Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-6, chapter-75

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
अथ तस्य गुरोर्वक्त्रादित्याकर्ण्य भगीरथः ।
मनस्याहितकर्तव्यः स्वव्यापारपरोऽभवत् ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
atha tasya gurorvaktrādityākarṇya bhagīrathaḥ ,
manasyāhitakartavyaḥ svavyāpāraparo'bhavat 1
1. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca | atha tasya
guroḥ vaktrāt iti ākarṇya
bhagīrathaḥ | manasi āhitakartavyaḥ
svavyāpāraparaḥ abhavat || 1 ||
1. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca atha bhagīrathaḥ tasya guroḥ vaktrāt
iti ākarṇya manasi āhitakartavyaḥ svavyāpāraparaḥ abhavat 1
1. Śrī Vasiṣṭha said: Then, having heard this from the mouth of that guru (teacher), Bhagīratha, with his duty firmly fixed in mind, became engrossed in his own affairs.
ततः कतिपयेष्वेव वासरेषु गतेषु सः ।
अग्निष्टोममखं चक्रे सर्वत्यागेकसिद्धये ॥ २ ॥
tataḥ katipayeṣveva vāsareṣu gateṣu saḥ ,
agniṣṭomamakhaṃ cakre sarvatyāgekasiddhaye 2
2. tataḥ katipayeṣu eva vāsareṣu gateṣu saḥ
agniṣṭomamakhaṃ cakre sarvatyāgaika-siddhaye
2. tataḥ katipayeṣu eva vāsareṣu gateṣu saḥ
sarvatyāgaika-siddhaye agniṣṭomamakhaṃ cakre
2. Then, after only a few days had passed, he performed the Agniṣṭoma sacrifice for the sole purpose of achieving complete renunciation.
गोभूम्यश्वहिरण्यादि ददौ धनमशेषतः ।
द्विजेभ्यो निजबन्धुभ्यो गुण्यगुण्यविचारयन् ॥ ३ ॥
gobhūmyaśvahiraṇyādi dadau dhanamaśeṣataḥ ,
dvijebhyo nijabandhubhyo guṇyaguṇyavicārayan 3
3. gobhūmyaśvahiranyādi dadau dhanam aśeṣataḥ
dvijebhyaḥ nijabandhubhyaḥ guṇyāguṇya-avicārayan
3. saḥ gobhūmyaśvahiranyādi dhanam aśeṣataḥ dadau
dvijebhyaḥ nijabandhubhyaḥ guṇyāguṇya-avicārayan
3. He gave away all his wealth - cows, land, horses, gold, and so forth - completely, to brahmins (dvija) and his own relatives, without distinguishing between the worthy and the unworthy.
दिवसत्रयमात्रेण सर्वमेव परित्यजन् ।
असुमात्रावशेषोऽसावासीद्राजा भगीरथः ॥ ४ ॥
divasatrayamātreṇa sarvameva parityajan ,
asumātrāvaśeṣo'sāvāsīdrājā bhagīrathaḥ 4
4. divasatrajamātreṇa sarvam eva parityajan
asu-mātrāvaśeṣaḥ asau āsīt rājā bhagīrathaḥ
4. asau rājā bhagīrathaḥ divasatrajamātreṇa
sarvam eva parityajan asu-mātrāvaśeṣaḥ āsīt
4. Abandoning everything in just three days, that King Bhagīratha was left with nothing but his life breath.
अथ सर्वार्थरिक्तं तत्खिन्नप्रकृतिपौरकम् ।
सीमान्तिने तृणमिव राज्यं स्वमरये ददौ ॥ ५ ॥
atha sarvārthariktaṃ tatkhinnaprakṛtipaurakam ,
sīmāntine tṛṇamiva rājyaṃ svamaraye dadau 5
5. atha sarvārthariktaṃ tat khinna-prakṛti-paurakam
sīmāntine tṛṇam iva rājyaṃ svam araye dadau
5. atha saḥ sarvārthariktaṃ khinna-prakṛti-paurakam
svam rājyaṃ tṛṇam iva sīmāntine araye dadau
5. Then he gave his own kingdom, which was now empty of all resources and had sorrowful subjects and citizens, to his enemy on the border as if it were a blade of grass.
आक्रान्ते द्विषता राज्ये मुनिः सद्मनि मण्डले ।
अधोवासोवशेषोऽसौ निर्जगाम स्वमण्डलात् ॥ ६ ॥
ākrānte dviṣatā rājye muniḥ sadmani maṇḍale ,
adhovāsovaśeṣo'sau nirjagāma svamaṇḍalāt 6
6. ākrānte dviṣatā rājye muniḥ sadmani maṇḍale
adhovāsāvaśeṣaḥ asau nirjagāma svamaṇḍalāt
6. dviṣatā rājye ākrānte sadmani maṇḍale asau
adhovāsāvaśeṣaḥ muniḥ svamaṇḍalāt nirjagāma
6. When his kingdom was overrun by an enemy, that sage, left with only his lower garment in his dwelling within his territory, departed from his own region.
यत्र न ज्ञायते नाम्ना यत्र न ज्ञायते मुखात् ।
तत्र ग्रामेष्वरण्येषु दूरेषूवास धैर्यवान् ॥ ७ ॥
yatra na jñāyate nāmnā yatra na jñāyate mukhāt ,
tatra grāmeṣvaraṇyeṣu dūreṣūvāsa dhairyavān 7
7. yatra na jñāyate nāmnā yatra na jñāyate mukhāt
tatra grāmeṣu araṇyeṣu dūreṣu uvāsa dhairyavān
7. dhairyavān yatra nāmnā na jñāyate yatra mukhāt
na jñāyate tatra grāmeṣu araṇyeṣu dūreṣu uvāsa
7. Where he was not known by name, and where he was not recognized by face, there, in villages, in forests, and in distant places, the steadfast one (dhairyavān) lived.
इत्यल्पेनैव कालेन प्रशान्तसकलैषणः ।
परमेण शमेनासावाप विश्रान्तिमात्मनि ॥ ८ ॥
ityalpenaiva kālena praśāntasakalaiṣaṇaḥ ,
parameṇa śamenāsāvāpa viśrāntimātmani 8
8. iti alpena eva kālena praśāntasakalaiṣaṇaḥ
parameṇa śamena asau āpa viśrāntim ātmani
8. iti alpena eva kālena praśāntasakalaiṣaṇaḥ
asau parameṇa śamena ātmani viśrāntim āpa
8. Thus, in a very short time, with all desires completely calmed, that one attained ultimate peace (viśrānti) within his self (ātman) through supreme tranquility.
भ्रमन्द्वीपानि भूपीठे कदाचित्कालयोगतः ।
अवशः शत्रुणाक्रान्तं स्वमेव प्राप तत्पुरम् ॥ ९ ॥
bhramandvīpāni bhūpīṭhe kadācitkālayogataḥ ,
avaśaḥ śatruṇākrāntaṃ svameva prāpa tatpuram 9
9. bhraman dvīpāni bhūpīṭhe kadācit kālayogataḥ
avaśaḥ śatruṇā ākrāntam svam eva prāpa tatpuram
9. bhūpīṭhe dvīpāni bhraman kadācit kālayogataḥ
avaśaḥ svam śatruṇā ākrāntam tatpuram eva prāpa
9. Wandering across various lands (dvīpāni) on the earth's surface, he, helpless, by a turn of fate, eventually reached his own city (puram), which had been overrun by the enemy.
नानागारांश्च तत्रासौ प्रवाहपतितांश्च तान् ।
पौरांश्च मन्त्रिणश्चैव शमी भिक्षामयाचत ॥ १० ॥
nānāgārāṃśca tatrāsau pravāhapatitāṃśca tān ,
paurāṃśca mantriṇaścaiva śamī bhikṣāmayācata 10
10. nānāgārān ca tatra asau pravāhapatitān ca tān
paurān ca mantriṇaḥ ca eva śamī bhikṣām ayācata
10. asau śamī tatra nānāgārān ca tān pravāhapatitān
ca paurān ca mantriṇaḥ ca eva bhikṣām ayācata
10. There, the ascetic Śamī begged for alms from various houses, and from those who had fallen into misfortune, as well as from the citizens and ministers.
विविदुस्ते नृपं पौरा मन्त्रिणश्च भगीरथम् ।
पूजयामासुरथ तं सविषादाः सपर्यया ॥ ११ ॥
vividuste nṛpaṃ paurā mantriṇaśca bhagīratham ,
pūjayāmāsuratha taṃ saviṣādāḥ saparyayā 11
11. vividuḥ te nṛpam paurāḥ mantriṇaḥ ca bhagīratham
pūjayāmāsuḥ atha tam saviṣādāḥ saparyayā
11. paurāḥ ca mantriṇaḥ te nṛpam bhagīratham
vividuḥ atha saviṣādāḥ tam saparyayā pūjayāmāsuḥ
11. The citizens and ministers recognized him as King Bhagiratha. Then, filled with sorrow, they honored him with offerings of reverence.
प्रभो राज्यं गृहाणेति प्रार्थितोऽप्यरिणा मुनिः ।
नादत्तेऽनादृताशेषस्तृणमप्यशनादृते ॥ १२ ॥
prabho rājyaṃ gṛhāṇeti prārthito'pyariṇā muniḥ ,
nādatte'nādṛtāśeṣastṛṇamapyaśanādṛte 12
12. prabho rājyam gṛhāṇa iti prārthitaḥ api nṛpeṇa
saḥ na ādatte anādṛtāśeṣaḥ tṛṇam api aśanāt ṛte
12. prabho rājyam gṛhāṇa iti nṛpeṇa prārthitaḥ api
saḥ anādṛtāśeṣaḥ na ādatte aśanāt ṛte tṛṇam api
12. "O Lord, accept the kingdom!" Even though he was thus entreated by the ruler, the ascetic, who had rejected all else, would not accept it; he would not take even a blade of grass except for food.
कतिचिद्दिवसांस्तत्र नीत्वाऽन्यत्र जगाम सः ।
भगीरथोऽयं हा कष्टमिति लोकेन शोचितः ॥ १३ ॥
katiciddivasāṃstatra nītvā'nyatra jagāma saḥ ,
bhagīratho'yaṃ hā kaṣṭamiti lokena śocitaḥ 13
13. katicit divasān tatra nītvā anyatra jagāma saḥ
bhagīrathaḥ ayam hā kaṣṭam iti lokena śocitaḥ
13. saḥ tatra katicit divasān nītvā anyatra jagāma
ayam bhagīrathaḥ hā kaṣṭam iti lokena śocitaḥ
13. After spending a few days there, he departed for another place. The people lamented, exclaiming, 'Alas, this is Bhagiratha! What a misfortune!'
अथान्यत्रोपशान्तात्मा परिविश्रान्तधीः सुखी ।
आत्मारामं कदाचित्तु स प्राप त्रितलं गुरुम् ॥ १४ ॥
athānyatropaśāntātmā pariviśrāntadhīḥ sukhī ,
ātmārāmaṃ kadācittu sa prāpa tritalaṃ gurum 14
14. atha anyatra upaśānta-ātmā pariviśrānta-dhīḥ sukhī
ātmārāmam kadācit tu saḥ prāpa tritalam gurum
14. atha anyatra upaśānta-ātmā pariviśrānta-dhīḥ sukhī
saḥ kadācit tu ātmārāmam tritalam gurum prāpa
14. Then, elsewhere, with a tranquil mind (ātman), his intellect completely at peace, and feeling blissful, he once indeed met his guru, Tritala, who was self-content.
स्वमेव स्वागतं कृत्वा तेन सार्धं भगीरथः ।
कंचित्कालमुवासाद्रौ वने ग्रामे पुरे जने ॥ १५ ॥
svameva svāgataṃ kṛtvā tena sārdhaṃ bhagīrathaḥ ,
kaṃcitkālamuvāsādrau vane grāme pure jane 15
15. svam eva svāgatam kṛtvā tena sārdham bhagīrathaḥ
kañcit kālam uvāsa adrau vane grāme pure jane
15. bhagīrathaḥ svam eva svāgatam kṛtvā tena sārdham
kañcit kālam adrau vane grāme pure jane uvāsa
15. Having extended a personal welcome, Bhāgīratha dwelt with him for some time, on a mountain, in a forest, in a village, in a city, and among people.
समतामुपयातौ तौ गुरुशिष्यौ समौ स्थितौ ।
कलयामासतुः स्वस्थौ विनोदं देहधारणम् ॥ १६ ॥
samatāmupayātau tau guruśiṣyau samau sthitau ,
kalayāmāsatuḥ svasthau vinodaṃ dehadhāraṇam 16
16. samatām upayātau tau guru-śiṣyau samau sthitau
kalayāmāsatuḥ svasthau vinodam deha-dhāraṇam
16. tau guru-śiṣyau samatām upayātau samau sthitau
svasthau deha-dhāraṇam vinodam kalayāmāsatuḥ
16. Those two, the guru and the disciple, having achieved a state of equality and remaining balanced, considered the act of maintaining the body as mere amusement.
किमयं धार्यते देहः किं वानेनोज्झितेन नः ।
यथाक्रमं यथाचारं तिष्ठत्वेष यथास्थितम् ॥ १७ ॥
kimayaṃ dhāryate dehaḥ kiṃ vānenojjhitena naḥ ,
yathākramaṃ yathācāraṃ tiṣṭhatveṣa yathāsthitam 17
17. kim ayam dhāryate dehaḥ kim vā anena ujjhitena naḥ
yathākramam yathācāram tiṣṭhatu eṣaḥ yathāsthitam
17. kim ayam dehaḥ dhāryate? vā anena ujjhitena naḥ kim?
eṣaḥ yathāsthitam yathākramam yathācāram tiṣṭhatu
17. Why should this body be maintained? And what advantage would we gain by abandoning it? Let it simply remain as it is, following its natural order and usual custom.
इति निश्चित्य तिष्ठन्तौ तौ वनाद्वनगामिनौ ।
अनानन्दं परानन्दं नासुखं न च मध्यमम् ॥ १८ ॥
iti niścitya tiṣṭhantau tau vanādvanagāminau ,
anānandaṃ parānandaṃ nāsukhaṃ na ca madhyamam 18
18. iti niścitya tiṣṭhantau tau vanāt vanagāminau
anānandam parānandam na asukham na ca madhyamam
18. tau vanāt vanagāminau iti niścitya tiṣṭhantau
anānandam parānandam na asukham na ca madhyamam
18. Having thus determined, those two, wandering from forest to forest, remained in a state that was neither ordinary joy nor sorrow, neither unhappiness nor mediocrity, (but instead) supreme bliss (parānanda).
धनानि वाजिविभवाद्यैश्वर्यं चाष्टधोदितम् ।
सिद्धैरप्यर्पितं तुष्टैर्मेनाते जर्जरं तृणम् ॥ १९ ॥
dhanāni vājivibhavādyaiśvaryaṃ cāṣṭadhoditam ,
siddhairapyarpitaṃ tuṣṭairmenāte jarjaraṃ tṛṇam 19
19. dhanāni vājivibhavādyaiśvaryam ca aṣṭadhā uditam
siddhaiḥ api arpitam tuṣṭaiḥ menāte jarjaram tṛṇam
19. siddhaiḥ tuṣṭaiḥ api aṣṭadhā uditam dhanāni
vājivibhavādyaiśvaryam ca arpitam menāte jarjaram tṛṇam
19. Even wealth, horse-power, and other forms of sovereignty (aiśvaryam), declared to be eightfold, though offered by contented perfected beings (siddhas), those two considered as merely a withered blade of grass.
स्वकर्मणैव देहोऽयं यावत्सत्त्वमनिच्छया ।
धारणीय इति स्वेन कर्मणैवाथ तस्थतुः ॥ २० ॥
svakarmaṇaiva deho'yaṃ yāvatsattvamanicchayā ,
dhāraṇīya iti svena karmaṇaivātha tasthatuḥ 20
20. svakarmaṇā eva dehaḥ ayam yāvat sattvam anicchayā
dhāraṇīyaḥ iti svena karmaṇā eva atha tasthatuḥ
20. ayam dehaḥ yāvat sattvam anicchayā svakarmaṇā eva
dhāraṇīyaḥ iti atha svena karmaṇā eva tasthatuḥ
20. This body, as long as life (sattva) endures, should be maintained solely by one's own action (karma), without personal desire; thus having resolved, they both then abided by their own action (karma) alone.
अभिननन्दतुरागतमुत्तमौ निजसमाचरणक्रमजं मुनी ।
सुखमसौख्यमभीप्सितवर्जितौ समसमेऽतिसमौ शमिनौ स्वतः ॥ २१ ॥
abhinanandaturāgatamuttamau nijasamācaraṇakramajaṃ munī ,
sukhamasaukhyamabhīpsitavarjitau samasame'tisamau śaminau svataḥ 21
21. abhinandanatuḥ āgatam uttamau
nijasāmācaraṇakramajam munī
sukham asukham abhīpsitavarjitau
samasame atisamau śaminau svataḥ
21. uttamau munī śaminau abhīpsitavarjitau
samasame atisamau svataḥ
nijasāmācaraṇakramajam āgatam
sukham asukham abhinandanatuḥ
21. The two excellent sages (munī), tranquil (śaminau), free from all desired things (abhīpsitavarjitau), perfectly balanced and exceedingly even-minded (samasame atisamau), spontaneously welcomed the happiness (sukham) and freedom from unhappiness (asukham) that came to them, born of the sequence of their proper conduct (dharma).