Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-7, chapter-24

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
ममेत्युक्तवतो मङ्किर्विनिपत्य स पादयोः ।
उवाचानन्दपूर्णाक्षमिदं मार्गे वहन्वचः ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
mametyuktavato maṅkirvinipatya sa pādayoḥ ,
uvācānandapūrṇākṣamidaṃ mārge vahanvacaḥ 1
1. śrī-vasiṣṭhaḥ uvāca mama iti uktavataḥ maṅkiḥ vinipatya sa
pādayoḥ uvāca ānanda-pūrṇa-akṣam idam mārge vahan vacaḥ
1. śrī-vasiṣṭhaḥ uvāca sa maṅkiḥ mama iti uktavataḥ pādayoḥ
vinipatya ānanda-pūrṇa-akṣam idam vacaḥ mārge vahan uvāca
1. Śrī Vasiṣṭha said: Maṅki, who had (previously) asserted "mine" (out of attachment), prostrated himself at his feet. With eyes full of joy, he then uttered these words, which lead one on the path (of spiritual knowledge).
मङ्किरुवाच ।
भगवन्भूरिशो भ्रान्ता दिशो दश दृशो यथा ।
मया न तु पुनः साधुर्लब्धः संशयनाशकृत् ॥ २ ॥
maṅkiruvāca ,
bhagavanbhūriśo bhrāntā diśo daśa dṛśo yathā ,
mayā na tu punaḥ sādhurlabdhaḥ saṃśayanāśakṛt 2
2. maṅkiḥ uvāca bhagavan bhūriśaḥ bhrāntāḥ diśaḥ daśa dṛśaḥ
yathā mayā na tu punaḥ sādhuḥ labdhaḥ saṃśaya-nāśa-kṛt
2. maṅkiḥ uvāca bhagavan mayā daśa diśaḥ dṛśaḥ yathā bhūriśaḥ bhrāntāḥ,
tu punaḥ saṃśaya-nāśa-kṛt sādhuḥ na labdhaḥ
2. Maṅki said: "O revered one, I have extensively roamed the ten directions, as if with (many) eyes, yet a wise person (sādhu) capable of dispelling doubts has not been found by me."
समस्तदेहसाराणां सारस्याद्य फलं मया ।
खिन्नोस्मि भगवन्पश्यन्दशाः संसारदोषदाः ॥ ३ ॥
samastadehasārāṇāṃ sārasyādya phalaṃ mayā ,
khinnosmi bhagavanpaśyandaśāḥ saṃsāradoṣadāḥ 3
3. samasta-deha-sārāṇām sārasya adya phalam mayā
khinnaḥ asmi bhagavan paśyan daśāḥ saṃsāra-doṣa-dāḥ
3. bhagavan adya mayā samasta-deha-sārāṇām sārasya
phalam khinnaḥ asmi saṃsāra-doṣa-dāḥ daśāḥ paśyan
3. Maṅki said: "O revered one, today I (have received) the fruit of the very essence of all bodies, yet I am distressed seeing the conditions that bring forth the defects of transmigration (saṃsāra)."
पुनर्जातं पुनर्नष्टं सुखदुःखभ्रमः सदा ।
अवश्यंभाविपर्यन्तदुःखत्वात्सकलान्यपि ॥ ४ ॥
punarjātaṃ punarnaṣṭaṃ sukhaduḥkhabhramaḥ sadā ,
avaśyaṃbhāviparyantaduḥkhatvātsakalānyapi 4
4. punarjātam punarnaṣṭam sukhaduḥkhabhramaḥ sadā
avaśyaṃbhāviparyantaduḥkhatvāt sakalāni api
4. sukhaduḥkhabhramaḥ sadā punarjātam punarnaṣṭam
sakalāni api avaśyaṃbhāviparyantaduḥkhatvāt
4. The delusion of pleasure and pain is constantly arising and ceasing. This is because all experiences, without exception, inevitably lead to suffering in the end.
सुखान्येवातिदुःखानि वरं दुःखान्यतो मुने ।
दृढदुःखवदन्तत्वाद्दुःखयन्ति सुखानि माम् ॥ ५ ॥
sukhānyevātiduḥkhāni varaṃ duḥkhānyato mune ,
dṛḍhaduḥkhavadantatvādduḥkhayanti sukhāni mām 5
5. sukhāni eva atiduḥkhāni varam duḥkhāni ataḥ mune
dṛḍhaduḥkhavadantatvāt duḥkhayanti sukhāni mām
5. mune sukhāni eva atiduḥkhāni ataḥ duḥkhāni varam
dṛḍhaduḥkhavadantatvāt sukhāni mām duḥkhayanti
5. O sage, pleasures are truly great pains; therefore, suffering is preferable. This is because pleasures cause me pain by inevitably ending in intense suffering.
तथा राम यथा दुःखमेव मे सुखतां गतम् ।
वयोदशनलोमान्त्रैः सह जर्जरतां गतम् ॥ ६ ॥
tathā rāma yathā duḥkhameva me sukhatāṃ gatam ,
vayodaśanalomāntraiḥ saha jarjaratāṃ gatam 6
6. tathā rāma yathā duḥkham eva me sukhatām gatam
vayas daśana loma antraiḥ saha jarjaratām gatam
6. rāma yathā duḥkham eva me sukhatām gatam tathā
vayas daśana loma antraiḥ saha jarjaratām gatam
6. Indeed, Rama, just as suffering itself has become pleasure for me, so too has (my body) undergone decay along with my age, teeth, hair, and intestines.
उच्चैःपदे पातपरा बुद्धिर्नाध्यवसायिनी ।
सुप्रवालं कुसंकल्पाद्गहनं न प्रकाशते ॥ ७ ॥
uccaiḥpade pātaparā buddhirnādhyavasāyinī ,
supravālaṃ kusaṃkalpādgahanaṃ na prakāśate 7
7. uccaiḥpade pātaparā buddhiḥ na adhyavasāyinī
suprabālam kusaṃkalpāt gahanam na prakāśate
7. uccaiḥpade pātaparā buddhiḥ na adhyavasāyinī
kusaṃkalpāt suprabālam gahanam na prakāśate
7. An intellect, even when in a high position, if it is prone to downfall, lacks resolve. Similarly, a beautiful shoot becomes obscured due to unwholesome intentions and does not radiate its brilliance.
मनः पिप्पलपल्यूलैरिव कुग्रामकोटरम् ।
वासनाङ्गवहैर्गृध्रैर्नित्यं पापीयसी स्थितिः ॥ ८ ॥
manaḥ pippalapalyūlairiva kugrāmakoṭaram ,
vāsanāṅgavahairgṛdhrairnityaṃ pāpīyasī sthitiḥ 8
8. manaḥ pippalapalyūlaiḥ iva kugrāmakoṭaram
vāsanāṅgavahaiḥ gṛdhraiḥ nityam pāpīyasī sthitiḥ
8. manaḥ kugrāmakoṭaram iva pippalapalyūlaiḥ
sthitiḥ nityam pāpīyasī vāsanāṅgavahaiḥ gṛdhraiḥ
8. The mind (manaḥ) is like a hollow in a dilapidated village, overgrown with pipal leaves. Its condition (sthitiḥ) is perpetually wretched, as if constantly besieged by vultures carrying subtle impressions (vāsanā).
कण्टकद्रुमवल्लीव करालकुटिला मतिः ।
आयुरायासशालिन्या यामिन्येव तमोन्धया ॥ ९ ॥
kaṇṭakadrumavallīva karālakuṭilā matiḥ ,
āyurāyāsaśālinyā yāminyeva tamondhayā 9
9. kaṇṭakadrumavallī iva karālakuṭilā matiḥ
āyurāyāsaśālinyā yāminyā iva tamōndhayā
9. matiḥ karālakuṭilā kaṇṭakadrumavallī iva
tamōndhayā āyurāyāsaśālinyā yāminyā iva
9. The intellect (matiḥ) is terrifyingly crooked and complex, like a thorny vine. It is also like a night, blinded by darkness and filled with the weariness and struggle of life.
अक्षीवानागतालोकं क्षीणं संततचिन्तया ।
न किंचिद्रसमादत्ते नष्टैवापि न नश्यति ॥ १० ॥
akṣīvānāgatālokaṃ kṣīṇaṃ saṃtatacintayā ,
na kiṃcidrasamādatte naṣṭaivāpi na naśyati 10
10. akṣīvānāgatālokam kṣīṇam santatacintayā na
kiñcit rasam ādatte naṣṭā eva api na naśyati
10. matiḥ akṣīvānāgatālokam kṣīṇam santatacintayā
kiñcit rasam na ādatte api naṣṭā iva na naśyati
10. The intellect (matiḥ), devoid of insight into the future and wasted by constant worry, derives no essence or joy (rasa). Even though it appears destroyed, it does not truly perish.
जीवितं च जने जीर्णं नैवोत्तीर्णो भवार्णवः ।
दिनानुदिनमुच्छूना भोगाशा भयदायिनी ॥ १२ ॥
jīvitaṃ ca jane jīrṇaṃ naivottīrṇo bhavārṇavaḥ ,
dinānudinamucchūnā bhogāśā bhayadāyinī 12
12. jīvitam ca jane jīrṇam na eva uttīrṇaḥ bhavārṇavaḥ
dinānudinam ucchūnā bhogāśā bhayadāyinī
12. jīvitam ca jane jīrṇam bhavārṇavaḥ na eva
uttīrṇaḥ bhogāśā dinānudinam ucchūnā bhayadāyinī
12. Among people, life (jīvitam) becomes worn out, yet the ocean of existence (saṃsāra) is never crossed. Day by day, the desire for worldly enjoyments (bhoga), which is fear-inducing, only swells.
पूर्णापूर्णात्मनि क्षीणाः श्वभ्रकण्टकवृक्षवत् ।
चिन्ताज्वरविकारिण्यो लक्ष्म्याः खलु महापदः ॥ १३ ॥
pūrṇāpūrṇātmani kṣīṇāḥ śvabhrakaṇṭakavṛkṣavat ,
cintājvaravikāriṇyo lakṣmyāḥ khalu mahāpadaḥ 13
13. pūrṇāpūrṇātmani kṣīṇāḥ śvabhrakaṇṭakavṛkṣavat
| cintājvaravikāriṇyaḥ lakṣmyāḥ khalu mahāpadaḥ
13. khalu lakṣmyāḥ mahāpadaḥ pūrṇāpūrṇātmani kṣīṇāḥ
śvabhrakaṇṭakavṛkṣavat cintājvaravikāriṇyaḥ
13. Truly, the great perils of prosperity (lakṣmī) cause one to waste away whether in abundance or scarcity, like a tree caught in a pit of thorns, and they produce afflictions born of anxiety's fever.
संपन्नमक्षतं सापि विप्रलम्भेन जृम्भते ।
अन्तः स्फुरितरत्नेहं भास्वरं वान्धकोटरम् ॥ १४ ॥
saṃpannamakṣataṃ sāpi vipralambhena jṛmbhate ,
antaḥ sphuritaratnehaṃ bhāsvaraṃ vāndhakoṭaram 14
14. sampannam akṣatam sā api vipralambhena jṛmbhate |
antaḥ sphuritaratneham bhāsvaram vā andhakoṭaram
14. sā api sampannam akṣatam vipralambhena jṛmbhate
antaḥ sphuritaratneham bhāsvaram vā andhakoṭaram
14. Even when seemingly complete and unimpaired, she (wealth/lakṣmī) manifests herself through deception, like a dark hollow, or like a brilliant one that glitters with gems inside.
कल्लोलकलिलं शून्यं चेतः शुष्काब्धिदुर्भगम् ।
मामिन्द्रियार्थैकपरं न स्पृशन्ति विवेकिनः ॥ १५ ॥
kallolakalilaṃ śūnyaṃ cetaḥ śuṣkābdhidurbhagam ,
māmindriyārthaikaparaṃ na spṛśanti vivekinaḥ 15
15. kallolakalilam śūnyam cetaḥ śuṣkābhdidurbhagam
| mām indriyārthaikparam na spṛśanti vivekinaḥ
15. mama cetaḥ kallolakalilam śūnyam śuṣkābhdidurbhagam
asti vivekinaḥ indriyārthaikparam mām na spṛśanti
15. My mind (cetaḥ) is turbulent with surging waves, empty, and as unfortunate as a dried-up ocean. Discerning individuals do not associate with me, who am solely devoted to the objects of the senses.
सकण्टकममेध्यस्थं श्लेष्मातकमिव द्रुमम् ।
असदेव महारम्भं चलदर्जुनवातवत् ॥ १६ ॥
sakaṇṭakamamedhyasthaṃ śleṣmātakamiva drumam ,
asadeva mahārambhaṃ caladarjunavātavat 16
16. sakaṇṭakam amedhyastham śleṣmātakam iva drumam
| asat eva mahārambham caladarjunavātavat
16. vivekinaḥ mām sakaṇṭakam amedhyastham śleṣmātakam iva
drumam asat eva mahārambham caladarjunavātavat na spṛśanti
16. Discerning individuals do not associate with me, who, like a thorny Śleṣmātaka tree standing amidst impurity, am truly insubstantial despite my grand undertakings, and am unstable like an Arjuna tree swaying in the wind.
मनो मरणमप्राप्तं शून्यं दुःखाय वल्गति ।
शास्त्रसज्जनसंपर्कचन्द्रतारकधारिणी ॥ १७ ॥
mano maraṇamaprāptaṃ śūnyaṃ duḥkhāya valgati ,
śāstrasajjanasaṃparkacandratārakadhāriṇī 17
17. manaḥ maraṇam aprāptam śūnyam duḥkhāya valgati
śāstra-sajjana-saṃparka-candra-tāraka-dhāriṇī
17. manaḥ maraṇam aprāptam śūnyam duḥkhāya valgati
śāstra-sajjana-saṃparka-candra-tāraka-dhāriṇī
17. The mind, not having attained its cessation, remains empty and constantly agitated, plunging into sorrow. It is like a night that bears only the faint moon and stars of contact with scriptures and virtuous individuals, failing to dispel its inherent darkness.
अहंभावोल्लसद्यक्षा क्षीणा नाज्ञानयामिनी ।
अज्ञानध्वान्तमत्तेभसिंहः कर्मतृणानलः ॥ १८ ॥
ahaṃbhāvollasadyakṣā kṣīṇā nājñānayāminī ,
ajñānadhvāntamattebhasiṃhaḥ karmatṛṇānalaḥ 18
18. ahaṃbhāva-ullasat-yakṣā kṣīṇā na ajñāna-yāminī
ajñāna-dhvānta-matta-ibha-siṃhaḥ karma-tṛṇa-analaḥ
18. ajñāna-yāminī ahaṃbhāva-ullasat-yakṣā kṣīṇā na ahaṃbhāvaḥ
ajñāna-dhvānta-matta-ibha-siṃhaḥ karma-tṛṇa-analaḥ
18. The night of ignorance (ajñānayāminī), with the ego (ahaṃbhāva) shining like a celestial female (yakṣā), is not diminishing. This ego (ahaṃbhāva) is like a fierce lion amidst the intoxicated elephants of ignorance's darkness, and it is a blazing fire to the grass of actions (karma).
उदितो न विकारार्को वासनारजनीक्षयः ।
अवस्तु वस्तुवद्बुद्धं मत्तश्चित्तमतंगजः ॥ १९ ॥
udito na vikārārko vāsanārajanīkṣayaḥ ,
avastu vastuvadbuddhaṃ mattaścittamataṃgajaḥ 19
19. uditaḥ na vikāra-arkaḥ vāsanā-rajanī-kṣayaḥ
avastu vastu-vat buddham mattaḥ citta-mataṅgajaḥ
19. vikāra-arkaḥ uditaḥ na vāsanā-rajanī-kṣayaḥ
avastu vastu-vat buddham citta-mataṅgajaḥ mattaḥ
19. The sun that would dispel mental disturbances has not risen, and thus there is no destruction of the night of subtle impressions (vāsanā). The unreal is perceived as real, and the mind, like an elephant, is utterly intoxicated.
इन्द्रियाणि निकृन्तन्ति न जाने किं भविष्यति ।
शास्त्रदृष्टिरपि प्राज्ञैर्नाश्रिता तरणाय या ॥ २० ॥
indriyāṇi nikṛntanti na jāne kiṃ bhaviṣyati ,
śāstradṛṣṭirapi prājñairnāśritā taraṇāya yā 20
20. indriyāṇi nikṛntanti na jāne kim bhaviṣyati
śāstra-dṛṣṭiḥ api prājñaiḥ na āśritā taraṇāya yā
20. indriyāṇi nikṛntanti kim bhaviṣyati na jāne yā
śāstra-dṛṣṭiḥ taraṇāya api prājñaiḥ na āśritā
20. The senses (indriya) are tearing me apart; I do not know what will happen. Even the wise have not resorted to that scriptural insight (śāstradṛṣṭi) which is meant for crossing over (saṃsāra) to liberation.
साप्यदृष्टिरिवान्ध्याय वासनावेशकारिणी ।
तदेवमतिसंमोहे यत्कार्यमिह दारुणे ।
उदर्कश्रेयसे तात तन्मे कथय पृच्छते ॥ २१ ॥
sāpyadṛṣṭirivāndhyāya vāsanāveśakāriṇī ,
tadevamatisaṃmohe yatkāryamiha dāruṇe ,
udarkaśreyase tāta tanme kathaya pṛcchate 21
21. sā api adṛṣṭiḥ iva andhyāya
vāsanāveśakāriṇī | tat eva ati-sammohe
yat kāryam iha dāruṇe | udarkaśreyase
tāta tat me kathaya pṛcchate ||
21. tāta,
iha dāruṇe ati-sammohe udarkaśreyase yat kāryam,
tat eva pṛcchate me kathaya.
sā api adṛṣṭiḥ iva andhyāya vāsanāveśakāriṇī.
21. She, too, like a blind person absorbed in deep meditation, causes the intense influx of mental impressions (vāsanā). Therefore, dear father, please tell me, who am asking, what action should be taken in this terrible and profoundly deluding situation for the ultimate good.
शाम्यन्ति मोहमिहिकाः शरदीव साधौ प्राप्ते भवन्ति विमलाश्च तथाखिलाशाः ।
सत्येति वाग्भवतु साधुजनोपगीता मद्बोधनेन भवता भवशान्तिदेन ॥ २२ ॥
śāmyanti mohamihikāḥ śaradīva sādhau prāpte bhavanti vimalāśca tathākhilāśāḥ ,
satyeti vāgbhavatu sādhujanopagītā madbodhanena bhavatā bhavaśāntidena 22
22. śāmyanti mohamihikāḥ śaradi iva sādhau
prāpte bhavanti vimalāḥ ca tathā akhilāśāḥ
| satyā iti vāk bhavatu sādhu-jana-upagītā
mat-bodhanena bhavatā bhavaśāntidena ||
22. (yathā) śaradi sādhau prāpte mohamihikāḥ śāmyanti,
tathā ca akhilāśāḥ vimalāḥ bhavanti (iva).
bhavatā bhavaśāntidena (yad) mat-bodhanena,
sādhu-jana-upagītā satyā iti vāk (mama) bhavatu.
22. Just as mists of delusion (moha) subside in autumn when a virtuous person (sādhu) is present, all directions (āśāḥ) become clear. May this truthful speech, praised by noble people, be realized through your instruction, for you bestow peace from worldly existence (saṃsāra).