Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

मार्कण्डेय-पुराणम्       mārkaṇḍeya-purāṇam - chapter-125

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
मार्कण्डेय उवाच ।
ततः स राजपुत्रस्तमादाय दयितं सुतम् ।
पत्नीं चानुगतो विप्र गन्धर्वैराययौ पुरम् ॥१॥
1. mārkaṇḍeya uvāca .
tataḥ sa rājaputrastamādāya dayitaṃ sutam .
patnīṃ cānugato vipra gandharvairāyayau puram.
1. mārkaṇḍeyaḥ uvāca tataḥ saḥ rājaputraḥ tam ādāya dayitaṃ
sutam patnīṃ ca anugataḥ vipra gandharvaiḥ āyayau puram
1. Mārkaṇḍeya said: "O Brahmin, thereafter, that prince, taking his beloved son and accompanied by his wife, returned to the city along with the Gandharvas."
स पितुर्भवनं प्राप्य ववन्दे पितुरादरात् ।
चरणौ सा च तन्वङ्गी ह्रीमती नृपते सुता ॥२॥
2. sa piturbhavanaṃ prāpya vavande piturādarāt .
caraṇau sā ca tanvaṅgī hrīmatī nṛpate sutā.
2. saḥ pituḥ bhavanaṃ prāpya vavande pituḥ ādarāt
caraṇau sā ca tanvaṅgī hrīmatī nṛpateḥ sutā
2. Having reached his father's house, he respectfully worshipped his father's feet. And she, the slender-limbed, modest daughter of the king, also bowed.
तथाह राजपुत्रोऽसौ गृहीत्वा बालकं सुतम् ।
धर्मासनगतं भूपं राज्ञां मध्ये करन्धमम् ॥३॥
3. tathāha rājaputro'sau gṛhītvā bālakaṃ sutam .
dharmāsanagataṃ bhūpaṃ rājñāṃ madhye karandhamam.
3. tathā āha rājaputraḥ asau gṛhītvā bālakaṃ sutam
dharmāsanagataṃ bhūpaṃ rājñāṃ madhye karandhamam
3. That prince, holding his young son, thus spoke to King Karandhama, who was seated on the royal throne (dharmāsana) amidst the other kings.
मुखं पौत्रस्य पश्यैतदुत्सङ्गस्थस्य यन्मया ।
किमिच्छके प्रतिज्ञातं तुभ्यं मातुः कृते पुरा ॥४॥
4. mukhaṃ pautrasya paśyaitadutsaṅgasthasya yanmayā .
kimicchake pratijñātaṃ tubhyaṃ mātuḥ kṛte purā.
4. mukham pautrasya paśya etat utsaṅgasthasya yat mayā
kimicchake pratijñātam tubhyam mātuḥ kṛte purā
4. Behold the face of this grandson, who is sitting upon my lap. He is the one whom I promised to you long ago, on behalf of his mother, when a wish was desired.
इत्युक्त्वा पितुरुत्सङ्गे तं कृत्वा तनयं ततः ।
यथावृत्तमशेषं स कथयामास तस्य तत् ॥५॥
5. ityuktvā piturutsaṅge taṃ kṛtvā tanayaṃ tataḥ .
yathāvṛttamaśeṣaṃ sa kathayāmāsa tasya tat.
5. iti uktvā pituḥ utsaṅge tam kṛtvā tanayam tataḥ
yathāvṛttam aśeṣam sa kathayāmāsa tasya tat
5. Having spoken thus, and having placed that son upon the father's lap, he then narrated the entire story to him just as it had occurred.
स परिष्वज्य तं पौत्रमानन्दास्राविलेक्षणः ।
स भाग्योऽस्मीत्यथात्मानं प्रशशंस पुनः पुनः ॥६॥
6. sa pariṣvajya taṃ pautramānandāsrāvilekṣaṇaḥ .
sa bhāgyo'smītyathātmānaṃ praśaśaṃsa punaḥ punaḥ.
6. sa pariṣvajya tam pautram ānandāsrāvilakṣaṇaḥ sa
bhāgyaḥ asmi iti atha ātmānam praśaśaṃsa punaḥ punaḥ
6. With eyes moist from tears of joy, he (the elder) embraced that grandson. Then he repeatedly praised his own self (ātman), saying, 'I am indeed fortunate.'
ततः सोऽर्घ्यादिना सम्यग्गन्धर्वान्समुपागतान् ।
सम्मानयामास मुदा विस्मृतान्यप्रयोजनः ॥७॥
7. tataḥ so'rghyādinā samyaggandharvānsamupāgatān .
sammānayāmāsa mudā vismṛtānyaprayojanaḥ.
7. tataḥ saḥ arghyādinā samyak gandharvān samupāgatān
sammānayāmāsa mudā vismṛtānyaprayojanaḥ
7. Then he, forgetting all other purposes, joyfully and properly honored the Gandharvas who had arrived, by means of ritual offerings (arghya) and so forth.
ततः पुरे महानासीदानन्दः पौरवेश्मसु ।
अस्माकं सन्ततिर्जाता नाथस्येति महामुने ॥८॥
8. tataḥ pure mahānāsīdānandaḥ pauraveśmasu .
asmākaṃ santatirjātā nāthasyeti mahāmune.
8. tataḥ pure mahān āsīt ānandaḥ pauraveśmasu
asmākam santatiḥ jātā nāthasya iti mahāmune
8. Then, O great sage, there was immense joy in the houses of the citizens throughout the city, as they [celebrated that] 'Our lord's offspring has been born!'
हृष्टपुष्टे पुरे तस्मिन्गीतवाद्यैर्वराङ्गनाः ।
विलासिन्योऽतिचार्वङ्ग्यो ननृतुर्लास्यमुत्तमम् ॥९॥
9. hṛṣṭapuṣṭe pure tasmingītavādyairvarāṅganāḥ .
vilāsinyo'ticārvaṅgyo nanṛturlāsyamuttamam.
9. hṛṣṭapuṣṭe pure tasmin gītavādyaiḥ varāṅganāḥ
vilāsinyaḥ aticārvagyaḥ nanṛtuḥ lāsyam uttamam
9. In that joyful and well-nourished city, beautiful women, graceful and exceedingly charming in form, performed a superb, graceful dance accompanied by songs and musical instruments.
राजा च द्विजमुख्येभ्यो रत्नानि च वसूनि च ।
गावो वस्त्राण्यलङ्कारानददाद्धृष्टमानसः ॥१०॥
10. rājā ca dvijamukhyebhyo ratnāni ca vasūni ca .
gāvo vastrāṇyalaṅkārānadadāddhṛṣṭamānasaḥ.
10. rājā ca dvijamukhyebhyaḥ ratnāni ca vasūni ca
gāvaḥ vastrāṇi alaṅkārān adadāt hṛṣṭamānasaḥ
10. And the king, his mind filled with joy, bestowed jewels, wealth, cows, clothes, and ornaments upon the chief of the twice-born (dvija).
ततः स बालो ववृधे शुक्लपक्षे यथा शशी ।
पितॄणां प्रीतिजनको जनस्येष्टश्च सोऽभवत् ॥११॥
11. tataḥ sa bālo vavṛdhe śuklapakṣe yathā śaśī .
pitṝṇāṃ prītijanako janasyeṣṭaśca so'bhavat.
11. tataḥ saḥ bālaḥ vavṛdhe śuklapakṣe yathā śaśī
pitṝṇām prītijanakaḥ janasya iṣṭaḥ ca saḥ abhavat
11. Then that child grew just like the moon in its waxing phase (śuklapakṣa), and he became a source of joy for his ancestors and dear to the people.
आचार्याणां सकाशात्स प्राग्वेदाञ्जगृहे मुने ।
ततः शास्त्राण्यशेषाणि धनुर्वेदं ततः परम् ॥१२॥
12. ācāryāṇāṃ sakāśātsa prāgvedāñjagṛhe mune .
tataḥ śāstrāṇyaśeṣāṇi dhanurvedaṃ tataḥ param.
12. ācāryāṇām sakāśāt sa prāk vedān jagṛhe mune
tataḥ śāstrāṇi aśeṣāṇi dhanurvedam tataḥ param
12. O sage, first he learned the Vedas from his teachers. Subsequently, he mastered all the other treatises and, following that, the Dhanurveda (science of archery).
कृतोद्योगो यदा सोऽभूत्खड्गकार्मुककर्मणि ।
अन्येषु च तथा वीरः शस्त्रेषु विजितश्रमः ॥१३॥
13. kṛtodyogo yadā so'bhūtkhaḍgakārmukakarmaṇi .
anyeṣu ca tathā vīraḥ śastreṣu vijitaśramaḥ.
13. kṛtodyogaḥ yadā saḥ abhūt khaḍgakārmukakarmaṇi
anyeṣu ca tathā vīraḥ śastreṣu vijitaśramaḥ
13. When he became diligent in the use of swords and bows, this hero (vīra) similarly became proficient in other weapons as well, having overcome all exertion.
ततोऽस्त्राणि स जग्राह भार्गवाद्भृगुसम्भवात् ।
विनयावनतो विप्र गुरोः प्रीतिपरायणः ॥१४॥
14. tato'strāṇi sa jagrāha bhārgavādbhṛgusambhavāt .
vinayāvanato vipra guroḥ prītiparāyaṇaḥ.
14. tataḥ astrāṇi saḥ jagrāha bhārgavāt bhṛgusambhavāt
vinayāvanataḥ vipra guroḥ prītiparāyaṇaḥ
14. Then, O brahmin (vipra), he, humble and fully devoted to pleasing his guru, received the divine weapons (astras) from Bhargava, the one born of Bhṛgu (i.e., Paraśurāma).
गृहीतास्त्रः कृती वेदे धनुर्वेदस्य पारगः ।
निष्णातः सर्वविद्यासु न बभूव ततः परः ॥१५॥
15. gṛhītāstraḥ kṛtī vede dhanurvedasya pāragaḥ .
niṣṇātaḥ sarvavidyāsu na babhūva tataḥ paraḥ.
15. gṛhītāstraḥ kṛtī vede dhanurvedasya pāragaḥ
niṣṇātaḥ sarvavidyāsu na babhūva tataḥ paraḥ
15. Having received the divine weapons (astras), accomplished in the Veda, and a master (pāraga) of the Dhanurveda (science of archery), proficient in all branches of knowledge, there was thereafter no one superior to him.
विशालोऽपि सुतावार्त्तामुपलभ्याखिलामिमाम् ।
हर्षनिर्भरचित्तोऽभूद्दौहित्रस्य च योग्यताम् ॥१६॥
16. viśālo'pi sutāvārttāmupalabhyākhilāmimām .
harṣanirbharacitto'bhūddauhitrasya ca yogyatām.
16. viśālaḥ api sutāvārttām upalabhya akhilām imām
harṣanirbharacittaḥ abhūt dauhitrasya ca yogyatām
16. Even Viśāla, upon hearing all this news about his daughter and the prowess of his grandson, became filled with great joy.
अथ राजा सुतसुतं दृष्ट्वा प्राप्तमनोरथः ।
यज्ञाननेकान्निष्याद्य दत्त्वा दानानि चार्थिनाम् ॥१७॥
17. atha rājā sutasutaṃ dṛṣṭvā prāptamanorathaḥ .
yajñānanekānniṣyādya dattvā dānāni cārthinām.
17. atha rājā sutasutam dṛṣṭvā prāptamanorathaḥ
yajñān anekān niṣyādya dattvā dānāni ca arthinām
17. Then, the king, having seen his grandson and fulfilled his desires, performed many ritual sacrifices (yajñas) and gave numerous donations (dāna) to those who sought them.
कृतशेषक्रियो युक्तः स वर्णेर्धर्मतो महीम् ।
परिपाल्यारिविजयी बलबुद्धिसमन्वितः ॥१८॥
18. kṛtaśeṣakriyo yuktaḥ sa varṇerdharmato mahīm .
paripālyārivijayī balabuddhisamanvitaḥ.
18. kṛtaśeṣakriyaḥ yuktaḥ saḥ varṇeḥ dharmataḥ
mahīm paripālya arivijayī balabuddhisamanvitaḥ
18. He, having completed his remaining sacred duties and being endowed with strength and intelligence, ruled the earth righteously (dharmataḥ) in accordance with the social classes (varṇas), and was victorious over his enemies.
स यियासुर्वनं पुत्रमविक्षितमभाषत ।
पुत्र वृद्धोऽस्मि गच्छामि वनं राज्यं गृहाण मे ॥१९॥
19. sa yiyāsurvanaṃ putramavikṣitamabhāṣata .
putra vṛddho'smi gacchāmi vanaṃ rājyaṃ gṛhāṇa me.
19. saḥ yiyāsuḥ vanam putram avikṣitam abhāṣata putra
vṛddhaḥ asmi gacchāmi vanam rājyam gṛhāṇa me
19. He, intending to go to the forest, addressed his son Avikṣita: "Son, I am old; I shall go to the forest. Take up my kingdom."
कृतकृत्योऽस्मि नास्त्यन्यत्किञ्चित्त्वदभिषेचनात् ।
सुनिष्पन्नमतो राज्यं त्वं गृहाण मयार्पितम् ॥२०॥
20. kṛtakṛtyo'smi nāstyanyatkiñcittvadabhiṣecanāt .
suniṣpannamato rājyaṃ tvaṃ gṛhāṇa mayārpitam.
20. kṛtakṛtyaḥ asmi na asti anyat kiñcit tvat abhiṣecanāt
suniṣpannam ataḥ rājyam tvam gṛhāṇa mayā arpitam
20. My task is accomplished; there is nothing more (for me to do) after your consecration. Therefore, accept this well-established kingdom that I have offered.
इत्युक्तः पितरं प्राह सोऽविक्षिन्नृपनन्दनः ।
प्रश्रयावनतो भूत्वा यियासुस्तपसे वनम् ॥२१॥
21. ityuktaḥ pitaraṃ prāha so'vikṣinnṛpanandanaḥ .
praśrayāvanato bhūtvā yiyāsustapase vanam.
21. iti uktaḥ pitaram prāha saḥ avikṣin nṛpanandanaḥ
praśrayāvanataḥ bhūtvā yiyāsuḥ tapase vanam
21. Having been thus addressed, that prince (nṛpanandana) Avikṣit, humbly bowed down and spoke to his father, desiring to go to the forest for asceticism (tapas).
नाहं तात करिष्यामि पृथिव्याः परिपालनम् ।
नापैति ह्रीर्मे मनसि राज्येऽयं त्वं नियोजय ॥२२॥
22. nāhaṃ tāta kariṣyāmi pṛthivyāḥ paripālanam .
nāpaiti hrīrme manasi rājye'yaṃ tvaṃ niyojaya.
22. na aham tāta kariṣyāmi pṛthivyāḥ paripālanam na
apaiti hrīḥ me manasi rājye ayam tvam niyojaya
22. Father (tāta), I will not undertake the protection of the earth (pṛthivī). Shame (hrī) does not leave my mind (manas). You should appoint this one (ayam) to the kingdom.
तातेन मोक्षितो बद्धो न स्ववीर्यादहं यतः ।
ततः कियत्पौरुषं मे पुरुषैः पाल्यते मही ॥२३॥
23. tātena mokṣito baddho na svavīryādahaṃ yataḥ .
tataḥ kiyatpauruṣaṃ me puruṣaiḥ pālyate mahī.
23. tātena mokṣitaḥ baddhaḥ na svavīryāt aham yataḥ
tataḥ kiyat pauruṣam me puruṣaiḥ pālyate mahī
23. Since I, when bound, was freed by my father (tāta) and not by my own power (vīrya), what manliness (puruṣa) do I then possess? The earth (mahī) is protected by men (puruṣa).
योऽहं न पालनायालमात्मनोऽपि वसुन्धराम् ।
स कथं पालयिष्यामि राज्यमन्यत्र विक्षिप ॥२४॥
24. yo'haṃ na pālanāyālamātmano'pi vasundharām .
sa kathaṃ pālayiṣyāmi rājyamanyatra vikṣipa.
24. yaḥ aham na pālanāya alam ātmanaḥ api vasundharām
saḥ katham pālayiṣyāmi rājyam anyatra vikṣip
24. How can I, who am not capable of protecting even myself (ātman) or the earth, protect a kingdom that is neglected elsewhere?
स स्त्रीसधर्मा पुरुषो यश्चान्येनावद्रुह्यते ।
आत्माऽमोहाय भवता बन्धनाद्येन मोक्षितः ॥२५॥
25. sa strīsadharmā puruṣo yaścānyenāvadruhyate .
ātmā'mohāya bhavatā bandhanādyena mokṣitaḥ.
25. saḥ strīsadharmā puruṣaḥ yaḥ ca anyena avadrūhyate
ātmā amohāya bhavatā bandhanāt yena mokṣitaḥ
25. That man (puruṣa) who is oppressed by another is like a woman. His self (ātman) has been liberated from bondage (bandhana) by you for freedom from delusion.
सोऽहं कथं भविष्यामि स्त्रीसधर्मा महीपतिः ।
स्त्रियः पुमान्भवेद्भर्त्ता य शूरः स महीपतिः ॥२६॥
26. so'haṃ kathaṃ bhaviṣyāmi strīsadharmā mahīpatiḥ .
striyaḥ pumānbhavedbharttā ya śūraḥ sa mahīpatiḥ.
26. saḥ aham katham bhaviṣyāmi strīsadharmā mahīpatiḥ
striyaḥ pumān bhavet bharttā yaḥ śūraḥ saḥ mahīpatiḥ
26. How can I, with a womanly nature, be a king (mahīpati)? A man should be the husband of women; he who is brave (śūra) is truly a king (mahīpati).
पितोवाच ।
न भिन्न एव पुत्रस्य पिता पुत्रस्तथा पितुः ।
नान्येन मोक्षितो वीर यस्त्वं पित्रा विमोक्षितः ॥२७॥
27. pitovāca .
na bhinna eva putrasya pitā putrastathā pituḥ .
nānyena mokṣito vīra yastvaṃ pitrā vimokṣitaḥ.
27. pitā uvāca na bhinnaḥ eva putrasya pitā putraḥ tathā
pituḥ na anyena mokṣitaḥ vīra yaḥ tvam pitrā vimokṣitaḥ
27. The father said: 'A father is indeed not distinct from his son, nor is a son from his father. O hero (vīra), you are not liberated by anyone else, because you are the one who has been liberated by your father.'
पुत्र उवाच ।
हदयं नान्यथा नेतुं मया शक्यं नरेश्वर ।
हृदये ह्रीर्ममातीव यस्त्वहं मोक्षितस्त्वया ॥२८॥
28. putra uvāca .
hadayaṃ nānyathā netuṃ mayā śakyaṃ nareśvara .
hṛdaye hrīrmamātīva yastvahaṃ mokṣitastvayā.
28. putra uvāca hṛdayam na anyathā netum mayā śakyam nareśvara
hṛdaye hrīḥ mama atīva yaḥ tu aham mokṣitaḥ tvayā
28. The son said: 'O King, I cannot make my heart feel otherwise. My heart is filled with immense shame because I have been released (mokṣa) by you.'
पित्रोपात्तां श्रियं भुङ्क्ते पित्रा कृच्छ्रात्समुद्धृतः ।
विज्ञायते च यः पित्रा मानवः सोऽस्तु नो कुले ॥२९॥
29. pitropāttāṃ śriyaṃ bhuṅkte pitrā kṛcchrātsamuddhṛtaḥ .
vijñāyate ca yaḥ pitrā mānavaḥ so'stu no kule.
29. pitrā upāttām śriyam bhuṅkte pitrā kṛcchrāt samuddhṛtaḥ
vijñāyate ca yaḥ pitrā mānavaḥ saḥ astu naḥ kule
29. He who merely enjoys wealth (śrī) acquired by his father, who is rescued from difficulty by his father, and who is acknowledged by his father as his son – may such a person not be in our family (kula).
स्वयमर्जितवित्तानां ख्यातिं स्वयमुपेयुषाम् ।
स्वयं निस्तीर्णकृच्छ्राणां या गतिः साऽस्तु मे गतिः ॥३०॥
30. svayamarjitavittānāṃ khyātiṃ svayamupeyuṣām .
svayaṃ nistīrṇakṛcchrāṇāṃ yā gatiḥ sā'stu me gatiḥ.
30. svayamarjitavittānām khyātim svayamupeyuṣām
svayamnistīrṇakṛcchrāṇām yā gatiḥ sā astu me gatiḥ
30. Whatever destiny (gati) awaits those who have earned their own wealth, achieved their own fame, and overcome their own hardships – may that same destiny (gati) be mine.
मार्कण्डेय उवाच ।
इत्याह बहुशः पित्रा यदाप्युक्त्वाऽप्यसौ मुने ।
तदा तस्य सुतं राज्ये मरुत्तमकरोन्नृपः ॥३१॥
31. mārkaṇḍeya uvāca .
ityāha bahuśaḥ pitrā yadāpyuktvā'pyasau mune .
tadā tasya sutaṃ rājye maruttamakaronnṛpaḥ.
31. mārkaṇḍeya uvāca iti āha bahuśaḥ pitrā yadā api uktvā api
asau mune tadā tasya sutam rājye maruttam akarot nṛpaḥ
31. Mārkaṇḍeya said: 'Thus, even after he (the son) had repeatedly spoken to his father, O sage (muni), King Marutta nevertheless appointed his son as ruler in the kingdom.'
स पित्रा समनुज्ञातं राज्यं प्राप्य पितामहात् ।
चकार सम्यक्सुहृदामानन्दमुपपादयन् ॥३२॥
32. sa pitrā samanujñātaṃ rājyaṃ prāpya pitāmahāt .
cakāra samyaksuhṛdāmānandamupapādayan.
32. sa pitrā samanujñātam rājyam prāpya pitāmahāt
cakāra samyak suhṛdām ānandam upapādayan
32. Having obtained the kingdom from his grandfather with his father's permission, he properly brought joy to his friends.
राजा करन्धमश्चापि वीरामादाय तां तथा ।
वनं जगाम तपसे यतवाक्कायमानसः ॥३३॥
33. rājā karandhamaścāpi vīrāmādāya tāṃ tathā .
vanaṃ jagāma tapase yatavākkāyamānasaḥ.
33. rājā karandhamaḥ ca api vīrām ādāya tām tathā
vanam jagāma tapase yata-vāk-kāya-mānasaḥ
33. And King Karandhama, having taken that heroic woman with him, went to the forest in that manner for performing austerity (tapas), having controlled his speech, body, and mind.
तत्र वर्षसहस्रं स तपस्तप्त्वा सुदुश्चरम् ।
विहाय देहं नृपतिः शक्रस्याप सलोकताम् ॥३४॥
34. tatra varṣasahasraṃ sa tapastaptvā suduścaram .
vihāya dehaṃ nṛpatiḥ śakrasyāpa salokatām.
34. tatra varṣa-sahasram sa tapaḥ taptvā su-duścaram
vihāya deham nṛpatiḥ śakrasya āpa sa-lokatām
34. There, after performing extremely arduous austerity (tapas) for a thousand years and then casting off his body, the king attained a place in the same world as Śakra (Indra).
सास्य पत्नी तदा वीरा वर्षाणामपरं शतम् ।
तपश्चचार विप्रर्षे जटिलामलपङ्किनी ॥३५॥
35. sāsya patnī tadā vīrā varṣāṇāmaparaṃ śatam .
tapaścacāra viprarṣe jaṭilāmalapaṅkinī.
35. sā asya patnī tadā vīrā varṣāṇām aparam śatam
tapaḥ cacāra viprarṣe jaṭilā-amala-paṅkinī
35. O sage among brahmins, his wife Vīrā then performed austerity (tapas) for another hundred years, characterized by matted hair, inner purity, and a body covered in mud.
सालोक्यमिच्छती भर्त्तुः स्वर्गतस्य महात्मनः ।
फलमूलकृताहारा भार्गवाश्रमसंश्रया ।
द्विजातिपत्नीमध्यस्था द्विजशुश्रूषणादृता ॥३६॥
36. sālokyamicchatī bharttuḥ svargatasya mahātmanaḥ .
phalamūlakṛtāhārā bhārgavāśramasaṃśrayā .
dvijātipatnīmadhyasthā dvijaśuśrūṣaṇādṛtā.
36. sālokyam ichchatī bharttuḥ
svargatasya mahātmanaḥ phalamūlakṛtāhārā
bhārgavāśramasaṃśrayā
dvijātipatnīmadhyasthā dvijaśuśrūṣaṇādṛtā
36. Desiring to reside in the same heavenly realm as her great-souled husband, she sustained herself on fruits and roots. She took refuge in Bhargava's hermitage (āśrama), living among the wives of Brahmins, and was devoted to serving Brahmins.