Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-1, chapter-11

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
विश्वामित्र उवाच ।
एवं चेत्तन्महाप्राज्ञा भवन्तो रघुनन्दनम् ।
इहानयन्तु त्वरिता हरिणं हरिणा इव ॥ १ ॥
viśvāmitra uvāca ,
evaṃ cettanmahāprājñā bhavanto raghunandanam ,
ihānayantu tvaritā hariṇaṃ hariṇā iva 1
1. viśvāmitraḥ uvāca evam cet tat mahāprājñāḥ bhavantaḥ
raghunandanam iha ānayantu tvaritāḥ hariṇam hariṇāḥ iva
1. Viśvāmitra said: "If this is so, O greatly wise ones, then you should swiftly bring the delight of the Raghus (Rāma) here, just as deer (move swiftly)."
एष मोहो रघुपतेर्नापद्भ्यो न च रागतः ।
विवेकवैराग्यवतो बोध एव महोदयः ॥ २ ॥
eṣa moho raghupaternāpadbhyo na ca rāgataḥ ,
vivekavairāgyavato bodha eva mahodayaḥ 2
2. eṣaḥ mohaḥ raghupateḥ na āpadbhyaḥ na ca rāgataḥ
viveka-vairāgyavataḥ bodhaḥ eva mahodayaḥ
2. This delusion (moha) of Rāma (raghupati) is neither from calamities nor from attachment (rāga). For one who possesses discernment (viveka) and dispassion (vairāgya), this awakening (bodha) itself is a great blessing.
इहायातु क्षणाद्राम इह चैव वयं क्षणात् ।
मोहं तस्यापनेष्यामो मारुतोऽद्रेर्घनं यथा ॥ ३ ॥
ihāyātu kṣaṇādrāma iha caiva vayaṃ kṣaṇāt ,
mohaṃ tasyāpaneṣyāmo māruto'drerghanaṃ yathā 3
3. iha āyātu kṣaṇāt rāmaḥ iha ca eva vayam kṣaṇāt
moham tasya apaneṣyāmaḥ mārutaḥ adreḥ ghanam yathā
3. Let Rāma come here instantly. And we ourselves shall also instantly remove his delusion (moha) here, just as the wind (māruta) clears a cloud from a mountain.
एतस्मिन्मार्जिते युक्त्या मोहे स रघुनन्दनः ।
विश्रान्तिमेष्यति पदे तस्मिन्वयमिवोत्तमे ॥ ४ ॥
etasminmārjite yuktyā mohe sa raghunandanaḥ ,
viśrāntimeṣyati pade tasminvayamivottame 4
4. etasmin mārjite yuktyā mohe saḥ raghunandanaḥ
viśrāntim eṣyati pade tasmin vayam iva uttame
4. O scion of Raghu, when this delusion (moha) is dispelled by proper reasoning, he will attain tranquility in that supreme state, just as we have.
सत्यतां मुदितां प्रज्ञां विश्रान्तिमपतापताम् ।
पीनतां वरवर्णत्वं पीतामृत इवैष्यति ॥ ५ ॥
satyatāṃ muditāṃ prajñāṃ viśrāntimapatāpatām ,
pīnatāṃ varavarṇatvaṃ pītāmṛta ivaiṣyati 5
5. satyatām muditām prajñām viśrāntim apatāpatām
pīnatām varavarṇatvam pīta-amṛtaḥ iva eṣyati
5. He will attain truthfulness, joy, wisdom (prajñā), tranquility, freedom from distress, vitality, and an excellent complexion, just like one who has drunk nectar.
निजां च प्रकृतामेव व्यवहारपरम्पराम् ।
परिपूर्णमना मान्य आचरिष्यत्यखण्डितम् ॥ ६ ॥
nijāṃ ca prakṛtāmeva vyavahāraparamparām ,
paripūrṇamanā mānya ācariṣyatyakhaṇḍitam 6
6. nijām ca prakṛtām eva vyavahāraparamparām
paripūrṇamanāḥ mānyaḥ ācariṣyati akhaṇḍitam
6. And with a completely contented mind, highly regarded, he will indeed flawlessly observe his own natural and customary conduct.
भविष्यति महासत्त्वो ज्ञातलोकपरावरः ।
सुखदुःखदशाहीनः समलोष्टाश्मकाञ्चनः ॥ ७ ॥
bhaviṣyati mahāsattvo jñātalokaparāvaraḥ ,
sukhaduḥkhadaśāhīnaḥ samaloṣṭāśmakāñcanaḥ 7
7. bhaviṣyati mahāsattvaḥ jñāta-loka-para-avaraḥ
sukha-duḥkha-daśā-hīnaḥ sama-loṣṭa-aśma-kāñcanaḥ
7. He will become great-souled, one who understands the higher and lower aspects of existence, free from the conditions of pleasure and pain, and one who regards clods of earth, stones, and gold with equanimity.
इत्युक्ते मुनिनाथेन राजा संपूर्णमानसः ।
प्राहिणोद्राममानेतुं भूयो दूतपरम्पराम् ॥ ८ ॥
ityukte munināthena rājā saṃpūrṇamānasaḥ ,
prāhiṇodrāmamānetuṃ bhūyo dūtaparamparām 8
8. iti ukte munināthena rājā saṃpūrṇamānasaḥ
prāhiṇot rāmam ānetum bhūyaḥ dūtaparampārām
8. After the sage's master (Viśvāmitra) had spoken thus, the king, his heart filled with satisfaction, again dispatched a series of messengers to bring Rāma.
एतावताथ कालेन रामो निजगृहासनात् ।
पितुः सकाशमागन्तुमुत्थितोऽर्क इवाचलात् ॥ ९ ॥
etāvatātha kālena rāmo nijagṛhāsanāt ,
pituḥ sakāśamāgantumutthito'rka ivācalāt 9
9. etāvatā atha kālena rāmaḥ nijagṛhāsanāt pituḥ
sakāśam āgantum utthitaḥ arkaḥ iva acalāt
9. By this time, Rāma, rising from his seat in his own home to come into the presence of his father, was like the sun rising from a mountain.
वृतः कतिपयैर्भृत्यैर्भ्रातृभ्यां च जगाम ह ।
तत्पुण्यं स्वपितुः स्थानं स्वर्गं सुरपतेरिव ॥ १० ॥
vṛtaḥ katipayairbhṛtyairbhrātṛbhyāṃ ca jagāma ha ,
tatpuṇyaṃ svapituḥ sthānaṃ svargaṃ surapateriva 10
10. vṛtaḥ katipayaiḥ bhṛtyaiḥ bhrātṛbhyām ca jagāma ha
tat puṇyam svapituḥ sthānam svargam surapateḥ iva
10. Accompanied by a few servants and his two brothers, he indeed went to that sacred place of his own father, just as if it were the heaven of Indra, the lord of the gods.
दूरादेव ददर्शासौ रामो दशरथं तदा ।
वृतं राजसमूहेन देवौघेनेव वासवम् ॥ ११ ॥
dūrādeva dadarśāsau rāmo daśarathaṃ tadā ,
vṛtaṃ rājasamūhena devaugheneva vāsavam 11
11. dūrāt eva dadarśa asau rāmaḥ daśaratham tadā
vṛtam rājasamūhena devaoghena iva vāsavam
11. Then, from a distance, Rāma saw Daśaratha, surrounded by an assembly of kings, just as Indra (Vāsava) is surrounded by a host of gods.
वसिष्ठविश्वामित्राभ्यां सेवितं पार्श्वयोर्द्वयोः ।
सर्वशास्त्रार्थतज्ज्ञेन मन्त्रिवृन्देन मालितम् ॥ १२ ॥
vasiṣṭhaviśvāmitrābhyāṃ sevitaṃ pārśvayordvayoḥ ,
sarvaśāstrārthatajjñena mantrivṛndena mālitam 12
12. vasiṣṭhaviśvāmitrābhyām sevitaṃ pārśvayoḥ dvayoḥ
sarvaśāstrārthatajjñena mantrivṛndena mālitam
12. He was attended on both sides by Vaśiṣṭha and Viśvāmitra, and surrounded by a council of ministers who were experts in the meaning of all scriptures.
चारुचामरहस्ताभिः कान्ताभिः समुपासितम् ।
ककुब्भिरिव मूर्ताभिः संस्थिताभिर्यथोचितम् ॥ १३ ॥
cārucāmarahastābhiḥ kāntābhiḥ samupāsitam ,
kakubbhiriva mūrtābhiḥ saṃsthitābhiryathocitam 13
13. cārucamarahastābhiḥ kāntābhiḥ samupāsitam
kakubbhiḥ iva mūrtābhiḥ saṃsthitābhiḥ yathocitam
13. He was attended by charming ladies, each holding an elegant fly-whisk, standing appropriately as if they were the embodied directions (kakubh).
वसिष्ठविश्वामित्राद्यास्तथा दशरथादयः ।
ददृशू राघवं दूरादुपायान्तं गुहोपमम् ॥ १४ ॥
vasiṣṭhaviśvāmitrādyāstathā daśarathādayaḥ ,
dadṛśū rāghavaṃ dūrādupāyāntaṃ guhopamam 14
14. vasiṣṭhaviśvāmitrādyāḥ tathā daśarathādayaḥ
dadṛśuḥ rāghavaṃ dūrāt upāyāntam guhopamam
14. Vaśiṣṭha and Viśvāmitra, along with Daśaratha and others, saw Rāghava (Rāma) approaching from afar, who resembled Guha.
सत्त्वावष्टब्धगर्भेण शल्येनेव हिमाचलम् ।
श्रितं सकलसेव्येन गम्भीरेण स्फुटेन च ॥ १५ ॥
sattvāvaṣṭabdhagarbheṇa śalyeneva himācalam ,
śritaṃ sakalasevyena gambhīreṇa sphuṭena ca 15
15. sattvāvaṣṭabdhagarbheṇa śalyena iva himācalam
śritam sakalasevyena gambhīreṇa sphuṭena ca
15. He was supported by all venerable ones, by the profound, and by the clear, just as the Himālaya (himācala) is supported by a mountain peak whose core is firmly established in its intrinsic nature (sattva).
सौम्यं समं शुभाकारं विनयोदारमानसम् ।
कान्तोपशान्तवपुषं परस्यार्थस्य भाजनम् ॥ १६ ॥
saumyaṃ samaṃ śubhākāraṃ vinayodāramānasam ,
kāntopaśāntavapuṣaṃ parasyārthasya bhājanam 16
16. saumyam samam śubhākāram vinayodāramānasam
kāntopaśāntavapuṣam parasya arthasya bhājanam
16. Possessing a gentle, balanced, and auspicious form, he has a mind that is both humble and noble. His physique is attractive and tranquil, making him a worthy vessel for the highest purpose.
समुद्यद्यौवनारम्भं वृद्धोपशमशोभनम् ।
अनुद्विग्नमनानन्दं पूर्णप्रायमनोरथम् ॥ १७ ॥
samudyadyauvanārambhaṃ vṛddhopaśamaśobhanam ,
anudvignamanānandaṃ pūrṇaprāyamanoratham 17
17. samudyadyauvanārambham vṛddhopaśamaśobhanam
anudvignam anānandam pūrṇaprāyamanoratham
17. He is in the fresh beginning of youth, yet graced by the serenity of maturity. He is undisturbed and not excessively swayed by joy, having most of his aspirations nearly fulfilled.
विचारितजगद्यात्रं पवित्रगुणगोचरम् ।
महासत्त्वैकलोभेन गुणैरिव समाश्रितम् ॥ १८ ॥
vicāritajagadyātraṃ pavitraguṇagocaram ,
mahāsattvaikalobhena guṇairiva samāśritam 18
18. vicāritajagadyātrām pavitraguṇagocaram
mahāsattvaikalobhena guṇaiḥ iva samāśritam
18. He has contemplated the course of worldly existence and his sphere of influence is characterized by sacred virtues. He is, as it were, resorted to by virtues themselves, as if out of the sole desire of great beings (mahāsattva).
उदारमार्यमापूर्णमन्तःकरणकोटरम् ।
अविक्षुभितया वृत्त्या दर्शयन्तमनुत्तमम् ॥ १९ ॥
udāramāryamāpūrṇamantaḥkaraṇakoṭaram ,
avikṣubhitayā vṛttyā darśayantamanuttamam 19
19. udāram āryam āpūrṇam antaḥkaraṇakoṭaram
avikṣubhitayā vṛttyā darśayantam anuttamam
19. He displays an inner being (antaḥkaraṇa) that is noble, respectable, and fully endowed, maintaining an undisturbed disposition (vṛtti), making him unsurpassed.
एवङ्गुणगणाकीर्णो दूरादेव रघूद्वहः ।
परिमेयस्मिताच्छाच्छस्वहाराम्बरपल्लवः ॥ २० ॥
evaṅguṇagaṇākīrṇo dūrādeva raghūdvahaḥ ,
parimeyasmitācchācchasvahārāmbarapallavaḥ 20
20. evaṃ guṇagaṇa-ākīrṇaḥ dūrāt eva raghu-udvahaḥ
parimeya-smita-accha-accha-sva-hāra-ambara-pallavaḥ
20. Thus, endowed with hosts of virtues, Rama (Raghūdvahaḥ) was recognizable from afar, adorned with a gentle smile, brilliant radiance, his personal necklace, and delicate, new garments.
प्रणनाम चलच्चारुचूडामणिमरीचिना ।
शिरसा वसुधाकम्पलोलदेवाचलश्रिया ॥ २१ ॥
praṇanāma calaccārucūḍāmaṇimarīcinā ,
śirasā vasudhākampaloladevācalaśriyā 21
21. praṇanāma calat cāru cūḍāmaṇi-marīcinā
śirasā vasudhā-kampa-lola-deva-acala-śriyā
21. He bowed down with his head, whose moving and beautiful crest-jewel's rays resembled the splendor of the gods' mountain (Meru) swaying as if from an earthquake (vasudhākampa).
एवं मुनीन्द्रे ब्रुवति पितुः पादाभिवन्दनम् ।
कर्तुमभ्याजगामाथ रामः कमललोचनः ॥ २२ ॥
evaṃ munīndre bruvati pituḥ pādābhivandanam ,
kartumabhyājagāmātha rāmaḥ kamalalocanaḥ 22
22. evaṃ muni-indre bruvati pituḥ pāda-abhivandanam
kartum abhi-ā-jagāma atha rāmaḥ kamala-locanaḥ
22. While the chief of sages (munīndra) was speaking thus, then Rama (Rāmaḥ), the lotus-eyed, approached to perform obeisance to his father's feet.
प्रथमं पितरं पश्चान्मुनी मान्यैकमानितौ ।
ततो विप्रांस्ततो बन्धूंस्ततो गुरुगणान्सुहृत् ॥ २३ ॥
prathamaṃ pitaraṃ paścānmunī mānyaikamānitau ,
tato viprāṃstato bandhūṃstato gurugaṇānsuhṛt 23
23. prathamam pitaram paścāt munī mānya-eka-mānitau
tataḥ viprān tataḥ bandhūn tataḥ guru-gaṇān suhṛt
23. First, he honored his father, then the two sages (munī) who were singularly worthy of reverence. After that, he honored the Brahmins, then his relatives, then the groups of teachers, and finally his friends.
जग्राह च ततो दृष्ट्या मनाङ्मूर्ध्ना तथा गिरा ।
राजलोकेन विहितां तां प्रणामपरम्पराम् ॥ २४ ॥
jagrāha ca tato dṛṣṭyā manāṅmūrdhnā tathā girā ,
rājalokena vihitāṃ tāṃ praṇāmaparamparām 24
24. jagrāha ca tataḥ dṛṣṭyā manāk mūrdhnā tathā
girā rājalokena vihitām tām praṇāmaparamparām
24. Then, he accepted that series of salutations offered by the assembly of kings, acknowledging it slightly with his gaze, his head, and his words.
विहिताशीर्मुनिभ्यां तु रामः सुसममानसः ।
आससाद पितुः पुण्यं समीपं सुरसुन्दरः ॥ २५ ॥
vihitāśīrmunibhyāṃ tu rāmaḥ susamamānasaḥ ,
āsasāda pituḥ puṇyaṃ samīpaṃ surasundaraḥ 25
25. vihitāśīḥ munibhyām tu rāmaḥ susamamānasaḥ
āsasāda pituḥ puṇyam samīpam surasundaraḥ
25. Having received blessings from the two sages, Rama, whose mind was very tranquil and who was divinely beautiful, then approached the sacred presence of his father.
पादाभिवन्दनपरं तमथासौ महीपतिः ।
शिरस्यभ्यालिलिङ्गाशु चुचुम्ब च पुनःपुनः ॥ २६ ॥
pādābhivandanaparaṃ tamathāsau mahīpatiḥ ,
śirasyabhyāliliṅgāśu cucumba ca punaḥpunaḥ 26
26. pādābhivandanaparam tam atha asau mahīpatiḥ
śirasi abhyāliliṅga āśu cucumba ca punaḥpunaḥ
26. Then, the king (Daśaratha) quickly embraced him on the head, as he was intent on bowing at his feet, and kissed him repeatedly.
शत्रुघ्नं लक्ष्मणं चैव तथैव परवीरहा ।
आलिलिङ्ग घनस्नेहो राजहंसोऽम्बुजे यथा ॥ २७ ॥
śatrughnaṃ lakṣmaṇaṃ caiva tathaiva paravīrahā ,
āliliṅga ghanasneho rājahaṃso'mbuje yathā 27
27. śatrughnam lakṣmaṇam ca eva tathā eva paravīrahā
āliliṅga ghanasnehaḥ rājahamsaḥ ambuje yathā
27. And in the same manner, the destroyer of hostile heroes (paravīrahā), filled with profound affection, embraced Shatrughna and Lakshmana, just as a royal swan embraces a lotus.
उत्सङ्गे पुत्र तिष्ठेति वदत्यथ महीपतौ ।
भूमौ परिजनास्तीर्णे सोंऽशुकेऽथ न्यविक्षत ॥ २८ ॥
utsaṅge putra tiṣṭheti vadatyatha mahīpatau ,
bhūmau parijanāstīrṇe soṃ'śuke'tha nyavikṣata 28
28. utsaṅge putra tiṣṭha iti vadati atha mahīpatau
bhūmau parijanāstīrṇe saḥ aṃśuke atha nyavikṣata
28. When the king said, 'Son, sit in my lap,' thereupon, he sat down on a cloth that had been spread on the ground by his attendants.
राजोवाच ।
पुत्र प्राप्तविवेकस्त्वं कल्याणानां च भाजनम् ।
जडवज्जीर्णया बुद्ध्या खेदायात्मा न दीयताम् ॥ २९ ॥
rājovāca ,
putra prāptavivekastvaṃ kalyāṇānāṃ ca bhājanam ,
jaḍavajjīrṇayā buddhyā khedāyātmā na dīyatām 29
29. rājā uvāca putra prāptavivekaḥ tvam kalyāṇānām ca
bhājanam jaḍavat jīrṇayā buddhyā khedāya ātmā na dīyatām
29. The king said: 'Son, you have attained discernment and are a worthy recipient of auspiciousness. Do not, like a dullard, surrender your true self (ātman) to sorrow by means of a worn-out intellect (buddhi).'
वृद्धविप्रगुरुप्रोक्तं त्वादृशेनानुतिष्ठता ।
पदमासाद्यते पुण्यं न मोहमनुधावता ॥ ३० ॥
vṛddhavipraguruproktaṃ tvādṛśenānutiṣṭhatā ,
padamāsādyate puṇyaṃ na mohamanudhāvatā 30
30. vṛddhavipraguruproktam tvādṛśena anutiṣṭhatā
padam āsādyate puṇyam na moham anudhāvatā
30. A meritorious state is attained by one like you who steadfastly follows what has been taught by elderly Brahmins and spiritual teachers (guru), not by one who pursues delusion.
तावदेवाऽऽपदो दूरे तिष्ठन्ति परिपेलवाः ।
यावदेव न मोहस्य प्रसरः पुत्र दीयते ॥ ३१ ॥
tāvadevā''pado dūre tiṣṭhanti paripelavāḥ ,
yāvadeva na mohasya prasaraḥ putra dīyate 31
31. tāvat eva āpadaḥ dūre tiṣṭhanti paripelavāḥ
yāvat eva na mohasya prasaraḥ putra dīyate
31. My son, trivial misfortunes (āpadaḥ) indeed remain at a distance only as long as no opportunity for the spread of delusion is granted.
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
राजपुत्र महाबाहो शूरस्त्वं विजितास्त्वया ।
दुरुच्छेदा दुरारम्भा अप्यमी विषयारयः ॥ ३२ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
rājaputra mahābāho śūrastvaṃ vijitāstvayā ,
durucchedā durārambhā apyamī viṣayārayaḥ 32
32. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca rājaputra mahābāho śūraḥ tvam vijitāḥ
tvayā durucchedāḥ durārambhāḥ api amī viṣayārayaḥ
32. Shri Vasishtha said: 'O Prince, O mighty-armed one, you are brave, and though you have conquered them, these enemies, the sensory objects (viṣaya), are indeed difficult to eradicate and formidable to contend with.'
किमतज्ज्ञ इवाज्ञानां योग्ये व्यामोहसागरे ।
विनिमज्जसि कल्लोलबहुले जाड्यशालिनि ॥ ३३ ॥
kimatajjña ivājñānāṃ yogye vyāmohasāgare ,
vinimajjasi kallolabahule jāḍyaśālini 33
33. kim atatjñaḥ iva ajñānām yogye vyāmohasāgare
vinimajjasi kallolabahule jāḍyaśālini
33. Why do you, like one who is ignorant of the true nature (atatjña), sink into this ocean of delusion (vyāmoha) - which is fitting for the ignorant, full of many waves, and imbued with inertia?
विश्वामित्र उवाच चलन्नीलोत्पलव्यूहसमलोचनलोलताम् ।
ब्रूहि चेतःकृतां त्यक्त्वा हेतुना केन मुह्यसि ॥ ३४ ॥
viśvāmitra uvāca calannīlotpalavyūhasamalocanalolatām ,
brūhi cetaḥkṛtāṃ tyaktvā hetunā kena muhyasi 34
34. viśvāmitraḥ uvāca calannīlotpalavyūhasamalocanalolatām
brūhi cetaḥkṛtāṃ tyaktvā hetunā kena muhyasi
34. Vishwamitra said: 'Having cast aside this mind-generated restlessness (cetaḥkṛtā), which makes your eyes dart like a multitude of swaying blue lotuses, tell me, by what cause are you deluded (moha)?'
किंनिष्ठाः के च ते केन कियन्तः कारणेन ते ।
आधयः प्रविलुम्पन्ति मनो गेहमिवाखवः ॥ ३५ ॥
kiṃniṣṭhāḥ ke ca te kena kiyantaḥ kāraṇena te ,
ādhayaḥ pravilumpanti mano gehamivākhavaḥ 35
35. kiṃniṣṭhāḥ ke ca te kena kiyantaḥ kāraṇena te
ādhayaḥ pravilumpanti manaḥ geham iva ākhavaḥ
35. What is the basis of these mental anxieties (ādhi)? What are they? How numerous are they, and by what cause do they persist for you? These anxieties ravage your mind, just as mice destroy a house.
मन्ये नानुचितानां त्वमाधीनां पदमुत्तमम् ।
आपत्सु चाऽप्रयोज्यं ते निहीना अपि चाधयः ॥ ३६ ॥
manye nānucitānāṃ tvamādhīnāṃ padamuttamam ,
āpatsu cā'prayojyaṃ te nihīnā api cādhayaḥ 36
36. manye na anucitānām tvam ādhīnām padam uttamam
āpatsu ca aprayojyam te nihīnāḥ api ca ādhayaḥ
36. I believe that you are not the highest abode for inappropriate mental anxieties (ādhī). And even insignificant mental anxieties (ādhī) are ineffective for you during calamities.
यथाभिमतमाशु त्वं ब्रूहि प्राप्स्यसि चानघ ।
सर्वमेव पुनर्येन भेत्स्यन्ते त्वां तु नाधयः ॥ ३७ ॥
yathābhimatamāśu tvaṃ brūhi prāpsyasi cānagha ,
sarvameva punaryena bhetsyante tvāṃ tu nādhayaḥ 37
37. yathābhimatam āśu tvam brūhi prāpsyasi ca anagha
sarvam eva punar yena bhetsyante tvām tu na ādhayaḥ
37. O sinless one, quickly speak your desire, and you will achieve everything. Then, mental anxieties (ādhī) will certainly not trouble you again.
इत्युक्तमस्य सुमते रघुवंशकेतुराकर्ण्य वाक्यमुचितार्थविलासगर्भम् ।
तत्याज खेदमभिगर्जति वारिवाहे बर्ही यथा त्वनुमिताभिमतार्थसिद्धिः ॥ ३८ ॥
ityuktamasya sumate raghuvaṃśaketurākarṇya vākyamucitārthavilāsagarbham ,
tatyāja khedamabhigarjati vārivāhe barhī yathā tvanumitābhimatārthasiddhiḥ 38
38. iti uktam asya sumate raghuvaṃśaketuḥ
ākarṇya vākyam ucitārthavilāsagarbham
tatyāja khedam abhigarjati vārivāhe
barhī yathā tu anumitābhimatārthasiddhiḥ
38. Having heard his statement, which was full of appropriate meaning and charm, the wise scion of the Raghu dynasty (Rāma) - for whom the achievement of his desired purpose was thus inferred - abandoned his despondency, just as a peacock does when a cloud roars.