Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-1, chapter-14

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीराम उवाच ।
आयुः पल्लवकोणाग्रलम्बाम्बुकणभङ्गुरम् ।
उन्मत्तमिव संत्यज्य यात्यकाण्डे शरीरकम् ॥ १ ॥
śrīrāma uvāca ,
āyuḥ pallavakoṇāgralambāmbukaṇabhaṅguram ,
unmattamiva saṃtyajya yātyakāṇḍe śarīrakam 1
1. śrī-rāma uvāca āyuḥ pallava-koṇa-agra-lamba-ambu-kaṇa-bhaṅguram
unmattam iva saṃtyajya yāti akāṇḍe śarīrakam
1. Śrī Rāma said: Life (āyuḥ) is as fragile as a drop of water hanging on the tip of a tender leaf. One abandons the body unexpectedly, as if insane.
विषयाशीविषासङ्गपरिजर्जरचेतसाम् ।
अप्रौढात्मविवेकानामायुरायासकारणम् ॥ २ ॥
viṣayāśīviṣāsaṅgaparijarjaracetasām ,
aprauḍhātmavivekānāmāyurāyāsakāraṇam 2
2. viṣaya-āśīviṣa-āsaṅga-parijarjara-cetasām
aprauḍha-ātma-vivekānām āyuḥ āyāsa-kāraṇam
2. For those whose minds are shattered by attachment to the poisonous serpents of sense objects, and whose discernment of the self (ātman) is undeveloped, life (āyuḥ) is a cause of suffering.
ये तु विज्ञातविज्ञेया विश्रान्ता वितते पदे ।
भावाभावसमाश्वासमायुस्तेषां सुखायते ॥ ३ ॥
ye tu vijñātavijñeyā viśrāntā vitate pade ,
bhāvābhāvasamāśvāsamāyusteṣāṃ sukhāyate 3
3. ye tu vijñāta-vijñeyā viśrāntā vitate pade
bhāva-abhāva-samāśvāsam āyuḥ teṣām sukhāyate
3. But for those who have understood what is to be known, and are at rest in the expansive state, life (āyuḥ) becomes a source of happiness for them, offering comfort in both existence (bhāva) and non-existence (abhāva).
वयं परिमिताकारपरिनिष्ठितनिश्चयाः ।
संसाराभ्रतडित्पुञ्जे मुने नायुषि निर्वृताः ॥ ४ ॥
vayaṃ parimitākārapariniṣṭhitaniścayāḥ ,
saṃsārābhrataḍitpuñje mune nāyuṣi nirvṛtāḥ 4
4. vayam parimitākāra-pariniṣṭhita-niścayāḥ
saṃsāra-abhra-taḍit-puñje mune na āyuṣi nirvṛtāḥ
4. O sage, we whose conviction is firmly rooted in our limited individual form, find no contentment in this life, which is like a cluster of lightning flashes in the cloud of transmigration (saṃsāra).
युज्यते वेष्टनं वायोराकाशस्य च खण्डनम् ।
ग्रथनं च तरङ्गाणामास्था नायुषि युज्यते ॥ ५ ॥
yujyate veṣṭanaṃ vāyorākāśasya ca khaṇḍanam ,
grathanaṃ ca taraṅgāṇāmāsthā nāyuṣi yujyate 5
5. yujyate veṣṭanam vāyoḥ ākāśasya ca khaṇḍanam
grathanam ca taraṅgāṇām āsthā na āyuṣi yujyate
5. It is possible to wrap the wind, to cleave space, and to string together waves. However, placing one's reliance (āsthā) in life is not appropriate.
पेलवं शरदीवाभ्रमस्नेह इव दीपकः ।
तरङ्गक इवालोलं गतमेवोपलक्ष्यते ॥ ६ ॥
pelavaṃ śaradīvābhramasneha iva dīpakaḥ ,
taraṅgaka ivālolaṃ gatamevopalakṣyate 6
6. pelavam śaradi iva abhram asnehaḥ iva dīpakaḥ
taraṅgakaḥ iva alolam gatam eva upalakṣyate
6. Life is indeed perceived as constantly passing, frail like an autumn cloud, like a lamp without oil, or unsteady like a ripple.
तरङ्गं प्रतिबिम्बेन्दुं तडित्पुञ्जं नभोम्बुजम् ।
ग्रहीतुमास्थां बध्नामि न त्वायुषि हतस्थितौ ॥ ७ ॥
taraṅgaṃ pratibimbenduṃ taḍitpuñjaṃ nabhombujam ,
grahītumāsthāṃ badhnāmi na tvāyuṣi hatasthitau 7
7. taraṅgam pratibimba-indum taḍit-puñjam nabhas-ambujam
grahītum āsthām badhnāmi na tu āyuṣi hata-sthitau
7. I place my reliance (āsthā) on grasping a wave, a reflected moon, a cluster of lightning, or a sky-lotus. But I do not place reliance in life, whose stability is destroyed.
अविश्रान्तमनाः शून्यमायुराततमीहते ।
दुःखायैव विमूढोऽन्तर्गर्भमश्वतरी यथा ॥ ८ ॥
aviśrāntamanāḥ śūnyamāyurātatamīhate ,
duḥkhāyaiva vimūḍho'ntargarbhamaśvatarī yathā 8
8. aviśrāntamanāḥ śūnyam āyuḥ ātatam īhate duḥkhāya
eva vimūḍhaḥ antaḥ garbham aśvatarī yathā
8. A deluded individual, whose mind is restless, yearns for an extended, empty life that ultimately brings only suffering, just as a she-mule carries a fetus internally, which also leads only to pain.
संसारसंसृतावस्यां फेनोऽस्मिन्सर्गसागरे ।
कायवल्लयाम्भसो ब्रह्मञ्जीवितं मे न रोचते ॥ ९ ॥
saṃsārasaṃsṛtāvasyāṃ pheno'sminsargasāgare ,
kāyavallayāmbhaso brahmañjīvitaṃ me na rocate 9
9. saṃsārasaṃsṛtau asyām phenaḥ asmin sargasāgare
kāyavallīyāmbhasaḥ brahman jīvitam me na rocate
9. O Brahman, in this current of transmigratory existence (saṃsāra), I am merely foam in this ocean of creation, formed from the water of the body-creeper. Such a life does not please me.
प्राप्यं संप्राप्यते येन भूयो येन न शोच्यते ।
पराया निर्वृतेः स्थानं यत्तज्जीवितमुच्यते ॥ १० ॥
prāpyaṃ saṃprāpyate yena bhūyo yena na śocyate ,
parāyā nirvṛteḥ sthānaṃ yattajjīvitamucyate 10
10. prāpyam samprāpyate yena bhūyaḥ yena na śocyate
parāyāḥ nirvṛteḥ sthānam yat tat jīvitam ucyate
10. That by which what is to be attained is perfectly attained, and by which one is never again sorrowful; that which is the abode of supreme bliss (nirvṛti) - that is called life.
तरवोऽपि हि जीवन्ति जीवन्ति मृगपक्षिणः ।
स जीवति मनो यस्य मननेन न जीवति ॥ ११ ॥
taravo'pi hi jīvanti jīvanti mṛgapakṣiṇaḥ ,
sa jīvati mano yasya mananena na jīvati 11
11. taravaḥ api hi jīvanti jīvanti mṛgapakṣiṇaḥ
saḥ jīvati manaḥ yasya mananena na jīvati
11. Indeed, even trees live, and animals and birds live. But he truly lives whose mind does not merely subsist through its own mental activity (manana).
जातास्त एव जगति जन्तवः साधुजीविताः ।
ये पुनर्नेह जायन्ते शेषा जरठगर्दभाः ॥ १२ ॥
jātāsta eva jagati jantavaḥ sādhujīvitāḥ ,
ye punarneha jāyante śeṣā jaraṭhagardabhāḥ 12
12. jātāḥ te eva jagati jantavaḥ sādhu-jīvitāḥ ye
punaḥ na iha jāyante śeṣāḥ jarathagardabhāḥ
12. Only those beings born into the world who are not born here again (meaning they attain liberation from the cycle of rebirth (saṃsāra)) have truly lived well; the rest are merely old donkeys.
भारोऽविवेकिनः शास्त्रं भारो ज्ञानं च रागिणः ।
अशान्तस्य मनो भारो भारोऽनात्मविदो वपुः ॥ १३ ॥
bhāro'vivekinaḥ śāstraṃ bhāro jñānaṃ ca rāgiṇaḥ ,
aśāntasya mano bhāro bhāro'nātmavido vapuḥ 13
13. bhāraḥ avivekinaḥ śāstram bhāraḥ jñānam ca rāgiṇaḥ
aśāntasya manaḥ bhāraḥ bhāraḥ anātma-vidaḥ vapuḥ
13. For the unwise, scripture is a burden; and for one attached to worldly things, knowledge is a burden. For the restless, the mind is a burden; and for one who does not know the self (ātman), the body is a burden.
रूपमायुर्मनो बुद्धिरहंकारस्तथेहितम् ।
भारो भारधरस्येव सर्वं दुःखाय दुर्धियः ॥ १४ ॥
rūpamāyurmano buddhirahaṃkārastathehitam ,
bhāro bhāradharasyeva sarvaṃ duḥkhāya durdhiyaḥ 14
14. rūpam āyuḥ manaḥ buddhiḥ ahaṅkāraḥ tathā īhitam
bhāraḥ bhāradharasya iva sarvam duḥkhāya durdhiyaḥ
14. Form, life-span, mind, intellect, ego (ahaṅkāra), and also desire – all these are like a burden to a burden-bearer, and indeed are for the sorrow of a dull-witted person.
अविश्रान्तमनापूर्णमापदां परमास्पदम् ।
नीडं रोगविहङ्गानामायुरायासनं दृढम् ॥ १५ ॥
aviśrāntamanāpūrṇamāpadāṃ paramāspadam ,
nīḍaṃ rogavihaṅgānāmāyurāyāsanaṃ dṛḍham 15
15. aviśrāntam anāpūrṇam āpadām paramāspadam
nīḍam rogavihaṅgānām āyuḥ āyāsanam dṛḍham
15. Life (āyus) is unresting, never fully satisfied, the supreme abode of calamities, the nest of disease-birds, and a strong source of torment.
प्रत्यहं खेदमुत्सृज्य शनैरलमनारतम् ।
आखुनेव जरच्छुभ्रं कालेन विनिहन्यते ॥ १६ ॥
pratyahaṃ khedamutsṛjya śanairalamanāratam ,
ākhuneva jaracchubhraṃ kālena vinihanyate 16
16. pratyaham khedam utsṛjya śanaiḥ alam anāratam
ākhunā iva jaracchubhram kālena vinihanyate
16. Daily, setting aside weariness, slowly and without interruption, something old and fading is destroyed by time, just as by a mouse.
शरीरबिलविश्रान्तैर्विषदाहप्रदायिभिः ।
रोगैरापीयते रौद्रैर्व्यालैरिव वनानिलः ॥ १७ ॥
śarīrabilaviśrāntairviṣadāhapradāyibhiḥ ,
rogairāpīyate raudrairvyālairiva vanānilaḥ 17
17. śarīrabilaviśrāntaiḥ viṣadāhapradāyibhiḥ
rogaiḥ āpīyate raudraiḥ vyālaiḥ iva vanānilaḥ
17. The life-force is consumed by terrible diseases that dwell within the body's depths and inflict burning pain like poison, just as the forest wind is consumed by fierce snakes (or wild animals).
प्रस्नुवानैरविच्छेदं तुच्छैरन्तरवासिभिः ।
दुःखैरावृश्च्यते क्रूरैर्घुणैरिव जरद्द्रुमः ॥ १८ ॥
prasnuvānairavicchedaṃ tucchairantaravāsibhiḥ ,
duḥkhairāvṛścyate krūrairghuṇairiva jaraddrumaḥ 18
18. prasnuvānaiḥ avicchedam tucchaiḥ antaravāsibhiḥ
duḥkhaiḥ āvṛścyate krūraiḥ ghuṇaiḥ iva jaraddrumaḥ
18. Just as an old, decaying tree is gnawed away by cruel worms dwelling within that incessantly bore into it, so too is a person destroyed by trivial, internal sorrows that continuously afflict them without interruption.
नूनं निगरणायाशु घनगर्धमनारतम् ।
आखुर्मार्जारकेणेव मरणेनावलोक्यते ॥ १९ ॥
nūnaṃ nigaraṇāyāśu ghanagardhamanāratam ,
ākhurmārjārakeṇeva maraṇenāvalokyate 19
19. nūnam nigaraṇāya āśu ghanagardham anāratam
ākhuḥ mārjārakeṇa iva maraṇena avalokyate
19. Surely, death incessantly observes (a person) with intense eagerness to quickly devour them, just as a cat watches a mouse.
गन्धादिगुणगर्भिण्या शून्ययाऽशक्तिवेश्यया ।
अन्नं महाशनेनेव जरया परिजीर्यते ॥ २० ॥
gandhādiguṇagarbhiṇyā śūnyayā'śaktiveśyayā ,
annaṃ mahāśaneneva jarayā parijīryate 20
20. gandhādigunagarbhiṇyā śūnyayā aśaktiveśyayā
annam mahāśanena iva jarayā parijīryate
20. Just as food is completely consumed by a glutton, so too is the body utterly wasted away by old age, which, though associated with sensory qualities (like smell), leaves one empty and enfeebled, like a prostitute.
दिनैः कतिपयैरेव परिज्ञाय गतादरम् ।
दुर्जनः सुजनेनेव यौवनेनावमुच्यते ॥ २१ ॥
dinaiḥ katipayaireva parijñāya gatādaram ,
durjanaḥ sujaneneva yauvanenāvamucyate 21
21. dinaiḥ katipayaiḥ eva parijñāya gatādaram
durjanaḥ sujanena iva yauvanena avamucyate
21. After a few days, having been completely understood and having lost its appeal, a person is abandoned by youth, just as a wicked person is abandoned by a good person.
विनाशसुहृदा नित्यं जरामरणबन्धुना ।
रूपं खिङ्गवरेणेव कृतान्तेनाभिलष्यते ॥ २२ ॥
vināśasuhṛdā nityaṃ jarāmaraṇabandhunā ,
rūpaṃ khiṅgavareṇeva kṛtāntenābhilaṣyate 22
22. vināśasuhṛdā nityam jarāmaraṇabandhunā rūpam
khiṅgavareṇa iva kṛtāntena abhilakṣyate
22. Beauty (rūpa) is always desired by Kṛtānta (the end-maker or death), who is a friend of destruction and a kinsman of old age and death, just as [a carcass] is desired by a vulture.
स्थिरतया सुखभासितया तया सततमुज्ज्ञितमुत्तमफल्गु च ।
जगति नास्ति तथा गुणवर्जितं मरणभाजनमायुरिदं यथा ॥ २३ ॥
sthiratayā sukhabhāsitayā tayā satatamujjñitamuttamaphalgu ca ,
jagati nāsti tathā guṇavarjitaṃ maraṇabhājanamāyuridaṃ yathā 23
23. sthiratayā sukhabhāsitayā tayā
satatam ujjhitam uttamaphalgu ca
jagati na asti tathā guṇavarjitam
maraṇabhājanam āyuḥ idam yathā
23. This life, which is constantly abandoned and supremely worthless despite that [illusion of] stability and brilliant happiness, is such that in the world, nothing is so devoid of good qualities and destined for death.