi iti eṣā te astu vicāraṇā
astam gatāyām kṣīṇāyām asyām jñāsyasi rāghava
astam gatāyām kṣīṇāyām asyām jñāsyasi rāghava
33.
imām katham aham hanmi iti eṣā vicāraṇā te astu.
rāghava,
asyām astam gatāyām kṣīṇāyām [satyām],
tvam jñāsyasi.
rāghava,
asyām astam gatāyām kṣīṇāyām [satyām],
tvam jñāsyasi.
33.
Rather, let this be your deliberation: 'How shall I destroy this [ignorance (avidyā)]?' O Raghava, when this [ignorance] has vanished and wasted away, you will [truly] know.
यत एषा यथा चैषा यथा नष्टेत्यखण्डितम् ।
वस्तुतः किल नास्त्येषा विभात्येषा न वेक्षिता ॥ ३४ ॥
वस्तुतः किल नास्त्येषा विभात्येषा न वेक्षिता ॥ ३४ ॥
yata eṣā yathā caiṣā yathā naṣṭetyakhaṇḍitam ,
vastutaḥ kila nāstyeṣā vibhātyeṣā na vekṣitā 34
vastutaḥ kila nāstyeṣā vibhātyeṣā na vekṣitā 34
34.
yataḥ eṣā yathā ca eṣā yathā naṣṭā iti akhaṇḍitam
vastutaḥ kila na asti eṣā vibhāti eṣā na vekṣitā
vastutaḥ kila na asti eṣā vibhāti eṣā na vekṣitā
34.
yataḥ eṣā yathā ca eṣā yathā naṣṭā iti akhaṇḍitam
vastutaḥ kila eṣā na asti eṣā vibhāti na vekṣitā
vastutaḥ kila eṣā na asti eṣā vibhāti na vekṣitā
34.
From where this [illusion (māyā)] comes, how it exists, and how it is destroyed – this understanding is indivisible. In reality, this [illusion (māyā)] certainly does not exist; it merely appears, but it is not truly seen when carefully examined.
असतो भ्रान्तता सत्यरूपां जानातु कः कुतः ।
जातेयं प्रौढिमापन्ना दोषायैवातताकृतिः ॥ ३५ ॥
जातेयं प्रौढिमापन्ना दोषायैवातताकृतिः ॥ ३५ ॥
asato bhrāntatā satyarūpāṃ jānātu kaḥ kutaḥ ,
jāteyaṃ prauḍhimāpannā doṣāyaivātatākṛtiḥ 35
jāteyaṃ prauḍhimāpannā doṣāyaivātatākṛtiḥ 35
35.
asataḥ bhrāntatā satya-rūpām jānātu kaḥ kutaḥ
jātā iyam prauḍhim āpannā doṣāya eva ātatā-ākṛtiḥ
jātā iyam prauḍhim āpannā doṣāya eva ātatā-ākṛtiḥ
35.
asataḥ satya-rūpām bhrāntatā kutaḥ kaḥ jānātu
iyam jātā prauḍhim āpannā doṣāya eva ātatā-ākṛtiḥ
iyam jātā prauḍhim āpannā doṣāya eva ātatā-ākṛtiḥ
35.
From where, or by whom, can one understand the illusory nature of what is non-existent (asat) but appears in a real form? This [illusion (māyā/avidyā)], once born and matured, assumes an expansive form solely to cause error or fault.
बलात्प्रणाशय त्वेनां परिज्ञास्यसि वै ततः ।
अपि शूरा अतिप्राज्ञास्ते न सन्ति जगत्त्रये ॥ ३६ ॥
अपि शूरा अतिप्राज्ञास्ते न सन्ति जगत्त्रये ॥ ३६ ॥
balātpraṇāśaya tvenāṃ parijñāsyasi vai tataḥ ,
api śūrā atiprājñāste na santi jagattraye 36
api śūrā atiprājñāste na santi jagattraye 36
36.
balāt praṇāśaya tu enām parijñāsyasi vai tataḥ
api śūrāḥ ati-prājñāḥ te na santi jagat-traye
api śūrāḥ ati-prājñāḥ te na santi jagat-traye
36.
balāt enām praṇāśaya tu tataḥ vai parijñāsyasi
api śūrāḥ ati-prājñāḥ te jagat-traye na santi
api śūrāḥ ati-prājñāḥ te jagat-traye na santi
36.
Forcefully destroy this [illusion (māyā/avidyā)], and then you will truly understand. For even heroes and the exceedingly wise are not found in the three worlds who are not susceptible to it.
अविद्यया ये पुरुषा न नाम विवशीकृताः ।
तदस्या रोगशीलाया यत्नं कुरु विनाशने ॥ ३७ ॥
तदस्या रोगशीलाया यत्नं कुरु विनाशने ॥ ३७ ॥
avidyayā ye puruṣā na nāma vivaśīkṛtāḥ ,
tadasyā rogaśīlāyā yatnaṃ kuru vināśane 37
tadasyā rogaśīlāyā yatnaṃ kuru vināśane 37
37.
avidyayā ye puruṣāḥ na nāma vivaśīkṛtāḥ
tat asyāḥ roga-śīlāyāḥ yatnam kuru vināśane
tat asyāḥ roga-śīlāyāḥ yatnam kuru vināśane
37.
ye puruṣāḥ avidyayā nāma na vivaśīkṛtāḥ
tat asyāḥ roga-śīlāyāḥ vināśane yatnam kuru
tat asyāḥ roga-śīlāyāḥ vināśane yatnam kuru
37.
Which men (puruṣa) have not indeed been subjugated by nescience (avidyā)? Therefore, make an effort to destroy this [avidyā], which is of a diseased nature.
यथैषा जन्मदुःखेषु न भूयस्त्वां नियोक्ष्यति ।
सर्वापदामेकसखीमज्ञानतरुमञ्जरीम् ।
अनर्थसार्थजननीमविद्यामलमुद्धर ॥ ३८ ॥
सर्वापदामेकसखीमज्ञानतरुमञ्जरीम् ।
अनर्थसार्थजननीमविद्यामलमुद्धर ॥ ३८ ॥
yathaiṣā janmaduḥkheṣu na bhūyastvāṃ niyokṣyati ,
sarvāpadāmekasakhīmajñānatarumañjarīm ,
anarthasārthajananīmavidyāmalamuddhara 38
sarvāpadāmekasakhīmajñānatarumañjarīm ,
anarthasārthajananīmavidyāmalamuddhara 38
38.
yathā eṣā janma-duḥkheṣu na bhūyas
tvām niyokṣyati sarva-āpadām
eka-sakhīm ajñāna-taru-mañjarīm
anartha-sārtha-jananīm avidyā-malam uddhara
tvām niyokṣyati sarva-āpadām
eka-sakhīm ajñāna-taru-mañjarīm
anartha-sārtha-jananīm avidyā-malam uddhara
38.
eṣā sarva-āpadām eka-sakhīm
ajñāna-taru-mañjarīm anartha-sārtha-jananīm
avidyā-malam uddhara yathā bhūyas
tvām janma-duḥkheṣu na niyokṣyati
ajñāna-taru-mañjarīm anartha-sārtha-jananīm
avidyā-malam uddhara yathā bhūyas
tvām janma-duḥkheṣu na niyokṣyati
38.
Uproot the impurity of ignorance (avidyā) - that sole companion of all calamities, the sprout of the tree of nescience (ajñāna), and the mother of a multitude of misfortunes - so that it may no longer involve you in the miseries of birth.
भयविषाददुराधिविपत्प्रदां हृदयमोहमहापटलांकुराम् ।
भृशमपास्य कुदृष्टिमिमां बलाद्भव भवार्णवपारमुपागतः ॥ ३९ ॥
भृशमपास्य कुदृष्टिमिमां बलाद्भव भवार्णवपारमुपागतः ॥ ३९ ॥
bhayaviṣādadurādhivipatpradāṃ hṛdayamohamahāpaṭalāṃkurām ,
bhṛśamapāsya kudṛṣṭimimāṃ balādbhava bhavārṇavapāramupāgataḥ 39
bhṛśamapāsya kudṛṣṭimimāṃ balādbhava bhavārṇavapāramupāgataḥ 39
39.
bhaya-viṣāda-durādhi-vipat-pradām
hṛdaya-moha-mahā-paṭala-aṅkurām
bhṛśam apāsya kudṛṣṭim imām balāt
bhava bhava-arṇava-pāram upāgataḥ
hṛdaya-moha-mahā-paṭala-aṅkurām
bhṛśam apāsya kudṛṣṭim imām balāt
bhava bhava-arṇava-pāram upāgataḥ
39.
balāt bhṛśam bhaya-viṣāda-durādhi-vipat-pradām hṛdaya-moha-mahā-paṭala-aṅkurām imām kudṛṣṭim apāsya,
bhava-arṇava-pāram upāgataḥ bhava
bhava-arṇava-pāram upāgataḥ bhava
39.
Forcefully cast away this erroneous perspective, which causes fear, despondency, severe mental anguish, and misfortunes, and which is the sprout of the great veil of delusion in the heart. Having done so, become one who has reached the other shore of the ocean of existence (saṃsāra).
Links to all chapters:
vairāgya prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
mumukṣu prakaraṇa
utpatti prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
sthiti prakaraṇa (current book)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41 (current chapter)
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
upaśama prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 1)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 2)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
Chapter 129
Chapter 130
Chapter 131
Chapter 132
Chapter 133
Chapter 134
Chapter 135
Chapter 136
Chapter 137
Chapter 138
Chapter 139
Chapter 140
Chapter 141
Chapter 142
Chapter 143
Chapter 144
Chapter 145
Chapter 146
Chapter 147
Chapter 148
Chapter 149
Chapter 150
Chapter 151
Chapter 152
Chapter 153
Chapter 154
Chapter 155
Chapter 156
Chapter 157
Chapter 158
Chapter 159
Chapter 160
Chapter 161
Chapter 162
Chapter 163
Chapter 164
Chapter 165
Chapter 166
Chapter 167
Chapter 168
Chapter 169
Chapter 170
Chapter 171
Chapter 172
Chapter 173
Chapter 174
Chapter 175
Chapter 176
Chapter 177
Chapter 178
Chapter 179
Chapter 180
Chapter 181
Chapter 182
Chapter 183
Chapter 184
Chapter 185
Chapter 186
Chapter 187
Chapter 188
Chapter 189
Chapter 190
Chapter 191
Chapter 192
Chapter 193
Chapter 194
Chapter 195
Chapter 196
Chapter 197
Chapter 198
Chapter 199
Chapter 200
Chapter 201
Chapter 202
Chapter 203
Chapter 204
Chapter 205
Chapter 206
Chapter 207
Chapter 208
Chapter 209
Chapter 210
Chapter 211
Chapter 212
Chapter 213
Chapter 214
Chapter 215
Chapter 216