Skip to content
אתר זה לא תומך בגרסאות ישנות של אינטרנט אקספלורר
מומלץ להשתמש בדפדפן גוגל כרום או פיירפוקס מוזילה
(או באינטרנט אקספלורר / edge עדכני)
Enjoy Learning Sanskrit tips, tools, resources and more...

मार्कण्डेय-पुराणम्       mārkaṇḍeya-purāṇam - chapter-115

Use the following checkboxes to set the display options for this chapter (You can also control the display of each verse separately):
what would you like to see in each verse:
मार्कण्डेय उवाच ।
ततः समस्तलोकस्य विस्मयः सोऽभवन्महान् ।
यदेककालं नेशुस्ते पृथक्पुरनिवासिनः ॥१॥
1. mārkaṇḍeya uvāca .
tataḥ samastalokasya vismayaḥ so'bhavanmahān .
yadekakālaṃ neśuste pṛthakpuranivāsinaḥ.
1. mārkaṇḍeyaḥ uvāca | tataḥ samastalokasya vismayaḥ saḥ
abhavat mahān | yat ekakālaṃ neśuḥ te pṛthakpuranivāsinaḥ
1. Mārkaṇḍeya said: Then, great astonishment arose among all people of the world, because those residents of separate cities perished simultaneously.
ततः शुश्राव निधनं यातान्भ्रातृपुरोहितान् ।
मन्त्रिणं च तथा भ्रातुर्दग्धं तं विश्ववेदिनम् ॥२॥
2. tataḥ śuśrāva nidhanaṃ yātānbhrātṛpurohitān .
mantriṇaṃ ca tathā bhrāturdagdhaṃ taṃ viśvavedinam.
2. tataḥ śuśrāva nidhanam yātān bhrātṛpurohitān
mantriṇam ca tathā bhrātuḥ dagdham tam viśvavedinam
2. Then he heard about the demise of his brothers and priests who had perished. Similarly, he learned that his brother's all-knowing minister had been burnt.
किमेतदिति सोऽतीव विस्मितो मुनिसत्तम ।
खनित्रोऽभून्महाराजो नाजानात्तच्च कारणम् ॥३॥
3. kimetaditi so'tīva vismito munisattama .
khanitro'bhūnmahārājo nājānāttacca kāraṇam.
3. kim etat iti saḥ atīva vismitaḥ munisattama
khanitraḥ abhūt mahārājaḥ na ajānāt tat ca kāraṇam
3. O best among sages, he was exceedingly astonished, thinking, 'What is this?' King Khanitra, the great king, did not know the cause of that.
ततो वसिष्ठं पप्रच्छ स राजा गृहमागतम् ।
यत्कारणं विनेशुस्ते भ्रातृमन्त्रिपुरोहिताः ॥४॥
4. tato vasiṣṭhaṃ papraccha sa rājā gṛhamāgatam .
yatkāraṇaṃ vineśuste bhrātṛmantripurohitāḥ.
4. tataḥ vasiṣṭham papraccha saḥ rājā gṛham āgatam
yat kāraṇam vineśuḥ te bhrātṛmantripurohitāḥ
4. Then that king asked Vasiṣṭha, who had returned home, what the reason was that his brothers, ministers, and priests had perished.
तेन पृष्टस्तदा प्राह यथा वृत्तं महामुनिः ।
यच्छौरिमन्त्रिणा प्रोक्तं यच्च शौरिरुवाच तम् ॥५॥
5. tena pṛṣṭastadā prāha yathā vṛttaṃ mahāmuniḥ .
yacchaurimantriṇā proktaṃ yacca śauriruvāca tam.
5. tena pṛṣṭaḥ tadā prāha yathā vṛttam mahāmuniḥ
yat śaurimantriṇā proktam yat ca śauriḥ uvāca tam
5. Then, questioned by the king, the great sage (Vasiṣṭha) narrated exactly what had transpired, including what had been spoken by Śauri's minister and what Śauri (Śauri) had said to him.
यथा चानुष्ठितं तेन भ्रातॄणां भेदकारि वै ।
मन्त्रिणा तेन दुष्टेन यच्चक्रुश्च पुरोहिताः ॥६॥
6. yathā cānuṣṭhitaṃ tena bhrātṝṇāṃ bhedakāri vai .
mantriṇā tena duṣṭena yaccakruśca purohitāḥ.
6. yathā ca anuṣṭhitam tena bhrātṝṇām bhedakāri vai
mantriṇā tena duṣṭena yat cakruḥ ca purohitāḥ
6. And how that wicked minister acted, truly causing a rift among the brothers, and also what the priests did.
यन्निमित्तं विनेशुस्ते अपापस्यापकारिणः ।
पुरोहितास्तस्य राज्ञः शत्रावपि दयावतः ॥७॥
7. yannimittaṃ vineśuste apāpasyāpakāriṇaḥ .
purohitāstasya rājñaḥ śatrāvapi dayāvataḥ.
7. yat nimittam vineśuḥ te apāpasya apakāriṇaḥ
purohitāḥ tasya rājñaḥ śatrau api dayāvataḥ
7. On account of which they perished, those who harmed the innocent, the priests of that king who was benevolent even towards his enemies.
स तच्छ्रुत्वा ततो राजा हा हतोऽस्मीति वै वदन् ।
निनिन्दात्मानमत्यर्थं वसिष्ठस्याग्रतो द्विज ॥८॥
8. sa tacchrutvā tato rājā hā hato'smīti vai vadan .
ninindātmānamatyarthaṃ vasiṣṭhasyāgrato dvija.
8. saḥ tat śrutvā tataḥ rājā hā hataḥ asmi iti vai vadan
nininda ātmānam atyartham vasiṣṭhasya agrataḥ dvija
8. Having heard that, the king then, exclaiming, 'Alas, I am ruined!', truly blamed himself (ātman) greatly in front of Vasiṣṭha, O twice-born (dvija).
राजोवाच ।
धिङ्मामपुण्यसंस्थानमल्पभाग्यमशोभनम् ।
दैवदोषकृतं पापं सर्वलोकविगर्हितम् ॥९॥
9. rājovāca .
dhiṅmāmapuṇyasaṃsthānamalpabhāgyamaśobhanam .
daivadoṣakṛtaṃ pāpaṃ sarvalokavigarhitam.
9. rājā uvāca dhik mām apuṇyasaṃsthānam alpabhāgyam
aśobhanam daivadoṣakṛtam pāpam sarvalokavigarhitam
9. The king said: 'Shame on me, whose very being is devoid of merit, who is unfortunate and ignoble, for this transgression (pāpa) brought about by a flaw of destiny and condemned by all the world!'
मन्निमित्तं विनष्टं तत्तद्ब्राह्मणचतुष्टयम् ।
मत्तः कोऽन्यः पापतरो भविष्यति पुमान्भुवि ॥१०॥
10. mannimittaṃ vinaṣṭaṃ tattadbrāhmaṇacatuṣṭayam .
mattaḥ ko'nyaḥ pāpataro bhaviṣyati pumānbhuvi.
10. mannimittam vinaṣṭam tat tad brāhmaṇacatuṣṭayam
mattaḥ kaḥ anyaḥ pāpataraḥ bhaviṣyati pumān bhuvi
10. Those four brahmins were destroyed because of me. Who else on earth will be more sinful than I?
नाभविष्यं यदि पुमानहमत्र महीतले ।
ततस्ते न विनश्येयुर्मम भ्रातृपुरोहिताः ॥११॥
11. nābhaviṣyaṃ yadi pumānahamatra mahītale .
tataste na vinaśyeyurmama bhrātṛpurohitāḥ.
11. na abhaviṣyam yadi pumān aham atra mahītale
tataḥ te na vinaśyeyuḥ mama bhrātṛpurohitāḥ
11. If I were not a man on this earth, then my brothers and priests would not have perished.
धिग्राज्यं धिक्च मे जन्म भूभुजां महतां कुले ।
कारणत्वं गतो योऽहं विनाशस्य द्विजन्मनाम् ॥१२॥
12. dhigrājyaṃ dhikca me janma bhūbhujāṃ mahatāṃ kule .
kāraṇatvaṃ gato yo'haṃ vināśasya dvijanmanām.
12. dhik rājyam dhik ca me janma bhūbhujām mahatām kule
kāraṇatvam gataḥ yaḥ aham vināśasya dvijanmanām
12. Fie upon kingship! And fie upon my birth in the great family of kings, I who have become the cause of the destruction of the brahmins (dvijanmanām).
कुर्वन्तः स्वामिनां तेऽथ भ्रातॄणां मम याजकाः ।
नाशं ययुर्न दुष्टास्ते दुष्टोऽहं नाशकारणे ॥१३॥
13. kurvantaḥ svāmināṃ te'tha bhrātṝṇāṃ mama yājakāḥ .
nāśaṃ yayurna duṣṭāste duṣṭo'haṃ nāśakāraṇe.
13. kurvantaḥ svāminām te atha bhrātṛṇām mama yājakāḥ
nāśam yayuḥ na duṣṭāḥ te duṣṭaḥ aham nāśakāraṇe
13. Those priests of my masters and brothers, performing their duties, then perished. They were not wicked; I am the one who is wicked, the cause of their destruction.
किं करोमि क्व गच्छामि नान्यो मत्तो हि पापकृत् ।
पृथिव्यामस्ति हेतुत्वं द्विजनाशस्य योगतः ॥१४॥
14. kiṃ karomi kva gacchāmi nānyo matto hi pāpakṛt .
pṛthivyāmasti hetutvaṃ dvijanāśasya yogataḥ.
14. kim karomi kva gacchāmi na anyaḥ mattaḥ hi pāpakṛt
pṛthivyām asti hetutvam dvijanāśasya yogataḥ
14. What should I do? Where should I go? Indeed, there is no sinner greater than I. On this earth, the responsibility for the destruction of the brāhmaṇas (dvija) rests with me due to my involvement (yoga).
इत्थमुद्विग्नहृदयः खनित्रः पृथिवीपतिः ।
वनं यियासुः पुत्रस्य कृतवानभिषेचनम् ॥१५॥
15. itthamudvignahṛdayaḥ khanitraḥ pṛthivīpatiḥ .
vanaṃ yiyāsuḥ putrasya kṛtavānabhiṣecanam.
15. ittham udvignahṛdayaḥ khanitraḥ pṛthivīpatiḥ
vanam yiyāsuḥ putrasya kṛtavān abhiṣecanam
15. Thus, with an agitated heart, King Khanitra, desiring to go to the forest, consecrated his son (abhiṣecana).
अभिषिच्य सुतं राज्ये क्षुपसंज्ञं महीपतिः ।
भार्याभिस्तिसृभिः सार्धं तपसे स वनं ययौ ॥१६॥
16. abhiṣicya sutaṃ rājye kṣupasaṃjñaṃ mahīpatiḥ .
bhāryābhistisṛbhiḥ sārdhaṃ tapase sa vanaṃ yayau.
16. abhiṣicya sutam rājye kṣupasaṃjñam mahīpatiḥ
bhāryābhiḥ tisṛbhiḥ sārdham tapase sa vanam yayau
16. The king, having consecrated his son named Kṣupa to the kingdom, went to the forest for austerity (tapas) accompanied by his three wives.
तत्रागत्वा तपस्तेपे वानप्रस्थविधानवित् ।
शतानि त्रीणि वर्षाणां सार्द्धानि नृपसत्तमः ॥१७॥
17. tatrāgatvā tapastepe vānaprasthavidhānavit .
śatāni trīṇi varṣāṇāṃ sārddhāni nṛpasattamaḥ.
17. tatra āgatya tapaḥ tepe vānaprasthavidhānavit
śatāni trīṇi varṣāṇām sārdhāni nṛpasattamaḥ
17. Having arrived there, that excellent king (nṛpasattama), who was knowledgeable in the rites of a forest-dweller (vānaprastha), performed austerity (tapas) for three and a half centuries.
तपसा क्षीणदेहस्तु राजवर्यो द्विजोत्तम ।
निगृह्य सर्वस्रोतांसि तत्याजासून्वनेचरः ॥१८॥
18. tapasā kṣīṇadehastu rājavaryo dvijottama .
nigṛhya sarvasrotāṃsi tatyājāsūnvanecaraḥ.
18. tapasā kṣīṇadehaḥ tu rājavaryaḥ dvijottama
nigṛhya sarvasrotāṃsi tatyāja asūn vanecaraḥ
18. O best among the twice-born, that excellent king, a forest-dweller, whose body was emaciated by asceticism (tapas), gave up his vital breaths after restraining all his senses.
ततः पुण्यान्ययौ लोकान्सर्वकामदुहोऽक्षयान् ।
अश्वमेधादिभिर्यज्ञैरवाप्या ये नराधिपैः ॥१९॥
19. tataḥ puṇyānyayau lokānsarvakāmaduho'kṣayān .
aśvamedhādibhiryajñairavāpyā ye narādhipaiḥ.
19. tataḥ puṇyāni ayau lokān sarvakāmaduhaḥ akṣayān
aśvamedhādibhiḥ yajñaiḥ avāpyā ye narādhipaiḥ
19. Thereupon, he attained those sacred, imperishable realms that grant all desires, which are achievable by kings through Vedic rituals (yajña) such as the Ashvamedha.
भार्याश्च तस्य तास्तिस्रः समन्तेनैव तत्यजुः ।
प्राणानवापुः सालोक्यं तेनैव सुमहात्मना ॥२०॥
20. bhāryāśca tasya tāstisraḥ samantenaiva tatyajuḥ .
prāṇānavāpuḥ sālokyaṃ tenaiva sumahātmanā.
20. bhāryāḥ ca tasya tāḥ tisraḥ samantena eva tatyajuḥ
prāṇān avāpuḥ sālokyam tena eva sumahātmanā
20. And his three wives, too, completely gave up their vital breaths and attained co-existence (sālokya) with that very great soul (ātman).
एतत्खनित्रचरितं श्रुतं कल्मषनाशनम् ।
पठतां च महाभाग क्षुपस्यातो निशामय ॥२१॥
21. etatkhanitracaritaṃ śrutaṃ kalmaṣanāśanam .
paṭhatāṃ ca mahābhāga kṣupasyāto niśāmaya.
21. etat khanitracaritam śrutam kalmaṣanāśanam
paṭhatām ca mahābhāga kṣupasya ataḥ niśāmaya
21. O venerable one, this tale of Khanitra, when heard, is a destroyer of sins. And, therefore, listen to (the tale) of Kshupa, (as it is) for those who recite it.