योगवासिष्ठः
yogavāsiṣṭhaḥ
-
book-3, chapter-3
श्रीराम उवाच ।
एवमेव मनः शुद्धं पृथ्व्यादिरहितं त्वया ।
मनो ब्रह्मेति कथितं सत्यं पृथ्व्यादिवर्जितम् ॥ १ ॥
एवमेव मनः शुद्धं पृथ्व्यादिरहितं त्वया ।
मनो ब्रह्मेति कथितं सत्यं पृथ्व्यादिवर्जितम् ॥ १ ॥
śrīrāma uvāca ,
evameva manaḥ śuddhaṃ pṛthvyādirahitaṃ tvayā ,
mano brahmeti kathitaṃ satyaṃ pṛthvyādivarjitam 1
evameva manaḥ śuddhaṃ pṛthvyādirahitaṃ tvayā ,
mano brahmeti kathitaṃ satyaṃ pṛthvyādivarjitam 1
1.
śrīrāmaḥ uvāca | evam eva manaḥ śuddham pṛthvyādirahitam
tvayā | manaḥ brahma iti kathitam satyam pṛthvyādivarjitam ||
tvayā | manaḥ brahma iti kathitam satyam pṛthvyādivarjitam ||
1.
śrīrāmaḥ uvāca tvayā evam eva pṛthvyādirahitam śuddham
manaḥ brahma iti satyam pṛthvyādivarjitam manaḥ kathitam
manaḥ brahma iti satyam pṛthvyādivarjitam manaḥ kathitam
1.
Śrī Rāma said: 'Precisely so. You have stated that the pure mind (manas), which is devoid of earth and other elements, is the ultimate reality (brahman), truly free from earth and the like.'
तदत्र प्राक्तनी ब्रह्मन्स्मृतिः कस्मान्न कारणम् ।
यथा मम तवान्यस्य भूतानां चेति मे वद ॥ २ ॥
यथा मम तवान्यस्य भूतानां चेति मे वद ॥ २ ॥
tadatra prāktanī brahmansmṛtiḥ kasmānna kāraṇam ,
yathā mama tavānyasya bhūtānāṃ ceti me vada 2
yathā mama tavānyasya bhūtānāṃ ceti me vada 2
2.
tat atra prāktanī brahman smṛtiḥ kasmāt na kāraṇam
| yathā mama tava anyasya bhūtānām ca iti me vada ||
| yathā mama tava anyasya bhūtānām ca iti me vada ||
2.
brahman tat atra prāktanī smṛtiḥ kasmāt kāraṇam na (bhavati)? mama tava anyasya bhūtānām ca yathā (bhavati),
iti me vada
iti me vada
2.
Therefore, O Brahmin, why is past memory (smṛti) not the cause here, as it is for me, for you, and for other living beings (bhūta)? Please explain this to me.
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
पूर्वदेहोऽस्ति यस्याद्य पूर्वकर्मसमन्वितः ।
तस्य स्मृतिः संभवति कारणं संसृतिस्थितेः ॥ ३ ॥
पूर्वदेहोऽस्ति यस्याद्य पूर्वकर्मसमन्वितः ।
तस्य स्मृतिः संभवति कारणं संसृतिस्थितेः ॥ ३ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
pūrvadeho'sti yasyādya pūrvakarmasamanvitaḥ ,
tasya smṛtiḥ saṃbhavati kāraṇaṃ saṃsṛtisthiteḥ 3
pūrvadeho'sti yasyādya pūrvakarmasamanvitaḥ ,
tasya smṛtiḥ saṃbhavati kāraṇaṃ saṃsṛtisthiteḥ 3
3.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca pūrvadehaḥ asti yasya adya pūrvakarmasamanvitaḥ
tasya smṛtiḥ saṃbhavati kāraṇam saṃsṛtisthiteḥ
tasya smṛtiḥ saṃbhavati kāraṇam saṃsṛtisthiteḥ
3.
śrīvasiṣṭhaḥ uvāca yasya adya pūrvakarmasamanvitaḥ pūrvadehaḥ
asti tasya smṛtiḥ saṃbhavati saṃsṛtisthiteḥ kāraṇam
asti tasya smṛtiḥ saṃbhavati saṃsṛtisthiteḥ kāraṇam
3.
Śrī Vasiṣṭha said: Memory (smṛti) arises for one who presently has a previous body connected with past actions (karma). This memory is the cause of the continuation of transmigration (saṃsāra).
ब्रह्मणः प्राक्तनं कर्म यदा किंचिन्न विद्यते ।
प्राक्तनी संस्मृतिस्तस्य तदोदेति कुतः कथम् ॥ ४ ॥
प्राक्तनी संस्मृतिस्तस्य तदोदेति कुतः कथम् ॥ ४ ॥
brahmaṇaḥ prāktanaṃ karma yadā kiṃcinna vidyate ,
prāktanī saṃsmṛtistasya tadodeti kutaḥ katham 4
prāktanī saṃsmṛtistasya tadodeti kutaḥ katham 4
4.
brahmaṇaḥ prāktanam karma yadā kiñcit na vidyate
prāktanī saṃsmṛtiḥ tasya tadā udeti kutaḥ katham
prāktanī saṃsmṛtiḥ tasya tadā udeti kutaḥ katham
4.
yadā brahmaṇaḥ kiñcit prāktanam karma na vidyate
tadā tasya prāktanī saṃsmṛtiḥ kutaḥ katham udeti
tadā tasya prāktanī saṃsmṛtiḥ kutaḥ katham udeti
4.
When there is no past action (karma) whatsoever for Brahmā (brahman), then from where and how would a previous memory (saṃsmṛti) arise for him?
तस्मादकारण भाति वा स्वचित्तैककारणम् ।
स्वकारणादनन्यात्मा स्वयंभूः स्वयमात्मवान् ॥ ५ ॥
स्वकारणादनन्यात्मा स्वयंभूः स्वयमात्मवान् ॥ ५ ॥
tasmādakāraṇa bhāti vā svacittaikakāraṇam ,
svakāraṇādananyātmā svayaṃbhūḥ svayamātmavān 5
svakāraṇādananyātmā svayaṃbhūḥ svayamātmavān 5
5.
tasmāt akāraṇam bhāti vā svacittaikakāraṇam
svakāraṇāt ananyātmā svayambhūḥ svayam ātmavān
svakāraṇāt ananyātmā svayambhūḥ svayam ātmavān
5.
tasmāt akāraṇam vā svacittaikakāraṇam bhāti
svayambhūḥ svakāraṇāt ananyātmā svayam ātmavān
svayambhūḥ svakāraṇāt ananyātmā svayam ātmavān
5.
Therefore, it appears either as causeless or as having one's own mind as the sole cause. The self-born (svayambhū), whose essence (ātman) is non-different from its own cause, is itself conscious.
आतिवाहिक एवासौ देहोऽस्त्यस्य स्वयंभुवः ।
न त्वाधिभौतिको राम देहोऽजस्योपपद्यते ॥ ६ ॥
न त्वाधिभौतिको राम देहोऽजस्योपपद्यते ॥ ६ ॥
ātivāhika evāsau deho'styasya svayaṃbhuvaḥ ,
na tvādhibhautiko rāma deho'jasyopapadyate 6
na tvādhibhautiko rāma deho'jasyopapadyate 6
6.
ātivāhikaḥ eva asau dehaḥ asti asya svayambhuvaḥ
na tu ādhibhautikaḥ rāma dehaḥ ajasya upapadyate
na tu ādhibhautikaḥ rāma dehaḥ ajasya upapadyate
6.
asya svayambhuvaḥ asau dehaḥ ātivāhikaḥ eva asti
tu rāma ajasya ādhibhautikaḥ dehaḥ na upapadyate
tu rāma ajasya ādhibhautikaḥ dehaḥ na upapadyate
6.
Indeed, this body of the self-born (svayambhū) is a subtle (ātivāhika) one. But, O Rāma, a gross material (ādhibhautika) body is not appropriate for the unborn.
श्रीराम उवाच ।
आतिवाहिक एकोऽस्ति देहोऽन्यस्त्वाधिभौतिकः ।
सर्वासां भूतजातीनां ब्रह्मणोऽस्त्येक एव किम् ॥ ७ ॥
आतिवाहिक एकोऽस्ति देहोऽन्यस्त्वाधिभौतिकः ।
सर्वासां भूतजातीनां ब्रह्मणोऽस्त्येक एव किम् ॥ ७ ॥
śrīrāma uvāca ,
ātivāhika eko'sti deho'nyastvādhibhautikaḥ ,
sarvāsāṃ bhūtajātīnāṃ brahmaṇo'styeka eva kim 7
ātivāhika eko'sti deho'nyastvādhibhautikaḥ ,
sarvāsāṃ bhūtajātīnāṃ brahmaṇo'styeka eva kim 7
7.
śrīrāma uvāca ātivāhikaḥ ekaḥ asti dehaḥ anyaḥ tu
ādhibhautikaḥ sarvāsām bhūtajātīnām brahmaṇaḥ asti ekaḥ eva kim
ādhibhautikaḥ sarvāsām bhūtajātīnām brahmaṇaḥ asti ekaḥ eva kim
7.
śrīrāma uvāca ekaḥ ātivāhikaḥ dehaḥ asti anyaḥ tu ādhibhautikaḥ [dehaḥ].
sarvāsām bhūtajātīnām brahmaṇaḥ ekaḥ eva asti kim?
sarvāsām bhūtajātīnām brahmaṇaḥ ekaḥ eva asti kim?
7.
Śrī Rāma said: "There is one subtle body (ātivāhika deha) and another, the gross physical body (ādhibhautika deha). For all classes of beings, does Brahman (brahman) also have only one [body]?"
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
सर्वेषामेव देहौ द्वौ भूतानां कारणात्मनाम् ।
अजस्य कारणाभावादेक एवातिवाहिकः ॥ ८ ॥
सर्वेषामेव देहौ द्वौ भूतानां कारणात्मनाम् ।
अजस्य कारणाभावादेक एवातिवाहिकः ॥ ८ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
sarveṣāmeva dehau dvau bhūtānāṃ kāraṇātmanām ,
ajasya kāraṇābhāvādeka evātivāhikaḥ 8
sarveṣāmeva dehau dvau bhūtānāṃ kāraṇātmanām ,
ajasya kāraṇābhāvādeka evātivāhikaḥ 8
8.
śrīvasiṣṭha uvāca sarveṣām eva dehau dvau bhūtānām
kāraṇātmanām ajasya kāraṇa abhāvāt ekaḥ eva ātivāhikaḥ
kāraṇātmanām ajasya kāraṇa abhāvāt ekaḥ eva ātivāhikaḥ
8.
śrīvasiṣṭha uvāca sarveṣām kāraṇātmanām bhūtānām eva dvau dehau [sthaḥ].
ajasya kāraṇa abhāvāt ekaḥ eva ātivāhikaḥ [dehaḥ asti].
ajasya kāraṇa abhāvāt ekaḥ eva ātivāhikaḥ [dehaḥ asti].
8.
Śrī Vasiṣṭha said: "Indeed, all causal beings (kāraṇātman) have two bodies. But for the Unborn (aja), due to the absence of a cause, there is only one subtle body (ātivāhika deha)."
सर्वासां भूतजातीनामेकोऽजः कारणं परम् ।
अजस्य कारणं नास्ति तेनासावेकदेहवान् ॥ ९ ॥
अजस्य कारणं नास्ति तेनासावेकदेहवान् ॥ ९ ॥
sarvāsāṃ bhūtajātīnāmeko'jaḥ kāraṇaṃ param ,
ajasya kāraṇaṃ nāsti tenāsāvekadehavān 9
ajasya kāraṇaṃ nāsti tenāsāvekadehavān 9
9.
sarvāsām bhūtajātīnām ekaḥ ajaḥ kāraṇam param
ajasya kāraṇam na asti tena asau ekadehavān
ajasya kāraṇam na asti tena asau ekadehavān
9.
sarvāsām bhūtajātīnām ekaḥ ajaḥ param kāraṇam [asti].
ajasya [tu] kāraṇam na asti.
tena asau ekadehavān [bhavati].
ajasya [tu] kāraṇam na asti.
tena asau ekadehavān [bhavati].
9.
For all classes of beings, the one Unborn (aja) is the supreme cause. For the Unborn (aja) itself, there is no [further] cause, therefore It has only one body.
नास्त्येव भौतिको देहः प्रथमस्य प्रजापतेः ।
आकाशात्मा च भात्येष आतिवाहिकदेहवान् ॥ १० ॥
आकाशात्मा च भात्येष आतिवाहिकदेहवान् ॥ १० ॥
nāstyeva bhautiko dehaḥ prathamasya prajāpateḥ ,
ākāśātmā ca bhātyeṣa ātivāhikadehavān 10
ākāśātmā ca bhātyeṣa ātivāhikadehavān 10
10.
na asti eva bhautikaḥ dehaḥ prathamasya prajāpateḥ
ākāśātman ca bhāti eṣaḥ ātivāhika-dehavān
ākāśātman ca bhāti eṣaḥ ātivāhika-dehavān
10.
prathamasya prajāpateḥ bhautikaḥ dehaḥ na eva asti.
ca eṣaḥ ākāśātman ātivāhika-dehavān [san] bhāti.
ca eṣaḥ ākāśātman ātivāhika-dehavān [san] bhāti.
10.
Indeed, there is no gross physical body (ādhibhautika deha) for the first Prajāpati. And this one, whose essence is space (ākāśātman), shines forth, possessing a subtle body (ātivāhika deha).
ताश्च चिद्व्योमरूपिण्यो विनान्यैः कारणान्तरैः ।
यद्यतस्तत्तदेवति सर्वैरेवानुभूयते ॥ १२ ॥
यद्यतस्तत्तदेवति सर्वैरेवानुभूयते ॥ १२ ॥
tāśca cidvyomarūpiṇyo vinānyaiḥ kāraṇāntaraiḥ ,
yadyatastattadevati sarvairevānubhūyate 12
yadyatastattadevati sarvairevānubhūyate 12
12.
tāḥ ca citvyomarūpiṇyaḥ vinā anyaiḥ kāraṇāntaraiḥ
yat yataḥ tat tat eva iti sarvaiḥ eva anubhūyate
yat yataḥ tat tat eva iti sarvaiḥ eva anubhūyate
12.
ca tāḥ citvyomarūpiṇyaḥ anyaiḥ kāraṇāntaraiḥ vinā (bhavanti).
yat yataḥ (udgacchati),
tat tat eva (iti) sarvaiḥ eva anubhūyate
yat yataḥ (udgacchati),
tat tat eva (iti) sarvaiḥ eva anubhūyate
12.
And those beings, whose form is conscious space, exist without any other external causes. Whatever originates from a particular source is experienced by all as precisely that very thing.
निर्वाणमात्रं पुरुषः परो बोधः स एव च ।
चित्तमात्रं तदेवास्ते नायाति वसुधादिताम् ॥ १३ ॥
चित्तमात्रं तदेवास्ते नायाति वसुधादिताम् ॥ १३ ॥
nirvāṇamātraṃ puruṣaḥ paro bodhaḥ sa eva ca ,
cittamātraṃ tadevāste nāyāti vasudhāditām 13
cittamātraṃ tadevāste nāyāti vasudhāditām 13
13.
nirvāṇamātram puruṣaḥ paraḥ bodhaḥ saḥ eva ca
cittamātram tat eva āste na āyāti vasudhāditām
cittamātram tat eva āste na āyāti vasudhāditām
13.
puruṣaḥ nirvāṇamātram (asti),
ca saḥ eva paraḥ bodhaḥ (asti).
tat cittamātram eva āste,
vasudhāditām na āyāti.
ca saḥ eva paraḥ bodhaḥ (asti).
tat cittamātram eva āste,
vasudhāditām na āyāti.
13.
The supreme cosmic person (puruṣa) is merely final liberation (nirvāṇa), and he is also the supreme consciousness. That (consciousness) remains purely as consciousness (citta) and does not assume the state of earth and other elements.
सर्वेषां भूतजातानां संसारव्यवहारिणाम् ।
प्रथमोऽसौ प्रतिस्पन्दश्चित्तदेहः स्वतोदयः ॥ १४ ॥
प्रथमोऽसौ प्रतिस्पन्दश्चित्तदेहः स्वतोदयः ॥ १४ ॥
sarveṣāṃ bhūtajātānāṃ saṃsāravyavahāriṇām ,
prathamo'sau pratispandaścittadehaḥ svatodayaḥ 14
prathamo'sau pratispandaścittadehaḥ svatodayaḥ 14
14.
sarveṣām bhūtajātānām saṃsāravyavahāriṇām prathamaḥ
asau pratispandaḥ cittadehaḥ svataḥ udayaḥ
asau pratispandaḥ cittadehaḥ svataḥ udayaḥ
14.
sarveṣām bhūtajātānām saṃsāravyavahāriṇām (madhye),
asau prathamaḥ pratispandaḥ cittadehaḥ (ca) svataḥ udayaḥ (asti)
asau prathamaḥ pratispandaḥ cittadehaḥ (ca) svataḥ udayaḥ (asti)
14.
For all created beings involved in the activities of worldly existence (saṃsāra), the very first impulse (pratispanda) is this consciousness-body (citta-deha), which arises spontaneously.
अस्मात्पूर्वात्प्रतिस्पन्दादनन्यैतत्स्वरूपिणी ।
इयं प्रविसृता सृष्टिः स्पन्दसृष्टिरिवानिलात् ॥ १५ ॥
इयं प्रविसृता सृष्टिः स्पन्दसृष्टिरिवानिलात् ॥ १५ ॥
asmātpūrvātpratispandādananyaitatsvarūpiṇī ,
iyaṃ pravisṛtā sṛṣṭiḥ spandasṛṣṭirivānilāt 15
iyaṃ pravisṛtā sṛṣṭiḥ spandasṛṣṭirivānilāt 15
15.
asmāt pūrvāt pratispandāt ananyaitatsvarūpiṇī
iyam pravistṛtā sṛṣṭiḥ spandasṛṣṭiḥ iva anilāt
iyam pravistṛtā sṛṣṭiḥ spandasṛṣṭiḥ iva anilāt
15.
iyam sṛṣṭiḥ asmāt pūrvāt pratispandāt
ananyaitatsvarūpiṇī pravistṛtā anilāt spandasṛṣṭiḥ iva
ananyaitatsvarūpiṇī pravistṛtā anilāt spandasṛṣṭiḥ iva
15.
This entire creation, whose nature is non-different from that prior, foundational pulsation, has expanded, much like the generation of motion from the wind.
प्रतिभानाकृतेरस्मात्प्रतिभामात्ररूपधृक् ।
विभात्येवमयं सर्गः सत्यानुभववान्स्थितः ॥ १६ ॥
विभात्येवमयं सर्गः सत्यानुभववान्स्थितः ॥ १६ ॥
pratibhānākṛterasmātpratibhāmātrarūpadhṛk ,
vibhātyevamayaṃ sargaḥ satyānubhavavānsthitaḥ 16
vibhātyevamayaṃ sargaḥ satyānubhavavānsthitaḥ 16
16.
pratibhānākṛteḥ asmāt pratibhāmātrarūpadhṛk
vibhāti evam ayam sargaḥ satyānubhavavān sthitaḥ
vibhāti evam ayam sargaḥ satyānubhavavān sthitaḥ
16.
asmāt pratibhānākṛteḥ ayam sargaḥ pratibhāmātrarūpadhṛk
evam satyānubhavavān sthitaḥ vibhāti
evam satyānubhavavān sthitaḥ vibhāti
16.
From this fundamental nature of manifestation (pratibhāna), this creation, which assumes the form of mere appearance, thus shines forth, established as possessing the experience of reality.
दृष्टान्तोऽत्र भवत्स्वप्नपुरस्त्रीसुरतं यथा ।
असदप्यर्थसंपत्त्या सत्यानुभवभासुरम् ॥ १७ ॥
असदप्यर्थसंपत्त्या सत्यानुभवभासुरम् ॥ १७ ॥
dṛṣṭānto'tra bhavatsvapnapurastrīsurataṃ yathā ,
asadapyarthasaṃpattyā satyānubhavabhāsuram 17
asadapyarthasaṃpattyā satyānubhavabhāsuram 17
17.
dṛṣṭāntaḥ atra bhavatsvapnapurastrīsuratam yathā
asat api arthasampattyā satyānubhavabhāsuram
asat api arthasampattyā satyānubhavabhāsuram
17.
atra dṛṣṭāntaḥ bhavatsvapnapurastrīsuratam yathā
asat api arthasampattyā satyānubhavabhāsuram
asat api arthasampattyā satyānubhavabhāsuram
17.
Here, an illustration is provided by the experience of sexual union (surata) with a woman in your dream city (svapna); even though it is unreal (asat), it shines forth as a true experience due to the vividness of its perceived reality.
अपृथ्व्यादिमयो भाति व्योमाकृतिरदेहकः ।
सदेह इव भूतेशः स्वात्मभूः पुरुषाकृतिः ॥ १८ ॥
सदेह इव भूतेशः स्वात्मभूः पुरुषाकृतिः ॥ १८ ॥
apṛthvyādimayo bhāti vyomākṛtiradehakaḥ ,
sadeha iva bhūteśaḥ svātmabhūḥ puruṣākṛtiḥ 18
sadeha iva bhūteśaḥ svātmabhūḥ puruṣākṛtiḥ 18
18.
apṛthvyādimayaḥ bhāti vyomākṛtiḥ adehakaḥ
sadehaḥ iva bhūteśaḥ svātmabhūḥ puruṣākṛtiḥ
sadehaḥ iva bhūteśaḥ svātmabhūḥ puruṣākṛtiḥ
18.
apṛthvyādimayaḥ vyomākṛtiḥ adehakaḥ svātmabhūḥ
bhūteśaḥ puruṣākṛtiḥ sadehaḥ iva bhāti
bhūteśaḥ puruṣākṛtiḥ sadehaḥ iva bhāti
18.
The lord of beings (bhūteśa), who is not composed of earth (pṛthvī) and other elements, who is bodiless and of the form of space (vyoman), and who is self-born (svātmabhū), appears as if embodied, taking the form of the supreme cosmic person (puruṣa).
संवित्सकल्परूपत्वान्नोदेति समुदेति च ।
स्वायत्तत्वात्स्वभावस्य नोदेति न च शाम्यति ॥ १९ ॥
स्वायत्तत्वात्स्वभावस्य नोदेति न च शाम्यति ॥ १९ ॥
saṃvitsakalparūpatvānnodeti samudeti ca ,
svāyattatvātsvabhāvasya nodeti na ca śāmyati 19
svāyattatvātsvabhāvasya nodeti na ca śāmyati 19
19.
saṃvitsakalparūpatvāt na udeti samudeti ca
svāyattatvāt svabhāvasya na udeti na ca śāmyati
svāyattatvāt svabhāvasya na udeti na ca śāmyati
19.
saṃvitsakalparūpatvāt ca na udeti samudeti
svabhāvasya svāyattatvāt ca na udeti na śāmyati
svabhāvasya svāyattatvāt ca na udeti na śāmyati
19.
Because of its intrinsic nature as consciousness (saṃvit) and pure intention (saṅkalpa), it neither originates nor fully manifests. Due to the self-dependent nature (svabhāva) of reality, it neither arises nor ceases to be.
ब्रह्मा संकल्पपुरुषः पृथ्व्यादिरहिताकृतिः ।
केवलं चित्तमात्रात्मा कारणं त्रिजगत्स्थितेः ॥ २० ॥
केवलं चित्तमात्रात्मा कारणं त्रिजगत्स्थितेः ॥ २० ॥
brahmā saṃkalpapuruṣaḥ pṛthvyādirahitākṛtiḥ ,
kevalaṃ cittamātrātmā kāraṇaṃ trijagatsthiteḥ 20
kevalaṃ cittamātrātmā kāraṇaṃ trijagatsthiteḥ 20
20.
brahmā saṅkalpapuruṣaḥ pṛthvyādirahitākṛtiḥ
kevalam cittamātrātmā kāraṇam trijagatsthiteḥ
kevalam cittamātrātmā kāraṇam trijagatsthiteḥ
20.
brahmā saṅkalpapuruṣaḥ pṛthvyādirahitākṛtiḥ
kevalam cittamātrātmā trijagatsthiteḥ kāraṇam
kevalam cittamātrātmā trijagatsthiteḥ kāraṇam
20.
Brahmā is a person (puruṣa) born of pure intention (saṅkalpa), whose form is devoid of material elements like earth. He is essentially pure mind-nature (citta-mātra-ātman) and the fundamental cause of the sustenance of the three worlds.
संकल्प एष कचति यथा नाम स्वयंभुवः ।
व्योमात्मैष तथा भाति भवत्संकल्पशैलवत् ॥ २१ ॥
व्योमात्मैष तथा भाति भवत्संकल्पशैलवत् ॥ २१ ॥
saṃkalpa eṣa kacati yathā nāma svayaṃbhuvaḥ ,
vyomātmaiṣa tathā bhāti bhavatsaṃkalpaśailavat 21
vyomātmaiṣa tathā bhāti bhavatsaṃkalpaśailavat 21
21.
saṅkalpaḥ eṣaḥ kaccati yathā nāma svayaṃbhuvaḥ
vyomātmā eṣaḥ tathā bhāti bhavatsaṅkalpaśailavat
vyomātmā eṣaḥ tathā bhāti bhavatsaṅkalpaśailavat
21.
eṣaḥ saṅkalpaḥ yathā svayaṃbhuvaḥ nāma kaccati
tathā eṣaḥ vyomātmā bhavatsaṅkalpaśailavat bhāti
tathā eṣaḥ vyomātmā bhavatsaṅkalpaśailavat bhāti
21.
This very intention (saṅkalpa) manifests, just as it is known to be of Svayambhū (Brahmā). Similarly, this [reality], whose nature (ātman) is space (vyoman), appears just like a mountain born of your own conception (saṅkalpa).
आतिवाहिकमेवान्तर्विस्मृत्या दृढरूपया ।
आधिभौतिकबोधेन मुधा भाति पिशाचवत् ॥ २२ ॥
आधिभौतिकबोधेन मुधा भाति पिशाचवत् ॥ २२ ॥
ātivāhikamevāntarvismṛtyā dṛḍharūpayā ,
ādhibhautikabodhena mudhā bhāti piśācavat 22
ādhibhautikabodhena mudhā bhāti piśācavat 22
22.
ātivāhikam eva antar vismṛtyā dṛḍharūpayā
ādhibhautikabodhena mudhā bhāti piśācavat
ādhibhautikabodhena mudhā bhāti piśācavat
22.
ātivāhikam eva antar dṛḍharūpayā vismṛtyā
ādhibhautikabodhena mudhā piśācavat bhāti
ādhibhautikabodhena mudhā piśācavat bhāti
22.
When the subtle (ātivāhika) body itself is firmly forgotten internally, it appears in vain, through the perception of gross (ādhibhautika) reality, just like a ghost.
इदं प्रथमतोद्योगसंप्रबुद्धं महाचितेः ।
नोदेति शुद्धसंवित्त्वादातिवाहिकविस्मृतिः ॥ २३ ॥
नोदेति शुद्धसंवित्त्वादातिवाहिकविस्मृतिः ॥ २३ ॥
idaṃ prathamatodyogasaṃprabuddhaṃ mahāciteḥ ,
nodeti śuddhasaṃvittvādātivāhikavismṛtiḥ 23
nodeti śuddhasaṃvittvādātivāhikavismṛtiḥ 23
23.
idam prathamataḥ udyogasaṃprabuddham mahāciteḥ
na udeti śuddhasaṃvittvāt ātivāhikavismṛtiḥ
na udeti śuddhasaṃvittvāt ātivāhikavismṛtiḥ
23.
ātivāhikavismṛtiḥ idam mahāciteḥ prathamataḥ
udyogasaṃprabuddham śuddhasaṃvittvāt na udeti
udyogasaṃprabuddham śuddhasaṃvittvāt na udeti
23.
Subtle-body forgetfulness (ātivāhikavismṛtiḥ) does not arise from this pure awareness (śuddhasaṃvittva) of the Great Consciousness (mahācit), which is initially awakened by exertion.
आधिभौतिकजातेन नास्योदेति पिशाचिका ।
असत्या मृगतृष्णेव मिथ्या जाड्यभ्रमप्रदा ॥ २४ ॥
असत्या मृगतृष्णेव मिथ्या जाड्यभ्रमप्रदा ॥ २४ ॥
ādhibhautikajātena nāsyodeti piśācikā ,
asatyā mṛgatṛṣṇeva mithyā jāḍyabhramapradā 24
asatyā mṛgatṛṣṇeva mithyā jāḍyabhramapradā 24
24.
ādhibhautikajātena na asya udeti piśācikā
asatyā mṛgatṛṣṇā iva mithyā jāḍyabhramapradā
asatyā mṛgatṛṣṇā iva mithyā jāḍyabhramapradā
24.
asya ādhibhautikajātena piśācikā na udeti
asatyā mṛgatṛṣṇā iva mithyā jāḍyabhramapradā
asatyā mṛgatṛṣṇā iva mithyā jāḍyabhramapradā
24.
For him (who possesses such pure awareness), the delusion (piśācikā) that originates from physical entities (ādhibhautikajāta) does not arise. This delusion is unreal (asatyā), like a mirage (mṛgatṛṣṇā iva), false (mithyā), and generates dullness and confusion (jāḍyabhramapradā).
मनोमात्रं यदा ब्रह्मा न पृथ्व्यादिमयात्मकः ।
मनोमात्रमतो विश्वं यद्यज्जातं तदेव हि ॥ २५ ॥
मनोमात्रमतो विश्वं यद्यज्जातं तदेव हि ॥ २५ ॥
manomātraṃ yadā brahmā na pṛthvyādimayātmakaḥ ,
manomātramato viśvaṃ yadyajjātaṃ tadeva hi 25
manomātramato viśvaṃ yadyajjātaṃ tadeva hi 25
25.
manomātram yadā brahmā na pṛthvyādimayātmakaḥ
manomātram ataḥ viśvam yat yat jātam tat eva hi
manomātram ataḥ viśvam yat yat jātam tat eva hi
25.
yadā brahmā manomātram na pṛthvyādimayātmakaḥ
ataḥ viśvam yat yat jātam tat eva hi manomātram
ataḥ viśvam yat yat jātam tat eva hi manomātram
25.
When (brahman) (brahmā) is solely the mind (manomātra), and not of the nature of earth (pṛthvyādi) or other material elements, then whatever has come into being in this universe (viśvam) is indeed (hi) also nothing but the mind (manomātra).
अजस्य सहकारीणि कारणानि न सन्ति यत् ।
तज्जस्यापि न सन्त्येव तानि तस्मात्तु कानिचित् ॥ २६ ॥
तज्जस्यापि न सन्त्येव तानि तस्मात्तु कानिचित् ॥ २६ ॥
ajasya sahakārīṇi kāraṇāni na santi yat ,
tajjasyāpi na santyeva tāni tasmāttu kānicit 26
tajjasyāpi na santyeva tāni tasmāttu kānicit 26
26.
ajasya sahakārīṇi kāraṇāni na santi yat tatjasya
api na santi eva tāni tasmāt tu kānicit
api na santi eva tāni tasmāt tu kānicit
26.
yat ajasya sahakārīṇi kāraṇāni na santi,
tasmāt tu tāni tatjasya api kānicit na santi eva
tasmāt tu tāni tatjasya api kānicit na santi eva
26.
Since (yat) there are no auxiliary causes (sahakārīṇi kāraṇāni) for the unborn (aja), therefore (tasmāt), indeed (tu), those (tāni) (causes) do not exist at all (na santi eva kānicit) even for that which is (apparently) born from it (tatjasya api).
कारणात्कार्यवैचित्र्यं तेन नात्रास्ति किंचन ।
यादृशं कारणं शुद्धं कार्य तादृगिति स्थितम् ॥ २७ ॥
यादृशं कारणं शुद्धं कार्य तादृगिति स्थितम् ॥ २७ ॥
kāraṇātkāryavaicitryaṃ tena nātrāsti kiṃcana ,
yādṛśaṃ kāraṇaṃ śuddhaṃ kārya tādṛgiti sthitam 27
yādṛśaṃ kāraṇaṃ śuddhaṃ kārya tādṛgiti sthitam 27
27.
kāraṇāt kāryavaicitryam tena na atra asti kiṃcana
yādṛśam kāraṇam śuddham kāryam tādṛk iti sthitam
yādṛśam kāraṇam śuddham kāryam tādṛk iti sthitam
27.
kāraṇāt kāryavaicitryam asti.
tena atra kiṃcana na asti.
yādṛśam śuddham kāraṇam asti,
kāryam tādṛk iti sthitam.
tena atra kiṃcana na asti.
yādṛśam śuddham kāraṇam asti,
kāryam tādṛk iti sthitam.
27.
The apparent diversity of effects arises from the cause. Consequently, nothing here exists independently. It is established that whatever the nature of the pure cause, such is the nature of the effect.
कार्यकारणता ह्यत्र न किंचिदुपपद्यते ।
यादृगेव परं ब्रह्म तादृगेव जगत्त्रयम् ॥ २८ ॥
यादृगेव परं ब्रह्म तादृगेव जगत्त्रयम् ॥ २८ ॥
kāryakāraṇatā hyatra na kiṃcidupapadyate ,
yādṛgeva paraṃ brahma tādṛgeva jagattrayam 28
yādṛgeva paraṃ brahma tādṛgeva jagattrayam 28
28.
kāryakāraṇatā hi atra na kiṃcit upapadyate
yādṛk eva param brahma tādṛk eva jagattrayam
yādṛk eva param brahma tādṛk eva jagattrayam
28.
atra kāryakāraṇatā hi kiṃcit na upapadyate.
yādṛk eva param brahma asti,
tādṛk eva jagattrayam asti.
yādṛk eva param brahma asti,
tādṛk eva jagattrayam asti.
28.
Indeed, the concept of causality (kāryakāraṇatā) is not applicable here in any way. Whatever the supreme reality (brahman) is, precisely that same nature constitutes the three worlds.
मनस्तामिव यातेन ब्रह्मणा तन्यते जगत् ।
अनन्यादात्मनः शुद्धाद्द्रवत्वमिव वारिणः ॥ २९ ॥
अनन्यादात्मनः शुद्धाद्द्रवत्वमिव वारिणः ॥ २९ ॥
manastāmiva yātena brahmaṇā tanyate jagat ,
ananyādātmanaḥ śuddhāddravatvamiva vāriṇaḥ 29
ananyādātmanaḥ śuddhāddravatvamiva vāriṇaḥ 29
29.
manastām iva yātena brahmaṇā tanyate jagat
ananyāt ātmanaḥ śuddhāt dravatvam iva vāriṇaḥ
ananyāt ātmanaḥ śuddhāt dravatvam iva vāriṇaḥ
29.
brahmaṇā manastām iva yātena jagat tanyate.
śuddhāt ananyāt ātmanaḥ tat tanyate,
vāriṇaḥ dravatvam iva.
śuddhāt ananyāt ātmanaḥ tat tanyate,
vāriṇaḥ dravatvam iva.
29.
By Brahman (brahman), which appears to assume the state of mind, the world is extended. This manifestation proceeds from the pure Self (ātman), which is non-different from it, just as liquidity naturally belongs to water.
मनसा तन्यते सर्वमसदेवेदमाततम् ।
यथा संकल्पनगरं यथा गन्धर्वपत्तनम् ॥ ३० ॥
यथा संकल्पनगरं यथा गन्धर्वपत्तनम् ॥ ३० ॥
manasā tanyate sarvamasadevedamātatam ,
yathā saṃkalpanagaraṃ yathā gandharvapattanam 30
yathā saṃkalpanagaraṃ yathā gandharvapattanam 30
30.
manasā tanyate sarvam asat eva idam ātatam
yathā saṃkalpanagaram yathā gandharvapaṭṭanam
yathā saṃkalpanagaram yathā gandharvapaṭṭanam
30.
manasā sarvam idam ātatam tanyate,
asat eva etat.
yathā saṃkalpanagaram,
yathā gandharvapaṭṭanam tat.
asat eva etat.
yathā saṃkalpanagaram,
yathā gandharvapaṭṭanam tat.
30.
By the mind, all this extended (universe) is manifested, and it is indeed unreal. It is like a city created by imagination (saṃkalpanagara) or a city of celestial beings (gandharvapaṭṭanam) in the sky.
आधिभौतिकता नास्ति रज्ज्वामिव भुजङ्गता ।
ब्रह्मादयः प्रबुद्धास्तु कथं तिष्ठन्ति तत्र ते ॥ ३१ ॥
ब्रह्मादयः प्रबुद्धास्तु कथं तिष्ठन्ति तत्र ते ॥ ३१ ॥
ādhibhautikatā nāsti rajjvāmiva bhujaṅgatā ,
brahmādayaḥ prabuddhāstu kathaṃ tiṣṭhanti tatra te 31
brahmādayaḥ prabuddhāstu kathaṃ tiṣṭhanti tatra te 31
31.
ādhībhautikatā na asti rajjvām iva bhujaṅgatā
brahmādayaḥ prabuddhāḥ tu katham tiṣṭhanti tatra te
brahmādayaḥ prabuddhāḥ tu katham tiṣṭhanti tatra te
31.
ādhībhautikatā na asti rajjvām iva bhujaṅgatā
brahmādayaḥ prabuddhāḥ tu te tatra katham tiṣṭhanti
brahmādayaḥ prabuddhāḥ tu te tatra katham tiṣṭhanti
31.
Material existence (ādhībhautikatā) is unreal, like the illusion of a snake in a rope. How then could awakened beings such as Brahmā and others remain in that (illusory material) state?
आतिवाहिक एवास्ति न प्रबुद्धमतेः किल ।
आधिभौतिकदेहस्य वाचो वात्र कुतः कथम् ॥ ३२ ॥
आधिभौतिकदेहस्य वाचो वात्र कुतः कथम् ॥ ३२ ॥
ātivāhika evāsti na prabuddhamateḥ kila ,
ādhibhautikadehasya vāco vātra kutaḥ katham 32
ādhibhautikadehasya vāco vātra kutaḥ katham 32
32.
ātivāhika eva asti na prabuddhamateḥ kila
ādhībhautikadehasya vācaḥ vā atra kutaḥ katham
ādhībhautikadehasya vācaḥ vā atra kutaḥ katham
32.
kila prabuddhamateḥ ātivāhikaḥ eva na asti
atra ādhībhautikadehasya vācaḥ vā kutaḥ katham
atra ādhībhautikadehasya vācaḥ vā kutaḥ katham
32.
Indeed, for one of awakened intellect, the subtle (ātivāhika) body does not truly exist. Therefore, how and from where can there be any mention or discussion of a physical (ādhībhautika) body in this context?
चित्तमात्रशरीरोऽसौ न पृथ्व्यादिक्रमात्मकः ।
आद्यः प्रजापतिर्व्योमवपुः प्रतनुते प्रजाः ॥ ३३ ॥
आद्यः प्रजापतिर्व्योमवपुः प्रतनुते प्रजाः ॥ ३३ ॥
cittamātraśarīro'sau na pṛthvyādikramātmakaḥ ,
ādyaḥ prajāpatirvyomavapuḥ pratanute prajāḥ 33
ādyaḥ prajāpatirvyomavapuḥ pratanute prajāḥ 33
33.
cittamātraśarīraḥ asau na pṛthvyādikramātmakaḥ
ādyaḥ prajāpatiḥ vyomavapuḥ pratanute prajāḥ
ādyaḥ prajāpatiḥ vyomavapuḥ pratanute prajāḥ
33.
asau ādyaḥ prajāpatiḥ vyomavapuḥ cittamātraśarīraḥ
na pṛthvyādikramātmakaḥ (san) prajāḥ pratanute
na pṛthvyādikramātmakaḥ (san) prajāḥ pratanute
33.
The primordial creator (Prajāpati), whose form is like space, possesses a body composed solely of consciousness (citta); he is not constituted by a sequential process involving elements like earth and so on. He expands (or creates) beings.
मन एव विरिञ्चित्वं तद्धि संकल्पनात्मकम् ।
स्ववपुः स्फारतां नीत्वा मनसेदं वितन्यते ॥ ३४ ॥
स्ववपुः स्फारतां नीत्वा मनसेदं वितन्यते ॥ ३४ ॥
mana eva viriñcitvaṃ taddhi saṃkalpanātmakam ,
svavapuḥ sphāratāṃ nītvā manasedaṃ vitanyate 34
svavapuḥ sphāratāṃ nītvā manasedaṃ vitanyate 34
34.
manaḥ eva viriñcitvam tat hi saṃkalpanātmakam
svavapuḥ sphāratām nītvā manasā idam vitanyate
svavapuḥ sphāratām nītvā manasā idam vitanyate
34.
manaḥ eva viriñcitvam.
hi tat saṃkalpanātmakam.
manasā svavapuḥ sphāratām nītvā idam vitanyate
hi tat saṃkalpanātmakam.
manasā svavapuḥ sphāratām nītvā idam vitanyate
34.
The mind (manas) alone is the creator Viriñca, for it is essentially comprised of will and conceptualization (saṃkalpa). Having expanded its own form, the mind itself then projects this entire (world).
विरिञ्चो मनसो रूपं विरिञ्चस्य मनो वपुः ।
पृथ्व्यादि विद्यते नात्र तेन पृथ्व्यादि कल्पितम् ॥ ३५ ॥
पृथ्व्यादि विद्यते नात्र तेन पृथ्व्यादि कल्पितम् ॥ ३५ ॥
viriñco manaso rūpaṃ viriñcasya mano vapuḥ ,
pṛthvyādi vidyate nātra tena pṛthvyādi kalpitam 35
pṛthvyādi vidyate nātra tena pṛthvyādi kalpitam 35
35.
viriñcaḥ manasaḥ rūpam viriñcasya manaḥ vapuḥ
pṛthvyādi vidyate na atra tena pṛthvyādi kalpitam
pṛthvyādi vidyate na atra tena pṛthvyādi kalpitam
35.
viriñcaḥ manasaḥ rūpam viriñcasya manaḥ vapuḥ
pṛthvyādi atra na vidyate tena pṛthvyādi kalpitam
pṛthvyādi atra na vidyate tena pṛthvyādi kalpitam
35.
Viriñca is a form of the mind (manas), and the mind constitutes the body of Viriñca. The material world, beginning with earth (pṛthvyādi), does not exist here. Therefore, the earth and other elements are merely an imagination (kalpitam).
पद्माक्षे पद्मिनीवान्तर्मनो दृद्यस्ति दृश्यता ।
मनोदृश्यदृशौ भिन्ने न कदाचन केनचित् ॥ ३६ ॥
मनोदृश्यदृशौ भिन्ने न कदाचन केनचित् ॥ ३६ ॥
padmākṣe padminīvāntarmano dṛdyasti dṛśyatā ,
manodṛśyadṛśau bhinne na kadācana kenacit 36
manodṛśyadṛśau bhinne na kadācana kenacit 36
36.
padmākṣe padminī iva antarmanaḥ hṛdi asti
dṛśyatā manodṛśyadṛśau bhinne na kadācana kenacit
dṛśyatā manodṛśyadṛśau bhinne na kadācana kenacit
36.
padmākṣe padminī iva antarmanaḥ hṛdi dṛśyatā asti.
manodṛśyadṛśau bhinne.
kenacit kadācana na (abhinne).
manodṛśyadṛśau bhinne.
kenacit kadācana na (abhinne).
36.
O lotus-eyed one, just as a lotus pond (padminī) exists within, similarly, the perceptible world (dṛśyatā) resides within the mind (manas) in the heart. However, the mind as the perceiver and the perceived (manodṛśyadṛśau) are distinct; they are never considered identical by anyone.
यथा चात्र तव स्वप्नः संकल्पश्चित्तराज्यधीः ।
स्वानुभूत्यैव दृष्टान्तस्तस्माद्धृद्यस्ति दृश्यभूः ॥ ३७ ॥
स्वानुभूत्यैव दृष्टान्तस्तस्माद्धृद्यस्ति दृश्यभूः ॥ ३७ ॥
yathā cātra tava svapnaḥ saṃkalpaścittarājyadhīḥ ,
svānubhūtyaiva dṛṣṭāntastasmāddhṛdyasti dṛśyabhūḥ 37
svānubhūtyaiva dṛṣṭāntastasmāddhṛdyasti dṛśyabhūḥ 37
37.
yathā ca atra tava svapnaḥ saṅkalpaḥ cittarājyadhīḥ
svānubhūtyā eva dṛṣṭāntaḥ tasmāt hṛdi asti dṛśyabhūḥ
svānubhūtyā eva dṛṣṭāntaḥ tasmāt hṛdi asti dṛśyabhūḥ
37.
atra tava svapnaḥ saṅkalpaḥ cittarājyadhīḥ ca yathā svānubhūtyā eva dṛṣṭāntaḥ (asti).
tasmāt dṛśyabhūḥ hṛdi asti.
tasmāt dṛśyabhūḥ hṛdi asti.
37.
And just as your dream, your resolve (saṅkalpa), and the intellect (dhī) that governs the realm of the mind (citta) serve as examples (dṛṣṭānta) based on your own experience (svānubhūti), therefore, the perceptible realm (dṛśyabhūḥ) exists within the heart (hṛdi).
तस्माच्चित्तविकल्पस्थपिशाचो बालकं यथा ।
विनिहन्त्येवमेषान्तर्द्रष्टारं दृश्यरूपिका ॥ ३८ ॥
विनिहन्त्येवमेषान्तर्द्रष्टारं दृश्यरूपिका ॥ ३८ ॥
tasmāccittavikalpasthapiśāco bālakaṃ yathā ,
vinihantyevameṣāntardraṣṭāraṃ dṛśyarūpikā 38
vinihantyevameṣāntardraṣṭāraṃ dṛśyarūpikā 38
38.
tasmāt ca cittavikalpasthapiśācaḥ bālakaṃ yathā
vinihanti evam eṣā antar draṣṭāram dṛśyarūpikā
vinihanti evam eṣā antar draṣṭāram dṛśyarūpikā
38.
tasmāt ca yathā cittavikalpasthapiśācaḥ bālakaṃ (vininhamti),
evam eṣā dṛśyarūpikā antar draṣṭāram vinihanti.
evam eṣā dṛśyarūpikā antar draṣṭāram vinihanti.
38.
And therefore, just as a demon (piśāca) residing within mental fabrications (citta-vikalpa) utterly destroys a child (bālaka), similarly, this objective world (dṛśyarūpikā), existing internally, destroys the true inner perceiver (draṣṭā).
यथाङ्कुरोऽन्तर्बीजस्य संस्थितो देशकालतः ।
करोति भासुरं देहं तनोत्येवं हि दृश्यधीः ॥ ३९ ॥
करोति भासुरं देहं तनोत्येवं हि दृश्यधीः ॥ ३९ ॥
yathāṅkuro'ntarbījasya saṃsthito deśakālataḥ ,
karoti bhāsuraṃ dehaṃ tanotyevaṃ hi dṛśyadhīḥ 39
karoti bhāsuraṃ dehaṃ tanotyevaṃ hi dṛśyadhīḥ 39
39.
yathā aṅkuraḥ antar bījasya saṃsthitaḥ deśakālataḥ
karoti bhāsuram deham tanoti evam hi dṛśyadhīḥ
karoti bhāsuram deham tanoti evam hi dṛśyadhīḥ
39.
yathā aṅkuraḥ bījasya antar saṃsthitaḥ deśakālataḥ bhāsuram deham karoti,
evam hi dṛśyadhīḥ tanoti.
evam hi dṛśyadhīḥ tanoti.
39.
Just as a sprout (aṅkura), situated inherently within a seed (bīja), produces a radiant form (deha) due to appropriate place and time (deśakāla), so too, indeed, the intellect's perception of objects (dṛśyadhīḥ) expands.
सच्चेन्न शाम्यति कदाचन दृश्यदुःखं दृश्ये त्वशाम्यति न बोद्धरि केवलत्वम् ।
दृश्ये त्वसंभवति बोद्धरि बोद्धृभावः शाम्येत्स्थितोऽपि हि तदस्य विमोक्षमाहुः ॥ ४० ॥
दृश्ये त्वसंभवति बोद्धरि बोद्धृभावः शाम्येत्स्थितोऽपि हि तदस्य विमोक्षमाहुः ॥ ४० ॥
saccenna śāmyati kadācana dṛśyaduḥkhaṃ dṛśye tvaśāmyati na boddhari kevalatvam ,
dṛśye tvasaṃbhavati boddhari boddhṛbhāvaḥ śāmyetsthito'pi hi tadasya vimokṣamāhuḥ 40
dṛśye tvasaṃbhavati boddhari boddhṛbhāvaḥ śāmyetsthito'pi hi tadasya vimokṣamāhuḥ 40
40.
sat cet na śāmyati kadācana dṛśya-duḥkham
dṛśye tu aśāmyati na boddhari kevalatvam
dṛśye tu asaṃbhavati boddhari boddhṛ-bhāvaḥ
śāmyet sthitaḥ api hi tat asya vimokṣam āhuḥ
dṛśye tu aśāmyati na boddhari kevalatvam
dṛśye tu asaṃbhavati boddhari boddhṛ-bhāvaḥ
śāmyet sthitaḥ api hi tat asya vimokṣam āhuḥ
40.
cet sat dṛśya-duḥkham kadācana na śāmyati
dṛśye tu aśāmyati boddhari kevalatvam na
dṛśye tu asaṃbhavati boddhari boddhṛ-bhāvaḥ
śāmyet hi sthitaḥ api tat asya vimokṣam āhuḥ
dṛśye tu aśāmyati boddhari kevalatvam na
dṛśye tu asaṃbhavati boddhari boddhṛ-bhāvaḥ
śāmyet hi sthitaḥ api tat asya vimokṣam āhuḥ
40.
If the sorrow of the perceived (object) were truly existent, it would never cease. If the perceived (object) does not cease, then the perceiver cannot attain its inherent state of absoluteness (kevalatvam). When the perceived (object) ceases to exist for the perceiver, then the perceiver's very state of being a perceiver also ceases. Indeed, even if that (sorrow or the state of perceiving) had existed, it would then subside. This, they declare, is the perceiver's liberation (mokṣa).
Links to all chapters:
vairāgya prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
mumukṣu prakaraṇa
utpatti prakaraṇa (current book)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3 (current chapter)
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
sthiti prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
upaśama prakaraṇa
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 1)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
nirvāṇa prakaraṇa (bhāga 2)
Chapter 1
Chapter 2
Chapter 3
Chapter 4
Chapter 5
Chapter 6
Chapter 7
Chapter 8
Chapter 9
Chapter 10
Chapter 11
Chapter 12
Chapter 13
Chapter 14
Chapter 15
Chapter 16
Chapter 17
Chapter 18
Chapter 19
Chapter 20
Chapter 21
Chapter 22
Chapter 23
Chapter 24
Chapter 25
Chapter 26
Chapter 27
Chapter 28
Chapter 29
Chapter 30
Chapter 31
Chapter 32
Chapter 33
Chapter 34
Chapter 35
Chapter 36
Chapter 37
Chapter 38
Chapter 39
Chapter 40
Chapter 41
Chapter 42
Chapter 43
Chapter 44
Chapter 45
Chapter 46
Chapter 47
Chapter 48
Chapter 49
Chapter 50
Chapter 51
Chapter 52
Chapter 53
Chapter 54
Chapter 55
Chapter 56
Chapter 57
Chapter 58
Chapter 59
Chapter 60
Chapter 61
Chapter 62
Chapter 63
Chapter 64
Chapter 65
Chapter 66
Chapter 67
Chapter 68
Chapter 69
Chapter 70
Chapter 71
Chapter 72
Chapter 73
Chapter 74
Chapter 75
Chapter 76
Chapter 77
Chapter 78
Chapter 79
Chapter 80
Chapter 81
Chapter 82
Chapter 83
Chapter 84
Chapter 85
Chapter 86
Chapter 87
Chapter 88
Chapter 89
Chapter 90
Chapter 91
Chapter 92
Chapter 93
Chapter 94
Chapter 95
Chapter 96
Chapter 97
Chapter 98
Chapter 99
Chapter 100
Chapter 101
Chapter 102
Chapter 103
Chapter 104
Chapter 105
Chapter 106
Chapter 107
Chapter 108
Chapter 109
Chapter 110
Chapter 111
Chapter 112
Chapter 113
Chapter 114
Chapter 115
Chapter 116
Chapter 117
Chapter 118
Chapter 119
Chapter 120
Chapter 121
Chapter 122
Chapter 123
Chapter 124
Chapter 125
Chapter 126
Chapter 127
Chapter 128
Chapter 129
Chapter 130
Chapter 131
Chapter 132
Chapter 133
Chapter 134
Chapter 135
Chapter 136
Chapter 137
Chapter 138
Chapter 139
Chapter 140
Chapter 141
Chapter 142
Chapter 143
Chapter 144
Chapter 145
Chapter 146
Chapter 147
Chapter 148
Chapter 149
Chapter 150
Chapter 151
Chapter 152
Chapter 153
Chapter 154
Chapter 155
Chapter 156
Chapter 157
Chapter 158
Chapter 159
Chapter 160
Chapter 161
Chapter 162
Chapter 163
Chapter 164
Chapter 165
Chapter 166
Chapter 167
Chapter 168
Chapter 169
Chapter 170
Chapter 171
Chapter 172
Chapter 173
Chapter 174
Chapter 175
Chapter 176
Chapter 177
Chapter 178
Chapter 179
Chapter 180
Chapter 181
Chapter 182
Chapter 183
Chapter 184
Chapter 185
Chapter 186
Chapter 187
Chapter 188
Chapter 189
Chapter 190
Chapter 191
Chapter 192
Chapter 193
Chapter 194
Chapter 195
Chapter 196
Chapter 197
Chapter 198
Chapter 199
Chapter 200
Chapter 201
Chapter 202
Chapter 203
Chapter 204
Chapter 205
Chapter 206
Chapter 207
Chapter 208
Chapter 209
Chapter 210
Chapter 211
Chapter 212
Chapter 213
Chapter 214
Chapter 215
Chapter 216