योगवासिष्ठः
yogavāsiṣṭhaḥ
-
book-5, chapter-56
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
क्रमेणानेन विहरन्विचार्यात्मानमात्मना ।
विश्रान्तिमेहि वितते पदे पद्मदलेक्षण ॥ १ ॥
क्रमेणानेन विहरन्विचार्यात्मानमात्मना ।
विश्रान्तिमेहि वितते पदे पद्मदलेक्षण ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
krameṇānena viharanvicāryātmānamātmanā ,
viśrāntimehi vitate pade padmadalekṣaṇa 1
krameṇānena viharanvicāryātmānamātmanā ,
viśrāntimehi vitate pade padmadalekṣaṇa 1
1.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca krameṇa anena viharan vicārya
ātmānam ātmanā viśrāntim ehi vitate pade padmadalekṣaṇa
ātmānam ātmanā viśrāntim ehi vitate pade padmadalekṣaṇa
1.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca he padmadalekṣaṇa anena krameṇa
viharan ātmanā ātmānam vicārya vitate pade viśrāntim ehi
viharan ātmanā ātmānam vicārya vitate pade viśrāntim ehi
1.
Śrī Vasiṣṭha said: O lotus-petal-eyed one, by this method, while acting, reflect upon the Self (ātman) by the self (ātman) and attain rest in the vast state.
शास्त्रार्थगुरुचेतोभिस्तावत्तावद्विचार्यते ।
सर्वदृश्यक्षयाभ्यासाद्यावदासाद्यते पदम् ॥ २ ॥
सर्वदृश्यक्षयाभ्यासाद्यावदासाद्यते पदम् ॥ २ ॥
śāstrārthagurucetobhistāvattāvadvicāryate ,
sarvadṛśyakṣayābhyāsādyāvadāsādyate padam 2
sarvadṛśyakṣayābhyāsādyāvadāsādyate padam 2
2.
śāstrārthagurucetobhiḥ tāvat tāvat vicāryate
sarvadṛśyakṣayābhyāsāt yāvat āsādyate padam
sarvadṛśyakṣayābhyāsāt yāvat āsādyate padam
2.
śāstrārthagurucetobhiḥ tāvat tāvat vicāryate
yāvat sarvadṛśyakṣayābhyāsāt padam āsādyate
yāvat sarvadṛśyakṣayābhyāsāt padam āsādyate
2.
Truth is continually contemplated by the intellects (cetas) informed by scriptures, their meanings, and spiritual teachers (guru). This contemplation persists until that ultimate state (pada) is attained through the practice (abhyāsa) of the cessation of all perceivable phenomena.
वैराग्याभ्यासशास्त्रार्थप्रज्ञागुरुमयक्रमैः ।
पदमासाद्यते पुण्यं प्रज्ञयैवैकयाथवा ॥ ३ ॥
पदमासाद्यते पुण्यं प्रज्ञयैवैकयाथवा ॥ ३ ॥
vairāgyābhyāsaśāstrārthaprajñāgurumayakramaiḥ ,
padamāsādyate puṇyaṃ prajñayaivaikayāthavā 3
padamāsādyate puṇyaṃ prajñayaivaikayāthavā 3
3.
vairāgyābhyāsaśāstrārthaprajñāgurumayakramaiḥ
padam āsādyate puṇyam prajñayā eva ekayā athavā
padam āsādyate puṇyam prajñayā eva ekayā athavā
3.
puṇyam padam vairāgyābhyāsaśāstrārthaprajñāgurumayakramaiḥ
athavā ekayā prajñayā eva āsādyate
athavā ekayā prajñayā eva āsādyate
3.
The sacred state (pada) is attained through a progressive path consisting of dispassion (vairāgya), diligent practice (abhyāsa), understanding of scriptures (śāstrārtha), wisdom (prajñā), and guidance from a spiritual teacher (guru). Alternatively, it can be achieved by wisdom (prajñā) alone.
संप्रबोधवती तीक्ष्णा कलङ्करहिता मतिः ।
सर्वसामग्र्यहीनापि पदं प्राप्नोति शाश्वतम् ॥ ४ ॥
सर्वसामग्र्यहीनापि पदं प्राप्नोति शाश्वतम् ॥ ४ ॥
saṃprabodhavatī tīkṣṇā kalaṅkarahitā matiḥ ,
sarvasāmagryahīnāpi padaṃ prāpnoti śāśvatam 4
sarvasāmagryahīnāpi padaṃ prāpnoti śāśvatam 4
4.
samprabodhāvatī tīkṣṇā kalaṅkarahitā matiḥ
sarvasāmagryahīnā api padam prāpnoti śāśvatam
sarvasāmagryahīnā api padam prāpnoti śāśvatam
4.
tīkṣṇā kalaṅkarahitā samprabodhāvatī matiḥ
sarvasāmagryahīnā api śāśvatam padam prāpnoti
sarvasāmagryahīnā api śāśvatam padam prāpnoti
4.
A keen and spotless intellect (mati), endowed with complete awakening, attains the eternal state (pada), even if it is replete with all auxiliary means.
श्रीराम उवाच ।
भगवन्भूतभव्येश कश्चिज्जातसमाधिकः ।
प्रबुद्ध इव विश्रान्तो व्यवहारपरोऽपि सन् ॥ ५ ॥
भगवन्भूतभव्येश कश्चिज्जातसमाधिकः ।
प्रबुद्ध इव विश्रान्तो व्यवहारपरोऽपि सन् ॥ ५ ॥
śrīrāma uvāca ,
bhagavanbhūtabhavyeśa kaścijjātasamādhikaḥ ,
prabuddha iva viśrānto vyavahāraparo'pi san 5
bhagavanbhūtabhavyeśa kaścijjātasamādhikaḥ ,
prabuddha iva viśrānto vyavahāraparo'pi san 5
5.
śrīrāma uvāca bhagavan bhūtabhavyeśa kaścit jātasamādhikaḥ
prabuddhaḥ iva viśrāntaḥ vyavahāraparaḥ api san
prabuddhaḥ iva viśrāntaḥ vyavahāraparaḥ api san
5.
bhagavan bhūtabhavyeśa śrīrāma uvāca kaścit jātasamādhikaḥ
prabuddhaḥ iva viśrāntaḥ vyavahāraparaḥ api san
prabuddhaḥ iva viśrāntaḥ vyavahāraparaḥ api san
5.
Śrī Rāma said: "O Lord (bhagavan), Lord of past and future (bhūtabhavyeśa), some person (kaścit) has attained profound meditative absorption (samādhi) and is at peace, like an awakened one, even while being engaged in worldly activities."
कश्चिदेकान्तमाश्रित्य समाधिनियतः स्थितः ।
तयोस्तु कतरः श्रेयानिति मे भगवन्वद ॥ ६ ॥
तयोस्तु कतरः श्रेयानिति मे भगवन्वद ॥ ६ ॥
kaścidekāntamāśritya samādhiniyataḥ sthitaḥ ,
tayostu kataraḥ śreyāniti me bhagavanvada 6
tayostu kataraḥ śreyāniti me bhagavanvada 6
6.
kaścit ekāntam āśritya samādhiniyataḥ sthitaḥ
tayoḥ tu kataraḥ śreyān iti me bhagavan vada
tayoḥ tu kataraḥ śreyān iti me bhagavan vada
6.
bhagavan kaścit ekāntam āśritya samādhiniyataḥ
sthitaḥ tayoḥ tu kataraḥ śreyān iti me vada
sthitaḥ tayoḥ tu kataraḥ śreyān iti me vada
6.
Another person (kaścit) resorts to solitude (ekānta) and remains steadfast, focused on meditative absorption (samādhi). Of these two, which is superior (śreyān), O Lord (bhagavan)? Please tell me.
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
इमं गुणसमाहारमनात्मत्वेन पश्यतः ।
अन्तःशीतलता यासौ समाधिरिति कथ्यते ॥ ७ ॥
इमं गुणसमाहारमनात्मत्वेन पश्यतः ।
अन्तःशीतलता यासौ समाधिरिति कथ्यते ॥ ७ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
imaṃ guṇasamāhāramanātmatvena paśyataḥ ,
antaḥśītalatā yāsau samādhiriti kathyate 7
imaṃ guṇasamāhāramanātmatvena paśyataḥ ,
antaḥśītalatā yāsau samādhiriti kathyate 7
7.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca imam guṇasamāhāram anātmatvena
paśyataḥ antaḥśītalatā yā asau samādhiḥ iti kathyate
paśyataḥ antaḥśītalatā yā asau samādhiḥ iti kathyate
7.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca imam guṇasamāhāram anātmatvena
paśyataḥ yā asau antaḥśītalatā sā samādhiḥ iti kathyate
paśyataḥ yā asau antaḥśītalatā sā samādhiḥ iti kathyate
7.
Śrī Vasiṣṭha said: That inner serenity, which arises for one who perceives this aggregate of qualities as not being the self (ātman), is called meditative absorption (samādhi).
दृश्यैर्मनसि संबन्ध इति निश्चित्य शीतलः ।
कश्चित्संव्यवहारस्थः कश्चिद्ध्याने व्यवस्थितः ॥ ८ ॥
कश्चित्संव्यवहारस्थः कश्चिद्ध्याने व्यवस्थितः ॥ ८ ॥
dṛśyairmanasi saṃbandha iti niścitya śītalaḥ ,
kaścitsaṃvyavahārasthaḥ kaściddhyāne vyavasthitaḥ 8
kaścitsaṃvyavahārasthaḥ kaściddhyāne vyavasthitaḥ 8
8.
dṛśyaiḥ manasi saṃbandhaḥ iti niścitya śītalaḥ
kaścit saṃvyavahārasthaḥ kaścit dhyāne vyavasthitaḥ
kaścit saṃvyavahārasthaḥ kaścit dhyāne vyavasthitaḥ
8.
dṛśyaiḥ manasi saṃbandhaḥ iti
niścitya śītalaḥ (bhāvet) kaścit
saṃvyavahārasthaḥ (bhavati)
kaścit dhyāne vyavasthitaḥ (bhavati)
niścitya śītalaḥ (bhāvet) kaścit
saṃvyavahārasthaḥ (bhavati)
kaścit dhyāne vyavasthitaḥ (bhavati)
8.
Having firmly resolved that the mind's connection is with perceived objects, one becomes serene. One such person might be engaged in worldly activities, while another might be established in meditation (dhyāna).
द्वावेतौ राम सुखितावन्तश्चेत्परिशीतलौ ।
अन्तःशीतलता या स्यात्तदनन्ततपःफलम् ॥ ९ ॥
अन्तःशीतलता या स्यात्तदनन्ततपःफलम् ॥ ९ ॥
dvāvetau rāma sukhitāvantaścetpariśītalau ,
antaḥśītalatā yā syāttadanantatapaḥphalam 9
antaḥśītalatā yā syāttadanantatapaḥphalam 9
9.
dvāu etau rāma sukhitāu antaḥ cet pariśītalāu
antaḥśītalatā yā syāt tat anantatapaḥphalam
antaḥśītalatā yā syāt tat anantatapaḥphalam
9.
rāma cet etau dvāu antaḥ pariśītalāu (staḥ) (tarhi) sukhitāu
(staḥ) yā antaḥśītalatā syāt tat anantatapaḥphalam (asti)
(staḥ) yā antaḥśītalatā syāt tat anantatapaḥphalam (asti)
9.
O Rāma, these two types of people are happy if they are inwardly supremely serene. That inner serenity is indeed the fruit of infinite austerity (tapas).
समाधिस्थानकस्थस्य चेतश्चेद्वृत्तिचञ्चलम् ।
तत्तस्य तत्समाधानं सममुन्मत्तताण्डवैः ॥ १० ॥
तत्तस्य तत्समाधानं सममुन्मत्तताण्डवैः ॥ १० ॥
samādhisthānakasthasya cetaścedvṛtticañcalam ,
tattasya tatsamādhānaṃ samamunmattatāṇḍavaiḥ 10
tattasya tatsamādhānaṃ samamunmattatāṇḍavaiḥ 10
10.
samādhisthānakasthasya cetaḥ cet vṛtticañcalam
tat tasya tat samādhānam samam unmattatāṇḍavaiḥ
tat tasya tat samādhānam samam unmattatāṇḍavaiḥ
10.
cet samādhisthānakasthasya cetaḥ vṛtticañcalam (bhavati)
tat tasya tat samādhānam unmattatāṇḍavaiḥ samam (bhavati)
tat tasya tat samādhānam unmattatāṇḍavaiḥ samam (bhavati)
10.
If the mind of one who is in a state of meditative absorption (samādhi) is restless with its modifications, then their so-called concentration (samādhāna) is equivalent to the frantic dance of a madman.
उन्मत्तताण्डवस्थस्य चेतश्चेत्क्षीणवासनम् ।
तदस्योन्मत्तवृत्तं तत्समं बुद्धसमाधिना ॥ ११ ॥
तदस्योन्मत्तवृत्तं तत्समं बुद्धसमाधिना ॥ ११ ॥
unmattatāṇḍavasthasya cetaścetkṣīṇavāsanam ,
tadasyonmattavṛttaṃ tatsamaṃ buddhasamādhinā 11
tadasyonmattavṛttaṃ tatsamaṃ buddhasamādhinā 11
11.
unmattatāṇḍavasthasya cetaḥ cet kṣīṇavāsanam
tat asya unmattavṛttaṃ tat samaṃ buddhasamādhinā
tat asya unmattavṛttaṃ tat samaṃ buddhasamādhinā
11.
cetaḥ cet kṣīṇavāsanam unmattatāṇḍavasthasya
asya unmattavṛttaṃ tat buddhasamādhinā tat samam
asya unmattavṛttaṃ tat buddhasamādhinā tat samam
11.
If the mind of one performing a frenzied dance (unmatta-tāṇḍava) has its latent impressions (vāsanā) exhausted, then that seemingly mad conduct of his is equivalent to the profound meditative absorption (samādhi) of an enlightened being.
व्यवहारी प्रबुद्धो यः प्रबुद्धो यो वने स्थितः ।
द्वावेतौ सुसमौ नूनमसंदेहं पदं गतौ ॥ १२ ॥
द्वावेतौ सुसमौ नूनमसंदेहं पदं गतौ ॥ १२ ॥
vyavahārī prabuddho yaḥ prabuddho yo vane sthitaḥ ,
dvāvetau susamau nūnamasaṃdehaṃ padaṃ gatau 12
dvāvetau susamau nūnamasaṃdehaṃ padaṃ gatau 12
12.
vyavahārī prabuddhaḥ yaḥ prabuddhaḥ yaḥ vane sthitaḥ
dvau etau susamau nūnam asaṃdigdham padaṃ gatau
dvau etau susamau nūnam asaṃdigdham padaṃ gatau
12.
vyavahārī prabuddhaḥ yaḥ vane sthitaḥ prabuddhaḥ
etau dvau nūnam susamau asaṃdigdham padaṃ gatau
etau dvau nūnam susamau asaṃdigdham padaṃ gatau
12.
The person who is awakened and active in worldly affairs, and the person who is awakened and dwells in the forest – these two are indeed perfectly equal, for they have certainly reached an undoubted (asaṃdeha) state.
अकर्तृ कुर्वदप्येतच्चेतः प्रतनुवासनम् ।
दूरं गतमना जन्तुः कथासंश्रवणे यथा ॥ १३ ॥
दूरं गतमना जन्तुः कथासंश्रवणे यथा ॥ १३ ॥
akartṛ kurvadapyetaccetaḥ pratanuvāsanam ,
dūraṃ gatamanā jantuḥ kathāsaṃśravaṇe yathā 13
dūraṃ gatamanā jantuḥ kathāsaṃśravaṇe yathā 13
13.
akartṛ kurvat api etat cetaḥ pratanuvāsanam
dūraṃ gatamanāḥ jantuḥ kathāsaṃśravaṇe yathā
dūraṃ gatamanāḥ jantuḥ kathāsaṃśravaṇe yathā
13.
pratanuvāsanam etat cetaḥ kurvat api akartṛ
yathā jantuḥ kathāsaṃśravaṇe dūraṃ gatamanāḥ
yathā jantuḥ kathāsaṃśravaṇe dūraṃ gatamanāḥ
13.
Even when acting, this mind with extremely subtle latent impressions (vāsanā) is effectively a non-doer (akartṛ), just as a person's consciousness (manas) wanders far away while listening to a story.
अकुर्वदपि कर्तेव चेतः प्रघनवासनम् ।
निस्पन्दाङ्गमपि स्वप्ने श्वभ्रपातस्थिताविव ॥ १४ ॥
निस्पन्दाङ्गमपि स्वप्ने श्वभ्रपातस्थिताविव ॥ १४ ॥
akurvadapi karteva cetaḥ praghanavāsanam ,
nispandāṅgamapi svapne śvabhrapātasthitāviva 14
nispandāṅgamapi svapne śvabhrapātasthitāviva 14
14.
akurvat api kartā iva cetaḥ praghanavāsanam
niṣpandāṅgam api svapne śvabhrapātasthitau iva
niṣpandāṅgam api svapne śvabhrapātasthitau iva
14.
praghanavāsanam cetaḥ akurvat api kartā iva
niṣpandāṅgam api svapne śvabhrapātasthitau iva
niṣpandāṅgam api svapne śvabhrapātasthitau iva
14.
Conversely, even without acting, the mind (cetas) with dense latent impressions (vāsanā) is like an active doer (kartṛ). This is similar to a dream where, even with unmoving limbs (niṣpandāṅga), one is like two persons standing on the brink of falling into an abyss.
चेतसो यदकर्तृत्वं तत्समाधानमुत्तमम् ।
तं विद्धि केवलीभावं सा शुभा निर्वृतिः परा ॥ १५ ॥
तं विद्धि केवलीभावं सा शुभा निर्वृतिः परा ॥ १५ ॥
cetaso yadakartṛtvaṃ tatsamādhānamuttamam ,
taṃ viddhi kevalībhāvaṃ sā śubhā nirvṛtiḥ parā 15
taṃ viddhi kevalībhāvaṃ sā śubhā nirvṛtiḥ parā 15
15.
cetasaḥ yat akartṛtvam tat samādhānam uttamam
tam viddhi kevalībhāvam sā śubhā nirvṛtiḥ parā
tam viddhi kevalībhāvam sā śubhā nirvṛtiḥ parā
15.
cetasaḥ yat akartṛtvam tat uttamam samādhānam (asti)
tam kevalībhāvam viddhi sā śubhā parā nirvṛtiḥ (asti)
tam kevalībhāvam viddhi sā śubhā parā nirvṛtiḥ (asti)
15.
The mind's non-doership is considered the supreme mental tranquility (samādhāna). Understand that as the state of pure isolation (kevalībhāva); that is the auspicious supreme peace.
चेतश्चलाचलत्वेन परम कारणं स्मृतम् ।
ध्यानाध्यानदृशोस्तेन तदेवानङ्कुरं कुरु ॥ १६ ॥
ध्यानाध्यानदृशोस्तेन तदेवानङ्कुरं कुरु ॥ १६ ॥
cetaścalācalatvena parama kāraṇaṃ smṛtam ,
dhyānādhyānadṛśostena tadevānaṅkuraṃ kuru 16
dhyānādhyānadṛśostena tadevānaṅkuraṃ kuru 16
16.
cetaḥ calācalatvena param kāraṇam smṛtam
dhyānādhyānadṛśoḥ tena tat eva anaṅkuram kuru
dhyānādhyānadṛśoḥ tena tat eva anaṅkuram kuru
16.
cetaḥ calācalatvena param kāraṇam smṛtam tena
dhyānādhyānadṛśoḥ tat eva anaṅkuram kuru
dhyānādhyānadṛśoḥ tat eva anaṅkuram kuru
16.
The mind, due to its inherent restlessness, is regarded as the supreme cause. Therefore, for the perspectives of both meditation (dhyāna) and non-meditation, render that very mind sproutless (inactive).
अवासनं स्थिरं प्रोक्तं मनोध्यानं तदेव तु ।
स एव केवलीभावः शान्ततैव च सा सदा ॥ १७ ॥
स एव केवलीभावः शान्ततैव च सा सदा ॥ १७ ॥
avāsanaṃ sthiraṃ proktaṃ manodhyānaṃ tadeva tu ,
sa eva kevalībhāvaḥ śāntataiva ca sā sadā 17
sa eva kevalībhāvaḥ śāntataiva ca sā sadā 17
17.
avāsanam sthiram proktam manodhyānam tat eva
tu saḥ eva kevalībhāvaḥ śāntatā eva ca sā sadā
tu saḥ eva kevalībhāvaḥ śāntatā eva ca sā sadā
17.
avāsanam sthiram manodhyānam tat eva proktam tu saḥ
eva kevalībhāvaḥ (asti) ca sā śāntatā eva sadā (asti)
eva kevalībhāvaḥ (asti) ca sā śāntatā eva sadā (asti)
17.
The mental meditation (dhyāna) that is without latent impressions (avāsana) and steady is declared. That indeed is the state of pure isolation (kevalībhāva), and that, verily, is always peace.
तनुवासनमत्युच्चैः पदायोद्यतमुच्यते ।
अवासनं मनो कर्तृपदं तस्मादवाप्यते ॥ १८ ॥
अवासनं मनो कर्तृपदं तस्मादवाप्यते ॥ १८ ॥
tanuvāsanamatyuccaiḥ padāyodyatamucyate ,
avāsanaṃ mano kartṛpadaṃ tasmādavāpyate 18
avāsanaṃ mano kartṛpadaṃ tasmādavāpyate 18
18.
tanuvāsanam atyuccaiḥ padāya udyatam ucyate
avāsanam manaḥ kartṛpadam tasmāt avāpyate
avāsanam manaḥ kartṛpadam tasmāt avāpyate
18.
tanuvāsanam (manaḥ) atyuccaiḥ padāya udyatam
ucyate tasmāt avāsanam manaḥ kartṛpadam avāpyate
ucyate tasmāt avāsanam manaḥ kartṛpadam avāpyate
18.
A mind with attenuated latent impressions (vāsana) is said to be striving for the most exalted state. Therefore, by a mind free of latent impressions (avāsana), the state of non-doership (kartṛpada) is attained.
घनवासनमेतत्तु चेतः कर्तृत्वभाजनम् ।
सर्वदुःखप्रदं तस्माद्वासनां तनुतां नयेत् ॥ १९ ॥
सर्वदुःखप्रदं तस्माद्वासनां तनुतां नयेत् ॥ १९ ॥
ghanavāsanametattu cetaḥ kartṛtvabhājanam ,
sarvaduḥkhapradaṃ tasmādvāsanāṃ tanutāṃ nayet 19
sarvaduḥkhapradaṃ tasmādvāsanāṃ tanutāṃ nayet 19
19.
ghana-vāsanām etat tu cetaḥ kartṛtva-bhājanam
sarva-duḥkha-pradam tasmāt vāsanām tanutām nayet
sarva-duḥkha-pradam tasmāt vāsanām tanutām nayet
19.
etat ghana-vāsanām cetaḥ tu kartṛtva-bhājanam
sarva-duḥkha-pradam tasmāt vāsanām tanutām nayet
sarva-duḥkha-pradam tasmāt vāsanām tanutām nayet
19.
This mind, deeply imbued with strong latent tendencies (vāsanā), is indeed the vessel of agency and the giver of all sorrow. Therefore, one should reduce these latent tendencies (vāsanā) to a subtle state.
प्रशान्तजगदास्थोऽन्तर्वीतशोकभयैषणः ।
स्वस्थो भवति येनात्मा स समाधिरिति स्मृतः ॥ २० ॥
स्वस्थो भवति येनात्मा स समाधिरिति स्मृतः ॥ २० ॥
praśāntajagadāstho'ntarvītaśokabhayaiṣaṇaḥ ,
svastho bhavati yenātmā sa samādhiriti smṛtaḥ 20
svastho bhavati yenātmā sa samādhiriti smṛtaḥ 20
20.
praśānta-jagat-āsthaḥ antar vīta-śoka-bhaya-eṣaṇaḥ
svasthaḥ bhavati yena ātmā saḥ samādhiḥ iti smṛtaḥ
svasthaḥ bhavati yena ātmā saḥ samādhiḥ iti smṛtaḥ
20.
yena ātmā praśānta-jagat-āsthaḥ antar vīta-śoka-bhaya-eṣaṇaḥ
svasthaḥ bhavati saḥ samādhiḥ iti smṛtaḥ
svasthaḥ bhavati saḥ samādhiḥ iti smṛtaḥ
20.
That state is considered deep absorption (samādhi) by which the self (ātman) becomes established in itself, with its attachment to the world pacified, and internally free from sorrow, fear, and craving.
चेतसा संपरित्यज्य सर्वभावात्मभावनाम् ।
यथा तिष्ठसि तिष्ठ त्वं तथा शैले गृहेऽथवा ॥ २१ ॥
यथा तिष्ठसि तिष्ठ त्वं तथा शैले गृहेऽथवा ॥ २१ ॥
cetasā saṃparityajya sarvabhāvātmabhāvanām ,
yathā tiṣṭhasi tiṣṭha tvaṃ tathā śaile gṛhe'thavā 21
yathā tiṣṭhasi tiṣṭha tvaṃ tathā śaile gṛhe'thavā 21
21.
cetasā samparityajya sarva-bhāva-ātma-bhāvanām
yathā tiṣṭhasi tiṣṭha tvam tathā śaile gṛhe athavā
yathā tiṣṭhasi tiṣṭha tvam tathā śaile gṛhe athavā
21.
tvam cetasā sarva-bhāva-ātma-bhāvanām samparityajya
yathā tiṣṭhasi tathā śaile athavā gṛhe tiṣṭha
yathā tiṣṭhasi tathā śaile athavā gṛhe tiṣṭha
21.
Having completely abandoned with your mind the identification of yourself with all existing things, simply remain as you are, whether on a mountain or in a house.
गृहमेव गृहस्थानां सुसमाहितचेतसाम् ।
शान्ताहंकृतिदोषाणां विजनावनभूमयः ॥ २२ ॥
शान्ताहंकृतिदोषाणां विजनावनभूमयः ॥ २२ ॥
gṛhameva gṛhasthānāṃ susamāhitacetasām ,
śāntāhaṃkṛtidoṣāṇāṃ vijanāvanabhūmayaḥ 22
śāntāhaṃkṛtidoṣāṇāṃ vijanāvanabhūmayaḥ 22
22.
gṛham eva gṛhasthānām su-samāhita-cetasām
śānta-ahaṃkṛti-doṣāṇām vijana-avana-bhūmayaḥ
śānta-ahaṃkṛti-doṣāṇām vijana-avana-bhūmayaḥ
22.
su-samāhita-cetasām śānta-ahaṃkṛti-doṣāṇām
gṛhasthānām gṛham eva vijana-avana-bhūmayaḥ
gṛhasthānām gṛham eva vijana-avana-bhūmayaḥ
22.
For householders whose minds are well-composed and whose faults of ego (ahaṃkāra) are pacified, their very homes are like solitary forest lands.
अरण्यसदने तुल्ये समाहितमनोदृशाम् ।
भवतामिह भूतानां भूतानां महतामिव ॥ २३ ॥
भवतामिह भूतानां भूतानां महतामिव ॥ २३ ॥
araṇyasadane tulye samāhitamanodṛśām ,
bhavatāmiha bhūtānāṃ bhūtānāṃ mahatāmiva 23
bhavatāmiha bhūtānāṃ bhūtānāṃ mahatāmiva 23
23.
araṇyasadane tulye samāhitamanodṛśām
bhavatām iha bhūtānām bhūtānām mahatām iva
bhavatām iha bhūtānām bhūtānām mahatām iva
23.
samāhitamanodṛśām bhavatām iha araṇyasadane
tulye bhūtānām bhūtānām mahatām iva
tulye bhūtānām bhūtānām mahatām iva
23.
For those whose minds and perceptions are composed, a forest dwelling is considered equal (to any other place). For you, here among (all) beings, it is as if (you are) among great beings.
शान्तचित्तमहाभ्रस्य जनज्वालोज्ज्वलान्यपि ।
नगराण्यपि शून्यानि वनान्यवनिपात्मज ॥ २४ ॥
नगराण्यपि शून्यानि वनान्यवनिपात्मज ॥ २४ ॥
śāntacittamahābhrasya janajvālojjvalānyapi ,
nagarāṇyapi śūnyāni vanānyavanipātmaja 24
nagarāṇyapi śūnyāni vanānyavanipātmaja 24
24.
śāntacittamahābhrasya janajvālojjvalāni api
nagarāṇi api śūnyāni vanāni avanipātmaja
nagarāṇi api śūnyāni vanāni avanipātmaja
24.
avanipātmaja śāntacittamahābhrasya
janajvālojjvalāni api nagarāṇi api śūnyāni vanāni
janajvālojjvalāni api nagarāṇi api śūnyāni vanāni
24.
O prince, for one whose mind is like a calm, great cloud, even cities that blaze with the fiery activity of people appear empty, and (similarly) forests (also appear empty).
वृत्तिमच्चित्तमत्तस्य विजनानि वनान्यपि ।
नगराणि महालोकपूर्णानि परवीरहन् ॥ २५ ॥
नगराणि महालोकपूर्णानि परवीरहन् ॥ २५ ॥
vṛttimaccittamattasya vijanāni vanānyapi ,
nagarāṇi mahālokapūrṇāni paravīrahan 25
nagarāṇi mahālokapūrṇāni paravīrahan 25
25.
vṛttimaccittamattasya vijanāni vanāni
api nagarāṇi mahālokapūrṇāni paravīrahan
api nagarāṇi mahālokapūrṇāni paravīrahan
25.
paravīrahan vṛttimaccittamattasya vijanāni
vanāni api mahālokapūrṇāni nagarāṇi
vanāni api mahālokapūrṇāni nagarāṇi
25.
O slayer of mighty heroes, for one whose mind is intoxicated by its own incessant activity, even deserted forests appear like cities bustling with countless people.
व्युत्थितं चित्तमभ्येति भ्रमस्यान्तः सुषुप्तताम् ।
निर्वाणमेति निर्वाणं यथेच्छसि तथा कुरु ॥ २६ ॥
निर्वाणमेति निर्वाणं यथेच्छसि तथा कुरु ॥ २६ ॥
vyutthitaṃ cittamabhyeti bhramasyāntaḥ suṣuptatām ,
nirvāṇameti nirvāṇaṃ yathecchasi tathā kuru 26
nirvāṇameti nirvāṇaṃ yathecchasi tathā kuru 26
26.
vyutthitam cittam abhyeti bhramasya antaḥ suṣuptatām
nirvāṇam eti nirvāṇam yathā icchasi tathā kuru
nirvāṇam eti nirvāṇam yathā icchasi tathā kuru
26.
vyutthitam cittam bhramasya antaḥ suṣuptatām abhyeti
nirvāṇam eti nirvāṇam yathā icchasi tathā kuru
nirvāṇam eti nirvāṇam yathā icchasi tathā kuru
26.
The agitated mind (citta) reaches the cessation of delusion and the state of deep sleep. It attains final liberation (nirvāṇa). (Therefore,) attain (that same) final liberation (nirvāṇa) as you wish.
सर्वभावपदातीतं सर्वभावात्मकं च वा ।
यः पश्यति सदात्मानं स समाहित उच्यते ॥ २७ ॥
यः पश्यति सदात्मानं स समाहित उच्यते ॥ २७ ॥
sarvabhāvapadātītaṃ sarvabhāvātmakaṃ ca vā ,
yaḥ paśyati sadātmānaṃ sa samāhita ucyate 27
yaḥ paśyati sadātmānaṃ sa samāhita ucyate 27
27.
sarvabhāva-padātītam sarvabhāvātmakam ca vā
yaḥ paśyati sadā ātmānam saḥ samāhitaḥ ucyate
yaḥ paśyati sadā ātmānam saḥ samāhitaḥ ucyate
27.
yaḥ sadā ātmānam sarvabhāva-padātītam ca vā
sarvabhāvātmakam paśyati saḥ samāhitaḥ ucyate
sarvabhāvātmakam paśyati saḥ samāhitaḥ ucyate
27.
One who always perceives the self (ātman) as transcending all states and categories, or as being the very essence of all existences, is declared to be 'composed' (samāhita).
ईहितानीहिते क्षीणे यस्यान्तर्वितताकृतेः ।
सर्वे भावाः समा यस्य स समाहित उच्यते ॥ २८ ॥
सर्वे भावाः समा यस्य स समाहित उच्यते ॥ २८ ॥
īhitānīhite kṣīṇe yasyāntarvitatākṛteḥ ,
sarve bhāvāḥ samā yasya sa samāhita ucyate 28
sarve bhāvāḥ samā yasya sa samāhita ucyate 28
28.
īhitānīhite kṣīṇe yasya antar-vitatākṛteḥ
sarve bhāvāḥ samāḥ yasya saḥ samāhitaḥ ucyate
sarve bhāvāḥ samāḥ yasya saḥ samāhitaḥ ucyate
28.
yasya īhitānīhite kṣīṇe yasya ca antar-vitatākṛteḥ
sarve bhāvāḥ samāḥ saḥ samāhitaḥ ucyate
sarve bhāvāḥ samāḥ saḥ samāhitaḥ ucyate
28.
He for whom desired and undesired actions or experiences are exhausted, and for whom, with an internally pervasive consciousness, all states of being appear equal, is called 'composed' (samāhita).
सदात्मना सदेवेदं जगत्पश्यति नो मनः ।
यथा स्वप्ने तथैवास्मिञ्जाग्रत्यपि जनेश्वर ॥ २९ ॥
यथा स्वप्ने तथैवास्मिञ्जाग्रत्यपि जनेश्वर ॥ २९ ॥
sadātmanā sadevedaṃ jagatpaśyati no manaḥ ,
yathā svapne tathaivāsmiñjāgratyapi janeśvara 29
yathā svapne tathaivāsmiñjāgratyapi janeśvara 29
29.
sadā ātmanā sadā eva idam jagat paśyati naḥ manaḥ
yathā svapne tathā eva asmin jāgrati api janeśvara
yathā svapne tathā eva asmin jāgrati api janeśvara
29.
janeśvara naḥ manaḥ idam jagat sadā ātmanā sadā eva
paśyati yathā svapne tathā eva asmin jāgrati api
paśyati yathā svapne tathā eva asmin jāgrati api
29.
Our mind always perceives this world (jagat) as the Self (ātman), O king of people, just as it does in a dream, and similarly even in the waking state.
यथा विपणिकालोका विहरन्तोऽप्यसत्समाः ।
असंबन्धात्तथा ज्ञस्य ग्रामोपि विपिनोपमः ॥ ३० ॥
असंबन्धात्तथा ज्ञस्य ग्रामोपि विपिनोपमः ॥ ३० ॥
yathā vipaṇikālokā viharanto'pyasatsamāḥ ,
asaṃbandhāttathā jñasya grāmopi vipinopamaḥ 30
asaṃbandhāttathā jñasya grāmopi vipinopamaḥ 30
30.
yathā vipaṇikālokāḥ viharantaḥ api asat-samāḥ
asaṃbandhāt tathā jñasya grāmaḥ api vipina-upamaḥ
asaṃbandhāt tathā jñasya grāmaḥ api vipina-upamaḥ
30.
yathā vipaṇikālokāḥ api viharantaḥ asat-samāḥ,
tathā asaṃbandhāt jñasya grāmaḥ api vipina-upamaḥ
tathā asaṃbandhāt jñasya grāmaḥ api vipina-upamaḥ
30.
Just as people in a market, even while moving about, are like non-existent (asat-samāḥ) due to their lack of deep connection, similarly, for the enlightened knower (jña), even a village is like a solitary forest (vipina-upamaḥ) because of non-attachment (asaṃbandha).
अन्तर्मुखमना नित्यं सुप्तो बुद्धो व्रजन्नपि ।
पुरं जनपदं ग्राममरण्यमिव पश्यति ॥ ३१ ॥
पुरं जनपदं ग्राममरण्यमिव पश्यति ॥ ३१ ॥
antarmukhamanā nityaṃ supto buddho vrajannapi ,
puraṃ janapadaṃ grāmamaraṇyamiva paśyati 31
puraṃ janapadaṃ grāmamaraṇyamiva paśyati 31
31.
antarmukhamana nityam suptaḥ buddhaḥ vrajan
api puram janapadam grāmam araṇyam iva paśyati
api puram janapadam grāmam araṇyam iva paśyati
31.
antarmukhamana nityam suptaḥ api buddhaḥ api vrajan
api puram janapadam grāmam araṇyam iva paśyati
api puram janapadam grāmam araṇyam iva paśyati
31.
One whose mind is always introspective sees a city, a district, or a village as if it were a forest, even when sleeping, awake, or traveling.
सर्वमाकाशतामेति नित्यमन्तर्मुखस्थितेः ।
सर्वथानुपयोग्यत्वाद्भूताकुलमिदं जगत् ॥ ३२ ॥
सर्वथानुपयोग्यत्वाद्भूताकुलमिदं जगत् ॥ ३२ ॥
sarvamākāśatāmeti nityamantarmukhasthiteḥ ,
sarvathānupayogyatvādbhūtākulamidaṃ jagat 32
sarvathānupayogyatvādbhūtākulamidaṃ jagat 32
32.
sarvam ākāśatām eti nityam antarmukhasthiteḥ
sarvathā anupayogyatvāt bhūtākulam idam jagat
sarvathā anupayogyatvāt bhūtākulam idam jagat
32.
nityam antarmukhasthiteḥ sarvam ākāśatām eti
bhūtākulam idam jagat sarvathā anupayogyatvāt
bhūtākulam idam jagat sarvathā anupayogyatvāt
32.
Due to constant internal stillness, everything attains the nature of spaciousness or ether (ākāśatā). This world (jagat), filled with agitated beings, is entirely devoid of usefulness.
अन्तःशीतलतायां तु लब्धायां शीतलं जगत् ।
विज्वराणामिव नृणां भवत्याजीवितस्थितेः ॥ ३३ ॥
विज्वराणामिव नृणां भवत्याजीवितस्थितेः ॥ ३३ ॥
antaḥśītalatāyāṃ tu labdhāyāṃ śītalaṃ jagat ,
vijvarāṇāmiva nṛṇāṃ bhavatyājīvitasthiteḥ 33
vijvarāṇāmiva nṛṇāṃ bhavatyājīvitasthiteḥ 33
33.
antaḥ śītalatāyām tu labdhāyām śītalam jagat
vijvarāṇām iva nṛṇām bhavati ājīvitasthiteḥ
vijvarāṇām iva nṛṇām bhavati ājīvitasthiteḥ
33.
tu antaḥ śītalatāyām labdhāyām jagat śītalam
bhavati iva vijvarāṇām nṛṇām ājīvitasthiteḥ
bhavati iva vijvarāṇām nṛṇām ājīvitasthiteḥ
33.
However, once inner coolness (serenity) is attained, the world becomes serene, just as it remains for people who are free from fever throughout their lives.
अन्तस्तृष्णोपतप्तानां दावदाहमयं जगत् ।
भवत्यखिलजन्तूनां यदन्तस्तद्वहिः स्थितम् ॥ ३४ ॥
भवत्यखिलजन्तूनां यदन्तस्तद्वहिः स्थितम् ॥ ३४ ॥
antastṛṣṇopataptānāṃ dāvadāhamayaṃ jagat ,
bhavatyakhilajantūnāṃ yadantastadvahiḥ sthitam 34
bhavatyakhilajantūnāṃ yadantastadvahiḥ sthitam 34
34.
antaḥ tṛṣṇopataptānām dāvadāhamayam jagat bhavati
akhilajantūnām yat antaḥ tat bahiḥ sthitam
akhilajantūnām yat antaḥ tat bahiḥ sthitam
34.
akhilajantūnām antaḥ tṛṣṇopataptānām jagat
dāvadāhamayam bhavati yat antaḥ tat bahiḥ sthitam
dāvadāhamayam bhavati yat antaḥ tat bahiḥ sthitam
34.
For those scorched by inner craving, the world becomes a raging forest fire. Indeed, for all beings, what is within is what is manifested outside.
द्यौः क्षमा वायुराकाशं पर्वताः सरितो दिशः ।
अन्तःकरणतत्त्वस्य भागा बहिरिव स्थिताः ॥ ३५ ॥
अन्तःकरणतत्त्वस्य भागा बहिरिव स्थिताः ॥ ३५ ॥
dyauḥ kṣamā vāyurākāśaṃ parvatāḥ sarito diśaḥ ,
antaḥkaraṇatattvasya bhāgā bahiriva sthitāḥ 35
antaḥkaraṇatattvasya bhāgā bahiriva sthitāḥ 35
35.
dyauḥ kṣamā vāyuḥ ākāśam parvatāḥ saritaḥ diśaḥ
antaḥkaraṇatatvasya bhāgāḥ bahiḥ iva sthitāḥ
antaḥkaraṇatatvasya bhāgāḥ bahiḥ iva sthitāḥ
35.
dyauḥ kṣamā vāyuḥ ākāśam parvatāḥ saritaḥ diśaḥ
antaḥkaraṇatatvasya bhāgāḥ iva bahiḥ sthitāḥ
antaḥkaraṇatatvasya bhāgāḥ iva bahiḥ sthitāḥ
35.
The sky, earth, air, space, mountains, rivers, and directions – these exist externally, as if they were parts of the essential nature (tatva) of the inner faculty (antaḥkaraṇa).
वटधाना वट इव यदन्तःस्थं सदात्मनः ।
तद्बहिर्भासते भास्वद्विकासे पुष्पगन्धवत् ॥ ३६ ॥
तद्बहिर्भासते भास्वद्विकासे पुष्पगन्धवत् ॥ ३६ ॥
vaṭadhānā vaṭa iva yadantaḥsthaṃ sadātmanaḥ ,
tadbahirbhāsate bhāsvadvikāse puṣpagandhavat 36
tadbahirbhāsate bhāsvadvikāse puṣpagandhavat 36
36.
vaṭadhānā vaṭa iva yat antaḥstham sadā ātmanaḥ
tat bahiḥ bhāsate bhāsvat vikāse puṣpagandhavat
tat bahiḥ bhāsate bhāsvat vikāse puṣpagandhavat
36.
yat vaṭadhānā vaṭa iva sadā ātmanaḥ antaḥstham,
tat bahiḥ bhāsvat vikāse puṣpagandhavat bhāsate
tat bahiḥ bhāsvat vikāse puṣpagandhavat bhāsate
36.
Just as a banyan tree (vaṭa) is contained within its seed (vaṭadhānā), so too, that which eternally resides within the essential self (ātman) manifests outwardly, shining brilliantly, much like the fragrance (gandha) released during the blooming (vikāsa) of a flower.
न बहिष्ठं न चान्तःस्थं क्वचित्किंचन विद्यते ।
यद्यथा कचितं चित्त्वात्तत्तथा तत्त्वमुत्थितम् ॥ ३७ ॥
यद्यथा कचितं चित्त्वात्तत्तथा तत्त्वमुत्थितम् ॥ ३७ ॥
na bahiṣṭhaṃ na cāntaḥsthaṃ kvacitkiṃcana vidyate ,
yadyathā kacitaṃ cittvāttattathā tattvamutthitam 37
yadyathā kacitaṃ cittvāttattathā tattvamutthitam 37
37.
na bahiṣṭham na ca antaḥstham kvacit kiñcana vidyate
yat yathā kacitam cittvāt tat tathā tatvam utthitam
yat yathā kacitam cittvāt tat tathā tatvam utthitam
37.
kvacit kiñcana na bahiṣṭham na ca antaḥstham vidyate.
yat yathā cittvāt kacitam,
tat tathā tatvam utthitam
yat yathā cittvāt kacitam,
tat tathā tatvam utthitam
37.
Nothing at all exists anywhere, neither externally nor internally. Whatever is envisioned or imagined by consciousness (cit), that very reality (tatva) manifests in exactly that way.
आत्मतत्त्वान्तरं भाति बहिष्ट्वेन जगत्तया ।
कर्पूरमिव गन्धेन संकोचे प्रविकासि च ॥ ३८ ॥
कर्पूरमिव गन्धेन संकोचे प्रविकासि च ॥ ३८ ॥
ātmatattvāntaraṃ bhāti bahiṣṭvena jagattayā ,
karpūramiva gandhena saṃkoce pravikāsi ca 38
karpūramiva gandhena saṃkoce pravikāsi ca 38
38.
ātmatatvāntaram bhāti bahiṣṭvena jagattayā
karpūram iva gandhena saṃkoce pravikāsi ca
karpūram iva gandhena saṃkoce pravikāsi ca
38.
ātmatatvāntaram bahiṣṭvena jagattayā bhāti,
karpūram gandhena iva,
ca saṃkoce pravikāsi (bhāti)
karpūram gandhena iva,
ca saṃkoce pravikāsi (bhāti)
38.
The inner reality (tatva) of the self (ātman) appears as the world (jagat) through its externality, just as camphor (karpūra) manifests through its fragrance (gandha). It expands even in its contraction.
आत्मैव स्फुरति स्फारं जगत्त्वेनाप्यहंतया ।
बाह्यत्वेनान्तरत्वेन स च नासन्न सन्विभुः ॥ ३९ ॥
बाह्यत्वेनान्तरत्वेन स च नासन्न सन्विभुः ॥ ३९ ॥
ātmaiva sphurati sphāraṃ jagattvenāpyahaṃtayā ,
bāhyatvenāntaratvena sa ca nāsanna sanvibhuḥ 39
bāhyatvenāntaratvena sa ca nāsanna sanvibhuḥ 39
39.
ātman eva sphurati sphāram jagattvena api ahaṃtayā
bāhyatvena antaratvena saḥ ca na asan na san vibhuḥ
bāhyatvena antaratvena saḥ ca na asan na san vibhuḥ
39.
ātman eva sphāram jagattvena api ahaṃtayā bāhyatvena
antaratvena ca sphurati saḥ vibhuḥ na asan na san ca
antaratvena ca sphurati saḥ vibhuḥ na asan na san ca
39.
The Self (ātman) alone manifests extensively, appearing as the world and as the ego (ahaṃtā). It also manifests as both external and internal. And that all-pervading (vibhu) [Self] is neither non-existent nor existent.
बहिष्ठेनान्तरं बाह्यमन्तःस्थेनान्तरस्थितम् ।
यथाविदितमात्मायं स्वचित्तमनुपश्यति ॥ ४० ॥
यथाविदितमात्मायं स्वचित्तमनुपश्यति ॥ ४० ॥
bahiṣṭhenāntaraṃ bāhyamantaḥsthenāntarasthitam ,
yathāviditamātmāyaṃ svacittamanupaśyati 40
yathāviditamātmāyaṃ svacittamanupaśyati 40
40.
bahiṣṭhena antaram bāhyam antaḥsthena antarasthitam
yathāviditam ātmā ayam svacittam anupaśyati
yathāviditam ātmā ayam svacittam anupaśyati
40.
ayam ātmā svacittam yathāviditam bahiṣṭhena antaram,
antaḥsthena bāhyam,
antarasthitam ca anupaśyati
antaḥsthena bāhyam,
antarasthitam ca anupaśyati
40.
This Self (ātman) perceives its own mind (svacittam) as it is revealed, seeing the internal by means of the outermost aspect, and the external by means of the innermost aspect, as well as that which is situated within.
सबाह्याभ्यन्तरं शान्तमात्मनो भेदितं जगत् ।
अहन्त्वादिस्थिते भेदे भूरिभङ्गभयं तु तत् ॥ ४१ ॥
अहन्त्वादिस्थिते भेदे भूरिभङ्गभयं तु तत् ॥ ४१ ॥
sabāhyābhyantaraṃ śāntamātmano bheditaṃ jagat ,
ahantvādisthite bhede bhūribhaṅgabhayaṃ tu tat 41
ahantvādisthite bhede bhūribhaṅgabhayaṃ tu tat 41
41.
sabāhyābhyantaram śāntam ātmanaḥ bheditam jagat
ahaṃtvādisthite bhede bhūribhaṅgabhayam tu tat
ahaṃtvādisthite bhede bhūribhaṅgabhayam tu tat
41.
sabāhyābhyantaram jagat śāntam ātmanaḥ bheditam tu
ahaṃtvādisthite bhede tat bhūribhaṅgabhayam (bhavati)
ahaṃtvādisthite bhede tat bhūribhaṅgabhayam (bhavati)
41.
The world, encompassing both external and internal aspects, is truly peaceful (śāntam). Yet, when it is perceived as differentiated from the Self (ātman), or when a distinction (bheda) rooted in ego (ahaṃtva) and similar ideas arises, then indeed there is a great fear of destruction (bhūribhaṅgabhayam).
द्यौः क्षमा वायुराकाशं पर्वताः सरितो दिशः ।
कल्पादिरेव ज्वलितं सर्वमाधिहतात्मनः ॥ ४२ ॥
कल्पादिरेव ज्वलितं सर्वमाधिहतात्मनः ॥ ४२ ॥
dyauḥ kṣamā vāyurākāśaṃ parvatāḥ sarito diśaḥ ,
kalpādireva jvalitaṃ sarvamādhihatātmanaḥ 42
kalpādireva jvalitaṃ sarvamādhihatātmanaḥ 42
42.
dyauḥ kṣamā vāyuḥ ākāśam parvatāḥ saritaḥ diśaḥ
kalpādiḥ eva jvalitam sarvam ādhihatātmanaḥ
kalpādiḥ eva jvalitam sarvam ādhihatātmanaḥ
42.
ādhihatātmanaḥ dyauḥ kṣamā vāyuḥ ākāśam parvatāḥ
saritaḥ diśaḥ sarvam eva kalpādiḥ jvalitam (bhāti)
saritaḥ diśaḥ sarvam eva kalpādiḥ jvalitam (bhāti)
42.
For a person whose Self (ātman) is afflicted by mental anguish (ādhi), the sky, earth, air, space, mountains, rivers, and directions - all of it - appear to be burning (jvalitam) and is, indeed, like the very beginning of a cosmic cycle (kalpa).
यस्त्वात्मरतिरेवान्तः कुर्वन्कर्मेन्द्रियैः क्रियाः ।
न वशो हर्षशोकाभ्यां स समाहित उच्यते ॥ ४३ ॥
न वशो हर्षशोकाभ्यां स समाहित उच्यते ॥ ४३ ॥
yastvātmaratirevāntaḥ kurvankarmendriyaiḥ kriyāḥ ,
na vaśo harṣaśokābhyāṃ sa samāhita ucyate 43
na vaśo harṣaśokābhyāṃ sa samāhita ucyate 43
43.
yaḥ tu ātmaratiḥ eva antaḥ kurvan karmendriyaiḥ
kriyāḥ na vaśaḥ harṣaśokābhyām sa samāhitaḥ ucyate
kriyāḥ na vaśaḥ harṣaśokābhyām sa samāhitaḥ ucyate
43.
yaḥ tu antaḥ ātmaratiḥ eva karmendriyaiḥ kriyāḥ
kurvan harṣaśokābhyām na vaśaḥ sa samāhitaḥ ucyate
kurvan harṣaśokābhyām na vaśaḥ sa samāhitaḥ ucyate
43.
But he who, delighting solely in the inner self (ātman) while performing actions with the organs of action, is not swayed by joy and sorrow, is truly called 'composed'.
यः सर्वगतमात्मानं पश्यन्समुपशान्तधीः ।
न शोचति ध्यायति वा स समाहित उच्यते ॥ ४४ ॥
न शोचति ध्यायति वा स समाहित उच्यते ॥ ४४ ॥
yaḥ sarvagatamātmānaṃ paśyansamupaśāntadhīḥ ,
na śocati dhyāyati vā sa samāhita ucyate 44
na śocati dhyāyati vā sa samāhita ucyate 44
44.
yaḥ sarvagatam ātmānam paśyan samupaśāntadhīḥ
na śocati dhyāyati vā sa samāhitaḥ ucyate
na śocati dhyāyati vā sa samāhitaḥ ucyate
44.
yaḥ sarvagatam ātmānam paśyan samupaśāntadhīḥ
na śocati vā na dhyāyati sa samāhitaḥ ucyate
na śocati vā na dhyāyati sa samāhitaḥ ucyate
44.
He who, seeing the self (ātman) pervading everywhere, possesses a perfectly tranquil intellect, and neither grieves nor worries, is truly called 'composed'.
स पूर्वापरपर्यन्तां यः पश्यञ्जागतीं गतिम् ।
दृष्टिष्वेतासु हसति स समाहित उच्यते ॥ ४५ ॥
दृष्टिष्वेतासु हसति स समाहित उच्यते ॥ ४५ ॥
sa pūrvāparaparyantāṃ yaḥ paśyañjāgatīṃ gatim ,
dṛṣṭiṣvetāsu hasati sa samāhita ucyate 45
dṛṣṭiṣvetāsu hasati sa samāhita ucyate 45
45.
saḥ pūrvāparaparyantām yaḥ paśyan jāgatīm
gatim dṛṣṭiṣu etāsu hasati sa samāhitaḥ ucyate
gatim dṛṣṭiṣu etāsu hasati sa samāhitaḥ ucyate
45.
yaḥ pūrvāparaparyantām jāgatīm gatim paśyan etāsu dṛṣṭiṣu hasati,
saḥ samāhitaḥ ucyate
saḥ samāhitaḥ ucyate
45.
He who observes the entire extent of the worldly course (saṃsāra), from its beginning to its end, and simply laughs at these (transient, delusive) perspectives, is truly called 'composed'.
समे परेऽपि नाहंता न जगज्जन्मनो मयि ।
वीचिवृन्देष्विवातप्ता नाकाशे फलधातवः ॥ ४६ ॥
वीचिवृन्देष्विवातप्ता नाकाशे फलधातवः ॥ ४६ ॥
same pare'pi nāhaṃtā na jagajjanmano mayi ,
vīcivṛndeṣvivātaptā nākāśe phaladhātavaḥ 46
vīcivṛndeṣvivātaptā nākāśe phaladhātavaḥ 46
46.
same pare api na ahaṃtā na jagajjanmanaḥ mayi
vīcivṛndeṣu iva ātaptā na ākāśe phaladhātavaḥ
vīcivṛndeṣu iva ātaptā na ākāśe phaladhātavaḥ
46.
mayi same pare api ahaṃtā na,
jagajjanmanaḥ na.
vīcivṛndeṣu iva ātaptā na,
ākāśe phaladhātavaḥ na
jagajjanmanaḥ na.
vīcivṛndeṣu iva ātaptā na,
ākāśe phaladhātavaḥ na
46.
Even in the supreme (brahman), which is uniform and without distinctions, there is no ego (ahaṅkāra) within me, nor is the origin of the world (saṃsāra) in me. This is just as there is no heat (from the sun) in clusters of waves, and no fruits or minerals in the sky.
यस्यान्तरस्थिताहन्त्वं न विभागादि नो मनः ।
न चेतनाचेतनत्वे सोऽस्ति नास्तीतरो जनः ॥ ४७ ॥
न चेतनाचेतनत्वे सोऽस्ति नास्तीतरो जनः ॥ ४७ ॥
yasyāntarasthitāhantvaṃ na vibhāgādi no manaḥ ,
na cetanācetanatve so'sti nāstītaro janaḥ 47
na cetanācetanatve so'sti nāstītaro janaḥ 47
47.
yasya antaḥsthitaahantvam na vibhāgādi no manaḥ
na cetanācetanatve saḥ asti na asti itaraḥ janaḥ
na cetanācetanatve saḥ asti na asti itaraḥ janaḥ
47.
yasya antaḥsthitaahantvam na,
vibhāgādi na,
manaḥ na,
cetanācetanatve na,
saḥ itaraḥ janaḥ na asti na asti
vibhāgādi na,
manaḥ na,
cetanācetanatve na,
saḥ itaraḥ janaḥ na asti na asti
47.
For whom there is no internally dwelling sense of 'I' (ahaṅkāra), nor any distinctions, nor a mind, nor the states of being conscious or unconscious - that person, in the eyes of others, neither exists nor does not exist.
व्योमस्वच्छो बहिष्ठेहां सम्यगाचरतीह यः ।
हर्षामर्षविकारेषु काष्ठलोष्टसमः शमः ॥ ४८ ॥
हर्षामर्षविकारेषु काष्ठलोष्टसमः शमः ॥ ४८ ॥
vyomasvaccho bahiṣṭhehāṃ samyagācaratīha yaḥ ,
harṣāmarṣavikāreṣu kāṣṭhaloṣṭasamaḥ śamaḥ 48
harṣāmarṣavikāreṣu kāṣṭhaloṣṭasamaḥ śamaḥ 48
48.
yaḥ vyoma-svacchaḥ iha bahis-īhām samyak ācarati
harṣa-amarṣa-vikāreṣu śamaḥ kāṣṭha-loṣṭha-samaḥ
harṣa-amarṣa-vikāreṣu śamaḥ kāṣṭha-loṣṭha-samaḥ
48.
yaḥ vyoma-svacchaḥ iha bahis-īhām samyak ācarati,
harṣa-amarṣa-vikāreṣu śamaḥ kāṣṭha-loṣṭha-samaḥ
harṣa-amarṣa-vikāreṣu śamaḥ kāṣṭha-loṣṭha-samaḥ
48.
The person who, transparent as the sky, duly performs external actions in this world, and whose tranquility (śama) amidst the transformations of joy and anger is like a log or a clod of earth.
आत्मवत्सर्वभूतानि परद्रव्याणि लोष्टवत् ।
स्वभावादेव न भयाद्यः पश्यति स पश्यति ॥ ४९ ॥
स्वभावादेव न भयाद्यः पश्यति स पश्यति ॥ ४९ ॥
ātmavatsarvabhūtāni paradravyāṇi loṣṭavat ,
svabhāvādeva na bhayādyaḥ paśyati sa paśyati 49
svabhāvādeva na bhayādyaḥ paśyati sa paśyati 49
49.
yaḥ sva-bhāvāt eva na bhayāt sarva-bhūtāni ātma-vat
para-dravyāṇi loṣṭha-vat paśyati saḥ paśyati
para-dravyāṇi loṣṭha-vat paśyati saḥ paśyati
49.
yaḥ svabhāvāt eva na bhayāt sarva-bhūtāni ātma-vat paradravyāṇi loṣṭha-vat paśyati,
saḥ paśyati
saḥ paśyati
49.
The person who, by his very intrinsic nature (svabhāva) and not out of fear, perceives all beings as himself (ātman) and the possessions of others as mere clods of earth - that person truly sees.
अर्थोऽतनुस्तनुर्वापि नासद्रूपेण चेत्यते ।
सद्रूपो नानुभूतोऽज्ञे न ज्ञेनैव न तत्तया ॥ ५० ॥
सद्रूपो नानुभूतोऽज्ञे न ज्ञेनैव न तत्तया ॥ ५० ॥
artho'tanustanurvāpi nāsadrūpeṇa cetyate ,
sadrūpo nānubhūto'jñe na jñenaiva na tattayā 50
sadrūpo nānubhūto'jñe na jñenaiva na tattayā 50
50.
arthaḥ atanuḥ tanuḥ vā api na asat-rūpeṇa cetyate
sat-rūpaḥ na anubhūtaḥ ajñe na jñena eva na tat-tayā
sat-rūpaḥ na anubhūtaḥ ajñe na jñena eva na tat-tayā
50.
arthaḥ atanuḥ vā api tanuḥ asat-rūpeṇa na cetyate.
sat-rūpaḥ ajñe na anubhūtaḥ,
na eva jñena,
na tat-tayā
sat-rūpaḥ ajñe na anubhūtaḥ,
na eva jñena,
na tat-tayā
50.
An object (artha), whether subtle or gross, is not perceived as non-existent. However, as existent, it is not experienced in the ignorant, nor indeed by the wise, nor by its own essential nature.
ईदृशाशयसंपन्नो महासत्त्वपदं गतः ।
तिष्ठतूदेतु वा यातु मृतिमेतु न तत्स्थितिम् ॥ ५१ ॥
तिष्ठतूदेतु वा यातु मृतिमेतु न तत्स्थितिम् ॥ ५१ ॥
īdṛśāśayasaṃpanno mahāsattvapadaṃ gataḥ ,
tiṣṭhatūdetu vā yātu mṛtimetu na tatsthitim 51
tiṣṭhatūdetu vā yātu mṛtimetu na tatsthitim 51
51.
īdṛśāśayasaṃpannaḥ mahāsattvapadam gataḥ
tiṣṭhatu ud-etu vā yātu mṛtim etu na tat-sthitim
tiṣṭhatu ud-etu vā yātu mṛtim etu na tat-sthitim
51.
īdṛśāśayasaṃpannaḥ mahāsattvapadam gataḥ vā tiṣṭhatu
vā ud-etu vā yātu vā mṛtim etu na tat-sthitim
vā ud-etu vā yātu vā mṛtim etu na tat-sthitim
51.
One who is endowed with such a mental disposition and has attained the status of a great being (mahāsattva) may remain, rise, or depart; they may even face death, but they will not deviate from that (spiritual) state.
वसतूत्तमभोगाढ्ये स्वगृहे वा जनाकुले ।
सर्वभोगोज्झिताभोगे सुमहत्यथवा वने ॥ ५२ ॥
सर्वभोगोज्झिताभोगे सुमहत्यथवा वने ॥ ५२ ॥
vasatūttamabhogāḍhye svagṛhe vā janākule ,
sarvabhogojjhitābhoge sumahatyathavā vane 52
sarvabhogojjhitābhoge sumahatyathavā vane 52
52.
vasatu uttamabhogāḍhye svagṛhe vā janākule
sarvabhogojjhitābhoge su-mahati athavā vane
sarvabhogojjhitābhoge su-mahati athavā vane
52.
vasatu svagṛhe uttamabhogāḍhye vā janākule vā
vane su-mahati sarvabhogojjhitābhoge athavā
vane su-mahati sarvabhogojjhitābhoge athavā
52.
Let him dwell in his own home, rich with excellent enjoyments, or in a crowded place; or even in a very large forest devoid of all worldly pleasures.
उद्दाममन्मथं पानतत्परो वापि नृत्यतु ।
सर्वसङ्गपरित्यागी सममायातु वा गिरौ ॥ ५३ ॥
सर्वसङ्गपरित्यागी सममायातु वा गिरौ ॥ ५३ ॥
uddāmamanmathaṃ pānatatparo vāpi nṛtyatu ,
sarvasaṅgaparityāgī samamāyātu vā girau 53
sarvasaṅgaparityāgī samamāyātu vā girau 53
53.
uddāmamanmatham pānatatparaḥ vā api nṛtyatu
sarvasaṅgaparityāgī samāyātu vā girau
sarvasaṅgaparityāgī samāyātu vā girau
53.
pānatatparaḥ uddāmamanmatham vā api nṛtyatu
vā sarvasaṅgaparityāgī girau samāyātu
vā sarvasaṅgaparityāgī girau samāyātu
53.
Let him, addicted to drink, dance with unrestrained passion; or, abandoning all attachments (saṅga), let him go to a mountain.
चन्दनागुरुकर्पूरैर्वपुर्वा परिलिम्पतु ।
ज्वालाजटिलविस्तारे निपतत्वथवाऽनले ॥ ५४ ॥
ज्वालाजटिलविस्तारे निपतत्वथवाऽनले ॥ ५४ ॥
candanāgurukarpūrairvapurvā parilimpatu ,
jvālājaṭilavistāre nipatatvathavā'nale 54
jvālājaṭilavistāre nipatatvathavā'nale 54
54.
candana-aguru-karpūraiḥ vapuḥ vā parilimpātu
jvālā-jaṭila-vistāre nipatatu athavā anale
jvālā-jaṭila-vistāre nipatatu athavā anale
54.
vā vapuḥ candana-aguru-karpūraiḥ parilimpātu
athavā anale jvālā-jaṭila-vistāre nipatatu
athavā anale jvālā-jaṭila-vistāre nipatatu
54.
Let him anoint his body with sandalwood, aloe-wood, and camphor; or let him fall into a fire vast and intricate with flames.
पापं करोतु सुमहद्बहुलं पुण्यमेव च ।
अद्य वा मृतिमायातु कल्पान्तनिचयेन वा ॥ ५५ ॥
अद्य वा मृतिमायातु कल्पान्तनिचयेन वा ॥ ५५ ॥
pāpaṃ karotu sumahadbahulaṃ puṇyameva ca ,
adya vā mṛtimāyātu kalpāntanicayena vā 55
adya vā mṛtimāyātu kalpāntanicayena vā 55
55.
pāpam karotu sumahat bahulam puṇyam eva ca
adya vā mṛtim āyātu kalpāntanicayena vā
adya vā mṛtim āyātu kalpāntanicayena vā
55.
sumahat bahulam pāpam vā puṇyam eva ca (saḥ) karotu,
adya vā kalpāntanicayena vā mṛtim āyātu.
adya vā kalpāntanicayena vā mṛtim āyātu.
55.
Whether he commits a very great and abundant sin or even accumulates much merit, let him meet his death today or after a multitude of eons.
नासौ किंचिन्न तत्किंचित्कृतं तेन महात्मना ।
नासौ कलङ्कमाप्नोति हेम पङ्कगतं यथा ॥ ५६ ॥
नासौ कलङ्कमाप्नोति हेम पङ्कगतं यथा ॥ ५६ ॥
nāsau kiṃcinna tatkiṃcitkṛtaṃ tena mahātmanā ,
nāsau kalaṅkamāpnoti hema paṅkagataṃ yathā 56
nāsau kalaṅkamāpnoti hema paṅkagataṃ yathā 56
56.
na asau kiñcit na tat kiñcit kṛtam tena mahātmanā
na asau kalaṅkam āpnoti hema paṅkagataṃ yathā
na asau kalaṅkam āpnoti hema paṅkagataṃ yathā
56.
tena mahātmanā kiñcit na kṛtam,
na asau kiñcit (bādhyate).
asau kalaṅkam na āpnoti,
yathā paṅkagataṃ hema (kalaṅkam na āpnoti).
na asau kiñcit (bādhyate).
asau kalaṅkam na āpnoti,
yathā paṅkagataṃ hema (kalaṅkam na āpnoti).
56.
That great soul (mahātman) performs no actions at all, nor is anything done that affects him. He does not incur any blemish, just as gold remains unstained even when it has fallen into mud.
संवित्पुरुषशब्दार्थैः स कलङ्कैः कलंक्यते ।
अहंत्वंवासनारूपैः शुक्तिकारजतोपमैः ॥ ५७ ॥
अहंत्वंवासनारूपैः शुक्तिकारजतोपमैः ॥ ५७ ॥
saṃvitpuruṣaśabdārthaiḥ sa kalaṅkaiḥ kalaṃkyate ,
ahaṃtvaṃvāsanārūpaiḥ śuktikārajatopamaiḥ 57
ahaṃtvaṃvāsanārūpaiḥ śuktikārajatopamaiḥ 57
57.
saṃvitpuruṣaśabdārthaiḥ saḥ kalaṅkaiḥ kalaṅkyate
ahaṃtvaṃvāsanārūpaiḥ śuktikārajatopamaiḥ
ahaṃtvaṃvāsanārūpaiḥ śuktikārajatopamaiḥ
57.
saḥ saṃvitpuruṣaśabdārthaiḥ ahaṃtvaṃvāsanārūpaiḥ śuktikārajatopamaiḥ kalaṅkaiḥ kalaṅkyate.
57.
He is stained by these blemishes, which are identified with the conceptual meanings of the words 'consciousness' (saṃvit) and 'puruṣa', and which manifest as forms of ego (ahaṅkāra) and latent impressions (vāsanā), all resembling the illusory silver seen in a mother-of-pearl shell.
समस्तवस्तुप्रशमात्सम्यग्ज्ञानाद्यथास्थितेः ।
स्वभावस्योपशान्तोन्तःकलङ्कोऽसत्तया स्वतः ॥ ५८ ॥
स्वभावस्योपशान्तोन्तःकलङ्कोऽसत्तया स्वतः ॥ ५८ ॥
samastavastupraśamātsamyagjñānādyathāsthiteḥ ,
svabhāvasyopaśāntontaḥkalaṅko'sattayā svataḥ 58
svabhāvasyopaśāntontaḥkalaṅko'sattayā svataḥ 58
58.
samastavastuprasamāt samyak jñānāt yathāsthiteḥ
svabhāvasya upaśāntaḥ antaḥ kalaṅkaḥ asattayā svataḥ
svabhāvasya upaśāntaḥ antaḥ kalaṅkaḥ asattayā svataḥ
58.
yathāsthiteḥ svabhāvasya antaḥ kalaṅkaḥ,
(saḥ) samastavastuprasamāt ca samyak jñānāt svataḥ asattayā upaśāntaḥ (bhavati).
(saḥ) samastavastuprasamāt ca samyak jñānāt svataḥ asattayā upaśāntaḥ (bhavati).
58.
The inner blemish (kalaṅka) of one's intrinsic nature (svabhāva) becomes completely pacified and ceases to exist on its own, because of the dissolution of all objects and through the perfect knowledge of reality as it truly is, which reveals the blemish's inherent non-existence.
अहंत्ववासनानर्थप्रसूतेः संविदात्मनः ।
पुरुषस्य विचित्राणि सुखदुःखानि जन्मनि ॥ ५९ ॥
पुरुषस्य विचित्राणि सुखदुःखानि जन्मनि ॥ ५९ ॥
ahaṃtvavāsanānarthaprasūteḥ saṃvidātmanaḥ ,
puruṣasya vicitrāṇi sukhaduḥkhāni janmani 59
puruṣasya vicitrāṇi sukhaduḥkhāni janmani 59
59.
ahaṃtva-vāsanā-anartha-prasūteḥ saṃvidātmanaḥ
puruṣasya vicitrāṇi sukhaduḥkhāni janmani
puruṣasya vicitrāṇi sukhaduḥkhāni janmani
59.
For the conscious self (ātman) - the supreme cosmic person (puruṣa) - various pleasures and pains arise in existence, stemming from the generation of the ego-sense (ahaṃtva) and latent impressions (vāsanā) that lead to misfortune.
रज्ज्वां सर्पभ्रमे शान्तेऽहिर्नेति निर्वृतिर्यथा ।
अहंत्वभावसंशान्तौ तथान्तः समता मता ॥ ६० ॥
अहंत्वभावसंशान्तौ तथान्तः समता मता ॥ ६० ॥
rajjvāṃ sarpabhrame śānte'hirneti nirvṛtiryathā ,
ahaṃtvabhāvasaṃśāntau tathāntaḥ samatā matā 60
ahaṃtvabhāvasaṃśāntau tathāntaḥ samatā matā 60
60.
rajjvām sarpa-bhrame śānte ahiḥ na iti nirvṛtiḥ
yathā ahaṃtva-bhāva-saṃśāntau tathā antaḥ samatā matā
yathā ahaṃtva-bhāva-saṃśāntau tathā antaḥ samatā matā
60.
Just as when the mistaken perception of a snake in a rope ceases, and one realizes 'it is not a snake', a state of tranquility (nirvṛti) arises; similarly, upon the complete cessation of the ego-sense (ahaṃtva), inner equanimity (samatā) is considered to be established.
यत्करोति यदश्नाति यद्ददाति जुहोति वा ।
न तज्ज्ञस्य न तत्र ज्ञो मा करोतु करोतु वा ॥ ६१ ॥
न तज्ज्ञस्य न तत्र ज्ञो मा करोतु करोतु वा ॥ ६१ ॥
yatkaroti yadaśnāti yaddadāti juhoti vā ,
na tajjñasya na tatra jño mā karotu karotu vā 61
na tajjñasya na tatra jño mā karotu karotu vā 61
61.
yat karoti yat aśnāti yat dadāti juhoti vā na
tat jñasya na tatra jñaḥ mā karotu karotu vā
tat jñasya na tatra jñaḥ mā karotu karotu vā
61.
Whatever he does, eats, gives, or offers in Vedic ritual (yajña) - that does not pertain to the knower (jña), nor is the knower (jña) truly present in those actions. Let him perform actions or not, it makes no difference.
कर्मणास्ति न तस्यार्थो नार्थस्तस्यास्त्यकर्मणा ।
यथास्वभावावगमात्स आत्मन्येव संस्थितः ॥ ६२ ॥
यथास्वभावावगमात्स आत्मन्येव संस्थितः ॥ ६२ ॥
karmaṇāsti na tasyārtho nārthastasyāstyakarmaṇā ,
yathāsvabhāvāvagamātsa ātmanyeva saṃsthitaḥ 62
yathāsvabhāvāvagamātsa ātmanyeva saṃsthitaḥ 62
62.
karmaṇā asti na tasya arthaḥ na arthaḥ tasya asti akarmaṇā
yathā-svabhāva-avagamāt saḥ ātmani eva saṃsthitaḥ
yathā-svabhāva-avagamāt saḥ ātmani eva saṃsthitaḥ
62.
For him, there is no inherent purpose (artha) to be gained through action (karma), nor is there any purpose (artha) in his non-action. Through the realization of his intrinsic nature (svabhāva), he remains firmly established in the Self (ātman).
इच्छास्ततः समुद्यन्ति न मञ्जर्य इवोपलात् ।
याश्चोद्यन्ति च ताः सर्वाः स एवाप्स्विव वीचयः ॥ ६३ ॥
याश्चोद्यन्ति च ताः सर्वाः स एवाप्स्विव वीचयः ॥ ६३ ॥
icchāstataḥ samudyanti na mañjarya ivopalāt ,
yāścodyanti ca tāḥ sarvāḥ sa evāpsviva vīcayaḥ 63
yāścodyanti ca tāḥ sarvāḥ sa evāpsviva vīcayaḥ 63
63.
icchāḥ tataḥ samudyanti na mañjaryaḥ iva upalāt |
yāḥ ca udyanti ca tāḥ sarvāḥ saḥ eva apsu iva vīcayaḥ
yāḥ ca udyanti ca tāḥ sarvāḥ saḥ eva apsu iva vīcayaḥ
63.
tataḥ icchāḥ samudyanti,
upalāt mañjaryaḥ iva na.
yāḥ ca tāḥ sarvāḥ udyanti,
saḥ eva apsu vīcayaḥ iva.
upalāt mañjaryaḥ iva na.
yāḥ ca tāḥ sarvāḥ udyanti,
saḥ eva apsu vīcayaḥ iva.
63.
Desires arise from that (consciousness), not like blossoms from a stone. And all those desires that do arise are indeed that very (consciousness) itself, just like waves in water.
सकलमिदमसावसौ च सर्वं जगदखिलं न विभागितात्र काचित् ।
परमपुरुषपावनैकरूपी स सदिति तत्सदकिंचिदेव नासौ ॥ ६४ ॥
परमपुरुषपावनैकरूपी स सदिति तत्सदकिंचिदेव नासौ ॥ ६४ ॥
sakalamidamasāvasau ca sarvaṃ jagadakhilaṃ na vibhāgitātra kācit ,
paramapuruṣapāvanaikarūpī sa saditi tatsadakiṃcideva nāsau 64
paramapuruṣapāvanaikarūpī sa saditi tatsadakiṃcideva nāsau 64
64.
sakalam idam asau asau ca sarvam
jagat akhilam na vibhāgitā atra kācit
| paramapuruṣapāvanaikarūpī saḥ
sat iti tat sat akiñcit eva na asau
jagat akhilam na vibhāgitā atra kācit
| paramapuruṣapāvanaikarūpī saḥ
sat iti tat sat akiñcit eva na asau
64.
idam sakalam asau ca,
asau sarvam akhilam jagat [asti].
atra kācit vibhāgitā na.
saḥ paramapuruṣapāvanaikarūpī.
iti tat sat akiñcit eva,
asau na.
asau sarvam akhilam jagat [asti].
atra kācit vibhāgitā na.
saḥ paramapuruṣapāvanaikarūpī.
iti tat sat akiñcit eva,
asau na.
64.
This entire (world) is that (supreme consciousness), and that (supreme consciousness) is all; there is no division whatsoever here. That (supreme consciousness) is the single, pure form of the supreme cosmic person (puruṣa). Thus, that (ultimate) reality (sat) is indeed nothing (akiñcit) [in terms of finite attributes], and it is not this [dualistic world].
Links to all chapters:
vairāgya prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
mumukṣu prakaraṇa
utpatti prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
sthiti prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
upaśama prakaraṇa (current book)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56 (current chapter)
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 1)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 2)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
Chapter 129
Chapter 130
Chapter 131
Chapter 132
Chapter 133
Chapter 134
Chapter 135
Chapter 136
Chapter 137
Chapter 138
Chapter 139
Chapter 140
Chapter 141
Chapter 142
Chapter 143
Chapter 144
Chapter 145
Chapter 146
Chapter 147
Chapter 148
Chapter 149
Chapter 150
Chapter 151
Chapter 152
Chapter 153
Chapter 154
Chapter 155
Chapter 156
Chapter 157
Chapter 158
Chapter 159
Chapter 160
Chapter 161
Chapter 162
Chapter 163
Chapter 164
Chapter 165
Chapter 166
Chapter 167
Chapter 168
Chapter 169
Chapter 170
Chapter 171
Chapter 172
Chapter 173
Chapter 174
Chapter 175
Chapter 176
Chapter 177
Chapter 178
Chapter 179
Chapter 180
Chapter 181
Chapter 182
Chapter 183
Chapter 184
Chapter 185
Chapter 186
Chapter 187
Chapter 188
Chapter 189
Chapter 190
Chapter 191
Chapter 192
Chapter 193
Chapter 194
Chapter 195
Chapter 196
Chapter 197
Chapter 198
Chapter 199
Chapter 200
Chapter 201
Chapter 202
Chapter 203
Chapter 204
Chapter 205
Chapter 206
Chapter 207
Chapter 208
Chapter 209
Chapter 210
Chapter 211
Chapter 212
Chapter 213
Chapter 214
Chapter 215
Chapter 216