Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-7, chapter-200

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवाल्मीकिरुवाच ।
निर्वाणवाक्यसंदर्भसमाप्तौ मुनिनायके ।
पाश्चात्यवाक्यविरतिं कुर्वति क्रमपालिताम् ॥ १ ॥
śrīvālmīkiruvāca ,
nirvāṇavākyasaṃdarbhasamāptau munināyake ,
pāścātyavākyaviratiṃ kurvati kramapālitām 1
1. śrīvālmīkiḥ uvāca nirvāṇavākyasaṃdarbhasamāptau
munināyake pāścātyavākyaviratiṃ kurvati kramapālitām
1. śrīvālmīkiḥ uvāca munināyake nirvāṇavākyasaṃdarbhasamāptau
kramapālitām pāścātyavākyaviratiṃ kurvati
1. Śrī Vālmīki said: When the leader of sages concluded his discourse on ultimate tranquility (nirvāṇa), he observed a naturally sequential cessation of his subsequent words.
निर्विकल्पसमाधानसमतां समुपागते ।
शान्तस्वच्छमनोवृत्तौ सर्वस्मिंश्च सभाजने ॥ २ ॥
nirvikalpasamādhānasamatāṃ samupāgate ,
śāntasvacchamanovṛttau sarvasmiṃśca sabhājane 2
2. nirvikalpasamādhānasamatām samupāgate
śāntasvacchamanovṛttau sarvasmin ca sabhājane
2. nirvikalpasamādhānasamatām samupāgate
śāntasvacchamanovṛttau sarvasmin ca sabhājane
2. When perfect equipoise (samatā) in undifferentiated meditative absorption (nirvikalpa samādhi) has been attained, and when the mental functions (manovṛtti) are tranquil and clear in all those assembled.
सत्त्वकोटिमुपारूढे परां पावनतां गते ।
संवित्तत्त्वे समग्रस्य जनस्य श्रुतशालिनः ॥ ३ ॥
sattvakoṭimupārūḍhe parāṃ pāvanatāṃ gate ,
saṃvittattve samagrasya janasya śrutaśālinaḥ 3
3. sattvakoṭim upārūḍhe parām pāvanatām gate
saṃvittattve samagrasya janasya śrutaśālinaḥ
3. sattvakoṭim upārūḍhe parām pāvanatām gate
saṃvittattve samagrasya śrutaśālinaḥ janasya
3. When one has ascended to the pinnacle of goodness (sattva) and attained supreme purification, and when the essential nature of consciousness (saṃvit tattva) of all people well-versed in the scriptures [is refined]...
झटित्येवाम्बरहृता पूर्वमुक्तधियां मुखात् ।
सिद्धानां साधुवादेन व्योमकोटरवासिनाम् ॥ ४ ॥
jhaṭityevāmbarahṛtā pūrvamuktadhiyāṃ mukhāt ,
siddhānāṃ sādhuvādena vyomakoṭaravāsinām 4
4. jhaṭiti eva ambara hṛtā pūrvamuktadhiyām mukhāt
siddhānām sādhuvādena vyomakoṭaravāsinām
4. jhaṭiti eva ambara hṛtā pūrvamuktadhiyām mukhāt
siddhānām vyomakoṭaravāsinām sādhuvādena
4. Suddenly, as if carried through the air, from the mouths of those whose wisdom (dhī) was previously described, and from the Siddhas (siddha) who dwell in the hollows of the sky, came an exclamation of approval (sādhuvāda).
तथा सभास्थितानां च मुनीनां भावितात्मनाम् ।
गाधेयप्रमुखानां च साधुवादगिरोच्चया ॥ ५ ॥
tathā sabhāsthitānāṃ ca munīnāṃ bhāvitātmanām ,
gādheyapramukhānāṃ ca sādhuvādagiroccayā 5
5. tathā ca sabhāsthitānām munīnām bhāvitātmanām
gādheyapramukhānām ca sādhuvādagiroccayā
5. tathā ca sabhāsthitānām bhāvitātmanām munīnām
gādheyapramukhānām ca sādhuvādagiroccayā
5. And similarly, a collection of exclamations of approval (sādhuvāda) also arose from the sages (muni) whose minds (ātman) were purified, present in the assembly, and whose foremost leader was Gādheya (Viśvāmitra).
कोलाहलः समुदभूद्भूरिपूरितदिंमुखः ।
मधुरः पवनात्तानां कीचकानामिवारवः ॥ ६ ॥
kolāhalaḥ samudabhūdbhūripūritadiṃmukhaḥ ,
madhuraḥ pavanāttānāṃ kīcakānāmivāravaḥ 6
6. kolāhalaḥ samudabhūt bhūripūritadiṃmukhaḥ
madhuraḥ pavanāttānām kīcakānām iva āravaḥ
6. bhūripūritadiṃmukhaḥ kolāhalaḥ samudabhūt
pavanāttānām kīcakānām madhuraḥ āravaḥ iva
6. A great uproar arose, filling all directions, much like the sweet sound of bamboos played by the wind.
सिद्धानां साधुवादेन सह वै सहसा ततः ।
देवदुन्दुभयो नेदुः प्रतिश्रुत्पूरिताचलाः ॥ ७ ॥
siddhānāṃ sādhuvādena saha vai sahasā tataḥ ,
devadundubhayo neduḥ pratiśrutpūritācalāḥ 7
7. siddhānām sādhuvādena saha vai sahasā tataḥ
devadundubhayaḥ neduḥ pratiśrutpūritācalāḥ
7. tataḥ sahasā siddhānām sādhuvādena saha vai
pratiśrutpūritācalāḥ devadundubhayaḥ neduḥ
7. Then, suddenly, accompanied by the cries of "excellent!" from the perfected beings (siddhas), the divine drums resounded, their echoes filling the mountains.
देवदुन्दुभिभिः सार्धं तुषारासारसुन्दरी ।
दिग्भ्यः स्थगितदिक्चक्रा पुष्पवृष्टिः पपात ह ॥ ८ ॥
devadundubhibhiḥ sārdhaṃ tuṣārāsārasundarī ,
digbhyaḥ sthagitadikcakrā puṣpavṛṣṭiḥ papāta ha 8
8. devadundubhibhiḥ sārdham tuṣārāsārasundarī
digbhyaḥ sthagitadikcakrā puṣpavṛṣṭiḥ papāta ha
8. devadundubhibhiḥ sārdham tuṣārāsārasundarī
sthagitadikcakrā puṣpavṛṣṭiḥ digbhyaḥ ha papāta
8. Along with the divine drums, a shower of flowers, beautiful like a cascade of dew, fell from all directions, obscuring the entire circle of the sky.
पुष्पौघपूरितस्थानः शब्दापूरितकन्दरः ।
रजःसंरञ्जिताकाशो गन्धरञ्जितमारुतः ॥ ९ ॥
puṣpaughapūritasthānaḥ śabdāpūritakandaraḥ ,
rajaḥsaṃrañjitākāśo gandharañjitamārutaḥ 9
9. puṣpaughapūritasthānaḥ śabdāpūritakandaraḥ
rajaḥsaṃrañjitākāśaḥ gandharañjitamārutaḥ
9. puṣpaughapūritasthānaḥ śabdāpūritakandaraḥ
rajaḥsaṃrañjitākāśaḥ gandharañjitamārutaḥ
9. (It was a scene where) the places were filled with masses of flowers, the caves echoed with sound, the sky was colored by the pollen, and the wind was fragrant with perfume.
स साधुवादशब्दस्य देवतूर्यरवस्य च ।
कुसुमासारघोषस्य समवायो रराज ह ॥ १० ॥
sa sādhuvādaśabdasya devatūryaravasya ca ,
kusumāsāraghoṣasya samavāyo rarāja ha 10
10. saḥ sādhuvādaśabdasya devatūryaravasya ca
kusumaāsāraghoṣasya samavāyaḥ rarāja ha
10. saḥ sādhuvādaśabdasya ca devatūryaravasya
kusumaāsāraghoṣasya samavāyaḥ ha rarāja
10. Indeed, that confluence of the sound of acclamations, the blare of divine trumpets, and the rustle of a shower of flowers shone brilliantly.
उन्मुखाखिलसभ्याक्षिरश्मिश्यामलितान्तरः ।
उत्कर्णमृगमातङ्गहयपक्षिपशुश्रुतः ॥ ११ ॥
unmukhākhilasabhyākṣiraśmiśyāmalitāntaraḥ ,
utkarṇamṛgamātaṅgahayapakṣipaśuśrutaḥ 11
11. unmukhaakhilasabhyākṣiraśmiśyāmalitaantaraḥ
utkarṇamṛgamātaṅgahayapakṣipaśuśrutaḥ
11. unmukhaakhilasabhyākṣiraśmiśyāmalitaantaraḥ
utkarṇamṛgamātaṅgahayapakṣipaśuśrutaḥ
11. Its interior was darkened by the eye-rays of all the upturned-faced assembly members, and it was heard by deer, elephants, horses, birds, and other animals with ears raised.
सविस्मयभयोन्नेत्रबालकान्ताजनेक्षितः ।
विस्मयस्मेरवदनराजलोकावलोकितः ॥ १२ ॥
savismayabhayonnetrabālakāntājanekṣitaḥ ,
vismayasmeravadanarājalokāvalokitaḥ 12
12. savismayabhayonnetrabālakakāntājaneīkṣitaḥ
vismayasmeravadanarājalokāvalokitaḥ
12. savismayabhayonnetrabālakakāntājaneīkṣitaḥ
vismayasmeravadanarājalokāvalokitaḥ
12. It was gazed upon by children and women whose eyes were wide open from wonder and fear, and observed by kings and people whose faces were smiling with astonishment.
कुसुमासारसारेण शब्दशोभातिशायिना ।
संरम्भेण जगामाशु रोदोरन्ध्रमपूर्वताम् ॥ १३ ॥
kusumāsārasāreṇa śabdaśobhātiśāyinā ,
saṃrambheṇa jagāmāśu rodorandhramapūrvatām 13
13. kusumaāsārasāreṇa śabdaśobhāatiśāyinā
saṃrambheṇa jagāma āśu rodorandhram apūrvatām
13. kusumaāsārasāreṇa śabdaśobhāatiśāyinā
saṃrambheṇa āśu rodorandhram apūrvatām jagāma
13. Quickly, by the grandeur, which was rich with a shower of flowers and surpassed the beauty of sound, the entire firmament attained an unprecedented state.
पुष्पवर्षसुधाधौतं रटद्भूतसुघुंघुमम् ।
समतां सदनेनागात् ध्मातशङ्खशतेन खम् ॥ १४ ॥
puṣpavarṣasudhādhautaṃ raṭadbhūtasughuṃghumam ,
samatāṃ sadanenāgāt dhmātaśaṅkhaśatena kham 14
14. kham puṣpavarṣasudhādhautam raṭat bhūtasughuṃghumam
dhmātaśaṅkhaśatena sadanena samatām āgāt
14. kham puṣpavarṣasudhādhautam raṭat bhūtasughuṃghumam
dhmātaśaṅkhaśatena sadanena samatām āgāt
14. The sky, purified as if by a shower of nectar-like flowers, and filled with the loud, resounding calls of spirits (bhūtas) and the sound of hundreds of conches being blown, attained a state of equality with a divine abode.
भुवनं भूरिभांकारभासुरं सुरचारणैः ।
वृतं मत्तोत्सवं रेजे समं कुसुममण्डितम् ॥ १५ ॥
bhuvanaṃ bhūribhāṃkārabhāsuraṃ suracāraṇaiḥ ,
vṛtaṃ mattotsavaṃ reje samaṃ kusumamaṇḍitam 15
15. bhuvanam suracāraṇaiḥ vṛtam bhūribhāṃkārabhāsuram
kusumamaṇḍitam mattotsavam samam reje
15. bhuvanam suracāraṇaiḥ vṛtam bhūribhāṃkārabhāsuram
kusumamaṇḍitam mattotsavam samam reje
15. The realm shone, splendid with abundant humming sounds, surrounded by gods and celestial bards, adorned with flowers, and uniformly filled with a joyous celebration.
शनैर्दुन्दुभिसिद्धौघवाक्यपुष्पभरः समम् ।
प्रययौ रोदसीरन्ध्रे वेलाचलमिवाम्बुधौ ॥ १६ ॥
śanairdundubhisiddhaughavākyapuṣpabharaḥ samam ,
prayayau rodasīrandhre velācalamivāmbudhau 16
16. dundubhisiddhaughavākyapuṣpabharaḥ śanaiḥ samam
rodasīrandhre prayayau ambudhau velācalam iva
16. dundubhisiddhaughavākyapuṣpabharaḥ śanaiḥ samam
rodasīrandhre prayayau ambudhau velācalam iva
16. Gradually, the combined mass of drum sounds, the utterances of the multitudes of perfected beings (siddhas), and the showering of flowers, simultaneously moved into the space between heaven and earth, like a shore-mountain moving into the ocean.
तस्मिन्विबुधसंरम्भे क्षणेन समये गते ।
वाक्यानीमानि सिद्धानामभिव्यक्तिमुपाययुः ॥ १७ ॥
tasminvibudhasaṃrambhe kṣaṇena samaye gate ,
vākyānīmāni siddhānāmabhivyaktimupāyayuḥ 17
17. tasmin vibudhasaṃrambhe kṣaṇena samaye gate
siddhānām imāni vākyāni abhivyaktim upayayuḥ
17. tasmin vibudhasaṃrambhe kṣaṇena samaye gate
siddhānām imāni vākyāni abhivyaktim upayayuḥ
17. In that commotion among the gods, after a moment's time had passed, these words of the perfected beings (siddhas) found expression.
सिद्धा ऊचुः ।
आकल्पं सिद्धसङ्घेषु मोक्षोपायाः सहस्रशः ।
व्याख्याताश्च श्रुताश्चालमीदृशास्तु न केचन ॥ १८ ॥
siddhā ūcuḥ ,
ākalpaṃ siddhasaṅgheṣu mokṣopāyāḥ sahasraśaḥ ,
vyākhyātāśca śrutāścālamīdṛśāstu na kecana 18
18. siddhāḥ ūcuḥ ākalpam siddhasaṅgheṣu mokṣopāyāḥ sahasraśaḥ
vyākhyātāḥ ca śrutāḥ ca alam īdṛśāḥ tu na kecana
18. siddhāḥ ūcuḥ ākalpam siddhasaṅgheṣu sahasraśaḥ mokṣopāyāḥ
vyākhyātāḥ ca śrutāḥ ca alam tu īdṛśāḥ na kecana
18. The Siddhas said: Throughout countless aeons, thousands of means to liberation (mokṣa) have been explained and heard among the assemblies of perfected beings (Siddhas), but truly none like these (are there).
तिर्यञ्चो वनिता वाला व्यालाश्चानेन निर्वृतिम् ।
मुनेर्वाक्यविलासेन यान्ति नास्त्यत्र संशयः ॥ १९ ॥
tiryañco vanitā vālā vyālāścānena nirvṛtim ,
munervākyavilāsena yānti nāstyatra saṃśayaḥ 19
19. tiryañcaḥ vanitāḥ bālāḥ vyālāḥ ca anena nirvṛtim
muneḥ vākyavilāsena yānti na asti atra saṃśayaḥ
19. tiryañcaḥ vanitāḥ bālāḥ ca vyālāḥ ca anena muneḥ
vākyavilāsena nirvṛtim yānti atra saṃśayaḥ na asti
19. Animals, women, children, and snakes attain peace by this (means), through the charming words of the sage. There is no doubt about this.
दृष्टान्तैर्हेतुभिर्युक्त्या यथा रामोऽवबोधितः ।
तथा चारुन्धती साक्षात्संबोधयति वा न वा ॥ २० ॥
dṛṣṭāntairhetubhiryuktyā yathā rāmo'vabodhitaḥ ,
tathā cārundhatī sākṣātsaṃbodhayati vā na vā 20
20. dṛṣṭāntaiḥ hetubhiḥ yuktyā yathā rāmaḥ avabodhitaḥ
tathā ca arundhatī sākṣāt saṃbodhayati vā na vā
20. yathā rāmaḥ dṛṣṭāntaiḥ hetubhiḥ yuktyā avabodhitaḥ
tathā ca arundhatī sākṣāt saṃbodhayati vā na vā
20. Just as Rama was enlightened through examples, reasons, and logic, does Arundhati herself also directly instruct him in the same way, or not?
अनेन मोक्षोपायेन तिर्यञ्चोऽपि गतामयाः ।
स्थिता मुक्ता भविष्यन्ति के नाम भुवि नो नराः ॥ २१ ॥
anena mokṣopāyena tiryañco'pi gatāmayāḥ ,
sthitā muktā bhaviṣyanti ke nāma bhuvi no narāḥ 21
21. anena mokṣopāyena tiryañcaḥ api gatāmayāḥ
sthitāḥ muktāḥ bhaviṣyanti ke nāma bhuvi no narāḥ
21. anena mokṣopāyena tiryañcaḥ api gatāmayāḥ
sthitāḥ muktāḥ bhaviṣyanti bhuvi narāḥ ke nāma no
21. By this means to liberation (mokṣa), even animals will become free from suffering and remain liberated. Which people on earth, then, will not be (liberated by it)?
श्रवणाञ्जलिभिः पीत्वा ज्ञानामृतमिदं वयम् ।
परां पूर्णनवीभूतसिद्धयः श्रियमागताः ॥ २२ ॥
śravaṇāñjalibhiḥ pītvā jñānāmṛtamidaṃ vayam ,
parāṃ pūrṇanavībhūtasiddhayaḥ śriyamāgatāḥ 22
22. śravaṇāñjalibhiḥ pītvā jñānāmṛtam idam vayam
parām pūrṇanavībhūtasiddhayaḥ śriyam āgatāḥ
22. vayam idam jñānāmṛtam śravaṇāñjalibhiḥ pītvā
pūrṇanavībhūtasiddhayaḥ parām śriyam āgatāḥ
22. Having imbibed this nectar of knowledge (jñānāmṛta) through the cupped hands of our ears, we have achieved supreme glory, our attainments completely renewed and perfected.
इति शृण्वन्सभां लोको विस्मयोत्फुल्ललोचनः ।
कुसुमासारसंपूर्णां राजीवानां ददर्श ताम् ॥ २३ ॥
iti śṛṇvansabhāṃ loko vismayotphullalocanaḥ ,
kusumāsārasaṃpūrṇāṃ rājīvānāṃ dadarśa tām 23
23. iti śṛṇvan sabhām lokaḥ vismayotphullalocanaḥ
kusumāsarasaṃpūrṇām rājīvānām dadarśa tām
23. iti śṛṇvan lokaḥ vismayotphullalocanaḥ tām
sabhām rājīvānām kusumāsarasaṃpūrṇām dadarśa
23. As they listened, the people, their eyes wide open with wonder, saw that assembly hall completely filled with showers of lotus flowers.
मन्दारादिमहापुष्पच्छन्नच्छादनसंचयाम् ।
पारिभद्रलतागुच्छनीरन्ध्राजिरभूमिकाम् ॥ २४ ॥
mandārādimahāpuṣpacchannacchādanasaṃcayām ,
pāribhadralatāgucchanīrandhrājirabhūmikām 24
24. mandārādimahāpuṣpacchannacchādanasañcayām
paribhadralatāgucchanīrandhrājirabhūmikām
24. mandārādimahāpuṣpacchannacchādanasañcayām
paribhadralatāgucchanīrandhrājirabhūmikām
24. It (the assembly hall) was covered with an abundance of great flowers, like the Mandara (celestial tree), which concealed various coverings; its courtyard floor was densely carpeted with clusters of Pari-bhadra creepers.
पारिजातप्रसूनाढ्यमहीतलविराजिताम् ।
संतानकमहाम्भोदव्याप्तसभ्यशिरःकराम् ॥ २५ ॥
pārijātaprasūnāḍhyamahītalavirājitām ,
saṃtānakamahāmbhodavyāptasabhyaśiraḥkarām 25
25. pārijātprasūnāḍhyamahītalavirājitām
saṃtānakamahāmbhodavyāptasabhyaśiraḥkarām
25. pārijātprasūnāḍhyamahītalavirājitām
saṃtānakamahāmbhodavyāptasabhyaśiraḥkarām
25. It (the assembly hall) was resplendent with ground surfaces abundant in Parijata flowers, and the heads and hands of the attendees were enveloped by great clouds of Santanaka (celestial tree) blossoms.
मौलिरत्नविटंकाग्रविश्रान्तहरिचन्दनाम् ।
वारिपूरप्रलम्बाभ्रवदालम्बिवितानकाम् ॥ २६ ॥
mauliratnaviṭaṃkāgraviśrāntaharicandanām ,
vāripūrapralambābhravadālambivitānakām 26
26. mauliratnaviṭaṅkāgraviśrāntaharicandanām
vāripūrapralambābhravadālambivitānakām
26. mauliratnaviṭaṅkāgraviśrāntaharicandanām
vāripūrapralambābhravadālambivitānakām
26. It (the assembly hall) had yellow sandalwood resting on the tips of its jeweled crown-like pinnacles, and its canopies hung down, elongated like masses of water-laden clouds.
इति पश्यन्सभां लोकः साधुवादेन भूरिणा ।
तत्कालोचितवाक्येन तेन तेन तथोद्यतः ॥ २७ ॥
iti paśyansabhāṃ lokaḥ sādhuvādena bhūriṇā ,
tatkālocitavākyena tena tena tathodyataḥ 27
27. iti paśyan sabhām lokaḥ sādhuvādena bhūriṇā
tatkālocitavākyena tena tena tathā udyataḥ
27. lokaḥ sabhām iti paśyan bhūriṇā sādhuvādena
tena tena tatkālocitavākyena tathā udyataḥ
27. As people gazed upon the assembly hall (described) in this manner, they became eager to voice abundant praise and various words appropriate for the occasion.
वसिष्ठं पूजयामास सर्वेन्द्रियगणानतः ।
कुसुमाञ्जलिमिश्रेण प्रणामसहितेन च ॥ २८ ॥
vasiṣṭhaṃ pūjayāmāsa sarvendriyagaṇānataḥ ,
kusumāñjalimiśreṇa praṇāmasahitena ca 28
28. vasiṣṭham pūjayāmāsa sarvendriyagaṇānataḥ
kusumāñjalimiśreṇa praṇāmasahitena ca
28. sarvendriyagaṇānataḥ (lokaḥ) vasiṣṭham
kusumāñjalimiśreṇa ca praṇāmasahitena pūjayāmāsa
28. The people, bowing down with all their senses (in devotion), worshipped Vasiṣṭha, with offerings of flowers and accompanied by prostrations.
नृपप्रणाममालासु किंचिच्छान्तासु तास्वथ ।
मुनिमापूजयन्नाह सार्घ्यपात्रकरो नृपः ॥ २९ ॥
nṛpapraṇāmamālāsu kiṃcicchāntāsu tāsvatha ,
munimāpūjayannāha sārghyapātrakaro nṛpaḥ 29
29. nṛpapraṇāmamālāsu kiñcit śāntāsu tāsu atha
munim āpūjayann āha sārghyapātrakaraḥ nṛpaḥ
29. atha tāsu nṛpapraṇāmamālāsu kiñcit śāntāsu,
nṛpaḥ sārghyapātrakaraḥ munim āpūjayann āha
29. Then, after those series of royal obeisances had somewhat subsided, the king, holding an "arghya" vessel in his hand, honored the sage and spoke.
दशरथ उवाच ।
क्षयातिशयमुक्तेन परमेणात्मवस्तुना ।
परान्तः पूर्णतोत्पन्ना बोधेनारुन्धतीपते ॥ ३० ॥
daśaratha uvāca ,
kṣayātiśayamuktena parameṇātmavastunā ,
parāntaḥ pūrṇatotpannā bodhenārundhatīpate 30
30. Daśarathaḥ uvāca kṣayātiśayamuktena parameṇa ātma-vastunā
parāntaḥ pūrṇatā utpannā bodhena Arundhatīpate
30. Arundhatīpate kṣayātiśayamuktena parameṇa
ātma-vastunā bodhena parāntaḥ pūrṇatā utpannā
30. Dasharatha said: "O husband of Arundhatī, a supreme fullness has arisen through knowledge, by means of the ultimate reality of the Self (ātman), which is free from decay and excess."
न तदस्ति महीपीठे दित्य देवेषु वापि च ।
महत्किंचिद्यदप्राप्तं तव पूज्यस्य पूजनम् ॥ ३१ ॥
na tadasti mahīpīṭhe ditya deveṣu vāpi ca ,
mahatkiṃcidyadaprāptaṃ tava pūjyasya pūjanam 31
31. na tat asti mahīpīṭhe daitya-deveṣu vā api ca
mahat kiñcit yat aprāptam tava pūjyasya pūjanam
31. mahīpīṭhe daitya-deveṣu vā api ca tat mahat
kiñcit na asti yat tava pūjyasya pūjanam aprāptam
31. There is nothing significant on this earth, among the demons (daitya) or even among the gods, whose veneration has not already been attained by your revered self.
तथाप्यात्मक्रमं ब्रह्मन्निमं नेतुमवन्ध्यताम् ।
अहं वच्मि यथाप्राप्तं न कोपं कर्तुमर्हसि ॥ ३२ ॥
tathāpyātmakramaṃ brahmannimaṃ netumavandhyatām ,
ahaṃ vacmi yathāprāptaṃ na kopaṃ kartumarhasi 32
32. tathā api ātma-kramam Brahman imam netum avandhyatām
aham vacmi yathāprāptam na kopam kartum arhasi
32. Brahman tathā api imam ātma-kramam avandhyatām
netum aham yathāprāptam vacmi kopam kartum na arhasi
32. Nevertheless, O Brahman, to bring this customary practice of mine to fruition, I speak as is appropriate. You should not be angry.
आत्मना सकलत्रेण लोकद्वयशुभेन च ।
राज्येनाखिलभृत्येन भवन्तं पूजयाम्यहम् ॥ ३३ ॥
ātmanā sakalatreṇa lokadvayaśubhena ca ,
rājyenākhilabhṛtyena bhavantaṃ pūjayāmyaham 33
33. ātmanā sa-kalatreṇa loka-dvaya-śubhena ca
rājyena akhila-bhṛtyena bhavantam pūjayāmi aham
33. aham ātmanā sa-kalatreṇa ca loka-dvaya-śubhena
rājyena akhila-bhṛtyena bhavantam pūjayāmi
33. I worship you, offering myself (ātmanā), my wife, the welfare of both worlds, my kingdom, and all my servants.
एतत्सर्वं तव विभो स्वायत्तं स्व इवाश्रमः ।
नियोजय यथादेशं यथाभिमतयेच्छया ॥ ३४ ॥
etatsarvaṃ tava vibho svāyattaṃ sva ivāśramaḥ ,
niyojaya yathādeśaṃ yathābhimatayecchayā 34
34. etat sarvam tava vibho svāyattam sva iva āśramaḥ
niyojaya yathādeśam yathābhimatayā icchayā
34. vibho etat sarvam tava svāyattam sva āśramaḥ
iva yathādeśam yathābhimatayā icchayā niyojaya
34. O master, all of this is under your control, just like your own hermitage (āśrama). Please direct us as appropriate and according to your wish.
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
प्रणाममात्रसंतुष्टा ब्राह्मणा भूपते वयम् ।
प्रणामेनैव तुष्यामः स एव भवता कृतः ॥ ३५ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
praṇāmamātrasaṃtuṣṭā brāhmaṇā bhūpate vayam ,
praṇāmenaiva tuṣyāmaḥ sa eva bhavatā kṛtaḥ 35
35. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca praṇāmamātrasaṃtuṣṭāḥ brāhmaṇāḥ
bhūpate vayam praṇāmena eva tuṣyāmaḥ saḥ eva bhavatā kṛtaḥ
35. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca bhūpate vayam brāhmaṇāḥ praṇāmamātrasaṃtuṣṭāḥ
praṇāmena eva tuṣyāmaḥ saḥ eva bhavatā kṛtaḥ
35. Śrī Vasiṣṭha said: "O King, we Brahmins are content merely with a salutation. We are pleased only by a salutation, and that very act has been done by you."
पातुं त्वमेव जानासि राज्यं भाति तवैव च ।
भवत्वेतत्तवैवेह ब्राह्मणाः क्व महीभृतः ॥ ३६ ॥
pātuṃ tvameva jānāsi rājyaṃ bhāti tavaiva ca ,
bhavatvetattavaiveha brāhmaṇāḥ kva mahībhṛtaḥ 36
36. pātum tvam eva jānāsi rājyam bhāti tava eva ca
bhavatu etat tava eva iha brāhmaṇāḥ kva mahībhṛtaḥ
36. tvam eva rājyam pātum jānāsi ca tava eva bhāti
etat iha tava eva bhavatu brāhmaṇāḥ mahībhṛtaḥ kva
36. You alone know how to protect this kingdom, and it truly belongs to you. Let this be yours alone here. What business do Brahmins have with royal power?
दशरथ उवाच ।
कियन्मात्रं तु राज्यं स्यादिति लज्जामहे मुने ।
प्रकर्षेणात्र तेनेश यथा जानासि तत्कुरु ॥ ३७ ॥
daśaratha uvāca ,
kiyanmātraṃ tu rājyaṃ syāditi lajjāmahe mune ,
prakarṣeṇātra teneśa yathā jānāsi tatkuru 37
37. daśarathaḥ uvāca kiyanmātram tu rājyam syāt iti lajjāmahe
mune prakarṣeṇa atra tena īśa yathā jānāsi tat kuru
37. daśarathaḥ uvāca mune kiyanmātram tu rājyam syāt
iti lajjāmahe tena atra īśa yathā jānāsi tat kuru
37. Daśaratha said: "O sage, we feel ashamed (to even suggest) how limited this kingdom would be (for your supervision). Therefore, O master, please do as you know best in this matter."
श्रीवाल्मीकिरुवाच ।
इत्युक्तवति भूपाले रामः पुष्पाञ्जलिं ददत् ।
उवाच प्रणतो वाक्यं पुरस्तस्य महागुरोः ॥ ३८ ॥
śrīvālmīkiruvāca ,
ityuktavati bhūpāle rāmaḥ puṣpāñjaliṃ dadat ,
uvāca praṇato vākyaṃ purastasya mahāguroḥ 38
38. śrīḥ vālmīkiḥ uvāca iti ukta-vati bhūpāle rāmaḥ puṣpa-añjaliṃ
dadat uvāca praṇataḥ vākyaṃ purast tasya mahā-guroḥ
38. śrīḥ vālmīkiḥ uvāca rāmaḥ iti ukta-vati bhūpāle puṣpa-añjaliṃ
dadat praṇataḥ tasya mahā-guroḥ purast vākyaṃ uvāca
38. Śrī Vālmīki spoke: When the king had finished speaking thus, Rāma, respectfully bowing, offered a handful of flowers and spoke these words in front of that great preceptor (guru).
निरुत्तरीकृतमहाराज ब्रह्मन्प्रणौमि ते ।
प्रणाममात्रसारोऽहं रामः पादाविमौ प्रभो ॥ ३९ ॥
niruttarīkṛtamahārāja brahmanpraṇaumi te ,
praṇāmamātrasāro'haṃ rāmaḥ pādāvimau prabho 39
39. niruttarī-kṛta-mahārāja brahman praṇami te
praṇāma-mātra-sāraḥ aham rāmaḥ pādau imau prabho
39. brahman niruttarī-kṛta-mahārāja te praṇami aham rāmaḥ
praṇāma-mātra-sāraḥ (asmi) prabho imau pādau (te)
39. O Brahman, you who have rendered the great king speechless, I bow to you! O Lord, I, Rāma, whose essence is merely obeisance, [bow to] these two feet [of yours].
इत्युक्त्वा पादयोस्तस्य शिरोवन्दनपूर्वकम् ।
तत्याजाञ्जलिपुष्पाणि हिमानीव वनं गिरेः ॥ ४० ॥
ityuktvā pādayostasya śirovandanapūrvakam ,
tatyājāñjalipuṣpāṇi himānīva vanaṃ gireḥ 40
40. iti uktvā pādayoḥ tasya śiras-vandana-pūrvakam
tatyāja añjali-puṣpāṇi himānī iva vanaṃ gireḥ
40. iti uktvā śiras-vandana-pūrvakam tasya pādayoḥ añjali-puṣpāṇi tatyāja,
himānī gireḥ vanaṃ iva
40. Having said this, after bowing his head at his (Viśvāmitra's) feet, he released the flowers from his cupped hands, just as snow (melts) from a mountain forest.
आनन्दबाष्पसंपूर्णनयनो नयकोविदः ।
गुरुं परमया भक्त्या प्रणनाम पुनःपुनः ॥ ४१ ॥
ānandabāṣpasaṃpūrṇanayano nayakovidaḥ ,
guruṃ paramayā bhaktyā praṇanāma punaḥpunaḥ 41
41. ānanda-bāṣpa-saṃpūrṇa-nayanaḥ naya-kovidaḥ
gurum paramayā bhaktyā praṇanāma punar punar
41. ānanda-bāṣpa-saṃpūrṇa-nayanaḥ naya-kovidaḥ
gurum paramayā bhaktyā punar punar praṇanāma
41. With his eyes full of tears of joy, and being skilled in prudence, he bowed again and again to his preceptor (guru) with supreme devotion (bhakti).
शत्रुघ्नो लक्ष्मणश्चैव तथान्ये तत्समाश्च ये ।
निकटस्थास्तथैवाशु ते प्रणेमुर्मुनीश्वरम् ॥ ४२ ॥
śatrughno lakṣmaṇaścaiva tathānye tatsamāśca ye ,
nikaṭasthāstathaivāśu te praṇemurmunīśvaram 42
42. śatrughnaḥ lakṣmaṇaḥ ca eva tathā anye tat-samāḥ ca
ye nikaṭasthāḥ tathā eva āśu te praṇemuḥ munīśvaram
42. śatrughnaḥ lakṣmaṇaḥ ca eva tathā ye anye tat-samāḥ
ca nikaṭasthāḥ te tathā eva āśu munīśvaram praṇemuḥ
42. Śatrughna, Lakṣmaṇa, and others who were similar to them and standing nearby, quickly bowed down to the chief of sages.
दूरप्रणामैर्दूरस्थाः पुष्पाञ्जलिसमीरणैः ।
राजानो राजपुत्राश्च प्रणेमुर्मुनयश्च तम् ॥ ४३ ॥
dūrapraṇāmairdūrasthāḥ puṣpāñjalisamīraṇaiḥ ,
rājāno rājaputrāśca praṇemurmunayaśca tam 43
43. dūrapraṇāmaiḥ dūrasthāḥ puṣpāñjalisamīraṇaiḥ
rājānaḥ rājaputrāḥ ca praṇemuḥ munayaḥ ca tam
43. dūrasthāḥ rājānaḥ rājaputrāḥ ca munayaḥ ca
dūrapraṇāmaiḥ puṣpāñjalisamīraṇaiḥ tam praṇemuḥ
43. Those standing far away - kings, princes, and sages - bowed down to him with salutations from a distance and by showering handfuls of flowers.
अस्मिन्नवसरे तत्र कुसुमाञ्जलिवर्षणैः ।
हिमैरिव हिमाद्रीन्द्रो मुनिरन्तर्धिमाययौ ॥ ४४ ॥
asminnavasare tatra kusumāñjalivarṣaṇaiḥ ,
himairiva himādrīndro munirantardhimāyayau 44
44. asmin avasare tatra kusumāñjalivarṣaṇaiḥ
himaiḥ iva himādrīndraḥ muniḥ antardhim āyayau
44. asmin avasare tatra kusumāñjalivarṣaṇaiḥ
himaiḥ iva himādrīndraḥ muniḥ antardhim āyayau
44. At this occasion, there, amidst the showering of handfuls of flowers, just as the lord of snowy mountains (Himālaya) vanishes amidst snow, the sage disappeared.
अथ शान्ते सभाक्षोमे प्रणामनिवहे तथा ।
संस्मरञ्छासनं किंचित्सत्ये कृष्णसिताशयम् ॥ ४५ ॥
atha śānte sabhākṣome praṇāmanivahe tathā ,
saṃsmarañchāsanaṃ kiṃcitsatye kṛṣṇasitāśayam 45
45. atha śānte sabhākṣome praṇāmanivahe tathā
saṃsmaran śāsanam kiṃcit satye kṛṣṇasitāśayam
45. atha sabhākṣome ca praṇāmanivahe ca śānte
kiṃcit kṛṣṇasitāśayam śāsanam satye saṃsmaran
45. Then, when the commotion of the assembly and the multitude of salutations had thus subsided, (someone was) recalling a certain instruction concerning truth (satye), which had both dark and white aspects (kṛṣṇasitāśayam).
मुनिः कुसुमराशिं तं बाहुभ्यां प्रविचाल्य सः ।
मुखं संदर्शयामास सिताभ्रादिव चन्द्रमाः ॥ ४६ ॥
muniḥ kusumarāśiṃ taṃ bāhubhyāṃ pravicālya saḥ ,
mukhaṃ saṃdarśayāmāsa sitābhrādiva candramāḥ 46
46. muniḥ kusumarāśim tam bāhubhyām pravicālya saḥ
mukham saṃdarśayāmāsa sitābhrāt iva candramāḥ
46. saḥ muniḥ tam kusumarāśim bāhubhyām pravicālya
sitābhrāt candramāḥ iva mukham saṃdarśayāmāsa
46. The sage, having moved that pile of flowers with his two arms, revealed his face, just as the moon emerges from a white cloud.
शान्ते सिद्धवचोराशौ तथा दुन्दुभिनिःस्वने ।
नभःकुसुमवर्षे च सभाकलकले तथा ॥ ४७ ॥
śānte siddhavacorāśau tathā dundubhiniḥsvane ,
nabhaḥkusumavarṣe ca sabhākalakale tathā 47
47. śānte siddhavacorāśau tathā dundubhinisvane
nabhaḥkusumavarṣe ca sabhākalakale tathā
47. siddhavacorāśau tathā dundubhinisvane ca
nabhaḥkusumavarṣe tathā sabhākalakale śānte
47. When the multitude of the perfected ones' (siddha) pronouncements, the sound of kettledrums, the rain of flowers from the sky, and the commotion of the assembly had all quieted down.
प्रणामानन्तरं तस्मिन्रामाद्यैः स्वसभाजने ।
शान्तवात इवाम्भोदे जने सौम्यत्वमागते ॥ ४८ ॥
praṇāmānantaraṃ tasminrāmādyaiḥ svasabhājane ,
śāntavāta ivāmbhode jane saumyatvamāgate 48
48. praṇāmānantaram tasmin rāmādyaiḥ svasabhājane
śāntavāta iva ambhode jane saumyatvam āgate
48. rāmādyaiḥ svasabhājane tasmin praṇāmānantaram
śāntavāta iva ambhode jane saumyatvam āgate
48. After Rama and others offered their salutations to him (Viśvāmitra) in his assembly, and when the people, like a cloud in calm wind, had achieved gentleness.
आकर्णयन्साधुवादं विश्वामित्रं मृदुस्वनम् ।
उवाचेदमनिन्द्यात्मा वसिष्ठो मुनिनायकः ॥ ४९ ॥
ākarṇayansādhuvādaṃ viśvāmitraṃ mṛdusvanam ,
uvācedamanindyātmā vasiṣṭho munināyakaḥ 49
49. ākarṇayan sādhuvādam viśvāmitram mṛdusvanam
uvāca idam anindyātmā vasiṣṭhaḥ munināyakaḥ
49. vasiṣṭhaḥ anindyātmā munināyakaḥ mṛdusvanam
sādhuvādam viśvāmitram ākarṇayan idam uvāca
49. Listening to Viśvāmitra utter soft-voiced words of appreciation, Vasiṣṭha, whose spirit (ātman) was blameless, the leader among sages, spoke the following.
मुने गाधिकुलाम्भोज वामदेव निमे क्रतो ।
भरद्वाज पुलस्त्यात्रे घृष्टे नारद शाण्डिले ॥ ५० ॥
mune gādhikulāmbhoja vāmadeva nime krato ,
bharadvāja pulastyātre ghṛṣṭe nārada śāṇḍile 50
50. mune gādhikulāmbhoja vāmadeva nime krato
bharadvāja pulastya ātre ghṛṣṭe nārada śāṇḍile
50. mune gādhikulāmbhoja vāmadeva nime krato
bharadvāja pulastya ātre ghṛṣṭe nārada śāṇḍile
50. O sage, O lotus of Gādhi's family, O Vāmadeva, O Nimi, O Kratu, O Bharadvāja, O Pulastya, O Atri, O Ghṛṣṭa, O Nārada, O Śāṇḍilya!
हे भासभृगुभारण्डवत्सवात्स्यायनादयः ।
मुनयस्तुच्छमेतन्नु भवद्भिर्मद्वचः श्रुतम् ॥ ५१ ॥
he bhāsabhṛgubhāraṇḍavatsavātsyāyanādayaḥ ,
munayastucchametannu bhavadbhirmadvacaḥ śrutam 51
51. he bhāsabhṛgubhāraṇḍavatsavātsyāyanādayaḥ munayaḥ
tuccham etat nu bhavadbhiḥ matvacaḥ śrutam
51. he bhāsabhṛgubhāraṇḍavatsavātsyāyanādayaḥ munayaḥ
bhavadbhiḥ etat tuccham matvacaḥ nu śrutam
51. O Bhāsa, Bhṛgu, Bhāraṇḍa, Vatsa, Vātsyāyana, and other sages, have these insignificant words of mine indeed been heard by you?
यदत्रानुचितं किंचित्तदनुग्रहतोऽधुना ।
दुरर्थं विगतार्थं वा भवन्तः कथयन्तु मे ॥ ५२ ॥
yadatrānucitaṃ kiṃcittadanugrahato'dhunā ,
durarthaṃ vigatārthaṃ vā bhavantaḥ kathayantu me 52
52. yat atra anucitam kiṃcit tat anugrahataḥ adhunā
durartham vigatārtham vā bhavantaḥ kathayantu me
52. yat atra kiṃcit anucitam durartham vā vigatārtham
bhavantaḥ adhunā anugrahataḥ me kathayantu
52. Whatever here is unsuitable in any way, or has an obscure or lost meaning, may you now, by your grace, please inform me of it.
सभ्या ऊचुः ।
वसिष्ठवचने ब्रह्मन्परमार्थैकशालिनि ।
दुरर्थो भवतीत्यद्य नवैव खलु गीः श्रुता ॥ ५३ ॥
sabhyā ūcuḥ ,
vasiṣṭhavacane brahmanparamārthaikaśālini ,
durartho bhavatītyadya navaiva khalu gīḥ śrutā 53
53. sabhyāḥ ūcuḥ vasiṣṭhavacane brahman paramārthaikaśālini
durarthaḥ bhavati iti adya nava eva khalu gīḥ śrutā
53. sabhyāḥ ūcuḥ brahman vasiṣṭhavacane paramārthaikaśālini
durarthaḥ bhavati iti adya nava eva khalu gīḥ śrutā
53. The assembly members said: 'O Brahmin, the notion that there could be an obscure meaning in Vasiṣṭha's words, which uniquely embody the supreme truth, is truly a novel statement heard today!'
यत्संभृतमनन्तेन जन्मदोषेण नो मलम् ।
तत्प्रमृष्टं त्वयेहाद्य हेम्नामिव हविर्भुजा ॥ ५४ ॥
yatsaṃbhṛtamanantena janmadoṣeṇa no malam ,
tatpramṛṣṭaṃ tvayehādya hemnāmiva havirbhujā 54
54. yat saṃbhṛtam anantena janmadoṣeṇa naḥ malam tat
pramṛṣṭam tvayā iha adya hemnām iva havirbhujā
54. he adya iha anantena janmadoṣeṇa naḥ yat malam
saṃbhṛtam tat tvayā havirbhujā hemnām iva pramṛṣṭam
54. The impurity which we accumulated due to endless (ananta) defects of repeated birth (saṃsāra) has been completely cleansed by you here today, just as gold is purified by fire.
ब्रह्मबृंहितया वाचा विभो विकसिता वयम् ।
कुमुदानीन्दुदीप्त्येव परमामृतशीतया ॥ ५५ ॥
brahmabṛṃhitayā vācā vibho vikasitā vayam ,
kumudānīndudīptyeva paramāmṛtaśītayā 55
55. brahmabṛṃhitayā vācā vibho vikasitā vayam
kumudāni indudīptyā iva paramāmṛtaśītayā
55. vibho vayam brahmabṛṃhitayā paramāmṛtaśītayā
vācā indudīptyā kumudāni iva vikasitāḥ
55. O Lord (vibhu), we have blossomed by your word (vāc) which is amplified by Brahman (brahman) and supremely cool like nectar (amṛta), just as water lilies blossom by the light of the moon.
सर्वसत्त्वमहाबोधदायिनं मुनिनायकम् ।
भवन्तमेकान्तगुरुं प्रणमाम इमे वयम् ॥ ५६ ॥
sarvasattvamahābodhadāyinaṃ munināyakam ,
bhavantamekāntaguruṃ praṇamāma ime vayam 56
56. sarvasattvamahābodhadāyinam munināyakam
bhavantam ekāntagurum praṇamāma ime vayam
56. ime vayam sarvasattvamahābodhadāyinam
munināyakam ekāntagurum bhavantam praṇamāma
56. We, these sages, bow down to you, who are the giver of great enlightenment to all beings, the leader of sages, and our exclusive guru (guru).
श्रीवाल्मीकिरुवाच ।
इत्युक्त्वा मुनिनाथाय नमस्त इति ते पुनः ।
वदन्त एकशब्देन तारेणाब्दरवौजसा ॥ ५७ ॥
śrīvālmīkiruvāca ,
ityuktvā munināthāya namasta iti te punaḥ ,
vadanta ekaśabdena tāreṇābdaravaujasā 57
57. śrīvālmīkiḥ uvāca iti uktvā munināthāya namaḥ te iti
te punaḥ vadantaḥ ekaśabdena tāreṇa abdaravaujasā
57. śrīvālmīkiḥ uvāca iti uktvā te punaḥ munināthāya "namaḥ
te" iti ekaśabdena tāreṇa abdaravaujasā vadantaḥ
57. Śrī Vālmīki said: Having said this, they (the sages) again, with a single, loud word and with the might of a cloud's roar, said to the lord of sages, 'Salutations to you!'
अर्वाक्पुष्पाञ्जलिव्रातैः खात्सिद्धैः सममुज्झितैः ।
वसिष्ठं पूरयामासुर्हिमैरब्दा इवाचलम् ॥ ५८ ॥
arvākpuṣpāñjalivrātaiḥ khātsiddhaiḥ samamujjhitaiḥ ,
vasiṣṭhaṃ pūrayāmāsurhimairabdā ivācalam 58
58. arvāk puṣpāñjalivrātaiḥ khāt siddhaiḥ samam ujjhitaiḥ
vasiṣṭham pūrayāmāsuḥ himaiḥ abdāḥ iva acalam
58. khāt siddhaiḥ samam arvāk puṣpāñjalivrātaiḥ ujjhitaiḥ
abdāḥ himaiḥ acalam iva vasiṣṭham pūrayāmāsuḥ
58. From the sky, the Siddhas simultaneously showered down copious flower offerings upon Vasishtha, filling him just as clouds cover a mountain with snow.
इत्थं दशरथं भूपं शशंसुश्चाथ राघवम् ।
माधवं चतुरात्मानं राघवोदन्तकोविदाः ॥ ५९ ॥
itthaṃ daśarathaṃ bhūpaṃ śaśaṃsuścātha rāghavam ,
mādhavaṃ caturātmānaṃ rāghavodantakovidāḥ 59
59. ittham daśaratham bhūpam śaśaṃsuḥ ca atha rāghavam
mādhavam caturātmānam rāghavodantakovidāḥ
59. rāghavodantakovidāḥ ittham daśaratham bhūpam ca
atha caturātmānam mādhavam rāghavam śaśaṃsuḥ
59. Thus, those who were knowledgeable about Rama's (Rāghava's) affairs first praised King Dasharatha, and then Rama (Rāghava) himself, who possesses a four-fold self, akin to Madhava (Vishnu).
सिद्धा ऊचुः ।
नमाम चतुरात्मानं नारायणमिवापरम् ।
रामं सभ्रातरं जीवन्मुक्तं राजकुमारकम् ॥ ६० ॥
siddhā ūcuḥ ,
namāma caturātmānaṃ nārāyaṇamivāparam ,
rāmaṃ sabhrātaraṃ jīvanmuktaṃ rājakumārakam 60
60. siddhāḥ ūcuḥ namāma caturātmānam nārāyaṇam iva
aparam rāmam sabhrātaram jīvanmuktam rājakumārakam
60. siddhāḥ ūcuḥ caturātmānam nārāyaṇam iva aparam
sabhrātaram jīvanmuktam rājakumārakam rāmam namāma
60. The Siddhas said: "We bow to Rama, the prince, who is with his brothers, a soul liberated while living (jīvanmukta), and who is like a second Narayana (Vishnu), possessing a four-fold manifestation."
चतुरब्धिनिखातान्तधरावलयपालकम् ।
त्रिकालस्थमहीपालचिह्नं दशरथं नृपम् ॥ ६१ ॥
caturabdhinikhātāntadharāvalayapālakam ,
trikālasthamahīpālacihnaṃ daśarathaṃ nṛpam 61
61. caturabdhinikhātāntadharāvalayapālakam
trikālasthamahīpālacinham daśaratham nṛpam
61. daśaratham nṛpam caturabdhinikhātāntadharāvalayapālakam
trikālasthamahīpālacinham
61. (They praised) King Dasharatha, the protector of the terrestrial globe, which is bounded and encompassed by the four oceans, and who bears the emblem of kings whose sovereignty endures through all three times.
मुनिसेनाधिपं भूपं भास्करं भूरितेजसम् ।
वसिष्ठं सुप्रवादाढ्यं विश्वामित्रं तपोनिधिम् ॥ ६२ ॥
munisenādhipaṃ bhūpaṃ bhāskaraṃ bhūritejasam ,
vasiṣṭhaṃ supravādāḍhyaṃ viśvāmitraṃ taponidhim 62
62. munisenādhipam bhūpam bhāskaram bhūritejasam
vasiṣṭham supravādāḍhyam viśvāmitram taponidhim
62. munisenādhipam bhūpam bhāskaram bhūritejasam
vasiṣṭham supravādāḍhyam viśvāmitram taponidhim
62. The king, who was the commander of the sages' army, shining like the sun with immense brilliance; Vasiṣṭha, who was rich in excellent teachings; and Viśvāmitra, who was a treasure house of asceticism (tapas).
एषामेव प्रभावेन ज्ञानयुक्तिं परामिमाम् ।
श्रुतवन्तो वयं सर्वे भ्रान्तिसंरम्भनाशिनीम् ॥ ६३ ॥
eṣāmeva prabhāvena jñānayuktiṃ parāmimām ,
śrutavanto vayaṃ sarve bhrāntisaṃrambhanāśinīm 63
63. eṣām eva prabhāvena jñānayuktim parām imām
śrutavantaḥ vayam sarve bhrāntisaṃrambhanāśinīm
63. eṣām eva prabhāvena vayam sarve bhrāntisaṃrambhanāśinīm
parām imām jñānayuktim śrutavantaḥ
63. By the very influence of these (sages), all of us have heard this supreme method of knowledge (jñāna), which destroys the agitation of delusion.
श्रीवाल्मीकिरुवाच ।
इत्युक्त्वा गगनात्सिद्धा भूयः पुष्पाणि चिक्षिपुः ।
सभायामथ तूष्णीं च तस्थुर्मुदितचेतसः ॥ ६४ ॥
śrīvālmīkiruvāca ,
ityuktvā gaganātsiddhā bhūyaḥ puṣpāṇi cikṣipuḥ ,
sabhāyāmatha tūṣṇīṃ ca tasthurmuditacetasaḥ 64
64. śrīvālmīkiḥ uvāca iti uktvā gaganāt siddhāḥ bhūyaḥ puṣpāṇi
cikṣipuḥ sabhāyām atha tūṣṇīm ca tasthuḥ muditacetasaḥ
64. śrīvālmīkiḥ uvāca iti uktvā siddhāḥ gaganāt bhūyaḥ puṣpāṇi
cikṣipuḥ atha ca sabhāyām muditacetasaḥ tasthuḥ tūṣṇīm
64. Śrī Vālmīki said: Having spoken thus, the perfected beings (siddhas) again showered flowers from the sky. Then, with joyful hearts, they remained silent in the assembly.
नभश्चरा धरणिचरा मुनीश्वरा महर्षयो विबुधगणा द्विजा नृपाः ।
अपूजयन्निति जनमोजसैव ते गिरोच्चया सह कुसुमार्घ्यदानया ॥ ६६ ॥
nabhaścarā dharaṇicarā munīśvarā maharṣayo vibudhagaṇā dvijā nṛpāḥ ,
apūjayanniti janamojasaiva te giroccayā saha kusumārghyadānayā 66
66. nabhaḥcarāḥ dharaṇicarāḥ munīśvarāḥ
maharṣayaḥ vibudhagaṇāḥ dvijāḥ
nṛpāḥ apūjayan iti janam ojasā eva
te giruccayā saha kusumārgryadānayā
66. nabhaḥcarāḥ dharaṇicarāḥ munīśvarāḥ
maharṣayaḥ vibudhagaṇāḥ dvijāḥ
nṛpāḥ te iti janam ojasā eva giruccayā
saha kusumārgryadānayā apūjayan
66. Sky-dwellers, earth-dwellers, great sages, great seers, groups of enlightened ones (gods), Brahmins (dvijas), and kings - they thus honored the multitude (of people) with their very own power, with loud pronouncements, and with the offering of flowers and ceremonial water (arghya).