योगवासिष्ठः
yogavāsiṣṭhaḥ
-
book-4, chapter-33
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
सर्वातिशयसाफल्यात्सर्वं सर्वत्र सर्वदा ।
संभवत्येव तस्मात्त्वं शुभोद्योगं न संत्यज ॥ १ ॥
सर्वातिशयसाफल्यात्सर्वं सर्वत्र सर्वदा ।
संभवत्येव तस्मात्त्वं शुभोद्योगं न संत्यज ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
sarvātiśayasāphalyātsarvaṃ sarvatra sarvadā ,
saṃbhavatyeva tasmāttvaṃ śubhodyogaṃ na saṃtyaja 1
sarvātiśayasāphalyātsarvaṃ sarvatra sarvadā ,
saṃbhavatyeva tasmāttvaṃ śubhodyogaṃ na saṃtyaja 1
1.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca sarvātiśayasāphalyāt sarvam sarvatra
sarvadā saṃbhavati eva tasmāt tvam śubhodyogam na saṃtyaja
sarvadā saṃbhavati eva tasmāt tvam śubhodyogam na saṃtyaja
1.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca sarvātiśayasāphalyāt sarvam sarvatra
sarvadā saṃbhavati eva tasmāt tvam śubhodyogam na saṃtyaja
sarvadā saṃbhavati eva tasmāt tvam śubhodyogam na saṃtyaja
1.
Śrī Vasiṣṭha said: "Because all things can achieve supreme success, everything is indeed possible everywhere and always. Therefore, you should not abandon your auspicious endeavors."
मित्रस्वजनबन्धूनां नन्दिनानन्ददायिना ।
सरसीशानमासाद्य मृत्युरप्युपनिर्जितः ॥ २ ॥
सरसीशानमासाद्य मृत्युरप्युपनिर्जितः ॥ २ ॥
mitrasvajanabandhūnāṃ nandinānandadāyinā ,
sarasīśānamāsādya mṛtyurapyupanirjitaḥ 2
sarasīśānamāsādya mṛtyurapyupanirjitaḥ 2
2.
mitrasvajanabandhūnām nandinā ānandadāyinā
sarasīśam āsādya mṛtyuḥ api upanirjitaḥ
sarasīśam āsādya mṛtyuḥ api upanirjitaḥ
2.
mitrasvajanabandhūnām nandinā ānandadāyinā
sarasīśam āsādya mṛtyuḥ api upanirjitaḥ
sarasīśam āsādya mṛtyuḥ api upanirjitaḥ
2.
Having attained the lord of the lake, even death (mṛtyu) has been overcome by him, who brings joy and bestows happiness upon friends, kinsmen, and relatives.
सर्वोत्कर्षेण संपन्ना देवा अपि विमर्दिताः ।
दानवैर्दानवार्थाढ्यैर्गजैः पद्माकरा इव ॥ ३ ॥
दानवैर्दानवार्थाढ्यैर्गजैः पद्माकरा इव ॥ ३ ॥
sarvotkarṣeṇa saṃpannā devā api vimarditāḥ ,
dānavairdānavārthāḍhyairgajaiḥ padmākarā iva 3
dānavairdānavārthāḍhyairgajaiḥ padmākarā iva 3
3.
sarvotkarṣeṇa sampannāḥ devāḥ api vimarditāḥ
dānavaiḥ dānavārthāḍhyaiḥ gajaiḥ padmākarāḥ iva
dānavaiḥ dānavārthāḍhyaiḥ gajaiḥ padmākarāḥ iva
3.
sarvotkarṣeṇa sampannāḥ devāḥ api dānavārthāḍhyaiḥ
dānavaiḥ vimarditāḥ gajaiḥ padmākarāḥ iva
dānavaiḥ vimarditāḥ gajaiḥ padmākarāḥ iva
3.
Even the gods, though endowed with supreme excellence, were crushed by the demons, who were formidable in their demonic power, just as lotus ponds are trampled by elephants.
मरुत्तनृपतेर्यज्ञे संवर्तेन महर्षिणा ।
ब्रह्मणेवापरः सर्गो भावितः ससुरासुरः ॥ ४ ॥
ब्रह्मणेवापरः सर्गो भावितः ससुरासुरः ॥ ४ ॥
maruttanṛpateryajñe saṃvartena maharṣiṇā ,
brahmaṇevāparaḥ sargo bhāvitaḥ sasurāsuraḥ 4
brahmaṇevāparaḥ sargo bhāvitaḥ sasurāsuraḥ 4
4.
maruttanṛpateḥ yajñe saṃvartena maharṣiṇā
brahmaṇā iva aparaḥ sargaḥ bhāvitaḥ sasurāsuraḥ
brahmaṇā iva aparaḥ sargaḥ bhāvitaḥ sasurāsuraḥ
4.
maruttanṛpateḥ yajñe maharṣiṇā saṃvartena
brahmaṇā iva aparaḥ sasurāsuraḥ sargaḥ bhāvitaḥ
brahmaṇā iva aparaḥ sasurāsuraḥ sargaḥ bhāvitaḥ
4.
In the Vedic ritual (yajña) of King Marutta, the great sage Saṃvarta, as if another Brahmā, brought forth a new creation (sarga) that included both gods and demons.
महातिशययुक्तेन विश्वामित्रेण विप्रता ।
भूयोभूयः प्रयुक्तेन दुष्प्रापा तपसार्जिता ॥ ५ ॥
भूयोभूयः प्रयुक्तेन दुष्प्रापा तपसार्जिता ॥ ५ ॥
mahātiśayayuktena viśvāmitreṇa vipratā ,
bhūyobhūyaḥ prayuktena duṣprāpā tapasārjitā 5
bhūyobhūyaḥ prayuktena duṣprāpā tapasārjitā 5
5.
mahātiśayayuktena viśvāmitreṇa vipratā bhūyaḥ
bhūyaḥ prayuktena duṣprāpā tapasā arjitā
bhūyaḥ prayuktena duṣprāpā tapasā arjitā
5.
mahātiśayayuktena viśvāmitreṇa,
bhūyaḥ bhūyaḥ prayuktena tapasā arjitā vipratā duṣprāpā
bhūyaḥ bhūyaḥ prayuktena tapasā arjitā vipratā duṣprāpā
5.
Brahminhood (vipratā), though acquired through repeated and intense asceticism (tapas) by Viśvāmitra, who was endowed with great extraordinary power, was nevertheless difficult to obtain.
पिष्टसेकाम्बु दुष्प्रापं रसायनवदश्नता ।
दुर्भगेनेदृशेनाप्तः क्षीरोद उपमन्युना ॥ ६ ॥
दुर्भगेनेदृशेनाप्तः क्षीरोद उपमन्युना ॥ ६ ॥
piṣṭasekāmbu duṣprāpaṃ rasāyanavadaśnatā ,
durbhagenedṛśenāptaḥ kṣīroda upamanyunā 6
durbhagenedṛśenāptaḥ kṣīroda upamanyunā 6
6.
piṣṭasekāmbu duṣprāpam rasāyanavat aśnatā
durbhageṇa īdṛśena āptaḥ kṣīrodaḥ upamanyunā
durbhageṇa īdṛśena āptaḥ kṣīrodaḥ upamanyunā
6.
piṣṭasekāmbu duṣprāpam rasāyanavat aśnatā,
īdṛśena durbhageṇa upamanyunā kṣīrodaḥ āptaḥ
īdṛśena durbhageṇa upamanyunā kṣīrodaḥ āptaḥ
6.
By Upamanyu, who, in such an unfortunate state, consumed even hard-to-obtain flour-water as if it were a rejuvenating elixir (rasāyana), the Milk Ocean (kṣīroda) was attained.
त्रैलोक्यमल्लांस्तृणवदश्नन्विष्ण्वलजादिकान् ।
भक्त्यातिशयदार्ढ्येन कालः श्वेतेन कालितः ॥ ७ ॥
भक्त्यातिशयदार्ढ्येन कालः श्वेतेन कालितः ॥ ७ ॥
trailokyamallāṃstṛṇavadaśnanviṣṇvalajādikān ,
bhaktyātiśayadārḍhyena kālaḥ śvetena kālitaḥ 7
bhaktyātiśayadārḍhyena kālaḥ śvetena kālitaḥ 7
7.
त्रैलोक्यमल्लान् तृणवत् अश्नन् विष्ण्वलजादिकान्
भक्त्यातिशयदार्ढ्येन कालः श्वेतेन कालितः
भक्त्यातिशयदार्ढ्येन कालः श्वेतेन कालितः
7.
भक्त्यातिशयदार्ढ्येन श्वेतेन त्रैलोक्यमल्लान्
विष्ण्वलजादिकान् तृणवत् अश्नन् कालः कालितः
विष्ण्वलजादिकान् तृणवत् अश्नन् कालः कालितः
7.
Through the unwavering strength of his supreme devotion (bhakti), Śveta conquered even Death (Kāla), who ordinarily consumes the champions of the three worlds, including Vishnu and Alaja, as if they were mere blades of grass.
प्रणयेन यमं जित्वा कृत्वा वचनसंगमम् ।
परलोकादुपानीतः सावित्र्या सत्यवान्पतिः ॥ ८ ॥
परलोकादुपानीतः सावित्र्या सत्यवान्पतिः ॥ ८ ॥
praṇayena yamaṃ jitvā kṛtvā vacanasaṃgamam ,
paralokādupānītaḥ sāvitryā satyavānpatiḥ 8
paralokādupānītaḥ sāvitryā satyavānpatiḥ 8
8.
प्रणयेन यमं जित्वा कृत्वा वचनसंगमम्
परलोकात् उपानीतः सावित्र्या सत्यवान्पतिः
परलोकात् उपानीतः सावित्र्या सत्यवान्पतिः
8.
सावित्र्या प्रणयेन यमं जित्वा वचनसंगमम्
कृत्वा सत्यवान्पतिः परलोकात् उपानीतः
कृत्वा सत्यवान्पतिः परलोकात् उपानीतः
8.
By her fervent love, Sāvitrī conquered Yama (the god of death) and, having secured his agreement, brought her husband Satyavān back from the other world.
न सोऽस्त्यतिशयो लोके यस्यास्ति न फलं स्फुटम् ।
भवितव्यं विचार्यान्तः सर्वातिशयशालिना ॥ ९ ॥
भवितव्यं विचार्यान्तः सर्वातिशयशालिना ॥ ९ ॥
na so'styatiśayo loke yasyāsti na phalaṃ sphuṭam ,
bhavitavyaṃ vicāryāntaḥ sarvātiśayaśālinā 9
bhavitavyaṃ vicāryāntaḥ sarvātiśayaśālinā 9
9.
न सः अस्ति अतिशयः लोके यस्य अस्ति न फलं
स्फुटम् भवितव्यं विचार्य अन्तः सर्वातिशयशालिना
स्फुटम् भवितव्यं विचार्य अन्तः सर्वातिशयशालिना
9.
यस्य स्फुटं फलं न अस्ति,
सः अतिशयः लोके न अस्तिसर्वातिशयशालिना अन्तः भवितव्यं विचार्य
सः अतिशयः लोके न अस्तिसर्वातिशयशालिना अन्तः भवितव्यं विचार्य
9.
There is no superiority (atiśaya) in this world that does not yield a clear result. Therefore, one who possesses all excellences should ponder destiny (bhavitavya) deeply within.
आत्मज्ञानमशेषाणां सुखदुःखदशादृशाम् ।
मूलकाषकरं तस्माद्भाव्यं तत्रातिशायिना ॥ १० ॥
मूलकाषकरं तस्माद्भाव्यं तत्रातिशायिना ॥ १० ॥
ātmajñānamaśeṣāṇāṃ sukhaduḥkhadaśādṛśām ,
mūlakāṣakaraṃ tasmādbhāvyaṃ tatrātiśāyinā 10
mūlakāṣakaraṃ tasmādbhāvyaṃ tatrātiśāyinā 10
10.
आत्मज्ञानम् अशेषाणां सुखदुःखदशादृशाम्
मूलकाषकरं तस्मात् भाव्यं तत्र अतिशायिना
मूलकाषकरं तस्मात् भाव्यं तत्र अतिशायिना
10.
आत्मज्ञानम् अशेषाणां सुखदुःखदशादृशाम् मूलकाषकरं (भवति)तस्मात् अतिशायिना तत्र भाव्यं।
10.
The knowledge of the self (ātmajñāna) is that which eradicates the root of all states of happiness and sorrow for those who experience them. Therefore, one should excel in that (ātmajñāna).
नाशायापद्गतार्थिन्या दृष्ट्या दृश्यादिदृष्टयः ।
दुःखादृते निराबाधं सुखं किं चिदवाप्यते ॥ ११ ॥
दुःखादृते निराबाधं सुखं किं चिदवाप्यते ॥ ११ ॥
nāśāyāpadgatārthinyā dṛṣṭyā dṛśyādidṛṣṭayaḥ ,
duḥkhādṛte nirābādhaṃ sukhaṃ kiṃ cidavāpyate 11
duḥkhādṛte nirābādhaṃ sukhaṃ kiṃ cidavāpyate 11
11.
nāśāya āpatgatārthinyā dṛṣṭyā dṛśyādidṛṣṭayaḥ
duḥkhāt ṛte nirābādham sukham kim cit avāpyate
duḥkhāt ṛte nirābādham sukham kim cit avāpyate
11.
dṛśyādidṛṣṭayaḥ āpatgatārthinyā dṛṣṭyā nāśāya
duḥkhāt ṛte nirābādham kim cit sukham avāpyate
duḥkhāt ṛte nirābādham kim cit sukham avāpyate
11.
Perceptions of visible objects and similar phenomena lead to ruin through a perspective that is distressed and constantly seeking external gratification. Apart from suffering, is any unhindered happiness ever attained?
अशमः परमं ब्रह्म शमश्च परमं पदम् ।
यद्यप्येवं तथाप्येनं प्रथमं विद्धि शंकरम् ॥ १२ ॥
यद्यप्येवं तथाप्येनं प्रथमं विद्धि शंकरम् ॥ १२ ॥
aśamaḥ paramaṃ brahma śamaśca paramaṃ padam ,
yadyapyevaṃ tathāpyenaṃ prathamaṃ viddhi śaṃkaram 12
yadyapyevaṃ tathāpyenaṃ prathamaṃ viddhi śaṃkaram 12
12.
aśamaḥ paramam brahma śamaḥ ca paramam padam yadyapi
evam tathā api enam prathamam viddhi śaṅkaram
evam tathā api enam prathamam viddhi śaṅkaram
12.
aśamaḥ paramam brahma śamaḥ ca paramam padam yadyapi
evam tathā api enam śaṅkaram prathamam viddhi
evam tathā api enam śaṅkaram prathamam viddhi
12.
The world of restlessness is indeed the supreme reality (brahman), and tranquility is the supreme state. Even though this is so, nevertheless, first know this, Shankara, as paramount.
अभिमानं परित्यज्य शममाश्रित्य शाश्वतम् ।
विचार्य प्रज्ञयार्यत्वं कुर्यात्सज्जनसेवनम् ॥ १३ ॥
विचार्य प्रज्ञयार्यत्वं कुर्यात्सज्जनसेवनम् ॥ १३ ॥
abhimānaṃ parityajya śamamāśritya śāśvatam ,
vicārya prajñayāryatvaṃ kuryātsajjanasevanam 13
vicārya prajñayāryatvaṃ kuryātsajjanasevanam 13
13.
abhimānam parityajya śamam āśritya śāśvatam
vicārya prajñayā āryatvam kuryāt sajjanasevanam
vicārya prajñayā āryatvam kuryāt sajjanasevanam
13.
abhimānam parityajya śāśvatam śamam āśritya
prajñayā āryatvam vicārya sajjanasevanam kuryāt
prajñayā āryatvam vicārya sajjanasevanam kuryāt
13.
Having abandoned ego (abhimāna), having resorted to eternal tranquility (śama), and having reflected on nobleness (āryatva) with wisdom (prajñā), one should associate with virtuous people.
न तपांसि न तीर्थानि न शास्त्राणि जयन्ति च ।
संसारसागरोत्तारे सज्जनासेवनं विना ॥ १४ ॥
संसारसागरोत्तारे सज्जनासेवनं विना ॥ १४ ॥
na tapāṃsi na tīrthāni na śāstrāṇi jayanti ca ,
saṃsārasāgarottāre sajjanāsevanaṃ vinā 14
saṃsārasāgarottāre sajjanāsevanaṃ vinā 14
14.
na tapāṃsi na tīrthāni na śāstrāṇi jayanti
ca saṃsārasāgarottāre sajjanasevanam vinā
ca saṃsārasāgarottāre sajjanasevanam vinā
14.
sajjanasevanam vinā saṃsārasāgarottāre na
tapāṃsi na tīrthāni na ca śāstrāṇi jayanti
tapāṃsi na tīrthāni na ca śāstrāṇi jayanti
14.
Without associating with virtuous people, neither austerities (tapas), nor pilgrimages (tīrtha), nor scriptures (śāstra) are victorious (i.e., succeed) in crossing over the ocean of transmigration (saṃsāra).
लोभमोहरुषां यस्य तनुतानुदिनं भवेत् ।
यथाशास्त्रं विहरति स्वस्वकर्मसु सज्जनः ॥ १५ ॥
यथाशास्त्रं विहरति स्वस्वकर्मसु सज्जनः ॥ १५ ॥
lobhamoharuṣāṃ yasya tanutānudinaṃ bhavet ,
yathāśāstraṃ viharati svasvakarmasu sajjanaḥ 15
yathāśāstraṃ viharati svasvakarmasu sajjanaḥ 15
15.
lobhamoharuṣām yasya tanutā anudinam bhavet
yathāśāstraṃ viharati svasvakarmasu sajjanaḥ
yathāśāstraṃ viharati svasvakarmasu sajjanaḥ
15.
yasya lobhamoharuṣām anudinam tanutā bhavet
sajjanaḥ yathāśāstraṃ svasvakarmasu viharati
sajjanaḥ yathāśāstraṃ svasvakarmasu viharati
15.
A virtuous person, whose greed, delusion, and anger diminish day by day, performs their own duties (karma) according to scriptural injunctions.
अथात्मविदुषां सङ्गात्तस्य साधोः प्रवर्तते ।
अत्यन्ताभाव एवास्य यथा दृश्यस्य दृश्यते ॥ १६ ॥
अत्यन्ताभाव एवास्य यथा दृश्यस्य दृश्यते ॥ १६ ॥
athātmaviduṣāṃ saṅgāttasya sādhoḥ pravartate ,
atyantābhāva evāsya yathā dṛśyasya dṛśyate 16
atyantābhāva evāsya yathā dṛśyasya dṛśyate 16
16.
atha ātma-viduṣām saṅgāt tasya sādhoḥ pravartate
atyantābhāvaḥ eva asya yathā dṛśyasya dṛśyate
atyantābhāvaḥ eva asya yathā dṛśyasya dṛśyate
16.
atha ātma-viduṣām saṅgāt tasya sādhoḥ asya atyantābhāvaḥ pravartate,
yathā dṛśyasya (atyantābhāvaḥ) dṛśyate
yathā dṛśyasya (atyantābhāvaḥ) dṛśyate
16.
Then, through association with those who know the Self (ātman), the absolute non-existence of (greed, delusion, and anger) arises for that virtuous person, just as the absolute non-existence of the perceived world is seen.
दृश्यात्यन्ताभावतस्तु परमेवावशिष्यते ।
अन्याभाववशादाशु जीवस्तत्रैव लीयते ॥ १७ ॥
अन्याभाववशादाशु जीवस्तत्रैव लीयते ॥ १७ ॥
dṛśyātyantābhāvatastu paramevāvaśiṣyate ,
anyābhāvavaśādāśu jīvastatraiva līyate 17
anyābhāvavaśādāśu jīvastatraiva līyate 17
17.
dṛśyātyantābhāvataḥ tu param eva avaśiṣyate
anyābhāvavaśāt āśu jīvaḥ tatra eva līyate
anyābhāvavaśāt āśu jīvaḥ tatra eva līyate
17.
tu dṛśyātyantābhāvataḥ param eva avaśiṣyate.
anyābhāvavaśāt jīvaḥ āśu tatra eva līyate
anyābhāvavaśāt jīvaḥ āśu tatra eva līyate
17.
But from the absolute non-existence of the perceived (world), only the Supreme Reality remains. Due to the absence of anything else, the individual soul (jīva) quickly merges into that very (Supreme Reality).
नचोत्पन्नं नचैवासीद्दृश्यं नच भविष्यति ।
वर्तमानेऽपि नैवास्ति परमेवास्त्यवेधितम् ॥ १८ ॥
वर्तमानेऽपि नैवास्ति परमेवास्त्यवेधितम् ॥ १८ ॥
nacotpannaṃ nacaivāsīddṛśyaṃ naca bhaviṣyati ,
vartamāne'pi naivāsti paramevāstyavedhitam 18
vartamāne'pi naivāsti paramevāstyavedhitam 18
18.
na ca utpannaṃ na ca eva āsīt dṛśyaṃ na ca bhaviṣyati
vartamāne api na eva asti param eva asti avedhitam
vartamāne api na eva asti param eva asti avedhitam
18.
dṛśyam na ca utpannam na ca eva āsīt na ca bhaviṣyati.
vartamāne api na eva asti.
param eva avedhitam asti
vartamāne api na eva asti.
param eva avedhitam asti
18.
The perceived (world) was neither born nor did it exist, nor will it exist in the future. Even in the present, it certainly does not exist. Only the undiminished Supreme Reality exists.
एवं युक्तिसहस्रेण दर्शितं दृश्यतेऽपि च ।
सर्वैरेवानुभूतं च दर्शयिष्यामि चाधुना ॥ १९ ॥
सर्वैरेवानुभूतं च दर्शयिष्यामि चाधुना ॥ १९ ॥
evaṃ yuktisahasreṇa darśitaṃ dṛśyate'pi ca ,
sarvairevānubhūtaṃ ca darśayiṣyāmi cādhunā 19
sarvairevānubhūtaṃ ca darśayiṣyāmi cādhunā 19
19.
evam yuktisahasreṇa darśitam dṛśyate api ca
sarvaiḥ eva anubhūtam ca darśayiṣyāmi ca adhunā
sarvaiḥ eva anubhūtam ca darśayiṣyāmi ca adhunā
19.
evam yuktisahasreṇa darśitam api ca dṛśyate
adhunā ca sarvaiḥ eva anubhūtam ca darśayiṣyāmi
adhunā ca sarvaiḥ eva anubhūtam ca darśayiṣyāmi
19.
In this way, this has been demonstrated by thousands of arguments and is also perceived; and now, I will reveal that which has been experienced by all.
तथेदममलं शान्तं त्रिजगत्संविदम्बरम् ।
इदं तत्त्वमतत्त्वादि कुतोऽत्र स्यात्कथं च वा ॥ २० ॥
इदं तत्त्वमतत्त्वादि कुतोऽत्र स्यात्कथं च वा ॥ २० ॥
tathedamamalaṃ śāntaṃ trijagatsaṃvidambaram ,
idaṃ tattvamatattvādi kuto'tra syātkathaṃ ca vā 20
idaṃ tattvamatattvādi kuto'tra syātkathaṃ ca vā 20
20.
tathā idam amalam śāntam trijagatsaṃvidambaram idam
tattvam atattva ādi kutaḥ atra syāt katham ca vā
tattvam atattva ādi kutaḥ atra syāt katham ca vā
20.
tathā idam amalam śāntam trijagatsaṃvidambaram idam
tattvam atra atattva ādi kutaḥ vā katham ca syāt
tattvam atra atattva ādi kutaḥ vā katham ca syāt
20.
Similarly, this pure, tranquil, consciousness which is the very expanse (ambaram) of the three worlds, this ultimate reality (tattva) - how or from where could any non-reality (atattva) possibly exist here?
चिच्चमत्कुरुते चारु चञ्चलाऽचञ्चलात्मनि ।
यत्तयैव तदेवेदं जगदित्यवबुध्यते ॥ २१ ॥
यत्तयैव तदेवेदं जगदित्यवबुध्यते ॥ २१ ॥
ciccamatkurute cāru cañcalā'cañcalātmani ,
yattayaiva tadevedaṃ jagadityavabudhyate 21
yattayaiva tadevedaṃ jagadityavabudhyate 21
21.
cit camat kurute cāru cañcalā acañcala ātmani
yat tayā eva tat eva idam jagat iti avabudhyate
yat tayā eva tat eva idam jagat iti avabudhyate
21.
cit cañcalā acañcala ātmani cāru camat kurute
yat tayā eva idam jagat tat eva iti avabudhyate
yat tayā eva idam jagat tat eva iti avabudhyate
21.
Consciousness (cit) beautifully manifests itself as the vibrant (cañcalā) within the unmoving (acañcala) Self (ātman). Due to this very nature, it is understood that this entire world (jagat) is nothing but that (consciousness) itself.
त्रैलोक्यभूयोनुभवश्चिदादित्यांशुमण्डलम् ।
को वा स्वांशुमतोर्भेदो निर्विकल्पःस कथ्यताम् ॥ २२ ॥
को वा स्वांशुमतोर्भेदो निर्विकल्पःस कथ्यताम् ॥ २२ ॥
trailokyabhūyonubhavaścidādityāṃśumaṇḍalam ,
ko vā svāṃśumatorbhedo nirvikalpaḥsa kathyatām 22
ko vā svāṃśumatorbhedo nirvikalpaḥsa kathyatām 22
22.
trailokyabhūyaḥ anubhavaḥ cidādityāṃśumaṇḍalam kaḥ
vā sva aṃśumatoḥ bhedaḥ nirvikalpaḥ saḥ kathyatām
vā sva aṃśumatoḥ bhedaḥ nirvikalpaḥ saḥ kathyatām
22.
trailokyabhūyaḥ anubhavaḥ cidādityāṃśumaṇḍalam kaḥ
vā sva aṃśumatoḥ bhedaḥ saḥ nirvikalpaḥ kathyatām
vā sva aṃśumatoḥ bhedaḥ saḥ nirvikalpaḥ kathyatām
22.
The profound experience of the three worlds (trailokya) is the radiant orb of consciousness (cit) itself. What difference, then, exists between a ray and its source, the sun (aṃśumat)? Let that non-dual (nirvikalpa) truth be fully articulated.
स्वाभावतोऽस्याश्चिदृष्टेर्ये उन्मेषनिमेषणे ।
जगद्रूपानुभूतेस्तावेतावस्तमयोदयौ ॥ २३ ॥
जगद्रूपानुभूतेस्तावेतावस्तमयोदयौ ॥ २३ ॥
svābhāvato'syāścidṛṣṭerye unmeṣanimeṣaṇe ,
jagadrūpānubhūtestāvetāvastamayodayau 23
jagadrūpānubhūtestāvetāvastamayodayau 23
23.
svābhāvataḥ asyāḥ cit-dṛṣṭeḥ ye unmeṣa-nimeṣaṇe
jagat-rūpa-anubhūteḥ tau etau astamaya-udayau
jagat-rūpa-anubhūteḥ tau etau astamaya-udayau
23.
asyāḥ cit-dṛṣṭeḥ ye svābhāvataḥ unmeṣa-nimeṣaṇe,
tau etau jagat-rūpa-anubhūteḥ astamaya-udayau
tau etau jagat-rūpa-anubhūteḥ astamaya-udayau
23.
Naturally, the opening and closing of this awareness-vision (cit-dṛṣṭi) are themselves the disappearance and appearance of the experience of the world-form.
अहमर्थोऽपरिज्ञातः परमार्थाम्बरे मलम् ।
परिज्ञातोऽहमर्थस्तु परमात्माम्बरं भवेत् ॥ २४ ॥
परिज्ञातोऽहमर्थस्तु परमात्माम्बरं भवेत् ॥ २४ ॥
ahamartho'parijñātaḥ paramārthāmbare malam ,
parijñāto'hamarthastu paramātmāmbaraṃ bhavet 24
parijñāto'hamarthastu paramātmāmbaraṃ bhavet 24
24.
ahamarthaḥ aparijñātaḥ paramārtha-ambare malam
parijñātaḥ ahamarthaḥ tu paramātma-ambaram bhavet
parijñātaḥ ahamarthaḥ tu paramātma-ambaram bhavet
24.
aparijñātaḥ ahamarthaḥ paramārtha-ambare malam (asti);
tu parijñātaḥ ahamarthaḥ paramātma-ambaram bhavet
tu parijñātaḥ ahamarthaḥ paramātma-ambaram bhavet
24.
The 'I'-notion (ahamartha), if not understood, is an impurity in the expanse of supreme reality (paramārtha). But if this 'I'-notion is fully understood, it becomes the very expanse of the supreme Self (paramātman).
अहंभावः परिज्ञातो नाहंभावो भवत्यलम् ।
एकतामम्बुनेवाम्बु याति चिन्नभसात्मना ॥ २५ ॥
एकतामम्बुनेवाम्बु याति चिन्नभसात्मना ॥ २५ ॥
ahaṃbhāvaḥ parijñāto nāhaṃbhāvo bhavatyalam ,
ekatāmambunevāmbu yāti cinnabhasātmanā 25
ekatāmambunevāmbu yāti cinnabhasātmanā 25
25.
ahaṃbhāvaḥ parijñātaḥ na ahaṃbhāvaḥ bhavati alam
ekatām ambunā iva ambu yāti cit-nabhasā ātmanā
ekatām ambunā iva ambu yāti cit-nabhasā ātmanā
25.
parijñātaḥ ahaṃbhāvaḥ alam ahaṃbhāvaḥ na bhavati;
(saḥ) ambunā ambu iva cit-nabhasā ātmanā ekatām yāti
(saḥ) ambunā ambu iva cit-nabhasā ātmanā ekatām yāti
25.
When the ego (ahaṃbhāva) is fully understood, it no longer remains an ego (ahaṃbhāva). It attains oneness with the expanse of consciousness (cit-nabhas) and the Self (ātman), just as water merges with water.
अहमादिजगद्दृश्यं किल नास्त्येव वस्तुतः ।
अवश्यमेव तत्तस्माच्छिष्यतेऽहंविचारतः ॥ २६ ॥
अवश्यमेव तत्तस्माच्छिष्यतेऽहंविचारतः ॥ २६ ॥
ahamādijagaddṛśyaṃ kila nāstyeva vastutaḥ ,
avaśyameva tattasmācchiṣyate'haṃvicārataḥ 26
avaśyameva tattasmācchiṣyate'haṃvicārataḥ 26
26.
aham-ādi-jagat-dṛśyam kila na asti eva vastutaḥ
avaśyam eva tat tasmāt śiṣyate aham-vicārataḥ
avaśyam eva tat tasmāt śiṣyate aham-vicārataḥ
26.
kila vastutaḥ aham-ādi-jagat-dṛśyam eva na asti.
tasmāt avaśyam eva tat aham-vicārataḥ śiṣyate
tasmāt avaśyam eva tat aham-vicārataḥ śiṣyate
26.
Indeed, the entire visible world, beginning with the 'I'-notion (aham), does not exist in reality. Therefore, through the inquiry into 'I' (aham-vicāra), only that (true Self) certainly remains.
बाध्यते चामलधियामपिशाचे पिशाचधीः ।
शिशूनां तावदाध्वान्तःकरणानां विचारणा ॥ २७ ॥
शिशूनां तावदाध्वान्तःकरणानां विचारणा ॥ २७ ॥
bādhyate cāmaladhiyāmapiśāce piśācadhīḥ ,
śiśūnāṃ tāvadādhvāntaḥkaraṇānāṃ vicāraṇā 27
śiśūnāṃ tāvadādhvāntaḥkaraṇānāṃ vicāraṇā 27
27.
bādhyate ca amaladhiyām apiśāce piśācadhīḥ
śiśūnām tāvat ādhvāntaḥkaraṇānām vicāraṇā
śiśūnām tāvat ādhvāntaḥkaraṇānām vicāraṇā
27.
amaladhiyām apiśāce piśācadhīḥ ca bādhyate
tāvat śiśūnām ādhvāntaḥkaraṇānām vicāraṇā
tāvat śiśūnām ādhvāntaḥkaraṇānām vicāraṇā
27.
Even those with a pure intellect are tormented by the thought of a demon when there is no actual demon. How much more so, for children whose inner faculties are completely darkened, is there (only) mere imagination/speculation.
चिज्ज्योत्स्ना यावदेवान्तरहंकारघनावृता ।
विकासयति नो तावत्परमार्थकुमुद्वतीम् ॥ २८ ॥
विकासयति नो तावत्परमार्थकुमुद्वतीम् ॥ २८ ॥
cijjyotsnā yāvadevāntarahaṃkāraghanāvṛtā ,
vikāsayati no tāvatparamārthakumudvatīm 28
vikāsayati no tāvatparamārthakumudvatīm 28
28.
cij-jyotsnā yāvat eva antarahaṅkāraghanāvṛtā
vikāsayati no tāvat paramārthakumudvatīm
vikāsayati no tāvat paramārthakumudvatīm
28.
yāvat cij-jyotsnā antarahaṅkāraghanāvṛtā
eva tāvat paramārthakumudvatīm no vikāsayati
eva tāvat paramārthakumudvatīm no vikāsayati
28.
As long as the moonlight of consciousness (cit) remains enveloped by the dense cloud of inner ego (ahaṅkāra), it cannot cause the night-lotus of ultimate reality (paramārtha) to bloom.
प्रमार्जितेऽहमित्यस्मिन्पदे स्वार्थे स्वयं विना ।
नरकस्वर्गमोक्षादितृष्णायाः कल्पनैव का ॥ २९ ॥
नरकस्वर्गमोक्षादितृष्णायाः कल्पनैव का ॥ २९ ॥
pramārjite'hamityasminpade svārthe svayaṃ vinā ,
narakasvargamokṣāditṛṣṇāyāḥ kalpanaiva kā 29
narakasvargamokṣāditṛṣṇāyāḥ kalpanaiva kā 29
29.
pramārjite aham iti asmin pade svārthe svayam
vinā narakasvargamokṣāditṛṣṇāyāḥ kalpanā eva kā
vinā narakasvargamokṣāditṛṣṇāyāḥ kalpanā eva kā
29.
asmin pade aham iti svārthe pramārjite svayam
vinā narakasvargamokṣāditṛṣṇāyāḥ kalpanā eva kā
vinā narakasvargamokṣāditṛṣṇāyāḥ kalpanā eva kā
29.
When, within this concept of 'I' (aham), its essential nature is thoroughly purified, then, without the ego, what mental construct of craving for hell, heaven, or final liberation (mokṣa) could possibly exist?
हृदि यावदहंभावो वारिदः प्रविजृम्भते ।
तावद्विकासमायाति तृष्णाकुटजमञ्जरी ॥ ३० ॥
तावद्विकासमायाति तृष्णाकुटजमञ्जरी ॥ ३० ॥
hṛdi yāvadahaṃbhāvo vāridaḥ pravijṛmbhate ,
tāvadvikāsamāyāti tṛṣṇākuṭajamañjarī 30
tāvadvikāsamāyāti tṛṣṇākuṭajamañjarī 30
30.
hṛdi yāvat ahaṃbhāvaḥ vāridaḥ pravijṛmbhate
tāvat vikāsam āyāti tṛṣṇākuṭajamañjarī
tāvat vikāsam āyāti tṛṣṇākuṭajamañjarī
30.
yāvat vāridaḥ ahaṃbhāvaḥ hṛdi pravijṛmbhate
tāvat tṛṣṇākuṭajamañjarī vikāsam āyāti
tāvat tṛṣṇākuṭajamañjarī vikāsam āyāti
30.
As long as the sense of ego (ahaṅbhāva), like a cloud, flourishes in the heart, just so long does the cluster of cravings (tṛṣṇā), resembling kuṭaja blossoms, come into full bloom.
आक्रम्य चेतनां नित्यमहंकाराम्बुदे स्थिते ।
जाड्यमेव स्थितिं याति न प्रकाशः कदाचन ॥ ३१ ॥
जाड्यमेव स्थितिं याति न प्रकाशः कदाचन ॥ ३१ ॥
ākramya cetanāṃ nityamahaṃkārāmbude sthite ,
jāḍyameva sthitiṃ yāti na prakāśaḥ kadācana 31
jāḍyameva sthitiṃ yāti na prakāśaḥ kadācana 31
31.
ākramya cetanām nityam ahaṅkārāmbude sthite
jāḍyam eva sthitim yāti na prakāśaḥ kadācana
jāḍyam eva sthitim yāti na prakāśaḥ kadācana
31.
ahaṅkāra ambude sthite cetanām nityam ākramya,
jāḍyam eva sthitim yāti,
prakāśaḥ kadācana na (yāti).
jāḍyam eva sthitim yāti,
prakāśaḥ kadācana na (yāti).
31.
When consciousness is constantly overpowered, remaining immersed in the cloud of ego (ahaṅkāra), it invariably descends into a state of inertia; no illumination ever arises.
असन्नयमहंकारः स्वयं मिथ्या प्रकल्पितः ।
दुःखायैव न हर्षाय बालसंभ्रमयक्षवत् ॥ ३२ ॥
दुःखायैव न हर्षाय बालसंभ्रमयक्षवत् ॥ ३२ ॥
asannayamahaṃkāraḥ svayaṃ mithyā prakalpitaḥ ,
duḥkhāyaiva na harṣāya bālasaṃbhramayakṣavat 32
duḥkhāyaiva na harṣāya bālasaṃbhramayakṣavat 32
32.
asan ayam ahaṅkāraḥ svayam mithyā prakalpitaḥ
duḥkhāya eva na harṣāya bālasaṃbhramayakṣavat
duḥkhāya eva na harṣāya bālasaṃbhramayakṣavat
32.
ayam asan ahaṅkāraḥ svayam mithyā prakalpitaḥ (san),
bālasaṃbhramayakṣavat duḥkhāya eva (bhavati) na harṣāya.
bālasaṃbhramayakṣavat duḥkhāya eva (bhavati) na harṣāya.
32.
This ego (ahaṅkāra), which is inherently non-existent and falsely imagined on its own, leads only to sorrow, never to joy, much like a yakṣa conjured by a child's confused fancy.
मुधैव कल्पितो मोहमहंभावः प्रयच्छति ।
अनन्तसंसारकरं दामादिष्विव दुर्मतौ ॥ ३३ ॥
अनन्तसंसारकरं दामादिष्विव दुर्मतौ ॥ ३३ ॥
mudhaiva kalpito mohamahaṃbhāvaḥ prayacchati ,
anantasaṃsārakaraṃ dāmādiṣviva durmatau 33
anantasaṃsārakaraṃ dāmādiṣviva durmatau 33
33.
mudhā eva kalpitaḥ moham ahaṃbhāvaḥ prayacchati
anantasaṃsārakaram dāmādiṣu iva durmatau
anantasaṃsārakaram dāmādiṣu iva durmatau
33.
mudhā eva kalpitaḥ ahaṃbhāvaḥ moham anantasaṃsārakaram prayacchati,
dāmādiṣu durmatau iva.
dāmādiṣu durmatau iva.
33.
The sense of 'I' (ahaṃbhāva), imagined in vain and causing delusion, brings about endless cycles of transmigration (saṃsāra), just as it does for those with misguided minds, like Dāma and others.
अयं सोऽहमिति स्फारान्मोहादन्यतरत्तमः ।
अनर्थभूतं संसारे न भूतं न भविष्यति ॥ ३४ ॥
अनर्थभूतं संसारे न भूतं न भविष्यति ॥ ३४ ॥
ayaṃ so'hamiti sphārānmohādanyatarattamaḥ ,
anarthabhūtaṃ saṃsāre na bhūtaṃ na bhaviṣyati 34
anarthabhūtaṃ saṃsāre na bhūtaṃ na bhaviṣyati 34
34.
ayam saḥ aham iti sphārāt mohāt anyatarattamaḥ
anarthabhūtam saṃsāre na bhūtam na bhaviṣyati
anarthabhūtam saṃsāre na bhūtam na bhaviṣyati
34.
saḥ ayam aham iti sphārāt mohāt anyatarattamaḥ (asti).
saṃsāre anarthabhūtam (ca asti).
(īdṛśam kiñcit) na bhūtam na bhaviṣyati (ca).
saṃsāre anarthabhūtam (ca asti).
(īdṛśam kiñcit) na bhūtam na bhaviṣyati (ca).
34.
This concept "I am that" (ayam so 'ham), stemming from vast delusion, is the most calamitous thing in the cycle of transmigration (saṃsāra); nothing like it has ever existed, nor will it ever exist.
यत्किंचिदिदमायाति सुखदुःखमलं भवे ।
तदहंकारचक्रस्य प्रविकारो विजृम्भते ॥ ३५ ॥
तदहंकारचक्रस्य प्रविकारो विजृम्भते ॥ ३५ ॥
yatkiṃcididamāyāti sukhaduḥkhamalaṃ bhave ,
tadahaṃkāracakrasya pravikāro vijṛmbhate 35
tadahaṃkāracakrasya pravikāro vijṛmbhate 35
35.
yat kiñcit idam āyāti sukha-duḥkham alam bhavet
tat ahaṅkāra-cakrasya pravikāraḥ vijṛmbhate
tat ahaṅkāra-cakrasya pravikāraḥ vijṛmbhate
35.
idam yat kiñcit sukha-duḥkham āyāti,
tat alam ahaṅkāra-cakrasya pravikāraḥ (ca) vijṛmbhate (iti) bhavet
tat alam ahaṅkāra-cakrasya pravikāraḥ (ca) vijṛmbhate (iti) bhavet
35.
Whatever small measure of pleasure and pain manifests here, that is entirely a manifestation of the ego's (ahaṅkāra) cycle and expands from it.
अहंकाराङ्कुरः कृष्टो हृदयेनावरोपितः ।
सहस्रशाखं दुश्छेदं तस्य संसृतिनाशनम् ॥ ३६ ॥
सहस्रशाखं दुश्छेदं तस्य संसृतिनाशनम् ॥ ३६ ॥
ahaṃkārāṅkuraḥ kṛṣṭo hṛdayenāvaropitaḥ ,
sahasraśākhaṃ duśchedaṃ tasya saṃsṛtināśanam 36
sahasraśākhaṃ duśchedaṃ tasya saṃsṛtināśanam 36
36.
ahaṅkāra-aṅkuraḥ kṛṣṭaḥ hṛdayena avaropitaḥ
sahasra-śākham duśchedam tasya saṃsṛti-nāśanam
sahasra-śākham duśchedam tasya saṃsṛti-nāśanam
36.
ahaṅkāra-aṅkuraḥ hṛdayena kṛṣṭaḥ avaropitaḥ (bhavati).
(saḥ ca) sahasra-śākham duśchedam (bhavati).
tasya (vināśanam eva) saṃsṛti-nāśanam (asti)
(saḥ ca) sahasra-śākham duśchedam (bhavati).
tasya (vināśanam eva) saṃsṛti-nāśanam (asti)
36.
The sprout of ego (ahaṅkāra) is cultivated and implanted in the heart. It is a thousand-branched (tree), difficult to cut, and its destruction is the destruction of saṃsāra.
अहंभावोऽङ्कुरो जन्म वृक्षाणामक्षयात्मनाम् ।
ममेदमिति विस्तीर्णास्तेषां शाखाः सहस्रशः ॥ ३७ ॥
ममेदमिति विस्तीर्णास्तेषां शाखाः सहस्रशः ॥ ३७ ॥
ahaṃbhāvo'ṅkuro janma vṛkṣāṇāmakṣayātmanām ,
mamedamiti vistīrṇāsteṣāṃ śākhāḥ sahasraśaḥ 37
mamedamiti vistīrṇāsteṣāṃ śākhāḥ sahasraśaḥ 37
37.
ahaṃbhāvaḥ aṅkuraḥ janma vṛkṣāṇām akṣaya-ātmanām
mama idam iti vistīrṇāḥ teṣām śākhāḥ sahasraśaḥ
mama idam iti vistīrṇāḥ teṣām śākhāḥ sahasraśaḥ
37.
ahaṃbhāvaḥ aṅkuraḥ (ca) akṣaya-ātmanām vṛkṣāṇām janma (asti).
mama idam iti (bhāvena) teṣām śākhāḥ sahasraśaḥ vistīrṇāḥ (bhavanti)
mama idam iti (bhāvena) teṣām śākhāḥ sahasraśaḥ vistīrṇāḥ (bhavanti)
37.
The ego-sense (ahaṃbhāva) is the sprout and source of trees that are essentially indestructible. "This is mine" - thus their branches spread out by the thousands.
करटापातविस्फोटा भान्त्यर्था वासनादयः ।
विचार्यचारुरववत्तरङ्गवरपङ्किवत् ॥ ३८ ॥
विचार्यचारुरववत्तरङ्गवरपङ्किवत् ॥ ३८ ॥
karaṭāpātavisphoṭā bhāntyarthā vāsanādayaḥ ,
vicāryacāruravavattaraṅgavarapaṅkivat 38
vicāryacāruravavattaraṅgavarapaṅkivat 38
38.
karaṭa-āpāta-visphoṭāḥ bhānti arthāḥ vāsanā-ādayaḥ
vicārya cāru-ravavat taraṅga-vara-paṅki-vat
vicārya cāru-ravavat taraṅga-vara-paṅki-vat
38.
arthāḥ vāsanā-ādayaḥ (ca) karaṭa-āpāta-visphoṭāḥ (iva) bhānti.
(parantu) vicārya (te) cāru-ravavat taraṅga-vara-paṅki-vat (bhānti)
(parantu) vicārya (te) cāru-ravavat taraṅga-vara-paṅki-vat (bhānti)
38.
Meanings and latent impressions (vāsanā), etc., manifest as explosions from the impact of hail. But when properly understood (vicārya), they are like rows of beautiful, excellent waves.
अहंभावनया भाति त्वमहंभाववर्जितः ।
संसारचक्रवहनमात्मनः परिरोधया ॥ ३९ ॥
संसारचक्रवहनमात्मनः परिरोधया ॥ ३९ ॥
ahaṃbhāvanayā bhāti tvamahaṃbhāvavarjitaḥ ,
saṃsāracakravahanamātmanaḥ parirodhayā 39
saṃsāracakravahanamātmanaḥ parirodhayā 39
39.
ahaṃbhāvanayā bhāti tvam ahaṃbhāva-varjitaḥ
saṃsāra-cakra-vahanam ātmanaḥ parirodhayā
saṃsāra-cakra-vahanam ātmanaḥ parirodhayā
39.
tvam ahaṃbhāvanayā bhāti,
(yadyapi tvam) ahaṃbhāva-varjitaḥ (asi).
(ataḥ) ātmanaḥ saṃsāra-cakra-vahanam parirodhayā.
(yadyapi tvam) ahaṃbhāva-varjitaḥ (asi).
(ataḥ) ātmanaḥ saṃsāra-cakra-vahanam parirodhayā.
39.
By the sense of ego (ahaṃbhāvanā), you appear (as an individual self), though you are truly devoid of the ego-sense. Stop the movement of the wheel of transmigration (saṃsāra) for the self (ātman).
अहंभावतमो यावज्जन्मारण्ये विजृम्भते ।
तावदेता विवल्गन्ति चिन्तामत्ताः पिशाचिकाः ॥ ४० ॥
तावदेता विवल्गन्ति चिन्तामत्ताः पिशाचिकाः ॥ ४० ॥
ahaṃbhāvatamo yāvajjanmāraṇye vijṛmbhate ,
tāvadetā vivalganti cintāmattāḥ piśācikāḥ 40
tāvadetā vivalganti cintāmattāḥ piśācikāḥ 40
40.
ahaṃbhāva-tamas yāvat janman-araṇye vijṛmbhate
tāvat etāḥ cintā-mattāḥ piśācikāḥ vivālganti
tāvat etāḥ cintā-mattāḥ piśācikāḥ vivālganti
40.
yāvat ahaṃbhāva-tamas janman-araṇye vijṛmbhate,
tāvat etāḥ cintā-mattāḥ piśācikāḥ vivālganti.
tāvat etāḥ cintā-mattāḥ piśācikāḥ vivālganti.
40.
As long as the darkness of ego (ahaṃbhāva) expands in the wilderness of repeated births (saṃsāra), so long do these female ghouls, maddened by anxiety, dance wildly.
अहंकारपिशाचेन गृहीतो यो नराधमः ।
न शास्त्राणि न मन्त्राश्च तस्याभावस्य सिद्धये ॥ ४१ ॥
न शास्त्राणि न मन्त्राश्च तस्याभावस्य सिद्धये ॥ ४१ ॥
ahaṃkārapiśācena gṛhīto yo narādhamaḥ ,
na śāstrāṇi na mantrāśca tasyābhāvasya siddhaye 41
na śāstrāṇi na mantrāśca tasyābhāvasya siddhaye 41
41.
ahaṃkāra-piśācena gṛhītaḥ yaḥ nara-adhamaḥ na
śāstrāṇi na mantrāḥ ca tasya abhāvasya siddhaye
śāstrāṇi na mantrāḥ ca tasya abhāvasya siddhaye
41.
yaḥ nara-adhamaḥ ahaṃkāra-piśācena gṛhītaḥ,
tasya abhāvasya siddhaye na śāstrāṇi,
na mantrāḥ ca (santīti śeṣaḥ).
tasya abhāvasya siddhaye na śāstrāṇi,
na mantrāḥ ca (santīti śeṣaḥ).
41.
For the vile person who is seized by the fiend of ego (ahaṃkāra), neither scriptures nor mantras are effective for its (the ego's) cessation.
श्रीराम उवाच ।
केनोपायेन भगवन्नहंकारो न वर्धते ।
तं त्वं कथय मे ब्रह्मन्संसारभयशान्तये ॥ ४२ ॥
केनोपायेन भगवन्नहंकारो न वर्धते ।
तं त्वं कथय मे ब्रह्मन्संसारभयशान्तये ॥ ४२ ॥
śrīrāma uvāca ,
kenopāyena bhagavannahaṃkāro na vardhate ,
taṃ tvaṃ kathaya me brahmansaṃsārabhayaśāntaye 42
kenopāyena bhagavannahaṃkāro na vardhate ,
taṃ tvaṃ kathaya me brahmansaṃsārabhayaśāntaye 42
42.
śrī-rāma uvāca kena upāyena bhagavan ahaṃkāraḥ na vardhate
tam tvam kathaya me brahman saṃsāra-bhaya-śāntaye
tam tvam kathaya me brahman saṃsāra-bhaya-śāntaye
42.
śrī-rāma uvāca: bhagavan,
kena upāyena ahaṃkāraḥ na vardhate? brahman,
saṃsāra-bhaya-śāntaye tam tvam me kathaya.
kena upāyena ahaṃkāraḥ na vardhate? brahman,
saṃsāra-bhaya-śāntaye tam tvam me kathaya.
42.
Śrī Rāma said: O revered one (Bhagavan), by what means does ego (ahaṃkāra) not grow? O Brāhmaṇa (Brahman), tell me that method for the pacification of the fear of transmigration (saṃsāra).
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
चिन्मात्रदर्पणाकारे निर्मले स्वात्मनि स्थिते ।
इति भावानुसंधानादहंकारो न वर्धते ॥ ४३ ॥
चिन्मात्रदर्पणाकारे निर्मले स्वात्मनि स्थिते ।
इति भावानुसंधानादहंकारो न वर्धते ॥ ४३ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
cinmātradarpaṇākāre nirmale svātmani sthite ,
iti bhāvānusaṃdhānādahaṃkāro na vardhate 43
cinmātradarpaṇākāre nirmale svātmani sthite ,
iti bhāvānusaṃdhānādahaṃkāro na vardhate 43
43.
śrīvasiṣṭha uvāca cinmātradarpaṇākāre nirmale svātmani
sthite iti bhāvānusandhānāt ahaṅkāraḥ na vardhate
sthite iti bhāvānusandhānāt ahaṅkāraḥ na vardhate
43.
śrīvasiṣṭha uvāca iti cinmātradarpaṇākāre nirmale
svātmani sthite bhāvānusandhānāt ahaṅkāraḥ na vardhate
svātmani sthite bhāvānusandhānāt ahaṅkāraḥ na vardhate
43.
Śrī Vasiṣṭha said: When one is established in one's own pure self (ātman), which resembles a mirror of pure consciousness, the ego (ahaṅkāra) does not grow due to continuous meditation on this principle.
मिथ्येयमिन्द्रजालश्रीः किं मे स्नेहविरागयोः ।
इत्यन्तरानुसंधानादहंकारो न जायते ॥ ४४ ॥
इत्यन्तरानुसंधानादहंकारो न जायते ॥ ४४ ॥
mithyeyamindrajālaśrīḥ kiṃ me snehavirāgayoḥ ,
ityantarānusaṃdhānādahaṃkāro na jāyate 44
ityantarānusaṃdhānādahaṃkāro na jāyate 44
44.
mithyā iyam indrajālaśrīḥ kim me snehavirāgayoḥ
iti antarānusandhānāt ahaṅkāraḥ na jāyate
iti antarānusandhānāt ahaṅkāraḥ na jāyate
44.
iyam indrajālaśrīḥ mithyā me snehavirāgayoḥ
kim iti antarānusandhānāt ahaṅkāraḥ na jāyate
kim iti antarānusandhānāt ahaṅkāraḥ na jāyate
44.
This worldly splendor is merely an illusion (māyā); what concern do I have with attachment or detachment? Through such internal reflection, the ego (ahaṅkāra) does not arise.
नाहमात्मनि नो यस्य दृश्यश्रिय इति स्वयम् ।
शान्तेन व्यवहारेण नाहंकारः प्रवर्धते ॥ ४५ ॥
शान्तेन व्यवहारेण नाहंकारः प्रवर्धते ॥ ४५ ॥
nāhamātmani no yasya dṛśyaśriya iti svayam ,
śāntena vyavahāreṇa nāhaṃkāraḥ pravardhate 45
śāntena vyavahāreṇa nāhaṃkāraḥ pravardhate 45
45.
na aham ātmani na u yasya dṛśyaśriyaḥ iti svayam
śāntena vyavahāreṇa na ahaṅkāraḥ pravardhate
śāntena vyavahāreṇa na ahaṅkāraḥ pravardhate
45.
aham ātmani na u yasya dṛśyaśriyaḥ na iti svayam
śāntena vyavahāreṇa ahaṅkāraḥ na pravardhate
śāntena vyavahāreṇa ahaṅkāraḥ na pravardhate
45.
"I am not the individual self (ātman), nor do these visible phenomena belong to it." Through such self-realization and peaceful conduct, the ego (ahaṅkāra) does not grow.
अहं हि जगदित्यन्तर्हेयादेयदृशोः क्षये ।
समतायां प्रसन्नायां नाहंभावः प्रवर्धते ॥ ४६ ॥
समतायां प्रसन्नायां नाहंभावः प्रवर्धते ॥ ४६ ॥
ahaṃ hi jagadityantarheyādeyadṛśoḥ kṣaye ,
samatāyāṃ prasannāyāṃ nāhaṃbhāvaḥ pravardhate 46
samatāyāṃ prasannāyāṃ nāhaṃbhāvaḥ pravardhate 46
46.
aham hi jagat iti antaḥ heyādeyadṛśoḥ kṣaye
samatāyām prasannāyām na ahambhāvaḥ pravardhate
samatāyām prasannāyām na ahambhāvaḥ pravardhate
46.
aham hi jagat iti antaḥ heyādeyadṛśoḥ kṣaye
prasannāyām samatāyām ahambhāvaḥ na pravardhate
prasannāyām samatāyām ahambhāvaḥ na pravardhate
46.
When the internal realization "I am indeed the universe" dawns, and when the perceptions of what is to be rejected and what is to be accepted cease, and serene equanimity (samatā) becomes manifest, the ego-sense (ahaṅkāra) does not grow.
अहं चिज्जगदित्यन्तर्हेयादेयदृशोः क्षये ।
समतायां प्रसन्नायां नाहंभावः प्रवर्धते ॥ ४७ ॥
समतायां प्रसन्नायां नाहंभावः प्रवर्धते ॥ ४७ ॥
ahaṃ cijjagadityantarheyādeyadṛśoḥ kṣaye ,
samatāyāṃ prasannāyāṃ nāhaṃbhāvaḥ pravardhate 47
samatāyāṃ prasannāyāṃ nāhaṃbhāvaḥ pravardhate 47
47.
aham cit jagat iti antar heyādeya-dṛśoḥ kṣaye |
samatāyām prasannāyām na ahaṃ-bhāvaḥ pravardhate ||
samatāyām prasannāyām na ahaṃ-bhāvaḥ pravardhate ||
47.
antar heyādeya-dṛśoḥ kṣaye prasannāyām samatāyām
aham cit jagat iti ahaṃ-bhāvaḥ na pravardhate
aham cit jagat iti ahaṃ-bhāvaḥ na pravardhate
47.
When the inner perception of what is to be accepted and what is to be rejected diminishes, and a serene equanimity (samatā) arises, then the sense of 'I' (ahaṃ-bhāva) as 'I am consciousness' or 'I am the world' does not increase.
श्रीराम उवाच ।
किमाकृतिरहंकारः कथं संत्यज्यते प्रभो ।
सशरीरोऽशरीरश्च त्यक्ते तस्मिंश्च किं भवेत् ॥ ४८ ॥
किमाकृतिरहंकारः कथं संत्यज्यते प्रभो ।
सशरीरोऽशरीरश्च त्यक्ते तस्मिंश्च किं भवेत् ॥ ४८ ॥
śrīrāma uvāca ,
kimākṛtirahaṃkāraḥ kathaṃ saṃtyajyate prabho ,
saśarīro'śarīraśca tyakte tasmiṃśca kiṃ bhavet 48
kimākṛtirahaṃkāraḥ kathaṃ saṃtyajyate prabho ,
saśarīro'śarīraśca tyakte tasmiṃśca kiṃ bhavet 48
48.
śrīrāmaḥ uvāca | kim-ākṛtiḥ ahaṃkāraḥ katham saṃtyajyate prabho
| sa-śarīraḥ a-śarīraḥ ca tyakte tasmin ca kim bhavet ||
| sa-śarīraḥ a-śarīraḥ ca tyakte tasmin ca kim bhavet ||
48.
śrīrāmaḥ uvāca prabho ahaṃkāraḥ kim-ākṛtiḥ? katham saṃtyajyate?
tasmin tyakte ca sa-śarīraḥ ca a-śarīraḥ kim bhavet?
tasmin tyakte ca sa-śarīraḥ ca a-śarīraḥ kim bhavet?
48.
Śrī Rāma said: O Lord (prabho), what is the nature (kim-ākṛtiḥ) of the ego (ahaṃkāra)? How is it to be relinquished? And what happens when it is abandoned, both to one who is embodied and one who is disembodied?
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
त्रिविधो राघवास्तीह त्वहंकारो जगत्त्रये ।
द्वौ श्रेष्ठावितरस्त्याज्यः श्रृणु त्वं कथयामि ते ॥ ४९ ॥
त्रिविधो राघवास्तीह त्वहंकारो जगत्त्रये ।
द्वौ श्रेष्ठावितरस्त्याज्यः श्रृणु त्वं कथयामि ते ॥ ४९ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
trividho rāghavāstīha tvahaṃkāro jagattraye ,
dvau śreṣṭhāvitarastyājyaḥ śrṛṇu tvaṃ kathayāmi te 49
trividho rāghavāstīha tvahaṃkāro jagattraye ,
dvau śreṣṭhāvitarastyājyaḥ śrṛṇu tvaṃ kathayāmi te 49
49.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca | tri-vidhaḥ
rāghava asti iha tu ahaṃkāraḥ
jagat-traye | dvau śreṣṭhau itaraḥ
tyājyaḥ śṛṇu tvam kathayāmi te ||
rāghava asti iha tu ahaṃkāraḥ
jagat-traye | dvau śreṣṭhau itaraḥ
tyājyaḥ śṛṇu tvam kathayāmi te ||
49.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca rāghava,
iha jagat-traye tu tri-vidhaḥ ahaṃkāraḥ asti.
dvau śreṣṭhau,
itaraḥ tyājyaḥ.
tvam śṛṇu,
te kathayāmi.
iha jagat-traye tu tri-vidhaḥ ahaṃkāraḥ asti.
dvau śreṣṭhau,
itaraḥ tyājyaḥ.
tvam śṛṇu,
te kathayāmi.
49.
Śrī Vasiṣṭha said: O Rāghava, indeed, in this triple world (jagat-traye), there are three kinds of ego (ahaṃkāra). Two of them are superior, and the other is to be abandoned. Listen, I will tell you.
अहं सर्वमिदं विश्वं परमात्माहमच्युतः ।
नान्यदस्तीति परमा विज्ञेया सा ह्यहंकृतिः ॥ ५० ॥
नान्यदस्तीति परमा विज्ञेया सा ह्यहंकृतिः ॥ ५० ॥
ahaṃ sarvamidaṃ viśvaṃ paramātmāhamacyutaḥ ,
nānyadastīti paramā vijñeyā sā hyahaṃkṛtiḥ 50
nānyadastīti paramā vijñeyā sā hyahaṃkṛtiḥ 50
50.
aham sarvam idam viśvam paramātmā aham acyutaḥ | na
anyat asti iti paramā vijñeyā sā hi ahaṃkṛtiḥ ||
anyat asti iti paramā vijñeyā sā hi ahaṃkṛtiḥ ||
50.
aham sarvam idam viśvam,
aham acyutaḥ paramātmā.
anyat na asti iti yā,
sā hi paramā ahaṃkṛtiḥ vijñeyā
aham acyutaḥ paramātmā.
anyat na asti iti yā,
sā hi paramā ahaṃkṛtiḥ vijñeyā
50.
"I am all this universe, I am the changeless (acyuta) supreme self (paramātman); nothing else exists" - this, indeed, should be known as the supreme ego (ahaṃkṛti).
मोक्षायैषा न बन्धाय जीवन्मुक्तस्य विद्यते ।
सर्वस्माद्व्यतिरिक्तोऽहं बालाग्रशतकल्पितः ॥ ५१ ॥
सर्वस्माद्व्यतिरिक्तोऽहं बालाग्रशतकल्पितः ॥ ५१ ॥
mokṣāyaiṣā na bandhāya jīvanmuktasya vidyate ,
sarvasmādvyatirikto'haṃ bālāgraśatakalpitaḥ 51
sarvasmādvyatirikto'haṃ bālāgraśatakalpitaḥ 51
51.
mokṣāya eṣā na bandhāya jīvanmuktasya vidyate
sarvasmāt vyatiriktaḥ aham bālāgraśatakalpitaḥ
sarvasmāt vyatiriktaḥ aham bālāgraśatakalpitaḥ
51.
jīvanmuktasya eṣā mokṣāya na bandhāya vidyate aham
sarvasmāt vyatiriktaḥ bālāgraśatakalpitaḥ (asmi)
sarvasmāt vyatiriktaḥ bālāgraśatakalpitaḥ (asmi)
51.
This (understanding or identification), for one who is liberated while living (jīvanmukta), leads to final liberation (mokṣa), not to bondage. 'I am distinct from all things, subtle as a hundredth part of a hair's tip.'
इति या संविदेषासौ द्वितीयाहंकृतिः शुभा ।
मोक्षायैषा न बन्धाय जीवन्मुक्तस्य विद्यते ॥ ५२ ॥
मोक्षायैषा न बन्धाय जीवन्मुक्तस्य विद्यते ॥ ५२ ॥
iti yā saṃvideṣāsau dvitīyāhaṃkṛtiḥ śubhā ,
mokṣāyaiṣā na bandhāya jīvanmuktasya vidyate 52
mokṣāyaiṣā na bandhāya jīvanmuktasya vidyate 52
52.
iti yā saṃvid eṣā asau dvitīyāhaṅkṛtiḥ śubhā
mokṣāya eṣā na bandhāya jīvanmuktasya vidyate
mokṣāya eṣā na bandhāya jīvanmuktasya vidyate
52.
iti yā eṣā asau śubhā dvitīyāhaṅkṛtiḥ saṃvid,
(sā) jīvanmuktasya mokṣāya na bandhāya vidyate
(sā) jīvanmuktasya mokṣāya na bandhāya vidyate
52.
That understanding (saṃvid) which is this auspicious second sense of self (ahaṅkṛti) - this (understanding) indeed exists for the final liberation (mokṣa) of the one liberated while living (jīvanmukta), not for bondage.
अहंकाराभिधा या सा कल्प्यते नतु वास्तवी ।
पाणिपादादिमात्रोऽयमहमित्येष निश्चयः ॥ ५३ ॥
पाणिपादादिमात्रोऽयमहमित्येष निश्चयः ॥ ५३ ॥
ahaṃkārābhidhā yā sā kalpyate natu vāstavī ,
pāṇipādādimātro'yamahamityeṣa niścayaḥ 53
pāṇipādādimātro'yamahamityeṣa niścayaḥ 53
53.
ahaṅkārābhidhā yā sā kalpyate na tu vāstavī
pāṇipādādimātraḥ ayam aham iti eṣaḥ niścayaḥ
pāṇipādādimātraḥ ayam aham iti eṣaḥ niścayaḥ
53.
yā sā ahaṅkārābhidhā (asti),
(sā) kalpyate,
na tu vāstavī (asti) ayam pāṇipādādimātraḥ aham iti eṣaḥ niścayaḥ (asti)
(sā) kalpyate,
na tu vāstavī (asti) ayam pāṇipādādimātraḥ aham iti eṣaḥ niścayaḥ (asti)
53.
That which is called ego (ahaṅkāra) is merely imagined and not truly real. The conviction, 'This 'I' is merely composed of hands, feet, and so forth,' is a firm conclusion.
अहंकारस्तृतीयोऽसौ लौकिकस्तुच्छ एव सः ।
वर्ज्य एव दुरात्मासौ शत्रुरेव परः स्मृतः ॥ ५४ ॥
वर्ज्य एव दुरात्मासौ शत्रुरेव परः स्मृतः ॥ ५४ ॥
ahaṃkārastṛtīyo'sau laukikastuccha eva saḥ ,
varjya eva durātmāsau śatrureva paraḥ smṛtaḥ 54
varjya eva durātmāsau śatrureva paraḥ smṛtaḥ 54
54.
ahaṅkāraḥ tṛtīyaḥ asau laukikaḥ tucchaḥ eva saḥ
varjyaḥ eva durātmā asau śatruḥ eva paraḥ smṛtaḥ
varjyaḥ eva durātmā asau śatruḥ eva paraḥ smṛtaḥ
54.
asau tṛtīyaḥ ahaṅkāraḥ laukikaḥ eva tucchaḥ saḥ (asti) asau
durātmā eva varjyaḥ (asti); (saḥ) paraḥ śatruḥ eva smṛtaḥ
durātmā eva varjyaḥ (asti); (saḥ) paraḥ śatruḥ eva smṛtaḥ
54.
This third ego (ahaṅkāra) is worldly and utterly trivial. This wicked (sense of) self (durātmā) must certainly be avoided; it is indeed considered the ultimate enemy.
अनेनाभिहतो जन्तुर्न भूयः परिरोहति ।
रिपुणानेन बलिना विविधाधिप्रदायिना ॥ ५५ ॥
रिपुणानेन बलिना विविधाधिप्रदायिना ॥ ५५ ॥
anenābhihato janturna bhūyaḥ parirohati ,
ripuṇānena balinā vividhādhipradāyinā 55
ripuṇānena balinā vividhādhipradāyinā 55
55.
anena abhihataḥ jantuḥ na bhūyaḥ parirohati
ripuṇā anena balinā vividhādhipradāyinā
ripuṇā anena balinā vividhādhipradāyinā
55.
anena balinā vividhādhipradāyinā anena
ripuṇā abhihataḥ jantuḥ bhūyaḥ na parirohati
ripuṇā abhihataḥ jantuḥ bhūyaḥ na parirohati
55.
A creature struck by this powerful enemy, which inflicts various mental torments, does not recover again.
कष्टीकृतमतिर्लोकः संकटेष्वेव मज्जति ।
अनया दुरहंकृत्या भावात्संसक्तया चिरम् ॥ ५६ ॥
अनया दुरहंकृत्या भावात्संसक्तया चिरम् ॥ ५६ ॥
kaṣṭīkṛtamatirlokaḥ saṃkaṭeṣveva majjati ,
anayā durahaṃkṛtyā bhāvātsaṃsaktayā ciram 56
anayā durahaṃkṛtyā bhāvātsaṃsaktayā ciram 56
56.
kaṣṭīkṛtamatiḥ lokaḥ saṅkaṭeṣu eva majjati
anayā durahaṅkṛtyā bhāvāt saṃsaktayā ciram
anayā durahaṅkṛtyā bhāvāt saṃsaktayā ciram
56.
anayā ciram saṃsaktayā durahaṅkṛtyā bhāvāt
kaṣṭīkṛtamatiḥ lokaḥ saṅkaṭeṣu eva majjati
kaṣṭīkṛtamatiḥ lokaḥ saṅkaṭeṣu eva majjati
56.
The world, whose minds are troubled, certainly sinks into difficulties because of this clinging, long-standing, evil ego (ahaṅkāra).
शिष्टाहंकारवाञ्जन्तुर्भगवान्याति मुक्तताम् ।
लोकाहंकारवद्दोषवपुरस्मिन्निरूपणः ॥ ५७ ॥
लोकाहंकारवद्दोषवपुरस्मिन्निरूपणः ॥ ५७ ॥
śiṣṭāhaṃkāravāñjanturbhagavānyāti muktatām ,
lokāhaṃkāravaddoṣavapurasminnirūpaṇaḥ 57
lokāhaṃkāravaddoṣavapurasminnirūpaṇaḥ 57
57.
śiṣṭāhaṅkāravān jantuḥ bhagavān yāti muktatām
lokāhaṅkāravat doṣavapuḥ asmin nirūpaṇaḥ
lokāhaṅkāravat doṣavapuḥ asmin nirūpaṇaḥ
57.
śiṣṭāhaṅkāravān jantuḥ bhagavān muktatām yāti
lokāhaṅkāravat doṣavapuḥ asmin nirūpaṇaḥ
lokāhaṅkāravat doṣavapuḥ asmin nirūpaṇaḥ
57.
A living being who possesses a refined ego (ahaṅkāra) attains liberation (mokṣa). In contrast, the worldly ego (ahaṅkāra) is described in this context as a form full of defects.
न देहोऽस्मीति निर्णीय वर्जनं महतां मतम् ।
प्रथमं द्वावहंकारावङ्गीकृत्यान्त्यलौकिकौ ॥ ५८ ॥
प्रथमं द्वावहंकारावङ्गीकृत्यान्त्यलौकिकौ ॥ ५८ ॥
na deho'smīti nirṇīya varjanaṃ mahatāṃ matam ,
prathamaṃ dvāvahaṃkārāvaṅgīkṛtyāntyalaukikau 58
prathamaṃ dvāvahaṃkārāvaṅgīkṛtyāntyalaukikau 58
58.
na dehaḥ asmi iti nirṇīya varjanam mahatām matam
prathamam dvau ahaṅkārau aṅgīkṛtya antyalaukikau
prathamam dvau ahaṅkārau aṅgīkṛtya antyalaukikau
58.
mahataṃ matam (asti) na dehaḥ asmi iti nirṇīya varjanam
prathamam antyalaukikau dvau ahaṅkārau aṅgīkṛtya (idam bhavati)
prathamam antyalaukikau dvau ahaṅkārau aṅgīkṛtya (idam bhavati)
58.
The great sages consider it their doctrine to reject the notion 'I am not the body,' having first acknowledged the two types of ego (ahaṅkāra): the ultimate (spiritual) and the worldly.
प्रथमं द्वावहंकारावङ्गीकृत्यान्त्यलौकिकौ ।
तृतीयाहंकृतिस्त्याज्या लौकिकी दुःखदायिनी ॥ ५९ ॥
तृतीयाहंकृतिस्त्याज्या लौकिकी दुःखदायिनी ॥ ५९ ॥
prathamaṃ dvāvahaṃkārāvaṅgīkṛtyāntyalaukikau ,
tṛtīyāhaṃkṛtistyājyā laukikī duḥkhadāyinī 59
tṛtīyāhaṃkṛtistyājyā laukikī duḥkhadāyinī 59
59.
prathamam dvau ahaṅkārau aṅgīkṛtya antya-laukikau
tṛtīyā ahaṅkṛtiḥ tyājyā laukikī duḥkhadāyinī
tṛtīyā ahaṅkṛtiḥ tyājyā laukikī duḥkhadāyinī
59.
prathamam antya-laukikau dvau ahaṅkārau aṅgīkṛtya,
duḥkhadāyinī laukikī tṛtīyā ahaṅkṛtiḥ tyājyā
duḥkhadāyinī laukikī tṛtīyā ahaṅkṛtiḥ tyājyā
59.
First, one should acknowledge the two types of ego (ahaṅkāra): the ultimate (transcendental) and the worldly (empirical). However, the third, ordinary worldly ego (ahaṅkṛti), which causes suffering, must be completely abandoned.
अनया दुरहंकृत्या दामव्यालकटाः किल ।
तां दशां समनुप्राप्ता या कथास्वपि खेददा ॥ ६० ॥
तां दशां समनुप्राप्ता या कथास्वपि खेददा ॥ ६० ॥
anayā durahaṃkṛtyā dāmavyālakaṭāḥ kila ,
tāṃ daśāṃ samanuprāptā yā kathāsvapi khedadā 60
tāṃ daśāṃ samanuprāptā yā kathāsvapi khedadā 60
60.
anayā dur-ahaṅkṛtyā dāma-vyāla-kaṭāḥ kila tām
daśām samanuprāptāḥ yā kathāsu api kheda-dā
daśām samanuprāptāḥ yā kathāsu api kheda-dā
60.
kila anayā dur-ahaṅkṛtyā dāma-vyāla-kaṭāḥ tām daśām samanuprāptāḥ,
yā kathāsu api kheda-dā
yā kathāsu api kheda-dā
60.
Indeed, due to this false ego (ahaṅkṛti), Dāma, Vyāla, and Kaṭa reached such a deplorable state that it brings sadness even when recounted in stories.
श्रीराम उवाच ।
तृतीयां लौकिकीमेतां त्यक्त्वा चित्तादहंकृतिम् ।
किंभावः पुरुषो ब्रह्मन्प्राप्नुयादात्मनो हितम् ॥ ६१ ॥
तृतीयां लौकिकीमेतां त्यक्त्वा चित्तादहंकृतिम् ।
किंभावः पुरुषो ब्रह्मन्प्राप्नुयादात्मनो हितम् ॥ ६१ ॥
śrīrāma uvāca ,
tṛtīyāṃ laukikīmetāṃ tyaktvā cittādahaṃkṛtim ,
kiṃbhāvaḥ puruṣo brahmanprāpnuyādātmano hitam 61
tṛtīyāṃ laukikīmetāṃ tyaktvā cittādahaṃkṛtim ,
kiṃbhāvaḥ puruṣo brahmanprāpnuyādātmano hitam 61
61.
śrī-rāma uvāca tṛtīyām laukikīm etām tyaktvā cittāt
ahaṅkṛtim kim-bhāvaḥ puruṣaḥ brahman prāpnuyāt ātmanaḥ hitam
ahaṅkṛtim kim-bhāvaḥ puruṣaḥ brahman prāpnuyāt ātmanaḥ hitam
61.
śrī-rāma uvāca.
brahman,
puruṣaḥ cittāt etām tṛtīyām laukikīm ahaṅkṛtim tyaktvā,
ātmanaḥ hitam kim-bhāvaḥ prāpnuyāt?
brahman,
puruṣaḥ cittāt etām tṛtīyām laukikīm ahaṅkṛtim tyaktvā,
ātmanaḥ hitam kim-bhāvaḥ prāpnuyāt?
61.
Śrī Rāma said: O Brahmin, if a person (puruṣa) abandons this third worldly ego (ahaṅkṛti) from their mind, what beneficial state for the self (ātman) would they attain?
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
एषा तावत्परित्याज्या त्यक्त्वैतां दुःखदायिनीम् ।
यथा यथा पुमांस्तिष्ठेत्परमेति तथा तथा ॥ ६२ ॥
एषा तावत्परित्याज्या त्यक्त्वैतां दुःखदायिनीम् ।
यथा यथा पुमांस्तिष्ठेत्परमेति तथा तथा ॥ ६२ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
eṣā tāvatparityājyā tyaktvaitāṃ duḥkhadāyinīm ,
yathā yathā pumāṃstiṣṭhetparameti tathā tathā 62
eṣā tāvatparityājyā tyaktvaitāṃ duḥkhadāyinīm ,
yathā yathā pumāṃstiṣṭhetparameti tathā tathā 62
62.
śrī-vasiṣṭha uvāca eṣā tāvat parityājyā tyaktvā etām
duḥkhadāyinīm yathā yathā pumān tiṣṭhet param eti tathā tathā
duḥkhadāyinīm yathā yathā pumān tiṣṭhet param eti tathā tathā
62.
śrī-vasiṣṭha uvāca.
tāvat eṣā duḥkhadāyinī etām parityājyā.
yathā yathā pumān tiṣṭhet,
tathā tathā param eti.
tāvat eṣā duḥkhadāyinī etām parityājyā.
yathā yathā pumān tiṣṭhet,
tathā tathā param eti.
62.
Śrī Vasiṣṭha said: This (ego), which causes misery, should first and foremost be completely abandoned. As a person (puruṣa) continues to relinquish it, so too do they attain the supreme (parama).
अहंकारदृशावेते पूर्वोक्ते भावयन्यदि ।
तिष्ठेदुपैति परमं तत्पदं पुरुषोऽनघ ॥ ६३ ॥
तिष्ठेदुपैति परमं तत्पदं पुरुषोऽनघ ॥ ६३ ॥
ahaṃkāradṛśāvete pūrvokte bhāvayanyadi ,
tiṣṭhedupaiti paramaṃ tatpadaṃ puruṣo'nagha 63
tiṣṭhedupaiti paramaṃ tatpadaṃ puruṣo'nagha 63
63.
ahaṅkāra-dṛśau ete pūrvokte bhāvayan yadi
tiṣṭhet upaiti paramam tat-padam puruṣaḥ anagha
tiṣṭhet upaiti paramam tat-padam puruṣaḥ anagha
63.
anagha yadi puruṣaḥ ete pūrvokte ahaṅkāra-dṛśau
bhāvayan tiṣṭhet (saḥ) paramam tat-padam upaiti
bhāvayan tiṣṭhet (saḥ) paramam tat-padam upaiti
63.
O sinless one, if an individual (puruṣa) contemplates and abides in these two previously mentioned perspectives concerning ego (ahaṅkāra), he attains that supreme state.
अथ ते अपि संत्यज्य सर्वाहंकृतिवर्जितः ।
संतिष्ठेत तथात्युच्चैः पदमेवाधिरोहति ॥ ६४ ॥
संतिष्ठेत तथात्युच्चैः पदमेवाधिरोहति ॥ ६४ ॥
atha te api saṃtyajya sarvāhaṃkṛtivarjitaḥ ,
saṃtiṣṭheta tathātyuccaiḥ padamevādhirohati 64
saṃtiṣṭheta tathātyuccaiḥ padamevādhirohati 64
64.
atha te api saṃtyajya sarva-ahaṅkṛti-varjitaḥ
saṃtiṣṭheta tathā ati-uccaiḥ padam eva adhirohati
saṃtiṣṭheta tathā ati-uccaiḥ padam eva adhirohati
64.
atha te api saṃtyajya sarva-ahaṅkṛti-varjitaḥ (san)
saṃtiṣṭheta tathā (saḥ) ati-uccaiḥ padam eva adhirohati
saṃtiṣṭheta tathā (saḥ) ati-uccaiḥ padam eva adhirohati
64.
Then, having completely abandoned those two (perspectives) as well, and being devoid of all ego (ahaṅkāra), one should become firmly established. In this way, he indeed ascends to a very exalted state.
सर्वदा सर्वयत्नेन लौकिकी दुरहंकृतिः ।
परमानन्दबोधाय वर्जनीयाऽनया धिया ॥ ६५ ॥
परमानन्दबोधाय वर्जनीयाऽनया धिया ॥ ६५ ॥
sarvadā sarvayatnena laukikī durahaṃkṛtiḥ ,
paramānandabodhāya varjanīyā'nayā dhiyā 65
paramānandabodhāya varjanīyā'nayā dhiyā 65
65.
sarvadā sarva-yatnena laukikī dur-ahaṅkṛtiḥ
parama-ānanda-bodhāya varjanīyā anayā dhiyā
parama-ānanda-bodhāya varjanīyā anayā dhiyā
65.
sarvadā sarva-yatnena anayā dhiyā laukikī
dur-ahaṅkṛtiḥ parama-ānanda-bodhāya varjanīyā
dur-ahaṅkṛtiḥ parama-ānanda-bodhāya varjanīyā
65.
Always, and with every effort, worldly and erroneous ego (ahaṅkāra) should be abandoned by this understanding, for the sake of realizing supreme bliss.
शरीरास्थामयापुण्यदुरहंकारवर्जनम् ।
अत्यन्तपरमं श्रेय एतदेव परं पदम् ॥ ६६ ॥
अत्यन्तपरमं श्रेय एतदेव परं पदम् ॥ ६६ ॥
śarīrāsthāmayāpuṇyadurahaṃkāravarjanam ,
atyantaparamaṃ śreya etadeva paraṃ padam 66
atyantaparamaṃ śreya etadeva paraṃ padam 66
66.
śarīra-āsthā-amaya-apuṇya-dur-ahaṅkāra-varjanam
ati-anta-paramam śreyaḥ etat eva param padam
ati-anta-paramam śreyaḥ etat eva param padam
66.
śarīra-āsthā-amaya-apuṇya-dur-ahaṅkāra-varjanam
ati-anta-paramam śreyaḥ (bhavati); etat eva param padam (asti)
ati-anta-paramam śreyaḥ (bhavati); etat eva param padam (asti)
66.
The complete renunciation of the false ego (ahaṅkāra) stemming from attachment to the body, disease, and demerit is the ultimate good (śreyas). This alone is the supreme state.
भावादहंकृतिं त्यक्त्वा स्थूलामेतां हि लौकिकीम् ।
तिष्ठन्व्यवहरन्वापि न नरः प्रपतत्यधः ॥ ६७ ॥
तिष्ठन्व्यवहरन्वापि न नरः प्रपतत्यधः ॥ ६७ ॥
bhāvādahaṃkṛtiṃ tyaktvā sthūlāmetāṃ hi laukikīm ,
tiṣṭhanvyavaharanvāpi na naraḥ prapatatyadhaḥ 67
tiṣṭhanvyavaharanvāpi na naraḥ prapatatyadhaḥ 67
67.
bhāvāt ahaṅkṛtim tyaktvā sthūlām etām hi laukikīm
tiṣṭhan vyavaharan vā api na naraḥ prapatati adhaḥ
tiṣṭhan vyavaharan vā api na naraḥ prapatati adhaḥ
67.
hi naraḥ bhāvāt etām sthūlām laukikīm ahaṅkṛtim
tyaktvā tiṣṭhan vā api vyavaharan na adhaḥ prapatati
tyaktvā tiṣṭhan vā api vyavaharan na adhaḥ prapatati
67.
Indeed, having abandoned this gross, worldly ego (ahaṅkāra) that arises from the sense of 'I-ness', a person, whether remaining still or actively engaged, does not fall into degradation.
संशान्ताहंकृतेर्जन्तोर्भोगा रोगा महामते ।
न स्वदन्ते सुतृप्तस्य यथा प्रतिविषा रसाः ॥ ६८ ॥
न स्वदन्ते सुतृप्तस्य यथा प्रतिविषा रसाः ॥ ६८ ॥
saṃśāntāhaṃkṛterjantorbhogā rogā mahāmate ,
na svadante sutṛptasya yathā prativiṣā rasāḥ 68
na svadante sutṛptasya yathā prativiṣā rasāḥ 68
68.
saṃśāntāhaṅkṛteḥ jantoḥ bhogāḥ rogāḥ mahāmate
na svadante sutṛptasya yathā prativisāḥ rasāḥ
na svadante sutṛptasya yathā prativisāḥ rasāḥ
68.
mahāmate saṃśāntāhaṅkṛteḥ jantoḥ bhogāḥ rogāḥ
na svadante yathā sutṛptasya prativisāḥ rasāḥ
na svadante yathā sutṛptasya prativisāḥ rasāḥ
68.
O great-minded one, for a being whose ego (ahaṅkāra) is completely calmed, worldly enjoyments become like diseases and hold no appeal, just as various flavors are not relished by one who is fully satiated by an antidote.
भोगेष्वस्वदमानेषु पुंसः श्रेयः पुरो गतम् ।
क्षीणेऽन्धकारे किं नाम मनसोऽन्यत्प्रवर्तते ॥ ६९ ॥
क्षीणेऽन्धकारे किं नाम मनसोऽन्यत्प्रवर्तते ॥ ६९ ॥
bhogeṣvasvadamāneṣu puṃsaḥ śreyaḥ puro gatam ,
kṣīṇe'ndhakāre kiṃ nāma manaso'nyatpravartate 69
kṣīṇe'ndhakāre kiṃ nāma manaso'nyatpravartate 69
69.
bhogeṣu asvadamāneṣu puṃsaḥ śreyaḥ puraḥ gatam
kṣīṇe andhakāre kim nāma manasaḥ anyat pravartate
kṣīṇe andhakāre kim nāma manasaḥ anyat pravartate
69.
bhogeṣu asvadamāneṣu puṃsaḥ śreyaḥ puraḥ gatam
kṣīṇe andhakāre kim nāma manasaḥ anyat pravartate
kṣīṇe andhakāre kim nāma manasaḥ anyat pravartate
69.
When worldly enjoyments are no longer relished, the ultimate good (śreyas) for a person has already moved forward. For when darkness is completely dispelled, what else, indeed, could activate the mind?
अहंकारानुसंधानवर्जनादेव राघव ।
पौरुषेण प्रयत्नाच्च तीर्यते भवसागरः ॥ ७० ॥
पौरुषेण प्रयत्नाच्च तीर्यते भवसागरः ॥ ७० ॥
ahaṃkārānusaṃdhānavarjanādeva rāghava ,
pauruṣeṇa prayatnācca tīryate bhavasāgaraḥ 70
pauruṣeṇa prayatnācca tīryate bhavasāgaraḥ 70
70.
ahaṅkārānusaṃdhānavarjanāt eva rāghava
pauruṣeṇa prayatnāt ca tīryate bhavasāgaraḥ
pauruṣeṇa prayatnāt ca tīryate bhavasāgaraḥ
70.
rāghava ahaṅkārānusaṃdhānavarjanāt eva ca
pauruṣeṇa prayatnāt bhavasāgaraḥ tīryate
pauruṣeṇa prayatnāt bhavasāgaraḥ tīryate
70.
O Rāghava, indeed, the ocean of worldly existence (saṃsāra) is crossed solely by the abandonment of adherence to the ego (ahaṅkāra) and by human effort.
नाहं न तेन मम किंचिदपीति मत्वा सर्वं च मे सकलमप्यहमेव चेति ।
लब्धास्पदं मनसि संविदमेवमीड्यां नीत्वा स्थितिं परमुपैति पदं महात्मा ॥ ७१ ॥
लब्धास्पदं मनसि संविदमेवमीड्यां नीत्वा स्थितिं परमुपैति पदं महात्मा ॥ ७१ ॥
nāhaṃ na tena mama kiṃcidapīti matvā sarvaṃ ca me sakalamapyahameva ceti ,
labdhāspadaṃ manasi saṃvidamevamīḍyāṃ nītvā sthitiṃ paramupaiti padaṃ mahātmā 71
labdhāspadaṃ manasi saṃvidamevamīḍyāṃ nītvā sthitiṃ paramupaiti padaṃ mahātmā 71
71.
na aham na tena mama kiṃcit api iti matvā
sarvam ca me sakalam api aham eva ca
iti labdhāspadam manasi saṃvidam evam īḍyām
nītvā sthitim param upaiti padam mahātmā
sarvam ca me sakalam api aham eva ca
iti labdhāspadam manasi saṃvidam evam īḍyām
nītvā sthitim param upaiti padam mahātmā
71.
mahātmā na aham na tena mama kiṃcit api
ca sarvam sakalam api aham eva ca iti
matvā evam īḍyām labdhāspadam saṃvidam
manasi nītvā param sthitim padam upaiti
ca sarvam sakalam api aham eva ca iti
matvā evam īḍyām labdhāspadam saṃvidam
manasi nītvā param sthitim padam upaiti
71.
Having contemplated, "I am not this, nor does anything belong to me because of it," and "Indeed, everything, the entire cosmos, is I myself," the great soul (mahātman) establishes such praiseworthy consciousness (saṃvid) in their mind and thereby attains the supreme state (pada).
Links to all chapters:
vairāgya prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
mumukṣu prakaraṇa
utpatti prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
sthiti prakaraṇa (current book)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33 (current chapter)
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
upaśama prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 1)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 2)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
Chapter 129
Chapter 130
Chapter 131
Chapter 132
Chapter 133
Chapter 134
Chapter 135
Chapter 136
Chapter 137
Chapter 138
Chapter 139
Chapter 140
Chapter 141
Chapter 142
Chapter 143
Chapter 144
Chapter 145
Chapter 146
Chapter 147
Chapter 148
Chapter 149
Chapter 150
Chapter 151
Chapter 152
Chapter 153
Chapter 154
Chapter 155
Chapter 156
Chapter 157
Chapter 158
Chapter 159
Chapter 160
Chapter 161
Chapter 162
Chapter 163
Chapter 164
Chapter 165
Chapter 166
Chapter 167
Chapter 168
Chapter 169
Chapter 170
Chapter 171
Chapter 172
Chapter 173
Chapter 174
Chapter 175
Chapter 176
Chapter 177
Chapter 178
Chapter 179
Chapter 180
Chapter 181
Chapter 182
Chapter 183
Chapter 184
Chapter 185
Chapter 186
Chapter 187
Chapter 188
Chapter 189
Chapter 190
Chapter 191
Chapter 192
Chapter 193
Chapter 194
Chapter 195
Chapter 196
Chapter 197
Chapter 198
Chapter 199
Chapter 200
Chapter 201
Chapter 202
Chapter 203
Chapter 204
Chapter 205
Chapter 206
Chapter 207
Chapter 208
Chapter 209
Chapter 210
Chapter 211
Chapter 212
Chapter 213
Chapter 214
Chapter 215
Chapter 216