Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-3, chapter-98

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
यतःकुतश्चिदुत्पन्नं चित्तं यत्किंचिदेव हि ।
नित्यमात्मविमोक्षाय योजयेद्यत्नतोऽनघ ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
yataḥkutaścidutpannaṃ cittaṃ yatkiṃcideva hi ,
nityamātmavimokṣāya yojayedyatnato'nagha 1
1. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca yataḥ kutaḥ cit utpannam cittam yat
kiṃcit eva hi nityam ātma-vimokṣāya yojayet yatnataḥ anagha
1. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca he anagha,
yataḥ kutaḥ cit yat kiṃcit eva hi utpannam cittam nityam ātma-vimokṣāya yatnataḥ yojayet.
1. Śrī Vasiṣṭha said: O sinless one, one should constantly and diligently direct the mind (citta), which arises from whatever source and is of whatever nature, towards liberation (ātma-vimokṣa).
संयोजितं परे चित्तं शुद्धं निर्वासनं भवेत् ।
ततस्तु कल्पनाशून्यमात्मतां याति राघव ॥ २ ॥
saṃyojitaṃ pare cittaṃ śuddhaṃ nirvāsanaṃ bhavet ,
tatastu kalpanāśūnyamātmatāṃ yāti rāghava 2
2. saṃyojitam pare cittam śuddham nirvāsanam bhavet
tataḥ tu kalpanā-śūnyam ātmatām yāti rāghava
2. he rāghava,
pare cittam saṃyojitam (sat) śuddham nirvāsanam bhavet.
tataḥ tu (tat cittam) kalpanā-śūnyam ātmatām yāti.
2. O Rāghava, when the mind (citta) is truly directed towards the Supreme (brahman), it becomes pure and free from latent tendencies (vāsana). Then, devoid of all imagination (kalpanā-śūnya), it attains the nature of the Self (ātman).
चित्तायत्तमिदं सर्वं जगत्स्थिरचरात्मकम् ।
चित्ताधीनवतो राम बन्धमोक्षावपि स्फुटम् ॥ ३ ॥
cittāyattamidaṃ sarvaṃ jagatsthiracarātmakam ,
cittādhīnavato rāma bandhamokṣāvapi sphuṭam 3
3. citta-āyattam idam sarvam jagat sthira-cara-ātmakam
citta-adhīnavataḥ rāma bandha-mokṣau api sphuṭam
3. he rāma,
idam sarvam jagat sthira-cara-ātmakam citta-āyattam (asti).
bandha-mokṣau api sphuṭam citta-adhīnavataḥ.
3. O Rāma, this entire world (jagat), consisting of both mobile and immobile entities, is dependent on the mind (citta). Clearly, both bondage and liberation (mokṣa) are also subject to the mind (citta).
अत्रार्थे कथ्यमानं मे चित्ताख्यानमनुत्तमम् ।
ब्रह्मणा यत्पुरा प्रोक्तं श्रृणु रामातियत्नतः ॥ ४ ॥
atrārthe kathyamānaṃ me cittākhyānamanuttamam ,
brahmaṇā yatpurā proktaṃ śrṛṇu rāmātiyatnataḥ 4
4. atra arthe kathyamānam me citta-ākhyānam anuttamam
brahmaṇā yat purā proktam śṛṇu rāma ati-yatnataḥ
4. he rāma,
atra arthe me kathyamānam,
yat brahmaṇā purā proktam,
anuttamam citta-ākhyānam ati-yatnataḥ śṛṇu.
4. O Rāma, concerning this matter, listen with great diligence to this excellent narrative of the mind (citta) that is being told by me, which was formerly spoken by Brahmā.
अस्ति रामाटवी स्फारा शून्याशान्तातिभीषणा ।
योजनानां शतं यस्यां लक्ष्यते कणमात्रकम् ॥ ५ ॥
asti rāmāṭavī sphārā śūnyāśāntātibhīṣaṇā ,
yojanānāṃ śataṃ yasyāṃ lakṣyate kaṇamātrakam 5
5. asti rāmāṭavī sphārā śūnyā aśāntā atibhīṣaṇā
yojanānām śatam yasyām lakṣyate kaṇamātrakam
5. rāmāṭavī sphārā śūnyā aśāntā atibhīṣaṇā asti
yasyām yojanānām śatam kaṇamātrakam lakṣyate
5. There exists a vast, desolate, turbulent, and exceedingly dreadful forest called Rāma, where even a hundred yojanas appear as merely a particle.
तस्यामेको हि पुरुषः सहस्रकरलोचनः ।
पर्याकुलमतिर्भीमः संस्थितो वितताकृतिः ॥ ६ ॥
tasyāmeko hi puruṣaḥ sahasrakaralocanaḥ ,
paryākulamatirbhīmaḥ saṃsthito vitatākṛtiḥ 6
6. tasyām ekaḥ hi puruṣaḥ sahasrakaralocanaḥ
paryākulamatiḥ bhīmaḥ saṃsthitaḥ vitatākṛtiḥ
6. hi tasyām ekaḥ puruṣaḥ sahasrakaralocanaḥ
paryākulamatiḥ bhīmaḥ vitatākṛtiḥ saṃsthitaḥ
6. Indeed, in that very forest, a certain person (puruṣa), dreadful and of expansive form, stands with a thousand hands and eyes, his mind greatly bewildered.
स सहस्रेण बाहूनामादाय परिघान्बहून् ।
प्रहरत्यात्मनः पृष्ठे स्वात्मनैव पलायते ॥ ७ ॥
sa sahasreṇa bāhūnāmādāya parighānbahūn ,
praharatyātmanaḥ pṛṣṭhe svātmanaiva palāyate 7
7. saḥ sahasreṇa bāhūnām ādāya parighān bahūn
praharati ātmanaḥ pṛṣṭhe svātmanā eva palāyate
7. saḥ sahasreṇa bāhūnām bahūn parighān ādāya
ātmanaḥ pṛṣṭhe praharati eva svātmanā palāyate
7. He, grasping many iron clubs with his thousand arms, strikes his own back and then flees from his very self (ātman).
दृढप्रहारैः प्रहरन्स्वयमेवात्मनात्मनि ।
प्रविद्रवति भीतात्मा स योजनशतान्यपि ॥ ८ ॥
dṛḍhaprahāraiḥ praharansvayamevātmanātmani ,
pravidravati bhītātmā sa yojanaśatānyapi 8
8. dṛḍhaprahāraiḥ praharan svayam eva ātmanā ātmani
pravidravati bhītātmā saḥ yojanaśatāni api
8. saḥ bhītātmā dṛḍhaprahāraiḥ svayam eva ātmanā
ātmani praharan api yojanaśatāni pravidravati
8. Striking himself with firm blows, indeed, with his own self (ātman) upon his own self (ātman), he, with a terrified self (ātman), runs away even for hundreds of yojanas.
क्रन्दन्पलायमानोऽसौ गत्वा दूरमितस्ततः ।
श्रमवान्विवशाकारो विशीर्णचरणाङ्गकः ॥ ९ ॥
krandanpalāyamāno'sau gatvā dūramitastataḥ ,
śramavānvivaśākāro viśīrṇacaraṇāṅgakaḥ 9
9. krandan palāyamānaḥ asau gatvā dūram itastataḥ
śramavān vivaśākāraḥ viśīrṇacaraṇāṅgakaḥ
9. asau krandan palāyamānaḥ itastataḥ dūram
gatvā śramavān vivaśākāraḥ viśīrṇacaraṇāṅgakaḥ
9. Crying and fleeing, that one traveled far, here and there. Becoming exhausted and appearing helpless, his limbs were worn out.
पतितोऽवश एवाशु महत्यन्धोऽन्धकूपके ।
कृष्णरात्रितमोभीमे नभोगम्भीरकोटरे ॥ १० ॥
patito'vaśa evāśu mahatyandho'ndhakūpake ,
kṛṣṇarātritamobhīme nabhogambhīrakoṭare 10
10. patitaḥ avaśaḥ eva āśu mahati andhaḥ andhakūpake
kṛṣṇarātritamobhīme nabhogambhīrakoṭare
10. andhaḥ avaśaḥ eva āśu mahati kṛṣṇarātritamobhīme
nabhogambhīrakoṭare andhakūpake patitaḥ
10. Blind and helpless, he quickly fell into a vast, dark, blind well, terrifying with the darkness of a moonless night, and a hollow as deep as the sky.
ततः कालेन बहुना सोऽन्धकूपात्समुत्थितः ।
पुनः प्रहारैः प्रहरन्विद्रवत्यात्मनात्मनः ॥ ११ ॥
tataḥ kālena bahunā so'ndhakūpātsamutthitaḥ ,
punaḥ prahāraiḥ praharanvidravatyātmanātmanaḥ 11
11. tataḥ kālena bahunā saḥ andhakūpāt samutthitaḥ
punaḥ prahāraiḥ praharan vidravati ātmanā ātmanaḥ
11. tataḥ bahunā kālena saḥ andhakūpāt samutthitaḥ
punaḥ prahāraiḥ praharan ātmanā ātmanaḥ vidravati
11. Then, after a long time, he emerged from that blind well. Again, striking [himself] with blows, he flees from his own self (ātman) by his own agency (ātman).
पुनर्दूरतरं गत्वा करञ्जवनगुल्मकम् ।
प्रविष्टः कण्टकव्याप्तं शलभः पावकं यथा ॥ १२ ॥
punardūrataraṃ gatvā karañjavanagulmakam ,
praviṣṭaḥ kaṇṭakavyāptaṃ śalabhaḥ pāvakaṃ yathā 12
12. punaḥ dūrataram gatvā karañjavanagulmakam
praviṣṭaḥ kaṇṭakavyāptam śalabhaḥ pāvakam yathā
12. punaḥ dūrataram gatvā kaṇṭakavyāptam
karañjavanagulmakam praviṣṭaḥ śalabhaḥ pāvakam yathā
12. Again, having gone even farther, he entered a thicket of Karanja bushes pervaded by thorns, just as a moth [flies] into a fire.
तस्मात्करञ्जगहनाद्विनिःसृत्य क्षणादिव ।
पुनः प्रहारैः प्रहरन्विद्रवत्यात्मनात्मनः ॥ १३ ॥
tasmātkarañjagahanādviniḥsṛtya kṣaṇādiva ,
punaḥ prahāraiḥ praharanvidravatyātmanātmanaḥ 13
13. tasmāt karañjagahanāt viniḥsṛtya kṣaṇāt iva
punaḥ prahāraiḥ praharan vidravati ātmanā ātmanaḥ
13. tasmāt karañjagahanāt kṣaṇāt iva viniḥsṛtya
punaḥ prahāraiḥ praharan ātmanā ātmanaḥ vidravati
13. As if instantly emerging from that dense Karañja forest, he again strikes himself with blows and flees from his own self (ātman) by his own (ātman).
पुनर्दूरतरं गत्वा शशाङ्ककरशीतलम् ।
कदलीकाननं कान्तं संप्रविष्टो हसन्निव ॥ १४ ॥
punardūrataraṃ gatvā śaśāṅkakaraśītalam ,
kadalīkānanaṃ kāntaṃ saṃpraviṣṭo hasanniva 14
14. punaḥ dūrataram gatvā śaśāṅkakaraśītalam
kadalīkānanam kāntam sampraviṣṭaḥ hasan iva
14. punaḥ dūrataram gatvā śaśāṅkakaraśītalam
kāntam kadalīkānanam hasan iva sampraviṣṭaḥ
14. Again, having gone a greater distance, he entered a charming banana grove, cool with moonbeams, as if laughing.
कदलीखण्डकात्तस्माद्विनिःसृत्य क्षणात्पुनः ।
स्वयं प्रहारैः प्रहरन्विद्रवत्यात्मनात्मनि ॥ १५ ॥
kadalīkhaṇḍakāttasmādviniḥsṛtya kṣaṇātpunaḥ ,
svayaṃ prahāraiḥ praharanvidravatyātmanātmani 15
15. kadalīkhaṇḍakāt tasmāt viniḥsṛtya kṣaṇāt punaḥ
svayam prahāraiḥ praharan vidravati ātmanā ātmani
15. tasmāt kadalīkhaṇḍakāt kṣaṇāt viniḥsṛtya punaḥ
svayam prahāraiḥ praharan ātmanā ātmani vidravati
15. Again, having instantly emerged from that banana grove, he strikes himself with blows and flees by his own self (ātman) into his own self (ātman).
पुनर्दूरतरं गत्वा तमेवान्धोऽन्धकूपकम् ।
स संप्रविष्टस्त्वरया विशीर्णावयवाकृतिः ॥ १६ ॥
punardūrataraṃ gatvā tamevāndho'ndhakūpakam ,
sa saṃpraviṣṭastvarayā viśīrṇāvayavākṛtiḥ 16
16. punaḥ dūrataram gatvā tam eva andhaḥ andhakūpakam
saḥ sampraviṣṭaḥ tvarayā viśīrṇāvayavākṛtiḥ
16. punaḥ dūrataram gatvā saḥ andhaḥ viśīrṇāvayavākṛtiḥ
tvarayā tam eva andhakūpakam sampraviṣṭaḥ
16. Again, having gone a greater distance, that blind one, with a shattered physical form, quickly entered that very dark pit.
अन्धकूपात्समुत्थाय प्रविष्टः कदलीवनम् ।
कदलीकाननाच्छ्वभ्रं करञ्जवनगुल्मकम् ॥ १७ ॥
andhakūpātsamutthāya praviṣṭaḥ kadalīvanam ,
kadalīkānanācchvabhraṃ karañjavanagulmakam 17
17. andhakūpāt samutthāya praviṣṭaḥ kadalīvanam
kadalīkānanāt śvabhram karañjavanagulmakam
17. andhakūpāt samutthāya kadalīvanam praviṣṭaḥ
kadalīkānanāt śvabhram karañjavanagulmakam (praviṣṭaḥ)
17. Having emerged from a dark well, he entered a banana grove. From that banana grove, he proceeded into a pit, which was a dense thicket of karanja trees.
करञ्जकाननात्कूपं कूपाद्रम्भावनान्तरम् ।
प्रविशन्प्रहरंश्चैव स्वयमात्मनि संस्थितः ॥ १८ ॥
karañjakānanātkūpaṃ kūpādrambhāvanāntaram ,
praviśanpraharaṃścaiva svayamātmani saṃsthitaḥ 18
18. karañjakānanāt kūpam kūpāt rambhāvānāntaram
praviśan praharan ca eva svayam ātmani saṃsthitaḥ
18. karañjakānanāt kūpam (praviśan),
kūpāt rambhāvānāntaram (praviśan),
ca eva praharan svayam ātmani saṃsthitaḥ (āsīt)
18. Entering from the karanja grove into a well, and from the well into a banana grove, and also striking himself, he (still) remained established in his own self (ātman).
एवंरूपनिजाचारः सोऽवलोक्य चिरं मया ।
अवष्टभ्य बलादेव मुहूर्तं रोधितः पथि ॥ १९ ॥
evaṃrūpanijācāraḥ so'valokya ciraṃ mayā ,
avaṣṭabhya balādeva muhūrtaṃ rodhitaḥ pathi 19
19. evamrūpanijācāraḥ saḥ avalokya ciram mayā
avaṣṭabhya balāt eva muhūrtam rodhitaḥ pathi
19. (ahaṃ) evamrūpanijācāraḥ tam (puruṣam) ciram avalokya,
balāt eva avaṣṭabhya,
(tataḥ) saḥ muhūrtam pathi mayā rodhitaḥ (āsīt)
19. Having observed him, whose peculiar conduct was of this nature, for a long time, and having forcibly seized him, he was stopped by me on the path for a moment.
पृष्टः स कस्त्वं किमिदं केनार्थेन करोषि वा ।
किं नामाभिमतं तेऽत्र किं मुधा परिमुह्यसि ॥ २० ॥
pṛṣṭaḥ sa kastvaṃ kimidaṃ kenārthena karoṣi vā ,
kiṃ nāmābhimataṃ te'tra kiṃ mudhā parimuhyasi 20
20. pṛṣṭaḥ saḥ kaḥ tvam kim idam kena arthena karoṣi vā
kim nāma abhimatam te atra kim mudhā parimuhyasi
20. saḥ pṛṣṭaḥ: "tvam kaḥ? idam kim? kena arthena vā (tvam)
karoṣi? atra te kim nāma abhimatam? kim mudhā parimuhyasi?"
20. When asked, (I said to him): 'Who are you? What is this? For what purpose do you do this? What, indeed, is your intention here? Why are you fruitlessly bewildered?'
इति पृष्टेन कथितं तेन मे रघुनन्दन ।
नाहं कश्चिन्न चैवेदं मुने किंचित्करोम्यहम् ॥ २१ ॥
iti pṛṣṭena kathitaṃ tena me raghunandana ,
nāhaṃ kaścinna caivedaṃ mune kiṃcitkaromyaham 21
21. iti pṛṣṭena kathitam tena me raghunandana na aham
kaścit na ca eva idam mune kiñcit karomi aham
21. raghunandana iti pṛṣṭena tena me kathitam mune
aham kaścit na ca eva aham idam kiñcit na karomi
21. O scion of Raghu, the one who was questioned told me this: "O sage, I am no one, nor do I do anything at all."
त्वयाहमवभग्नोऽस्मि त्वं मे शत्रुरहो वत ।
त्वया दृष्टोऽस्मि नष्टोऽस्मि दुःखाय च सुखाय च ॥ २२ ॥
tvayāhamavabhagno'smi tvaṃ me śatruraho vata ,
tvayā dṛṣṭo'smi naṣṭo'smi duḥkhāya ca sukhāya ca 22
22. tvayā aham avabhagnaḥ asmi tvam me śatruḥ aho vata
tvayā dṛṣṭaḥ asmi naṣṭaḥ asmi duḥkhāya ca sukhāya ca
22. tvayā aham avabhagnaḥ asmi tvam me śatruḥ aho vata
tvayā dṛṣṭaḥ asmi naṣṭaḥ asmi ca duḥkhāya ca sukhāya
22. By you, I have been shattered; you are my enemy, alas! By your sight, I have been destroyed, both for sorrow and for joy.
इत्युक्त्वा विक्लवान्यङ्गान्यालोक्य स्वान्यतुष्टिमान् ।
रुरोदातिरवं दीनो मेघो वर्षन्निवाटवीम् ॥ २३ ॥
ityuktvā viklavānyaṅgānyālokya svānyatuṣṭimān ,
rurodātiravaṃ dīno megho varṣannivāṭavīm 23
23. iti uktvā viklavāni aṅgāni ālokya svāni atuṣṭimān
ruroda atiravam dīnaḥ meghaḥ varṣan iva aṭavīm
23. iti uktvā svāni viklavāni aṅgāni ālokya atuṣṭimān
dīnaḥ atiravam ruroda meghaḥ aṭavīm varṣan iva
23. Having spoken thus, and observing his own agitated limbs, the discontented and miserable one cried out with a loud wail, just like a cloud raining upon a forest.
क्षणमात्रेण तत्रासावुपसंहृत्य रोदनम् ।
स्वान्यङ्गानि समालोक्य जहास च ननाद च ॥ २४ ॥
kṣaṇamātreṇa tatrāsāvupasaṃhṛtya rodanam ,
svānyaṅgāni samālokya jahāsa ca nanāda ca 24
24. kṣaṇamātreṇa tatra asau upasaṃhṛtya rodanam
svāni aṅgāni samālokya jahāsa ca nanāda ca
24. kṣaṇamātreṇa asau tatra rodanam upasaṃhṛtya
svāni aṅgāni samālokya ca jahāsa ca nanāda
24. Within a mere moment, he there, having suppressed his weeping, and having once again observed his own limbs, both laughed and roared.
अथाट्टहासपर्यन्ते स पुमान्पुरतो मम ।
क्रमेण तानि तत्याज स्वान्यङ्गानि समंततः ॥ २५ ॥
athāṭṭahāsaparyante sa pumānpurato mama ,
krameṇa tāni tatyāja svānyaṅgāni samaṃtataḥ 25
25. atha aṭṭahāsaparyante saḥ pumān purataḥ mama
krameṇa tāni tatyāja svāni aṅgāni samantataḥ
25. atha aṭṭahāsaparyante mama purataḥ saḥ pumān
krameṇa samantataḥ svāni tāni aṅgāni tatyāja
25. After the loud laughter ended, that man, standing before me, gradually shed all of his own limbs.
प्रथमं पतितं तस्य शिरः परमदारुणम् ।
ततस्ते बाहवः पश्चाद्वक्षस्तदनु चोदरम् ॥ २६ ॥
prathamaṃ patitaṃ tasya śiraḥ paramadāruṇam ,
tataste bāhavaḥ paścādvakṣastadanu codaram 26
26. prathamaṃ patitaṃ tasya śiraḥ paramadāruṇam
tataḥ te bāhavaḥ paścāt vakṣaḥ tadanu ca udaram
26. prathamaṃ tasya paramadāruṇam śiraḥ patitam
tataḥ paścāt te bāhavaḥ tadanu ca vakṣaḥ udaram
26. First, his extremely dreadful head fell. Then, afterwards, those arms, and following that, the chest, and then the abdomen.
अथ क्षणेन स पुमांस्तान्यङ्गानि यथाक्रमम् ।
संत्यज्य नियतेः शक्त्या क्वापि गन्तुमुपस्थितः ॥ २७ ॥
atha kṣaṇena sa pumāṃstānyaṅgāni yathākramam ,
saṃtyajya niyateḥ śaktyā kvāpi gantumupasthitaḥ 27
27. atha kṣaṇena saḥ pumān tāni aṅgāni yathākramam
saṃtyajya niyateḥ śaktyā kvāpi gantum upasthitaḥ
27. atha kṣaṇena saḥ pumān yathākramam tāni aṅgāni
saṃtyajya niyateḥ śaktyā kvāpi gantum upasthitaḥ
27. Then, in an instant, that man, having abandoned those limbs sequentially, became prepared to go somewhere by the power (śakti) of destiny (niyati).
दृष्टवानहमेकान्ते पुनरन्यं तथा नरम् ।
सोऽपि प्रहारान्परितः प्रयच्छन्स्वयमात्मनि ॥ २८ ॥
dṛṣṭavānahamekānte punaranyaṃ tathā naram ,
so'pi prahārānparitaḥ prayacchansvayamātmani 28
28. dṛṣṭavān aham ekānte punaḥ anyaṃ tathā naram saḥ
api prahārān paritaḥ prayacchan svayam ātmani
28. aham ekānte punaḥ tathā anyaṃ naram dṛṣṭavān saḥ
api svayam ātmani paritaḥ prahārān prayacchan
28. In solitude, I again saw another man who, similarly, was himself inflicting blows all around upon his own self (ātman).
बाहुभिः पीवराकारैः स्वयमेव पलायते ।
कूपे पतति कूपात्तु समुत्थायाभिधावति ॥ २९ ॥
bāhubhiḥ pīvarākāraiḥ svayameva palāyate ,
kūpe patati kūpāttu samutthāyābhidhāvati 29
29. bāhubhiḥ pīvarākāraiḥ svayam eva palāyate
kūpe patati kūpāt tu samutthāya abhidhāvāti
29. pīvarākāraiḥ bāhubhiḥ (saḥ) svayam eva palāyate.
(saḥ) kūpe patati,
tu kūpāt samutthāya abhidhāvāti.
29. With stout-shaped arms, he himself flees. He falls into a well, but having risen from the well, he runs away.
पुनः पतति कुण्डेऽन्तः पुनरार्तः पलायते ।
पुनः प्रविशति श्वभ्रं क्षणं शिशिरकाननम् ॥ ३० ॥
punaḥ patati kuṇḍe'ntaḥ punarārtaḥ palāyate ,
punaḥ praviśati śvabhraṃ kṣaṇaṃ śiśirakānanam 30
30. punaḥ patati kuṇḍe antaḥ punaḥ ārtaḥ palāyate
punaḥ praviśati śvabhram kṣaṇam śiśirakānanam
30. punaḥ kuṇḍe antaḥ patati.
punaḥ ārtaḥ palāyate.
punaḥ śvabhram ca kṣaṇam śiśirakānanam praviśati.
30. Again he falls into a pond. Again, distressed, he flees. Again he enters a pit, and for a moment, a cool forest.
कष्टं पुनःपुनस्तुष्टः पुनः प्रहरति स्वयम् ।
एवंप्रायनिजाचारश्चिरमालोक्य सस्मयम् ॥ ३१ ॥
kaṣṭaṃ punaḥpunastuṣṭaḥ punaḥ praharati svayam ,
evaṃprāyanijācāraściramālokya sasmayam 31
31. kaṣṭam punaḥ punaḥ tuṣṭaḥ punaḥ praharati
svayam evamprāyanijācāraḥ ciram ālokya sasmayam
31. kaṣṭam (asti).
punaḥ punaḥ tuṣṭaḥ (api saḥ) svayam punaḥ praharati.
evamprāyanijācāraḥ (tasya) ciram sasmayam ālokya.
.
.
31. Alas! Again and again, despite suffering, even when content, he himself strikes. Having observed for a long time, with wonder, his characteristic behavior, which is mostly like this...
स मया समवष्टभ्य परिपृष्टस्तथैव हि ।
तेनैवासौ क्रमेणाद्य रुदित्वा संप्रहस्य च ॥ ३२ ॥
sa mayā samavaṣṭabhya paripṛṣṭastathaiva hi ,
tenaivāsau krameṇādya ruditvā saṃprahasya ca 32
32. saḥ mayā samavaṣṭabhya paripṛṣṭaḥ tathā eva hi
tena eva asau krameṇa adya ruditvā samprahasya ca
32. hi mayā saḥ samavaṣṭabhya tathaiva paripṛṣṭaḥ.
adya asau tena eva krameṇa ruditvā ca samprahasya (uvāca).
32. Indeed, I seized him and questioned him in that very manner. Today, by that very sequence, that one, having wept and having laughed...
अङ्गैर्विशीर्णतामेत्य ययावलमलक्ष्यताम् ।
विचार्य नियतेः शक्तिं ततो गन्तुमुपस्थितः ॥ ३३ ॥
aṅgairviśīrṇatāmetya yayāvalamalakṣyatām ,
vicārya niyateḥ śaktiṃ tato gantumupasthitaḥ 33
33. aṅgaiḥ viśīrṇatām etya yayau alam alakṣyatām
vicārya niyateḥ śaktim tataḥ gantum upasthitaḥ
33. aṅgaiḥ viśīrṇatām etya alam alakṣyatām yayau
niyateḥ śaktim vicārya tataḥ gantum upasthitaḥ
33. After its limbs had fallen into decay, it became completely imperceptible. Having pondered the power of destiny, it then prepared to depart.
दृष्टवानहमेकान्ते पुनरन्यं तथा नरम् ।
प्रहरंस्तद्वदेवासौ स्वयमेव पलायते ॥ ३४ ॥
dṛṣṭavānahamekānte punaranyaṃ tathā naram ,
praharaṃstadvadevāsau svayameva palāyate 34
34. dṛṣṭavān aham ekānte punaḥ anyam tathā naram
praharan tadvat eva asau svayam eva palāyate
34. ekānte aham punaḥ anyam naram tathā dṛṣṭavān.
asau praharan tadvat eva svayam eva palāyate
34. In a solitary place, I again saw another man. Just as before, he, while striking, himself flees.
पलायमानः पतितो महत्यन्धेऽन्धकूपके ।
तत्राहं सुचिरं कालमवसं तत्प्रतीक्षकः ॥ ३५ ॥
palāyamānaḥ patito mahatyandhe'ndhakūpake ,
tatrāhaṃ suciraṃ kālamavasaṃ tatpratīkṣakaḥ 35
35. palāyamānaḥ patitaḥ mahati andhe andhakūpake
tatra aham suciram kālam avasam tatpratīkṣakaḥ
35. palāyamānaḥ mahati andhe andhakūpake patitaḥ.
tatra aham suciram kālam tatpratīkṣakaḥ avasam
35. The one fleeing fell into a deep, dark pit. There, I remained for a very long time, waiting for him.
यावत्स सुचिरेणापि कूपान्नाभ्युदितः शठः ।
अथाहमुत्थितो गन्तुं दृष्टवान्पुरुषं पुनः ॥ ३६ ॥
yāvatsa sucireṇāpi kūpānnābhyuditaḥ śaṭhaḥ ,
athāhamutthito gantuṃ dṛṣṭavānpuruṣaṃ punaḥ 36
36. yāvat saḥ sucireṇa api kūpāt na abhyuditaḥ śaṭhaḥ
atha aham utthitaḥ gantum dṛṣṭavān puruṣam punaḥ
36. yāvat saḥ śaṭhaḥ sucireṇa api kūpāt na abhyuditaḥ.
atha aham gantum utthitaḥ punaḥ puruṣam dṛṣṭavān
36. Since that rogue did not emerge from the well even after a very long time, I then rose to depart, and (suddenly) saw a man again.
तादृशं तादृशाकारं प्रपतन्तं तथैव च ।
अवष्टभ्य तथैवाशु तस्य प्रोक्तं पुनर्मया ॥ ३७ ॥
tādṛśaṃ tādṛśākāraṃ prapatantaṃ tathaiva ca ,
avaṣṭabhya tathaivāśu tasya proktaṃ punarmayā 37
37. tādṛśam tādṛśākāram prapatantam tathā eva ca
avaṣṭabhya tathā eva āśu tasya proktam punaḥ mayā
37. mayā punaḥ tathā eva āśu tādṛśam tādṛśākāram
prapatantam ca avaṣṭabhya tasya proktam
37. And similarly, when he, of such an appearance, was falling down, I quickly seized him and spoke to him again.
तथैवोत्पलपत्राक्ष नासौ तदवबुद्धवान् ।
केवलं मामसौ मूढो नैव जानासि किंचन ॥ ३८ ॥
tathaivotpalapatrākṣa nāsau tadavabuddhavān ,
kevalaṃ māmasau mūḍho naiva jānāsi kiṃcana 38
38. tathā eva utpalapatrākṣa na asau tat avabuddhavān
kevalam mām asau mūḍhaḥ na eva jānāsi kiṃcana
38. utpalapatrākṣa tathā eva asau tat na avabuddhavān
asau mūḍhaḥ kevalam mām na eva kiṃcana jānāsi
38. Indeed, O lotus-petal-eyed one, he did not understand that. That fool merely addressed me (saying), 'You know nothing at all!'
आः पाप दुर्द्विजेत्युक्त्वा स्वव्यापारपरो ययौ ।
अथ तस्मिन्महारण्ये तथा विहरता मया ॥ ३९ ॥
āḥ pāpa durdvijetyuktvā svavyāpāraparo yayau ,
atha tasminmahāraṇye tathā viharatā mayā 39
39. āḥ pāpa durdvija iti uktvā svavyāpāraparaḥ yayau
| atha tasmin mahāraṇye tathā viharatā mayā
39. iti āḥ pāpa durdvija uktvā saḥ svavyāpāraparaḥ
yayau atha mayā tasmin mahāraṇye tathā viharatā
39. 'Ah, wicked one! O degenerate twice-born!' Having thus spoken, he departed, intent on his own affairs. Then, while I was thus wandering in that great forest...
बहवस्तादृशा दृष्टाः पुरुषा दोषकारिणः ।
मत्पृष्टाः केचिदायान्ति स्वप्नसंभ्रमवच्छमम् ॥ ४० ॥
bahavastādṛśā dṛṣṭāḥ puruṣā doṣakāriṇaḥ ,
matpṛṣṭāḥ kecidāyānti svapnasaṃbhramavacchamam 40
40. bahavaḥ tādṛśāḥ dṛṣṭāḥ puruṣāḥ doṣakāriṇaḥ |
matpṛṣṭāḥ kecit āyānti svapnasaṃbhramavat śamam
40. bahavaḥ tādṛśāḥ doṣakāriṇaḥ puruṣāḥ dṛṣṭāḥ (mayā)
matpṛṣṭāḥ kecit svapnasaṃbhramavat śamam āyānti
40. Many such fault-doers were seen. Some of them, when questioned by me, attain tranquility (śama) as if waking from dream-like confusion.
मदुक्तं नाभिनन्दन्ति केचिच्छवतनुं यथा ।
विनिपत्यान्धकूपेभ्यः केचित्तत्प्रोत्थिताः पुनः ॥ ४१ ॥
maduktaṃ nābhinandanti kecicchavatanuṃ yathā ,
vinipatyāndhakūpebhyaḥ kecittatprotthitāḥ punaḥ 41
41. maduktam na abhinandanti kecit śavatanum yathā |
vinipatya andhakūpebhyaḥ kecit tat protthitāḥ punaḥ ||
41. kecit maduktam śavatanum yathā na abhinandanti
kecit andhakūpebhyaḥ vinipatya tat punaḥ protthitāḥ
41. Some do not appreciate my words, remaining as unresponsive as a dead body. Others, having fallen into dark pits, have risen from them again.
कदलीखण्डकात्केचिच्चिरेणापि न निर्गताः ।
केचिदन्तर्हिताः स्फारे करञ्जवनगुल्मके ॥ ४२ ॥
kadalīkhaṇḍakātkeciccireṇāpi na nirgatāḥ ,
kecidantarhitāḥ sphāre karañjavanagulmake 42
42. kadalīkhaṇḍakāt kecit cireṇa api na nirgatāḥ |
kecit antarhitāḥ sphāre karañjavanagulmake ||
42. kecit cireṇa api kadalīkhaṇḍakāt na nirgatāḥ
kecit sphāre karañjavanagulmake antarhitāḥ
42. Some, even after a long time, have not emerged from the banana grove. Others are hidden within the dense thicket of a vast Karanja forest.
न क्वचित्स्थितिमायान्ति केचिद्धर्मपरायणाः ।
एवंविधा सा वितता रघूद्वह महाटवी ॥ ४३ ॥
na kvacitsthitimāyānti keciddharmaparāyaṇāḥ ,
evaṃvidhā sā vitatā raghūdvaha mahāṭavī 43
43. na kvacit sthitim āyānti kecit dharmaparāyaṇāḥ
| evaṃvidhā sā vitatā raghūdvaha mahāṭavī ||
43. raghūdvaha,
kecit dharmaparāyaṇāḥ kvacit sthitim na āyānti evaṃvidhā sā vitatā mahāṭavī
43. Some, committed to the natural law (dharma), do not find stability anywhere. O descendant of Raghu (Raghu), such is that vast, pervasive great forest (mahāṭavī).
अद्यापि विद्यते यस्यामित्थं ते पुरुषाः स्थिताः ।
सा च दृष्टा त्वया राम त्वयेह व्यवहारिणी ।
बाल्यात्तु बुद्धितत्त्वस्य न तां स्मरसि राघव ॥ ४४ ॥
adyāpi vidyate yasyāmitthaṃ te puruṣāḥ sthitāḥ ,
sā ca dṛṣṭā tvayā rāma tvayeha vyavahāriṇī ,
bālyāttu buddhitattvasya na tāṃ smarasi rāghava 44
44. adyāpi vidyate yasyām ittham te puruṣāḥ
sthitāḥ | sā ca dṛṣṭā tvayā rāma
tvayā iha vyavahāriṇī | bālyāt tu
buddhitattvasya na tām smarasi rāghava ||
44. Rāma,
yasyām adyāpi te puruṣāḥ ittham sthitāḥ vidyate O Rāghava,
sā ca vyavahāriṇī [mahāṭavī] iha tvayā dṛṣṭā tu bālyāt buddhitattvasya [tvam] tām na smarasi
44. In which (great forest) even today, O Rama, those supreme cosmic persons (puruṣa) are situated in this way. That (forest), involved in worldly affairs, was seen by you here, O Rama. But, O descendant of Raghu (Raghu), due to the immaturity of your intelligent principle (buddhi-tattva) in childhood, you do not remember it.
सा भीषणा विविधकण्टकसङ्कटाङ्गी घोराटवी घनतमोगहनापि लोके ।
आगत्य निर्वृतिमलब्धपरावबोधैरासेव्यते कुसुमगुल्मकवाटिकेव ॥ ४५ ॥
sā bhīṣaṇā vividhakaṇṭakasaṅkaṭāṅgī ghorāṭavī ghanatamogahanāpi loke ,
āgatya nirvṛtimalabdhaparāvabodhairāsevyate kusumagulmakavāṭikeva 45
45. sā bhīṣaṇā vividhakaṇṭakasaṅkaṭāṅgī
ghorāṭavī ghanatamogahanā api loke
āgatya nirvṛtim alabdha-para-avabodhaiḥ
āsevyate kusumagulmaka-vāṭikā iva
45. loke sā bhīṣaṇā vividhakaṇṭakasaṅkaṭāṅgī
ghanatamogahanā api ghorāṭavī
alabdha-para-avabodhaiḥ nirvṛtim āgatya
kusumagulmaka-vāṭikā iva āsevyate
45. That terrible, formidable forest, whose form is fraught with various thorns and difficulties, and which is deeply dark and dense in the world, is nevertheless resorted to like a flower garden by those who have not attained supreme knowledge (paravabodha).