Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

योगवासिष्ठः       yogavāsiṣṭhaḥ - book-5, chapter-66

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
अतिशोकपराभूतौ तस्थतुर्दृढतापसौ ।
तापसंशुष्कसर्वाङ्गौ तावरण्यद्रुमाविव ॥ १ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
atiśokaparābhūtau tasthaturdṛḍhatāpasau ,
tāpasaṃśuṣkasarvāṅgau tāvaraṇyadrumāviva 1
1. śrīvasisṭhaḥ uvāca atiśokaparābhūtau tasthatuḥ
dṛḍhatāpasau tāpasaṃśuṣkasarvāṅgau tau araṇyadrumau iva
1. śrīvasisṭhaḥ uvāca tau dṛḍhatāpasau atiśokaparābhūtau
tāpasaṃśuṣkasarvāṅgau araṇyadrumau iva tasthatuḥ
1. Śrī Vasiṣṭha said: Those two steadfast ascetics, utterly overcome by grief, stood (there). Their entire bodies were emaciated by their austere practices, resembling two trees in the forest.
विरक्तौ विपिने कालं क्षेपयामासतुर्द्विजौ ।
वियूथाविव सारङ्गावनास्थामागतौ पराम् ॥ २ ॥
viraktau vipine kālaṃ kṣepayāmāsaturdvijau ,
viyūthāviva sāraṅgāvanāsthāmāgatau parām 2
2. viraktau vipine kālaṃ kṣepayāmāsatuḥ dvijau
viyūthau iva sāraṅgau anāsthām āgatau parām
2. tau dvijau viraktau vipine kālaṃ kṣepayāmāsatuḥ
viyūthau sāraṅgau iva parām anāsthām āgatau
2. Those two Brahmins (dvija), having become dispassionate, spent their time in the forest. Like two deer separated from their herd, they had attained supreme indifference (anāsthā).
जग्मुर्दिनानि मासाश्च वर्षाण्यथ तयोस्तदा ।
क्रमाद्वावपि संयातौ जरां श्वभ्रद्रुमाविव ॥ ३ ॥
jagmurdināni māsāśca varṣāṇyatha tayostadā ,
kramādvāvapi saṃyātau jarāṃ śvabhradrumāviva 3
3. jagmuḥ dināni māsāḥ ca varṣāṇi atha tayoḥ tadā
kramāt dvau api saṃyātau jarāṃ śvabhradrumau iva
3. dināni māsāḥ ca varṣāṇi atha tadā tayoḥ jagmuḥ
kramāt dvau api śvabhradrumau iva jarāṃ saṃyātau
3. Days, months, and then years passed for those two. Gradually, both of them reached old age, like two trees at the edge of a chasm.
अप्राप्तविमलज्ञानौ चिराज्जर्जरतापसौ ।
तावेकदा संघटिताविदमन्योन्यमूचतुः ॥ ४ ॥
aprāptavimalajñānau cirājjarjaratāpasau ,
tāvekadā saṃghaṭitāvidamanyonyamūcatuḥ 4
4. aprāptavimalajñānau cirāt jarjaratāpasau
tau ekadā saṃghaṭitau idam anyonyam ūcatuḥ
4. cirāt aprāptavimalajñānau jarjaratāpasau
tau ekadā saṃghaṭitau anyonyam idam ūcatuḥ
4. The two ascetics, who for a long time had not attained pure knowledge and were worn out, once met and spoke to each other thus.
विलास उवाच ।
जीविताग्र्यद्रुमफल हृदावासामृताम्बुधे ।
जगत्यस्मिन्महाबन्धो भास स्वागतमस्तु ते ॥ ५ ॥
vilāsa uvāca ,
jīvitāgryadrumaphala hṛdāvāsāmṛtāmbudhe ,
jagatyasminmahābandho bhāsa svāgatamastu te 5
5. vilāsaḥ uvāca jīvita agrya druma phala hṛdāvāsa amṛta
ambudhe jagati asmin mahābandho bhāsa svāgatam astu te
5. vilāsaḥ uvāca jīvita agrya druma phala hṛdāvāsa amṛta
ambudhe asmin jagati mahābandho bhāsa te svāgatam astu
5. Vilāsa said: "O fruit of the chief tree of life, O ocean of nectar residing in my heart, O great kinsman in this world, Bhāsa, welcome to you!"
एतावत्यो दिनावल्लयो मद्वियोगवता त्वया ।
वद क्व क्षपिताः साधो कच्चित्ते सफलं तपः ॥ ६ ॥
etāvatyo dināvallayo madviyogavatā tvayā ,
vada kva kṣapitāḥ sādho kaccitte saphalaṃ tapaḥ 6
6. etāvatyaḥ dināvallayaḥ mat viyogavatā tvayā vada
kva kṣapitāḥ sādho kaccit te saphalam tapas
6. sādho mat viyogavatā tvayā etāvatyaḥ dināvallayaḥ
kva kṣapitāḥ vada kaccit te tapas saphalam
6. O good one, tell me, where did you spend so many days separated from me? And surely your spiritual austerity (tapas) was fruitful, wasn't it?
कच्चित्ते विज्वरा बुद्धिः कञ्चिज्जातस्त्वमात्मवान् ।
कच्चित्फलितविद्यस्त्वं कच्चित्कुशलवानसि ॥ ७ ॥
kaccitte vijvarā buddhiḥ kañcijjātastvamātmavān ,
kaccitphalitavidyastvaṃ kaccitkuśalavānasi 7
7. kaccit te vijvarā buddhiḥ kaccit jātaḥ tvam ātmavān
kaccit phalitavidyaḥ tvam kaccit kuśalavān asi
7. kaccit te buddhiḥ vijvarā kaccit tvam ātmavān jātaḥ
kaccit tvam phalitavidyaḥ kaccit kuśalavān asi
7. Surely your intellect is free from distress? Surely you have become self-possessed (ātman-possessing)? Surely your knowledge has become fruitful? And surely you are well?
श्रीवसिष्ठ उवाच ।
इत्युक्तवन्तं संसारसमुद्विग्नमलं तथा ।
प्राहाप्राप्तमहाज्ञानं सुहृत्सुहृदमादरात् ॥ ८ ॥
śrīvasiṣṭha uvāca ,
ityuktavantaṃ saṃsārasamudvignamalaṃ tathā ,
prāhāprāptamahājñānaṃ suhṛtsuhṛdamādarāt 8
8. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca iti uktavantam saṃsārasamudvignam
alam tathā prāha aprāptamahājñānam suhṛt suhṛdam ādarāt
8. śrīvasiṣṭhaḥ uvāca suhṛt suhṛdam iti uktavantam
saṃsārasamudvignam alam tathā aprāptamahājñānam ādarāt prāha
8. Śrī Vasiṣṭha said: Then, with great respect, a friend spoke to his friend, who had just spoken, being deeply troubled by the cycle of transmigration (saṃsāra) and not yet having attained great wisdom (jñāna).
भास उवाच ।
साधो स्वागतताद्यैव दिष्ट्या दृष्टोऽसि मानद ।
कुशलं तु कुतोऽस्माकं संसारे तिष्ठतामिह ॥ ९ ॥
bhāsa uvāca ,
sādho svāgatatādyaiva diṣṭyā dṛṣṭo'si mānada ,
kuśalaṃ tu kuto'smākaṃ saṃsāre tiṣṭhatāmiha 9
9. bhāsaḥ uvāca sādho svāgatatā adya eva diṣṭyā dṛṣṭaḥ asi
mānada kuśalam tu kutaḥ asmākam saṃsāre tiṣṭatām iha
9. bhāsaḥ uvāca sādho mānada diṣṭyā adya eva dṛṣṭaḥ asi.
svāgatatā (asti).
tu iha saṃsāre tiṣṭatām asmākam kuśalam kutaḥ (asti)
9. Bhāsa said: O righteous one (sādhu), O giver of honor, fortunately you are seen today! Welcome! But how can there be well-being for us who dwell here in the cycle of transmigration (saṃsāra)?
यावन्नाधिगतं ज्ञेयं यावत्क्षीणा न चित्तभूः ।
यावत्तीर्णो न संसारस्तावन्मे कुशलं कुतः ॥ १० ॥
yāvannādhigataṃ jñeyaṃ yāvatkṣīṇā na cittabhūḥ ,
yāvattīrṇo na saṃsārastāvanme kuśalaṃ kutaḥ 10
10. yāvat na adhigatam jñeyam yāvat kṣīṇā na cittabhūḥ
yāvat tīrṇaḥ na saṃsāraḥ tāvat me kuśalam kutaḥ
10. yāvat jñeyam na adhigatam yāvat cittabhūḥ na kṣīṇā
yāvat saṃsāraḥ na tīrṇaḥ tāvat me kuśalam kutaḥ
10. As long as the knowable (jñeya) has not been attained, as long as the ground of the mind (cittabhū) is not exhausted, and as long as the cycle of rebirth (saṃsāra) has not been transcended - how can there be well-being for me?
आशा यावदशेषेण न लूनाश्चित्तसंभवाः ।
वीरुधो दात्रकेणेव तावन्नः कुशलं कुतः ॥ ११ ॥
āśā yāvadaśeṣeṇa na lūnāścittasaṃbhavāḥ ,
vīrudho dātrakeṇeva tāvannaḥ kuśalaṃ kutaḥ 11
11. āśāḥ yāvat aśeṣeṇa na lūnāḥ cittasaṃbhavāḥ
vīrudhaḥ dātrakeṇa iva tāvat naḥ kuśalam kutaḥ
11. yāvat cittasaṃbhavāḥ āśāḥ aśeṣeṇa na lūnāḥ
vīrudhaḥ dātrakeṇa iva tāvat naḥ kuśalam kutaḥ
11. As long as the desires (āśāḥ) that arise from the mind are not entirely severed, just as weeds are cut by a sickle, how can there be well-being for us?
यावन्नाधिगतं ज्ञानं यावन्न समतोदिता ।
यावन्नाभ्युदितो बोधस्तावन्नः कुशलं कुतः ॥ १२ ॥
yāvannādhigataṃ jñānaṃ yāvanna samatoditā ,
yāvannābhyudito bodhastāvannaḥ kuśalaṃ kutaḥ 12
12. yāvat na adhigataṃ jñānaṃ yāvat na samatā uditā
yāvat na abhyuditaḥ bodhaḥ tāvat naḥ kuśalaṃ kutaḥ
12. yāvat jñānaṃ na adhigataṃ,
yāvat samatā na uditā,
yāvat bodhaḥ na abhyuditaḥ,
tāvat naḥ kuśalaṃ kutaḥ
12. As long as true knowledge (jñāna) has not been attained, as long as equanimity has not arisen, and as long as perfect understanding (bodha) has not fully dawned, how can there be any well-being for us?
आत्मलाभं विना साधो विना ज्ञानमहौषधम् ।
उदेति पुनरेवेयं दुःसंसृतिविषूचिका ॥ १३ ॥
ātmalābhaṃ vinā sādho vinā jñānamahauṣadham ,
udeti punareveyaṃ duḥsaṃsṛtiviṣūcikā 13
13. ātmalābhaṃ vinā sādho vinā jñānamahauṣadham
udeti punaḥ eva iyaṃ duḥsaṃsṛtiviṣūcikā
13. sādho,
ātmalābhaṃ vinā,
jñānamahauṣadham vinā,
iyaṃ punaḥ eva duḥsaṃsṛtiviṣūcikā udeti.
13. O virtuous one, without the realization of the Self (ātman) and without the great medicine of knowledge (jñāna), this painful cholera-like affliction of transmigration (saṃsāra) arises again and again.
शैशवाङ्कुरितोज्जृम्भान्नवयौवनपल्लवः ।
जराकुसुमितोऽभ्येति पुनः संसारदुर्द्रुमः ॥ १४ ॥
śaiśavāṅkuritojjṛmbhānnavayauvanapallavaḥ ,
jarākusumito'bhyeti punaḥ saṃsāradurdrumaḥ 14
14. śaiśavāṅkuritojjṛmbhāt navayauvanapallavaḥ
jarākusumitaḥ abhyeti punaḥ saṃsāradurdrumaḥ
14. śaiśavāṅkuritojjṛmbhāt navayauvanapallavaḥ (udeti).
punaḥ jarākusumitaḥ saṃsāradurdrumaḥ abhyeti.
14. From the burgeoning sprout of childhood arises the fresh shoot of youth; then, adorned with the blossoms of old age, this troublesome tree of transmigration (saṃsāra) appears again.
कायजीर्णतरोरस्माद्बान्धवाक्रन्दषट्पदा ।
जराकुसुमितोदेति पुनर्मरणमञ्जरी ॥ १५ ॥
kāyajīrṇatarorasmādbāndhavākrandaṣaṭpadā ,
jarākusumitodeti punarmaraṇamañjarī 15
15. kāyajīrṇataroḥ asmāt bāndhavākrand_aṣaṭpadā
jarākusumitā udeti punaḥ maraṇamañjarī
15. asmāt kāyajīrṇataroḥ bāndhavākrand_aṣaṭpadā jarākusumitā maraṇamañjarī punaḥ udeti.
15. From this body, worn out like an old tree, attended by the clamoring bees of weeping relatives, the cluster of death, blossoming with old age, arises again.
भुक्तकर्मर्तुविरसा पुराणदिवसोम्भिता ।
नीयते नीरसप्राया पुनः संवत्सरावली ॥ १६ ॥
bhuktakarmartuvirasā purāṇadivasombhitā ,
nīyate nīrasaprāyā punaḥ saṃvatsarāvalī 16
16. bhuktakarmaṛtuvirasā purāṇadivasa ombhitā
nīyate nīrasaprāyā punaḥ saṃvatsarāvalī
16. saṃvatsarāvalī bhuktakarmaṛtuvirasā
purāṇadivasa ombhitā nīrasaprāyā punaḥ nīyate
16. The succession of years, rendered tasteless by the experiences (karma) of its seasons and filled with old days, is again spent, mostly devoid of any essence.
महादरीषु देहाद्रेस्तृष्णाकण्टकितास्वपि ।
फलव्यालासु च पुनः क्रियासु परिलुठ्यते ॥ १७ ॥
mahādarīṣu dehādrestṛṣṇākaṇṭakitāsvapi ,
phalavyālāsu ca punaḥ kriyāsu pariluṭhyate 17
17. mahādarīṣu dehādreḥ tṛṣṇākaṇṭakitāsu api
phalavyālāsu ca punaḥ kriyāsu pariluṭhyate
17. punaḥ kriyāsu dehādreḥ mahādarīṣu
tṛṣṇākaṇṭakitāsu api phalavyālāsu ca pariluṭhyate
17. And again, one is tossed about in actions (kriyā), which are like great caverns of the body-mountain, even in those made thorny by cravings (tṛṣṇā) and possessing consequences as serpents.
दुःखैः सुखलवाकारैर्दीर्घादीर्घैः शुभाशुभैः ।
अपर्याप्तागमापायाः प्रयान्त्यायान्ति रात्रयः ॥ १८ ॥
duḥkhaiḥ sukhalavākārairdīrghādīrghaiḥ śubhāśubhaiḥ ,
aparyāptāgamāpāyāḥ prayāntyāyānti rātrayaḥ 18
18. duḥkhaiḥ sukhalavākāraiḥ dīrghādīrghaiḥ śubhāśubhaiḥ
aparyāptāgamāpāyāḥ prayānti āyānti rātrayaḥ
18. aparyāptāgamāpāyāḥ rātrayaḥ duḥkhaiḥ sukhalavākāraiḥ
dīrghādīrghaiḥ śubhāśubhaiḥ prayānti āyānti
18. Nights, whose arrivals and departures are endless, come and go, characterized by sorrows that appear as mere fragments of happiness, by their fluctuating lengths, and by both good and bad aspects.
अयथार्थक्रियारम्भैः कदाशावेशपल्लवैः ।
क्षीयते कर्मभिस्तुच्छैरायुराहतकर्मभिः ॥ १९ ॥
ayathārthakriyārambhaiḥ kadāśāveśapallavaiḥ ,
kṣīyate karmabhistucchairāyurāhatakarmabhiḥ 19
19. ayathārthakriyārambhaiḥ kadāśāveśapallavaiḥ
kṣīyate karmabhiḥ tucchaiḥ āyuḥ āhatakarmabhiḥ
19. āyuḥ ayathārthakriyārambhaiḥ kadāśāveśapallavaiḥ
tucchaiḥ āhatakarmabhiḥ karmabhiḥ kṣīyate
19. Life (āyuḥ) is wasted away by worthless actions (karma), by deeds commenced without proper purpose, by actions (karma) that are mere sprouts of ill-fated hopes, and by actions (karma) that are repeatedly performed.
उन्मूलिताश्रयालानो मनोमत्तमतङ्गजः ।
तृष्णाकरेणुकोन्निद्रो दूरं विपरिधावति ॥ २० ॥
unmūlitāśrayālāno manomattamataṅgajaḥ ,
tṛṣṇākareṇukonnidro dūraṃ viparidhāvati 20
20. unmūlitāśrayālānaḥ manomattamatangajaḥ
tṛṣṇākareṇukonnidraḥ dūram viparidhāvati
20. manomattamatangajaḥ unmūlitāśrayālānaḥ
tṛṣṇākareṇukonnidraḥ dūram viparidhāvati
20. The wild elephant of the mind, having uprooted its supporting tethering post and aroused by the female elephant of craving, roams far and wide.
जिह्वाचपलतालग्नः कायद्रुममहालये ।
पतच्चिन्तामणौ वृद्धो गर्द्धगृध्रो विवर्धते ॥ २१ ॥
jihvācapalatālagnaḥ kāyadrumamahālaye ,
pataccintāmaṇau vṛddho garddhagṛdhro vivardhate 21
21. jihvācapalatālagnaḥ kāyadrumamahālaye
patat-cintāmaṇau vṛddhaḥ garddhagṛdhraḥ vivardhate
21. jihvācapalatālagnaḥ vṛddhaḥ garddhagṛdhraḥ
kāyadrumamahālaye patat-cintāmaṇau vivardhate
21. In the great dwelling-place of the body-tree, the greedy vulture, clinging to the fickle tongue, grows strong upon the falling wish-fulfilling jewel.
नीरसा निःसुखा लघ्वी पतत्पेलवगात्रिका ।
जीर्णपर्णसवर्णेयं क्षीयते दिवसावली ॥ २२ ॥
nīrasā niḥsukhā laghvī patatpelavagātrikā ,
jīrṇaparṇasavarṇeyaṃ kṣīyate divasāvalī 22
22. nīrasā niḥsukhā laghvī patatpelavagātrikā
jīrṇaparṇasavarṇā iyam kṣīyate divasāvalī
22. iyam divasāvalī nīrasā niḥsukhā laghvī
patatpelavagātrikā jīrṇaparṇasavarṇā kṣīyate
22. This succession of days, devoid of essence and happiness, trivial and fragile, with its delicate parts decaying, wastes away, resembling a withered leaf.
अवमानरजोध्वस्तमस्तंगतवपुःश्रियम् ।
मुखं धूसरतामेति हिमैः पद्ममिवाहतम् ॥ २३ ॥
avamānarajodhvastamastaṃgatavapuḥśriyam ,
mukhaṃ dhūsaratāmeti himaiḥ padmamivāhatam 23
23. avamānarajodhvastam astangatavapuḥśriyam
mukham dhūsaratām eti himaiḥ padmam iva āhatam
23. mukham avamānarajodhvastam astangatavapuḥśriyam
dhūsaratām eti himaiḥ āhatam padmam iva
23. The face, ruined by the dust of humiliation and with its physical beauty vanished, becomes ashen, like a lotus blighted by frost.
शुष्यतः कायसरसः प्रगलद्यौवनाम्भसः ।
राजहंसः क्षणादायुरनिवर्ति पलायते ॥ २४ ॥
śuṣyataḥ kāyasarasaḥ pragaladyauvanāmbhasaḥ ,
rājahaṃsaḥ kṣaṇādāyuranivarti palāyate 24
24. śuṣyataḥ kāyasarasaḥ pragalat yauvanāmbhasaḥ
rājahaṃsaḥ kṣaṇāt āyuḥ anivarti palāyate
24. kāyasarasaḥ śuṣyataḥ yauvanāmbhasaḥ pragalat
āyuḥ rājahaṃsaḥ anivarti kṣaṇāt palāyate
24. As the body's vital essence dries up and the waters of youth waste away, life (āyus), like a royal swan (rājahaṃsa), flees irreversibly in an instant.
कालानिलबलोद्धूताज्जर्जराज्जीवितद्रुमात् ।
भोगपुष्पाणि दिवसपर्णानि निपतन्त्यधः ॥ २५ ॥
kālānilabaloddhūtājjarjarājjīvitadrumāt ,
bhogapuṣpāṇi divasaparṇāni nipatantyadhaḥ 25
25. kālānilabaloddhūtāt jarjarāt jīvitadrumāt
bhogapuṣpāṇi divasaparṇāni nipatanti adhaḥ
25. kālānilabaloddhūtāt jarjarāt jīvitadrumāt
bhogapuṣpāṇi divasaparṇāni adhaḥ nipatanti
25. From the decrepit tree of life, which is shaken by the powerful wind of time, the flowers of enjoyment (bhoga) and the leaves, which are the days, fall down.
भोगभोगिश्रितेष्वन्तर्दुःखदर्दुरधारिषु ।
मनोमोहान्धकूपेषु पूरेषु विनिमज्जति ॥ २६ ॥
bhogabhogiśriteṣvantarduḥkhadarduradhāriṣu ,
manomohāndhakūpeṣu pūreṣu vinimajjati 26
26. bhogabhogiśriteṣu antarduhkhadarduradhāriṣu
manomohāndhakūpeṣu pūreṣu vinimajjati
26. manaḥ bhogabhogiśriteṣu antarduhkhadarduradhāriṣu
manomohāndhakūpeṣu pūreṣu vinimajjati
26. The mind (manas) sinks into these floods, these blind wells of mental delusion (moha), which are frequented by both pleasures (bhoga) and dangers (like snakes), and which harbor the 'frogs' of inner sorrow (duḥkha).
नानानुरञ्जनास्पृष्टा तृष्णा तरलपेलवा ।
चैत्यमग्रपताकेव दूरं समधिरोहति ॥ २७ ॥
nānānurañjanāspṛṣṭā tṛṣṇā taralapelavā ,
caityamagrapatākeva dūraṃ samadhirohati 27
27. nānānurañjanāspṛṣṭā tṛṣṇā taralapelavā
caityam agrapatākā iva dūram samadhirohati
27. nānānurañjanāspṛṣṭā taralapelavā tṛṣṇā
caityam agrapatākā iva dūram samadhirohati
27. Craving (tṛṣṇā), affected by various attachments, and being fickle and delicate, rises high and far, just like a topmost banner on a sacred monument or shrine (caitya).
अस्य संसारतन्त्रस्य बृहत्कालविलास्पदः ।
जीविताशामयं तन्तुमन्तकाखुर्निकृन्तति ॥ २८ ॥
asya saṃsāratantrasya bṛhatkālavilāspadaḥ ,
jīvitāśāmayaṃ tantumantakākhurnikṛntati 28
28. asya saṃsāratantrasya bṛhatkālavilāsapadaḥ
jīvitāśāmayam tantum antakākhuḥ nikṛntati
28. antakākhuḥ asya saṃsāratantrasya
bṛhatkālavilāsapadaḥ jīvitāśāmayam tantum nikṛntati
28. This system of transmigration (saṃsāra), which is the expansive playground of time, has its thread, made of the hope for life, constantly gnawed away by the mouse of Death (Antaka).
यौवनोत्कटकल्लोला वहल्लोलासिफेनिला ।
परावर्तमहावर्ता याति जीवितदुर्नदी ॥ २९ ॥
yauvanotkaṭakallolā vahallolāsiphenilā ,
parāvartamahāvartā yāti jīvitadurnadī 29
29. yauvanotkaṭakallolā vahallolāsiphenilā
parāvartamahāvartā yāti jīvitadurnadī
29. jīvitadurnadī yauvanotkaṭakallolā
vahallolāsiphenilā parāvartamahāvartā yāti
29. The turbulent river of life (jīvita) flows on, characterized by mighty waves of youth, foamy with flowing, unsteady swords, and marked by great whirlpools of change.
कलाकुलजगत्कार्यकल्लोलाकुलसंकुला ।
क्रियासरिदपर्यन्ता वहत्याकुलकोटरा ॥ ३० ॥
kalākulajagatkāryakallolākulasaṃkulā ,
kriyāsaridaparyantā vahatyākulakoṭarā 30
30. kalākulajagatkāryakallolākulasaṃkulā
kriyāsarit aparyantā vahati ākulakoṭarā
30. aparyantā kriyāsarit
kalākulajagatkāryakallolākulasaṃkulā ākulakoṭarā vahati
30. The boundless river of action (kriyā) flows, dense and turbulent with the surging waves of the world's countless, confused activities, and possessing agitated banks.
अनन्ता बन्धुजनतानद्यो गम्भीरकोटरे ।
अजस्रं निपतन्त्येता वितते कालसागरे ॥ ३१ ॥
anantā bandhujanatānadyo gambhīrakoṭare ,
ajasraṃ nipatantyetā vitate kālasāgare 31
31. anantā bandhujanatānadyaḥ gambhīrakoṭare
ajasram nipatanti etāḥ vitate kālasāgare
31. etāḥ anantāḥ bandhujanatānadyaḥ ajasram
gambhīrakoṭare vitate kālasāgare nipatanti
31. These countless rivers, composed of multitudes of relatives, constantly flow into the deep depths of the vast ocean of time (Kāla).
देहरत्नशलाकेयं नाशपङ्कार्णवोदरे ।
न ज्ञायते क्व मग्नेति तात जन्मनि जन्मनि ॥ ३२ ॥
deharatnaśalākeyaṃ nāśapaṅkārṇavodare ,
na jñāyate kva magneti tāta janmani janmani 32
32. deharatnaśalākā iyam nāśapaṅkārṇava udare na
jñāyate kva magnā iti tāta janmani janmani
32. tāta,
iyam deharatnaśalākā nāśapaṅkārṇava udare kva magnā iti na jñāyate janmani janmani
32. This body, like a precious jewel-rod, is plunged into the belly of the muddy ocean of destruction. It is not known, O father, where it becomes submerged, birth after birth (saṃsāra).
चिन्ताचक्रे चिरं बद्धं कुक्रियाचारचञ्चुरम् ।
चेतो भ्रमति सामुद्रे गर्तावर्ते तृणं यथा ॥ ३३ ॥
cintācakre ciraṃ baddhaṃ kukriyācāracañcuram ,
ceto bhramati sāmudre gartāvarte tṛṇaṃ yathā 33
33. cintācakre ciram baddham kukriyācāracañcuram
cetas bhramati sāmudre gartāvarte tṛṇam yathā
33. cetas ciram baddham cintācakre kukriyācāracañcuram
sāmudre gartāvarte tṛṇam yathā bhramati
33. Long bound within the wheel of anxieties, and rendered unstable by unwholesome actions and conduct, the mind (cetas) wanders like a blade of grass caught in an oceanic pit's whirlpool.
उह्यमानमनन्तेषु चेतः कार्यमहोर्मिषु ।
क्षणमेति न विश्रान्तिं चिन्ताताण्डविताशयम् ॥ ३४ ॥
uhyamānamananteṣu cetaḥ kāryamahormiṣu ,
kṣaṇameti na viśrāntiṃ cintātāṇḍavitāśayam 34
34. uhyamānam ananteṣu cetas kāryamahāūrmiṣu
kṣaṇam eti na viśrāntim cintātāṇḍavitāśayam
34. ananteṣu kāryamahāūrmiṣu uhyamānam,
cintātāṇḍavitāśayam cetas kṣaṇam viśrāntim na eti
34. The mind (cetas), constantly swept away on countless great waves of actions, its innermost core (āśaya) agitated by a frantic dance of worries, does not attain even a moment's rest.
इदं कृतं करोमीदं करिष्यामीदमित्यलम् ।
कलनाजालवलिता मूर्च्छिता मतिपक्षिणी ॥ ३५ ॥
idaṃ kṛtaṃ karomīdaṃ kariṣyāmīdamityalam ,
kalanājālavalitā mūrcchitā matipakṣiṇī 35
35. idam kṛtam karomi idam kariṣyāmi idam iti
alam kalanājālavalitā mūrcchitā matipakṣiṇī
35. alam iti idam kṛtam,
idam karomi,
idam kariṣyāmi (vicāraḥ).
kalanājālavalitā mūrcchitā matipakṣiṇī (bhavati)
35. 'This has been accomplished; I am doing this; I will do that' – enough of such calculations! The intellect (mati), like a female bird entangled in a net of plans, becomes bewildered.
अयं सुहृदयं शत्रुरिति द्वन्द्वमहाद्विपः ।
विनिकृन्तति मर्माणि यथा नीलोत्पलानि मे ॥ ३६ ॥
ayaṃ suhṛdayaṃ śatruriti dvandvamahādvipaḥ ,
vinikṛntati marmāṇi yathā nīlotpalāni me 36
36. ayam suhṛt ayam śatruḥ iti dvandva-mahādvipaḥ
vinikṛntati marmāṇi yathā nīlotpalāni me
36. ayam dvandva-mahādvipaḥ "ayam suhṛt ayam śatruḥ" iti (vicārayan) me marmāṇi yathā nīlotpalāni vinikṛntati.
36. This great elephant of duality (dvandva), operating with distinctions like 'this is a friend' or 'this is an enemy,' tears apart my vital points just as one might tear apart blue lotuses.
चिन्तानद्या महावर्ते वीचिकानिचये चिरम् ।
क्षणादुच्छूनतामेति मनोमीनः क्षणाद्गतिः ॥ ३७ ॥
cintānadyā mahāvarte vīcikānicaye ciram ,
kṣaṇāducchūnatāmeti manomīnaḥ kṣaṇādgatiḥ 37
37. cintā-nadyām mahāvarte vīcikā-nicaye ciram
kṣaṇāt ucchūnatām eti manaḥ-mīnaḥ kṣaṇāt gatiḥ
37. manaḥ-mīnaḥ cintā-nadyām mahāvarte vīcikā-nicaye ciram kṣaṇāt ucchūnatām eti,
(ca) kṣaṇāt gatiḥ (bhavati).
37. In the great whirlpool of the river of worries, amidst its multitude of waves, the fish that is the mind (manaḥ-mīna) alternately swells up in an instant and then instantly moves, doing so for a long time.
अनात्मीयानि दुःखानि बहून्येवंविधान्ययम् ।
आत्मबुद्ध्या विचिन्वानो जनो गच्छति दीनताम् ॥ ३८ ॥
anātmīyāni duḥkhāni bahūnyevaṃvidhānyayam ,
ātmabuddhyā vicinvāno jano gacchati dīnatām 38
38. anātmīyāni duḥkhāni bahūni evaṃvidhāni ayam
ātma-buddhyā vicinvānaḥ janaḥ gacchati dīnatām
38. ayam janaḥ anātmīyāni bahūni evaṃvidhāni duḥkhāni ātma-buddhyā vicinvānaḥ dīnatām gacchati.
38. This person, considering many such sufferings that are not his own (anātmīya) as belonging to his self (ātman) due to identification with the self (ātman-buddhi), falls into a state of wretchedness.
बहुविधसुखदुःखमध्यपाती विततजरामरणप्रवातभग्नः ।
जगदुदरगिरौ लुठञ्जनोऽयं गतरसपर्णवदेति जर्जरत्वम् ॥ ३९ ॥
bahuvidhasukhaduḥkhamadhyapātī vitatajarāmaraṇapravātabhagnaḥ ,
jagadudaragirau luṭhañjano'yaṃ gatarasaparṇavadeti jarjaratvam 39
39. bahuvidha-sukha-duḥkha-madhya-pātī
vitata-jarā-maraṇa-pravāta-bhagnaḥ
jagat-udara-girau luṭhan janaḥ ayam
gata-rasa-parṇa-vat eti jarjaratvam
39. ayam janaḥ,
bahuvidha-sukha-duḥkha-madhya-pātī,
vitata-jarā-maraṇa-pravāta-bhagnaḥ,
jagat-udara-girau luṭhan,
gata-rasa-parṇa-vat jarjaratvam eti.
39. This person, constantly caught amidst various kinds of happiness and sorrow, shattered by the powerful winds of widespread old age and death, rolling on the mountain that is the womb of the world, reaches a state of utter decrepitude, just like a sapless leaf.