Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-2, chapter-15

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
संतोषो हि परं श्रेयः संतोषः सुखमुच्यते संतुष्टः परमभ्येति विश्राममरिसूदन ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
saṃtoṣo hi paraṃ śreyaḥ saṃtoṣaḥ sukhamucyate saṃtuṣṭaḥ paramabhyeti viśrāmamarisūdana 1
1. śrī vasiṣṭha uvāca | santoṣaḥ hi param śreyaḥ santoṣaḥ sukham
ucyate santuṣṭaḥ param abhyeti viśrāmam arisūdana || 1 ||
1. śrī vasiṣṭha uvāca he arisūdana,
santoṣaḥ hi param śreyaḥ santoṣaḥ sukham ucyate santuṣṭaḥ param viśrāmam abhyeti 1
1. Śrī Vasiṣṭha said: Contentment (santoṣa) is indeed the supreme good; contentment is declared to be happiness. A contented person attains ultimate tranquility (viśrāma), O destroyer of enemies.
संतोषैश्वर्यसुखिनां चिरविश्रान्तचेतसाम् ।
साम्राज्यमपि शान्तानां जरत्तृणलवायते ॥ २ ॥
saṃtoṣaiśvaryasukhināṃ ciraviśrāntacetasām ,
sāmrājyamapi śāntānāṃ jarattṛṇalavāyate 2
2. santoṣa aiśvarya sukhinām ciraviśrānta cetasām |
sāmrājyam api śāntānām jarat tṛṇa lavāyate || 2 ||
2. santoṣa aiśvarya sukhinām,
cira viśrānta cetasām,
śāntānām (janānām) sāmrājyam api jarat tṛṇa lavāyate 2
2. For those whose happiness comes from the wealth of contentment (santoṣa), and whose minds are perpetually at peace, even a vast empire seems like a withered blade of grass.
संतोषशालिनी बुद्धी राम संसारवृत्तिषु ।
विषमास्वप्यनुद्विग्ना न कदाचन हीयते ॥ ३ ॥
saṃtoṣaśālinī buddhī rāma saṃsāravṛttiṣu ,
viṣamāsvapyanudvignā na kadācana hīyate 3
3. santoṣa śālinī buddhiḥ rāma saṃsāra vṛttiṣu |
viṣamāsu api anudvignā na kadācana hīyate || 3 ||
3. rāma,
santoṣa śālinī anudvignā buddhiḥ,
viṣamāsu api saṃsāra vṛttiṣu,
na kadācana hīyate 3
3. O Rāma, an intellect (buddhi) adorned with contentment (santoṣa) remains undisturbed even amidst the difficult circumstances of worldly life (saṃsāra), and it never deteriorates.
संतोषामृतपानेन ये शान्तास्तृप्तिमागताः ।
भोगश्रीरतुला तेषामेषा प्रतिविषायते ॥ ४ ॥
saṃtoṣāmṛtapānena ye śāntāstṛptimāgatāḥ ,
bhogaśrīratulā teṣāmeṣā prativiṣāyate 4
4. santoṣa amṛta pānena ye śāntāḥ tṛptim āgatāḥ |
bhoga śrīḥ atulā teṣām eṣā prativiṣāyate || 4 ||
4. santoṣa amṛta pānena ye śāntāḥ tṛptim āgatāḥ,
teṣām eṣā atulā bhoga śrīḥ prativiṣāyate 4
4. Those tranquil individuals who have achieved ultimate satisfaction by partaking of the nectar of contentment (santoṣa), find that even unparalleled worldly pleasures (bhoga-śrī) become like poison to them.
न तथा सुखयन्त्येताः पीयूषरसवीचयः ।
यथातिमधुरास्वादः संतोषो दोषनाशनः ॥ ५ ॥
na tathā sukhayantyetāḥ pīyūṣarasavīcayaḥ ,
yathātimadhurāsvādaḥ saṃtoṣo doṣanāśanaḥ 5
5. na tathā sukhayanti etāḥ pīyūṣarasavīcayaḥ
yathā atimadhurāsvādaḥ santoṣaḥ doṣanāśanaḥ
5. pīyūṣarasavīcayaḥ etāḥ na tathā sukhayanti
yathā atimadhurāsvādaḥ doṣanāśanaḥ santoṣaḥ
5. Waves of nectar-juice do not bring as much happiness as the exceedingly sweet experience of contentment (santoṣa), which destroys all imperfections.
अप्राप्तवाञ्छामुत्सृज्य संप्राप्ते समतां गतः ।
अदृष्टखेदाखेदो यः स संतुष्ट इहोच्यते ॥ ६ ॥
aprāptavāñchāmutsṛjya saṃprāpte samatāṃ gataḥ ,
adṛṣṭakhedākhedo yaḥ sa saṃtuṣṭa ihocyate 6
6. aprāptavāñchām utsṛjya samprāpte samatām gataḥ
adṛṣṭakhedākhedaḥ yaḥ saḥ santuṣṭaḥ iha ucyate
6. yaḥ aprāptavāñchām utsṛjya samprāpte samatām
gataḥ adṛṣṭakhedākhedaḥ saḥ iha santuṣṭaḥ ucyate
6. One who has abandoned unfulfilled desires, who has achieved equanimity regarding what has been attained, and who experiences neither sorrow nor absence of sorrow, such a person is called contented here.
आत्मनात्मनि संतोषं यावद्याति न मानसम् ।
उद्भवन्त्यापदस्तावल्लता इव मनोबिलात् ॥ ७ ॥
ātmanātmani saṃtoṣaṃ yāvadyāti na mānasam ,
udbhavantyāpadastāvallatā iva manobilāt 7
7. ātmanā ātmani santoṣam yāvat yāti na mānasam
udbhavanti āpadaḥ tāvat latāḥ iva manobilāt
7. yāvat mānasam ātmanā ātmani santoṣam na yāti
tāvat āpadaḥ manobilāt latāḥ iva udbhavanti
7. As long as the mind does not achieve contentment (santoṣa) within the self (ātman), misfortunes will arise, just like creepers from a fissure in the mind.
संतोषशीतलं चेतः शुद्धविज्ञानदृष्टिभिः ।
भृशं विकासमायाति सूर्यांशुभिरिवाम्बुजम् ॥ ८ ॥
saṃtoṣaśītalaṃ cetaḥ śuddhavijñānadṛṣṭibhiḥ ,
bhṛśaṃ vikāsamāyāti sūryāṃśubhirivāmbujam 8
8. santoṣaśītalam cetaḥ śuddhavijñānadṛṣṭibhiḥ
bhṛśam vikāsam āyāti sūryāṃśubhiḥ iva ambujam
8. santoṣaśītalam cetaḥ śuddhavijñānadṛṣṭibhiḥ
bhṛśam vikāsam āyāti sūryāṃśubhiḥ iva ambujam
8. The mind (cetas), cooled by contentment (santoṣa), expands greatly through the vision of pure wisdom (vijñāna), just as a lotus blossoms by the sun's rays.
आशावैवश्यविवशे चित्ते संतोषवर्जिते ।
म्लाने वक्रमिवादर्शे न ज्ञानं प्रतिबिम्बति ॥ ९ ॥
āśāvaivaśyavivaśe citte saṃtoṣavarjite ,
mlāne vakramivādarśe na jñānaṃ pratibimbati 9
9. āśāvaivaśyavivaśe citte saṃtoṣavarjite mlāne
vakram iva ādarśe na jñānam pratibimbati
9. citte āśāvaivaśyavivaśe saṃtoṣavarjite mlāne
jñānam na pratibimbati iva vakram ādarśe
9. When the mind (citta) is overpowered by the helplessness of desires, devoid of contentment (saṃtoṣa), and withered, knowledge (jñāna) does not reflect in it, just as a crooked image appears in a mirror.
अज्ञानघनयामिन्या संकोचं न नराम्बुजम् ।
यात्यसावुदितो यस्य नित्यं संतोषभास्करः ॥ १० ॥
ajñānaghanayāminyā saṃkocaṃ na narāmbujam ,
yātyasāvudito yasya nityaṃ saṃtoṣabhāskaraḥ 10
10. ajñānaghanayāminyā saṃkocam na narāmbujam yāti
asau uditaḥ yasya nityam saṃtoṣabhāskaraḥ
10. yasya asau saṃtoṣabhāskaraḥ nityam uditaḥ
narāmbujam ajñānaghanayāminyā na saṃkocam yāti
10. The lotus-like human (nara) does not shrink (or wither) in the dense night of ignorance (ajñāna), provided that for him, the sun of contentment (saṃtoṣa) has always risen.
अकिंचनोऽप्यसौ जन्तुः साम्राज्यसुखमश्नुते ।
आधिव्याधिविनिर्मुक्तं संतुष्टं यस्य मानसम् ॥ ११ ॥
akiṃcano'pyasau jantuḥ sāmrājyasukhamaśnute ,
ādhivyādhivinirmuktaṃ saṃtuṣṭaṃ yasya mānasam 11
11. akiṃcanaḥ api asau jantuḥ sāmrājyasukham aśnute
ādhivyādhivinirmuktam saṃtuṣṭam yasya mānasam
11. asau jantuḥ akiṃcanaḥ api sāmrājyasukham aśnute
yasya mānasam ādhivyādhivinirmuktam saṃtuṣṭam
11. Even that being who possesses nothing (akiñcana) enjoys the happiness of an empire, if their mind (mānasa) is free from mental and physical afflictions and is contented (saṃtuṣṭa).
नाभिवाञ्छत्यसंप्राप्तं प्राप्तं भुंक्ते यथाक्रमम् ।
यः सुसौम्यसमाचारः संतुष्ट इति कथ्यते ॥ १२ ॥
nābhivāñchatyasaṃprāptaṃ prāptaṃ bhuṃkte yathākramam ,
yaḥ susaumyasamācāraḥ saṃtuṣṭa iti kathyate 12
12. na abhivāñchati asaṃprāptam prāptam bhuṅkte yathākramam
yaḥ susaumyasamācāraḥ saṃtuṣṭaḥ iti kathyate
12. yaḥ susaumyasamācāraḥ asaṃprāptam na abhivāñchati
prāptam yathākramam bhuṅkte saṃtuṣṭaḥ iti kathyate
12. One whose conduct is very gentle (susoumya), who does not intensely desire what has not been obtained, and who enjoys what has been obtained in due order, is called contented (saṃtuṣṭa).
संतुष्टिपरतृप्तस्य महतः पूर्णचेतसः ।
क्षीराब्धेरिव शुद्धस्य मुखे लक्ष्मीर्विराजते ॥ १३ ॥
saṃtuṣṭiparatṛptasya mahataḥ pūrṇacetasaḥ ,
kṣīrābdheriva śuddhasya mukhe lakṣmīrvirājate 13
13. saṃtuṣṭiparatyptasya mahataḥ pūrṇacetasaḥ
kṣīrābdheḥ iva śuddhasya mukhe lakṣmīḥ virājate
13. mahataḥ saṃtuṣṭiparatyptasya pūrṇacetasaḥ śuddhasya kṣīrābdheḥ iva,
mukhe lakṣmīḥ virājate
13. On the face of a great person, whose mind is supremely content and completely fulfilled, prosperity (Lakṣmī) shines brilliantly, just as she emerged from the pure ocean of milk.
पूर्णतामलमाश्रित्य स्वात्मन्येवात्मना स्वयम् ।
पौरुषेण प्रयत्नेन तृष्णां सर्वत्र वर्जयेत् ॥ १४ ॥
pūrṇatāmalamāśritya svātmanyevātmanā svayam ,
pauruṣeṇa prayatnena tṛṣṇāṃ sarvatra varjayet 14
14. pūrṇatām alam āśritya svātmani eva ātmanā svayam
pauruṣeṇa prayatnena tṛṣṇām sarvatra varjayet
14. svayam ātmanā pauruṣeṇa prayatnena,
svātmani eva pūrṇatām alam āśritya,
sarvatra tṛṣṇām varjayet
14. Completely relying on the inherent fullness within one's own self (ātman), by the self (ātman) and through personal, vigorous effort, one should abandon craving (tṛṣṇā) in all aspects.
संतोषाऽमृतपूर्णस्य शान्तशीतलया धिया ।
स्वयं स्थैर्यं मनो याति शीतांशोरिव शाश्वतम् ॥ १५ ॥
saṃtoṣā'mṛtapūrṇasya śāntaśītalayā dhiyā ,
svayaṃ sthairyaṃ mano yāti śītāṃśoriva śāśvatam 15
15. saṃtoṣāmṛtapūrṇasya śāntaśītalayā dhiyā svayam
sthairyam manaḥ yāti śītāṃśoḥ iva śāśvatam
15. saṃtoṣāmṛtapūrṇasya śāntaśītalayā dhiyā,
manaḥ svayam śītāṃśoḥ iva śāśvatam sthairyam yāti
15. By the peaceful and serene intellect (dhī) of a person who is filled with the nectar of contentment (saṃtoṣa), the mind (manas) itself attains eternal stability (sthairya), just like the perpetual calm of the moon.
संतोषपुष्टमनसं भृत्या इव महर्द्धयः ।
राजानमुपतिष्ठन्ति किंकरत्वमुपागताः ॥ १६ ॥
saṃtoṣapuṣṭamanasaṃ bhṛtyā iva maharddhayaḥ ,
rājānamupatiṣṭhanti kiṃkaratvamupāgatāḥ 16
16. saṃtoṣapuṣṭamanasam bhṛtyāḥ iva maharddhayaḥ
rājānam upatiṣṭhanti kiṃkaratvam upāgatāḥ
16. saṃtoṣapuṣṭamanasam rājānam,
kiṃkaratvam upāgatāḥ maharddhayaḥ bhṛtyāḥ iva upatiṣṭhanti
16. Great abundance (mahardhi), having taken on the role of humble servants, attends upon a king whose mind is nourished by contentment (saṃtoṣa), just as actual servants do.
आत्मनैवात्मनि स्वस्थे संतुष्टे पुरुषे स्थिते ।
प्रशाम्यन्त्याधयः सर्वे प्रावृषीवाशु पांशवः ॥ १७ ॥
ātmanaivātmani svasthe saṃtuṣṭe puruṣe sthite ,
praśāmyantyādhayaḥ sarve prāvṛṣīvāśu pāṃśavaḥ 17
17. ātmanā eva ātmani svasthe saṃtuṣṭe puruṣe sthite
praśāmyanti ādhayaḥ sarve prāvṛṣi iva āśu pāṃśavaḥ
17. puruṣe ātmanā eva ātmani svasthe saṃtuṣṭe sthite,
sarve ādhayaḥ prāvṛṣi āśu pāṃśavaḥ iva praśāmyanti
17. When an individual (puruṣa) is established in their own true self (ātman), feeling at peace within and content, all mental anxieties quickly subside, just as dust particles swiftly settle during the rainy season.
नित्यं शीतलया राम कुलङ्कपरिभिन्नया ।
पुरुषः शुद्धया वृत्त्या भाति पूर्णतयेन्दुवत् ॥ १८ ॥
nityaṃ śītalayā rāma kulaṅkaparibhinnayā ,
puruṣaḥ śuddhayā vṛttyā bhāti pūrṇatayenduvat 18
18. nityam śītalayā rāma kulaṅkaparibhinnayā
puruṣaḥ śuddhayā vṛttyā bhāti pūrṇatayā induvat
18. rāma,
puruṣaḥ nityam śītalayā kulaṅkaparibhinnayā śuddhayā vṛttyā pūrṇatayā induvat bhāti
18. O Rāma, an individual (puruṣa) who is endowed with a constantly serene and pure disposition (vṛtti), which completely eradicates all flaws, shines in their perfection, just like the full moon.
समतासुन्दरं वक्रं पुरुषस्यावलोकयन् ।
तोषमेति यथा लोको न तथा धनसंचयैः ॥ १९ ॥
samatāsundaraṃ vakraṃ puruṣasyāvalokayan ,
toṣameti yathā loko na tathā dhanasaṃcayaiḥ 19
19. samatāsundaram vakram puruṣasya avalokayan
toṣam eti yathā lokaḥ na tathā dhanasaṃcayaiḥ
19. lokaḥ puruṣasya samatāsundaram vakram avalokayan toṣam eti,
yathā dhanasaṃcayaiḥ tathā na (eti)
19. People experience a satisfaction when beholding the face of an individual (puruṣa) made beautiful by equanimity (samatā), a satisfaction not achieved through the accumulation of wealth.
समतया मतया गुणशालिनां पुरुषराडिह यः समलंकृतः ।
तममलं प्रणमन्ति नभश्चरा अपि महामुनयो रघुनन्दन ॥ २० ॥
samatayā matayā guṇaśālināṃ puruṣarāḍiha yaḥ samalaṃkṛtaḥ ,
tamamalaṃ praṇamanti nabhaścarā api mahāmunayo raghunandana 20
20. samatayā matayā guṇaśālinām
puruṣarāṭ iha yaḥ samalaṃkṛtaḥ
tam amalam praṇamanti nabhaścarāḥ
api mahāmunayaḥ raghunandana
20. raghunandana,
iha yaḥ guṇaśālinām puruṣarāṭ samatayā matayā samalaṃkṛtaḥ,
tam amalam (puruṣam) nabhaścarāḥ api mahāmunayaḥ praṇamanti
20. O Raghunandana, even celestial beings (nabhaścarāḥ) and great sages bow down to that pure individual (puruṣa) who, among the virtuous, is adorned here with equanimity (samatā) and wisdom (mati).