Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-6, chapter-104

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
इत्यध्यात्मविचित्राभिः कथाभिस्तौ परस्परम् ।
आसाते वेद्यवेत्तारौ मुहूर्तत्रितयं वने ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
ityadhyātmavicitrābhiḥ kathābhistau parasparam ,
āsāte vedyavettārau muhūrtatritayaṃ vane 1
1. śrī vasiṣṭhaḥ uvāca iti adhyātmavicitrābhiḥ kathābhiḥ
tau parasparam āsāte vedyavettārau muhūrtatritayam vane
1. śrī vasiṣṭhaḥ uvāca iti adhyātmavicitrābhiḥ kathābhiḥ
vedyavettārau tau parasparam muhūrtatritayam vane āsāte
1. Śrī Vasiṣṭha said: Thus, those two, the knowers of truth, sat with each other in the forest for three muhūrtas, engaged in various captivating spiritual (adhyātma) discussions.
तत उत्थाय कस्मिंश्चित्सानौ सरससारसे ।
सरोवरे वने चैव विहृतौ नन्दने वने ॥ २ ॥
tata utthāya kasmiṃścitsānau sarasasārase ,
sarovare vane caiva vihṛtau nandane vane 2
2. tataḥ utthāya kasmincit sānau sarasasārase
sarovare vane ca eva vihṛtau nandane vane
2. tataḥ utthāya tau kasmincit sarasasārase
sānau sarovare nandane vane ca eva vihṛtau
2. Then, having risen from there, they two roamed and sported in a certain delightful forest (nandana), rich with lakes and cranes, visiting its peaks, lakes, and woods.
तेनाचारेण ताभिश्च कथाभिस्तौ वने ततः ।
नीतवन्तौ दिनान्यष्टौ तासु काननवीथिषु ॥ ३ ॥
tenācāreṇa tābhiśca kathābhistau vane tataḥ ,
nītavantau dinānyaṣṭau tāsu kānanavīthiṣu 3
3. tena ācāreṇa tābhiḥ ca kathābhiḥ tau vane tataḥ
nītavantau dināni aṣṭau tāsu kānanavīthiṣu
3. tataḥ tau tena ācāreṇa ca tābhiḥ kathābhiḥ vane
tāsu kānanavīthiṣu aṣṭau dināni nītavantau
3. Then, in that forest, those two spent eight days in those forest paths, maintaining that same way of life (ācāra) and continuing those discussions.
अथ कुम्भ उवाचान्यद्वनं यावो गिराविति ।
तदोमिति नृपो मत्वा तावुभौ प्रविचेरतुः ॥ ४ ॥
atha kumbha uvācānyadvanaṃ yāvo girāviti ,
tadomiti nṛpo matvā tāvubhau praviceratuḥ 4
4. atha kumbhaḥ uvāca anyat vanam yāvaḥ girau iti
tadā om iti nṛpaḥ matvā tau ubhau praviceratuḥ
4. atha kumbhaḥ uvāca girau anyat vanam yāvaḥ iti.
nṛpaḥ tadā om iti matvā tau ubhau praviceratuḥ
4. Then Kumbha said, "Let us two go to another forest on the mountain." Having assented with "Om" (yes), the king (Rama) then wandered forth with Kumbha.
वनान्यनेकरूपाणि जङ्गलानि तटानि च ।
सरांसि गुल्मजालानि श्रृङ्गाणि गहनानि च ॥ ५ ॥
vanānyanekarūpāṇi jaṅgalāni taṭāni ca ,
sarāṃsi gulmajālāni śrṛṅgāṇi gahanāni ca 5
5. vanāni anekarūpāṇi jaṅgalāni taṭāni ca
sarāṃsi gulmajālāni śṛṅgāṇi gahanāni ca
5. vanāni anekarūpāṇi jaṅgalāni taṭāni ca
sarāṃsi gulmajālāni śṛṅgāṇi gahanāni ca
5. They saw diverse forests, wildernesses, and riverbanks; lakes, dense thickets of bushes, mountain peaks, and deep forests.
नदीर्देशांस्तथा ग्रामान्नगराणि वनानि च ।
मञ्जुघोषान्गिरीन्कुञ्जांस्तीर्थान्यायतनानि च ॥ ६ ॥
nadīrdeśāṃstathā grāmānnagarāṇi vanāni ca ,
mañjughoṣāngirīnkuñjāṃstīrthānyāyatanāni ca 6
6. nadīn deśān tathā grāmān nagarāṇi vanāni ca
mañjughoṣān girīn kuñjān tīrthāni āyatanāni ca
6. nadīn deśān tathā grāmān nagarāṇi vanāni ca
mañjughoṣān girīn kuñjān tīrthāni āyatanāni ca
6. They saw rivers, lands, and likewise, villages, cities, and forests; mountains with charming sounds, groves, holy sites (tīrtha), and sanctuaries.
सममेव समस्नेहौ समवेतौ स्थितावुभौ ।
समसत्त्वौ समोत्साहौ शंसन्तौ तस्थतुः सदा ॥ ७ ॥
samameva samasnehau samavetau sthitāvubhau ,
samasattvau samotsāhau śaṃsantau tasthatuḥ sadā 7
7. samam eva samasnehau samavetau sthitau ubhau
samasattvau samotsāhau śaṃsantau tasthatuḥ sadā
7. ubhau samasnehau samavetau sthitau samam eva
samasattvau samotsāhau śaṃsantau sadā tasthatuḥ
7. Both of them, equally united and sharing mutual affection, remained. Endowed with equal courage and enthusiasm, they always stayed, continually praising.
आनर्चतुः पितृन्देवान्बुभुजाते च राघव ।
समं तप्ते च सिक्ते च समबुद्धी बभूवतुः ॥ ८ ॥
ānarcatuḥ pitṛndevānbubhujāte ca rāghava ,
samaṃ tapte ca sikte ca samabuddhī babhūvatuḥ 8
8. ānarcatuḥ pitṝn devān bubhujāte ca rāghava
samam tapte ca sikte ca samabuddhī babhūvatuḥ
8. rāghava pitṝn devān ānarcatuḥ ca bubhujāte
tapte ca sikte ca samam samabuddhī babhūvatuḥ
8. They both worshipped the ancestors and gods, and they partook of food, O descendant of Raghu. With equal intellect, they remained so both in times of austerity (tapas) and in times of plenty.
तमालवनखण्डेषु मन्दारगहनेषु च ।
दंपती स्निग्धहृदयौ सुहृदौ तौ विरेजतुः ॥ ९ ॥
tamālavanakhaṇḍeṣu mandāragahaneṣu ca ,
daṃpatī snigdhahṛdayau suhṛdau tau virejatuḥ 9
9. tamālavanakhaṇḍeṣu mandāragahaneṣu ca
dampatī snigdhavṛdayau suhṛdau tau virejatuḥ
9. tau snigdhavṛdayau suhṛdau dampatī ca
tamālavanakhaṇḍeṣu mandāragahaneṣu virejatuḥ
9. The affectionate couple, who were true friends, appeared splendid in the groves of tamala trees and in the dense thickets of mandara flowers.
इदं गेहमिदं नेति विकल्पकलना मनः ।
न जहार तयो राम वात्येव विबुधाचलम् ॥ १० ॥
idaṃ gehamidaṃ neti vikalpakalanā manaḥ ,
na jahāra tayo rāma vātyeva vibudhācalam 10
10. idam geham idam na iti vikalpakalanā manaḥ
na jahāra tayoḥ rāma vātyā iva vibudhācalam
10. rāma,
"idam geham,
idam na" iti vikalpakalanā manaḥ tayoḥ na jahāra,
vātyā vibudhācalam iva.
10. O Rama, the mental distinctions of "this is a house, this is not" did not perturb their minds, just as a gale cannot move the mountain of the gods.
विचेरतुस्तौ सुहृदौ क्वचिद्धूलिविधूसरौ ।
क्वचिच्चन्दनदिग्धाङ्गौ क्वचिद्भस्मानुरञ्जितौ ॥ ११ ॥
viceratustau suhṛdau kvaciddhūlividhūsarau ,
kvaciccandanadigdhāṅgau kvacidbhasmānurañjitau 11
11. viceratuḥ tau suhṛdau kvacit dhūlividhūsarau
kvacit candanadigdhāṅgau kvacit bhasmānurañjitau
11. tau suhṛdau viceratuḥ; kvacit dhūlividhūsarau,
kvacit candanadigdhāṅgau,
kvacit bhasmānurañjitau.
11. Those two friends wandered, sometimes covered with dust, other times with limbs smeared with sandalwood paste, and sometimes adorned with ashes.
क्वचिद्दिव्याम्बरधरौ चित्राम्बरधरौ क्वचित् ।
क्वचित्पल्लवसंछन्नौ क्वचित्कुसुममण्डितौ ॥ १२ ॥
kvaciddivyāmbaradharau citrāmbaradharau kvacit ,
kvacitpallavasaṃchannau kvacitkusumamaṇḍitau 12
12. kvacit divyāmbaradharau citrāmbaradharau kvacit
kvacit pallavasaṃchannau kvacit kusumamaṇḍitau
12. kvacit divyāmbaradharau,
kvacit citrāmbaradharau,
kvacit pallavasaṃchannau,
kvacit kusumamaṇḍitau.
12. Sometimes they wore divine garments, other times colorful attire; sometimes they were covered with sprouts, and sometimes adorned with flowers.
दिनैः कतिपयैरेव समचित्ततया तया ।
सत्त्वोदात्ततया चैव राजा कुम्भवदाबभौ ॥ १३ ॥
dinaiḥ katipayaireva samacittatayā tayā ,
sattvodāttatayā caiva rājā kumbhavadābabhau 13
13. dinaiḥ katipayaiḥ eva samacittatayā tayā
sattvodāttatayā ca eva rājā kumbhavat ābabhau
13. tayā samacittatayā ca sattvodāttatayā eva
katipayaiḥ dinaiḥ eva rājā kumbhavat ābabhau
13. In just a few days, through her equanimity and the nobility of her intrinsic nature (sattva), the king shone forth like the sage Kumbha.
अथ तं सुरगर्भाभं चूडाला सा शिखिध्वजम् ।
दृष्ट्वा शोभामुपगतं चिन्तयामास मानिनी ॥ १४ ॥
atha taṃ suragarbhābhaṃ cūḍālā sā śikhidhvajam ,
dṛṣṭvā śobhāmupagataṃ cintayāmāsa māninī 14
14. atha tam suragarbhābham cūḍālā sā śikhidhvajam
dṛṣṭvā śobhām upagatam cintayāmāsa māninī
14. atha sā māninī cūḍālā suragarbhābham śobhām
upagatam tam śikhidhvajam dṛṣṭvā cintayāmāsa
14. Then, that proud Chūḍālā, seeing king Śikhidhvaja, who now resembled a divine being's offspring and had attained great splendor, began to ponder.
अयं पतिरदीनात्मा रम्याश्च वनभूमयः ।
इयं स्थितिरनायासा या न कामेन वञ्चिता ॥ १५ ॥
ayaṃ patiradīnātmā ramyāśca vanabhūmayaḥ ,
iyaṃ sthitiranāyāsā yā na kāmena vañcitā 15
15. ayam patiḥ adīnātmā ramyāḥ ca vanabhūmayaḥ
iyam sthitiḥ anāyāsā yā na kāmena vañcitā
15. ayam patiḥ adīnātmā (asti) ca vanabhūmayaḥ ramyāḥ (santi) .
iyam anāyāsā sthitiḥ (asti) yā kāmena na vañcitā (asti)
15. This husband has a noble spirit (ātman), and the forest lands are delightful. This mode of existence is effortless, for it is not deluded by desire.
जीवन्मुक्तधियां भोगं यथाप्राप्तमतिष्ठताम् ।
एकाग्रहात्मिका तुच्छा मूढतैवोदिता भवेत् ॥ १६ ॥
jīvanmuktadhiyāṃ bhogaṃ yathāprāptamatiṣṭhatām ,
ekāgrahātmikā tucchā mūḍhataivoditā bhavet 16
16. jīvanmukttadhiyām bhogam yathāprāptam atiṣṭhatām
ekāgrahātmikā tucchā mūḍhatā eva uditā bhavet
16. yathāprāptam atiṣṭhatām jīvanmukttadhiyām bhogam
(prati) ekāgrahātmikā tucchā mūḍhatā eva uditā bhavet
16. For those with the intellect of a liberated person (jīvanmukta) who abide contentedly with whatever experience (bhoga) comes their way, any singular, self-centered insistence upon such experiences would indeed be considered a trivial folly.
निजः पतिरुदारात्मा निराधिश्च नवं वयः ।
गृहाणि पुष्पजालानि सा हता या न कामिनी ॥ १७ ॥
nijaḥ patirudārātmā nirādhiśca navaṃ vayaḥ ,
gṛhāṇi puṣpajālāni sā hatā yā na kāminī 17
17. nijaḥ patiḥ udārātmā nirādhiḥ ca navam vayaḥ
gṛhāṇi puṣpajāḷāni sā hatā yā na kāminī
17. yā nijaḥ udārātmā nirādhiḥ ca patiḥ,
navam vayaḥ,
puṣpajāḷāni gṛhāṇi (asti),
sā na kāminī hatā
17. She who is not a loving woman (kāminī) is truly wretched, even when she has her own noble-souled husband, is free from worries, is in the prime of youth, and lives in homes adorned with flower arrangements.
वनपुष्पलतागेहे स्वायत्ते भर्तरि प्रिया ।
रमते या न निर्दुःखा सा हतैव दुरङ्गना ॥ १८ ॥
vanapuṣpalatāgehe svāyatte bhartari priyā ,
ramate yā na nirduḥkhā sā hataiva duraṅganā 18
18. vanapuṣpalatāgehe svāyatte bhartari priyā
ramate yā na nirduḥkhā sā hatā eva duraṅganā
18. yā nirduḥkhā priyā vanapuṣpalatāgehe svāyatte bhartari na ramate,
sā duraṅganā hatā eva (asti)
18. She who, being free from sorrow (nirduḥkhā), does not delight with a self-reliant husband (bhartṛ) in a dwelling amidst forest flowers and creepers, is indeed a wicked woman (duraṅganā).
रम्यं विवाहितं कान्तं पतिमासाद्य निर्जने ।
स्त्री सती या न रमते तां धिगस्तु दुरङ्गनाम् ॥ १९ ॥
ramyaṃ vivāhitaṃ kāntaṃ patimāsādya nirjane ,
strī satī yā na ramate tāṃ dhigastu duraṅganām 19
19. ramyam vivāhitam kāntam patim āsādya nirjane
strī satī yā na ramate tām dhik astu duraṅganām
19. yā strī satī ramyam vivāhitam kāntam patim nirjane āsādya na ramate,
tām duraṅganām dhik astu
19. Woe to that wicked woman (duraṅganā) who, being a woman, does not delight in a solitary place, even after having obtained a charming, wedded, beloved husband (pati).
समुज्झता यथाप्राप्तमपि वेद्यविदा सदा ।
अनिन्द्यं समुदारार्थं किं तज्ज्ञेन कृतं भवेत् ॥ २० ॥
samujjhatā yathāprāptamapi vedyavidā sadā ,
anindyaṃ samudārārthaṃ kiṃ tajjñena kṛtaṃ bhavet 20
20. samujjhatā yathāprāptam api vedyavidā sadā
anindyam samudārārtham kim tajjñena kṛtam bhavet
20. sadā vedyavidā,
yathāprāptam api,
anindyam samudārārtham (ca) samujjhatā tajjñena kim kṛtam bhavet?
20. What could have been accomplished by that knower (taj-jñena) who, despite always being one who knows what is to be known (vedyavidā), abandons even that which is blameless, greatly significant, and duly obtained?
तत्किंचिद्रचयाम्याशु प्रपञ्चं प्रेक्षया वने ।
येनायं भूपतिर्भर्ता रमते मयि मानदः ॥ २१ ॥
tatkiṃcidracayāmyāśu prapañcaṃ prekṣayā vane ,
yenāyaṃ bhūpatirbhartā ramate mayi mānadaḥ 21
21. tat kiñcit racayāmi āśu prapañcam prekṣayā vane
yena ayam bhūpatiḥ bhartā ramate mayi mānadaḥ
21. tat āśu kiñcit prapañcam vane prekṣayā racayāmi
yena ayam mānadaḥ bhūpatiḥ bhartā mayi ramate
21. Therefore, I shall quickly create some magical display (prapañca) in the forest for him to see, so that this honorable king, my husband, may find joy in me.
इति संचिन्त्य चूडाला कुम्भवेषधरा पतिम् ।
प्राह काननगुल्मस्था कोकिलं कोकिला यथा ॥ २२ ॥
iti saṃcintya cūḍālā kumbhaveṣadharā patim ,
prāha kānanagulmasthā kokilaṃ kokilā yathā 22
22. iti sañcintya cūḍālā kumbhaveṣadharā patim
prāha kānanagulmasthā kokilam kokilā yathā
22. iti sañcintya kumbhaveṣadharā kānanagulmasthā
cūḍālā patim kokilā kokilam yathā prāha
22. Having thus deeply reflected, Chūḍālā, who had assumed the guise of Kumbha, spoke to her husband while stationed in a forest thicket, just as a female cuckoo (kokilā) speaks to a (male) cuckoo.
कुम्भ उवाच ।
चैत्रमासस्य शुक्लोऽयं प्रतिपद्दिवसो महान् ।
अद्यास्थानं महारम्भं स्वर्गे भवति वै हरेः ॥ २३ ॥
kumbha uvāca ,
caitramāsasya śuklo'yaṃ pratipaddivaso mahān ,
adyāsthānaṃ mahārambhaṃ svarge bhavati vai hareḥ 23
23. kumbha uvāca caitramāsasya śuklaḥ ayam pratipaddivasaḥ
mahān adya āsthānam mahārambham svarge bhavati vai hareḥ
23. kumbha uvāca ayam caitramāsasya śuklaḥ pratipaddivasaḥ
mahān adya hareḥ svarge mahārambham āsthānam vai bhavati
23. Kumbha said: 'This is the great first day of the bright fortnight of the month of Caitra. Indeed, a grand assembly is taking place today in the heaven (svarga) of Hari (Viṣṇu).'
संनिधानं मया तत्र कर्तव्यं पितुरग्रतः ।
यथास्थिता हि नियतिर्न संत्याज्या कदाचन ॥ २४ ॥
saṃnidhānaṃ mayā tatra kartavyaṃ pituragrataḥ ,
yathāsthitā hi niyatirna saṃtyājyā kadācana 24
24. saṃnidhānam mayā tatra kartavyam pituḥ agrataḥ
yathāsthitā hi niyatiḥ na saṃtyājyā kadācana
24. mayā tatra pituḥ agrataḥ saṃnidhānam kartavyam
hi yathāsthitā niyatiḥ kadācana na saṃtyājyā
24. My presence must be ensured there, before my father. For, indeed, an established natural law (niyati) should never be abandoned.
प्रतिपालयितव्यं मे त्वयेह च वनावनौ ।
क्रीडता नवपुष्पायां समुद्वेगमगच्छता ॥ २५ ॥
pratipālayitavyaṃ me tvayeha ca vanāvanau ,
krīḍatā navapuṣpāyāṃ samudvegamagacchatā 25
25. pratipālayitavyam me tvayā iha ca vanāvanau
krīḍatā navapuṣpāyām samudvegam agacchatā
25. tvayā iha vanāvanau navapuṣpāyām krīḍatā
samudvegam agacchatā ca me pratipālayitavyam
25. My protection is to be carried out by you here, in the newly flowered forest land, while you play without experiencing any agitation.
आगच्छामि दिनान्तेऽद्य निर्विकल्पं नभस्तलात् ।
सर्गादतितरामेव त्वत्सङ्गो मम तुष्टये ॥ २६ ॥
āgacchāmi dinānte'dya nirvikalpaṃ nabhastalāt ,
sargādatitarāmeva tvatsaṅgo mama tuṣṭaye 26
26. āgacchāmi dinānte adya nirvikalpam nabhastalāt
sargāt atitarām eva tvatsaṅgaḥ mama tuṣṭaye
26. adya dinānte nirvikalpam nabhastalāt āgacchāmi
tvatsaṅgaḥ mama sargāt atitarām eva tuṣṭaye
26. Today, at the end of the day, I will certainly come from the sky. Indeed, your company brings me more satisfaction than creation (sarga) itself.
इत्युक्त्वा मञ्जरीं कुम्भो ददौ मित्राय कौसुमीम् ।
प्रीतये स्वामिव प्रीतिं कान्तां नन्दनवृक्षजाम् ॥ २७ ॥
ityuktvā mañjarīṃ kumbho dadau mitrāya kausumīm ,
prītaye svāmiva prītiṃ kāntāṃ nandanavṛkṣajām 27
27. iti uktvā mañjarīm kumbhaḥ dadau mitrāya kausumīm
prītaye svām iva prītim kāntām nandanavṛkṣajām
27. iti uktvā kumbhaḥ svām kāntām nandanavṛkṣajām
prītim iva kausumīm mañjarīm mitrāya prītaye dadau
27. Having spoken thus, Kumbha gave a floral cluster to his friend for his delight. It was like his own beloved affection (prīti), born from a tree of the Nandan garden.
आगन्तव्यं त्वया शीघ्रमेवं वदति भूपतौ ।
षुप्लुवेऽथ वनाद्वयोम शरन्मुखपयोदवत् ॥ २८ ॥
āgantavyaṃ tvayā śīghramevaṃ vadati bhūpatau ,
ṣupluve'tha vanādvayoma śaranmukhapayodavat 28
28. āgantavyam tvayā śīghram evam vadati bhūpatau
ṣupluve atha vanāt vyoma śaranmukhapayodavat
28. bhūpatau evam tvayā śīghram āgantavyam vadati
atha vanāt vyoma śaranmukhapayodavat ṣupluve
28. When the king thus said, 'You must come quickly,' he then flew from the forest into the sky like a cloud at the onset of autumn.
पुष्पाञ्जलिं जहौ व्योम व्रजन्कुसुमदामजम् ।
विसारि वनवातेन हिमं हैम इवाम्बुदः ॥ २९ ॥
puṣpāñjaliṃ jahau vyoma vrajankusumadāmajam ,
visāri vanavātena himaṃ haima ivāmbudaḥ 29
29. puṣpāñjalim jahau vyoma vrajan kusumadāmajam |
visāri vanavātena himam haimam iva ambudaḥ ||
29. vrajan (saḥ) vyoma kusumadāmajam puṣpāñjalim jahau
(saḥ) vanavātena visāri himam haimam ambudaḥ iva (jahau)
29. As he ascended, the sky released a shower of flowers fashioned from garlands. These flowers scattered widely by the forest wind, just as a winter cloud disperses snow.
शिखिध्वजो व्रजन्तं तं ददर्शाऽऽदर्शनं तदा ।
उन्निद्रोऽब्दं यथा बर्ही धीमत्प्रीतिर्हि दुस्त्यजा ॥ ३० ॥
śikhidhvajo vrajantaṃ taṃ dadarśā''darśanaṃ tadā ,
unnidro'bdaṃ yathā barhī dhīmatprītirhi dustyajā 30
30. śikhidhvajaḥ vrajantam tam dadarśa ādarśanam tadā |
unnidraḥ abdam yathā barhī dhīmatprītiḥ hi dustyajā ||
30. tadā śikhidhvajaḥ tam vrajantam ādarśanam dadarśa yathā
unnidraḥ barhī abdam (paśyati) hi dhīmatprītiḥ dustyajā
30. Then, Shikhidhvaja saw him ascending until he disappeared, just as an excited peacock sees a cloud. Indeed, affection for the wise is hard to give up.
शिखिध्वजदृशामन्ते व्योम्नि कुम्भवपुर्जहौ ।
शान्तावर्तेव वारिश्रीर्मुग्धा स्वं रूपमाययौ ॥ ३१ ॥
śikhidhvajadṛśāmante vyomni kumbhavapurjahau ,
śāntāvarteva vāriśrīrmugdhā svaṃ rūpamāyayau 31
31. śikhidhvajadṛśām ante vyomni kumbhavapuḥ jahau |
śāntāvartā iva vāriśrīḥ mugdhā svam rūpam āyayau ||
31. śikhidhvajadṛśām ante vyomni kumbhavapuḥ jahau
śānta-āvartā vāri-śrīḥ mugdhā svam rūpam āyayau iva
31. At the edge of Shikhidhvaja's sight in the sky, the one with the pot-like body vanished. Like the beauty of water, when a whirlpool calms down, it regains its pure, original form.
प्राप मञ्जरिताकारकल्पवृक्षोपमं पुरम् ।
स्फुरत्पताकमात्मीयं स्वर्गरम्यं दिवः पथा ॥ ३२ ॥
prāpa mañjaritākārakalpavṛkṣopamaṃ puram ,
sphuratpatākamātmīyaṃ svargaramyaṃ divaḥ pathā 32
32. prāpa mañjaritākārakalpavṛkṣopamam puram |
sphuratpatākam ātmīyam svargaramyam divaḥ pathā ||
32. (saḥ) divaḥ pathā mañjaritākārakalpavṛkṣopamam
sphuratpatākam ātmīyam svargaramyam puram prāpa
32. Through the path of the sky, he reached his own city, which was delightful as heaven, adorned with fluttering banners, and resembled a wish-fulfilling tree in the form of blossoming clusters.
अन्तःपुरमदृश्यैव विवेश ललनाकुलम् ।
मधुमासमहालक्ष्मीर्लसल्लतमिव द्रुमम् ॥ ३३ ॥
antaḥpuramadṛśyaiva viveśa lalanākulam ,
madhumāsamahālakṣmīrlasallatamiva drumam 33
33. antahpuram adṛśya eva viveśa lalanākulam
madhumāsa mahālakṣmīḥ lasat latam iva drumam
33. madhumāsa mahālakṣmīḥ adṛśya eva lalanākulam
antahpuram viveśa lasat latam iva drumam
33. The great goddess Lakṣmī of the spring month, unseen, entered the inner apartments which were bustling with women, just as a shining creeper adorns a tree.
राजकार्याणि सर्वाणि तत्र संपाद्य सत्वरम् ।
शिखिध्वजस्य पुरतः पपात फलपुष्पवत् ॥ ३४ ॥
rājakāryāṇi sarvāṇi tatra saṃpādya satvaram ,
śikhidhvajasya purataḥ papāta phalapuṣpavat 34
34. rājakāryāṇi sarvāṇi tatra saṃpādya satvaram
śikhidhvajasya purataḥ papāta phalapuṣpavat
34. tatra sarvāṇi rājakāryāṇi satvaram saṃpādya
phalapuṣpavat śikhidhvajasya purataḥ papāta
34. Having quickly completed all the royal duties there, she bowed before Śikhidhvaja, just like an offering of fruits and flowers.
तत्र कालद्युति मुखं चकाराखिन्नमानसा ।
इन्दुं सनीहारमिव श्यामा खिन्नमिवाम्बुजम् ॥ ३५ ॥
tatra kāladyuti mukhaṃ cakārākhinnamānasā ,
induṃ sanīhāramiva śyāmā khinnamivāmbujam 35
35. tatra kāladyuti mukham cakāra akhinnamanasā
indum sanīhāram iva śyāmā khinnam iva ambujam
35. tatra akhinnamanasā mukham kāladyuti cakāra
indum sanīhāram iva śyāmā khinnam iva ambujam
35. There, even though her mind was untroubled, she made her face appear somber, like the moon obscured by mist, and like a lotus withered by the darkness of night.
तं दृष्ट्वा तादृशाकारं समुत्तस्थौ शिखिध्वजः ।
बभूव खिन्नचेताश्च समुवाचेदमादृतः ॥ ३६ ॥
taṃ dṛṣṭvā tādṛśākāraṃ samuttasthau śikhidhvajaḥ ,
babhūva khinnacetāśca samuvācedamādṛtaḥ 36
36. tam dṛṣṭvā tādṛśa ākāram samuttasthau śikhidhvajaḥ
babhūva khinnacetāḥ ca samuvāca idam ādṛtaḥ
36. śikhidhvajaḥ tam tādṛśa ākāram dṛṣṭvā samuttasthau
ca khinnacetāḥ babhūva idam ādṛtaḥ samuvāca
36. Having seen her with such an altered appearance, Śikhidhvaja arose. And, becoming troubled in heart, he spoke these words respectfully.
देवपुत्र नमस्तेऽस्तु विमना इव लक्ष्यसे ।
कुम्भस्त्वं त्यज संरम्भमिदमासनमास्यताम् ॥ ३७ ॥
devaputra namaste'stu vimanā iva lakṣyase ,
kumbhastvaṃ tyaja saṃrambhamidamāsanamāsyatām 37
37. deva-putra namaḥ te astu vimanāḥ iva lakṣyase
kumbhaḥ tvam tyaja saṃrambham idam āsanam āsyatām
37. deva-putra te namaḥ astu.
vimanāḥ iva lakṣyase.
kumbhaḥ tvam saṃrambham tyaja.
idam āsanam āsyatām.
37. O son of a god, greetings to you! You appear disheartened. O Kumbha, abandon your agitation; let this seat be taken.
सन्तो विदितवेद्या ये ते हि हर्षविषादजाम् ।
नाश्रयन्ति स्थितिं स्वस्थाः पद्मा इव जलार्द्रताम् ॥ ३८ ॥
santo viditavedyā ye te hi harṣaviṣādajām ,
nāśrayanti sthitiṃ svasthāḥ padmā iva jalārdratām 38
38. santaḥ viditavedyāḥ ye te hi harṣaviṣādajām na
āśrayanti sthitim svasthāḥ padmāḥ iva jalārdratām
38. ye santaḥ viditavedyāḥ te hi svasthāḥ harṣaviṣādajām
sthitim na āśrayanti padmāḥ iva jalārdratām
38. Indeed, those noble persons (santaḥ) who know what is to be known, being self-possessed, do not resort to mental states born of joy and sorrow, just as lotuses do not depend on moisture.
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
तेन क्ष्मापतिनेत्युक्ते कुम्भ आहासने विशन् ।
गिरा विषण्णया शीर्णवंशस्वनसमानया ॥ ३९ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
tena kṣmāpatinetyukte kumbha āhāsane viśan ,
girā viṣaṇṇayā śīrṇavaṃśasvanasamānayā 39
39. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca tena kṣmāpatinā iti ukte kumbhaḥ
āha āsane viśan girā viṣaṇṇayā śīrṇavaṃśasvanasamānayā
39. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca tena kṣmāpatinā iti ukte,
kumbhaḥ āsane viśan,
śīrṇavaṃśasvanasamānayā viṣaṇṇayā girā āha
39. Śrī Vasiṣṭha said: When he was thus addressed by that king, Kumbha, as he sat on the seat, spoke with a sorrowful voice, which was like the sound of a broken bamboo flute.
यावद्देहमवस्थासु समचित्ततयैव ये ।
कर्मेन्द्रियैर्न तिष्ठन्ति न ते तत्त्वविदः शठाः ॥ ४० ॥
yāvaddehamavasthāsu samacittatayaiva ye ,
karmendriyairna tiṣṭhanti na te tattvavidaḥ śaṭhāḥ 40
40. yāvat deham avasthāsu samacittatayā eva ye
karmendriyaiḥ na tiṣṭhanti na te tattvavidaḥ śaṭhāḥ
40. ye yāvat deham avasthāsu samacittatayā eva karmendriyaiḥ na tiṣṭhanti,
te na tattvavidaḥ śaṭhāḥ
40. Those who, throughout all bodily states, as long as the body (deha) exists, do not maintain equanimity of mind, even when engaging their organs of action (karmendriya), they are certainly not knowers of truth (tattva-vidaḥ), but are rather deceivers.
ये ह्यतत्त्वविदो मूढा राजन्बालतयैव ते ।
अवस्थाभ्यः पलायन्ते गृहीताभ्यः स्वभावतः ॥ ४१ ॥
ye hyatattvavido mūḍhā rājanbālatayaiva te ,
avasthābhyaḥ palāyante gṛhītābhyaḥ svabhāvataḥ 41
41. ye hi atattvavidaḥ mūḍhāḥ rājan bālatayā eva te
avasthābhyaḥ palāyante gṛhītābhyaḥ svabhāvataḥ
41. rājan ye hi atattvavidaḥ mūḍhāḥ te bālatayā eva
svabhāvataḥ gṛhītābhyaḥ avasthābhyaḥ palāyante
41. Indeed, O king, those foolish and deluded individuals who do not comprehend ultimate reality (tattva) attempt to flee from states of being that are naturally inherent to them, just like children.
यावत्तिलं यथा तैलं यावद्देहं तथा दशा ।
यो न देहदशामेति स च्छिनत्त्यसिनाम्बरम् ॥ ४२ ॥
yāvattilaṃ yathā tailaṃ yāvaddehaṃ tathā daśā ,
yo na dehadaśāmeti sa cchinattyasināmbaram 42
42. yāvat tilam yathā tailam yāvat deham tathā daśā
yaḥ na dehadaśām eti saḥ chinatti asinā ambaram
42. yathā yāvat tilam tailam yāvat deham daśā yaḥ
na dehadaśām eti saḥ asinā ambaram chinatti
42. As long as there is a sesame seed, there is oil; similarly, as long as there is a body, there are its inherent conditions or states (daśā). He who fails to grasp the conditions linked to the body is like someone trying to cut the sky with a sword.
एष देहदशादुःखपरित्यागो ह्यनुत्तमः ।
यत्साम्यं चेतसो योगान्न तु कर्मेन्द्रियस्थितेः ॥ ४३ ॥
eṣa dehadaśāduḥkhaparityāgo hyanuttamaḥ ,
yatsāmyaṃ cetaso yogānna tu karmendriyasthiteḥ 43
43. eṣaḥ dehadaśāduḥkhaparityāgaḥ hi anuttamaḥ yat
sāmyam cetasaḥ yogāt na tu karmendriyasthiteḥ
43. eṣaḥ dehadaśāduḥkhaparityāgaḥ hi anuttamaḥ yat
sāmyam cetasaḥ yogāt tu karmendriyasthiteḥ na
43. This relinquishing of the suffering associated with bodily conditions is indeed unequaled and supreme. This mental equilibrium (sāmyaṃ cetasaḥ) arises from the practice of "yoga", not merely from the state or activities of the organs of action (karmendriya).
यावद्देहं यथाचारं दशास्वङ्ग विजानता ।
कर्मेन्द्रियैर्हि स्थातव्यं न तु बुद्धीन्द्रियैः क्वचित् ॥ ४४ ॥
yāvaddehaṃ yathācāraṃ daśāsvaṅga vijānatā ,
karmendriyairhi sthātavyaṃ na tu buddhīndriyaiḥ kvacit 44
44. yāvat deham yathācāram daśāsu aṅga vijānatā
karmendriyaiḥ hi sthātavyam na tu buddhīndriyaiḥ kvacit
44. aṅga vijānatā yāvat deham yathācāram daśāsu hi
karmendriyaiḥ sthātavyam tu kvacit buddhīndriyaiḥ na
44. O dear one (aṅga), as long as one has a body and remains in these various states, a discerning person (vijānatā) should indeed carry out actions using their organs of action (karmendriya) according to custom (yathācāra). However, one should never act primarily through their organs of intellect (buddhīndriya).
परमेष्ठिप्रभृतयः सर्व एवोदिताशयाः ।
देहावस्थासु तिष्ठन्ति नियतेरेष निश्चयः ॥ ४५ ॥
parameṣṭhiprabhṛtayaḥ sarva evoditāśayāḥ ,
dehāvasthāsu tiṣṭhanti niyatereṣa niścayaḥ 45
45. parameṣṭhiprabhṛtayaḥ sarve eva uditāśayāḥ
dehāvasthāsu tiṣṭhanti niyateḥ eṣa niścayaḥ
45. parameṣṭhiprabhṛtayaḥ sarve eva uditāśayāḥ
dehāvasthāsu tiṣṭhanti eṣa niyateḥ niścayaḥ
45. Even great beings like Brahmā and others, all of whom have manifested intentions, exist within the various states of their bodies. This is the definite conclusion regarding natural law (dharma).
अज्ञतत्त्वज्ञभूतानि दृश्यजातमिदं हि यत् ।
तत्सर्वमेव नियतिं धावत्यम्बु यथाम्बुधिम् ॥ ४६ ॥
ajñatattvajñabhūtāni dṛśyajātamidaṃ hi yat ,
tatsarvameva niyatiṃ dhāvatyambu yathāmbudhim 46
46. ajñatatvajñabhūtāni dṛśyajātam idam hi yat tat
sarvam eva niyatim dhāvati ambu yathā ambudhim
46. yat idam ajñatatvajñabhūtāni dṛśyajātam hi tat
sarvam eva niyatim dhāvati yathā ambu ambudhim
46. Indeed, this entire visible creation, which consists of both ignorant beings and those who comprehend the truth, all of it flows towards natural law (dharma), just as water flows towards the ocean.
तज्ज्ञा बुद्ध्यादिसाम्येन पाण्यादिचलनेन च ।
नियतिं यापयन्तीमां यावद्देहमखण्डिताम् ॥ ४७ ॥
tajjñā buddhyādisāmyena pāṇyādicalanena ca ,
niyatiṃ yāpayantīmāṃ yāvaddehamakhaṇḍitām 47
47. tajjñāḥ buddhyādisāmyena pāṇyādicalanena ca
niyatim yāpayanti imām yāvaddeham akhaṇḍitām
47. tajjñāḥ buddhyādisāmyena ca pāṇyādicalanena
imām akhaṇḍitām niyatim yāvaddeham yāpayanti
47. The knowers of that truth (tattva) experience this uninterrupted natural law (dharma) for as long as the body (deha) exists, through the balanced application of their intellect (buddhi) and other faculties, as well as through movements of their hands and other limbs.
अज्ञास्तु सर्वक्षोभेण सुखदुःखदशाहताः ।
नियतिं यापयन्त्यङ्ग देहलक्षैर्विखण्डिताम् ॥ ४८ ॥
ajñāstu sarvakṣobheṇa sukhaduḥkhadaśāhatāḥ ,
niyatiṃ yāpayantyaṅga dehalakṣairvikhaṇḍitām 48
48. ajñāḥ tu sarvakṣobheṇa sukhaduḥkhadaśāhatāḥ
niyatim yāpayanti aṅga dehalakṣaiḥ vikhaṇḍitām
48. aṅga tu ajñāḥ sarvakṣobheṇa sukhaduḥkhadaśāhatāḥ
dehalakṣaiḥ vikhaṇḍitām niyatim yāpayanti
48. But, O dear one, the ignorant (ajñāḥ), afflicted by all manner of disturbances and struck by conditions of pleasure and pain, experience this fragmented natural law (dharma) through hundreds of thousands of bodies (deha).
इत्थं सुखेषु ननु दुःखदशासु चेत्थं स्थातव्यमित्यधिगतं यदिहाङ्ग जीवैः ।
अज्ञज्ञभूतनिवहस्फुरितस्तदेवं दुर्लंघ्य एष नियतो नियतेर्विलासः ॥ ४९ ॥
itthaṃ sukheṣu nanu duḥkhadaśāsu cetthaṃ sthātavyamityadhigataṃ yadihāṅga jīvaiḥ ,
ajñajñabhūtanivahasphuritastadevaṃ durlaṃghya eṣa niyato niyatervilāsaḥ 49
49. itthaṃ sukheṣu nanu duḥkhadaśāsu ca itthaṃ
sthātavyam iti adhigatam yat iha aṅga
jīvaiḥ ajñajñabhūtanivahaspuritaḥ tat evam
durlaṅghyaḥ eṣaḥ niyataḥ niyateḥ vilāsaḥ
49. aṅga iha jīvaiḥ sukheṣu itthaṃ ca duḥkhadaśāsu
itthaṃ sthātavyam iti yat adhigatam
nanu tat evam ajñajñabhūtanivahaspuritaḥ
eṣaḥ niyateḥ niyataḥ vilāsaḥ durlaṅghyaḥ
49. Oh dear one, even though living beings here have certainly understood that one should remain steadfast in times of happiness and similarly in times of sorrow, this manifestation of destiny (niyati), which shines forth as a multitude of both ignorant and knowing beings, is nevertheless thus fixed and difficult to overcome.