Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-4, chapter-13

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
काल उवाच ।
एतासां भूतजातीनामूर्मीणामिव सागरात् ।
विविधानां विचित्राणां लतानामिव माधवे ॥ १ ॥
kāla uvāca ,
etāsāṃ bhūtajātīnāmūrmīṇāmiva sāgarāt ,
vividhānāṃ vicitrāṇāṃ latānāmiva mādhave 1
1. kālaḥ uvāca etāsām bhūtajātīnām ūrmīṇām iva
sāgarāt vividhānām vicitrāṇām latānām iva mādhave
1. kālaḥ uvāca etāsām bhūtajātīnām ūrmīṇām iva
sāgarāt vividhānām vicitrāṇām latānām iva mādhave
1. Time said: Of these various and wonderful kinds of beings, like waves from the ocean, or like creepers in the springtime...
भव्या जितमनोमोहा दृष्टलोकपरावराः ।
जीवन्मुक्ता भ्रमन्तीह यक्षगन्धर्वकिंनराः ॥ २ ॥
bhavyā jitamanomohā dṛṣṭalokaparāvarāḥ ,
jīvanmuktā bhramantīha yakṣagandharvakiṃnarāḥ 2
2. bhavyāḥ jitamanomohāḥ dṛṣṭalokaparāvarāḥ
jīvanmuktāḥ bhramanti iha yakṣagandharvakiṃnarāḥ
2. bhavyāḥ jitamanomohāḥ dṛṣṭalokaparāvarāḥ
jīvanmuktāḥ yakṣagandharvakiṃnarāḥ iha bhramanti
2. Noble beings, who have conquered the mind's delusion and perceived the higher and lower worlds, wander here as living liberated ones (jīvanmukta). Also, Yakshas, Gandharvas, and Kinnaras wander here.
अन्ये तु काष्ठकुड्याभा मूढाः स्थावरजगमाः ।
अपरे क्षीणमोहास्ते किं तेषां प्रविचार्यते ॥ ३ ॥
anye tu kāṣṭhakuḍyābhā mūḍhāḥ sthāvarajagamāḥ ,
apare kṣīṇamohāste kiṃ teṣāṃ pravicāryate 3
3. anye tu kāṣṭhakuḍyābhāḥ mūḍhāḥ sthāvarajaṅgamāḥ
apare kṣīṇamohāḥ te kim teṣām pravicāryate
3. anye tu mūḍhāḥ kāṣṭhakuḍyābhāḥ sthāvarajaṅgamāḥ
apare kṣīṇamohāḥ teṣām kim pravicāryate
3. But others are deluded, appearing like wood or walls, both stationary and moving. Still others are those whose delusion is exhausted; what needs to be pondered concerning them?
लोके प्रबुध्यमानानां भूतानामात्मसिद्धये ।
विहरन्तीह शास्त्राणि कल्पितान्युदितात्मभिः ॥ ४ ॥
loke prabudhyamānānāṃ bhūtānāmātmasiddhaye ,
viharantīha śāstrāṇi kalpitānyuditātmabhiḥ 4
4. loke prabudhyamānānām bhūtānām ātmasiddhaye
viharanti iha śāstrāṇi kalpitāni uditātmabhiḥ
4. loke prabudhyamānānām bhūtānām ātmasiddhaye
uditātmabhiḥ kalpitāni śāstrāṇi iha viharanti
4. In this world, for the self-realization (ātmasiddhi) of awakening beings, scriptures (śāstra) composed by those whose self (ātman) has risen (i.e., by enlightened ones) are present here.
संप्रबुद्धाशया ये तु दुष्कृतानां परिक्षये ।
तेषां शास्त्रविचारेषु निर्मला धीः प्रवर्तते ॥ ५ ॥
saṃprabuddhāśayā ye tu duṣkṛtānāṃ parikṣaye ,
teṣāṃ śāstravicāreṣu nirmalā dhīḥ pravartate 5
5. saṃprabuddhāśayāḥ ye tu duṣkṛtānām parikṣaye
teṣām śāstravicāreṣu nirmalā dhīḥ pravartate
5. Indeed, for those whose intentions have become fully awakened upon the complete destruction of their wrongdoings, a pure intellect engages in scriptural deliberations.
अक्षीयमाणं हि मनो मोहायैव न सिद्धये ।
नीहार इव संछाद्य वेताल इव वल्गति ॥ ७ ॥
akṣīyamāṇaṃ hi mano mohāyaiva na siddhaye ,
nīhāra iva saṃchādya vetāla iva valgati 7
7. akṣīyamāṇam hi manaḥ mohāya eva na siddhaye
nīhāraḥ iva saṃchādya vetālaḥ iva valgati
7. Indeed, the mind, if it does not diminish, leads only to delusion, not to spiritual accomplishment. Like mist, it completely covers [the truth], and like a vetāla (vampire-like demon), it roams restlessly.
सर्वेषामेव देहानां सुखदुःखार्थभाजनम् ।
शरीरं मन एवेह नतु मांसमयं मुने ॥ ८ ॥
sarveṣāmeva dehānāṃ sukhaduḥkhārthabhājanam ,
śarīraṃ mana eveha natu māṃsamayaṃ mune 8
8. sarveṣām eva dehānām sukhaduḥkhārthabhājanam
śarīram manaḥ eva iha na tu māṃsamayam mune
8. O sage, the body that serves as the vessel for pleasure, pain, and purpose for all living beings is indeed the mind itself here, and not merely one composed of flesh.
योऽयं मांसास्थिसंघातो दृश्यते पाञ्चभौतिकः ।
मनोविकल्पनं विद्धि न देहः परमार्थतः ॥ ९ ॥
yo'yaṃ māṃsāsthisaṃghāto dṛśyate pāñcabhautikaḥ ,
manovikalpanaṃ viddhi na dehaḥ paramārthataḥ 9
9. yaḥ ayam māṃsāsthisaṃghātaḥ dṛśyate pāñcabhautikaḥ
manovikalpanam viddhi na dehaḥ paramārthataḥ
9. This aggregate of flesh and bones, which appears to be composed of the five elements, know it to be an imagination of the mind, and not the body in ultimate reality.
मनःशरीरेण तव पुत्रोऽयं कृतवान्मुने ।
तदेव प्राप्तवानाशु वयं नात्रापराधिनः ॥ १० ॥
manaḥśarīreṇa tava putro'yaṃ kṛtavānmune ,
tadeva prāptavānāśu vayaṃ nātrāparādhinaḥ 10
10. manaḥśarīreṇa tava putraḥ ayam kṛtavān mune
tat eva prāptavān āśu vayam na atra aparādhinaḥ
10. mune tava ayam putraḥ manaḥśarīreṇa kṛtavān
tat eva āśu prāptavān vayam atra aparādhinaḥ na
10. O sage, your son himself acted with his mind and body, and he quickly received the consequence of that action. We are not at fault in this matter.
स्वया वासनया लोको यद्यत्कर्म करोति यः ।
स तथैव तदाप्नोति नेतरस्येह कर्तृता ॥ ११ ॥
svayā vāsanayā loko yadyatkarma karoti yaḥ ,
sa tathaiva tadāpnoti netarasyeha kartṛtā 11
11. svayā vāsanayā lokaḥ yat yat karma karoti yaḥ
sa tathā eva tat āpnoti na itarasya iha kartṛtā
11. yaḥ lokaḥ svayā vāsanayā yat yat karma karoti
sa tathā eva tat āpnoti iha itarasya kartṛtā na
11. Whatever action a person (loka) performs driven by their own inherent tendencies (vāsanā), they obtain precisely that same result. No one else's agency (kartṛtā) is at play here.
स्वानुसंहितमन्तर्यन्मनोवासनया स्वया ।
को नाम भुवनेशोऽस्ति तत्कर्तुं यस्य शक्तता ॥ १२ ॥
svānusaṃhitamantaryanmanovāsanayā svayā ,
ko nāma bhuvaneśo'sti tatkartuṃ yasya śaktatā 12
12. svānusahitam antar yat manovāsanayā svayā kaḥ
nāma bhuvaneśaḥ asti tat kartum yasya śaktatā
12. svayā manovāsanayā yat antar svānusahitam tat
kartum yasya śaktatā asti kaḥ nāma bhuvaneśaḥ
12. Who, by name, is that lord of the world (bhuvaneśa) who possesses the power to manifest that which one has conceived internally through one's own mental impressions (vāsanā)?
ये सर्गा नरकाभोगा या जन्ममरणैषणाः ।
स्वप्नमनोमननेनेदं स निष्पन्दोऽपि दुःखदः ॥ १३ ॥
ye sargā narakābhogā yā janmamaraṇaiṣaṇāḥ ,
svapnamanomananenedaṃ sa niṣpando'pi duḥkhadaḥ 13
13. ye sargāḥ narakābhogāḥ yāḥ janmamaraṇaiṣaṇāḥ
svapnamanomananena idam sa niṣpandaḥ api duḥkhadaḥ
13. ye narakābhogāḥ sargāḥ yāḥ janmamaraṇaiṣaṇāḥ idam
svapnamanomananena sa niṣpandaḥ api duḥkhadaḥ
13. Those creations (sarga) that are experiences resembling hell, and those desires (eṣaṇā) for birth and death - even the unmoving (niṣpanda) self becomes a source of sorrow through mental contemplation (manana) as in a dream.
बहुनात्र किमुक्तेन शब्दसंग्रहकारिणा ।
उत्तिष्ठ भगवन्यामो यत्र ते तनयः स्थितः ॥ १४ ॥
bahunātra kimuktena śabdasaṃgrahakāriṇā ,
uttiṣṭha bhagavanyāmo yatra te tanayaḥ sthitaḥ 14
14. bahunā atra kim uktena śabdasaṅgrahakāriṇā
uttiṣṭha bhagavan yāmaḥ yatra te tanayaḥ sthitaḥ
14. bhagavan atra bahunā śabdasaṅgrahakāriṇā kim
uktena uttiṣṭha yatra te tanayaḥ sthitaḥ yāmaḥ
14. What is the point of saying much here with a mere collection of words? O revered one, let us arise and go to where your son is.
तत्प्राणपवनश्चित्तान्मुक्त इन्द्वंशुवत्फलम् ।
अवश्यायतया भूत्वा वीर्यं तेनान्तरास्थितः ॥ १६ ॥
tatprāṇapavanaścittānmukta indvaṃśuvatphalam ,
avaśyāyatayā bhūtvā vīryaṃ tenāntarāsthitaḥ 16
16. tat prāṇapavanaḥ cittāt muktaḥ indvaṃśuvat phalam
avaśyāyatayā bhūtvā vīryam tena antarāsthitaḥ
16. tat prāṇapavanaḥ cittāt indvaṃśuvat muktaḥ phalam (abhūt)
avaśyāyatayā bhūtvā tena vīryam antarāsthitaḥ (abhūt) ॥
16. That vital breath (prāṇa), released from the mind like a moonbeam, became an essence. Having taken on a dew-like form, it thus remained within as virility (vīrya).
इत्युक्त्वा भगवान्कालो हसन्निव जगद्गतिम् ।
हस्ताद्धस्तेन जग्राह भृगुमिन्दुमिवांशुमान् ॥ १७ ॥
ityuktvā bhagavānkālo hasanniva jagadgatim ,
hastāddhastena jagrāha bhṛgumindumivāṃśumān 17
17. iti uktvā bhagavān kālaḥ hasan iva jagadgatim
hastāt hastena jagrāha bhṛgum indum iva aṃśumān
17. bhagavān kālaḥ iti uktvā jagadgatim hasan iva,
aṃśumān indum iva,
bhṛgum hastāt hastena jagrāha ॥
17. Having thus spoken, divine Time (Kāla), as if laughing at the course of the world, grasped Bhrigu by the hand, just as the radiant sun (Aṃśumān) takes hold of the moon.
अहो नु चित्रा नियतेर्व्यवस्थेति वदंछनैः ।
भगवान्भृगुरुत्तस्थावुदयाद्रेर्यथा रविः ॥ १८ ॥
aho nu citrā niyatervyavastheti vadaṃchanaiḥ ,
bhagavānbhṛguruttasthāvudayādreryathā raviḥ 18
18. aho nu citrā niyateḥ vyavasthā iti vadan śanaiḥ
bhagavān bhṛguḥ uttasthau udayādreḥ yathā raviḥ
18. aho nu niyateḥ citrā vyavasthā iti śanaiḥ vadan
bhagavān bhṛguḥ raviḥ udayādreḥ yathā uttasthau ॥
18. "Oh, how wondrous is the arrangement of destiny (niyati)!" thus saying softly, divine Bhrigu arose just as the sun (ravi) rises from the Udayādri (rising mountain).
तेजोनिधी ह सममङ्ग समुत्थितौ तौ भातस्तदाम्बरतले सतमालजाले ।
तुल्योदयाविव नभस्यमले विहर्तुमभ्युत्थितौ सजलदौ सकलेन्दुसूर्यौ ॥ १९ ॥
tejonidhī ha samamaṅga samutthitau tau bhātastadāmbaratale satamālajāle ,
tulyodayāviva nabhasyamale vihartumabhyutthitau sajaladau sakalendusūryau 19
19. tejonidhī ha samam aṅga samutthitau tau
bhātaḥ tadā ambaratale satamālajāle
tulya udayau iva nabhasi amale vihartum
abhyutthitau sajaladau sakalendu sūryau
19. aṅga ha tejonidhī tau samam samutthitau tadā satamālajāle ambaratale bhātaḥ.
tau tulya udayau iva sajaladau sakalendu sūryau amale nabhasi vihartum abhyutthitau.
19. O dear one (Rāma), those two, repositories of splendor, having risen together, shone in that sky amidst the dense tamāla groves. They appeared like the full moon and the sun, rising simultaneously and ascending into the clear sky to wander with the clouds.
श्रीवाल्मीकिरुवाच ।
इत्युक्तवत्यथ मुनौ दिवसो जगाम सायतनाय विधयेऽस्तमिनो जगाम ।
स्नातुं सभा कृतनमस्करणा जगाम श्यामाक्षये रविकरैश्च सहाजगाम ॥ २० ॥
śrīvālmīkiruvāca ,
ityuktavatyatha munau divaso jagāma sāyatanāya vidhaye'stamino jagāma ,
snātuṃ sabhā kṛtanamaskaraṇā jagāma śyāmākṣaye ravikaraiśca sahājagāma 20
20. śrīvālmīkiḥ uvāca iti uktavati atha munau
divasaḥ jagāma sāyatanāya vidhaye astaminaḥ
jagāma snātum sabhā kṛtanamaskaraṇā
jagāma śyāmā kṣaye ravikeraiḥ ca saha ājagāma
20. śrīvālmīkiḥ uvāca.
atha munau iti uktavati,
divasaḥ jagāma.
astaminaḥ sāyatanāya vidhaye jagāma.
kṛtanamaskaraṇā sabhā snātum jagāma.
ca śyāmā kṣaye ravikeraiḥ saha ājagāma.
20. Śrī Vālmīki said: When the sage had thus spoken, the day came to an end. The setting sun departed for the evening rituals. The assembly, having offered salutations, went to bathe. And night arrived, at the close of day, accompanied by the lingering sunbeams.