Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-1, chapter-2

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
दिवि भूमौ तथाकाशे बहिरन्तश्च मे विभुः ।
यो विभात्यवभासात्मा तस्मै सर्वात्मने नमः ॥ १ ॥
divi bhūmau tathākāśe bahirantaśca me vibhuḥ ,
yo vibhātyavabhāsātmā tasmai sarvātmane namaḥ 1
1. divi bhūmau tathā ākāśe bahiḥ antaḥ ca me vibhuḥ
yaḥ vibhāti avabhāsātmā tasmai sarvātmane namaḥ
1. My all-pervading Lord (vibhu) is in heaven, on earth, and in space, both outside and inside. To that Universal Self (ātman), whose very essence (ātman) is radiance and who manifests everywhere, salutations!
वाल्मीकिरुवाच ।
अहं बद्धो विमुक्तः स्यामिति यस्यास्ति निश्चयः ।
नात्यन्तमज्ञो नोत ज्ञः सोऽस्मिञ्छास्त्रेऽधिकारवान् ॥ २ ॥
vālmīkiruvāca ,
ahaṃ baddho vimuktaḥ syāmiti yasyāsti niścayaḥ ,
nātyantamajño nota jñaḥ so'smiñchāstre'dhikāravān 2
2. vālmīkiḥ uvāca aham baddhaḥ
vimuktaḥ syām iti yasya asti niścayaḥ
na atyantam ajñaḥ na uta jñaḥ
saḥ asmin śāstre adhikāravān
2. Valmiki said: 'He who has the firm conviction, "I am bound and I should achieve liberation (mokṣa)", is qualified for this scripture (śāstra). Such a person is neither completely ignorant nor entirely wise.'
कथोपायान्विचार्यादौ मोक्षोपायानिमानथ ।
यो विचारयति प्राज्ञो न स भूयोऽभिजायते ॥ ३ ॥
kathopāyānvicāryādau mokṣopāyānimānatha ,
yo vicārayati prājño na sa bhūyo'bhijāyate 3
3. kathōpāyān vicārya ādau mokṣopāyān imān atha
yaḥ vicārayati prājñaḥ na saḥ bhūyaḥ abhijāyate
3. The wise person who, having first considered these narrative approaches and then these paths to liberation (mokṣa), reflects upon them, is not born again.
अस्मिन्रामायणे रामकथोपायान्महाबलान् ।
एतांस्तु प्रथमं कृत्वा पुराहमरिमर्दन ॥ ४ ॥
asminrāmāyaṇe rāmakathopāyānmahābalān ,
etāṃstu prathamaṃ kṛtvā purāhamarimardana 4
4. asmin rāmāyaṇe rāmakathōpāyān mahābalān
etān tu prathamam kṛtvā purā aham arimardana
4. O destroyer of enemies (arimardana), having first presented these exceedingly powerful narrative approaches concerning Rama within this Ramayana, I formerly...
शिष्यायास्मि विनीताय भरद्वाजाय धीमते ।
एकाग्रो दत्तवांस्तस्मै मणिमब्धिरिवार्थिने ॥ ५ ॥
śiṣyāyāsmi vinītāya bharadvājāya dhīmate ,
ekāgro dattavāṃstasmai maṇimabdhirivārthine 5
5. śiṣyāya asmi vinītāya bharadvājāya dhīmate
ekāgraḥ dattavān tasmai maṇim abdhiḥ iva arthine
5. I, with a focused mind (ekāgra), gave this jewel (the teachings) to the humble and wise disciple Bharadvaja, just as the ocean gives a gem to one who seeks it.
तत एते कथोपाया भरद्वाजेन धीमता ।
कस्मिंश्चिन्मेरुगहने ब्रह्मणोऽग्र उदाहृताः ॥ ६ ॥
tata ete kathopāyā bharadvājena dhīmatā ,
kasmiṃścinmerugahane brahmaṇo'gra udāhṛtāḥ 6
6. tataḥ ete kathōpāyāḥ bharadvājena dhīmatā
kasmin cit merugahane brahmaṇaḥ agre udāhrtāḥ
6. Then, these narrative approaches were expounded by the wise Bharadvaja in a secluded spot on Mount Meru, in the presence of Brahma.
अथास्य तुष्टो भगवान्ब्रह्मा लोकपितामहः ।
वरं पुत्र गृहाणेति तमुवाच महाशयः ॥ ७ ॥
athāsya tuṣṭo bhagavānbrahmā lokapitāmahaḥ ,
varaṃ putra gṛhāṇeti tamuvāca mahāśayaḥ 7
7. atha asya tuṣṭaḥ bhagavān brahmā lokapitāmahaḥ
varam putra gṛhāṇa iti tam uvāca mahāśayaḥ
7. Then, the venerable (bhagavān) Brahmā, the magnanimous grandfather of the worlds (lokapitāmahaḥ), being pleased with him, said to him: 'O son, accept a boon!'
भरद्वाज उवाच ।
भगवन्भूतभव्येश वरोऽयं मेऽद्य रोचते ।
येनेयं जनता दुःखान्मुच्यते तदुदाहर ॥ ८ ॥
bharadvāja uvāca ,
bhagavanbhūtabhavyeśa varo'yaṃ me'dya rocate ,
yeneyaṃ janatā duḥkhānmucyate tadudāhara 8
8. bharadvājaḥ uvāca bhagavan bhūtabhavyeśa varaḥ ayam me
adya rocate yena iyam janatā duḥkhāt mucyate tat udāhara
8. Bharadvāja said: 'O venerable one (bhagavan), O Lord of past and future! This boon is pleasing to me now: please explain that by which these people can be liberated (mokṣa) from suffering (duḥkha).'
श्रीब्रह्मोवाच ।
गुरुं वाल्मीकिमत्राशु प्रार्थयस्व प्रयत्नतः ।
तेनेदं यत्समारब्धं रामायणमनिन्दितम् ॥ ९ ॥
śrībrahmovāca ,
guruṃ vālmīkimatrāśu prārthayasva prayatnataḥ ,
tenedaṃ yatsamārabdhaṃ rāmāyaṇamaninditam 9
9. śrībrahmā uvāca gurum vālmīkim atra āśu prārthayasva
prayatnataḥ tena idam yat samārabhdham rāmāyaṇam aninditam
9. Lord Brahmā said: 'Here, quickly and diligently implore your preceptor (guru) Vālmīki. For this blameless Rāmāyaṇa was commenced by him.'
तस्मिञ्छ्रुते नरो मोहात्समग्रात्संतरिष्यति ।
सेतुनेवाम्बुधेः पारमपारगुणशालिना ॥ १० ॥
tasmiñchrute naro mohātsamagrātsaṃtariṣyati ,
setunevāmbudheḥ pāramapāraguṇaśālinā 10
10. tasmin śrute naraḥ mohāt samagrāt saṃtariṣyati
setunā iva ambudheḥ pāram apāraguṇaśālinā
10. Upon hearing that (the Rāmāyaṇa), a person will completely overcome delusion (moha), just as one crosses to the other shore of an ocean by means of a bridge that possesses immeasurable (apāraguṇaśālin) qualities.
श्रीवाल्मीकिरुवाच ।
इत्युक्त्वा स भरद्वाजं परमेष्ठी मदाश्रमम् ।
अभ्यागच्छत्समं तेन भरद्वाजेन भूतकृत् ॥ ११ ॥
śrīvālmīkiruvāca ,
ityuktvā sa bharadvājaṃ parameṣṭhī madāśramam ,
abhyāgacchatsamaṃ tena bharadvājena bhūtakṛt 11
11. śrīvālmīkiḥ uvāca iti uktvā saḥ bharadvājam parameṣṭhī
madāśramam abhyāgacchat samam tena bharadvājena bhūtakṛt
11. Śrī Vālmīki said: Having thus spoken to Bharadvāja, Brahmā, the Supreme Lord (parameṣṭhī) and creator of beings (bhūtakṛt), came to my hermitage along with that Bharadvāja.
तूर्णं संपूजितो देवः सोऽर्घ्यपाद्यादिना मया ।
अवोचन्मां महासत्त्वः सर्वभूतहिते रतः ॥ १२ ॥
tūrṇaṃ saṃpūjito devaḥ so'rghyapādyādinā mayā ,
avocanmāṃ mahāsattvaḥ sarvabhūtahite rataḥ 12
12. tūrṇam sampūjitaḥ devaḥ saḥ arghyapādyādinā mayā
avocat mām mahāsattvaḥ sarvabhūtahite rataḥ
12. Quickly, after being worshipped by me with "arghya" (water for respectful offering), "pādya" (water for washing feet), and other such offerings, that divine being (deva), the great being (mahāsattva) devoted to the welfare of all creatures, spoke to me.
रामस्वभावकथनादस्माद्वरमुने त्वया ।
नोद्वेगात्स परित्याज्य आसमाप्तेरनिन्दितात् ॥ १३ ॥
rāmasvabhāvakathanādasmādvaramune tvayā ,
nodvegātsa parityājya āsamāpteraninditāt 13
13. rāmasvabhāvakathanāt asmāt varamune tvayā na
udvegāt saḥ parityājyaḥ āsamāpteḥ aninditāt
13. O best of sages (varamune), you must not abandon this narration of Rama's intrinsic nature (svabhāva) out of agitation; rather, it must be continued until its blameless completion.
ग्रन्थेनानेन लोकोऽयमस्मात्संसारसंकटात् ।
समुत्तरिष्यति क्षिप्रं पोतेनेवाशु सागरात् ॥ १४ ॥
granthenānena loko'yamasmātsaṃsārasaṃkaṭāt ,
samuttariṣyati kṣipraṃ potenevāśu sāgarāt 14
14. granthena anena lokaḥ ayam asmāt saṃsārasaṅkaṭāt
samuttariṣyati kṣipram potena iva āśu sāgarāt
14. Through this text, this world (loka) will quickly overcome the distress of worldly existence (saṃsāra), just as one swiftly crosses an ocean by means of a ship.
वक्तुं तदेवमेवार्थमहमागतवानयम् ।
कुरु लोकहितार्थं त्वं शास्त्रमित्युक्तवानजः ॥ १५ ॥
vaktuṃ tadevamevārthamahamāgatavānayam ,
kuru lokahitārthaṃ tvaṃ śāstramityuktavānajaḥ 15
15. vaktum tathā evam eva artham aham āgatavān ayam
kuru lokahitārtham tvam śāstram iti uktavān ajaḥ
15. I have come here to speak precisely this matter. 'You should create this scripture (śāstra) for the welfare of the world,' thus spoke the unborn (aja).
मम पुण्याश्रमात्तस्मात्क्षणादन्तर्द्धिमागतः ।
मुहूर्ताभ्युत्थितः प्रोच्चैस्तरङ्ग इव वारिणः ॥ १६ ॥
mama puṇyāśramāttasmātkṣaṇādantarddhimāgataḥ ,
muhūrtābhyutthitaḥ proccaistaraṅga iva vāriṇaḥ 16
16. mama puṇyāśramāt tasmāt kṣaṇāt antarddhim āgataḥ
muhūrtābhyutthitaḥ proccaiḥ taraṅgaḥ iva vāriṇaḥ
16. From that sacred hermitage (āśrama), he instantly vanished, rising high like a wave from the water, which appears in a moment.
तस्मिन्प्रयाते भगवत्यहं विस्मयमागतः ।
पुनस्तत्र भरद्वाजमपृच्छं स्वस्थया धिया ॥ १७ ॥
tasminprayāte bhagavatyahaṃ vismayamāgataḥ ,
punastatra bharadvājamapṛcchaṃ svasthayā dhiyā 17
17. tasmin prayāte bhagavati aham vismayam āgataḥ
punaḥ tatra bharadvājam apṛccham svasthayā dhiyā
17. Once that revered (bhagavat) one had departed, I was filled with astonishment. Then, with a calm mind, I again questioned Bharadvāja there.
किमेतद्ब्रह्मणा प्रोक्तं भरद्वाज वदाशु मे ।
इत्युक्तेन पुनः प्रोक्तं भरद्वाजेन तेन मे ॥ १८ ॥
kimetadbrahmaṇā proktaṃ bharadvāja vadāśu me ,
ityuktena punaḥ proktaṃ bharadvājena tena me 18
18. kim etat brahmaṇā proktam bharadvāja vada āśu me
iti uktena punaḥ proktam bharadvājena tena me
18. 'O Bharadvāja, what is this that was spoken by Brahma (brahman)? Tell me quickly!' Thus, he, Bharadvāja, being spoken to, again spoke to me.
भरद्वाज उवाच ।
एतदुक्तं भगवता यथा रामायणं कुरु ।
सर्वलोकहितार्थाय संसारार्णवतारकम् ॥ १९ ॥
bharadvāja uvāca ,
etaduktaṃ bhagavatā yathā rāmāyaṇaṃ kuru ,
sarvalokahitārthāya saṃsārārṇavatārakam 19
19. bharadvāja uvāca etat uktam bhagavatā yathā rāmāyaṇam
kuru sarvalokahitārthāya saṃsāra arṇava tārakam
19. Bharadvaja said: "This has been declared by the venerable one, 'Compose the Ramayana for the welfare of all beings, for it is that which enables one to cross the ocean of transmigration (saṃsāra).'
मह्यं च भगवन्ब्रूहि कथं संसारसंकटे ।
रामो व्यवहृतो ह्यस्मिन्भरतश्च महामनाः ॥ २० ॥
mahyaṃ ca bhagavanbrūhi kathaṃ saṃsārasaṃkaṭe ,
rāmo vyavahṛto hyasminbharataśca mahāmanāḥ 20
20. mahyam ca bhagavan brūhi katham saṃsāra saṃkaṭe
rāmaḥ vyavahṛtaḥ hi asmin bharataḥ ca mahāmanāḥ
20. And O venerable one, please tell me how Rama and also the great-minded Bharata conducted themselves in this crisis of transmigration (saṃsāra).
शत्रुघ्नो लक्ष्मणश्चापि सीता चापि यशस्विनी ।
रामानुयायिनस्ते वा मन्त्रिपुत्रा महाधियः ॥ २१ ॥
śatrughno lakṣmaṇaścāpi sītā cāpi yaśasvinī ,
rāmānuyāyinaste vā mantriputrā mahādhiyaḥ 21
21. śatrughnaḥ lakṣmaṇaḥ ca api sītā ca api yaśasvinī
rāma anuyāyinaḥ te vā mantri putrāḥ mahā dhiyaḥ
21. And how did Shatrughna, Lakshmana, and the glorious Sita act? And what about those followers of Rama, the highly intelligent sons of the ministers?
निर्दुःखितां यथैते नु प्राप्तास्तद्ब्रूहि मे स्फुटम् ।
तथैवाहं भविष्यामि ततो जनतया सह ॥ २२ ॥
nirduḥkhitāṃ yathaite nu prāptāstadbrūhi me sphuṭam ,
tathaivāhaṃ bhaviṣyāmi tato janatayā saha 22
22. nirduḥkhitām yathā ete nu prāptāḥ tat brūhi me
sphuṭam tathā eva aham bhaviṣyāmi tataḥ janatayā saha
22. Please tell me clearly how they attained freedom from suffering, so that I, along with the people, may also become free from it.
भरद्वाजेन राजेन्द्र वदेत्युक्तोऽस्मि सादरम् ।
तदा कर्तुं विभोराज्ञामहं वक्तुं प्रवृत्तवान् ॥ २३ ॥
bharadvājena rājendra vadetyukto'smi sādaram ,
tadā kartuṃ vibhorājñāmahaṃ vaktuṃ pravṛttavān 23
23. bharadvājena rājendra vada iti uktaḥ asmi sādaram
tadā kartum vibhoḥ ājñām aham vaktum pravṛttavān
23. O King of kings, I have been respectfully requested by Bharadvaja to speak. Therefore, to carry out the Lord's command, I have undertaken to speak.
शृणु वत्स भरद्वाज यथापृष्टं वदामि ते ।
श्रुतेन येन संमोहमलं दूरे करिष्यसि ॥ २४ ॥
śṛṇu vatsa bharadvāja yathāpṛṣṭaṃ vadāmi te ,
śrutena yena saṃmohamalaṃ dūre kariṣyasi 24
24. śṛṇu vatsa bharadvāja yathā pṛṣṭam vadāmi te
śrutena yena sammoham alam dūre kariṣyasi
24. Listen, dear Bharadvaja, I shall tell you precisely what you asked. By hearing this, you will completely dispel your confusion.
तथा व्यवहर प्राज्ञ यथा व्यवहृतः सुखी ।
सर्वासंसक्तया बुद्ध्या रामो राजीवलोचनः ॥ २५ ॥
tathā vyavahara prājña yathā vyavahṛtaḥ sukhī ,
sarvāsaṃsaktayā buddhyā rāmo rājīvalocanaḥ 25
25. tathā vyavahara prājña yathā vyavahṛtaḥ sukhī
sarvāsamsaktayā buddhyā rāmaḥ rājīvalocanaḥ
25. O wise one, you should conduct yourself in such a way as to remain content, just as the lotus-eyed Rama behaved with an intellect (buddhi) completely unattached to all things.
लक्ष्मणो भरतश्चैव शत्रुघ्नश्च महामनाः ।
कौसल्या च सुमित्रा च सीता दशरथस्तथा ॥ २६ ॥
lakṣmaṇo bharataścaiva śatrughnaśca mahāmanāḥ ,
kausalyā ca sumitrā ca sītā daśarathastathā 26
26. lakṣmaṇaḥ bharataḥ ca eva śatrughnaḥ ca mahāmanāḥ
kausalyā ca sumitrā ca sītā daśarathaḥ tathā
26. Lakshmana, Bharata, and also the great-minded Shatrughna; Kaushalya, Sumitra, Sita, and Dasharatha also.
कृतास्त्रश्चाऽविरोधश्च बोधपारमुपागताः ।
वसिष्ठो वामदेवश्च मन्त्रिणोऽष्टौ तथेतरे ॥ २७ ॥
kṛtāstraścā'virodhaśca bodhapāramupāgatāḥ ,
vasiṣṭho vāmadevaśca mantriṇo'ṣṭau tathetare 27
27. kṛtāstraḥ ca avirodhaḥ ca bodhapāram upāgatāḥ
vasiṣṭhaḥ vāmadevaḥ ca mantriṇaḥ aṣṭau tathā itare
27. Vasishtha and Vamadeva, along with eight other ministers, were adept in warfare, harmonious, and had reached the ultimate understanding.
धृष्टिर्जयन्तो भासश्च सत्यो विजय एव च ।
विभीषणः सुषेणश्च हनुमानिन्द्रजित्तथा ॥ २८ ॥
dhṛṣṭirjayanto bhāsaśca satyo vijaya eva ca ,
vibhīṣaṇaḥ suṣeṇaśca hanumānindrajittathā 28
28. dhṛṣṭiḥ jayantaḥ bhāsaḥ ca satyaḥ vijayaḥ eva
ca vibhīṣaṇaḥ suṣeṇaḥ ca hanumān indrajit tathā
28. Dhrishti, Jayanta, Bhasa, Satya, and Vijaya, as well as Vibhishana, Sushena, Hanuman, and also Indrajit.
एतेऽष्टौ मन्त्रिणः प्रोक्ताः समनीरागचेतसः ।
जीवन्मुक्ता महात्मानो यथाप्राप्तानुवर्तिनः ॥ २९ ॥
ete'ṣṭau mantriṇaḥ proktāḥ samanīrāgacetasaḥ ,
jīvanmuktā mahātmāno yathāprāptānuvartinaḥ 29
29. ete aṣṭau mantriṇaḥ proktāḥ samanīrāgacetasaḥ
jīvanmuktāḥ mahātmānaḥ yathāprāptānuvartinaḥ
29. These eight ministers are declared to be great souls (mahātman) with tranquil and desireless minds, living liberated (jīvanmukta) beings who conduct themselves according to whatever circumstances naturally arise.
एतैर्यथा हुतं दत्तं गृहीतमुषितं स्मृतम् ।
तथा चेद्वर्तसे पुत्र मुक्त एवासि संकटात् ॥ ३० ॥
etairyathā hutaṃ dattaṃ gṛhītamuṣitaṃ smṛtam ,
tathā cedvartase putra mukta evāsi saṃkaṭāt 30
30. etaiḥ yathā hutam dattam gṛhītam uṣitam smṛtam
tathā cet vartase putra muktaḥ eva asi saṅkaṭāt
30. My son, if you conduct yourself just as these (ministers) performed their sacred rites, gave gifts, accepted what came to them, lived their lives, and abided by tradition (smṛti), then you will certainly be liberated (mokṣa) from all distress.
अपारसंसारसमुद्रपाती लब्ध्वा परां युक्तिमुदारसत्त्वः ।
न शोकमायाति न दैन्यमेति गतज्वरस्तिष्ठति नित्यतृप्तः ॥ ३१ ॥
apārasaṃsārasamudrapātī labdhvā parāṃ yuktimudārasattvaḥ ,
na śokamāyāti na dainyameti gatajvarastiṣṭhati nityatṛptaḥ 31
31. apārasaṃsārasamudrapātī labdhvā parām yuktim udārasattvaḥ na
śokam āyāti na dainyam eti gatajvaraḥ tiṣṭhati nityatṛptaḥ
31. One who, having fallen into the boundless ocean of worldly existence (saṃsāra), and then having attained the supreme spiritual method (yukti) and possessing a noble disposition (sattva), neither experiences sorrow nor succumbs to misery. Free from distress (jvara), he remains eternally content.