Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-5, chapter-15

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
एतामनुसरन्राम चित्तसत्तामपावनीम् ।
संसारबीजकणिकां जीवबन्धनवागुराम् ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
etāmanusaranrāma cittasattāmapāvanīm ,
saṃsārabījakaṇikāṃ jīvabandhanavāgurām 1
1. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca etām anusaran rāma cittasattām
apāvanīm saṃsārabījakanikām jīvabandhanavāgurām
1. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca rāma etām apāvanīm saṃsārabījakanikām
jīvabandhanavāgurām cittasattām anusaran
1. Śrī Vasiṣṭha said: O Rāma, by pursuing this defiling mental activity (cittasattā) - which is a tiny seed of transmigration (saṃsāra) and a snare for the binding of beings...
आत्मा त्यक्तात्मरूपाभो मलिनामाप तद्दृशम् ।
चित्तं समनुसंधत्ते धत्ते च कलनामलम् ॥ २ ॥
ātmā tyaktātmarūpābho malināmāpa taddṛśam ,
cittaṃ samanusaṃdhatte dhatte ca kalanāmalam 2
2. ātmā tyaktātmarūpābhaḥ malinām āpa tat dṛśam
cittam samanusandhatte dhatte ca kalanāmalam
2. ātmā tyaktātmarūpābhaḥ tat malinām dṛśam āpa
cittam kalanāmalam ca samanusandhatte dhatte
2. The individual self (ātman), having forsaken the semblance of its true nature, acquired that tainted perception. And the mind (citta) then contemplates and retains the impurity stemming from conceptualization (kalanā).
वर्धमानमहामोहदायिनी भयकारिणी ।
तृष्णा विषलतारूपा मूर्च्छामेव प्रयच्छति ॥ ३ ॥
vardhamānamahāmohadāyinī bhayakāriṇī ,
tṛṣṇā viṣalatārūpā mūrcchāmeva prayacchati 3
3. vardhamānamahāmohadāyinī bhayakāriṇī tṛṣṇā
viṣalatārūpā mūrcchām eva prayacchati
3. vardhamānamahāmohadāyinī bhayakāriṇī
viṣalatārūpā tṛṣṇā mūrcchām eva prayacchati
3. Craving (tṛṣṇā), which grants escalating great delusion and causes fear, and is like a poisonous creeper, indeed brings about a state of delusion (mūrcchā).
यदा यदोदेति तदा महामोहप्रदायिनी ।
तृष्णा कृष्णानिशेवेयमनन्तात्मविकारिणी ॥ ४ ॥
yadā yadodeti tadā mahāmohapradāyinī ,
tṛṣṇā kṛṣṇāniśeveyamanantātmavikāriṇī 4
4. yadā yadā udeti tadā mahāmohapradāyinī tṛṣṇā
kṛṣṇā aniśam eva iyam anantātmavikāriṇī
4. iyam kṛṣṇā anantātmavikāriṇī tṛṣṇā yadā yadā
udeti tadā aniśam eva mahāmohapradāyinī
4. Whenever this dark, insatiable craving (tṛṣṇā) arises, it continually bestows great delusion (moha) and causes endless transformation of the self (ātman).
कल्पानलशिखादाहं सोढुं शक्ता हरादयः ।
तृष्णानलशिखादाहं सोढुं शक्ता न केचन ॥ ५ ॥
kalpānalaśikhādāhaṃ soḍhuṃ śaktā harādayaḥ ,
tṛṣṇānalaśikhādāhaṃ soḍhuṃ śaktā na kecana 5
5. kalpānalaśikhādāham soḍhum śaktāḥ hara ādayaḥ
tṛṣṇānalaśikhādāham soḍhum śaktāḥ na kecana
5. hara ādayaḥ kalpānalaśikhādāham soḍhum śaktāḥ.
kecana tṛṣṇānalaśikhādāham soḍhum na śaktāḥ.
5. Shiva and other deities are capable of enduring the burning of the flames of the cosmic fire (at the end of a kalpa). But no one is able to endure the burning of the flames of the fire of craving (tṛṣṇā).
तीक्ष्णा कृष्णा सुदीर्घा च वहत्यङ्गं सदा निजम् ।
शीतलैवासुखोदर्का घोरा तृष्णाकृपाणिका ॥ ६ ॥
tīkṣṇā kṛṣṇā sudīrghā ca vahatyaṅgaṃ sadā nijam ,
śītalaivāsukhodarkā ghorā tṛṣṇākṛpāṇikā 6
6. tīkṣṇā kṛṣṇā sudīrghā ca vahati aṅgam sadā
nijam śītalā eva asukhodaṛkā ghorā tṛṣṇākṛpāṇikā
6. tīkṣṇā kṛṣṇā sudīrghā ca śītalā eva asukhodaṛkā
ghorā tṛṣṇākṛpāṇikā sadā nijam aṅgam vahati
6. This sharp, dark, and very long dagger of craving (tṛṣṇā) always draws one's own self along. Though it appears cool, it invariably leads to unhappiness and is dreadful.
यान्येतानि दुरन्तानि दुर्जराण्युन्नतानि च ।
तृष्णावल्ल्याः फलानीह तानि दुःखानि राघव ॥ ७ ॥
yānyetāni durantāni durjarāṇyunnatāni ca ,
tṛṣṇāvallyāḥ phalānīha tāni duḥkhāni rāghava 7
7. yāni etāni durantāni durjarāṇi unnatāni ca
tṛṣṇāvallyāḥ phalāni iha tāni duḥkhāni rāghava
7. rāghava iha yāni etāni durantāni durjarāṇi
unnatāni ca tāni duḥkhāni tṛṣṇāvallyāḥ phalāni
7. O Rāghava, these miseries, which are endless, difficult to overcome, and immense, are indeed the fruits of the creeper of craving (tṛṣṇā) here in this world.
अदृश्यैवात्ति मांसास्थिरुधिरादि शरीरकात् ।
मनोबिलविलीनैषा तृष्णावनशुनी नृणाम् ॥ ८ ॥
adṛśyaivātti māṃsāsthirudhirādi śarīrakāt ,
manobilavilīnaiṣā tṛṣṇāvanaśunī nṛṇām 8
8. adṛśyā eva atti māṃsāsthirudhirādi śarīrakāt
manobilavilīnā eṣā tṛṣṇāvanaśunī nṛṇām
8. eṣā adṛśyā manobilavilīnā tṛṣṇāvanaśunī
nṛṇām māṃsāsthirudhirādi śarīrakāt eva atti
8. Hidden in the cave of the mind, this invisible forest dog, craving (tṛṣṇā), devours the flesh, bones, blood, and other components from the bodies of humans.
क्षणमुल्लासमायाति क्षणमायाति शून्यताम् ।
जडा विदलयत्याशु तृष्णाप्रावृट्तरङ्गिणी ॥ ९ ॥
kṣaṇamullāsamāyāti kṣaṇamāyāti śūnyatām ,
jaḍā vidalayatyāśu tṛṣṇāprāvṛṭtaraṅgiṇī 9
9. kṣaṇam ullāsam āyāti kṣaṇam āyāti śūnyatām
jaḍā vidalayati āśu tṛṣṇāprāvṛttaraṅgiṇī
9. jaḍā tṛṣṇāprāvṛttaraṅgiṇī āśu vidalayati
kṣaṇam ullāsam āyāti kṣaṇam śūnyatām āyāti
9. This dull, rainy-season river of craving (tṛṣṇā) swiftly devastates; for one moment, it brings exhilaration, and for the next, it brings emptiness.
दृष्टदैन्यो हतस्वान्तो हतौजा याति नीचताम् ।
मुह्यते रौति पतति तृष्णयाभिहतो जनः ॥ १० ॥
dṛṣṭadainyo hatasvānto hataujā yāti nīcatām ,
muhyate rauti patati tṛṣṇayābhihato janaḥ 10
10. dṛṣṭadainyaḥ hatasvāntaḥ hataujaḥ yāti nīcatām
muhyate rauti patati tṛṣṇayā abhihataḥ janaḥ
10. tṛṣṇayā abhihataḥ dṛṣṭadainyaḥ hatasvāntaḥ
hataujaḥ janaḥ nīcatām yāti muhyate rauti patati
10. A person, afflicted by craving (tṛṣṇā), experiencing misery, with a shattered spirit and lost vitality, falls into degradation. Such a one becomes deluded, wails, and collapses.
न स्थिता कोटरे यस्य तृष्णाकृष्णभुजङ्गमो ।
तस्य प्राणानिलाः स्वस्थाः पुंसो हृदयरन्ध्रगाः ॥ ११ ॥
na sthitā koṭare yasya tṛṣṇākṛṣṇabhujaṅgamo ,
tasya prāṇānilāḥ svasthāḥ puṃso hṛdayarandhragāḥ 11
11. na sthitā koṭare yasya tṛṣṇākṛṣṇabhujaṅgamaḥ
tasya prāṇānilāḥ svasthāḥ puṃsaḥ hṛdayarandhragāḥ
11. yasya koṭare tṛṣṇākṛṣṇabhujaṅgamaḥ na sthitā
tasya puṃsaḥ hṛdayarandhragāḥ prāṇānilāḥ svasthāḥ
11. For that person in whose hollow the black serpent of craving (tṛṣṇā) is not situated, their vital breaths (prāṇa), residing in the heart's cavity, are at peace.
नूनमस्तंगतो यत्र तृष्णाकृष्णनिशाक्रमः ।
पुण्यानि तत्र वर्धन्ते शुक्लपक्ष इवेन्दवः ॥ १२ ॥
nūnamastaṃgato yatra tṛṣṇākṛṣṇaniśākramaḥ ,
puṇyāni tatra vardhante śuklapakṣa ivendavaḥ 12
12. nūnam astaṃgataḥ yatra tṛṣṇākṛṣṇaniśākramaḥ
puṇyāni tatra vardhante śuklapakṣaḥ iva indavaḥ
12. yatra tṛṣṇākṛṣṇaniśākramaḥ nūnam astaṃgataḥ
tatra puṇyāni śuklapakṣaḥ iva indavaḥ vardhante
12. Surely, where the dark period of craving (tṛṣṇā) has set, there merits (puṇya) increase, just like the moons in the bright fortnight.
यो न तृष्णाघुणावल्ल्या क्षतः पुरुषपादपः ।
पुण्यप्रसूनैः स सदा दशां याति विकासिनीम् ॥ १३ ॥
yo na tṛṣṇāghuṇāvallyā kṣataḥ puruṣapādapaḥ ,
puṇyaprasūnaiḥ sa sadā daśāṃ yāti vikāsinīm 13
13. yaḥ na tṛṣṇāghuṇāvannyā kṣataḥ puruṣapādapaḥ
puṇyaprasūnaiḥ sa sadā daśām yāti vikāsinīm
13. yaḥ puruṣapādapaḥ tṛṣṇāghuṇāvannyā na kṣataḥ
sa puṇyaprasūnaiḥ sadā vikāsinīm daśām yāti
13. The person (puruṣa) who is not wounded by the creeper-like woodworm of craving (tṛṣṇā) always attains a blossoming state through the flowers of merit (puṇya).
अनन्ताकुलकल्लोला विवर्तावर्तसंकुला ।
प्रवहत्याशयारण्ये तृष्णान्धानां नदी नृणाम् ॥ १४ ॥
anantākulakallolā vivartāvartasaṃkulā ,
pravahatyāśayāraṇye tṛṣṇāndhānāṃ nadī nṛṇām 14
14. anantākulakallolā vivartāvartaśaṃkulā
pravahati āśayāraṇye tṛṣṇāndhānām nadī nṛṇām
14. anantākulakallolā vivartāvartaśaṃkulā nadī
tṛṣṇāndhānām nṛṇām āśayāraṇye pravahati
14. For people (nṛ) who are blind due to craving (tṛṣṇā), a river - whose agitated waves are endless and which is crowded with swirling eddies - flows forth in the forest of desires.
तृष्णयेमे जनाः सर्वे सूत्रयन्त्रपतत्रिवत् ।
भ्राम्यन्ते प्रविशीर्यन्ते संह्रियन्ते च भूरिशः ॥ १५ ॥
tṛṣṇayeme janāḥ sarve sūtrayantrapatatrivat ,
bhrāmyante praviśīryante saṃhriyante ca bhūriśaḥ 15
15. tṛṣṇayā ime janāḥ sarve sūtrayantrapetatrivat
bhrāmyante praviśīryante saṃhriyante ca bhūriśaḥ
15. tṛṣṇayā ime sarve janāḥ sūtrayantrapetatrivat
bhūriśaḥ bhrāmyante ca praviśīryante ca saṃhriyante
15. By craving (tṛṣṇā), all these people (jana) are spun around, dispersed, and repeatedly destroyed, just like birds caught in a string-operated machine (sūtrayantra).
मूलान्यपि सुसूक्ष्माणि कठिनाशयकर्कशा ।
तृष्णा परशुधारेव वल्गन्ति विनिकृन्तति ॥ १६ ॥
mūlānyapi susūkṣmāṇi kaṭhināśayakarkaśā ,
tṛṣṇā paraśudhāreva valganti vinikṛntati 16
16. mūlāni api susūkṣmāṇi kaṭhināśayakarkaśā
tṛṣṇā paraśudhāre iva valganti vinikṛntati
16. tṛṣṇā kaṭhināśayakarkaśā paraśudhāre iva
mūlāni api susūkṣmāṇi valganti vinikṛntati
16. Even with its very subtle roots, craving (tṛṣṇā), whose intrinsic nature is rigid and harsh, manifests aggressively like an axe blade and severs.
निपतत्यवटे मूढस्तृष्णामनुसरज्जनः ।
नीलामनुपतञ्छ्वभ्रतृणशाखां यथैणकः ॥ १७ ॥
nipatatyavaṭe mūḍhastṛṣṇāmanusarajjanaḥ ,
nīlāmanupatañchvabhratṛṇaśākhāṃ yathaiṇakaḥ 17
17. nipatati avaṭe mūḍhaḥ tṛṣṇām anusarat janaḥ
nīlām anupatat śvabhratṛṇaśākhām yathā eṇakaḥ
17. mūḍhaḥ janaḥ tṛṣṇām anusarat avaṭe nipatati
yathā eṇakaḥ nīlām śvabhratṛṇaśākhām anupatat
17. A foolish person, pursuing craving (tṛṣṇā), falls into a pit, just as a fawn, chasing a dark branch of grass (hanging over a chasm), falls into the chasm.
नोन्मत्तापि जरा चक्षुस्तथा जरयति क्षणात् ।
यथा जरयति क्षामा तृष्णा हृदयरूपिका ॥ १८ ॥
nonmattāpi jarā cakṣustathā jarayati kṣaṇāt ,
yathā jarayati kṣāmā tṛṣṇā hṛdayarūpikā 18
18. na unmattā api jarā cakṣuḥ tathā jarayati
kṣaṇāt yathā jarayati kṣāmā tṛṣṇā hṛdayarūpikā
18. unmattā api na jarā cakṣuḥ tathā kṣaṇāt jarayati
yathā kṣāmā hṛdayarūpikā tṛṣṇā jarayati
18. Even old age, though not frenzied, does not decay the eye as swiftly as emaciated craving (tṛṣṇā), residing within the heart, decays the heart itself.
तृष्णयाशयकौशिक्या हृद्यमङ्गलभूतया ।
रूढया भगवानेष विष्णुर्वामनतां गतः ॥ १९ ॥
tṛṣṇayāśayakauśikyā hṛdyamaṅgalabhūtayā ,
rūḍhayā bhagavāneṣa viṣṇurvāmanatāṃ gataḥ 19
19. tṛṣṇayā āśayakauśikyā hṛdyāmaṅgalabhūtayā
rūḍhayā bhagavān eṣa viṣṇuḥ vāmanatām gataḥ
19. rūḍhayā hṛdyāmaṅgalabhūtayā āśayakauśikyā
tṛṣṇayā eṣa bhagavān viṣṇuḥ vāmanatām gataḥ
19. By deeply entrenched craving (tṛṣṇā), whose intrinsic nature is like an owl, and which, though initially pleasing, has become inauspicious, this Lord Viṣṇu assumed the form of a dwarf (vāmana).
कयाचिदेव दैविक्या हृदि ग्रथितयानया ।
तृष्णया भ्राम्यते व्योम्नि रज्ज्वेवार्कोऽन्वहं किल ॥ २० ॥
kayācideva daivikyā hṛdi grathitayānayā ,
tṛṣṇayā bhrāmyate vyomni rajjvevārko'nvahaṃ kila 20
20. kayācit eva daivikyā hṛdi grathitayā anayā tṛṣṇayā
bhrāmyate vyomni rajjvā iva arkaḥ anvaham kila
20. kila anvaham rajjvā iva arkaḥ vyomni bhrāmyate,
kayācit eva daivikyā anayā hṛdi grathitayā tṛṣṇayā bhrāmyate
20. Indeed, just as the sun (arka) is daily made to wander in the sky by a rope, similarly, one is made to revolve by some divine (daivikī) desire (tṛṣṇā) that is firmly bound in the heart.
सर्वदुःखमयाकारां जगतीजीवनच्छिदम् ।
तृष्णां परिहरेत्क्रूरामुरगीमिव दूरगः ॥ २१ ॥
sarvaduḥkhamayākārāṃ jagatījīvanacchidam ,
tṛṣṇāṃ pariharetkrūrāmuragīmiva dūragaḥ 21
21. sarvaduḥkhamayākārām jagatījīvanacchidām
tṛṣṇām pariharet krūrām uragīm iva dūragaḥ
21. dūragaḥ sarvaduḥkhamayākārām jagatījīvanacchidām
krūrām uragīm iva tṛṣṇām pariharet
21. A detached person (dūragā) should completely shun cruel desire (tṛṣṇā), which embodies all forms of suffering and severs the very life of the world, just as one would shun a venomous snake (uragī).
तृष्णया वायवो वान्ति शैलास्तिष्ठन्ति तृष्णया ।
तृष्णयैव धरा धात्री त्रैलोक्यं तृष्णया धृतम् ॥ २२ ॥
tṛṣṇayā vāyavo vānti śailāstiṣṭhanti tṛṣṇayā ,
tṛṣṇayaiva dharā dhātrī trailokyaṃ tṛṣṇayā dhṛtam 22
22. tṛṣṇayā vāyavaḥ vānti śailāḥ tiṣṭhanti tṛṣṇayā
tṛṣṇayā eva dharā dhātrī trailokyam tṛṣṇayā dhṛtam
22. tṛṣṇayā vāyavaḥ vānti,
tṛṣṇayā śailāḥ tiṣṭhanti,
tṛṣṇayā eva dharā dhātrī,
tṛṣṇayā trailokyam dhṛtam.
22. It is by desire (tṛṣṇā) that the winds blow; by desire (tṛṣṇā) the mountains stand firm. By desire (tṛṣṇā) alone the earth (dharā) acts as supporter; truly, the three worlds (trailokya) are sustained by desire (tṛṣṇā).
सर्वैव लोकयात्रेयं प्रोता तृष्णावरत्रया ।
रज्जुबन्धाद्विमुच्यन्ते तृष्णाबन्धान्न केचन ॥ २३ ॥
sarvaiva lokayātreyaṃ protā tṛṣṇāvaratrayā ,
rajjubandhādvimucyante tṛṣṇābandhānna kecana 23
23. sarvā eva lokayātrā iyam protā tṛṣṇāvaratrayā
rajjubandhāt vimucyante tṛṣṇābandhāt na kecana
23. iyam sarvā eva lokayātrā tṛṣṇāvaratrayā protā.
rajjubandhāt kecana vimucyante,
tṛṣṇābandhāt na kecana.
23. This entire worldly existence (lokayātrā) is indeed strung (prota) together by the rope-like desire (tṛṣṇā). While people may be freed from the bondage of a physical rope, no one is ever liberated from the bondage of desire (tṛṣṇā).
तस्माद्राघव तृष्णां त्वं त्यज संकल्पवर्जनात् ।
मनस्त्वकल्पनं नास्ति निर्णीतमिति युक्तितः ॥ २४ ॥
tasmādrāghava tṛṣṇāṃ tvaṃ tyaja saṃkalpavarjanāt ,
manastvakalpanaṃ nāsti nirṇītamiti yuktitaḥ 24
24. tasmāt rāghava tṛṣṇām tvam tyaja saṃkalpavarjanāt
manaḥ tu akalpanam na asti nirṇītam iti yuktitah
24. rāghava,
tasmāt,
tvam saṃkalpavarjanāt tṛṣṇām tyaja.
tu manaḥ akalpanam na asti iti yuktitah nirṇītam.
24. Therefore, O Rāghava, renounce craving (tṛṣṇā) by giving up mental constructs (saṃkalpa). Indeed, a mind (manas) devoid of conceptualization does not exist; this is logically ascertained (nirṇītam).
अयं त्वमहमित्येव प्रथमं तावदाशये ।
मां दुराशां महाबाहो संकल्पय तमोमयीम् ॥ २५ ॥
ayaṃ tvamahamityeva prathamaṃ tāvadāśaye ,
māṃ durāśāṃ mahābāho saṃkalpaya tamomayīm 25
25. ayam tvam aham iti eva prathamam tāvat āśaye
mām durāśām mahābāho saṃkalpaya tamomayīm
25. mahābāho,
prathamam tāvat āśaye,
tvam ayam aham iti eva mām durāśām tamomayīm saṃkalpaya.
25. O mighty-armed one (mahābāho), first of all, conceive of this 'I' (aham) and 'you' (tvam) identity, in the mind (āśaya), as a false hope (durāśā) permeated by ignorance (tamas).
एतां दुःखप्रसविनीमनात्मन्यात्मभावनाम् ।
न भावयसि चेद्राम तदा तज्ज्ञेषु गण्यसे ॥ २६ ॥
etāṃ duḥkhaprasavinīmanātmanyātmabhāvanām ,
na bhāvayasi cedrāma tadā tajjñeṣu gaṇyase 26
26. etām duḥkhaprasavinīm anātmani ātmabhāvanām
na bhāvayasi cet rāma tadā tajjñeṣu gaṇyase
26. rāma,
cet tvam etām duḥkhaprasavinīm anātmani ātmabhāvanām na bhāvayasi,
tadā tajjñeṣu gaṇyase.
26. O Rāma, if you do not foster (bhāvayasi) this idea of the self (ātman) in what is not the self (anātman) – this notion that brings forth suffering – then you are counted among those who truly know the ultimate reality (tajjña).
एतामहंभावमयीमपुण्यां छित्त्वानहंभावशलाकयैव ।
स्वभावनां भव्य भवान्तभूमौ भवाभिभूताखिलभूतभीतिः ॥ २७ ॥
etāmahaṃbhāvamayīmapuṇyāṃ chittvānahaṃbhāvaśalākayaiva ,
svabhāvanāṃ bhavya bhavāntabhūmau bhavābhibhūtākhilabhūtabhītiḥ 27
27. etām ahaṃbhāvamayīm apuṇyām chittvā
anahaṃbhāvaśalākayā eva
svabhāvanām bhavya bhavāntabhūmau
bhavābhibhūtākhilabhūtabhītiḥ bhava
27. bhavya,
he bhavābhibhūtākhilabhūtabhītiḥ,
anahaṃbhāvaśalākayā eva etām apuṇyām ahaṃbhāvamayīm chittvā,
bhavāntabhūmau svabhāvanām bhava.
27. O noble one (bhavya), O you whose fear of all beings (bhūta) and the cycle of existence (bhava) has been completely overcome! Having severed this unholy (apuṇyā) ego-sense (ahaṃbhāvamayī) with the very dart of non-egoity (anahaṃbhāvaśalākā), abide in your true nature (svabhāvanā) on the ground (bhūmi) of the end of rebirth (bhava).